Vendetta - Jan Guillou (1991)

Vendetta är den mest spännande Hamilton thrillern av de första sex delarna. En bladvändare, inget onödigt teoretiserande. Antar att det beror på menings-fältet som Eco talat om. I Vendetta har några Boforsdirektörer blivit kidnappade av den sicilianska maffian, och Hamilton får uppdraget att medla mellan. Eftersom jag redan sett en rad maffiafilmer och har en rad vetskaper på området, så förväntar jag mig genast och avläser dold spänning i allt möjligt.

Hela boken igenom oroar jag mig för att även Hamiltons sambo och deras spädbarn ska råka illa ut i någon typ av motdrag. Inte så troligt, med tanke på att de är kvar i Stockholm utan kontakt med Hamilton, som befinner sig på Sicilien. Så Guillou rör sig inte alls åt det hållet, den här delen saknar i det stora hela relationer och koncentrerar sig helt på manliga krigslekar. Ändå slutar inte den oron i mig förrän jag läst fram till sista sidan.

Dessutom stolpade Hamilton i början av boken ut ur deras gemensamma lägenhet med några korta ord att han vill skiljas. Han lämnade sin nyckel och gav henne inte tid att svara. Han hade slutligen fattat sitt beslut. Han flyr från alla relationsproblem, in i sin agenthjälte-upptagenhet. Om jag läser sjunde delen så får jag kanske veta mer åt det hållet. Det lustiga är att jag själv skapade spänning i en sorts förkänsla att det 'kunde hända' att familjen blev inblandad, hur än långt bort de var, vilket naturligtvis skulle kännas enormt orättvist och elda på känslorna.

Humor är svårt, för att det är så personligt. För att förstå ironi, måste vi känna igen oss. Därför åldras humor i allmänhet, ju längre sedan den skrevs, desto svårare att förstå - om skämten inte rör något allmänmänskligt (som hos Jane Austen, som tycks ha evigt liv åtminstone för människor intresserade av relationer). Guillou använder Hamilton-serien, inte bara för att skapa en agent-hjälte, utan försöker även driva med svenska institutioner, politik etc, På det sättet är han väl nästan en sorts arvtagare efter Bo Balderson.

I första boken skrattade jag åt att agenten Hamilton får titeln 'byrådirektör', att gömma sig bakom. I den här boken försvinner Hamilton till Sicilien, på eget initiativ, i hemlighet, under förevändning att han ska vara 'pappaledig' med sin lilla dotter. Vilket naturligtvis avslöjas så snart journalisterna börjar skriva om händelserna. Alltså blir bokens slutliga antiklimax, efter lyckat utfört uppdrag, att Hamilton anklagas för 'bidragsfusk' - han måste betala tillbaka sin föräldrapenning, 13.623 kr - småpengar i sammanhanget.