Richard Bachs fabel om Måsen som vill mer än bara kuvas under flockens Jantelag i jakt på mat för dagen. Han vill förstå aerodynamiken och förfina sin flygförmåga till det yppersta. Han vill öva på sina talanger, och förmedla sin kunskap vidare, följa sin egen väg, oavsett vad andra tycker.
I början av 1970-talet sågs Richard Back som en förvaltare av Saint Exupérys arv, flygaren som funderar över varats andliga dimensioner. 1973 filmatiserades Jonathan Livingston Seagull, och fick ett soundtrack av Neil Diamond som låg på topplistorna och hördes mycket på radio. Boken kom på svenska samma år. Jag var för ung för boken, men musiken undgick ingen. Jonathan Seagull blev ett begrepp känt av alla. Fågel-allegorin passade tiden perfekt, efter 60-talets växande miljöproblem.
Boken köpte jag 2003, när filmen 30-årsjubilerade. Texten är en långnovell, illustrerad med många fågelbilder, tagna av flygfotografen Russell Munson. Bilderna understryker det eteriska. Idag hittade jag texten på Youtube, inläst av Richard Harris, skådespelaren som spelade Dumbledore i de första två Harry Potter filmerna. Hans röst passar perfekt till innehållet. Jag följde med i texten och såg att det mesta är med, slutet är dock lite förenklat, några mås-karaktärer tas bort. Vilket både gör berättelsen renare men också tar bort en dimension som problematiserar Messias-tanken.
Budskapet är att följa sitt eget hjärta, man måste göra det som ger glädje heller än att anpassa sig. Insikten att livet är mer än dess materiella yta. Jonathan utforskar gränsen för sin förmåga. En tidlös klassiker för andliga sökare. Och när jag nu läser om den känns det som om allt den lär ut, det som var fabel 1970, är precis det vi håller på att lära oss idag 2019. Mer eller mindre medvetet.
Jonathan tror först att han dör och hämtas till himlen av två ängla-måsar, men inser snart att han bara nått en mer avancerad andlig kunskapsnivå. Någon 'himmel' finns inte, det är varken en plats eller en 'tid', utan något man är, en ständigt högre andlig kunskapsnivå, en allt större insikt om kärlekens livgivnade energi.
Tricket är att inse kärlekens och medkänslans allenarådande betydelse, svårast och kraftfullast. Om vi övar oss i vänlighet, i kärlekens natur, inser vi att vi är gränslösa, Bortom tid och rum, är allt vi har HÄR och NU. Tricket är att förlåta och hjälpa folk att förlåta sig själva. Vi ska flyga bara för att det ger oss glädje, allt vi gör ska vi göra av glädje.
Jonathan undrar hur det kan vara så svårt att övertyga en fågel att den är fri, att den bara behöver öva för att bli bra på att flyga. När en av hans elever undrar hur man ska kunna älska den som försökt skada en, svårar han: - Nej, man älskar inte hat och ondska. Vi måste öva oss i att se den sanna godheten i var och en, och hjälpa dem att se det i sig själva. Det är kärlek. Det är glädje.
2019-09-22
Satansverserna - Salman Rushdie (1988)
Så nu har jag slutligen läst Satansverserna som det blev så mycket uppståndelse omkring för 30 år sen, när vissa muslimer upprördes och började bränna boken, och författaren hotades till livet. Den utkom september 1988, och var översatt till svenska redan 1989.
Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.
Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och muslimskt, där jag saknar referensramar.
Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)
Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.
Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.
Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.
Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom?
På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.
Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.
Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och muslimskt, där jag saknar referensramar.
Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)
Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.
Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.
Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.
Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom?
På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.
2019-09-03
Imamens fall - Nawal El Saadawi (1988)
Författarinnan berättar i sitt förord till Imamens fall om upprinnelsen till denna mycket egenartade roman. Hon berättar att hon som barn brukade se Gud i drömmen, och att han då liknade hennes mycket rättvisa mor, eller hennes fars vänliga anletsdrag. Men när hennes skolkamrat drömde om Gud såg hon en mycket grym och orättvis person. Alltså menar hon att det osynliga kan vi bara se i drömmen och då liknar Gud "dem som står oss närmast", ofta ens mor eller far.
Hon fick alltså idén till Imamens fall redan som ung flicka, figurerna och stämningarna fanns i hennes huvud mycket livfulla i årtionden, men lät sig inte fångas i ord, på papper. Inte förrän på 1980-talet började berättelsen flöda ut över papperet, hela skaran av karaktärer började uttrycka sig själva och tvingade den som höll i pennan att foga sig.
Och det som uppstod var ett egenartat formexperiment, som för mig verkligen hör hemma i det postmodernistiska 1980-talet, med alla sina dissekerande brottningsmatcher med människans identiteter.
Romanens absolut vanligast ord är "ansikte". Människorna är ansikten, som om det är det enda man ser. När en människa dör faller hennes ansikte mot marken, och man ser det inte längre. Ansikten kan vändas mot himlen, eller bara bortåt, för att undvika att se en annan människa. Imamen som är den mest undflyende karaktären, den enligt förordet mest svårfångade, döljer sig bakom ett gummi-ansikte, och hans bodyguards har samma gummiansikte, för att ingen ska veta vem som är vem och därför bli svårare att mörda. Om någon med Imamens gummiansikte dör, forslas den snabbt bort och ersätts av en person med ett likadant gummiansikte. Människor är bara ansikten som faller och byts ut.
Romanen består av många korta kapitel med förtydligande titlar, så vi vet vem som talar, eftersom hela romanen nästan är som en samling prosadikter, olika karaktärers upplevelse av samma ögonblick, en explosion vid en nationell tredubbel festlighet, under folkets jubel, då ingen riktigt vet vad som händer. Uppblandat med nuet är minnen, stämningar, livsinställningar, personernas inre monologer. Allt glider mellan drömlik vaghet eller feberyra, framsipprande intuitioner och instinkter.
På s.133 står det "deras ansikten lossnar från huvudet", och jag undrar om det beskriver effekten av en bomb eller är mer symboliskt? Antagligen bådadera. Ja, berättelsen flyter i en medveten vaghet som gör att jaget flyter, som om samma monolog kan gälla flera karaktärer, som om det är ett universellt kollektiv som kommer till tals, i ett evigt tidlöst nu. Detta uttrycks också på ett par ställen mot slutet av romanen, som att
"hans ansikte blev ansiktslöst eller blev allas ansikte som smälte samman till ett så att det inte längre var möjligt att skilja den ena från den andra..." (s.184)
Grundtema är både dubbeltydighet och dubbelmoralen, i en icke namngiven muslimsk diktatur. Ett patriarkat där allt som är självklart tillåtet för män, är förbjudet för kvinnor. Männen kan alltid förlåtas allt, de ber ständigt Allah om förlåtelse, likt ett mantra, och tröttnar de på sina hustrur uttalar de 'skilsmässofrasen', så kan de skaffa sig en ny. Men kvinnorna kan aldrig göra annat än fel, alla regler gör att de alltid kan dömas för något. Den gör också att alla har "två ansikten"(s.189), ett milt och vackert och ett annat mörkt som djävulen.
Två kärnhändelser upprepas, ur lite olika vinklar, genom hela romanen. Det ena är explosionen när imamen håller tal under jubelfesten Stora Bairam, ett försök till attentat - som inte verkar fungera eftersom det bestående tycks motstå det mesta. För även om en man dör, så ersatts han alltid av precis samma symbol igen. Den andra händelsen är hur Binth Allah (Guds dotter) jagas av förföljare och dödas av de som våldfört sig på henne. Vagheten gör dock att samma scen lika gärna kan handla om hennes mors våldsamma död, eller andra kvinnors våldsamma död. Precis som attentatet mot imamen kan gälla alla imamer, som med tiden byts ut.
Att kalla en flicka för Guds dotter anses vara en hädelse. Allah har inga barn. Eftersom flickans mor var ogift och dottern alltså oäkta, gör det hädelsen än värre. Å andra sidan känns det helt legitimt att kalla föräldralösa barn för 'Guds barn', och det var på barnhemmet hon fick sitt namn/smeknamn, där en annan flicka kallades 'Guds välsignelse', och en pojke 'Guds rikedom'.
Det här är en intrikata funderingar, som handlar om en frågeställning som dök upp under arbetet med romanen, att Kristendomen kallar Jesus för 'Guds son'. Men ingen har hört talas om 'Guds dotter'. Frågan gäller ifall Jungfru Maria fött ett flickebarn i stället, hade hon då blivit en Messias? Båda dog i alla fall våldsamt, han på korset och hon stenad till döds. Ja, mängder av kvinnor har stenats till döds, oskyldiga knivhuggits i ryggen av sina förövare, men aldrig upphöjts till Messias.
Nawal El Saadawi ställer alltså upp en motbild mot 'Fadern, Sonen och den Helige Anden'. På sid 184 står: "I världsalltets speglar såg man bilden av tre kvinnor som stod med högburet huvud..."
Dessa är en död mans Hustru, Älskarinna, och Oäkta dotter, som möts vid hans bår. En treenighet. Likaväl som den ogifta Jungfrun som föder en Dotter, som också föder en oäkta dotter. Alla 'Jungfruliga' barnaföderskor, minderåriga våldtäktsoffer som föder oäkta barn, åt förövare som vägrar erkänna dem.
