Har läst om ännu en roman av Thomas Hardy, lika känd som den om Tess, The Mayor of Casterbridge (1886), med undertiteln the Story of a Man of Character. Casterbridge är en lantlig köpstad central i Hardys fiktiva Wessex. Huvudperson är borgmästare Michael Henchard, och som författaren själv skrev i sitt förord, är denna roman mer än något annat han skrev, centrerat just kring sin huvudperson.
Hardys intresse för lokalhistoria, fördjupades till arkeologi, då det på den tomt i Dorset där han höll på att bygga sitt nya hem, dök upp en romersk begravningsplats. Regionens historia blev en frodig grogrund för hans författande, i synnerhet lantarbetarnas villkor satte han i centrum. Romanen om borgmästare Henchard är dessutom en 'historisk' roman, som inleds på 1820-talet, och inspirerades av tidningsnotiser från 1820-talet, som Hardy utforskat, om hur fattiga lantarbetare auktionerat bort sina hustrur.
Hardys romaner handlade inte bara om att bevara minnet av den lantarbetarkultur som höll på att försvinna, när samhället och ekonomin moderniserades. Hardy hade ett lika starkt litterärt intresse. Hans litterära ideal var inte samtida naturalism, eller ens den viktorianska melodramen - utan den klassiska tragedin. Detta är särskilt tydligt i The Mayor of Casterbridge, ett karaktärsdrama kring 'hybris', men placerat i Hardys lantligt idylliska 'Wessex' (Dorset).
Historien om Michael Henchard, som Hardy beskriver som 'mycket vidskeplig', gestaltar vad jag vill kalla en starkt karmisk livssyn. Att Henchard, i fyllan säljer sin fru och deras spädbarn Elizabeth-Jane, för fem guineas, sätter igång ett karmiskt ödesdrama som han aldrig kan tvätta av sig. Vad han sår får han skörda. Han måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Liksom arkeologiska lämningar alltid dyker upp förr eller senare, återkommer resultatet av våra egna handlingar. Det karmiska livet är ett dualistiskt spel, där vi får granska hela skalan från ytterlighet till ytterlighet.
Huvuddelen av historien utspelas på 1840-talet, när de sädestullar som sedan 1815 skyddat det inhemska jordbruket, avskaffades 1846, vilket förändrar landsbygden för all framtid. Gamla seder och bruk utplånas på gott och ont. Henchards eget livsöde symboliserar konflikten mellan tradition och modernisering. Det förgångna spökar, och återkommer för att bearbetas.
Henchard, som 21-årig utblottad daglönare, sålde alltså fru och dotter för en liten slant. Så slapp han sin försörjningsbörda och kunde starta en framgångsrik karriär, där han handlade med säd och andra jordbruksprodukter. Men han slutade aldrig känna skam. Hustrun insåg aldrig att det var olagligt och ogiltigt. Men Henchard visste och skyllde sitt handlade på spriten han druckit. När fru och barn försvunnit lovade han därför dyrt och heligt att avstå från alkohol följande 21 år. Som helnykterist med stoiska karaktär, blir han en stark förebild i samhället, som han leder till ny framgång. Med tiden gör det honom inte bara välbärgad med tjusigt hus, han får också ett stort inflytande och utnämns till Casterbridges borgmästare.
Men Henchard har inte bara goda sidor. Som försäljningen av hustrun visar, kan han vara lynnig och negativt motsträvig. Hans envishet är både till fördel och nackdel. Nitton år senare hinner hans förflutna ikapp honom och kräver återbetalning. Hustru, och vad han tror är dottern, återvänder och för att dölja sanningen om hur de skildes åt, låtsas Henchard uppvakta sin ex-fru tills de kan gifta om sig. Detta trots att hustrun snart inser att hans humör inte blivit ett dugg bättre med året, och att kärleken är lika frånvarande nu som när de var unga.
Henchard tycks likgiltig inför kvinnor, som om kärlek är mer besvär än behov, ett besvär som ofta utvecklas till irritation och hat. Han tycks kalra sig bättre utan kärlek. Han är karriäristen som visar att 'ensam är stark', ända tills han möter den unga skotten Farfrae, och övertalar honom att bli hans anställde förman. De är varandras motsatser, men kompletterar varandra i yrkeslivet. Hellre manlig vänskap än kärlek till fru och barn. Han går så långt att han avslöjar sina innersta hemligheter för Farfrae, något som han senare kommer att ångra. Inte för att Farfrae någonsin tänkt utnyttja detta övertag, utan för att Henchard själv aldrig kan sluta oroa sig över sina egna felsteg.
