I museets dolda vrår : en familjesaga - Kate Atkinson (1995)

 Kate Atkinsons sensationella debut, den läste jag när den var ganska ny, och greps genast av den geniala stilen att berätta denna släkthistoria i fyra generationer, full med karaktärer, som ändå är gripbar, karaktärerna försvinner inte som träd i skog. Och inte tvärtom heller, landskapet är tydligt, trots alla 'träd'. 

Det geniala är de tydliga kapitlen, med årtal, från fjärde generationen från 1951-1970 (plus lite till fram till 1992). Mellan dessa kapitel figurerar föregående tre generationer i s.k. Fotnoter, men som är lika utvecklade och intressanta kapitel från 1880-talet och framåt, där viktiga händelser (naturligtvis första och andra världskriget, och annat), skildras som familjemedlemmarnas öden. Dessa kapitel hoppar fram och tillbaka på tidslinjen, alltefter de 'blänkare' (minnen kallade fotnot) som som skickar oss tillbaka till någon av karaktärernas livsavgörande tidpunkter, bakåt - från den strikta moderna tidslinjen.

Allt berättas med en kristallklar barnröst, huvudkaraktären Ruby Lennox, oskuldsfulla accepterande av 'livet'. Och det blir dråpligt och humoristiskt, hur än mycket tragik jordelivet består av. Hon gråter inte över den familj hon hamnat i, det är hennes livsvillkor. Man överlever. Eller tja, genom generationer, med krig och andra olyckor, överlever ju ingen i slutänden. 

Eftersom livet inte är enkelt, finns här många misslyckade äktenskap och föräldraskap. Så hur än burleskt det kan vara bitvis, kan man också känna igen sig. Först under de sista kapitlen blir berättarrösten 'vuxen', och mer nertonad. 'Visare'. 

När jag läste romanen första gången drabbades jag helt 'oförberedd' på den twist som uppdagas mot slutet av boken, den omkastning som öppnar Rubys ögon och förklarar det oförklarliga i hennes eget liv. Denna twist gjorde boken oförglömlig för mig. Och jag har länge velat läsa om den för att se ifall det verkligen inte fanns ledtrådar som hade kunnat ge mig en aning om vad det handlade om. 

Så nu när jag läst om romanen denna vecka, har jag läst med öppna ögon, och funnit ledtrådarna. Och visst finns de, men inte var det lättare för läsaren än för Ruby, förrän man sitter med facit i hand. Boken är mycket läsvärd, både för humorn, och för den stora livets väv, släkten, utvecklingen, livet och döden. Och inte minst Rubys okuvlighet. 

Från Seine, Rhen och Ruhr : små historier från Europa - Elin Wägner (1923)

Jag har läst en hel rad böcker av Wägner, men vill försöka läsa än fler, särskilt romaner. Den här är dock en reportagebok, och intressant främst om man vill ta del av tidsandan, det tidiga 1920-talet, med allt det svåra som kokar nere i Europa efter första världskriget. En bild av tidsandan med andra ord. 

Wägner var en mycket observant resenär, här främst i Paris och de trakter på båda sidor om den fransk-tyska gränsen, som föröddes av kriget. Det hon skriver om tilldrar sig främst kring 1922. Hon har ofta sällskap av kväkare och pacifister, och de försöker se en lösning på röran efter kriget. Försöka hjälpa och försöka hya tillförsikt för framtiden, hur än svårt det verkar vara. Och vi sitter ju med facit i hand.

Wägner låter de små människornas öden komma till tals. Men är också väl medveten om hur tidningar kan förvanska fakta. Intressant läsning. Den börjar lite lågmält, i Frankrike, alla intryck har ännu inte mognat. Men ju längre män läser, när hon väl befinner sig på tyska områden, främst områden ockuperade av franska 'fredsstyrkor', då börjar det hetta till. Orden blir starkare, inför absurditeter, och medlidande med de som hamnat i underläge. Hon är dock hela tiden medveten om att allt har minst två sidor. 

