Den befriade kärleken - Elin Wägner (1919)

Läste nyss att Elin Wägner skrev Den befriade kärleken före Kvarteret Oron (som jag läste för två veckor sedan), men trots detta utgavs Kvarteret Oron först, kanske för att den är kortare och mer hanterbar, roligare. I Kvarteret Oron är kriget just över, även om världen fortfarande känns upp och ner och oroar i samhället. 

Den befriade kärleken däremot, börjar på sommaren 1914, strax före krigsutbrottet och pågår framåt 1918, när vapenstilleståndet närmar sig. Jag vill därför kalla den Wägners 'krigsroman'. Romanen debatterar, journalisten Wägner refererar sin samtid, och alla motstridiga känslor som uppstår när människor genomlever den kaotiska krigstiden. 

Inledningen med det romantiskt förälskade gifta paret, det symbiotiska beroendeförhållandet, mellan Andrea och Filip beskrivs som i rosa dimma, helt olikt Wägners vanliga stil, det har jag först svårt att ta till mig. Tills jag inser att det tillhör de ämnen som romanen debatterar. Filip som varit en berömd poet, som diktat om sin kärlek till hustrun, hade drabbats av skrivkramp och rest ut i världen för att finna nya intryck i ett par månader, men blev p.g.a kriget fast i Sydafrika i flera år, med reseförbud, vilket först gör honom deprimerad, men sedan börjar han dikta igen, även om boken heter 'Den fångna kärleken'.  Hans symbios har inte släppt, han längtar hem och inser inte vad som hänt hustrun.

Åtskild från sin man finner Andrea i stället en religiös övertygelse om en större allomfattande andlig kärlek, inom en missionerande väckelserörelse. Den kärleken blir befriande för henne, trots att vi läsare får veta att man inte kan lita till de uppenbarelser olika personer säger sig ha haft. Andreas icke-religiösa omgivning ser med betydande misstänksamhet på den rörelsen, som lutar sig på apokalyptiska undergångskänslor.  Men Andrea själv har tappat tron på konsten och litteraturen. Den har inte hindrat kriget, den har inte ens protesterat, hon behöver något mer äkta att luta sig mot, även om 'sekten' hon hamnat i inte är den rätta, så trivs hon med sin missionsuppgift. Hon önskar skilsmässa, säljer deras hem, innan Filip hinner hem, och beger sig till Afrika, där hon älskar barnen i missionsskolan och de älskar henne tillbaka, men drabbas av malaria och förlorar sin hälsa.  

Filips syster har alltid varit en aktiv förkämpe, med en social mission. Hennes verksamhet rör att ta hand om fångars rehabilitering till livet efter fängelsetiden. Och det är ett blandat klientel, där finns både de tacksamma och de som lyckas. och tvärtemot de hämndgiriga, som genast berikar sig på krigstidens svartabörshandel, och aldrig slutar att luras. Romanen innehåller en rad skilda livsöden, för att gestalta alla de motstridiga synsätt som får människor att i krigstid ifrågasätta sina liv, och olika sätt att hantera sin själs mörka natt, och söka helt olika lösningar, när världen drabbats av denna dödsskugga. Hur ska man hitta en mening i galenskapen? Vågar man tro på att världen ska leva upp igen? Eller ska man vända sig ifrån den? Eller ge sig ut och missionera? Eller hjälpa andra människor via socialt och humanistiskt? Hur ska vi förbättra världen?  Inga svar ges. 

Kanske håller inte allt i romanen, men Elin Wägners text griper mig, som alltid, driver mig med sig, jag vill lyssna till alla skilda tankar. Styrka i romanen är det journalistiska driv. Kanske lite för flyhänt, kanske lite för drastiskt. Men det är ingen tillfällighet att Pingströrelsen grundades under första världskriget. Många kände av de apokalyptiska tankegångarna. Författaren Sven Lidman var vän till Elins make och anslöt sig. De kände även andra som följde med i förändringens vindar, som berörde även stadskyrkan, där Elin Wägners släkt var förankrad. 