Allt är frid och fröjd, tills ödet börjar kräva betalning för gamla oförrätter. Eftersom han dolt sanningen är det inte försonande nog att han gifter om sig med sin fru. Det dyker upp personer som känner till Henchards forna relationer. Och alla de tillfälligheter som bryter sönder hans livspussel bit för bit, visar att denna historia är allt annat än en realistisk roman, utan en symboliskt uppbyggd tragedi. Henchards nedgång och fall är lika oundvikligt som det grekiska dramat om Oidipus, och hans försök att undvika sitt förutsagda öde. Henchard var drabbad av hybris, övermod,
Han gifte sig alltså med Susan två gånger, men andra gången blev inte mer lyckat eller kärleksfullt än första gången. Första gången förlorade han Susan via sin dumdristighet, till sjömannen Newman, som hade det bättre ställt. Andra gången förlorade han henne till döden. Däremellan stod Henchard på gränsen att trolova sig med unga Lucetta, där han förlorade henne genom att Susan återuppstått som från döden. Trots att Henchard mest tycks glad för att han slapp gifta sig med Lucetta, gjorde de ett nytt försök efter Susans död. Men då Lucetta genast insåg att Henchard var en betydligt lynnigare och negativare man än hon tidigare insett, lämnar hon honom genast för Farfrae, som av ödets och vädrets makter plötsligt blivit hans affärsrival. Farfrae inser aldrig att de även varit rivaler om Lucetta.
Den enda verkliga kärleksgnistan i Henchards liv gäller dottern Elizabeth-Jane. Men även den är svår att gräva fram, och utsätts hela tiden för ödets ironier. Han sålde henne kallblodigt, men bar på en nedgrävd skam. När Susan återvänder med en ung kvinna med samma namn som dottern, vill han gottgöra, men mer rädd om sitt rykte än flickans bästa uppträder han som 'styvfar', och kämpar inte för att hon åter ska få hans efternamn. Däremot tänds genast en kärleksgnista mellan Elizabeth och Farfrae, vilket Henchard inte kan acceptera, då väcks istället en tveeggad svartsjuka i Henchard, han vill varken dela Farfrae eller dottern med någon annan, inte ens med varandra. Inte ens sedan Farfrae blivit hans ekonomiske överman kan han se det positiva i en sådan allians. Istället undanber han sig all uppvaktning från Farfraes sida gentemot dottern
Inte förrän Susan dött och Henchards egen ensamhet blir tydlig, ber han Elizabeth flytta hem till honom och ta hans efternamn, och för att övertala henne, berättar han (halva) 'sanningen', att de skillts åt och inte vetat att de fortfarande var i livet. Det chockar Elizabeth, som dock accepterar och gör sitt bästa för att förstå.
Men med ödets ironi, får Henchad bara timmar efter att Elizabeths 'nya' efternamn annonserats, reda på att hans egen dotter dog som spädbarn, och att 'styvdottern' verkligen är Newsons dotter och inte hans egen. Han har alltså fått en rivals bastard på halsen, vilket gör att han börjar känna hat och avsky, och vägrar glädjas över 'styvdotterns' omsorger. Vilket gör Elizabeths liv än mer obegripligt och omskakande. Efter ytterligare en tid när Henchard slutligen vill bli av med 'bastard-dottern', skriver han till Farfrae att han kan få återuppta uppvaktningen, men det är alldeles för sent påtänkt.
Vid det laget är Farfrae passionerat förälskad i Luccetta, och gifter sig med henne. Henchard har vid det laget själv gått i konkurs och förlorat sin rörelse. Elizabeth klarar sig själv med små medel och eget arbete. 21 år har gått och Henchard har börjat dricka igen, av ren motsträvighet. Och förlorar därmed hela Casterbridges tidigare tilltro. Henchards hybris, hans överdrivna stolhet, hans envisa övermod, har lett till hans kamp med ödet. I början lyssnade han inte utan kämpade emot. Egentligen lär han sig aldrig ödmjukhet, i stället är den enda väg han själv kan följa att stoiskt utstå sitt öde. Han böjer sig inte, men accepterar ändå stoiskt sitt öde. Acepterar världens dom. Vilket är ett sorts försoning.
