Rymmerskan : På spaning ... 6 - Marcel Proust (1925)

Och så har Marcel Proust åter igen utmanat mitt tålamod. Precis som femte delen av På spaning av den tid som flytt, som utgavs 1923, ett år efter Prousts död, kom sjätte delen postumt, 1925. Den blev inte färdigredigerad av författaren själv, och var troligen än mer 'ofärdig' än del 5. Så det är svårt att veta hur den verkliga texten var tänkt. Å andra sidan bidrog min känsla att det är ett 'första utkast' - och bara 300 sidor lång, att jag förmått läsa texten snabbare än tidigare delar. Meningarna är mindre vindlande och ogenomträngliga än tidigare, vilket för mig var en fördel.

Men som vanligt, första halvan är berättaren 'Marcel' precis lika sjukligt navelskådande vad det gäller sin evinnerliga svartsjuka, att jag inte kan annat än tycka illa om honom. Han utnyttjar den ena 'lilla flickan' efter den andra som sin krockkudde, sin 'fånge', bevakar svartsjukt, despotiskt. Han säger själv mot slutet att han och Gilberte blev vänner (när hon gift sig med Saint-Loup) för att han själv då sedan längre inte längre älskade henne, och att hon själv inte skulle ha stått ut med hans/Marcels egen 'krävande despotism'. (s.288)

Vilket Albertine dock hade gjort hela tiden, något för mig mycket frustrerande. Och dessutom, tidigt i sjätte delen tycks författaren välja en alltför enkel lösning till detta evinnerliga problem, genom att låta Albertine avlida i en ridolycka. Jag fann det först som en brist, genom att vara en alltför enkel lösning, ungefär som en 'deus ex machina'. 'Marcel' uppnådde alltså aldrig den insikt som han påstår sig uppnå med sitt intellektuella resonerande. Han bara trasslar in sig, motsäger sig själv. 

Men även hennes död problematiseras på ett par olika sätt, något han kanske hade tänkt utveckla vidare. Och slutligen inser jag att ett huvudtema för serien blir att alla människor, Marcel inräknad, har många personligheter, många olika egon som resonerar mot varandra. De tror sig hela tiden leta efter sanningen, men finner den aldrig. För det finns ingen objektiv sanning, allt är olika synvinklar, som slåss med varandra. Så hur än mycket Marcel försöker förstå, lista ut, spionera sig till, om Albertine, eller tidigare Gilberte, eller senare Andrée, eller 'vännen' Saint-Loup eller någon annan av alla karaktärer vi möter, så är det bara en rad av olika skärvor i ett prisma, som aldrig blir en hel och fullständigt sann bild. När jag äntligen inser detta tema, även om 'Marcel' inte fått det klart för sig, växer betyget jag vill ge boken. Det finns metod i galenskapen!

Människans stora problem är att hon projicerar ut sina problem på andra, för att hon har en blind fläck för sina egna grundproblem. Den kärlek och förälskelse som 'Marcel' hela tiden talar om, är ett frenetiskt sökande i ring efter sin egen svans. För verklig insikt hade han varit tvungen att söka i sitt inre, Han måste söka i sitt inre, och inte via intellektet. 

Vill återkomma till den känsla jag fick första gången jag läste Saint-Loups namn, var det i del 2?, att han redan i sitt namn är sammansatt av motsatser, Helgonet och Vargen (fr. loup), och i slutet av denna sjätte del, kommer denna dubbelhet fram, och i sista meningen gråter Marcel över att deras vänskap tydligen aldrig var en äkta vänskap, som han trott. Ingenting han älskat som barn och ung, får behålla sin silverkant, sin guldton. 

En besvikelse med boken är att Marcel när han, efter Albertines död, äntligen får göra sin livslångt efterlängtade resa till Venedig, han gör den med sin mor, så är även den en besvikelse. Jag hade förväntat mig en konstnärlig fördjupning i Venedigs skönhet. Kanske hade Proust tänkt utveckla detta, men väntat med det, eller så är det besvikelsen senare i livet, som är det bärande temat.

Birger Sjöberg - Kriser och kransar (1926)

 Man kan läsa Birger Sjöbergs visor och dikter på på nätet helt gratis, hos Litteraturbanken.se.

