Har varit med om en riktig pärs - ett kursmaraton. En sån intensiv läsperiod att jag inte fått någon tid till någon annan läsning. Matlagningen har dragits ner till ett minimum och jag har bara grymtat när folk försökt prata med mig.
Det värsta är att inte hinna läsa 'bra böcker'. Men det är klart. Ett litet andningshål har jag alltid - bussresan till jobbet! Och den senaste veckan har jag läst en alldeles underbar bok: Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, från 2003.
Den är inte ny, som vanligt väntade jag tills den kom i pocket (2005) och sedan kom det annat emellan. Men jag tror att det mesta sker av någon anledning. Just den här boken verkar passa in riktigt bra i mitt liv just nu.
Boken berättas i jag-person av pojken Halim, som går i nian på Södermalm. Bor någonstans nära Zinken och Tantolunden. Har arabiskt påbrå. Boken höjdes till skyarna redan från början. Så jag är inte ensam om att tycka om den. Och jag är inte heller gumman mot strömmen den här gången.
Jag har alltid varit svag för utvecklingsromaner, inte minst med en huvudperson i tonåren. Och denna är så suveränt skriven. Språket är det mest omtalade. Det är på gränsen till 'kreol' språk, färgat av invandrar-svenska, svenska prepositioner har plockats bort. Själv skulle jag inte kunna imitera det, skriva det. Men jag känner igen det. Det är helt igenom äkta. Och när jag läser inser jag att språket är symbol för en särskild gemenskap, för den som inte känner sig helt igenom svensk. Språket är ett val - att ta avstånd och skapa något eget, ett annat vi.
Halim är otålig på sin fars 'uppgivenhet' att han släppt 'kampen' och vill att sonen ska tala bra svenska. Själv beslutar han att bli tankesultan, knäcka koderna, stå emot integrationsplanerna. Han ska bli Sveriges mäktigaste revolutionsblatte.
Hela Halims frustration är så skönt återgiven i hans tankegångar. Även om jag inte hittar några referenser till 'rött öga' i själva boken, så känner jag hur hans öga blir mörkrött av frustration. Kluvenheten mellan den väluppfostrade och hänsynstagande sonen (som en gång talade perfekt svenska) och de hinder han möter från omgivningen, misstänksamma lärare, hotfulla slagskämpar i skolan, och så bli av med sin hemspråkslärare, som antagligen känts som en trygghet. Även vänner försvinner. Och hela insynen i att den som invandrat till Sverige aldrig får jobb som stämmer med kvalifikationerna man har. Det är hinder att slå sig blodig mot. Kärlek kommer och går, svår att förstå ...
Men tankesultanen ska lösa problemen. Det finns en härlig episod i boken där Mikael Persbrandt finns med. Halim tänker att hans vän och skådespelare Nourdine skulle passa bra i hans roll på dramaten. Detta gäller den autentiska rollen Leicester i Maria Stuart, producerad av Ingmar Bergman. Premiär 2000, vilket löpte till maj 2001. Dock inte så i boken ...
I boken är Persbrandt vild, arg, berusad? ... han svär och verkar inte vilja vara kvar i pjäsen. Detta får mig genast att tänka på vad som hände flera år senare, 2005? När MP hastigt avbryter sitt engagemang på Dramaten och det blir bråk pga det oplanerade avhoppet.
Ibland är böcker nästan läskigt framsynta...
I alla fall kan man säga att i Mikael Persbrandt möter Halim sin överman när det gäller frustration! Och den frustrationen krymper han inför, den vågar han sig inte på.
Dessutom roar det mig enormt att Khemiri själv dyker upp i slutet av boken som den okände grannen, nyinflyttad. Han får inte säga något själv, bara släppar matkassar, har flick-ansikte och misstänks vara föregående (än mer frånvarande) hyresgästs 'bögkompis'.
Tillbaka till Halim. Tydligen betyder Halim Drömmaren. Pappan tyckte att han skulle ha döpts till Halim el Saber = Den tålmodige drömmaren. I motsats då till hans tonårsotålighet som i brist på konstruktiva lösningar 'attackerar toaletter' med att klottra taggar med arabiska stjärnor och halvmånar. Han hittar i alla fall tillbaka till sin far i slutet. Och fadern förklarar att det är tålamodet som är nyckeln.