Han förlorade alltså även sin 'dotter' två gånger, först genom att sälja henne, och sedan genom att få veta att den han trott vara sin återvändande dotter, egentligen är hans rivals. När han slutligen inser att det biologiska inte är viktigare än mänsklig omtanke, då vägrar han berätta sanningen, utan ljuger för den slutligen återvändande Newson, säger att dennes dotter avlidit, vilket försenar Elizabeths återförening med sin biologiska far Newson, och gör att hon själv avvisar Henchard.
Henchard, som förlorat alla sina pengar, sin position som borgmästare, sin familj, genom sin hybris, som satt ödets verkningar i rullning, dör slutligen ensam och övergiven. Nästan. Abel Whittle, en före detta anställd har beslutat sig för att ta hand om Henchard, och detta trots att denne varit hård mot Abel. Henchard hade däremot tagit hand om Abels fattiga mor. Ett tecken på att den osjälviska godhet som Henchard själv gett uttryck för - om än inte stor - faktiskt kom honom till godo i slutändan, genom en annan av ödets nycker.
2018-07-19
Raymond Carver (noveller 1982)
Den amerikanske författaren Raymond Carver (1938-1988) är mest känd för sina noveller som man utgav på 1970-80-talet. Jag har just läst samlingen What we talk about when we talk about love (1982) som innehåller 17 korta noveller. Andra kända samlingar är Will you please be quiet, please? (1976) och Cathedral (1984)
Novellerna är minimalistiskt gestaltade scener, vardagsrealism hos fattiga och lägre medelklass. Texten fokuserar främst på människornas korthuggna sätt att uttrycka sig. Deras liv är tomt och andefattigt, till synes meningslöst, fragmentariserat. Ångesten ruvar runt höret, ett möjligt hot om våld som karaktärerna försöker ignorera. Det stammar ur kontaktlöshet och emotionell avstängdhet och lyfts aldrig upp ur det omedvetna. Vi serveras ingen sens moral eller förklaring, bara scener, dialoger, att ta in. En postmodernistisk kontaktlöshet.
1993 gjorde Robert Altman sin film Short Cuts, byggd på nio noveller och en dikt ur Carvers produktion. Altmans film är en tolkning, och fritt återanvändande av en mängd karaktärer, som han flyttar till Los Angeles gråa förorter. Filmen är sprängfylld av duktiga skådespelare som vävs samman, går ut och in ur varandras liv, som en grov väv, utan att någonsin komma i någon emotionella kontakt med varann.
Jag minns filmen mycket tydligt - fascinerades av vandrandet mellan scenerna, att jag som tittare såg samband som ingen av karaktärerna någonsin själva blev medvetna om. Hur allt hängde ihop och hur de ändå aldrig samarbetade, helt saknade gemensamt mål. I stället är de alla offer för slumpen, ett helt obegripligt öde, ett postmodernt andefattigt liv.
Jag förstår att Altman ville göra film av alla dessa gestaltade karaktärer, för dialogerna är filmiskt återgivna, liksom talet mer ljudenligt än litterärt. Ändå är film och noveller inte samma sak. Carver skrev korta noveller, lätta att läsa en munsbit i taget. Med möjlighet att trots all tomhet fundera över ett bakomliggande etiskt dilemma, hur än svårt karaktärerna har att medvetet ta in detta. Altmans film däremot skapar en hel samhällsväv av personer som tycks sakna egen vilja eller kreativ förmåga.
Novellerna ger en deppig återblick på ett tomt samhälle som tappat tro och mening.
Novellerna är minimalistiskt gestaltade scener, vardagsrealism hos fattiga och lägre medelklass. Texten fokuserar främst på människornas korthuggna sätt att uttrycka sig. Deras liv är tomt och andefattigt, till synes meningslöst, fragmentariserat. Ångesten ruvar runt höret, ett möjligt hot om våld som karaktärerna försöker ignorera. Det stammar ur kontaktlöshet och emotionell avstängdhet och lyfts aldrig upp ur det omedvetna. Vi serveras ingen sens moral eller förklaring, bara scener, dialoger, att ta in. En postmodernistisk kontaktlöshet.
1993 gjorde Robert Altman sin film Short Cuts, byggd på nio noveller och en dikt ur Carvers produktion. Altmans film är en tolkning, och fritt återanvändande av en mängd karaktärer, som han flyttar till Los Angeles gråa förorter. Filmen är sprängfylld av duktiga skådespelare som vävs samman, går ut och in ur varandras liv, som en grov väv, utan att någonsin komma i någon emotionella kontakt med varann.
