NP 1932 - John Galsworthy

 "för den förnäma skildringskonsten, som i The Forsyte Saga uppnått sitt högsta uttryck"

Engelsmannen John Galsworthy (1867-1933) dog relativt tidigt, han var 65 år, bara två månader efter att ha fått 1932 års Nobelpriset i litteratur. Som motiveringen ovan visar, var det främst Forsyte-sagan som priskommittén föll för. Men han skrev också mycket dramatik, liksom noveller och essäer. Den dramatiska ådran är uppenbar i de tre romaner jag just läst, trilogin kallad The Forsyte Saga (1906, 1920, 1921). Dialogerna är som gjorda för teater, och böckerna har filmatiserats för TV två gånger, och jag läste nyligen att man tydligen börjat med en tredje version i år, 2024, trogen originaltexten, men denna gång mer fokuserad på kvinnorna. Det låter mycket intressant.  

Första trilogin om släkten Forsyte, gestaltar framväxten av engelsk medelklass i takt med den viktorianska erans expansion. Bönder som vandrat till London och byggt upp staden i centrum av det brittiska världsimperiet. Förfadern Jolyon 'Dosset' Forsyte, med bonderötter, byggde staden och fick tio barn och rejäl avkastning på sitt arbete. Det är ett myller av människor, som Galsworthy på ett enastående sätt lyckas gestalta, alla med separata personligheter, alla med egna sätt att uttrycka sig och tänka och bete sig. De ser sig själva som en enhet, ett eget släkte, av trygghet och stabilitet. Trots att de helt klart är individer. 

Romanerna är så realistiskt trovärdiga, i all sin mångfald av karaktärer, att jag blir varm i hjärtat av dem alla, lika mycket av deras svagheter och brister, som deras styrkor. Det är lätt att känna igen sig själv och andra, såväl unga som gamla, allt är trovärdigt. Familjenamnet Forsyte betyder 'framsynthet' om det stavats 'forsight'. Det är den viktorianska borgerligheten, fokuserad på att äga - egendom och människor, såväl hustrur och barn inom äktenskapet, som andra folk i brittiska kolonier. Det är kärnan i  John Galsworthys kritik av sin samtid. Ha-begäret. Ofriheten. 

Första boken, The Man of Property (1906) rör 1880-talet, den Viktorianska tidens krön, ges snabba inblickar i hela 1800-talet. Familjeband och ekonomisk trygghet är kittet som hållit dem samman. Men  tidigt i första boken avlider Aunt Anne, född 1799, äldst av Dossets tio barn. Det är den allra första sprickan i fasaden. Insikten att de alla nu är åldringar och inte odödliga. Deras barn och barnbarn har redan tagit över. 'Dosset' Forsytes äldste son, Old Jolyon, är än så länge släktens huvudman. Han blev förmögen på hederlig te-handel, lukrativt, när te-drickandet blev oumbärligt för alla britter. Men Jolyons gren kommer steg för steg att avvika från övriga familjen genom sin humanistiska och tillåtande inställning. 

Den som klamrar sig fast vid ägandet, som trygghet, för sig själva och släkten, det är James och hans son Soames, advokaten och fastighetsägaren Soames, the 'Man of Property', både i betydelsen fastighetsägare och upprätthållare av anständighet, ärbarhet, 'to be proper'. När han lockat till sig den sköna, men fattiga och föräldralösa Irene, med falska premisser, och hon inser att deras äktenskap aldrig kan fungera, blir det en långvarig lidandets väg av motgångar. 

Old Jolyons äldste son, Jolyon jr, kallad Jo, väljer kärleken, trots att han då blir utfryst ur familjen, och måste leva på dåligt betalt kontorsarbete. Jo valde varandet, framför ägandet. En stenlagd väg som trots kampen det innebär, ändå leder fram till ett gott liv, i sin tillåtande inställning till det mesta. 

Förlovningsfesten i första kapitlet är först ett förvirrande myller av människor, att jag tänkte att jag måste rita mig ett släktträd för att hänga med. Men snart blir det onödigt. I fortsättningen får vi lära känna en person i taget, så vi får lära känna deras respektive familjer, egenheter och igenkänningstecken. 

