Torgny Lindgren (1938-2017), hans genombrott Ormens väg på hälleberget, där han landade i sitt Västerbotten. Bo Widerberg gjorde en minnesvärd filmatisering 1986, men inget går upp mot att läsa romanen på Torgny Lindgrens egen litterära västerbottniska. Med enkla medel känns språkvändningarna bibliskt och 1800-tal, vilket gör hela gestaltningen som en hybrid mellan specifikt och allmängiltigt.
Trots att intrigen tangerar en skröna, så framträder handlingen (1849-1875) i sin bibliska språkdräkt med största allvar, som en djupt filosofisk frågeställning kring människans livsbetingelser. Fattiga torpare har hamnat i klorna på en handelsman, evigt skuldsatta, genom hans beredvilliga 'kredit', som endast kan regleras genom sexuella tjänster från familjens kvinnor.
Alla tycks sitta fast i sitt 'medfödda' öde. Filosoferandet pendlar mellan frågan om detta öde är en förbannelse eller bara en förutbestämd uppgift att utföra, att människan föds oskyldig och bara gör det hon ska, upplever det hon ska. Förövaren och offret sammanlänkade. Att offret som förlåter förövaren, är straff nog för förövaren och återlösning nog för offret. Människan är ett oskyldigt barn.
Berättare är Jani, son till den första utnyttjade kvinnan, bror till de följande, och slutligen make till den sista, Johanna, som dör i samma jordskred som förövaren, och deras barn - troligtvis även dessa handelsmannens icke erkända avkomma, även om det inte är lika klart som i tidigare generationer, eftersom hon är gift med Jani som därmed är fader på papperet.
Jani pratar med Vårherre. Vill veta vad som är meningen. Tvekar om det verkligen var bara handelsman Karl Orsa som skulle straffas. Jani är nu utan både hustru och barn, är inte det också ett straff? Var det för att han som son, bror och make aldrig protesterade nog? Aldrig lyckades skapa ett bättre liv åt kvinnorna? Utfattig, likt Job, får han nu begrunda livet. Hade han någonsin en chans?
Trots eländet, en skön sommarläsning, genom det rent utmejslade poetiska språket, och de frågor som väcks och de drag av försoning som trots allt löper genom texten.
2017-07-27
Flaubert's Parrot - Julian Barnes (1984)
Om man sitter och funderar över vad 'postmodern' betyder kan man läsa Flaubert's Parrot av Julian Barnes. Termen dök upp på 1980-talet och jag hade svårt att få grepp om termen. Det tycks lite lättare i backspegeln.
Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.
Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.
Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.
Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.
Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.
Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?
Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.
Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.
Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.
Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.
Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.
Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?
2017-07-26
Hudlös himmel - Herbjörg Wassmo (1986)
Nu på semestern har jag sträckläst Wassmos trilogi om Tora, korad till klassiker redan när den var ny på 1980-talet. Tora är 'tyskungen' född i Nordnorge i början av 1940-talet. Toras mor blev utstött för att hon förälskade sig i en tysk soldat, och den 'synden' blir en arvsskuld även för lilla Tora. Fadern dör, modern skälls för 'hora' och dottern som 'tyskunge'. Jantelagen styr hårt, den hatiske styvfadern, hämnas sina ofullkomligheter och krigssår genom att misshandla hustru och styvdotter och förgriper sig med tiden allt grovare sexuellt på flickan.
Det är stark läsning; lättsmält och hårdsmält på samma gång. Första delen, Huset med den blinda glasverandan (1981), är en realistisk beskrivning av det fattiga fiskesamhället på en nordnorsk ö, med inkännande porträtt av en mängd olika karaktärer. Den misshandel och de övergrepp flickan får utstå, och hennes metod att fly genom att lämna kroppen och fly in i fantasier, men också att skriva av sig smärtan i hemliga anteckningsböcker, känns självupplevt äkta.
Först nu på 2010-talet har Wassmo, långt efter att hennes föräldrar inte längre finns kvar i livet, slutligen erkänt att hon utsattes för övergrepp som barn. Och att hon skrev ner allt i en 'loggbok', för att avbörda sig, lämna bakom sig och kunna leva vidare - till nästa gång. Så bevisen hade hon kvar, tills hon blev vuxen och började bearbeta det genom att skapa litterära karaktärer utifrån dessa erfarenheter. Det är det insiktsfulla återgivandet av upplevelsen som är så uppenbart äkta, sen spelar det inte någon roll ifall inte orter och omständigheter och familjesammansättningar är desamma.