Jag minns filmen mycket tydligt - fascinerades av vandrandet mellan scenerna, att jag som tittare såg samband som ingen av karaktärerna någonsin själva blev medvetna om. Hur allt hängde ihop och hur de ändå aldrig samarbetade, helt saknade gemensamt mål. I stället är de alla offer för slumpen, ett helt obegripligt öde, ett postmodernt andefattigt liv.
Jag förstår att Altman ville göra film av alla dessa gestaltade karaktärer, för dialogerna är filmiskt återgivna, liksom talet mer ljudenligt än litterärt. Ändå är film och noveller inte samma sak. Carver skrev korta noveller, lätta att läsa en munsbit i taget. Med möjlighet att trots all tomhet fundera över ett bakomliggande etiskt dilemma, hur än svårt karaktärerna har att medvetet ta in detta. Altmans film däremot skapar en hel samhällsväv av personer som tycks sakna egen vilja eller kreativ förmåga.
Novellerna ger en deppig återblick på ett tomt samhälle som tappat tro och mening.
2018-07-12
Bluebeard's Egg - Margaret Atwood (1983)
Nu har jag några novellsamlingar som semesterläsning. Först ut är Margaret Atwood, kanadensiskan som fick sin stora publik just på 1980-talet, med i synnerhet Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale, 1985) som både filmatiserats och blivit opera, och så sent som 2017 blev en ny TV-serie. En dystopi, som kritiserar de fundamentalistiska samhällen som förminskar kvinnors livsmöjligheter. Detta var alltså inte långt efter den religiösa kontrarevolutionen i Iran som åter satte burka på kvinnorna. Och 1988 kom Kattöga (Cat's eye) som jag skrev om här för några år sedan.
Bluebeard's Egg (1983) inleds med berättelsen 'Significant Moments in the Life of My Mother'. Även andra berättelsen 'Hurricane Hazel', berättas i jag-form, men är så väsenskilda som berättelser, att det bara är en enda detalj som får mig att tänka att det måste vara samma mamma i båda berättelserna. I första berättelsen får vi nämligen veta att modern bara använder shorts hemmavid om hon är säker på att ingen annan än familjen ser henne. I 'Hurricane Hazel' säger jag-berättaren, en flicka i tonåren, först helt kort att modern en viss dag jobbade i trädgården iförd shorts - men när ett par sidor senare flickans pojkvän dyker upp oanmäld, springer modern in redan vid ljudet av bilen. Flickan konstaterar lakoniskt att hon förstod att modern tänkte byta kläder.
Mer än så hänger de tolv berättelserna inte ihop. Ytterligare någon är berättad i jag-form utan att ge något intryck av att vara självbiografiska. Jag tror inte att man ska se berättelserna så. Atwood är utpräglat konstnärlig i sitt skrivande, och som så många andra - inte minst på 1980-talet - utforskar hon och leker kurragömma med såväl sin egen som andras identitet.
Många av novellerna innehåller hjärtskärnade kvinnoporträtt, utan att vara det minsta sentimentala. Alla tycks fångna i livslögner och kontaktproblem, och svårigheter att finna sin plats relationernas värld. Ofta har de en blind fläck, som gör att de ser grandet i den andres öga, men inte bjälken i sitt eget. Det är en märklig samling personporträtt, lika läckert detaljerat beskrivna som alltid hos Atwood. Psykologiskt smått obegripliga, med någon twist.
Som alltid är det omöjligt att inte sjunka in i Atwoods detaljerat tecknade karaktärer, jag vill ha mer och mer, oavsett om jag förstår dem eller inte. Synd att allt har en så deprimerande klangbotten. Å andra sidan handlar det ju om Atwoods skarpsynta blick in i samhället, och brytningen mellan 1970-talets pessimism och 1980-talets Yuppie-yra, var ingen rolig era. Visst uttrycks medryckande glädje emellanåt, men visar sig alltför ofta sakna grund.
Sista berättelsen, 'Unearthing Suite', är vi tillbaka till jag-berättaren, som här talar om båda sina åldrande föräldrar, excentriska 70-åringar. Hur mycket som är 'sant' eller enbart konstnärligt gestaltat skall vara osagt. Men den knyter ihop samlingen, hur än löst sammanfogad den är. Excentriskt - kan nog ändå vara ett sammanhållande ledord
Men jag tänker också på den undanglidande och smått frånvarande najad-modern i Penelopiaden (2005). Känner tendenser åt samma håll i flera modersbilder i denna novellsamling. Jag frestas att ana en upprepad bearbetning av Atwoods egen modersupplevelse...