Huvudpersonerna har efternamnet Humble, engelska för 'ödmjuk', även om romantexten på ett ställe knyter namnet till klängväxten 'humle'. Båda betydelserna var säkert medvetna för Wägner. Syster Mikaela Humble har alltid klarat sig själv via socialt arbete, men får i slutet när hennes verksamhet omintetgjorts av gulasch-baronen Olfeldt (fängelsekunden Olson), i stället stöd i den lika aktiva, men tacksamma fängelsekunden Törnros (också ett talande namn). Människor måste hjälpas åt. Om inte kriget tagit slut när hon förlorat 'arbetet', hade hon varit på väg mot Balkan, anslutit sig med de engelskor som körde ambulans där. 

Man kan säga att Andrea går motsatt väg, från äktenskap till socialt missionsarbete. Underförstått är att kvinnor vill ha egna uppgifter och mening i livet, inte bara vara kärlekens galjonfigurer. 

Romanen består dock av så mycket mer, det är ett nät av frågor och samband, för och emot. Jag ser den som ett intressant experiment, som dock verkar ha kommit i skymundan, för att den inte anses vara en av hennes mest lyckade. 

Ett par viktiga citat: "Han våldtar livet på dess njutning i stället för att sakta smeka fram den."

Mikaela om svägerskan Andrea omvändelse: "Jag tror att hon är fullt uppriktig, men hur man kan komma till visshet om Guds kärlek år 1916, det fattar inte jag [...] året för de armeniska blodbaden."

"Helt naturligt att man ändrar livssyn, när hela världen omkring en förändras." 

Mikaela: "det finns en rättskänsla i samhället, en opinion, som inte tillåter vadsomhelst, ett slags kollektiv moral, och mot den, minns mina ord, förmår Olson ingenting!" 

Markurells i Wadköping - Hjalmar Bergman (1919)

Jag älskar denna roman. Det är storståtlig tragedi, uppvispade med luftig komik. För det småttiga Wadköping, den svenska ankdammen, kan inte betraktas med annat än ironi, den varma känslans ironi. Jag älskar Hjalmar Bergmans förmåga att gestalta sina karaktärer, i det här fallet är det i synnerhet paret Markurell som mejslas fram på djupet, trots att medlen ofta är enkla, sättet att tala, att röra sig. 

"Nej, jag är inte galen alls. Man är väl inte galen, för det man blir klok?" , säger Markurell efter att ha uppdagat en sanning han blundat för i åratal.  Romanen har fullt av meningar jag gärna hade citerat, men läser hellre om boken och återupptäck dem. 

Efter ett årtionde med experimentellt berättande, som inte betalade sig - men som är en guldgruva at läsa och fundera kring än i dag - fick Hjalmar Bergman (som förlorat sin givmilde far några år tidigare) dåligt samvete för att vara en förlustaffär för Bonniers, och beslöt sig för att återvända till ett publikfriande berättande. Och det börjar här, med Markurells i Wadköping, den första romanen med en medvetet fullt utvecklad stad, Wadköping, att befolka som ett lego av motstridiga tendenser i människliga varelser och relationer, både i smått och stort. 

Romanen har en klassisk enhet i tidsram, den tilldrar från morgon till kväll den 6 juni 1913, en dag av studentexaminationer, vem skall få den vita mössan eller inte? (Det roar mig att halvbröderna blir Primus och Ultimus!)

Bergman har också beslutat sig för en mer klassisk berättare, som talar direkt till mig, som om han sluter mig i sin famn och berättar denna både lustiga och skrämmande historia, eller snarare visar upp den för mig bildruta för bildruta. Berättaren som tycks veta allt om Wadköping, är dock inte helt helt 'allvetande'. Han visar på bredden i karaktärernas inre, men avslöjar inte alltid allt. Som när Markurells mot slutet irrar genom staden och flera gånger viker undan för studenternas snitslade tåg genom staden, och berättarens hypotes är att Markurell var förvirrad, "ja, alldeles omtöcknad" ... eller ägde ett "ovanligt dåligt lokalsinne. Oss är det obekant."