Det sista ljuset - Theodor Kallifatides (1995)

Sammanträffande, eller? Efter att ha läst en rad med böcker kring Odysseus, plockade jag upp den här romanen av Kallifatides, med 30 år på nacken, för en billig penning hos Myrorna.  Och vad heter en av huvudpersonerna, om inte Odysséas! (modern grekisk form av namnet)

Odysséas både inleder och avslutar romanen, och visst handlar det om hans liv och äktenskap efter att hans 22-årige son dör i en Tunnelbaneolycka. Men berättelsen förflyttar sig hela tiden mellan de personer som kommer i kontakt med varandra genom olyckan - eller är gamla bekanta. Så romanen känns faktiskt som en sorts Odyssé genom det föränderliga svenska invandrarsamhället i början av 1990-talet. Främst greker, men även från andra länder. 

Många greker har redan återvänt, men några stannar och trivs i det 'lugna' och 'trista' svenska samhället. Andra inte. Det är en mycket suggestiv rörelse, under ett halvår, med många tillbakablickar på olika livsöden. Grekerna hade redan en 30-årig närvaro i landet. Och nu har det alltså gått ytterligare 30 år sedan boken skrevs. Tiden flyger ...

Romanen fokuserar på personernas känsloliv, inte bara relationer, utan även hur förlusten av nära och kära påverkar oss, och hur vi tolkar meningen med livet. Återigen 'vårt liv bland människor'. Det är hjärteknipande och och meditativt på samma gång. Mycket läsvärt än idag. 

Odysseus (Ulysses) - James Joyce (1922)

Jag hade läst den här unika skapelsen av James Joyce - på engelska döpt Ulysses (Odyssevs namn på latin) - en gång tidigare, men det var inom ramen för en litteraturkurs för 15 år sen. Vi hade alltför bråttom, och fokuserade på på slutet. Det räckte inte för att ta till sig helheten. Nu har jag läst om den i ultrarapid utspritt över sex veckor, vilket fått mig att kapitulera helt. Det har varit en helt annan upplevelse, av närmast bibliska dimensioner, men byggt på humor, vilket gör det till 'en mänsklig komedi'. Även om det gudomliga hela tiden finns i bakgrunden, hur än mycket Stephen Deadalus med flera avsagt sig religionen.

Man ska inte överdriva svårigheten att ta sig genom texten, det krävs koncentration, och tid - något de flesta har brist på idag - och först och främst lyhördhet, att lyssna inåt. Läsaren behöver inte förstå några symboler, det viktiga är att lyssna inåt, i ultrarapid. För det här är inte berättelse i vanlig mening, vi kan inte skumma den för att hitta en röd tråd. Det är ett Allkonstverk, onomatopoetisk ordmusik, som tycks innehålla allt upptänkligt mänskligt. Det är som ett hologram, där varje del innehåller nycklar till helheten. 

James Joyce hade dålig syn som blev allt sämre, men lär ha haft en vacker sångröst, precis som sin far. Så det är en text att lyssna till, men jag tror inte att en ljudbok skulle fungera. Den låter oss inte stanna upp och reflektera i ultrarapid. Ordmusiken är viktigare än symboler, även om de finns, det är snarare lager på lager av livserfarenheter. Viktigast för Joyce var att leka med orden och ljuden, och att plocka ner all mänsklig snobbigt översitteri på jorden. Han leker - med allt och alla, via orden. Där ligger humorn, som gör det till en kontemplativ lek, även att läsa. Och från och med andra läsning, kan man egentligen välja olika avsnitt fritt, ta vad man känner för, ur detta enorma potpurri. Fördjupa sig i valfri ordlek, när man har en stund över.

Parallellt har jag läst vad Anthony Burgess skrev i Re Joyce (1965), om just Ulysses, som gav några av hans nycklar till verket. Han är mycket insiktsfull, och förhållandevis och föredömligt kortfattad, för det är egentligen omöjligt att berätta om boken, utan att själva trassla in sig i detaljer, som räcker till en lika tjock bok som den jag just läst, 746 sidor. För hur än mycket Burgess och andra har försökt reda ut olika avsnitt anknyter till Homeros Odysséen, men även till Shakespears värld, så går det inte att renodla Joyce text på det sättet. Jag möter ett hologram, där helheten finns i varje del. De 18 episoderna kan anknyta till någon sång i eposet, likaväl som man hittar olika vetenskaper och konstarter att hylla, litterära stilar att leka med, människans olika inre organ fokuserat i olik episoder, så är de ändå aldrig så renodlade att man inte samtidig också omedvetet sväljer helheten. Vilket kan göra en förvirrad, och därför kräver flera genomläsningar. Det är en värld av mänskligt liv, att fröjdas över.