Några tänkvärda citat. Först om böcker och att skriva:
"Texten är evig medan minnet förändras. Det som man tror man kommer att minnas i resten av sitt liv ..."
När Halim frusteras av sin fars uppgivenhet, frågar han: När slutade du vara muslim?
Fadern svarar: - 'för mig är det här med religion inte så allvarligt. jar har sett religionen göra alltför stor skada. Men du har ju sett att jag ber. Ibland. /.../ när jag känner för det. men jag tror att religion handlar om just det. Att man ska göra det som får en att må bäst. Det finns en svensk präst som har sagt det så här: det går en bro från tro till ro. /.../ Religion får aldrig bli för viktigt, vet du. Fundamentalisterna är dom riktiga galningarna, det måste du komma ihåg. För mig är religionen mera ett sätt att nå ro ... "
Apropå tålamod, får Halim en dröm, av alla sina 'tankesultan' funderingar, som väcker en teori. Att egentligen finns det fem gudar. Fyra av dom sitter på molnen och ser och hör allt. De ska hålla människorna på plats, "hålla dom i koppel så dom fattar dom är inte lika grymma som gudar." Då känner vi oss svagare, som när de skickar iväg jordbävningar och orkaner. Alltså får de som "är mäktigast inuti lida mest utanpå". Men den femte guden är lite utanför, men struntar i att han mobbas. Han röker cigarr och har röd clownnäsa. "Rödnäsan skapar hela tiden jidder med dom andra" för hans mål är tvärtom att människorna ska fatta att dom är mäktigast. Han fixar med ödet, så att människor får hjälp av slumpen, så man kan se positivt på saken igen, om nu slumpen verkar hjälpa till. Problemet är de andra gudarna som skickar sjukdomar och dödsfall för att trycka ner. Men Rödnäsan smugglar in lite bra lösningar.
Visst är det en härliga bild - och kanske helt sann!
2009-03-22
Harold Bloom och Kanon (kurs 5)
Fredag 13 mars fick vi en föreläsning om Harold Bloom. (Läraren skruvade upp volymen och allt gick bra.) Bloom är en medie-kändis, oerhört beläst och extrem, som är både inspirerade (text-analyserna) och beklämmande (hårdnackade kritik av all kanon-kritik) att läsa. Extremt sin egen.
Bloom älskar skönlitteratur och hatar alla som 'smiter ifrån sitt ansvar' att vårda det arvet. Han är anti-teoretiker. Litteraturen ska inte teoritiseras sönder. Visst låter det förnuftigt?
Blooms bok, Western Canon (1994; sv.öv. 2000) är för tjock att svälja på vecka, men de kapitel vi hoppat över ska jag absolut läsa när jag får tid över, för den är mycket inspirerande.
I Blooms syn på Kanon är Shakespeares geni mycket centralt. I stort sett alla andra författare jämförs med Shakespeare. Kapitlet om Sigmund Freud var mycket roande. Bloom har tydligen upprört de rättrogna psykoanalytikerna genom att hävda att Freud var en utmärkt essäist, men ingen vetenskaps- man. Bloom beskriver ingående Freuds "Hamlets-komplex", som Bloom menar att Oidipus-komplexet borde ha hetat, om Freud vågat avslöja sin källa. Shakespeare var före i allt och Freud ägde och läste oupphörligt hans dramer, på engelska. Men i Hamlet kände Freud igen sig själv och ville därför lösa Hamlets problem, som ett patient-fall, en neurotisk hysteriker. Trots att Hamlet är världshistoriens mest komplexe och intelligente karaktär. Hamlet kommer sig inte för att agera, att lyda sin fader vålnadens order om att mörda styvfadern som hämnd.
Freud menar att om Hamlet varit frisk skulle han inte tvekat att mörda styvfadern. Hu?? DET tycker jag låter sjukt. Freud ville 'avslöja' Shakespeare som en bedragare. En simpel skådespelare kunde inte skriva något så komplext att Freud inte skulle kunna lösa det? Freud ville hellre att Shakespeare var täckmantel för en adelsman. En idé han inte var ensam om och höll fast vid livet ut. T ex earlen av Oxford. Freud gillade dock inte förslaget att det var Francis Bacon, eftersom Bacon var en skarpsynt erkänd vetenskapsman. Honom ville inte Freud tävla med, enligt Harold Bloom.