När jag som barn såg TV-serien var det lätt att sympatisera med vackra Irene. Men när jag nu läser texten är det betydligt lättare att sympatisera med 'alla', inklusive Soames, trots hans tjurskalliga oförmåga att se till något annat än sitt eget bästa, sina egna behov. Han har också känslor, hur än förvrängd hans passion blivit, i sin oförmåga till sympati. Hans far, Uncle James upprepar irriterat, "I don't know. Nobody tells me anything!", som ett mantra när världen inte stämmer med hans livsideal. 

Galsworthy skriver med godmodig ironi. Texten flyter lätt i dialoger, men historien flyter också lätt mellan de olika personerna, via deras inre monologer, flyttar från den ena till den andra, deras inre frågor, sanningar vi undrar över, men som inte reds ut förrän mot slutet - eller? Livet har ju inga enkla lösningar. Bara en mängd upplevelser, som det är meningen att man ska dra lärdomar av.

Dessa 'nyrika' Forsytar som kämpat sig fram till rikedom åt sig själva och sina barn, allt som verkar så förnuftigt och ärbart och bestående - men är det verkligen bestående? Många känner sig instängda, Irenes bur är närmast förgylld, men vad hjälper det?  Vi anar hela tiden att moderniteten redan håller på att bryta ner vad de byggt upp.

Även ett antal av Galsworthy noveller handlade om episoder ur familjen Forsytes liv. Indian Summer of a Forsyte (1918) är därför ett kort mellanspel (eller långnovell i fem kapitel), som utgavs tolv år efter första romanen. Vi är nu ca 1896, och får fördjupa oss i den 85-årige Old Jolyons sista år i livet. Han är nu äldst av syskonen Forsyte av vilka sex ännu lever. Det är en meditativ inre dialog när livsviljan flammar upp vid mötet med döden. Livsviljan personifierad av Irene, separerad från Soames. Old Jolyon vill återupprätta hennes livsvillkor. Han har köpt det hus Soames byggt åt sig och Irene, Robin Hill, men dit de aldrig hann flytta. 

Jolyon har också tagit sonen Jo, änkling för andra gången, till sig. Jo har kunnat lämna sitt arbete, och reser omkring och målar akvareller, medan fadern tar hand om sina tre barnbarn. Denne har försonat sig med livet i stort - men inte med döden. Novellen är som en prosalyrisk betraktelse, där Irene speglar såväl hans längtan efter skönhet, som kontakten med den gamle mannens anima och livsvilja. Men i sin skepnad av 'the lady in gray' blir det också Jolyons möte med själen i slutet av livet.  

Liksom sin son, har Jolyon släppt behovet av Egendom och Anständighet, släppt det pragmatiska, han vill Leva, ägna sig åt Skönhet, passion. Även om hans höga ålder gör honom 'löjlig' i andra människors ögon. Old Jolyon är lättast att ta till sig, han har den tunnaste huden över känslorna. Redan i början redan i början representerade 'te-handeln' behovet av det enkla njutningsmedlet.  

In Chancery (1920), andra romanen i trilogin,  kom alltså fjorton år efter första delen, och nu är det sekelskiftet, och Andra Boerkriget 1899-1902 som är bakgrunden, kolonialism och dödskamp, det första verkliga nederlaget - men på ett så stort avstånd att britterna försöker ignorera det. Några unga Forsytes blir dock involverade, och Jo förlorar en son. -- Parallellt har jag läst tredje delen av Marcel Prousts serie På spaning efter den tid som flytt. Också utgiven 1920, och tilldrog sig kring sekelskiftet, då Dreyfus-skandalen delade Frankrike för och emot. Oro och tvister, dubbelmoral och hierarkier. Två nationer, och ändå liknande strömningar i tiden. 

'In Chancery' är såväl en juridisk term, som inbegriper omyndigförklarade personer (som vid den här tiden gäller varje gift kvinna), men är tydligen även en brottningsterm, där den ende brottaren håller fast sin motståndares huvud under sin armhåla. En mycket talande liknelse för att hamna 'i knipa'. Och där befinner sig Soames. Han och Irene lever åtskilda, men Soames har aldrig ansökt om skilsmässa. Problemet är att han vill ha en arvinge för sin förmögenhet. Trots Soames alla brister, oförmågan att förstå sin hustrus känslor, så kan jag sympatiserar jag med Soames. Han har fel, och jag skulle vilja skaka loss honom, från kraven. han får aldrig det han 'vill' ha. Men till slut verkar han trots allt få precis det han mest 'behöver' få. Även om han själv inte förstår det med detsamma. 