Första delen är som upptakten i en tragedi, där flickans upplevelser gestaltas på ett närmast hudlöst emotionellt sätt. Hon flyr in i en andlig dimension, där hon hör musik och försöker utstråla godhet ut i världen för att motverka sin egen rädsla och ångest. Hennes mor är avtrubbad och tycks inte se dottern, fast i sin ekonomiska kamp för överlevnaden. Endast Toras moster Rakel kan se och trösta, även om hon inte förstår vidden. Den ingifte morbror Simon är den enda positiva manliga förebilden hon har. Styvfadern hyser inte medlidande för någon annan än sig själv, ser inte att han skapat sina egna problem, utan vill hämnas på allt och alla. Han våldför sig allt grovare på Tora och hamnar slutligen i fängelse för att ha tänt eld på sin svåger Simons fiskelokaler.
I andra delen, Det stumma rummet (1983), från mitten av 1950-talet, eskalerar tragedin, när vädrets makter river ner och förstör för befolkningen. Kampen för överlevnad blir allt svårare för de flesta, endast Tora och hennes mor upplever en viss lättnad medan Henrik sitter i fängelse. Tora avslöjar aldrig vad han utsatt henne för, i rent naivt oförstånd lägger hon skammen på sig själv, och i ett sorts lillgammalt försök att 'skydda' sin mor, som är som en oåtkomlig vägg.
Om första delen hade en sorts andligt emotionell inramning, är andra delen helt koncentrerad på kroppen, de omgivande tonåringarnas sexuella uppvaknande. Det är bara Tora som inte kan ta del av denna med positiv nyfikenhet. Hon flyr in i sina studier och planerar att fly ön genom att ta sig till realskola på fastlandet. Moster Rakel med maken Simon hjälper henne ekonomiskt. Men innan dess hinner styvfadern återvända och efter en sista våldtäkt lämnar Tora ön - gravid. I stället för tonåringens sensuella upptäcktsfärder, drabbas Toras kropp av ännu ett brutalt förtida vuxenblivande. Bara 16 år gammal föder hon ett dödfött barn.
Här känns allt - för mycket - melodramatiskt. Den jordnära realismen har vi lämnat bakom oss, det är ett djupt trauma som gestaltas, och blir alltmer litterärt symboliskt. Man kan tolka paralleller mellan tyskhorans utstötthet, med incestens utstötthet. Det dödfödda fostret liknas vid en fågelunge, vilket är symbol för Toras känslomässiga förkrympthet. Det enda positiva är kärleken mellan Rakel och Simon. Det jämlika stöd de ger varann ger dem kraft att bygga upp sin raserade ekonomi, gång på gång. Men omgivningens blinda avundsjuka gror. Återigen Jantelagen. Rakel och Simons sorg är att de inga egna barn får. Rakel månar om Tora, men drabbas av cancer.
Förhoppningen om att tredje delen, Hudlös himmel (1986), skall skänka återlösning och försoning går dock om intet. Storheten med denna bok är porträttet av kärleken mellan Rakel och Simon, den växer och inger förhoppningar. Ett jämlikt förhållande mellan könen är fullt möjligt. Men när Rakel slutligen får Toras förtroende och insikt om sanningen, ser hon ingen annan utväg än att symboliskt ta på sig Toras ångest och skam, försöka få Tora att inse att hon är oskyldig till allt som hänt. Men plågan är för stor. Tora har redan tagit skada psykiskt, och Rakel dör i cancer nedtyngd av ilskan över orättvisorna. Tora flyr åter sitt eget jag, in i Rakels, för att få Rakels styrka att se sanningen i vitögat. Men ingen annan låter Tora växa och förändras. Det hjälper inte att Tora får en pojkvän, Jon, som skulle kunna bli lika jämlik i relationen som Simon är för Rakel, eftersom Tora själv stängt av sitt eget psyke. Rakels död hejdar processen mot friskhet - 1950-talet var ännu inte moget för öppenhet och jämlikhet.
Till realismen i böckerna hör, att ingen person är alltigenom ond, eller alltigenom god för den delen. Alla har sina bevekelsegrunder. Alla måste leva sina egna liv och komma till insikt om sig själv. Men Wassmo tycks inte hitta någon lösning, dit alla kan nå innan sista sidan sätter punkt.
Det är stark läsning; lättsmält och hårdsmält på samma gång. Första delen, Huset med den blinda glasverandan (1981), är en realistisk beskrivning av det fattiga fiskesamhället på en nordnorsk ö, med inkännande porträtt av en mängd olika karaktärer. Den misshandel och de övergrepp flickan får utstå, och hennes metod att fly genom att lämna kroppen och fly in i fantasier, men också att skriva av sig smärtan i hemliga anteckningsböcker, känns självupplevt äkta.