Onomatopoetisk ordmusik, som kan vara nog så grov på ytan, den roar på ytan, med något av bibliska proportioner i tanken att allt finns i den, och man kan återvända till den och finna något meningsfullt var än man öppnar den. Man behöver inte 'förstå' eller 'lista ut' vad som ligger under ytan. Det räcker att lyssna till livet. Så hur än grov på ytan - vilket ledde till censur och förbud i årtionden - så finns där många lager, med subtila referenser.  Som man inte behöver förstå, men som när man upptäcker dem, kanske får en att le, eller skratta, väcker 'Aha!' Joyce leker med oss. Kanske spelar vi schack ihop?

Jag kan ge ett exempel, som bara blev uppenbarat för att jag har Homeros Odysséen i färskt minne. Där fick Odysseus av guden Hermes en liten ört vid namn moly som skydd mot häxan Kirkes förmåga att förvandla män som kommer till hennes ö, till svin. Leonard Bloom, vår hjälte (antihjälte?) i Ulysses, får ingen ört. Däremot har han en hustru, Marion, som kallas Molly, och det är tanken på henne som gör att Bloom inte beter sig som ett svin, att han inte följer andra mäns exempel i bordellkvarteren. Liknelser mellan människor och djur förekommer i flera episoder, i synnerhet vid 'utfodringen' på en krog, där Bloom inte klarar av att äta, det andra äter. 

Å andra sidan har Bloom 'blomster' även i sitt efternamn, och är den hjältemodige antihjälten, med humanistiska ideal, som gör boken till ett anti-rasistiskt, anti-nationalistiskt inkluderande verk, ja till  ett kärlekens testamente. Detta trotts att Molly är otrogen mot Bloom i köttet, och Bloom i anden, skulle man kunna säga, när han skaffar sig hemlig brevvän, och fantiserar om unga flickor han ser. Men det är mänskligt, och rent själsligt är det trots allt ett starkt äktenskap som binder dem samman. 

Här gladde det mig att Anthony Burgess berättade att Joyce, när han satt i Trieste (Italien) och skrev romanen, blivit vän med Italo Svevo, som själv ville bli författare, och i honom såg en inspiration till Bloom. Det gladde mig, för att jag själv läst och uppskattat Italo Svevos antihjälte Zeno. Ett faktum som också fördjupar förståelsen för Bloom som konverterad jude i sekelskiftet 1900 och dess starka judehat, med Dreyfuss-affären, och annat nationalistiskt och chauvinistiskt tankegods som kom att leda till 1900-talets stora krig. Vilket alltså Joyce bara sett början på medan han skrev sin roman 1904-1922.  

Helst vill jag inte skriva om James Joyce roman, även om det bubblar i mig efter denna långa ultrarapid läsning, för när man väl börjat kan man inte sluta. Läs den hellre själv - i ultrarapid. försök ta till dig humorn, oavsett om i engelskt original, eller i den senare rättade upplagan av Thomas Warburtons mycket givande svenska översättning. Verket är fyllt av humor, och humanisten Blooms godmodiga medkännande blick, han ser mänskliga tillkortakommanden utan att fördöma, och söker snarare acceptans som något självklart, trots att han hela tiden går in i betongväggar. 

Romanen tilldrar sig den 16 juni 1904, och Bloom rör sig runt Dublin från morgon till gryning. Det är ett evigt nu, medan Homeros Odysseus bortavaro var tjugo år, 10 år krig och 10 år resa med förhinder, har också den stannat i mänsklighetens medvetande som ett 'evigt nu'. Antagligen tilldrar sig Joyce roman ca 20 timmar, från Blooms frukost vid åtta-tiden, till gryningen kanske vid fyra-tiden i juni några dagar före sommarsolståndet. 