Men först och främst är Atwood en litterära ekvilibrist, med den gestaltande ordkonstnärens uttrycksbehov. Säkert har hon något gemensamt med Jeanette Winterson som i sitt förord till återutgivningen av sin debut, Det finns annan frukt än apelsiner, talar viljan att få leka med fiktionens gränser och experimentera med sig själv som fiktiv karaktär.
Bluebeard's Egg (1983) inleds med berättelsen 'Significant Moments in the Life of My Mother'. Även andra berättelsen 'Hurricane Hazel', berättas i jag-form, men är så väsenskilda som berättelser, att det bara är en enda detalj som får mig att tänka att det måste vara samma mamma i båda berättelserna. I första berättelsen får vi nämligen veta att modern bara använder shorts hemmavid om hon är säker på att ingen annan än familjen ser henne. I 'Hurricane Hazel' säger jag-berättaren, en flicka i tonåren, först helt kort att modern en viss dag jobbade i trädgården iförd shorts - men när ett par sidor senare flickans pojkvän dyker upp oanmäld, springer modern in redan vid ljudet av bilen. Flickan konstaterar lakoniskt att hon förstod att modern tänkte byta kläder.
Mer än så hänger de tolv berättelserna inte ihop. Ytterligare någon är berättad i jag-form utan att ge något intryck av att vara självbiografiska. Jag tror inte att man ska se berättelserna så. Atwood är utpräglat konstnärlig i sitt skrivande, och som så många andra - inte minst på 1980-talet - utforskar hon och leker kurragömma med såväl sin egen som andras identitet.
Många av novellerna innehåller hjärtskärnade kvinnoporträtt, utan att vara det minsta sentimentala. Alla tycks fångna i livslögner och kontaktproblem, och svårigheter att finna sin plats relationernas värld. Ofta har de en blind fläck, som gör att de ser grandet i den andres öga, men inte bjälken i sitt eget. Det är en märklig samling personporträtt, lika läckert detaljerat beskrivna som alltid hos Atwood. Psykologiskt smått obegripliga, med någon twist.
Som alltid är det omöjligt att inte sjunka in i Atwoods detaljerat tecknade karaktärer, jag vill ha mer och mer, oavsett om jag förstår dem eller inte. Synd att allt har en så deprimerande klangbotten. Å andra sidan handlar det ju om Atwoods skarpsynta blick in i samhället, och brytningen mellan 1970-talets pessimism och 1980-talets Yuppie-yra, var ingen rolig era. Visst uttrycks medryckande glädje emellanåt, men visar sig alltför ofta sakna grund.
Sista berättelsen, 'Unearthing Suite', är vi tillbaka till jag-berättaren, som här talar om båda sina åldrande föräldrar, excentriska 70-åringar. Hur mycket som är 'sant' eller enbart konstnärligt gestaltat skall vara osagt. Men den knyter ihop samlingen, hur än löst sammanfogad den är. Excentriskt - kan nog ändå vara ett sammanhållande ledord
Men jag tänker också på den undanglidande och smått frånvarande najad-modern i Penelopiaden (2005). Känner tendenser åt samma håll i flera modersbilder i denna novellsamling. Jag frestas att ana en upprepad bearbetning av Atwoods egen modersupplevelse...
Men först och främst är Atwood en litterära ekvilibrist, med den gestaltande ordkonstnärens uttrycksbehov. Säkert har hon något gemensamt med Jeanette Winterson som i sitt förord till återutgivningen av sin debut, Det finns annan frukt än apelsiner, talar viljan att få leka med fiktionens gränser och experimentera med sig själv som fiktiv karaktär.
