Gilda (1946) vs hårdkokta deckare

Jag kopplade av med en klassisk film igår kväll. Den gick på reklamfri TV-kanal, trevligt nog. Första andningspausen. Avslutade mina två populärkurser en vecka före Julafton. Sedan dess har det varit jämnt skägg med julstädning, julmat, julgodis - för att inte tala om bokslut på jobbet. Gjorde sista förberedande beräkningen igår, idag kan jag pusta ut och är ledig några dagar framöver. Skönt! Ett sådant här år när det är så få julhelgdagar i veckan hade vi trott att många fler än vanligt skulle jobba. Våra snickare ville hellre jobba än förlora semesterdagar. Men det har varit helt dött på telefon och mail. Vi behöver pusta här uppe i det nordiska mörkret. Nu är soltimmarna så få att energin tryter. Jag skulle gärna göra som björnen, denna den mörkaste månaden.

Så nu fixar jag mig ett eget ide i soffan med film och böcker. Jag såg filmen Gilda som tonåring. På den tiden gick alla gamla klassiker som standard på TV, svartvita filmer avskräckte inte. Gilda är väl Rita Hayworths paradroll, som man minns henne ifrån. Att filmen ska föreställas försigå i Argentina var inget jag lade märke till i tonåren. Inte heller att det spelades urvattnad tango i bakgrunden. 1946 hade trots allt den argentinska tangon ännu inte lämnat sin guldålder. Men Hollywood har väl aldrig varit speciellt bra på att återskapa något annat än 'Hollywood'.

Å andra sidan, eftersom huvudtemat i filmen tycks vara att 'hat' bara är baksidan av 'kärlek' så kunde de ju ha utnyttjat den 'eldiga' tangoschablonen än mer om de velat... eller kommit att tänka på det? Eller var man så känslig 1946 att det räckte att säga att man befann sig i 'Argentina' för att väcka de associationerna?

Det allra intressantaste för mig var dock att jag kunde tolka filmen med hjälp av mina nya kunskaper från Kriminallitteratur-kursen. Och då i synnerhet Chandlers hårdkokta deckare. Den litteraturgenren och film noir utvecklades parallellt. De använder samma schabloner. Böckernas femmes fatales inspirerades av filmstjärnor som Rita Hayworth. Den hårdkokta genren innehöll på den tiden inga 'vanliga sunda kvinnor', alla var mer eller mindre depraverade - sexuellt. Glenn Ford är visserligen ingen detektiv, men han får ändå representera den tuffe mannen, som tack vare sin 'hederliga' grundinställning - trots att han inte följer lagen! - lyckats arbeta sig upp på toppen från sin underdog-position. Den hårdkokte detektiven vinner erkännande av andra män, som känt sig överlägsna, genom att visa att han inte kan korrumperas. Han låter sig inte köpas.

Det enda hotet är kvinnan. Hos Chandler är hon alltid fal, mutbar, leder till mannens undergång. Bara den hårdkokta deckaren lyckas övervinna sin 'svaghet' för hennes dragningskraft, vilket därigenom än mer visar hans moraliska oförvitlighet. Han går inte på någon falskhet, inte ens den kvinnliga. Detta är också temat i Gilda.

Rita Hayworth är kvinnan som alla män faller för. Och hon har gift sig med fel man, impulsivt, för att bli försörjd. Det finns dock en slutknorr i filmen, som skiljer sig från deckarna. Det visar sig att Gilda bara 'spelade' femme fatale, för att hämnas på en f.d. kärlek, mannen som svek hennes/deras kärlek. Gildas sexualitet lockar en stor filmpublik, men i slutet lugnas vi med att hon trots allt är lika oförvitligt moralisk som mannen.

Vill filmen propagera för en jämlik syn på könen? Filmen tycks i alla fall blanda schabloner. Alltsedan det victorianska 1800-talet har vi fått höra att kvinnan är den moraliskt oförvitliga som stod över alla sexuella böjelser. Genom henne kunde mannen, alltid ett offer för sina sexuella lustar, förädlas och lära sig styra dessa. Ädla män klarar detta. Den hårdkokta deckaren av Chandler-typ tycks vända på dessa schabloner. Här är det kvinnan som aldrig kan styra över sina lustar, och hotar att dra mannen med sig djupt ner i dyn. Det krävs stor själsstyrka av honom att motstå detta.