Med andra ord en osympatisk elitism. Det gillar inte jag, att hävda att en 'simpel' skådespelare inte är förmögen att tänka ut något så klokt? Ha! Han menade att en Earl kunde ha levt dessa tragiska öden i sitt liv, i sin familj, sin släkt. Men inte en olärd skådespelare. Jag vet inte om man kan hålla med Bloom om genier osv, men intelligensnivå handlar inte om man är av enkelt ursprung eller inte!
Som mina teaterlärare sa för 30 år sedan. De bästa pjäsförfattarna är själva skådespelare. En bra skådespelare har en alldeles särskild syn att se på människor, att avläsa deras känslor, och jag tror man kommer väldigt långt med sådana erfarenheter av upplevelser. Av samspel. Det är ju en psykoanalytisk situation. Att testa reaktioner. Shakespeares tidiga dramer är inte lika utarbetade som de senare. Helt naturligt, alla utvecklas med erfarenheter.
Bloom älskar skönlitteratur och hatar alla som 'smiter ifrån sitt ansvar' att vårda det arvet. Han är anti-teoretiker. Litteraturen ska inte teoritiseras sönder. Visst låter det förnuftigt?
Blooms bok, Western Canon (1994; sv.öv. 2000) är för tjock att svälja på vecka, men de kapitel vi hoppat över ska jag absolut läsa när jag får tid över, för den är mycket inspirerande.
I Blooms syn på Kanon är Shakespeares geni mycket centralt. I stort sett alla andra författare jämförs med Shakespeare. Kapitlet om Sigmund Freud var mycket roande. Bloom har tydligen upprört de rättrogna psykoanalytikerna genom att hävda att Freud var en utmärkt essäist, men ingen vetenskaps- man. Bloom beskriver ingående Freuds "Hamlets-komplex", som Bloom menar att Oidipus-komplexet borde ha hetat, om Freud vågat avslöja sin källa. Shakespeare var före i allt och Freud ägde och läste oupphörligt hans dramer, på engelska. Men i Hamlet kände Freud igen sig själv och ville därför lösa Hamlets problem, som ett patient-fall, en neurotisk hysteriker. Trots att Hamlet är världshistoriens mest komplexe och intelligente karaktär. Hamlet kommer sig inte för att agera, att lyda sin fader vålnadens order om att mörda styvfadern som hämnd.
Freud menar att om Hamlet varit frisk skulle han inte tvekat att mörda styvfadern. Hu?? DET tycker jag låter sjukt. Freud ville 'avslöja' Shakespeare som en bedragare. En simpel skådespelare kunde inte skriva något så komplext att Freud inte skulle kunna lösa det? Freud ville hellre att Shakespeare var täckmantel för en adelsman. En idé han inte var ensam om och höll fast vid livet ut. T ex earlen av Oxford. Freud gillade dock inte förslaget att det var Francis Bacon, eftersom Bacon var en skarpsynt erkänd vetenskapsman. Honom ville inte Freud tävla med, enligt Harold Bloom.
Med andra ord en osympatisk elitism. Det gillar inte jag, att hävda att en 'simpel' skådespelare inte är förmögen att tänka ut något så klokt? Ha! Han menade att en Earl kunde ha levt dessa tragiska öden i sitt liv, i sin familj, sin släkt. Men inte en olärd skådespelare. Jag vet inte om man kan hålla med Bloom om genier osv, men intelligensnivå handlar inte om man är av enkelt ursprung eller inte!
Som mina teaterlärare sa för 30 år sedan. De bästa pjäsförfattarna är själva skådespelare. En bra skådespelare har en alldeles särskild syn att se på människor, att avläsa deras känslor, och jag tror man kommer väldigt långt med sådana erfarenheter av upplevelser. Av samspel. Det är ju en psykoanalytisk situation. Att testa reaktioner. Shakespeares tidiga dramer är inte lika utarbetade som de senare. Helt naturligt, alla utvecklas med erfarenheter.
Paris - Dakar
Dödstrött, men ska försöka skriva några rader. Vill komma ikapp, för det är inte så att jag inte läser, för att jag inte skriver här. Tvärtom. Kursen har tagit all tid sedan sist. En riktig rivstart. Har ju heltidsjobb också och. Och fixar mat och rena kläder till familjen dessutom.
