Om James Joyces 'Odysseus' - Olof Lagercrantz (1970)

Det här är en tidiga litteratur-analys av Lagercrantz, som egentligen hette Att finnas till (1970) och  sedan återutgavs med den nya titeln 1985 - när han var igång med flera mer berömda litteraturanalyser. Strindberg, Ekelöf, Proust m.fl. 

För mig är den inspirerande, för att den väcker minnet av det lekfulla hos James Joyce, humorn. Joyce leker med text. Låt oss roas. Och med tanke på Joyce mångdimensionella sätt att skriva, finns det ingen tolkning som är den enda rätta. Alla har vi får egen ingång - välj själv. Det är tryggt. 

Man läser inte Joyce en gång. Det finns ingen intrig att följa. Läs om och låt dig roas. Läs om igen, för det går inte att fatta allt på en gång. Som ni förstår är jag i färd med att läsa om Ulysses. 

Lagercrantz första fem kapitel är intressanta ingångar, sjätte kapitel sa mig däremot ingenting, och vad gäller det sjunde och sista kapitlet, om Molly Bloom - huvudperson i Joyce avslutande kapitel - finner jag att han glömt bort Kalypso. Det räcker inte att säga att Molly är Penelope. Även om man inkorporerar både Moder Jord (kropp) som någon sorts motsats till Jungfru Maria (själ). 

Odysséen börjar 'in media res', alltså mot slutet av Odysseus irrande tioåriga hemfärd.Han är då hos Kalypso, som behållit Odysseus i sin säng i sju år, drogad med erotik. Men efter sju år får han tillåtelse att åter försöka ta sig hem. Och de som vet brukar placera Kalypso vid Gibraltar sund, just där Mollys far, officer, varit förlagd, och där hon själv upplevde sin första förälskelse, erotik. Samma erotik som förtrollat Bloom så att han alltid förlåter sin hustru hennes otrohet. Molly kombinerar Kalypsos erotiska dragningskraft, det sinnliga tanklösa, med Penelopes trogna hemmasittande - om än inte Penelopes klokhet. 

Jag vill definitivt läsa om 'Ulysses' (Odysseus) nu, i lugn takt. Vet att jag hade alldeles för bråttom när jag läste den första gången under litteraturstudier. 

Penelopiaden : Myten om Penelope och Odyssevs - Margaret Atwood (2005)

Den här har jag läst tidigare, min första reaktion finns här, september 2008. Jag minns den som en ren  pärla. Ville läsa om den nu när jag just läst Odysséen och har hela den myt-världen i färskt minne. Lysande! Drabbades genast av hur intrikat Atwoods text är, lekande lätt och med humor. (Och fantastiskt översatt av Peter Samuelsson.)

Boken var en av de första i det världsomspännande projektet att låta kända författare omtolka gamla myter. Så här har vi den väntande Penelopes synvinkel på de 20 år som Odysseus var frånvarande, och hon hade fullt upp att hålla unga lycksökande friare ifrån sig. 'Penelopiad' är ett ord bildat med samma ändelse om 'Olympiad', och i början får vi veta hur Odysseus 'vann' sin hustru genom en löpartävling - och att detta tydligen varit sed i Sparta, där Penelope föddes som dotter till Spartas kung. 

Att friarna 20 år senare återigen tävlar, handlar mest om att visa upp sin rikedom. Men Penelopes får idén, vilket står i Odysséen, att låta friarna spänna Odysseus stora båge, och skjuta prick genom öglorna på i tolv dubbelyxor uppställda på rad, alltså alla tolv med ett skott. Atwood menar att Penelope genast känt igen sin make, naturligtvis, och vet att 'tiggaren' är hennes make utklädd. Och att hon vet att ingen kan slå honom, ingen annan kan spänna den bågen, alltså kan han vinna henne i en 'sportslig' tävling, en andra gång. 

De första sidorna blev lite chockartat modern i språkstil, direkt efter min läsning av Odysséen. Men Atwood vann genast över mig, med den fantastiskt genomförda kvinnliga synvinkeln på i stort sett allting, inte bara från eposet, men även alla andra fakta och myter, kring dessa mytologiskt kända personer. Penelope befinner sig i Hades, i andevärlden, och väljer att fortsätta att vänta, alltså att inte återfödas, men nu är det 2000-talet, och hon har hållit uppsikt över världens utveckling dessa 3000 år, andligen. . 

Det finns en hel del humor, inte minst hennes förhållande till den 'sköna Helena', hennes kusin, sexsymbolen, coola-tjejen, som hela tiden småretas med sin hemmasittande kusin. Det är ju Helena som är orsaken till allt elände som drabbade Penelope, genom att rymma från sin äldre make, med vackre prins Paris, och därmed sätta igång hela Trojanska kriget, som höll Penelopes make bort i 20 år. Allt har lite cynisk udd. 