Forskning har sagt att denna schablonbild, av hotet från kvinnan, kom sig av kvinnors sociala frammarsch under världskrigen, när de kom ut på arbetsmarknaden och skaffade sig allt större social och ekonomisk frihet. Mannen riskerade konkurrens från kvinnan, men upplevde den främst på det sexuella planet, att han inte längre kunde kontrollera den del av henne som han ville ha ensamrätt på. I filmen Gilda gifter han sig med henne, men fullbordar aldrig äktenskapet - han kan ju inte ge efter för sina lustar! - i stället hämnas han genom att låsa in henne i äktenskapet, som i en gyllene bur, omgiven av gorilla-vakter. En fåfäng kamp.

Men som sagt, jag ser lika mycket en modernistisk lek med omvända roller, vilket naturligtvis skapar en uppseendeväckande effekt, som snabbt gjorde den hårdkokta deckaren till en av de populäraste genrerna. Genren har också haft förmågan att utvecklas i takt med samhället och togs från 1980-talet till stor del över av kvinnliga författare, som lät kvinnliga deckare visa att de var minst lika oförvitligt moraliska, men måste slåss än mer ur underläge för att få erkännande. Men lika lätt som för männen att få det, har det dock aldrig varit, visar det sig.

En annan sak som är tydlig i dessa gamla filmer är 'bristen' på våld. Ett knytnävsslag räcker för att sänka en man, och trots att han inte förlorar medvetandet, så ger han upp. Den som mottar första slaget, verkar också genast anse sig besegrad. Hellre fly än illa fäkta.

Vilket leder in mina tankar på Lasse Bergs Kalahari-böcker om människans utveckling: Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari. Till de schabloner vi omhuldar om oss själva hör både mannens aggressivitet, liksom omåttlig sexfixering. Tittar vi på våra släktingar så är schimpanser starka och försedda med rovdjurets hörntänder och bonobon, en mindre schimpans-art tycks kopulera oupphörligt promiskuöst. Den nyaste forskningen menar dock att vi har inte utvecklats ur schimpansen, utan schimpansen utvecklades ur oss.

Människan har aldrig haft några rovdjurständer. Människan har alltid förlitat sig på samarbete, i synnerhet mellan hona och hane. Typiskt för människan var att bära hem all mat vi hittade, inte bara till barnen, utan till vår partner. Vi överlevde genom att vara monogama och altruistiska. För det är aggressivitet bara ett hinder. Och trots alla fantasieggande myter, så är människan monogam. Om än inte lika monogama som fåglar som bara skaffar en partner under ett liv. Men tryggheten hos den lilla altruistiska gruppen, ökar överlevnadsgraden. Det gav oss fördelar nog att dominera denna planet.

Moderato cantabile - Marguerite Duras (1958)

Min suktan efter kursfri läsning, gjorde att jag idag kopplade av med en gammal Duras-roman, Moderato cantabile (1958). En gång i tiden läste jag även den som kurslitteratur, när jag började plugga franska på universitetet direkt efter gymnasiet. Det var lite chockartat då, tempot på universitetet, med mina ganska knackiga gymnasie-kunskaper i franska. Säkert läste jag den igen några år senare, minns inte på rak arm. Första läsningen upplevde jag det vackra språket, texten var ett konstverk, i 'nouveau roman'-stil, men jag hade nog svårt att hänga med i historien. Jag önskade mig något mer realistiskt, lättbegripligt.

Så hur skulle jag reagera idag, 30 år senare? Lyckligtvis hade jag inget problem med språket. Trots att jag inte medvetet fördjupat mina kunskaper, kändes det ändå som om språket sjunkit ner på fast botten. Texten flödade friskt rakt igenom alla 115 sidorna på några timmar. Den är inte lång, bara alldeles tillräcklig. Jag kände mig sitta både i och bredvid huvudpersonen Anne Desbaresdes hela texten igenom. I boken hittade jag en urklippt recension av Karl Erik Lagerlöf, DN 18 augusti 1986, då det tydligen kom en svensk utgåva. Han menar att hela boken "låter som en gammal ballad eller folkvisa" och menar att det beror på att Duras "konsekvent benämnar huvudpersoneon med hela namnet. Hon tillåter sig inte intimiteten att säga bara Anne." Och det är en så sann insikt. Kvinnan har ett långt knastrigt namn, som tycks vi betrakta henne neutralt, som en 'Ebbe Skammelson'. Men ändå är det något i språket som får mig att sjunka in i och ta del av Annes overklighetskänsla. Någonstans tycks boken öppna alla slussar i mig.