Fridas bok (1922) innehåller en rad kända visor, alla med noter. När jag var ung gjordes inspelningar av olika artister. Några är oförglömliga, som 'Den första gång jag såg dig', men även 'Bleka dödens minut'. Jag hittade inte 'Längtan till Italien', den finns tydligen i Fridas andra bok (1929), och den har jag inte läst. 'Släpp fångarne loss, det är vår!' finns dock, och den vet väl alla är odödliggjord av Hasse & Tage och Lena Nyman, som tycktes förkroppsliga Frida själv, som en självständig kvinna, inte bara någon att sjunga visor till. 

Visorna är charmiga, nära på naivistiska, och har kallats småstadsidyller, men inte bara. Där finns även en krigssyn (från första världskriget) och Fridas hävdande att hon alltid vill vara 'neutral'. Så visorna låg i tiden. De är berättande. Boken inleds också med ett prosa kapitel som sätter scenbild och situation, vilket även en rad av visorna har som inledning. 

I höstas läste jag även Kvartetten som sprängdes (1924), som precis som visorna har en alldeles egen stil, blandningen av småstadsidyll, men där finns även 1920-talets oro, krigets efterdyningar och i synnerhet ekonomiska oro. 

På litteraturbanken finns även Sjöbergs egenartade diktsamling Kriser och kransar (1926), som jag var mycket nyfiken på eftersom han där skapat sin egen ingång till modernismen, ur en egen inspiration utifrån den nya moderna konst som exploderade med det nya omskapandet av Europa.  

Som den visdiktare han var, ser man redan i Fridas bok att han var väldigt snitsig på rimflätning - i mina ögon. Jag har alltid varit känslig för stela rim och taktmönster som riskerar att göra min diktläsning till en sorts marsch, som stör min förståelse. Den känslan har jag aldrig fått när jag läst Birger Sjöberg. Hans rader är så naturliga.

Birger Sjöberg (1885-1929) fick ett kort liv, nära jämnårig med Hjalmar Bergman, men Sjöberg blev bara 43 år, alltså fyra år kortare än Bergman, men båda levde i en önskan att modernisera svensk litteratur. I Kriser och kransar har han släppt mycket av rimmen, även om de finns även där emellanåt. Men formen och bilderna är friare och djärvare, ett nytt expressivt bildspråk. I stället för slutrim kan sångaren i honom bolla med sköna ljudkombinationer, och jag finner ofta bedårande allitterationer, till exempel

"... din aning vilar / som vinge vilar på den varma vind."

"Sus och sömn bland ros och blad, som klänga ... / Slumra småstadshjärta / med din storstadssmärta! / Slumra gott i gråa husen vid kastanjens brus"

Metaforerna är många och friska, exempelvis när vår gröna planet liknas vid ett äpple som faller i mörkret. Många djärva sköna bilder. Ibland är det stora perspektiv, som jordens färd genom universum, ibland är det närbild på skolbarn intvingade i vardagen, i skolans ramar. Ibland kritiseras negativa sidor av samhället. Ibland verkar diktjaget mest försöka resonera med Gud eller någon annan 'ansvaret',  frågor k ring hur världen kunnat bli som den blivit. Själsnöd, splittring, alienation, 1920-talets oro. 

Även om det ibland kan vara svårt att hänga med, att ha den samtida bilden klar för sig, men dikt får man alltid ta till sig så som det passar en själv. Hans samtida läsare hade svårt att förstå det här nya formen, så oväntad från Fridas skapare. Han var tidig i Sverige 1926. Men flera diktare påverkades och hoppade med tiden på den nya friare formen av dikt, t ex Hjalmar Gullberg.

NP 1939 - Frans Eemil Sillanpää

På randen till ännu ett världskrig, riktade Nobelkommitén åter sina blickar mot Norden, och 1939 års Nobelpristagare blev Finlands hittills ända pristagare,

Frans Eemil Sillanpää (1888-1964), med motivering:

"för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang"

Han debuterade 1916, men förutom en rad noveller, har jag bara fått tag på hans mest kända roman The Maid Silja, (Nuorena nukkunut, 1931) som blev hans största framgång. Som ung uppmuntrades Sillanpää att studera naturvetenskap vid Helsingfors universitetet, men föredrog andra ämnen. Efter fem år återvände han till sin agrara hembygd, utan examen, men med en modern naturvetenskaplig världsåskådning. Därav menar man att han kom att se den mänskliga individen som en kugge i ett biologiskt maskineri. 

