"för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst"
var motiveringen när Eyvind Johnson tilldelades Nobels litteraturpris 1974. Jag har tidigare läst flera av hans sena mästerverk, så i mina ögon var han värd det. Men jag hade inte väntat mig att detta skulle visa sig redan i denna kvartett böcker från 1930-talet. Det var årtiondet för de autodidakta arbetarförfattarnas självbiografiska uppväxtskildringar. Men de fyra romanerna om Olof är så mycket mer än så. Visst tar han avstamp i egna erfarenheter, men han nöjer sig inte med realism och arbete, utan Olofs vidgade fantasi, via möten och berättelser, till att omfamna både norrländsk kultur och litterär.
De fyra romanerna tilldrar sig från 1914 till 1919, och eftersom Olof är född år 1900, är både bokserien och första världskriget parallellt med hans tonårs väg in i vuxenblivandet. Även om Olof har många likheter med Eyvind Johnson, så är detta inte självbiografier, utan romaner - skicklig berättarkonst!
Första delen heter Nu var det 1914 (1934). Olof har sedan hans far dog, levt i fosterhem hos sin barnlösa moster med make. Nu vill han inte längre ligga dem till last, hur än välmenande snälla. Han vill göra rätt för sig, försörja sig själv, bli man. Han vill ta sig ur sin rädslan för mörker och ensamhet. Hans mantra att 'Gud finns inte, men de döda finns' visar hans osäkerhet om det mesta. Den späda pojken har svårt att fylla upp den vuxnes roll han tvingas ikläda sig, först som lärling bland timmerflottare, och senare på ett tegelbruk. Det är ett hårt liv med tungt arbete 10-11 timmar per dag, nästan all vaken tid, resten sover han utmattad bort i arbetarbaracker med andra utslagna män.
Han intalar sig att han 'kan inte stanna', han måste skapa sig liv annorlunda än de andras. Ändå klamrar han sig fast, in i det sista som potatisplockare åt tegelbrukets disponent, ensam i baracken om nätterna, när hösten löser upp arbetslagen. Ännu är pojken osäker om hur han ska ta sig fram genom livet. Johnsons skildrar 14-åringens närvaro i sitt nu, ett osäkert medvetande, med känslig hud, en kamp för att bli vuxen, en rädsla att vara barn.
Titeln säger läsaren att första världskriget står för dörren, förändringens mörker, men för Olof, barnet långt upp i Norrland är kriget mycket avlägset, något han bara hör talas om via de äldre arbetarnas prat. Hur många månader pågår krig? Vem vinner? Tyskland, Frankrike, Ryssland? För Olof är 1914 året då han fyller 14 år och känner ett inre tvång att börja försörja sig själv. Även om hans fostermor gärna låter honom stanna hos dem, så stålsätter sig Olof. Han ska ut i livet.
Undergångsstämningen gestaltas via gamle krokige August, timmerflottaren som tycks leva på övertid, krökt mot marken, ser denne inte längre någon anledning att leva. Sommaren 1914 är härvan av timmer i älven värre än någonsin, en oupplöslig timmerbröt som hindrar flottningen. Symbol för den internationella politikens härva. August vet hur man lägger dynamit bland stockarna när inget annat hjälper. 1914 får han göra det gång på gång, inget tycks hjälpa. Efter krigsutbrottet väljer han medvetet faran och låter sig sprängas i luften med timret. Fickuret, det enda av värde hans livsarbete tjänat ihop, har han lämnat kvar på väggen i baracken. Timmerbröten är symbol för krigets politiska härva, som leder till den gamla världens undergång.
Varje roman innehåller en Saga, som utgår ur Olof och utvidgad gestaltning av hans verklighet bortom det materiella. I första boken är det 'Sagan om dimman och lungsoten". Den kändes som en feberfantasi, som snirklar sig fram, och nästan ryckte mig ur berättelsen om Olof. Nu när jag läst alla fyra historierna förstår jag bättre helheten. Olofs berättarkreativitet ökar för varje år, med varje roman, Och utvidgar hans norrländska verklighet. I första boken är världskriget så avlägset, i Olofs norrländska verklighet är det lungsoten som är det närliggande hotet, liksom överallt där undernärda hårt arbetande människor riskerar att drabbas.
Andra delen, Här har du ditt liv! (1935) tilldrar sig andra krigsvintern, alltså 1915-1916, även nu är kriget bortom horisonten. Olof arbetar på ett mindre sågverk, där livet är ett enformigt helvete, slitigt och tungs i ömsom snö och is, ömsom kall väta. Svordomar är arbetsspråket, så frustrationen kan pysa ut ord för ord. Jag älskar att varje ord är genuint, Olofs medvetandeström, allt han hör nedtecknat så att jag hör hur det låter. Och han funderar hela tiden vad det som sägs betyder, t ex varför svordomar är så viktiga, och hur de uppkommit, och skiljer sig mellan olika personer, och olika faser i livet.
Olof är den nästan osynliga pojkvaskern, egentligen för ung och spinkig, men som gett sig tusan på att försörja sig och vara solidarisk. Samtidigt som han hela tiden registrerar allt omkring sig, i synnerhet vad som berättas och hur. Hela romanen är en gestaltning av Olofs växande medvetande, strömmen av intryck, vad som sägs, fantasier, andras och egna. Orden är en parallell verklighet, bortom kroppens slit, där han kan drömma sig bort.
Olofs medvetande är hela tiden öppet, sväljer allt. Kunskap är makt, så Olof läser allt han kommer över. Autodidakt efter folkskolan, lär han sig till och med språk på egen hand, glosor och grammatik. Han söker hela tiden mer, ett sammelsurium av spridda kunskaper snurrar i hans huvud under det enahanda arbetet. Allt vad andra berättar stannar i hans medvetande, bygger upp hans fantasivärldar. Inte så att han strävar efter att bli författare, men orala berättelser växer hela tiden fram i hans tankar.