Drygt halva boken tilldrar sig i dagsljus och det motsvarar den tid då författaren likt Penelope väver sin mäktiga väv med motiv över livet och människan. Men under natten började Penelope att riva upp sin väv, och då börjar också Joyce att repa upp sin text, sin väv, med helvetesfantasier, i en allt glesare väv av uppbrutna repliker, som i ett teatermanus. Och därefter tråcklar sig texten allt opersonligare fram, som om granskat genom en stjärnkikare, nattens himlakroppar avlägsna, fram till slutmonologen.

Mollys 25.000 ord långa 'stream of consciousness' - 44 sidor utan skiljetecken. Det var  nytt och revolutionerande 1922. Joyce ville att det kvinnliga medvetandet skulle få sin egen, icke-manliga, osofistikerade version. Vid första läsning kunde jag inte ta det till mig. Jag hade velat ha tankestreck eller andra pauser. Jag kunde/kan inte relatera till ett sådat vattenfall av inre tankar. För mig tycktes Molly snarare sitta i telefon med en väninna, och hon öser ur sig beklaganden över livet. Medan väninnan inte får en syl i vädret, mer än enstaka hum.

Men Joyce gjorde sitt bästa. Molly är en osofistikerad Moder jord, som inte bryr sig om alla manliga konstruktioner som hela boken bygger på. Hon ser sin makes, Leonard Blooms, alla svagheter, och kan ge honom lite plus i kanten här och där. Det är mänskligt, även om det inte är min bild av 'Moder Jord', så måste det ha varit Joyce bild av det ursprungliga, den kvinnliga skaparguden, den som skänker liv, men som år 1904 befann sig i otakt med den manliga världen.

Efter denna läsning inser jag att det här är ett standardverk, värt att ta en munsbit ur då och då, helst på engelska, för nu vet jag att 'storyn' är varken mer eller mindre än allt och inget, vad än läsaren vill få det till. 

Kärleken - Theodor Kallifatides (1978)

Varför har jag inte skrivit tidigare om den här romanen av Kallifatides?  Kärleken har jag läst någon gång per årtionde sedan den utkom. Jag kom att tänka på den nu igen, sedan jag läst Ett liv bland människor, och där älskade allt - utom avsnittet kring 'kärlek' som jag fann något snårigt. Det är komplicerat, den svåraste lärdomen att ta till sig. 

Romanen Kärleken ligger mig varmt om hjärtat, trots att den första läsningen var smärtsam. Men romanen väcker minnen från 1980-talet, när jag hade grekiska vänner. Den grekiska militärjuntan och 1970-talets Cypernkonflikt gav många greker asyl i Sverige, och jag fick en viss inblick i deras liv. Och bland dem träffade jag aoftare finskor, än svenskor. 

Även om första halvan av boken känns mer som en filosofisk essä, än en roman i vanlig mening, så tycker jag om den kontemplativa tonen. Att det står utskrivet 'Roman' på försättsbladet, är väl för att vi inte ska blanda ihop författaren med jag-berättaren. Historien är också lite ovanlig genom att den riktar sig till ett 'du', och att Sverige omtalas som 'ditt land', trots att jag-berättaren antagligen varit lika länge i Sverige som Kallifatides, och känner sig lika kluven, att känna sig som grek, och aldrig kan bli annat än grek - samtidigt som det svenska kynnet börjat krypa in under skinnet på honom.

När jag först läste boken var jag ung och uppfylld av plågor kring kärlek och kände smärtor som verkade oöverkomliga. Idag läser jag den med betydligt större insikt och välbehag. Det är en liten juvel jag kan ta fram ur bokhyllan när andan faller på, och veta att det finns mycket att fundera kring, men kanske inte tar mer än en dag eller två.

Och visst tilltar romanintrigen, när konflikten gestaltas med alla inblandade personer. Men handlingen rör inte bara frågan om vad som ska ta slut först, förälskelsen eller äktenskapet, utan mediterar över alla typer av mänskliga relationer - och den omöjliga frågan om hur man definierar 'kärlek'.