Betydligt allvarligare är Atwoods protest mot att Odyssevs låter mörda Penelopes 12 tjänande tärnor, lika lättvindigt som alla friare slaktades. De unga pigorna som friarna förlustade sig med under åren av väntan. Våldtäkter var 'standard', men precis som med maten, är det värden som ska bjuda ut pigorna, inte något gästerna ska ta för sig på egen hand. Det är en skymf.

Vad gäller det mytologiska innehållet, har Atwood infogat ett intressant kapitel som hon kallar 'antropologisk föreläsning'. Det första jag reagerade på i Odysséen, är att allt tycks räknas i dussin och halvdussin, alltså 12 eller 6. Odyssevs har tolv skepp, med tolv män i varje, eller multiplicerat. Vid äventyret hos Kyklopen har han med sig 12 kamrater, men Kyklopen hinne räta upp sex av dem innan han klarar dem därifrån. Och så där räknas det i stort sett hela eposet igenom. Ända tills de 12 tärnorna avrättas. 

Och jag vet att mänskligheten sedan gammalt ofta räknar med sex som bas, därför har vi alltid haft 360 dagar, vi har 360 grader, Och annat som rester av detta tänkesätt. Extra tydligt i fransk räknelära, dussin och tjog. Flera språk räknar till 12, (och därefter kommer -ton/-teen osv).  Men man kan också tänka på tolv månader, tolv apostlar, kung Arthurs tolv riddare osv. Detta tar Atwood upp, med intressanta vinklar på myterna, att det fanns redan före denna manliga bronsålderskult, och tillhörde en gudinnekult, med en jungfru för varje månvarv, symboliserat av dubbelyxornas halvmånar, och hur de hängdes, när de nya bronsåldersherrarna, tog över ledningen från tidigare matriarkat. 

Läs gärna! Det är mycket intressant. 

Odysséen (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1908)

Jag läste Odysséen första gången när jag var ung, och den var helt okej. Men inte så att jag ville läsa om den. Trots allt dök den upp i ett antal filmatiseringar under livet. De sagoaktiga avsnitten gör sig mycket bra på film. Men nu har jag alltså läst hela eposet i Erland Lagerlöfs klassiska översättning, som trycktes 1908, men som Svenska Akademien beslutat att trycka upp den - just som klassiker. När jag sent omsider insåg det, blev jag nyfiken. För det jag hade läst var inte Lagerlöfs original, utan en text som man  petat i, velat modernisera. 

När jag nu läst om hans originaltext, inser jag att 'modernisering' inte var till det bättre. För det som är så speciellt med Lagerlöfs text är klarheten, att det svenska språket är så rent och klart, så skönt att läsa, även om det finns viss ålderdomlig meningsbyggnad, så är det just det som håller mitt intresse uppe. Och faktiskt, i mina ögon, gör texten lättläst. Lagerlöf är noggrann med alla grekiska namn, men av någon anledning kallar han Odysseus för Ulysses. Vilket ju är precis vad engelsktalande gör. och det visar sig komma från Latin. Har man läst James Joyce roman Ulysses, känns det lika naturligt som grekiskan. 

En annan lustighet - som man väl ville få bort - var det anakronistiska användandet av 'vikingafärd', även om det bara dök upp ett par gånger. Men för mig känns det helt okej, för vad Odysseus och hans kompisar ägnade sig åt var just att segla, att ta sig runt Medelhavets övärld, så jag förstår anknytningen till den sjöfarande indoeuropeiska kulturen. Och det sköna jag finner i Lagerlöfs svenska översättning är nog att det kännes, som renskuren edda-dikt. Inget ludd. Bara rakt på. Kanske har jag fel, men det är så det känns för mig. 

Så hur än gammalt, ett 2800 år gammalt epos, i hundraårig svensk språkdräkt, det var förvånansvärt upplyftande att läsa. Och gick riktigt snabbt. Och vad gäller innehållet, läste jag förra året Sven Delblancs analys, som menar att Odysséens tema, sens moral, handlar om hur man betar sig som en god värd, alltså hur man trakterar sina gäster, men också hur man i gengäld är en lika god gäst. Just det som Penelopes friare misslyckas med så kapitalt. Och drar på sig gudarnas hämnd - via Odysseus.

Och helt visst är eposet fullt av måltider, offermåltider, festmåltider. Det äts mer än det seglas. Livet är att äta och att resa. Förutom för kvinnorna då, som mest satt instängda. Kanske inte lika mycket som senare, men eposet skrevs under järnåldern, men handlingen tilldrar sig under bronsåldern, som alltså pågick i ännu ett tidigare årtusendet, alltså andra årtusendet före Kristus. 