I romanen blandas sagoelement med Olofs egna varianter. Sagor med tre söner som skall ut på äventyr, blir här skogshuggare, rallare, eller emigrerar till Amerika. I denna del är skillingtryckens melodramatiska visor huvudtemat. 'Visan om Johanna', syster till de tre sönerna som gav sig ut på äventyr. Förförd och övergiven, blir hon tidigt mor. Och får också ge sig av, för att tjäna till brödfödan och barnet, blir kocka och städerska åt rallare. Och fler barn blir det, till olika fäder.
Kvinnolivet är inget äventyr, det är hårt. Men det är också en kvinnlig styrka som det är skönt att läsa om. Kvinnor saknas ofta i manliga texter, så jag är tacksam att de finns här, realistiska både i styrka och det obarmhärtiga ödet, ty styrkan räcker inte livet ut. Visst kan Johanna-visan kännas lång, men boken handlar inte bara om pojken Olof, utan om hela hans bakgrund och omgivning, Rallarnorrland. Skogsavverkning. Järnvägens offer.
Tredje romanen, Se dig inte om! (1936) tilldrar sig fortfarande 1916, men nu är det sommar. Livets horisonter vidgas så sakteliga. Fortfarande formar hans medvetandeström orden. Ordens äkthet borrar sig in i mig, den växande ynglingen. Han får sina första vänner, men fortfarande pratar de mer än Olof själv. Han gör också några första försök med flickor, men de samtalen är ännu fåordigare. Han får sitt första fasta arbete, på en biograf, även om en del drängarbete ingår, som att hugga ved. Men han får också mer tid att läsa. Även filmerna vidgar hans horisonter. Han prövar alla sina tankar för att bekanta sig med livet. Rastlöst vandrar han längs tågspåren, glest bebyggd, hjälper en smed när han har 'semester'. Han söker arbete, vill bli delaktig i samhället. Än är allt osäkert, även om möjligt, men det mesta är vagt. Och ett rastlöst sökande att komma ut i livet. Boken slutar med att Olof börjar läsa Homeros Odysséen.
Den sista, fjärde romanen,
Slutspel i ungdomen (1937) är lite längre än de tre första och inleds sommaren 1917, då han sagt upp sig från sitt fasta jobb på biografen, för att vidga sina vyer. Och han hinner säga upp sig åtskilliga gånger fram till slutkapitlet våren 1919, varje gång är det ett sätt att hävda sin egen mänskliga värdighet mot godtyckligt översitteri. Förutom när han försöker sig på strejk, och blir avskedad. Under perioder av arbetslöshet känner sig Olof som en belastning för sin mor, änkan med flera barn att försörja.
Huvuddelen av boken är benämnd 'Mänskans värdighet', och rör outbildade ungdomars bottenläge, den bristande självkänslan, 'värdigheten', parallellt med drömmen om revolutionen, att följa Rysslands exempel, som väckt förhoppningar om att sprida sig och förbättra villkoren i alla länder. Parallellt med detta fortsätter Olof att sluka allt läsbart, 'bildar sig', blir självlärd, av iver, hur än vildvuxet och osorterat. Det är bara när han fått arbete på en elektrisk firma, och försöker läsa en EL-handbok, som det går trögt.
Sista romanens saga, 'Sagan om de själiska nöjenas och den andliga flärdens land eller Mötet med spanjorskan', infaller i mitten av romanen när Olof av hög feber, troligen Spanska sjukan (som skördade många offer vid den här tiden). Under nära två dygn av feberdrömmar, tar han oss igenom en 45 sidor lång litterär fantasi, genom alla hans läsefrukter av historisk och litterär art, från äventyr på 1800-talet, bakåt via Goethe, Shakespeare, isländska sagor, till Xenofon och Homeros Odysseus, blandat med kungar och drottningar. Alla samtalar med Olof, som själv är med i äventyren, tillsammans med två återkommande personer, Olivia, Olovs sexuella dröm och olyckliga kärlek, och Lunte, en arbetsledare som drunknat i lera vid en arbetsolycka. Dessa tre lever i alla tider och epoker, i rasande fart, gott och ont, ofta med falskhet under ytan, som ger feberyran djupverkan. Det är helt lysande sammanfogat.
Författaren har tillfogat ett efterord, där han förekommer kritikernas, med att förklara att avsnittet "bör inte uppfattas som ett försök att skildra en feberdröm", han ser det "snarare som ett avsiktligt nyckfullt komponerat musikstycke" - vilket jag helt håller med om. De olika instrumentstämmorna är mycket skickligt flätade in i varandra.
Feberdröm eller inte, inom Olof brottas hormoner, kärlek, död och sjukdom som ofta följer i spåren på de usla arbetsvillkoren. Olof försöker finna logiska sammanhang i livet, men allt blir ett sammelsurium.
Det är fri flykt i Eyvind Johnsons sätt att uttrycka allt detta, och det är lika berusande att läsa om det.
Fjärde romanen inleddes med att Olof 'tänkt skaffa sig hatt', hösten 1917, som symbol för att han känner sig vuxen och fri, men han avstår. Han har ont om pengar, är arbetslös, och fortfarande osäker. Han vill vidga sina vyer, men det är vinter och kallt, då behövs varmare huvudbonader. Bokomslagets blå hatt skaffar han sig på en av de sista sidorna, våren 1919, på väg till Stockholm, glad och fri, men också med lurande ångest. Första världskriget är äntligen slut! Nu ska det aldrig mer bli krig! Sa man. Men Olof vet att man fortfarande slåss både i Finland och i Ryssland. Så ogripbart komplicerad är världen.