I hela första halvan av boken upplevde jag Annes son som den största behållninen. Barnet, den lilla pojken, så levande och självklar, fantastiskt realistiskt skildrad, en självklar symbol för verkligheten, livet vid sidan av den närmast 'avdomnade' modern. Pojken lever i nuet, och söker trygghet i modern, hur än frånvarande hon är själsligt. Han kan rusa in och stjäla sig en kram eller smekning och därigenom återfå kraft och trygghetskänslan nog att ge sig av ut igen. För varje kapitel blir han tryggare i sig själv, hittar en kompis, går egna vägar. I takt med detta blir modern allt mer lösgjord från verkligheten, hamnar i en fantasivärld. Metafiktivt kan man säga att Anne, som gång på gång förundras över att hon en gång fött barnet, haft det i sin kropp, alltmer känner att hon bara 'hittat på barnet', att hon är författaren och barnet är texten som frigör sig och lever sitt eget liv när författaren väl är klar med texten. -- Man kan även ta det ett steg längre, att barnet är den tidigare skapelsen, en tidigare text, och nu frigör hon sig från den, medan hon skapar en ny med mannen på cafét.

Men det finns mängder av möjliga symboliska betydelser.
- Jag lade märke till att barägarinnan hela tiden stickar i rött yllegarn. Vilket plötsligt fick mig att associera till Joseph Conrads Mörkrets hjärta, där två kvinnor sitter och stickar i svart yllegarn. En sorts symbol för såväl ödesgudinnor, som vakter vid porten ner i underjorden. Men här är det alltså rött garn. Varför rött? Kärlek. Blod. Mord. Död. Det röda garnet väckte i mig även bilden av en blodig navelsträng, mellan modern och barnet, mellan konstnären och dess skapelse. Ett band som skall klippas.

Kortromanen börjar nästan som en deckare, med ett mord. Det blir som en fixering för Anne, att ta reda på varför, Anne och mannen Chauvin pratar sig in i en känsla som de föreställer sig kan ha drivit offret och förövaren i detta 'crime passionnel' de bevittnat. Detta är också en sorts psykologisk thriller. Det är inte frågan om att klara upp ett brott, här finns ingen detektiv, utan en växande känsla av obehag inför något som kan tyckas oundvikligt, en fara. Men det ligger en suggererande passion i faran. Något oemotståndligt. Och en undran, varför?, och önskan att förstå såväl förövaren som offret. Ändå konstaterar texten mot slutet att det är omöjligt, man kan aldrig förstå ...

Jag värjer mig dock texten igenom mot idén om kärlek som en dödsdrift. I stället omvandlar jag symboliken och tänker på hur orgasmen ofta liknats vid 'den lilla döden'. Texten kan tyckas sträva mot att mannen skall mörda kvinnan. Men är det inte egentligen den sexuella föreningen som texten strävar mot? Den som i vår kultur länge var mer oanständig att tala om, än om våld. Än idag är det mer våld än sex på film. Sex självcensureras, våld framhävs alltmer realistiskt. Här är det dessutom förbjuden åtrå, otrohet, eftersom kvinnan är gift och är mor.

Och trots att paret bara träffas i en bar så är hon stämplad som den 'otrogna' kvinnan, folk vänder bort blicken. Kvinnan från det fina dyra kvarteret, företagsledarens hustru, sitter på en billig hamnkrog och dricker sig full på vin, tillsammans med en arbetslös hamnarbetare. Kan det bli oanständigare? Vore det inte till och med rätt att hon fick offra livet för en sådan skamlöshet?

Så det är inte döden hon önskar sig, utan att få ge sig hän i passionen. Men hon vågar ändå inte. Hon går där ifrån, men vid det laget är hon redan stämplad som en dålig kvinna. Och sitt barn får hon inte längre följa till pianolektionerna, hon har förverkat det ansvaret. Hon drack för mycket vin, hon var ovan och drack så hon tvingades kräkas ur sig allt billigt vin. Då vaknar hon och inser att detta är inte en passion hon vågar leva med, det var en illusion, en dröm...

Hon går därifrån och därigenom har hon livet i behåll ... men det oskuldsfulla barnet finns inte längre där. Det försvann med hennes egen inre oskuldsfullhet ...

