Jag läste den här romanen av Elin Wägner för 15 år sedan, direkt efter Åsa-Hanna, som var en favorit. Livet var lite för stressigt då, och jag tror att jag främst såg det materiella, och sjukdomstemat. Världen var sjuk. Javisst, världen var upp och ner efter världskriget, alla omvälvningar.
Romanen är samtida, tilldrar sig alltså ca 1920-21. ändå känns Rakels språk lite gammaldags - av någon anledning tänker jag 1800-tal, och eftersom Rakel ska hjälpa till i prästgårdens hushåll, tänker jag Fredrika Bremer och hushållerska - romanen i min tidiga upplaga har både verb i pluralform på -o, och ibland konjunktiv i stället för vanlig presens. Antagligen är det som känns gammalt, motiverat av att de befinner sig i småländsk landsbygd, i en avlägsen prästgård. Första läsningen gjorde det ett allvarligt intryck, romanen verkade sakna den humor jag vant mig vid hos Wägner. Och nu kändes det som om jag helt glömt romanen Den namnlösa.
Men nu när jag läste om romanen, återupplivade jag-berättaren Rakel, prästens ogifta syster, texten för mig redan från första sidan, helt fantastiskt. Hennes innerligt äkta ton, lite kärv, men samtidigt refererar hon hela tiden till hjärtan, hon talar med och om sitt eget hjärta. Här har hon just återvänt efter att ha arbetat utomlands i 14 år. Hjärtat är romanens mest dominerande ordbild. När jag läste den första gången började jag rita små blyerts hjärtan i marginalen bredvid varje hjärta. Boken är full av dem.
Rakels hjärta, symbol för hennes känslor, de som hela tiden strider med hennes 'förnuft' (hjärnan), det inlärda, det som andra vill, medan hjärtat är hennes egna nedtryckta känslor. Men Rakel ser också ofta andras hjärtan omkring sig, hon känner vad andra känner, även om förståndet ibland misstar sig. Och känslor är förstås allvarliga. Men den här gången blir jag även medveten om Rakels lågmälda självironi, en stillsam humor som finns där, Rakel är realisten med levande hjärta, men som länge varit dominerad av sitt förnuft.
Jag hittade nu romanens tema - kluvenheten - nästan överallt. Romanen problematiserar många varianter på tudelning, motsatser, dubbelhet. Först alltså Rakels egen kluvenhet, mellan sina känslor och sitt förstånd. Spänningen mellan plikt och lust, vad som förväntas att man 'borde' göra (ibland uppfattat som logik) mot vad man har lust att göra (en sorts intuition - vilket 'logik' har svårt för).
Kluvenhet finns både inom karaktärerna och mellan dem, t ex inom prästens släkt och i hans äktenskap. Ibland talas det öppet om dem, ibland är det mer omedvetet. Rakels känslor vs logik, förmedlas hela tiden i berättarrösten. ironi infälld. Titelns namnlösa kvinna, Eva, är kluven i klichéerna Madonnan vs Skökan. Hon har en återkommande dröm, där hon är en orm som krälar i dyn, men med sitt eget människohuvud. Hennes känslor är avstängda sedan hon våldtogs i ungdomen, och började avsky sig själv. "Behandlas du som hund blir du en hund."
Eva är kluven mellan kroppens behov, det djuriska, i förhållande till bristen på mänsklig värdighet - som i drömmen symboliseras av att ormen försöker hålla sitt människohuvud upplyft. När Rakel råder Eva att förlåta sin 'kropp', säger Eva att visst skulle hon gärna dela upp sig, men hon kan inte för enligt henne är människan bara 'en', inte två som i kropp och själ. Hon kan inte tro på själen.
Prästens son Georg är också en kluven huvudperson, överansträngd efter arbete på militärsjukhus under kriget, har han delats i två personligheter. Det visar sig som aggressiva utbrott mot en osynlig kvinna. De är omedvetna för honom själv, men känt för de flesta runt honom, som dock försöker dölja det både för honom själv och för samhället i övrigt. I synnerhet för fadern, prästen Elias, som i sin 'upphöjda' religiositet, tolkar sådan sjukdom som demonisk, och därför förnekar den och/eller sin son.