Denna andra roman om släkten Forsyte, är än mer fokuserad på kusinerna Soames och Jolyons ömsesidiga avsky, pga sin motsatta syn på livet. Släkten är här vid sekelskiftet, tydligt splittrad mellan  HA-grenen vs att VARA-grenen. Materialism står mot Idealism. Motsättningar. tser som leder till motsättning. Frågan är om de kan lära sig något av varandra?

Boken pågår 1899-1902, förutom Boerkriget i det avlägsna Sydafrika, uppkom upplopp på gatorna i London, vilket skrämmer medelklassen. Och 1901 dog drottning Victoria, vilket väckte än mer känlsla av instabilitet. Skilsmässor, som bryter upp familjer, hör till det mest oanständiga, men den viktorianska tiden är oåterkalleligen över. Nedtystad olycka kan inte pågå hur länge som helst. Ju yngre generation, desto större längtan efter en friare livsstil. 

Som ännu ett mellanspel, kan man läsa novellen Awakening (1920), i vilken vi får träffa Jon, den son som föddes åt Jo år 1901, i hans tredje äktenskap. Nu är det 1909, och han är ensam hemma med barnflicka och guvernant. Han ska snart fylla åtta år, men längtar efter föräldrarna som rest till Irland. Han är ofta mycket ensam, eftersom föräldrarna tycks ägna sig åt upprepade bröllopsresor. Jon är ensam och osäker om världen omkring sig. Han har ett rikt fantasiliv, som främst får näring ur de böcker han får att läsa. Hela novellen ses ur Jons synvinkel, hans vilda lekar i naturen, på deras stora tomt. När föräldrarna äntligen återvänder, vaknar han till insikt om sin mor, som en egen person han vill vara nära, och låter henne personifiera allt han inte förstått, idealen av skönhet och konst som de vuxna talar om, men som han själv har svårt att greppa. Någon sorts freudiansk längtan. 

I tredje romanen To Let (1921) gör Galsworthy ett skutt fram till sin egen samtid, den tilldrar sig 1920, bara ett drygt år efter världskriget. Timothy är nu 104 år, senil, den siste av 'första' generationen Forsyte. Nu är det Soames och Jo's generation tur att vara äldst. Jo är glad att hans son var för ung för att dras in i kriget, och Soames att Forsyter på sin ö, klarat sig bättre än många andra folk. Men moderniteten ligger över dem, 'ungdomen' hotar att gå sin egen väg, vilket oroar de äldre. Titeln antyder att om ungdomen inte längre vill vara bundna av 'egendom', utan vill vara fria att resa och byta bana, då blir hyresmarknaden desto större, friheten större. 

Alla tre romanerna har motton från Shakespeare. Del 1 ur Köpmannen i Venedig, om omöjligheten att betala med sin egen kropp, det slaveri som då uppstår. Del 2 och 3 har motton ur Romeo och Julia, vilket är den uppenbara schismen mellan de två släkterna, som i del 3 intensifierats genom barnen, som inget vet om det förflutna, men som ändå drabbas av det. 

Men som Irene säger till sin son i slutet av serien: 

"Admiration of beauty and longing for possession are not love."

Galworthy kan dra in oss i Shakespeares romantik, där de unga försöker gå emot sina föräldrars vilja. Men alla föräldrar vill sina barns lycka, men endast ett helt liv av erfarenheter kan lära oss något om kärleken. sina  eller inte. Bara erfarenheten av ett helt liv kan lära oss något om kärlek. Galsworthy gestaltar frågeställningarna, men besvarar inte frågorna, annat än med en mångfald exempel. Och det är en skön läsning. 

Det finns fler böcker som jag ännu inte har läst, men gärna vill läsa. Två trilogier till. A modern Comedy (utgiven 1924-1928), som lär ta avstamp i Soames dotter Fleur, men sedan vidgas synfältet till att röra även andra personer längre utanför Forsyte-släktens kärna. Och de sista tre, End of the Chapter i slutet av Galsworthys liv, som toppades av Nobelpriset. Han gör nedslag här och där i sin egen samtid, och det intresserar mig. 

Intressant är också att veta, att han var en av dem som instiftade den Internationella PEN-klubben och var dess första ordförande 1921. 