Totalt utgav Sillanpää sju romaner och tio novellsamlingar om livet på landsbygden i västra Finland. Novellerna översattes i snabb takt till svenska. Han gifte sig 1916 och fick åtta barn. Familjen levde kringflackande av hårt trängs ekonomi, och att hustrun dog 1939 blev ett slag som Sillanpää aldrig hämtade sig från. Hösten 1939 utnämndes han alltså som litteratur-pristagare och reste till Stockholm med sin sekreterare och tre av barnen för att ta emot det. Och familjen kom att stanna kvar i Sverige o samlade in pengar till Finlands krig genom sina framträdanden tills vinterkriget var över.  

Först läste jag novellsamlingen Hiltu och Ragnar och andra berättelser, tryckt på svenska 1939, och jag antar att det var nobelpriset som gjorde att man ville samla en bukett kända noveller, då just dessa tidigare utgivits vid olika tillfällen 1919-1930.  Titelnovellen är längst och handlar om en rik höns-mammad  pojke, som brottas med romantiska och erotiska drömmar. Jag uppfattar i synnerhet att Sillanpää koncentrerar sig mycket på känslor, hur de rör sig i vågor fram och tillbaka, hur ungdomen styrs av sina känslor, som det tar lång tid att begripa sig på. Andra noveller handlar om hur söner som alltid varit trogen familjen, skakas om av uppror och kommunism, men återgår till familjen, att se sina barn som meningen med livet. Nieminens Kalle har först ett dödsstraff hängande över sig, men benådas, varför han får som två helt olika hemkomster för den förlorade sonen, en som innebar död och en annan som en uppståndelse. Novellen 'En man', som gifter sig och vill ge sin hustru en livförsäkring som överraskning, men missförstånd uppstår, kommunikationsproblem leder till svartsjuka, hustrun lämnar honom och han dör i ensamhet. 

Bara som några exempel. I svensk översättning är det vardagsspråkligt med många naturlyriska inslag. Det är livsfragment, där känslor brottas med drömmar och realiteter. Ofta kommer det sårbara barnet i förgrunden. För mig var den allra starkaste novellen "Salig mors spinnrock" (1928), den spinnrock som försnillats efter moderns död, den spinnrock som var det mest typiska för henne och hennes dagliga arbete, den spinnrock han minns sin mor genom, hantverksskickligheten, som gav hela familjen, och särskilt sonen, mjuka varma kläder. Hennes livsverk. Mycket gripande. 

En annan novell av Sillanpää, "Sista akten" fanns med i en tidig samling 'Nobelnoveller', utgiven ca år 1960.  I den började allt elände med revolutionen, och fortsatte med inbördeskriget. De fattiga blev allt fattigare, i synnerhet änkor med barn. Ju fattigare, desto mindre behövde man ge dem för handräckning. Avlagda kläder åt barnen dög. Sjuka barn skulle man vara tacksam om de fick dö unga. Så cyniskt, det jag läser, smärtsamt. Till slut börjar de fattiga bedra varandra, för att själv ta sig fram längs vägarna i letandet efter fängslade eller döda. 

Även En Bok för Allas samling Nobeller, har en novell av Sillanpää. Titel: "Lögner", som inleds med att förklara att det är Jag, Sillanpää själv, som berättar, att han inte tänker dölja sig bakom något falskt namn. Och sedan kommer ett naturlyriskt avsnitt, där han sörjer att han alltid velat fånga naturens mystik och lyrik, men aldrig tycker sig ha lyckats. Därefter kommer erkännande två, att han som barn inspirerats av sin religiösa folkskolelärarinna, till att skriva psalmer, lillgammal och förhoppningsfull, men aldrig fick någon tryckt. Och de förvecklingar med förväxlade initialer, som ledde till livslögnen att han själv skrivit, det som trycks av någon annan. En önskedröm.

Och nu senast har jag alltslå läst Sillanpääs mest berömda roman, The Maid Silja : the last offshot of an old family tree (1931). Jag kan ju inte finska, men försökte göra en google-sökning på originaltiteln som lyder Nuorena nukkunu, som uppenbarligen inte nämner Silja. Och får fram att det kan betyda ungefär 'När de var unga sov de". I Engelska upplagan heter även den inledande prologen "Fallen Asleep While Young". Och för mig verkar det handla om naivitet, en sorts blindhet, att kastas runt av omständigheter, utan att själv agera och ta tag i problemen. De har inte fått med sig tidigare generationers klokskap. Ungdomen går på, livet händer. De råkar illa ut. 