Men på bussen till och från jobbet har jag som vanligt en pocketbok. Läste ut Paris - Dakar, en novellsamling av Jens Liljestrand (2008) redan 13 mars. Kände att jag inte kunde skriva om den omedelbart. Så nu när jag ändå inte haft tid, har jag grunnat på den.
Jag är mycket tveksam till den här boken. Den uppmärksammades mycket när den kom för ett år sedan. Det tog inte lång tid innan den kom i pocket. Tydligen är han journalist och det här är den skönlitterära debuten. Och jag är så enormt kluven.
Skriva kan han. Språket flyter genom alla sju novellerna. Varje gång jag börjar läsa invaggas jag i en en känsla av tillit till att här kommer det att handla om mänskliga relationer, och att det är skrivet av en människa som ser och hör och förstår.
Men så en bit in börjar det vrida till sig. Jag blir misstänksam. En känsla av att här är det en psykopat som försöker lura mig. Önskan är att det ska reda ut sig. Men nej. Varje novell slutar med en totalknorr. Och varje gång knorren kommer så känner jag mig lurad.
Kritiken har talat om att han analyserar mansroller och att det är vansinnigt spännande. Hmm. Knorren på slutet leder helt klart till obehagliga känslor. Är det spännande? Skrivtekniken kan sägas vara deckaraktig, utan att någonsin vara det. I en deckare väntar man sig alltid att bli lite lurad. Man hänger på och försöker komma till samma lösning som författaren, och det är okej, även om man bara löser det till hälften.
Men i de här novellerna känns det bara som om själva 'HaHa, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!' är det enda som finns kvar. Jag som läsare vill inte bli lurad på det här sättet. Jag blir lämnad utanför.
Så vad är meningen med berättelserna? Det är nog det som stör mig. Jag vill att en berättelse skall ha en djupare mening. Vad vill författaren? Mer än att testa hur bra han kan lura mig? Analysera mansroller? Min känsla i inledningen är helt okej. Där är jag med. Men alla slutknorrar leder bara till att alla är psykopater. Är det värt skrivmödan det? Att förkalra för mig att alla män, oavsett vilken roll han har, är en psykopat?
Surrealistiskt drömlandskap står det på baksidan av boken ... jag inte är det den verklighet jag möter inte. Folk kan ha problem, men nog är männen normala nog. Jobbar och sliter och tar hand om sina nära och kära.
Så trots att språket flyter - boken har ingen substans för mig. Så trots alla lovord, så var detta för mig endast bortkastad lästid.
Men på bussen till och från jobbet har jag som vanligt en pocketbok. Läste ut Paris - Dakar, en novellsamling av Jens Liljestrand (2008) redan 13 mars. Kände att jag inte kunde skriva om den omedelbart. Så nu när jag ändå inte haft tid, har jag grunnat på den.
Jag är mycket tveksam till den här boken. Den uppmärksammades mycket när den kom för ett år sedan. Det tog inte lång tid innan den kom i pocket. Tydligen är han journalist och det här är den skönlitterära debuten. Och jag är så enormt kluven.
Skriva kan han. Språket flyter genom alla sju novellerna. Varje gång jag börjar läsa invaggas jag i en en känsla av tillit till att här kommer det att handla om mänskliga relationer, och att det är skrivet av en människa som ser och hör och förstår.
Men så en bit in börjar det vrida till sig. Jag blir misstänksam. En känsla av att här är det en psykopat som försöker lura mig. Önskan är att det ska reda ut sig. Men nej. Varje novell slutar med en totalknorr. Och varje gång knorren kommer så känner jag mig lurad.
Kritiken har talat om att han analyserar mansroller och att det är vansinnigt spännande. Hmm. Knorren på slutet leder helt klart till obehagliga känslor. Är det spännande? Skrivtekniken kan sägas vara deckaraktig, utan att någonsin vara det. I en deckare väntar man sig alltid att bli lite lurad. Man hänger på och försöker komma till samma lösning som författaren, och det är okej, även om man bara löser det till hälften.
Men i de här novellerna känns det bara som om själva 'HaHa, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!' är det enda som finns kvar. Jag som läsare vill inte bli lurad på det här sättet. Jag blir lämnad utanför.