Det här är huvudexemplen, det finns fler, eftersom Elin Wägner vrider på temat i många varianter, där karaktärerna tycker olika om det mesta, har schismer, men med tiden tvingas omvärdera sina fasta övertygelser. Bland annat problematiseras uttrycket 'kropp och själ', är vi 'en' eller är vi uppbyggda av olika delar. Finns själen eller inte? t känns. Georg brottas med sin aggressiva sida, som är djupt undertryckt, skamfylld, ångestladdad. Men även familjen är djupt kluven, med äktenskapliga motsättningar, och att moderns Mossbäck och faderns Ljunghed uppfattar sig som motsatser.
Dessutom kan personer missförstå varandra, trots att de talar om samma sak. Till exempel när Eva, som genom sina smärtsamma erfarenheter avsagt sig all religion, får en sorts uppenbarelse, där hon övertygas om att hon trots allt har en själ. Medan prästen Elias fortsätter att försöka 'omvända' Eva, rädda henne till hans egen kristna tro, utan att förstå att hon har fått en egen övertygelse.
Andra motsatser är sjuk vs frisk, död vs liv. Meningen med livet, kan sjukdom ha en mening? Barnlöshet vs många barn. Att avvisa sina 'illegitima' barn, men visa omtanke om andra människor.
Wägners texter är alltid rika, mångfacetterade, men lättläst eftersom det mesta tilldrar sig i dialoger.
Några citat:
s.91: Eva: "Inte kan huvudet förlåta lemmarna? Det är bara förvirrande att tala som vi vore två. Vi är inte två. Vi är ett. Oupplösligt och fullt ofrånkomligt. Det är en som njuter livet, en som är sjuk och en som går i graven. Och det sista är för resten skönt att veta."
s.113: Georg: "Jag menar att i livsdugliga familjer är det väl som i mjölken: alla beståndsdelar, goda och mindre värdefulla, är blandade om varandra hos varje medlem. Men vi skiljer oss nu i helgon och kräk, och det är ett tecken på att slutet är nära för oss."
Rakel: "Sunt, ärligt, präktigt bondblod från Ljungheda, det är vad du har i ådrorna och alls inte vassla."
s.118: Rakel: "Denna eftermiddag sade plötsligt mitt hjärta upp sig igen. Det hade så länge förhållit sig lugnt och beskedligt, att jag nästan glömt bort, att vi voro två om livet."
s.137: "Prästfrun Helena: "stod alltjämt och tryckte det heta kruset mot sitt hjärta, som om själva svedan i bröstet gjort henne gott, som om hon velat möta en inre sveda med en yttre."
s.141: När Helena vid Nyår reser med sin mor till släkt och vänner, var det aldrig fråga om att de andra skulle följa med, "som om familjen klöv sig efter en gammalspricka på ett högst naturligt sätt i två hälfter."
På sidan 146 betraktar de hur varje julgransljus har sin egen personliga stil att brinna ut, och hur detta symboliserar olikheterna mellan de olika personerna:
Niklas är lågan som "sänktes stilla utan ljud. Brann in i det sista alldeles jämnt och föll så med en nick som ett litet huvud, som faller ner mot bröstet i sömn".
Helenas ljus "flämtade och stred som i våldsamt motstånd, fräste och rök länge, innan dess dödskamp äntligen var slut."
Svärmor är den "veke, som ramlade på huvudet och låg och osade och flöt i den drypande stearinen, (...) rent kusligt, ty den slocknade aldrig... Hon kommer att begrava oss allesammans."
Eva, ett ljus "sköt helt oväntat i dödsögonblicket upp som en hög flamma, högre än dess låga varit i livet, och sen slocknade snabbt, med en suck."