Jag upplever hela tiden Sillanpääs texter som mycket moderna, som hans egen variant av modernism, inriktad på känslor. Texten visar genast på 'det ordlösa', människor fylls av känslor de inte riktigt vet ad de ska göra med, minnen upprepas. Människorna förvandlas ordlöst. Vi får alltid i förväg veta hur det slutar, det är inte huvudsaken.

Romanen börjar i den gamla bondebygden, där man både får klara sig själv, och riskerar att bli utnyttjad. Historien börjar med 'Fadern', Siljas far Kuusta, lika naiv han, när hans föräldrar dör, när han som ende sonen måste ta över som inte stort mer än en tonåring. Han blir själv kär, och gift med Hilma och far till flera barn, men Silja (döpt Cecilia) den underbara flickan, född i slutet av 1890-talet, den enda som har gry nog att överleva, blir meningen med Kuustas liv. De lever ensamma när hon blir sjuk och han vårdar henne, tills hon blir frisk igen.

Men även Silja blir föräldralös redan som tonåring, just som hon ska konfirmeras, och livet skuffar runt henne. Hon har ett litet arv efter fadern, när han sålde deras gård, då pengabrist gjorde att den inte kunde hållas igång. Men förmyndarna gör vad de kan för att knappa in på den bit för bit. 

Och sen utbryter krig, revolution och påföljande inbördeskrig - här kommer verkligen den moderna tiden in, med allt det nya omstörtande. Allt bara svänger, inget att hålla sig till. Vända kappan efter vinden för att överleva. Mycket bra skildrat. Men Silja har hela tiden gott gry i sig, trots att vi vet att hon ska dö - det sägs på första sidan - å andra sidan ska alla dö. Och hur än mycket sladder runt henne och olycklig kärlek, då slipper hon rollen som  den vanliga offerhjältinna, ödet som ensam mor.

Boken är full av annat elände, men Silja är hela tiden en frisk fläkt.

Kerrmans i Paradiset : roman - Hjalmar Bergman (1927)

En märkligt styvmoderligt behandlad roman - en av Hjalmar Bergmans sista romaner, tror det bara kom två till efter denna, Lotten Brenners ferier och Clownen Jac. 

Den håller visserligen inte den höga standard jag vant mig vid i hans andra romaner. Livet var komplicerat och hektiskt, med skilsmässa från Stina och allt värre hälsoproblem. Men varför är det svårt att hitta information om den? Jag kände länge inte till den. Jag hittade en bok på biblioteket som faktiskt kortfattat berättar om alla hans romaner, utom den här, den bara omnämns i en bisats, apropå Jonas och Helen, som den här romanen är en fortsättning på. 

Men för den som redan läst alla hans andra romaner om och kring Wadköping, är den ändå mycket intressant. Det finns många referenser till redan kända profiler kring Wadköping, men också sånt som hände i Hamburg i En döds memoarer. 

Det är finansiella affärsintriger och arvs- och successionsfrågor, och tankar kring en eventuell skilsmässa mellan Jonas och Helen. Undrar om han ville skriva av sig, idéer från sin pappa bankdirektörens öde. Även Jonas drabbas av ögonsjukdom, något Bergmans själv hade personlig erfarenhet av större delen av livet. 

Lay-outen är definitivt svår. Jonas och Helen hade under titeln 'en studie över fantasi och ungdom'. Kerrmans i paradiset kallas åter 'roman'. Ändå är det, precis som i Jonas och Helen en för Bergman ovanligt kompakt text koncentrerad på ’telling’, uppradande av faktatext utan dolda undermeningar. Jag behöver inte lista ut någonting, vilket inte är vad jag vant mig med hos Bergman. Och däremellan sker alla dialoger som rena teaterrepliker (Namn:), men inte med egen rad för varje ny replik, utan ihopdraget. Känslan är teaterscen/filmscen, hos  någon som behöver spara på papper. Därför blir det lite svårläst, ändå är Bergmans text alltid flytande i sig. 

Så mitt slutintryck, av alla referenser till andra Wadköping-historier, blir att denna roman visar slutet på Wadköping, ett Wadköpig i upplösning, en ny tid är på väg, hur än mycket den äldre generationen försöker motarbeta det.