Ett liv bland människor - Theodor Kallifatides (1994)

Kallifatides inleder den här boken med att säga att han tröttnat på romanskrivandet. I stället funderade han över sina åsikter, efter att han 1992 insett att han var oenig med åsikter som han själv hävdat tio år tidigare.  Varefter han känner ett behov att 'börja om från början'.

Jag kan inte säga mer än rekommendera alla att läsa boken. Kallifatides brottas med sitt Jag och Livet. Han byter ner varje grundläggande villkor för människan och hennes relationer. På ett öppet och fullständigt klart språk vaskar han fram diamanter. Storartat och ärligt i sin enkelhet. Oftast är det geniala enkelt.

Jaget, könstillhörighet, könsroller, föräldraskap, barnatro, kristna värderingar, sexualitet, samhällets normer, etik, social rättvisa, behovet av ensamhet, rasism, åsikter, måttlighet/lagom - vaskas fram i sin mest grundläggande form. 

Det är skön kontemplativ läsning. Utom möjligen kapitlet om 'kärlek', där blir det snårigt. Människans svåraste lärdom ... som sagt, snårigt. Men läsvärt. 

The First Forty-Nine Stories - Ernest Hemingway (1939)

Den här samlingen noveller utgavs redan 1939, och samlar alla noveller Ernest Hemingway hade låtit trycka på olika sätt åren 1921-1938. Samlingen är kronologiskt ordnad, med undantaget att han placerade de fyra kronologiskt senaste novellerna först. Antagligen för att läsaren först ska få bita i dessa fyra oförglömliga noveller, som ett incitament att hålla läsningen uppe även sedan samlingen börjar om med den unge Ernest första stapplande texter, fram mot ett allt större 'mästerskap'.

Hemingway lär ju ha påverkat sin samtid, och sina efterkommande, rent stilmässigt. Han beskriver vad han ser, scener ur liv han mött, sett, upplevt. Det som når mig känslomässigt är främst scener ur krigserfarenheter. själv tillhörde han ambulanspersonalen i Italien under första världskriget. Men i övrigt är det för mig personligen för mycket jakt, fiske, tjurfäktning, bråk mellan män. Kvinnor saknas till största delen. Det mest rör män i männens värld. Klyftan över till kvinnorna är oöverstiglig.

 Han registrerar dialoger och skriver ner dem. Ofta med irriterande upprepningar, livet visar upp alla sina absurda sidor. Och det är väl inte så konstigt. I denna den hårda krigstid, och mellankrigstid som rådde. En oöverstiglig livsklyfta.

Stämningen är desillusionerad, andefattig. Som väl kan illustreras av en medelålders kypare i novellen "A Clean, Well-Lighted Place", när han har gått av sitt pass mitt i natten och funderar över meningen med livet:

"It was all a nothing and a man was nothing too. (...) he knew it all was nada y pues nada y nada y pues nada. Our nada who art in nada, nada be thy name, thy kingdom nada thy will be nada in nada as it is in nada. Give us this nada our daily nada and nada us our nada as we nada our nada and nada us not into nada but deliver us from nada; pues nada. Hail nothing full of nothing, nothing is with thee."

Han ler, tydligen road av sig själv mitt i sin nihilistiska tomhet. 

Förutom att novellerna med krigstema känns avskalade på ett sätt som gör mig mottaglig, är min favoritnovell "Bag Two-Hearted River: Part I", som beskriver hur en äldre man envist släpar på sitt tunga tält och all packning, förbi  en brandhärjad skogssluttning, uppåt, och beskriver hur han reser sitt tält helt själv, slår läger, och lagar sin mat i ensamheten - hans frihet. Här kan jag relatera. men redan i nästan novell, 'Part II' av en novell med i övrigt samma namn, börjar jag gäspa, mannen ska fiska och kämpar med en öring som är för stor och stark för honom. 

Rent språkligt kan jag bli road, där är "Wine of Wyoming" ett mästerstycke av tvåspråkigt samtal  mellan en amerikan och två franska invandrarna, där många meningar blandar engelska och franska. Det är nog den enda text jag kan tänka mig att läsa om - för språkblandningen i varje mening i hela dialogen.