Kring Guermantes : På spaning ... 3 - Marcel Proust (1920-21)

 663 sidor i pocket, är tredje och längsta delen av På spaning efter den tid som flytt. Originalutgåvan var delad i två, därav de två utgivningsåren. Hade hellre sett att de fortfarande varit i de två delar som den är uppdelad i. För att ta mig över tröskeln beslut jag den 1 november att läsa 11 sidor om dagen och försöka gå i mål till nyårsafton. Och jag har lyckats!

Första delen var så underbar att jag blev besviken på Andra delens första avdelning. Jag befarade att mitt intresse skulle avta för varje bok, men så blev det inte alls. Marcel är nu en ung man som börjar frottera sig ute i 'mondäna kretsar', societeten. Adeln har alltid varit hans drömmar ideal, den högsta spänningen i livet. Jag delar inte hans intresse, det intressanta är hur han växer till sig i erfarenhet, och alla människor med 'fina' namn, de som stod för hans ideal, nu börjar nötas ner, förgyllningen skavs av. Och detta åskådliggör han som med förstorings, i varje mening. Och det till en grad av skarp ironi, att det får mig att skratta gång på gång. Äntligen är texten mer ironisk än sentimental, och det tycker jag om. 

Tidigare böcker, alltså hans barndoms drömmar och ungdomens ideal, har inneslutits i ortnamn, denna del fokuserar alltmer på adliga person- och släktnamn. Och allt detta får mig att associera till Platons idévärld, som glänser himmelskt förgylld, ovanför grottmänniskornas gråa småaktiga vardag. Känslan är att det är just denna kluvenhet Proust försöker hämta ner till sin egen tillvaro, och gestalta med sina invecklade beskrivningar av människors dubbeltydigheter, tvetydigheter, motstridigheter, dubbelmoral. I slutet av boken har alla förskönade ideal, all illusion, tvättats bort. 

I slutet har allt utmynnat i de mest absurda genealogiska utredningar. Adeln klamrar sig fast vid titlar och släktskap, som går i cirklar, ingifta med varandra. Och hur än mycket Marcel tar det på allvar, så kan jag skratta åt eländet. Jag kan bli verkligt förvirrad av att både hertiginnan de Guermantes och kusinen furstinnan de Guermantes, båda vid artigt tilltal kallas Madame de Guermantes. Vem pratar man med/om? Så det är inte alltid lätt, men det spelar ingen större roll.  

Denna del 3 i serien, tilldrar sig kring sekelskiftet 1900, varför Dreyfus-affären var det som upprörde och delade Frankrike, då adelns nationalism och antisemitism växer, de som aldrig förlåtit Napoleons självsvåld. Alltmer dyker fenomenet 'judiskhet' upp, man vill skilja på naturaliserad till fransman vs främmande fåglar. Plötsligt dyker Swann åter upp, en gång kelgris i adelns societet, sedan utstöt på grund av sitt giftermål med en kokott, och nu anas även judiskt påbrå. Man vill att han ska akta vad han säger kring Dreyfus. Saint-Loup avviker också, och hånas av adliga och militära vänner. Hans lyxtillvaro bland den övre societén, och uppfostran till såväl stolthet och hjärtlighet, verkar så äkta, men leder ändå till annat än gästvänlighet. 

Marcel gör allt han kan för att försöka förstå alla mer eller mindre adliga människor han presenteras för, och vars salonger han får besöka, och äta middag med. Varje uttalande skärskådas och tolkas i olika riktningar. Jag tänker att genom den enorma längden, övergår tjatigheten till ett konstnärligt insisterande, där varje tanke gestaltas med flera exempel, och vänds ut och in, och aldrig får sitt slutgiltiga omdöme vitt vs svart. Även om jag velat att boken skulle ha varit hälften så lång, då skulle den antagligen bara uppfattats som pratig, det är insisterandet som trollbinder mig.

Tiden det tar - Hanne Örstavik (2000)

 Norsk författare, så efternamnet borde haft ett norskt ö, alltså snedtreck över ett O. Det här är andra boken jag läser av henne. Tidigare i höst läste jag Kärlek (1997), som jag tror var hennes debut? En udda historia om en ung ensam mor och hennes son som ska fylla 9 år dagen efter. Boken rör deras parallella liv en kväll-natt i Nordnorsk vinter. Den har ständiga hastiga kameraklipp mellan deras upplevelser/tankar, måste vara allert för att inte blanda ihop dem. 