Jag finner att det inte bara gäller gästfrihet, utan att texten överhuvudtaget talar främst om hur man ska uppföra sig - eller inte - hur människor ska samsas på bästa sätt. Kulturarvet som sade att man skall hämnas oförrätter, för att inte dra på sig skam, är de urgamla seder som under Homeros tid börjar ifrågasätta. Texten vill nog, trots sitt avslutande blodbad, stämma till eftertanke. Odysseus själv, den mångförslagne, är egentligen för klok  och listig för att inte inse att hämnd bara leder till vendettor, eviga blodbad. Att tvingas döda de som skymfat hans hem och hustru och son, kommer att göra honom fredlös, tvinga honom att fly undan deras anhöriga hämnd. 

Men enligt det gamla synsättet var är gudarna roade av att betrakta dessa mänskliga tvister och maktkamper. Pallas Athena skyddar Odysseus, för att hon gillar hans listighet, men hon eggar också hans ilska. han måste visa upp sin styrka. Och verkligen ta sin hämnd. Hon gör honom till sitt redskap. För gudarnas straff över den som förhävt sig. Men Odysséens avslutande sång talar om 'förlikning'. När gudarna diskuterar sinsemellan och finner att 'nu får det vara nog', när de vill att människorna ska sluta mörda varandra. De kyler de ner människornas heta blod, och manar de stridande att sluta fred för evärdliga tider. Det är trots allt den sens moral jag hittar, som det bästa inställningen människor emellan. 

Den Namnlösa - Elin Wägner (1922)

Jag läste den här romanen av Elin Wägner för 15 år sedan, direkt efter Åsa-Hanna, som var en favorit. Livet var lite för stressigt då, och jag tror att jag främst såg det materiella, och sjukdomstemat. Världen var sjuk. Javisst, världen var upp och ner efter världskriget, alla omvälvningar.  

Romanen är samtida, tilldrar sig alltså ca 1920-21. ändå känns Rakels språk lite gammaldags - av någon anledning tänker jag 1800-tal, och eftersom Rakel ska hjälpa till i prästgårdens hushåll, tänker jag Fredrika Bremer och hushållerska - romanen i min tidiga upplaga har både verb i pluralform på -o, och ibland konjunktiv i stället för vanlig presens. Antagligen är det som känns gammalt, motiverat av att de befinner sig i småländsk landsbygd, i en avlägsen prästgård. Första läsningen gjorde det ett allvarligt intryck, romanen verkade sakna den humor jag vant mig vid hos Wägner. Och nu kändes det som om jag helt glömt romanen Den namnlösa.

Men nu när jag läste om romanen, återupplivade jag-berättaren Rakel, prästens ogifta syster, texten för mig redan från första sidan, helt fantastiskt. Hennes innerligt äkta ton, lite kärv, men samtidigt refererar hon hela tiden till hjärtan, hon talar med och om sitt eget hjärta. Här har hon just återvänt efter att ha arbetat utomlands i 14 år. Hjärtat är romanens mest dominerande ordbild. När jag läste den första gången började jag rita små blyerts hjärtan i marginalen bredvid varje hjärta. Boken är full av dem.  

Rakels hjärta, symbol för hennes känslor, de som hela tiden strider med hennes 'förnuft' (hjärnan), det inlärda, det som andra vill, medan hjärtat är hennes egna nedtryckta känslor. Men Rakel ser också ofta andras hjärtan omkring sig, hon känner vad andra känner, även om förståndet ibland misstar sig. Och känslor är förstås allvarliga. Men den här gången blir jag även medveten om Rakels lågmälda självironi, en stillsam humor som finns där, Rakel är realisten med levande hjärta, men som länge varit dominerad av sitt förnuft.   

Jag hittade nu romanens tema - kluvenheten - nästan överallt. Romanen problematiserar många varianter på tudelning, motsatser, dubbelhet. Först alltså Rakels egen kluvenhet, mellan sina känslor och sitt förstånd. Spänningen mellan plikt och lust, vad som förväntas att man 'borde' göra (ibland uppfattat som logik) mot vad man har lust att göra (en sorts intuition - vilket 'logik' har svårt för). 

Kluvenhet finns både inom karaktärerna och mellan dem, t ex inom prästens släkt och i hans äktenskap. Ibland talas det öppet om dem, ibland är det mer omedvetet. Rakels känslor vs logik, förmedlas hela tiden i berättarrösten. ironi infälld. Titelns namnlösa kvinna, Eva, är kluven i klichéerna Madonnan vs Skökan. Hon har en återkommande dröm, där hon är en orm som krälar i dyn, men med sitt eget människohuvud. Hennes känslor är avstängda sedan hon våldtogs i ungdomen, och började avsky sig själv. "Behandlas du som hund blir du en hund."