"Innan jag föll, innan orden och bokstäverna hann blekna bort frågade jag dem: Varför låter ni alltid brottslingen gå fri och bestraffar offret? Jag är ung. Min mor dog som jungfru, och det kommer jag också att göra. De sa: Du är ett syndens barn och din mor stenades till döds. Men innan bokstäverna bleknade ur min hjärna, innan den blev tom, sa jag: jag är inte syndens barn, jag är Bint Allah."
'Glädjeflickan', kvinnan i bordellen, hon som mördas, är det närmaste en kvinnlig helig ande vi kommer. Ty alla är rädd för henne, tål inte hennes blick, den enda som inte känner sig skyldig inför henne är hennes egen mor. För i glädjehuset tar till och med imamen av sitt sitt gummiansikte, "det var bara hon av alla människor som hade sett dem utan kläder /.../ och de såg alla likadana ut och luktade likadant och gjorde samma rörelser" (s.189)
Mot slutet står också att hennes röst var musik, hennes kropp kärlek. "Hon brydde sig inte om ifall hugget kom bakifrån eller framifrån ty hon fortsatte att dansa. Hon oroade sig inte inför tanken på döden /.../ hon var inte man och inte kvinna, och hon var inte människa och inte djävul utan alltsammans på en gång och även om en del av henne skulle råka falla av skulle helheten alltid finnas kvar och fortsätta dansen." (s.189)
På bokens baksida står att Bint Allah är utomäktenskaplig dotter till Imamen, men det är bara en misstanke, det kan lika väl vara Imamens vän, den Store Skriftställaren, de som förälskar sig i samma kvinnor och gick till bordellen ihop och skrattar åt minnet, när de 'delade på samma glädjeflicka', Bint Allahs mor. Men som sagt, allt i denna roman generaliseras för att gälla 'alla'.
sid 190: "... inga spår fanns kvar av det som gjorde det möjligt att skilja det ena ansiktet från det andra eller skilja en person från en annan..."
PS. Vid några tillfällen refereras till 'kulturarvet', och det är Tusen och en natt. En självklarhet. Och där finns kung Shahriar, som med vällustigt hämndbegär dödar oskyldiga jungfrur natt efter natt ... Det är naturligtvis en viktig betydelsebärande symbol.
Hon fick alltså idén till Imamens fall redan som ung flicka, figurerna och stämningarna fanns i hennes huvud mycket livfulla i årtionden, men lät sig inte fångas i ord, på papper. Inte förrän på 1980-talet började berättelsen flöda ut över papperet, hela skaran av karaktärer började uttrycka sig själva och tvingade den som höll i pennan att foga sig.
Och det som uppstod var ett egenartat formexperiment, som för mig verkligen hör hemma i det postmodernistiska 1980-talet, med alla sina dissekerande brottningsmatcher med människans identiteter.
Romanens absolut vanligast ord är "ansikte". Människorna är ansikten, som om det är det enda man ser. När en människa dör faller hennes ansikte mot marken, och man ser det inte längre. Ansikten kan vändas mot himlen, eller bara bortåt, för att undvika att se en annan människa. Imamen som är den mest undflyende karaktären, den enligt förordet mest svårfångade, döljer sig bakom ett gummi-ansikte, och hans bodyguards har samma gummiansikte, för att ingen ska veta vem som är vem och därför bli svårare att mörda. Om någon med Imamens gummiansikte dör, forslas den snabbt bort och ersätts av en person med ett likadant gummiansikte. Människor är bara ansikten som faller och byts ut.
Romanen består av många korta kapitel med förtydligande titlar, så vi vet vem som talar, eftersom hela romanen nästan är som en samling prosadikter, olika karaktärers upplevelse av samma ögonblick, en explosion vid en nationell tredubbel festlighet, under folkets jubel, då ingen riktigt vet vad som händer. Uppblandat med nuet är minnen, stämningar, livsinställningar, personernas inre monologer. Allt glider mellan drömlik vaghet eller feberyra, framsipprande intuitioner och instinkter.
På s.133 står det "deras ansikten lossnar från huvudet", och jag undrar om det beskriver effekten av en bomb eller är mer symboliskt? Antagligen bådadera. Ja, berättelsen flyter i en medveten vaghet som gör att jaget flyter, som om samma monolog kan gälla flera karaktärer, som om det är ett universellt kollektiv som kommer till tals, i ett evigt tidlöst nu. Detta uttrycks också på ett par ställen mot slutet av romanen, som att
"hans ansikte blev ansiktslöst eller blev allas ansikte som smälte samman till ett så att det inte längre var möjligt att skilja den ena från den andra..." (s.184)
Grundtema är både dubbeltydighet och dubbelmoralen, i en icke namngiven muslimsk diktatur. Ett patriarkat där allt som är självklart tillåtet för män, är förbjudet för kvinnor. Männen kan alltid förlåtas allt, de ber ständigt Allah om förlåtelse, likt ett mantra, och tröttnar de på sina hustrur uttalar de 'skilsmässofrasen', så kan de skaffa sig en ny. Men kvinnorna kan aldrig göra annat än fel, alla regler gör att de alltid kan dömas för något. Den gör också att alla har "två ansikten"(s.189), ett milt och vackert och ett annat mörkt som djävulen.