Hela den historien skildrar kontaktlösheten. Båda längtar efte rnärhet och kärlek men den unga kvinnan söker en man, fantiserar om varje ögonkast hon får. Medan pojken itne når fram till sin mor. Han är en rar unge, full av pojk-fantasier om våld, tortyr, krig, önskan att vara hjälte, orädd. Hans mor har lärt honom att 'alla är snälla innerst inne'. Som läsare oroar jag mig när de båda är ute hela natten på olika håll. Tyvärr är det tung läsning, hopplöshet - och jag kan inte relatera till kvinnans brist på omvårdnad om sitt barn. 

Tre år senare skrev hon alltså Tiden det tar som jag just avslutat. Även denna gång rör det tystnad. Även om det nu rör en familj, Signe och hennes bror och föräldrar, där fadern försöker tvinga fram en kontakt som inte tycks finnas. Vid varje problem ska de hålla familjeråd, och skriva protokoll. Men det hjälper inte. Det finns ett tvång, som bygger murar mellan dem, hur än mycket fadern vill riva ner dem. 

I ramhistorien är Signe 30 år med 5-årig dotter och partner. Hon har börjat ett 'nytt liv', flyttat till landsorten i Nordnorge, men är sjukskriven, utmattad, orkar inte längre hålla skenet uppe. Hon vill skapa sina egna positiva jultraditioner. Hon vägrar - antagligen för första gången - att fira någon av juldagarna med sina föräldrar. Vi vet redan här att föräldrarna numera är skilda, men fortsätter at tumgås, och firar Jul med mera ihop. Modern känns dominant, Signe känner 'kraven' hon avvisar. Fadern beskrivs som mer medgörlig. Denna början - och slutsidorna - är direkt jag-berättad. 

Men större delen av boken berättas i tredje person, om Sign när hon var 13 år, det är veckan före julafton och det ligger något mörkt och kvavt, som ett hot över hela familjen, i det kolsvarta Nordnorge, nära gränsen till såväl Finland som Sovjet. Parallellt invävt är Signes minnen av familjens vandring på fjället sommaren innan. den som inte blev så avslappnad och glad som sommaren brukar vara. Signe är den 'duktiga' flickan, som vill vara glad och tjänstvillig, för att hålla föräldrarna på gott humör, få dem att inte bråka - men hon är maktlös. HOn försöker förstå och förklara hur allt hänger ihop, försöker leva normalt, men här är fadern dominant och krävande, ibland våldsam, medan modern är deprimerad in i ordlös tystnad. Mår hon dåligt av polarnatten? Något Signe inte lider av. För Signe är det de nergrävda känslorna som är värst. Fadern är mentalvårdare, kontroversiell, som verkar populärare bland patienterna, än bland kollegor, än hos sin egen familj, som tycks komma i andra hand. 

Jag finner den här texten i tredje person obehaglig. I grunden är det Signes upplevelse, men det är som om hon tagit ett steg åt sidan, avskärmar sig, för här talas inte om mamma, pappa, bror - de är hela tiden namnlösa, men omtalas i bestämdform - Pappan, Mamman, Signes bror. Jag vet inte om det är meningen, eller om det handlar om översättningen. För jag vet att på norska säger man t ex 'moren min', och då är mamman i bestämd form, följd av pronomenet 'min'. För mig som svensk låter detta som ett avstånd med 'mamman' etc, i bestämd form, som att granska händelsen genom en kikare, och att det kunde ha varit någon annans föräldrar. 

Nåväl, det behövs alltså bara så små medel för att väcka mitt obehag, en minimal språklig avvikelse, oavsett om den känns i det norska originalet eller inte. Jag börjar ifrågasätta texten. Jag saknar information, i synnerhet i början när Signe själv är mor, tar det lång tid innan jag får ngt grepp om hu gammal hennes dotter är i berättande stund. Först tänker jag spädbarn, när hon sover i hörnet av sängen, sedan skolbarn, för att hon frågar varför modern 'ritar så det liknar'. Den repliken tror jag inte på från en 5-åring. Det skaver. 