Så vad är meningen med berättelserna? Det är nog det som stör mig. Jag vill att en berättelse skall ha en djupare mening. Vad vill författaren? Mer än att testa hur bra han kan lura mig? Analysera mansroller? Min känsla i inledningen är helt okej. Där är jag med. Men alla slutknorrar leder bara till att alla är psykopater. Är det värt skrivmödan det? Att förkalra för mig att alla män, oavsett vilken roll han har, är en psykopat?
Surrealistiskt drömlandskap står det på baksidan av boken ... jag inte är det den verklighet jag möter inte. Folk kan ha problem, men nog är männen normala nog. Jobbar och sliter och tar hand om sina nära och kära.
Så trots att språket flyter - boken har ingen substans för mig. Så trots alla lovord, så var detta för mig endast bortkastad lästid.
2009-03-12
Mera kurs: Le Clézio, Shakespeare, Kanon (kurs 4)
Igår satte kursen igång på allvar. Nu går det fort, måste öka läshastigheten. Tur att jag hunnit skaffa alla böcker.
Jag läser gärna en författares böcker kronologiskt, set om det finns en utveckling att följa. Läser just nu Le Clézios Skattsökaren (1985). Härlig bok! Det visar sig att vi ska göra vår slutskrivning om just Skattsökaren, vilket känns bra. Men just nu, när jag hunnit halvvägs, måste jag lägga den åt sidan och i stället läsa Allt är vind (2003).
Idag fick vi en föreläsning om Le Clézios stil och särdrag, utifrån Allt är vind, kanske Le Clézios mest uppskattade bok. Allt är aptitretande. Allt jag läst av Le Clézio, inte minst Skattsökaren, är en ren njutning, så jag äger stor tillförsikt. Efter att ha läst 30 sidor i Allt är vind är jag redan fast, och inser att det bara kan bli bättre när berättelsen tar fart.
Tyvärr måste jag först ägna mer tid åt facklitteraturen. Först litteraturkritikern Harold Bloom, som ibland är väldigt inspirerande, men ibland onödigt tjatig och väl elitistisk. Läser just nu en fullkomlig lovsång om Shakespeare och hans absoluta överhöghet över all annan litteratur. Spännande att fundera över Varför? För många år sen tog jag ett sabbatsår och gick en ett-årig scenisk teater- utbildning. Jag hade sysslat med amatörteater i tonåren, men ville få en mer professionell syn på saken. Och även om jag aldrig gick vidare, lärde det mig oerhört mycket på alla möjliga plan.
Som lärare hade vi två då aktiva regissörer, utbildade vid Warzawas teaterhögskola. De hävdade att bäst dramatiker är de som själva har skådespelarerfarenhet. De vet att det handlar om att 'uppleva' mötena på scenen, dvs Shakespeare och Molière, enastående tidlöst universella. Vilka även Harold Bloom tar upp som de främsta. Vi fick en historisk översikt alltifrån Comedia dell'Arte (mim-artad teater) via Shakespeare, Moliére, och Tjeckov, 'trots att han inte var skådespelare' till Kent Andersson (svenska skådespelare som skapade pjäser på 1960-talet).
Bloom tar upp Shakespeares ojämförliga verbala frodighet, med metaforer som överskrider alla språkliga och kulturella gränser. Alla kan känna igen sig. Shakespeare saknar dogmer, moralkakor som bara blir förlegade. Just det gör att han så lätt smälter in i vår egen sekulära tid. Med ideligen nya moderna filmversioner, ända ner till amerikanska high-school drama-komedier.
Shakespeare skapar mängder av karaktärer. Enligt Harold Bloom är Shakespeares geniala uppfinning karaktärernas egenhet att prata för sig själva. De avlyssnar sig själva och får därigenom nya insikter och kan ändra sig. Bloom menar att sedan dess är det vad vi själva och vår litteratur har sysslat med - inre monologer!
Jag läser gärna en författares böcker kronologiskt, set om det finns en utveckling att följa. Läser just nu Le Clézios Skattsökaren (1985). Härlig bok! Det visar sig att vi ska göra vår slutskrivning om just Skattsökaren, vilket känns bra. Men just nu, när jag hunnit halvvägs, måste jag lägga den åt sidan och i stället läsa Allt är vind (2003).