Två kärnhändelser upprepas, ur lite olika vinklar, genom hela romanen. Det ena är explosionen när imamen håller tal under jubelfesten Stora Bairam, ett försök till attentat - som inte verkar fungera eftersom det bestående tycks motstå det mesta. För även om en man dör, så ersatts han alltid av precis samma symbol igen. Den andra händelsen är hur Binth Allah (Guds dotter) jagas av förföljare och dödas av de som våldfört sig på henne. Vagheten gör dock att samma scen lika gärna kan handla om hennes mors våldsamma död, eller andra kvinnors våldsamma död. Precis som attentatet mot imamen kan gälla alla imamer, som med tiden byts ut.
Att kalla en flicka för Guds dotter anses vara en hädelse. Allah har inga barn. Eftersom flickans mor var ogift och dottern alltså oäkta, gör det hädelsen än värre. Å andra sidan känns det helt legitimt att kalla föräldralösa barn för 'Guds barn', och det var på barnhemmet hon fick sitt namn/smeknamn, där en annan flicka kallades 'Guds välsignelse', och en pojke 'Guds rikedom'.
Det här är en intrikata funderingar, som handlar om en frågeställning som dök upp under arbetet med romanen, att Kristendomen kallar Jesus för 'Guds son'. Men ingen har hört talas om 'Guds dotter'. Frågan gäller ifall Jungfru Maria fött ett flickebarn i stället, hade hon då blivit en Messias? Båda dog i alla fall våldsamt, han på korset och hon stenad till döds. Ja, mängder av kvinnor har stenats till döds, oskyldiga knivhuggits i ryggen av sina förövare, men aldrig upphöjts till Messias.
Nawal El Saadawi ställer alltså upp en motbild mot 'Fadern, Sonen och den Helige Anden'. På sid 184 står: "I världsalltets speglar såg man bilden av tre kvinnor som stod med högburet huvud..."
Dessa är en död mans Hustru, Älskarinna, och Oäkta dotter, som möts vid hans bår. En treenighet. Likaväl som den ogifta Jungfrun som föder en Dotter, som också föder en oäkta dotter. Alla 'Jungfruliga' barnaföderskor, minderåriga våldtäktsoffer som föder oäkta barn, åt förövare som vägrar erkänna dem.
"Innan jag föll, innan orden och bokstäverna hann blekna bort frågade jag dem: Varför låter ni alltid brottslingen gå fri och bestraffar offret? Jag är ung. Min mor dog som jungfru, och det kommer jag också att göra. De sa: Du är ett syndens barn och din mor stenades till döds. Men innan bokstäverna bleknade ur min hjärna, innan den blev tom, sa jag: jag är inte syndens barn, jag är Bint Allah."
'Glädjeflickan', kvinnan i bordellen, hon som mördas, är det närmaste en kvinnlig helig ande vi kommer. Ty alla är rädd för henne, tål inte hennes blick, den enda som inte känner sig skyldig inför henne är hennes egen mor. För i glädjehuset tar till och med imamen av sitt sitt gummiansikte, "det var bara hon av alla människor som hade sett dem utan kläder /.../ och de såg alla likadana ut och luktade likadant och gjorde samma rörelser" (s.189)
Mot slutet står också att hennes röst var musik, hennes kropp kärlek. "Hon brydde sig inte om ifall hugget kom bakifrån eller framifrån ty hon fortsatte att dansa. Hon oroade sig inte inför tanken på döden /.../ hon var inte man och inte kvinna, och hon var inte människa och inte djävul utan alltsammans på en gång och även om en del av henne skulle råka falla av skulle helheten alltid finnas kvar och fortsätta dansen." (s.189)
På bokens baksida står att Bint Allah är utomäktenskaplig dotter till Imamen, men det är bara en misstanke, det kan lika väl vara Imamens vän, den Store Skriftställaren, de som förälskar sig i samma kvinnor och gick till bordellen ihop och skrattar åt minnet, när de 'delade på samma glädjeflicka', Bint Allahs mor. Men som sagt, allt i denna roman generaliseras för att gälla 'alla'.
sid 190: "... inga spår fanns kvar av det som gjorde det möjligt att skilja det ena ansiktet från det andra eller skilja en person från en annan..."
PS. Vid några tillfällen refereras till 'kulturarvet', och det är Tusen och en natt. En självklarhet. Och där finns kung Shahriar, som med vällustigt hämndbegär dödar oskyldiga jungfrur natt efter natt ... Det är naturligtvis en viktig betydelsebärande symbol.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