2018-07-02
Dressinen - Carl-Henning Wijkmark (1982)
Har läst ännu en märklig skapelse från 1980-talet, Dressinen, Carl-Henning Wijkmarks andra roman. Den går att läsa som en äventyrsroman, där huvudpersonen, en ung vetenskapligt sinnad jesuit, färdas i en ovanlig farkost - en dressin, stor som en godsvagn, som lämnar tågrälsen och sjösätts - och som en flotte kan den i havet både pumpas och segla fram. I den tar han sig från Kongos djungler, över Atlanten till Brasilien. Likt en Robinson Crusoe klara han umbärandena över havet, och med sig har han - inte infödingen Fredag, utan - tre 'halvt mänskliga apor'. Det är ett mysterium boken igenom om dessa 'apor' är den felande länken mellan människor idag och schimpans, och om dessa levt i det fördolda i de djupa djunglerna sedan urtiden, eller om de snarare är resultatet av 'rasblandning'. De svarta i Kongo hyser en vidskeplig skräck inför dem.
Det är alltså även en filosofisk roman, som likt andra romaner av Wijkmark, dyker ner i en särskilt historisk 'era' att undersöka. Romanen inleds 1914 - vid första världskriget utbrott - men inte i dess centrum, utan har krigets muller mer som en kuliss vid horisonten. Romanen inleds i Kongo, där kolonisatörer bygger järnväg genom djungeln, vilket genast får mig att associera till Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (bok 1902), kring tidens imperialistiska rasism. Före kriget 1914 omfattade några få Europeiska imperier större delen av världen. Mörkrets hjärta trycktes först i en tidskrift, år 1899, med främst engelska kolonister som läsare. Conrad skrev om hur civilisationens fernissa snabbt försvinner i mötet med den heta fuktiga regnskogen, vilket blir ett tema även hos Wijkmark.
På vägen över Atlanten landar dressinen på Sankt Helena, ön där Napoleon satt fängslad fram till slutet av sitt liv. Där vilar de upp sig i någon månad i ett övergivet hus, som vi kan ana oss till ha varit Napoleons 'fängelse'. Alltså en tillbakablick hundra år. Där får 'aporna' klä upp sig i pråliga uniformer från tidigt 1800-tal och jesuiten försöker lära dem bordskick och annan 'mänsklig kultur'.
De talar aldrig med någon på Sankt Helena, vilket förstärker min Robinson-känsla av öde ö, där de nyttjar gamla övergivna artefakter. Robinson bärgade från vraket. Wijkmark har lämningar efter Napoleontiden, då Frankrike försökte ta över en stor del av Europa. Då jesuiten inser att krig brutit ut 1914 flyr de vidare till Sydamerika, som också är scenen för en år 1912 mycket populär historia av Arthur Conan Doyle, The Lost World, som beskriver hur livs levande dinosaurier och apmänniskor återfinns på en isolerad högplatå i Amazonas djungler. 1912 var också året för ett sensationellt arkeologiskt fynd, Piltdownmänniskan, som sades vara den felande länken mellan apa och människa. Verkligheten bekräftade fiktionen. Först 1953 kunde modern teknik avslöja att Piltdown-skallen var ett falsarium.
Romanens jesuit har förlorat sin gudstro, och vill inte längre vara själasörjare. Entusiasmerad av Piltdown-fyndet flyr han med de 'apor' som kanske kan bevisa evolutionens giltighet. Han vill att deras vandring ut ur Afrika, med umbäranden som drivkraft, skall visa hur apan reste sig och blev människa - han vill se det ske framför sig. Han vill se för att kunna tro.
Men alla förhoppningar kommer på skam. Aporna må vara intresserade av dressinens teknik, men har svårt att behålla sin motivation. De är starka och kan pumpa sig över Atlanten. Men en bit på vägen får de också hjälp, bogserade av en tysk ubåt.
Romanen fantiserar och filosoferar kring civilisation och barbari. Problemet är att jag aldrig riktigt tror på historien - om det beror på brister hos Wijkmark eller 1914 års tankebanor, ska jag låta vara osagt. Jag tror inte på de tigande 'aporna'. Jesuiten är besviken över att de inte börjar 'tala'. Men alla djur kommunicerar. Alla hund- och kattägare, vet ju att djur kan kommunicera såväl tyst som ljudligt på olika sätt. Och jag har sett många intressanta program om schimpanser där de kommunicerar via datorbilder.
Robinsonvinkeln är lika segdragen som hos Daniel Defoe, som lade ner stor möda på att via detaljer göra sin historia trovärdig. Wijkmark har också många fantasieggande detaljer, problemet är att apmänniskornas beteende skär sig med min egen 2000-talsförståelse. Jag har heller aldrig orkat läsa Nietzsche, och vet inte om jag missar några referenser, fröet till senare nazisters och kommunisters övermänniskoideal. Allt ebbar ut i intet, likt religioner som spelat ut sin roll.