Idag fick vi en föreläsning om Le Clézios stil och särdrag, utifrån Allt är vind, kanske Le Clézios mest uppskattade bok. Allt är aptitretande. Allt jag läst av Le Clézio, inte minst Skattsökaren, är en ren njutning, så jag äger stor tillförsikt. Efter att ha läst 30 sidor i Allt är vind är jag redan fast, och inser att det bara kan bli bättre när berättelsen tar fart.
Tyvärr måste jag först ägna mer tid åt facklitteraturen. Först litteraturkritikern Harold Bloom, som ibland är väldigt inspirerande, men ibland onödigt tjatig och väl elitistisk. Läser just nu en fullkomlig lovsång om Shakespeare och hans absoluta överhöghet över all annan litteratur. Spännande att fundera över Varför? För många år sen tog jag ett sabbatsår och gick en ett-årig scenisk teater- utbildning. Jag hade sysslat med amatörteater i tonåren, men ville få en mer professionell syn på saken. Och även om jag aldrig gick vidare, lärde det mig oerhört mycket på alla möjliga plan.
Som lärare hade vi två då aktiva regissörer, utbildade vid Warzawas teaterhögskola. De hävdade att bäst dramatiker är de som själva har skådespelarerfarenhet. De vet att det handlar om att 'uppleva' mötena på scenen, dvs Shakespeare och Molière, enastående tidlöst universella. Vilka även Harold Bloom tar upp som de främsta. Vi fick en historisk översikt alltifrån Comedia dell'Arte (mim-artad teater) via Shakespeare, Moliére, och Tjeckov, 'trots att han inte var skådespelare' till Kent Andersson (svenska skådespelare som skapade pjäser på 1960-talet).
Bloom tar upp Shakespeares ojämförliga verbala frodighet, med metaforer som överskrider alla språkliga och kulturella gränser. Alla kan känna igen sig. Shakespeare saknar dogmer, moralkakor som bara blir förlegade. Just det gör att han så lätt smälter in i vår egen sekulära tid. Med ideligen nya moderna filmversioner, ända ner till amerikanska high-school drama-komedier.
Shakespeare skapar mängder av karaktärer. Enligt Harold Bloom är Shakespeares geniala uppfinning karaktärernas egenhet att prata för sig själva. De avlyssnar sig själva och får därigenom nya insikter och kan ändra sig. Bloom menar att sedan dess är det vad vi själva och vår litteratur har sysslat med - inre monologer!
2009-03-10
Kurs om Le Clézio och Kanon (kurs 3)
Att jag inte hunnit skriva här, beror på Kolbas (se 20 feb), kurslitteratur. Jag har ända sedan ungdomen önskat läsa litteraturvetenskap, men hade svårt att motivera det när ingen i min omgivning såg vitsen med skönlitteratur. Men så såg jag en annons i tidningen Språk och upptäckte att det numera är otroligt enkelt att anmäla sig. Allt sker via internet. Cyberspace ägde redan alla uppgifter om mina tidigare studier och att jag alltså har kompetens nog att bli antagen. Jag behövde inte skicka in ett enda papper. Sista anmälningsdag var passerad, men det spelade tydligen ingen roll alls. Jag kom in.
Det är en distanskurs helt via dator. Jag kan sitta hemma i soffan med min bärbara i knät och bara mysa. Det lät helt underbart. Kanske behöver de inte begränsa antalet anmälda. Eller blir jag ensam?
Kursen heter 'Årets Nobelpristagare i Litteratur är ...' Le Clézio fick nobelpriset 2008 och det jag hade läst av honom hade stannat positivt i mitt inre, så jag ville gärna läsa mer.
När jag fick kurslitteraturlistan i januari, stod där bara facklitteratur kring Kanon-debatten. 2000 sidor skönlitteratur skulle tillkomma. Bara Le Clézio? Eller skulle han jämföras med annan litteratur? Mina förväntningar var osäkra. Jag började läsa Kolbas lilla bok (140 sidor) som är mycket fakta-diger och en närmast kompakt genomgång av fakta och diverse åsikter i Kanon-debatten. Denna bok har tagit nästan all min tid.
Undrar om kursen tänkte kritisera hela fenomenet Nobelpris och kanske Le Clézio? Även om jag inte hittar något att kritisera Le Clézio för. Men varje år kring nobelpriset virvlar det runt kritik om att 'allt är fel'. I vissa kretsar verkar nobelpriset ha förvandlats till en nesa.
