Efter en rad formexperiment från Räknelära 1960, via Barnens ö (1976), har P C Jersild (f. 1935) här i Babels hus (1978) landat i 1970-talets socialrealistiska kollektivroman, den breda romanen, med Jersilds alldeles egen vinkling att se samhället genom det nya storsjukhuset, ett samhälle i samhället.
Historien vandrar från person till person i snitslad bana - från mogna svarta vinbär i kolonilotten utanför (dvs juli månad) - tills kolonilottsägarens Primus Svensson avlidit i cancer i bukspottskörteln med komplikationer, ett halvår senare, och kremeras en snöig vinterdag. Romanen är fylld av trovärdigt gestaltade karaktärer.
"Babels hus", likt tornet i Babel, är en hierarki med språkförbistring mellan alla inblandade. Och också en bild av hela samhället. En historia mer om sjuk vård, än vägen till hälsa. Utgiven 1978, sägs den av någon anledningen tilldra sig 1979 och in i 1980. Alltså en mycket nära framtid. Som så här 40 år senare fortfarande känns giltig. Sjukvården är än idag en mycket stor del av vårt samhälle. Hur än många försök till omstruktureringar och decentraliseringar, är hierarkien fortfarande huvudintrycket. Långvård och förtidspension ska i praktiken inte få finnas, men människans brist på kontroll över sin egen kropp, överlämnad åt akademiker med mer eller mindre brist på empati har inte ändrat sig nämnvärt. Likaså specialiseringen, den knappologiskt uppdelade människokroppen, för att vi förlorat helhetssynen på människan. Vilket är en av orsakerna till att Primus Svensson och andra i boken skickas runt och tappas bort.
Det var med Barnens ö och Babels hus - båda tidigt filmatiserade - som P C Jersild blev läst av stora läsarskaror. Och det med all rätt. Babels hus är mycket lätt att ta till sig och känna igen sig i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar