Konung Oidipus - Sofokles (ca 427 f Kr)

Som exempel tog vi Konung Oidipus för vår Dramatikanalys. Tack vare Sigmund Freud antagligen litteraturens mest välkända historia. Det var den även för antikens publik. Oidipus-sagan var allmän. Mycket av spänningen i tragedin bygger från första till sista sidan på att vi i publiken vet, vad Kung Oidipus själv inte vet - att profetian redan slagit in. Han har redan dödat sin far och äktat sin moder, och har dessutom redan minst fyra halvvuxna barn med henne.

Sen är det väl inte så säkert att Freud tolkade tragedin rätt. Han använda den i alla fall framgångsrikt för sina egna syften. Att döda sin far och äkta sin mor är i högsta grad tabu, och var det redan på Sofokles tid. Något mer avskytt fanns inte. Alltså valde Sofokles just dessa 'brott' men utförda helt utan uppsåt. Det är ju det som är själva poängen. Båda Oidipus själv och hans föräldrar gör allt för att de inte ska träffas och medverka till att profetian slår in.

Just det gör att den slår in. De känner inte varandra ... kan inte känna igen varandra. Så hur ska detta tolkas? Att gudarna straffar den oskyldige? Profetian har dock inget villkor - den säger inte: om du gör si och så så slipper du ...

Detta är en ren förutsägelse. Detta kommer att ske. Lär dig leva med det. Jag associerar genast till handikapp och obotliga sjukdomar. Det är inget man drar på sig för att man levt ett omoraliskt leverne. Man drabbas - och måste leva med det.

Dessutom levde Sofokles, under nästan hela 400-talet, Athens storhetstid. Men slutet av hans liv var också en ideologisk brytningstid. Strax efter att Sofokles dog förlorade dramat sin starka ställning. Det som en gång varit en religiös kult. Tragedierna behandlar svåra frågor, skuld, offer, saker som på något sätt anknöts till kulten. Man ansåg också att dramaförfattarna var 'lärare'. De ställde upp ett problem att grubbla över. Förutom att huvudpersonens öde skulle väcka känslor av medlidande, göra publiken till bättre medkännande människor.

Men så kom nya strömningar, rationellt filosofiskt tänkande, som började ifrågasätta den gudomligt andliga verkligheten. Tragedierna förlorade fotfästet. Sofokles tyckte antagligen att detta var en sorts hybris. Att förneka att det fanns krafter starkare än människan. Människan vill ju så gärna rationellt planera bort all oro och olyckor. Men det går inte alla. Naturen är starkare. Ibland föds vi med handikapp. Ofta drabbas vi av sjukdom ...

Men det finns en klurighet till. Något vi i gruppen först förbisåg, men plötsligt insåg.
Oidipus var som ung ute på vandring. När han kom till en plats där 'trenne allfarvägar möts' mötte han ett följe med en äldre man i en vagn och hans 5 följeslagare (eskort). Den mannen led helt klart av hybris, han ville inte hindras av att där fanns en annan vägfarare. De gjorde allt för att träna Oidipus av vägen, för att de själva skulle komma snabbt fram.

Detta retade naturligtvis Oidipus. Han försökte försvara sig, slog efter dem. Mannen i vagnen, som var kung Laios, Oidipus biologiske far, sände iväg en hård pisksnärt i huvudet på Oidipus. Vilket gjorde Oidipus så ilsken att han dödade den osympatiske mannen och dessutom fyra av hans fem följeslagare. Det visar på råstyrka att klara det ensam - eller hur?

Sen kommer det sig att han gifter sig med änkan, utan att veta varken vem hon är enka efter eller att det är hans biologiska mor. Först 15-20 år senare börjar man gräva i frågan. Oidipus fosterfar dör och först då får han klart besked om att detta inte var hans biologiske far. Detta oroar Oidipus enormt, makan/modern Iokaste berättar att Laios mördades där 'trenne allfarvägar möts'. Just detta faktum känner Oidipus igen, därifrån kan han nysta fram sanningen. Oidipus är hedervärd på alla sätt, inte minst genom att han gör allt för att komma fram till sanningen, trots att alla vill hindra honom.

Men det var alltså när vi satt och funderade över hans oskuld, att handlingarna inte skedde med uppsåt, som vi kom att tänka på vad där stod om platsen. Trenne allfarvägar möts. Det är en nog så tydlig symbol för 'livsval'. Tre möjliga vägar. Valde Oidipus rätt?
- En menade att Oidipus stod på sig och valde 'striden och undvek inte konflikten'.
Det kan naturligtvis anses som ett bevis på en furstes styrka.
- Jag tänkte väl nästan i motsatta banor, att han varit 'hallstarrigt dumdristig', som hellre slåss mot övermakten genom att slåss med sex män på samma gång. Hellre än att fly och undgå sitt öde.

Frågan är vad det tredje möjliga livsvalet var?

Inte förrän nu såg jag kung Laios tydligare. Det är inte Oidipus som beseglar sitt öde. Ingen vill straffa Oidipus för vad han gjorde utan uppsåt. Oidipus straffar sig själv. Sticker ut sina ögon för att han inte står ut med tanken att han skadat sina egna föräldrar (modern tog livet av sig vid insikten om vad som skett).

Det var Laios öde som hängde på profetian. Han lät sätta ut sin egen son (kungasonen!) i vildmarken att dö, för att själv slippa dö. Det var han som ägde hybris nog för att pränga en vägfarare av vägen. Det var hans öde som beseglades, av hans eget beteende.

Men Oidipus kan ändå inte låta bli att känna skuld. Det står väl något liknande i bibeln, att fädernas synder går i arv till sönerna.

Litteraturvetenskap

Min första rena litteraturvetenskapskurs rörde nobelpristagaren LeClézio, den andra jag börjat med nu om Elin Wägner. Trots att det står att det är 'grundkurser' som inte kräver förkunskaper, så kände jag mig förra terminen osäker om alla möjliga begrepp. Så därför har jag kanske tagit mig vatten över huvudet denna termin och även hoppat på grundkursen i litteraturvetenskap, för att bättre förstå grunden i ämnet i sig.

Eftersom jag jobbar heltid också borde jag inte gå två kurser, men jag vill inte vänta med Elin Wägner, tycker om hennes böcker så mycket.

Litteraturvetenskapskursen har i alla fall öppnat ganska lugnt, först bara koncentrerade på tekniken. Hur man analyserar. När litteraturhistorien sätter igång på allvar om någon månad, då kommer en  störtflod av litteratur från alla håll.

Första veckan läste vi Staffan Bergstens Litteraturhistoriens grundbegrepp som självstudier. Jobbig tyckte vissa, men jag älskade den! Han låter oss ta några steg tillbaka och begrunda människors fruktlösa försök att hitta system i litteraturens historia. Periodindelningar hit och dit har jag kunnat utantill i 30 år. Och också vetat att det alltid finns författare som inte passar in i mallen.

Staffan Bergsten fördjupar sig i just detta faktum. Vi behöver en ram för att vara pedagogiska, men egentligen är ingenting så enkelt. Snarare pågår en ständig dragkamp åt olika håll. Sedan väljer den ena att fokusera det ena och en annan något annat.

Efter denna bas, gick vi in på dramatikanalys. Antagligen för att dramats ursprung uppstod under antiken, och nästan hela tiden varit konservativ (bunden till teater-institutionen) och i mycket behållit de konventioner som skapades redan hos de gamla grekerna. Den grupprapporten lämnades in igår.

Nästa område blir lyrikanalys. Lyriken har under större delen av dess historia betraktats som det 'högsta' inom litteraturen, åtminstone hela perioden från de Grekiska Tragedierna på 400-talet f Kr, fram tills Romanen började ta över. Lyrik/poesi/dikt känns svårast för mig. Där behöver jag massor av kurskunskaper.

Själv har jag ägnat mitt liv åt dans och musik, så jag har alltid dominerats av stark taktkänsla. Så om jag läser en dikt med regelbunden takt, som dessutom rimmar, då börjar hela mitt inre dansa, och genast tappar min hjärna bort betydelsen i orden. Jag har svårt att bryta den tendensen. Dansar jag lyssnar jag sällan till sångarens ORD (all musik har inte sång, dessutom), vilket enligt min dotter är knäppta. Hon hör i första hand texten, om det beror på att hon inte är dansare eller vad?

Fri vers känns lite enklare för mig i den egenskapen.

Har alltid varit galet intresserad av 'all' litteratur - men nu grunnar jag mycket över vad de menar med 'vetenskap'. Det är det jag vill lära mig. Som vår lärare sa:
"Om litteraturvetenskap ska vara en vetenskap så gäller det att veta med vilka anspråk man säger olika saker."

Detta visserligen sagt i samband med skillnaden mellan analys och tolkning. Analys anger premisserna för tolkning. Men gäller nog det mesta. Löst tyckande hjälper inte fram det vetenskapliga.

För egen del vaknar känslan att man 'gapar över allt'. Litteratur är ju essensen av människan. Vi tolkar och beskriver vår verklighet. Jag själv har alltid gapat över 'för mycket', jag vill ta in ALLT, är intresserad av ALLT, ... så hur få någon struktur på detta. Hur välja och vraka?

Pennskaftet - Elin Wägner (1910)

Elin Wägner-kursens första grupparbete lämnades in i helgen. Detta första beting handlade om den Nya kvinnan och storstaden. Förutom Norrtullsligan behandlades även Pennskaftet. Det nya med Elin Wägner var att dessa romaner behandlar den 'Nya Kvinnan', som vet att hon själv är Ny, SBK, den Självförsörjande Bildade Kvinnan. Vilket i synnerhet gäller Pennskaftet, som handlar mycket om agiterandet för kvinnlig rösträtt.

I Norrtullsligan hade de unga kontoristerna tagit över det manliga 'bohemeriet'. Som en protest mot gamla patriarkala och borgerliga ideal. I Pennskaftet kan man skönja en ljusning. Huvudpersonen Barbro, vars smeknamn fått ge namn åt romanen, vägrar att acceptera och fastna i fördomarna. Hon omvänder en ung arkitekt, Dick, från de vanliga manliga fördomarna om vad den 'nya kvinnan' är. Att hon inte är oanständig. Att hon har lika mycket ideal och stolthet som någon annan. Och Dick blir tillräckligt omvänd för att de ska våga gifta sig med varandra.

Idag intresserar vi oss kanske mest för alla konkreta hänvisningar till det kvinnliga rösträttsarbetet. Wägner visar upp positiva förebilder, som den välutbildade Dr Ester Henning, som både arbetar som läkare och har familj. Vilket går ihop just för att hennes gemytlige man gärna ställer upp för henne och tar hand om sonen. Men romanen är full av karaktärer med olika synsätt, i olika åldrar och med olika erfarenheter. Vilket gör den till en ídé-roman, där olika åsikter får stötas och plötas. 

Denna frispråkiga kärlekshistoria, paret som tillbringar sommaren i en sommarstuga, ensamma tillsammans, innan giftermålet, verkar dock ha varit det som intresserade samtiden mest. Kritikerna bedårades av att den 'nya kvinnan', 'rösträttskämparna', hade känslor och inte hatade män. Barbros charm lyckades omvända en rad män. Fick dem att förstå att det inte var fel att lita till kvinnors förmågor.

Dock slutar inte boken med en  helt positiv utopi. Pegg trivs med sitt journalistarbete, arbetet är inte längre ett lika hopplöst, hälsofarligt, nödtvång, som i Norrtullsligan. Hon har yrkesstolthet och trivs med sitt skrivande. Hon vågar inte skriva allt hon tänker, då skulle hennes texter inte tas in av redaktörerna. Hon måste hålla låg profil. Vara utan det vill hon dock inte, hur än mycket hon trivs med att ta hand om hemmet tillsammans med Dick. Men när de väl beslutat att gifta sig, då tror rösträttskvinnorna först att de ska förlora henne. Men det skrattar hon bort, självklart kommer hon tillbaka och skriver åt dem. Dick är ju en omvänd man nu.

Men hon bär ändå på en hemlighet. Hur än omvänd Dick är, så har det krävts betydande diskussioner dem emellan. De har kommit fram till en kompromiss. Visst ska hon skriva för rösträttsrörelsen. Det är ju trots allt ideellt obetalt arbete, som utförs på fritiden. Däremot har hon fått kompromissa bort sitt fasta journalistjobb. Så mycket för den jämlikheten.
Den vanskliga kluvenheten finns där hela tiden.

Det positiva i kärleken kan hänga ihop med att Elin vid denna tid mötte John Landqvist, litteraturkritiker, som hon gifte sig med 1910. (och skilde sig ifrån 1922...)

Elin Wägner blev genast en mycket uppskattad författare, men de inledande böckerna ansågs inte tungviktiga. Humor och charm, visst, men detta var populärlitteratur ....
På allvar togs hon inte förrän hon började skriva sina s.k. smålandsromaner.
Det är vårt nästa beting. Bygderomaner ansåg man som 'hög' litteratur i Sverige på 1910-1920-talen. Hon valde naturligtvis genren för sina egna motiv. Men det blundade många kritiker för. Feminism och samhällskritik ville man blunda för. Elin Wägner vann prestige. Betet svaldes. Tyvärr hamnade andemeningen då också mycket i skymundan...

Blå blommor - Hjalmar Bergman (1907)

Hjalmar Bergmans verkliga debut var inte en roman, utan en pjäs: Maria, Jesu moder (1905). Den vet jag inget om. Men känslan är att det i början rör sig mycket symboliskt och metafysiskt i denne unge man.

Hans andra roman, Blå blommor, läste jag för första gången för snart 40 år sedan. Och jag var alldeles för ung för att förstå. Kan nog inte säga att jag förstår idag heller. Och inte har jag tid att fördjupa mig,  nu parallellt med Elin Wägnerkursen. Frågan är väl ifall jag vill det heller. Elin Wägner är så totalt närvarande i verkligheten - här och nu. Kvick, rolig. Hjalmar Bergman slåss med ett virrvarr av funderingar kring sjukdom, brottslighet, vad är dröm eller verklighet? Vad är sjukdom eller brott?

Inledningskapitlet till Blå blommor gjorde dock ett mäktigt intryck på mig - som pjäs! Det är inte romanens berättarmetod. Det är dramats. Ingen berättare leder läsaren. Vi möter en rad personer enbart genom vad de säger, och kroppsliga åtbörder. Och det gör mig intensivt närvarande, som om jag satt i en mörk teatersalong och såg personerna träda in en efter en.

Men så efter ett par kapitel dras jag mer och mer in i en blandning av dröm och sinnesförvirring, brott och straff, som inte går att skildra på scenen. Antagligen är det därför detta blev en roman.

Jag vill läsa Novalis, Henrik von Ofterdingen, för att få reda på ursprunget till Romantikens blåa blomma. I Hjalmar Bergmans roman är de blå blommorna både kärlek och dröm, liksom något man nästan fruktar, och som trampas ner. Det första större avsnittet heter Blommor och handlar om fadern Bengt, som verkar sinnesförvirrad, vi vet inte ifall han är skyldig till ett brott eller bara tar på sig skulden, eller var det han som var anstiftaren? Som fick sin dräng att göra det. Men där finns även sexuell symbolik. Bengts vånda inför sina känslor inför den 23 år yngre fosterdottern, hans kamp med sig själv, är han förälskad eller bara beskyddande. Och hur han närmast befrämjar att drängen slutligen tar hennes oskuld. Och hur han då själv kan se på henne som 'en dålig kvinna' och är nära att våldta henne. (ett virrvarr som sagt)

Den mindre avslutande delen heter Vita och handlar mer om sonen Ragnar. Detta är många år senare, när fadern sedan flera år tillbaka redan avtjänat sitt straff. Har ett respektabelt arbete och förtjänar nog med pengar. Sonen är fascinerad av vita krysantemer, säger att japanerna vördar dem som heliga. Han vill täcka moderns grav med dessa, så att gravkullen liknar en vit duva.

Sonen tror på Gud, men det är fadern som inte tror på Gud, som haft en dröm om Jesus. I samma dröm som de blå blommorna förekommer, men som fadern gjorde om till en saga han berättat för sonen. För fosterdottern Ingrid berättade han det som en dröm. När Ragnar tycker att det är orättvist att han itne får drömma om Gud, säger Fadern:
- Det man inte tror på, kan man väl åtminstone få drömma om.

Där finns också funderingar kring om en arbetares liv verkligen är ett liv eller inte. Lättare att sova har han i alla fall, uttröttad som han blir varje dag. "Ty visst är väl arbetaren en lycklig varelse, som får sömn till skänks. Djup sömn. /.../ Man arbetar och äter och dricker och arbetar. Halvdör åtta timmar av dygnet för att kunna leva resten. Lever för att kunna dö helt och hållet."


Pessimistiskt.

I samband med Elin Wägner kursen jag går nu, inkluderas naturligtvis även en vidare syn kring svensk litteratur i början av 1900-talet. Industrialiseringen har tagit fart, moderniteten. I och med detta blev det en tydlig dualitet mellan stad och land, nytt och gammalt. Ofta idylliserades bonden, landsbygden. Så dock inte hos Elin Wägner. Kluven var hon. Om kvinnan inte skulle må bättre av att söka sig tillbaka till det för kvinnan 'naturliga livet', kärleksarbetet. I Norrtullsligan innebär det att Pegg lämnar Stockholmskontoret för att bli hushållerska på landsbygden.

Bergmans Blå blommor befinner sig i första delen Blommor på landet, familjen har övergett byn, flytt till kvarnen, invid skogen. Där finns natur, men allt är naket och spartanskt. Fattigt. Faderns brott handlar om ett desperat försök att försörja familjen genom att tända på huset och hoppas på att få ut fårn försäkringen.

I den mindre slutdelen Vit, färdas vi först med fadern på tåg, från en större stad där han fått något slags kontorsjobb, ganska bra betalt, han har i alla fall råd att hjälpa sin son. Han färdas nu till sin son, som nu bor i ett kallt och rått, mörkt, stadshus. Han bor där med Ingrid. De har det fattigt. Ingrids Sven, drängen, är redan död. Sven försöker vinna anseende, trots faderns brott, som gör folk tveksamma, men lyckas inte så bra. Han får uppskattning för att han räddat en flicka, trots att han eg. var för feg så pass att han fick ett hysteriskt anfall, och att det var det som skrämde bort våldsverkarna. Däremot går han och filar på en plan att stjäla pengar för att ha råd att smycka moderns grav. Ett alls inte oundvikligt brott. Funderingarna ligger alltså mest ikring vad som gör oss till brottslingar, får sönerna lida för fädernas synder? Hur förmedlas det arbet vidare?

Men bortsett från de grubblerierna, så rymmer alltså Blå blommor en variant av den tudelning mellan stad och land, som tydligen var vanlig i svensk litteratur vid denna tid. Inte heller Bergman idylliserar landsbygden på något sätt. Båda är i denna bok lika torftiga.

Solivro - Hjalmar Bergman (1906)

Hmm, egentligen har jag inte tid med annat än litteraturkursen jag läser, ... men när jag är på biblioteket och hämtat ut eller lämnat in fjärrlån (till studierna), då passerar jag en mängd frestande hyllor. 

Så jag fick med mig en 'sidoläsningsbok', som jag har nosat på en bit i taget innan jag somnar, som ren avkoppling, har jag sagt mig. Det som frestade var Hjalmar Bergman, minnet av att jag läste hans debutroman när jag var 12 år, den med det vackra namnet Solivro.

1906 skedde den debuten, alltså ett år före Elin Wägners novelldebut. De är samma generation. Elin född 1882, Hjalmar Bergman 1883. Hjalmar Söderberg lite äldre (1869) var redan i full gång sedan minst tio år. Så jag är alltså fortfarande och snurrar kring sekelskiftet.

Solivro, prins av Aeretanien är dock helt väsensskild från Elin Wägner. Detta är en romantisk saga så långt från realism man kan komma. Och också långt från hur han skrev sina kommande romaner. Han har skapat en egen myt, som säkert kan tolkas symboliskt på olika sätt. Vi hamnar i en sorts 'Fantasy-värld', med folk som inte liknar kända folkslag.

Först är det folket aeretanierna. De är väl vad vi kan kalla 'civiliserade'. Och så är det deras vildsinta fiender, matretterna. Först är de bara fiender, men kompliceras av att Solivros döda mor troligen var matrett själv, trots att hon var ett milt väsen. Fientligheterna ligger dock där och pyr. Matretterna beskrivs som vildar, först mest som rovdjur, men när Solivro finner sin kärlek, som med tiden avslöjas som matrett, och får barn med henne då mjuknar bilden. De må vara ociviliserade, men inte känslolösa. De är konkurrenter om marken i gränsområdena. Men det finns ett folk till, soregnerna, som skymningsfolk i ett drömland där tiden inte kan mätas. Kanske var det soregn Solivros moder var, inte matrett? Vi får inte alla svar.

Boken är skriven före världskrigen, berättelsen befinner sig i ett avlägset fantasy, med långa klädnader, mantlar, pilbågar, gördlar. Matretterna verkar mest vara klädda i skinn och använda sina tänder mer än vapen. Gränsen mellan människa och djur verkar flytande. Soregnerna för dock in ett sorts psykologiskt omedvetet. Innan dess handlade berättelsen för mig främst om främlingsfientlighet... (är detta kanske hellre inspirerat av Freud?)

En symbolisk händelse äger rum just den natt när prins Solivro föds. Då visar sig två jättelika fåglar på himlen och börjar strida med varandra. Där uppe i luften börjar de slita fjädrarna av varandra, så blodregn faller över jorden, men när solen gick upp var de jättelika fåglarna försvunna. Av striden syntes inga spår. Endast en tvekluven fjäder, röd av blod låg dold i grönskan. En konstfärdig vapensmed finner den och smidde en pil att bära fjädern. Han smyckade pilen och ristade orden: Solivro prins av Aeretanien.

"Om Solivros födelsestund ... intet av allt det jag hört har tyckts mig tydligare teckna ett liv, fyllt av stora och fruktlösa strider, än dessa väldiga fåglars kamp med en blodröd fjäder som minne och märke."

När man når bokens sista sida, inser man att det är fruktlösa som är huvudordet. Hela inledningen syns stor och stark, en myt, det förebådar något enastående ... men så mynnar allt ut i ett intet. Solivros goda föresatser går om intet. Han blir ingenting.

"Du vet att jag kände furst Solivro rätt nära. Han var en man. Han hade en mans känslor, en mans vilja, en mans kraft. Och livet bjöd honom sådan rikedom, så stora möjligheter.
Och likväl brusto alla hans företag och blevo till någonting litet och löjligt. Någonting, som i bästa fall andra fingo utföra och draga fördel av."

Det växer fram en snopen känsla i mig. Är det den snopenhet vi känner när våra liv aldrig blir vad vi tänkt oss?

"Har Skaparen samma nöjen som okynniga barn: att riva sönder sina vackraste leksaker. Eller var han sin egen fördärvare, furst Solivro? Kanske han aldrig förmådde glömma leken? Han lekte och märkte icke, att dagen skiftade färg. Men plötsligt blev leken hårdhänt, ... Då häpnade han och förskräcktes lik ett bortskämt barn."

Hjalmar Bergman var 23 år när han gav ut denna berättelse. Våndades han över att behöva bli vuxen? Att motas in i de vuxnas ramar, att tvingas bli något, inte bara leka, fantisera, skriva ...?

Shakespeare & Cervantes

Av en ren händelse råkade jag nyss på ett lustigt fakta (om döden kan sägas vara lustig?).

Renässansens två stora, Shakespeare i England och Cervantes i Spanien (han med Don Quijote), dog samma dag - 23 april 1616 (om man kan tro fakta som står i NE). De föddes inte samtidigt, men beslöt tydligen att lämna denna värld samma dag.

Undrar om de fann varandra och genast började diskutera litteratur på ett mera avslappnat och kravlöst ställe?

Norrtullsligan - Elin Wägner (1908)

Det är inte första gången jag läser Norrtullsligan, Elin Wägners debutroman, men det är lika roligt varje gång jag läser om den. Den publicerades först som följetong i DN, som en serie dagboks-kåserier. Med den påhittade Elisabeth (m smeknamnet Pegg) i huvudrollen.

Det är fräscht, kvickt, charmigt, med en för sin tid bitvis närmast chockerande skicklig 'erotisk spänning'. Peggs lillebror Putte har Andersonskans Kalle som idol och har hastigt och lustigt lagt sig till med stockholmsslang. Allt väcker i mig minnet av åtskilliga 30-tals filmkomedier, med flirtande män och den nya moderna kvinnan som glider förbi med näsan i vädret. Det senare dock kanske mer i Pennskaftet. För det centrala i Norrullsligan är de fattiga kontoristerna, de som är så illa tvungna att hitta en inkomst att försörja sig, eftersom de inte har familj som skyddsnät. Och hur detta ses med oblida ögon av männen för sin konkurrens - eller mest utnyttjas som vackra flickor att sex-trakassera. Det är den tuffa verkligheten, som Wägner visar upp helt öppet. Så som aldrig någon tidigare gjort.

Och humorn och charmen är också det som vann även de manliga kritikerna. Detta var inte en manshatande kvinnosakskvinna. Den här tjejen hade känslor. Hon stack helt enkelt hål på fördomarna.

På kursen läser vi inte bara romanerna, utan även litteraturvetenskapliga verk som behandlar just Elin Wägners verk. Bäst av allt var att en av dessa böcker redan stod på min önskelista: Eva Heggestads En bättre och lyckligare värld : kvinnliga författares utopiska visioner 1850-1950. (2003). Den stod på kurslistan och jag kunde med gott samvete inhandla boken. Och jag tycker mycket om den. Dock ska vi bara läsa ett kapitel och jag har inte tid att läsa mer i den pga kursen, men jag längtar otåligt efter att få läsa hela boken.

Jag har dock ögnat igenom den och boken börjar med Fredrika Bremer, där den utopiska visionen får genomföras av ett syskonpar, bror och syster. Och slutar med Kulla-Gulla som fullbordar utopien genom att finna kärleken och rätt man att dela sin vision om ett socialt jämlikt samhälle åtminstone så långt som hon och Tomas Torpare kan påverka. Jag älskade Kulla-Gulla böckerna när jag var barn. Det sociala patoset kändes så starkt och positivt. Att gå från fattigdom och elände mot ett bättre samhälle med färre patriarkala fördomar. Det har väl dock inte varit så rumsrent, ses inte som kvalitetslitteratur. Men där tycker jag att man haft fel. Och nu när böckerna är med i Heggestads bok känns det som en upprättelse.

Mitt i Heggestads bok finns ett kapitel om Wägners Norrtullsligan. Här har vi ännu inte kommit så långt att kvinnor kan dela sin jämställda vision med männen, och har inte heller sina bröder kvar. Norrtullsligan är ett kvinnokollektiv, där ensamma unga kvinnor utan familj skapar trygghet åt varandra, delar lika när pengarna tryter, lånar varandra kläder om någon blivit bortbjuden på någon finare bjudning. Det saknas nästan helt positiva mansbilder i Norrtullsligan. Männen är antingen skrupelfria förförare eller en och annan förstockad äktenskapspartner som blir en nödlösning för försörjning, snarare än den kärlek kvinnorna drömt om.

En gång förklarar Pegg lite sardoniskt ungefär: 'Nej, man får aldrig den man vill ha, men det kan hända att man får den någon annan vill ha, och det är nästan lika bra.'

Dock får vi i slutet möte en läkare, när en av ligamedlemmarna blir allvarligt sjuk. En läkare som aldrig tar betalt av fattiga kontorister. Det förvånar Pegg att det existera så osjälviska män, som inte kräver något tillbaka för sin tjänst, som inte vill ha något av dom, varken pengar eller ens kropp. Det blir en räddningsplanka, ett minne hon skall bevara, för att ta fram varje gång hon förtvivlar om samhällsläget.

Ännu ett litteraturvetenskapligt verk som kan rekommenderas i sammanhanget är Birgitta Holms Tusen år av ögonblick. Precis som Heggestad förtjänar den att läsas i sin helhet. Just nu när det gäller kursen läste vi ett kapitel som tar upp både Norrtullsligan och Fredrika Bremers Familjen H*. Där finns gemensamma drag, t ex inleds båda av en fartfylld färd in i Stockholm, en ankomst, ett nytt arbete ...