Men kursen började igår, via internet. Lärare och upphovsman till kursidén visade sig vara dansk. Han ansträngde sig att prata svenska och om ljudnivån varit lite högre kunde det ha blivit perfekt. I alla kurser ingår att vi ska visa upp en bra behandling av svenska språket. Det bekymrar mig lite att kurslitteraturen är på engelska och jag är osäker om hur olika fack-begrepp ska översättas. Jag är inte litteraturvetare.
Läraren meddelade genast att han ser kursen som 'folkbildande på högskolenivå'. Han hade själv inte läst särskilt mycket av Le Clézio (men nu naturligtvis sträckläst det mesta) och genast blivit mycket mycket förtjust i hans "fina människoskyn och fina sätt att skriva och tänka litteratur". Yes! Jag kommer inte att behöva slåss för min känsla vad gäller Le Clézio.
När Horace Engdahl skulle presenterade Le Clézio vid nobelföreläsningen, sa han att det varken är Frankrike eller den franska kulturen som tilldelas det här priset, utan individen Jean Marie Gustave Le Clézio.
Le Clézio är ett naturbarn, en orolig globetrotter, som säger mycket om den tid vi lever i just nu.
Intentionen är att kursen ska återkomma varje år, kanske med olika lärare, och varje gång fokusera på senaste pristagaren och hur denne står i förhållande till Kanon.
Kursen kommer att behandla tre frågor: 1/3 av tiden Nobelprisets historia och fenomen. Vad är Kanon? Skapad av Vem? Påverkar Nobelpriset kanonbildningen? Återstående 2/3 av tiden ska vi studera Le Clézios författarskap. Fundera över hur han passar in i den större bilden.
Jag ser fram emot detta!
Det är en distanskurs helt via dator. Jag kan sitta hemma i soffan med min bärbara i knät och bara mysa. Det lät helt underbart. Kanske behöver de inte begränsa antalet anmälda. Eller blir jag ensam?
Kursen heter 'Årets Nobelpristagare i Litteratur är ...' Le Clézio fick nobelpriset 2008 och det jag hade läst av honom hade stannat positivt i mitt inre, så jag ville gärna läsa mer.
När jag fick kurslitteraturlistan i januari, stod där bara facklitteratur kring Kanon-debatten. 2000 sidor skönlitteratur skulle tillkomma. Bara Le Clézio? Eller skulle han jämföras med annan litteratur? Mina förväntningar var osäkra. Jag började läsa Kolbas lilla bok (140 sidor) som är mycket fakta-diger och en närmast kompakt genomgång av fakta och diverse åsikter i Kanon-debatten. Denna bok har tagit nästan all min tid.
Undrar om kursen tänkte kritisera hela fenomenet Nobelpris och kanske Le Clézio? Även om jag inte hittar något att kritisera Le Clézio för. Men varje år kring nobelpriset virvlar det runt kritik om att 'allt är fel'. I vissa kretsar verkar nobelpriset ha förvandlats till en nesa.
Men kursen började igår, via internet. Lärare och upphovsman till kursidén visade sig vara dansk. Han ansträngde sig att prata svenska och om ljudnivån varit lite högre kunde det ha blivit perfekt. I alla kurser ingår att vi ska visa upp en bra behandling av svenska språket. Det bekymrar mig lite att kurslitteraturen är på engelska och jag är osäker om hur olika fack-begrepp ska översättas. Jag är inte litteraturvetare.
Läraren meddelade genast att han ser kursen som 'folkbildande på högskolenivå'. Han hade själv inte läst särskilt mycket av Le Clézio (men nu naturligtvis sträckläst det mesta) och genast blivit mycket mycket förtjust i hans "fina människoskyn och fina sätt att skriva och tänka litteratur". Yes! Jag kommer inte att behöva slåss för min känsla vad gäller Le Clézio.
När Horace Engdahl skulle presenterade Le Clézio vid nobelföreläsningen, sa han att det varken är Frankrike eller den franska kulturen som tilldelas det här priset, utan individen Jean Marie Gustave Le Clézio.
Le Clézio är ett naturbarn, en orolig globetrotter, som säger mycket om den tid vi lever i just nu.