Men visst kan jag relatera till den 13-åriga flickan som mår dåligt av föräldrarnas gräl, och vill vara medlare, hon vill finnas som skyddande vaddering. Samtidigt som hon fasar för att fadern ska döda modern, på samma sätt som hon fasar för krigshot från Sovjet. (Är detta 1970-tal? 1980?). Hon har samiska vänner, i detta nordnorska sameland. Men inte Signe, eller? Fadern visar ibland förakt för samer? Ändå bygger han själv en kåta, där de kan njuta av sommaren. Inget hänger helt ihop, allt är motsägelsefullt. Och alldeles i slutet, en oväntad info om modern - hon är 'halvt finsk', kan tala finska med ett finskt affärsbiträde. 

Nej det är inte nödvändig infor för historien i sig, även om vagheten i allt som berättas hade kunnat vara mindre oklart. Om berättaren som ser Signe i tredje person, hade haft mer att förmedla om personerna, tydliggöra, så att jag kan fästa mer tilltro till dem. Att jag fått infon tidigare, för att göra mig en bild av dem. Nu är det bara oro och vaghet. Även om det är just det författaren ville föra fram. 

När vi på de sista sidorna är tillbaka hos den vuxna Signe, som fått sina lugna juldagar med dotter och partner, då verkar både hon och modern må bättre - på var sitt håll. Det är i alla fall en text som inte försvinner för att man slagit igen boken. Den finns i mig och gnaver. Vad ville hon berätta? Om det motsägelsefulla livet? Om livets pendlande rörelser? Om ombytta roller?

Lords and Ladies : Discworld 14 - Terry Pratchett (1992)

Inom skivvärlden är det här den fjärde boken med häxor i huvudrollen, alltså främst Granny Weatherwas, Nanny Ogg, och Magrat Garlick. Och dessutom säger Pratchett i början av boken att den hänger ihop med häxornas tredje bok, Witches Abroad', mer än hans böcker brukar göra. Den boken läste jag för ett halvår sedan. Men det var inte därför det kändes som om det tog mig ovanligt lång tid att komma in i historien,  ungefär 90 sidor (!).

Den är spretig. Inte bara för att Pratchett alltid väver med många trådar samtidigt, mixar in alla färger han kan väva in vad gäller tema och associationer. Det brukar vara behållningen. Det gör han även här, men på något sätt känns det 'för mycket'. Så den här gången var jag osäker om temat, ända till slutet. 

Boken är full av 'Elves' (älvor/alver?), och att de är så 'onda' gör mig osäker. Jag brukar inte läsa om älvor/alver, och vet inte om han är ironisk, eller bara gått in för att 'skrämmas'. Och det roar mig inte på samma sätt som ironisk humor. Jag hittar så mycket att skratta åt som i tidigare böcker.  

Men mot slutet knyts allt ihop, allt faller på plats, och mitt intryck blir positivt. Huvudtemat kan sägas vara den Kvantfysiska världsbild som populariserades på 1980-talet. The Multiverse. Att allt finns i alla möjliga versioner - någonstans. Så sensmoralen blir att man vad man än väljer, så behöver man inte ångra sig, alla möjliga val finns någonstans. 

Ett återkommande tema för Pratchett är tanken att det vi fokuserar och 'tror' på växer i styrka, alltså är det viktigt att bara tro på det som är bra, den djupare sanningen, den medmänskliga. Och jag känner i den här boken som om de onda älvorna symboliserar vidskepelse, negativ tro, känslokall ondska. Och häxorna visar på att vi kan förminska detta negativa genom att sluta tro på dem. Människorna är ofta förvirrade, finns dessa fenomen eller inte? Och Granny Weatherwax har kategoriska, men kloka ord: "Klart att de finns, men man ska inte uppmuntra dem genom att tro på dem."   

Det är också uppenbart att Shakespeares Midsommarnattsdröm är en underliggande inspiration. Den pjäsen har både Älvdrottning och Älvkung i rollerna. Och Puck är där som en trixter med förmåga att förtrolla och röra till det för de inblandade. I övrigt är det främst hantverkarna som repeterar sin pjäs att uppföras vid det kungliga bröllopet, som också finns med här hos Pratchett. han låter denna amatörteater öppna portalen till den andra dimensionen, bortom människorna, och släppa in älvorna som de slutat tro på. Och allt tilldrar sig denna evighetslånga midsommarnatt, för även om jag tycker om historien när jag väl tagit mig till slutet, så är den segare än de tidigare Pratchett böcker jag läst. 

Naturligtvis finns det mängder av andra underfundiga tankar instoppade, väl värda att läsa och begrunda.