Eva är kluven mellan kroppens behov, det djuriska, i förhållande till bristen på mänsklig värdighet - som i drömmen symboliseras av att ormen försöker hålla sitt människohuvud upplyft. När Rakel råder Eva att förlåta sin 'kropp', säger Eva att visst skulle hon gärna dela upp sig, men hon kan inte för enligt henne är människan bara 'en', inte två som i kropp och själ. Hon kan inte tro på själen. 

Prästens son Georg är också en kluven huvudperson, överansträngd efter arbete på militärsjukhus under kriget, har han delats i två personligheter. Det visar sig som aggressiva utbrott mot en osynlig kvinna. De är omedvetna för honom själv, men känt för de flesta runt honom, som dock försöker dölja det både för honom själv och för samhället i övrigt. I synnerhet för fadern, prästen Elias, som i sin 'upphöjda' religiositet, tolkar sådan sjukdom som demonisk, och därför förnekar den och/eller sin son.  

Det här är huvudexemplen, det finns fler, eftersom Elin Wägner vrider på temat i många varianter, där karaktärerna tycker olika om det mesta, har schismer, men med tiden tvingas omvärdera sina fasta övertygelser. Bland annat problematiseras uttrycket 'kropp och själ', är vi 'en' eller är vi uppbyggda av olika delar. Finns själen eller inte? t känns. Georg brottas med sin aggressiva sida, som är djupt undertryckt, skamfylld, ångestladdad. Men även familjen är djupt kluven, med äktenskapliga motsättningar, och att moderns Mossbäck och faderns Ljunghed uppfattar sig som motsatser. 

Dessutom kan personer missförstå varandra, trots att de talar om samma sak. Till exempel när Eva, som genom sina smärtsamma erfarenheter avsagt sig all religion, får en sorts uppenbarelse, där hon övertygas om att hon trots allt har en själ. Medan prästen Elias fortsätter att försöka 'omvända' Eva, rädda henne till hans egen kristna tro, utan att förstå att hon har fått en egen övertygelse.  

Andra motsatser är sjuk vs frisk, död vs liv. Meningen med livet, kan sjukdom ha en mening? Barnlöshet vs många barn. Att avvisa sina 'illegitima' barn, men visa omtanke om andra människor. 

Wägners texter är alltid rika, mångfacetterade, men lättläst eftersom det mesta tilldrar sig i dialoger.  

Några citat: 

s.91: Eva: "Inte kan huvudet förlåta lemmarna? Det är bara förvirrande att tala som vi vore två. Vi är inte två. Vi är ett. Oupplösligt och fullt ofrånkomligt. Det är en som njuter livet, en som är sjuk och en som går i graven. Och det sista är för resten skönt att veta."

s.113: Georg: "Jag menar att i livsdugliga familjer är det väl som i mjölken: alla beståndsdelar, goda och mindre värdefulla, är blandade om varandra hos varje medlem. Men vi skiljer oss nu i helgon och kräk, och det är ett tecken på att slutet är nära för oss."

Rakel: "Sunt, ärligt, präktigt bondblod från Ljungheda, det är vad du har i ådrorna och alls inte vassla."

s.118: Rakel: "Denna eftermiddag sade plötsligt mitt hjärta upp sig igen. Det hade så länge förhållit sig lugnt och beskedligt, att jag nästan glömt bort, att vi voro två om livet." 

s.137: "Prästfrun Helena: "stod alltjämt och tryckte det heta kruset mot sitt hjärta, som om själva svedan i bröstet gjort henne gott, som om hon velat möta en inre sveda med en yttre." 

s.141: När Helena vid Nyår reser med sin mor till släkt och vänner, var det aldrig fråga om att de andra skulle följa med, "som om familjen klöv sig efter en gammalspricka på ett högst naturligt sätt i två hälfter." 

På sidan 146 betraktar de hur varje julgransljus har sin egen personliga stil att brinna ut, och hur detta symboliserar olikheterna mellan de olika personerna:

Niklas är lågan som "sänktes stilla utan ljud. Brann in i det sista alldeles jämnt och föll så med en nick som ett litet huvud, som faller ner mot bröstet i sömn". 

Helenas ljus "flämtade och stred som i våldsamt motstånd, fräste och rök länge, innan dess dödskamp äntligen var slut." 

Svärmor är den "veke, som ramlade på huvudet och låg och osade och flöt i den drypande stearinen, (...) rent kusligt, ty den slocknade aldrig... Hon kommer att begrava oss allesammans."

Eva, ett ljus "sköt helt oväntat i dödsögonblicket upp som en hög flamma, högre än dess låga varit i livet, och sen slocknade snabbt, med en suck."

PS. 2025-04-29

Hittade just att K.J. (Klara Johansson, med vass penna) den 12 november 1922 skrev om den här romanen, 'Den Namnlösa':

"en av få genomlyckade romaner i världen ... skapt att bli älskad i de vidaste kretsar, men bara den mest raffinerade kritiker vore i stånd att behandla den"