Först nu på 2010-talet har Wassmo, långt efter att hennes föräldrar inte längre finns kvar i livet, slutligen erkänt att hon utsattes för övergrepp som barn. Och att hon skrev ner allt i en 'loggbok', för att avbörda sig, lämna bakom sig och kunna leva vidare - till nästa gång. Så bevisen hade hon kvar, tills hon blev vuxen och började bearbeta det genom att skapa litterära karaktärer utifrån dessa erfarenheter. Det är det insiktsfulla återgivandet av upplevelsen som är så uppenbart äkta, sen spelar det inte någon roll ifall inte orter och omständigheter och familjesammansättningar är desamma.
Första delen är som upptakten i en tragedi, där flickans upplevelser gestaltas på ett närmast hudlöst emotionellt sätt. Hon flyr in i en andlig dimension, där hon hör musik och försöker utstråla godhet ut i världen för att motverka sin egen rädsla och ångest. Hennes mor är avtrubbad och tycks inte se dottern, fast i sin ekonomiska kamp för överlevnaden. Endast Toras moster Rakel kan se och trösta, även om hon inte förstår vidden. Den ingifte morbror Simon är den enda positiva manliga förebilden hon har. Styvfadern hyser inte medlidande för någon annan än sig själv, ser inte att han skapat sina egna problem, utan vill hämnas på allt och alla. Han våldför sig allt grovare på Tora och hamnar slutligen i fängelse för att ha tänt eld på sin svåger Simons fiskelokaler.
I andra delen, Det stumma rummet (1983), från mitten av 1950-talet, eskalerar tragedin, när vädrets makter river ner och förstör för befolkningen. Kampen för överlevnad blir allt svårare för de flesta, endast Tora och hennes mor upplever en viss lättnad medan Henrik sitter i fängelse. Tora avslöjar aldrig vad han utsatt henne för, i rent naivt oförstånd lägger hon skammen på sig själv, och i ett sorts lillgammalt försök att 'skydda' sin mor, som är som en oåtkomlig vägg.
Om första delen hade en sorts andligt emotionell inramning, är andra delen helt koncentrerad på kroppen, de omgivande tonåringarnas sexuella uppvaknande. Det är bara Tora som inte kan ta del av denna med positiv nyfikenhet. Hon flyr in i sina studier och planerar att fly ön genom att ta sig till realskola på fastlandet. Moster Rakel med maken Simon hjälper henne ekonomiskt. Men innan dess hinner styvfadern återvända och efter en sista våldtäkt lämnar Tora ön - gravid. I stället för tonåringens sensuella upptäcktsfärder, drabbas Toras kropp av ännu ett brutalt förtida vuxenblivande. Bara 16 år gammal föder hon ett dödfött barn.
Här känns allt - för mycket - melodramatiskt. Den jordnära realismen har vi lämnat bakom oss, det är ett djupt trauma som gestaltas, och blir alltmer litterärt symboliskt. Man kan tolka paralleller mellan tyskhorans utstötthet, med incestens utstötthet. Det dödfödda fostret liknas vid en fågelunge, vilket är symbol för Toras känslomässiga förkrympthet. Det enda positiva är kärleken mellan Rakel och Simon. Det jämlika stöd de ger varann ger dem kraft att bygga upp sin raserade ekonomi, gång på gång. Men omgivningens blinda avundsjuka gror. Återigen Jantelagen. Rakel och Simons sorg är att de inga egna barn får. Rakel månar om Tora, men drabbas av cancer.
Förhoppningen om att tredje delen, Hudlös himmel (1986), skall skänka återlösning och försoning går dock om intet. Storheten med denna bok är porträttet av kärleken mellan Rakel och Simon, den växer och inger förhoppningar. Ett jämlikt förhållande mellan könen är fullt möjligt. Men när Rakel slutligen får Toras förtroende och insikt om sanningen, ser hon ingen annan utväg än att symboliskt ta på sig Toras ångest och skam, försöka få Tora att inse att hon är oskyldig till allt som hänt. Men plågan är för stor. Tora har redan tagit skada psykiskt, och Rakel dör i cancer nedtyngd av ilskan över orättvisorna. Tora flyr åter sitt eget jag, in i Rakels, för att få Rakels styrka att se sanningen i vitögat. Men ingen annan låter Tora växa och förändras. Det hjälper inte att Tora får en pojkvän, Jon, som skulle kunna bli lika jämlik i relationen som Simon är för Rakel, eftersom Tora själv stängt av sitt eget psyke. Rakels död hejdar processen mot friskhet - 1950-talet var ännu inte moget för öppenhet och jämlikhet.
Till realismen i böckerna hör, att ingen person är alltigenom ond, eller alltigenom god för den delen. Alla har sina bevekelsegrunder. Alla måste leva sina egna liv och komma till insikt om sig själv. Men Wassmo tycks inte hitta någon lösning, dit alla kan nå innan sista sidan sätter punkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