NP 1965 - Stilla flyter Don av Michail Sjolochov

Jag har länge varit nyfiken på nobelpristagaren Michail Sjolochovs roman Stilla flyter Don. En mäktig roman i fem delar av tegelstensformat. Trots att min lediga tid förra året upptogs nästan helt av studier, lånade jag den på biblioteket, del för del. Ett par gånger fick jag låna om, så det tog mig 7-8 månader att ta mig igenom verket. Men det var det värt!

Verket skrevs på 1920-talet (ursprungsversion utgiven 1928-40) och behandlar människor från en kosack-by vid floden Don, från strax före Första världskriget, genom kriget, revolutionen och påföljande inbördeskrig. Den skrevs före stalintiden och känns därför frispråkig. Det är en levande text, med levande människor, som älskar och strider och dör. Människors tveksamheter inför att anpassa sig till den ena styrelse-gruppen efter den andra, när allt de vill är att få odla sin jord och leva i frid med sina käraste.

Jag tror på hela historien och känner att den ger mig en sann känsla för livet där och då, komplicerat av krig och politik. Dialogen är frisk och levande. Absolut värdig ett nobelpris!

B-kurser, Postkolonialism & Coetzee

Nio månader har passerat med intensivt B-kursläsande. Uppsatsskrivandet höll på i ett halvår och gav ingen tid över åt något annat. Parallellt gick en kurs koncentrerad på sociala analyser av litteratur. 1900-talet innebär där huvudsakligen världskrig, koncentrationsläger av olika slag och allmän uppgivenhet inför mänskliga tillkortakommanden. Gud är död. Människan gräver sin egen grav. Eländes elände. Ändå är det förvånande hur mycket bra litteratur som skapats kring detta. Som kämpar emot och får oss att trots allt repa mod. Att hitta det okuvliga i männisor som inte ger upp. Som i Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovits liv (1962). Eller Kurt Vonneguts underbara Slakthus 5 (1969). Jag har dragit mig i så många år för att läsa den, med tanke på ämnet, bombningarna av Dresden osv. I stället borde jag ha varit övertygad om att Vonneguts humor alltid går hem hos mig. Även här. Den är fantastisk.

Sedan kom Postkolonialismen som en mycket texttät kurs. Enormt mycket att läsa. Inte konstigt med tanke på att man vill ge en inblick i litteratur från tre världsdelar - Asien, Afrika, Latinamerika. Så det blev bara smakbitar, men desto smakrikare. Mycket inspirerande, inte minst för fortsatt läsning. Och här kom alltså åter Coetzee in. Hans Mr Foe (1986) som jag tidigare läst hör ju hemma i postkolonialismen, med sin vilja att vända ut och in på Robinson, alltså den västeuropeiskt kolonialt tänkande alltsedan 1500-talet. Tyvärr räcker inte den intentionen för mig personligen, jag störs enormt över att huvudpersonen är en kvinna jag inte kan relatera till som trovärdig. Dock lästes inte denna under kursen.
Vi läste Onåd (1999), en betydligt intressantare upplevelse. Här står sydafrikanska rasmotsättningar i centrum. Könsfördomarna gör mig åter upprörd, men här blir jag mer osäker - det kan här vara ett medvetet drag av författaren. Att visa upp den manliga huvudpersonens blinda fördomar, såväl kring ras som kön. Det är oerhört provocerande, och blir därmed starkt samhällskritiskt. Könsfördomarna väcker så stark opposition i mig, för att det involverar mig personligen, som kvinna. Rasfördomarna är lättare att kallt analysera, inte bara fördöma. Apropå rasfördomar läste vi även Doris Lessings Gräset sjunger (1950). Också den kritik kring rasfördomar och kolonialism. Den har också alltid väckt min avsky - inte som konstverk, utan för sitt ämne, vad innehållet visade upp. Tur att hon fick nobelpriset till slut. Bättre sent än aldrig.

Nu är jag inne på sluttampen av B-kurserna. Sista kursen är ägnade intermedialitet, dvs hur mänskliga medier - uttryckta via ord, bild, ton - oftast påverkar varandra och blandas. Det är förvirrande, men mycket inspirerande. Jag anser att Linnéuniversitetes nya upplägg av ämnet Litteraturvetenskap under grundkurserna A och B är genialt. Det ger en mer omedelbar förståelse för hur rikt ämnet är. Att inte se allt historiskt utan mer efter metodiska områden, gör det betydligt lättare att inse hur ämnets forskare faktiskt arbetar inom olika områden och olika synvinklar för att analysera det mänskliga skapandet, vilket underlättar hur man själv kan tänkas välja om man vill gå vidare och skriva en C-uppsats.