Historien är inte så spännande eller underhållande som jag önskat i min semesters hängmatta, men vill man grunna över Wijkmarks allegoriska grepp, och gotta ner sig i symboler, så finns det en hel del att gräva i.
Det är alltså även en filosofisk roman, som likt andra romaner av Wijkmark, dyker ner i en särskilt historisk 'era' att undersöka. Romanen inleds 1914 - vid första världskriget utbrott - men inte i dess centrum, utan har krigets muller mer som en kuliss vid horisonten. Romanen inleds i Kongo, där kolonisatörer bygger järnväg genom djungeln, vilket genast får mig att associera till Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (bok 1902), kring tidens imperialistiska rasism. Före kriget 1914 omfattade några få Europeiska imperier större delen av världen. Mörkrets hjärta trycktes först i en tidskrift, år 1899, med främst engelska kolonister som läsare. Conrad skrev om hur civilisationens fernissa snabbt försvinner i mötet med den heta fuktiga regnskogen, vilket blir ett tema även hos Wijkmark.
På vägen över Atlanten landar dressinen på Sankt Helena, ön där Napoleon satt fängslad fram till slutet av sitt liv. Där vilar de upp sig i någon månad i ett övergivet hus, som vi kan ana oss till ha varit Napoleons 'fängelse'. Alltså en tillbakablick hundra år. Där får 'aporna' klä upp sig i pråliga uniformer från tidigt 1800-tal och jesuiten försöker lära dem bordskick och annan 'mänsklig kultur'.
De talar aldrig med någon på Sankt Helena, vilket förstärker min Robinson-känsla av öde ö, där de nyttjar gamla övergivna artefakter. Robinson bärgade från vraket. Wijkmark har lämningar efter Napoleontiden, då Frankrike försökte ta över en stor del av Europa. Då jesuiten inser att krig brutit ut 1914 flyr de vidare till Sydamerika, som också är scenen för en år 1912 mycket populär historia av Arthur Conan Doyle, The Lost World, som beskriver hur livs levande dinosaurier och apmänniskor återfinns på en isolerad högplatå i Amazonas djungler. 1912 var också året för ett sensationellt arkeologiskt fynd, Piltdownmänniskan, som sades vara den felande länken mellan apa och människa. Verkligheten bekräftade fiktionen. Först 1953 kunde modern teknik avslöja att Piltdown-skallen var ett falsarium.
Romanens jesuit har förlorat sin gudstro, och vill inte längre vara själasörjare. Entusiasmerad av Piltdown-fyndet flyr han med de 'apor' som kanske kan bevisa evolutionens giltighet. Han vill att deras vandring ut ur Afrika, med umbäranden som drivkraft, skall visa hur apan reste sig och blev människa - han vill se det ske framför sig. Han vill se för att kunna tro.
Men alla förhoppningar kommer på skam. Aporna må vara intresserade av dressinens teknik, men har svårt att behålla sin motivation. De är starka och kan pumpa sig över Atlanten. Men en bit på vägen får de också hjälp, bogserade av en tysk ubåt.
Romanen fantiserar och filosoferar kring civilisation och barbari. Problemet är att jag aldrig riktigt tror på historien - om det beror på brister hos Wijkmark eller 1914 års tankebanor, ska jag låta vara osagt. Jag tror inte på de tigande 'aporna'. Jesuiten är besviken över att de inte börjar 'tala'. Men alla djur kommunicerar. Alla hund- och kattägare, vet ju att djur kan kommunicera såväl tyst som ljudligt på olika sätt. Och jag har sett många intressanta program om schimpanser där de kommunicerar via datorbilder.
Robinsonvinkeln är lika segdragen som hos Daniel Defoe, som lade ner stor möda på att via detaljer göra sin historia trovärdig. Wijkmark har också många fantasieggande detaljer, problemet är att apmänniskornas beteende skär sig med min egen 2000-talsförståelse. Jag har heller aldrig orkat läsa Nietzsche, och vet inte om jag missar några referenser, fröet till senare nazisters och kommunisters övermänniskoideal. Allt ebbar ut i intet, likt religioner som spelat ut sin roll.
Historien är inte så spännande eller underhållande som jag önskat i min semesters hängmatta, men vill man grunna över Wijkmarks allegoriska grepp, och gotta ner sig i symboler, så finns det en hel del att gräva i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