Intentionen är att kursen ska återkomma varje år, kanske med olika lärare, och varje gång fokusera på senaste pristagaren och hur denne står i förhållande till Kanon.
Kursen kommer att behandla tre frågor: 1/3 av tiden Nobelprisets historia och fenomen. Vad är Kanon? Skapad av Vem? Påverkar Nobelpriset kanonbildningen? Återstående 2/3 av tiden ska vi studera Le Clézios författarskap. Fundera över hur han passar in i den större bilden.
Jag ser fram emot detta!
Egyptolog Joyce Tyldesley
För någon vecka sedan kom jag äntligen till slutet i Jacq's femboksserie om Ramses. Min busslektyr i drygt två månader. Drog en suck av lättnad. Min dotter undrade om jag inte ångrade att jag lagt någon energi på böckerna... jo...
Jag hade ju förhoppningen att han inte bara diktade fritt utan utgick från någon sorts historiska fakta. Men förutom de välkända militärhistoriska fakta, som slaget vid Kadesj, så verkar det inte som om han har det.
Jag inser att temat är kittlande att fantisera omkring. Men välj inte en historisk person. Även om fakta är få så här efter över 3200 år, så måste man i alla fall använda de som finns. Anser jag.
Egyptologen Joyce Tyldesley är expert på området och har skrivit många böcker, inte minst kring egyptiska drottningar, men även en om Ramses. Köpte den i förra veckan på engelska. Behöver inte bläddra många sidor förrän jag inser att Jacq inte hållit sig ens till basfakta. De enda som stämmer verkar vara namnen på Ramses, Nefertari, sonen Merenptah och dottern Meritamun. Men som sagt han hade många fler barn och fruar än i boken, och de som nämn har varken rätt namn, rätt kronologisk ordning, eller rätt släktskap ... suck.
Nej, jag borde ha letat upp Joyce Tyldesleys faktaböcker från början. De är otroligt mycket mer fantasieggande och intressanta att läsa än Jacq.
Hennes bok om Kleopatra kom på svenska förra året. En avmytifiering av den bild av Kleopatra som skapats i litteraturen genom årtusendena. Och som kvinna i en patriarkal värld också misstolkad, mer eller mindre medvetet. Tyldesley benar därför upp fakta och skiljer dem från myterna. Hon var betydligt mer skicklig politiker, än femme fatale.
Kleopatra har tydligen legat och grott i bakhuvudet på flera, för alldeles häromveckan utkom en svensk historiker med sin bok om Kleopatra. Hoppas att den är lika nykter som Tyldesleys.
Jag hade ju förhoppningen att han inte bara diktade fritt utan utgick från någon sorts historiska fakta. Men förutom de välkända militärhistoriska fakta, som slaget vid Kadesj, så verkar det inte som om han har det.
Jag inser att temat är kittlande att fantisera omkring. Men välj inte en historisk person. Även om fakta är få så här efter över 3200 år, så måste man i alla fall använda de som finns. Anser jag.
Egyptologen Joyce Tyldesley är expert på området och har skrivit många böcker, inte minst kring egyptiska drottningar, men även en om Ramses. Köpte den i förra veckan på engelska. Behöver inte bläddra många sidor förrän jag inser att Jacq inte hållit sig ens till basfakta. De enda som stämmer verkar vara namnen på Ramses, Nefertari, sonen Merenptah och dottern Meritamun. Men som sagt han hade många fler barn och fruar än i boken, och de som nämn har varken rätt namn, rätt kronologisk ordning, eller rätt släktskap ... suck.
Nej, jag borde ha letat upp Joyce Tyldesleys faktaböcker från början. De är otroligt mycket mer fantasieggande och intressanta att läsa än Jacq.
Hennes bok om Kleopatra kom på svenska förra året. En avmytifiering av den bild av Kleopatra som skapats i litteraturen genom årtusendena. Och som kvinna i en patriarkal värld också misstolkad, mer eller mindre medvetet. Tyldesley benar därför upp fakta och skiljer dem från myterna. Hon var betydligt mer skicklig politiker, än femme fatale.
Kleopatra har tydligen legat och grott i bakhuvudet på flera, för alldeles häromveckan utkom en svensk historiker med sin bok om Kleopatra. Hoppas att den är lika nykter som Tyldesleys.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