Så hur än mycket man kan säga att Hjalmar Bergman gjort avkall på sitt mer svårtydda experimenterande, så har denna pärla till roman, värme och djup, som är ett för mig måste att läsa och läsa om. Full av mänsklig smärta, men också med insikter som kan försona oss. 

Romanens ifrågasätter alla hierarkier, och alla ytliga sätt att betrakta människor. Alla är vi splittrade mellan inlärda vanor och själsliga djup, och våra rädslor och våra drömmar. Markurells kan både betraktas som den råaste busen, den utstötte, men genom sina förmågor också som Wadköpings patriark, avskydd men också som någon sorts armeringsjärn att stödja sig mot. 

Och den mest lättköpta sanningen, att blodsarvet inte är det viktigaste, utan högst av allt är kärleken, den vi arbetar oss igenom dag för dag i våra relationer, trots att den kanske inte alltid är så uppenbar. 

Även om boken ger mest, att få sig varje ord till livs, så finns det även en utmärkt TV-produktion från sent 1960-tal, som säkert går att se på SVT play Arkiv än idag. Edvin Adolphson och Eva Dahlbeck var oslagbara, ja hela skådespelartruppen är fantastisk. Och Ulf Brunnberg i sin tidiga roll som sonen, Johan Markurell. En pärla även det. 

Kvarteret Oron : en Stockholmshistoria - Elin Wägner (1919)

 "Det finns en sten på bottnen av min själ på vilken står skrivet, att äktenskap är förnedring och skräck. Men det syns endast vid exceptionellt lågt vattenstånd"

Säger huvudpersonen mot slutet av boken. Friherrinnan Berit Ribing, änka redan vid 27, efter fem år i ett olyckligt äktenskap med en alkoholiserad friherre. Så det hon främst saknar är Ribingshov, deras ståtliga hem. För efter makens död är hon utfattig, och med en handikappad son, så hur ska hon försörja sig och sonen?

Låter tragiskt, men den den ruinerade friherrinnan är berättare, och har en besk ironisk ton, som roar mig bara jag kommer över det 'bildade uttal' som först stöter mig ifrån sig, men som troligen var mycket autentiskt för tiden. När boken utkom var en 27-åring 'gammal'. De flesta började arbeta som 12-13 åringar men hon själv har inte ens utbildning nog för att få ett arbete. Hon hyr minsta möjlig rum för vanliga kontorsråttor och får där nya vänner. 

Men boken är också som en samtidskrönika över samhällsläget 1919. Efter första världskriget verkar ståndscirkulationen ha tagit fart, och den ryska revolutionen har spridit sig till Tyskland, vilket skrämmer vissa och entusiasmerar andra, nationalistiska motrörelser nämns i såväl Finland och Tyskland. Svenskarna verkar ömsom rädda, skrämda av läget, ömsom blasé, tror inte att något någonsin kommer att förändras här. 

Det råder ransonering på såväl mat som sprit. De som kan, göra sig pengar på att sälja bådadera via svartabörshandel. Alkoholpolitiken tillhör det som sätter mest fart på folks girighet. Medan de flesta drabbas av 'spanska sjukan', en influensa i krigets kölvatten, som kräver fler dödsoffer än till och med det nyss överståndna storkriget. Men en av huvudfrågorna är naturligtvis hur kvinnor ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden, alltfler kvinnor måste stå på egna ben. Och hur ska man då kunna ta hand om sina barn samtidigt? För att inte tala om de är handikappade?

Det är en betydligt bättre bok än jag först insåg, inför 'friherrinnans' lite stela språkbruk. Jag småler en stor del av boken inför turerna kring det motstridiga arvet, det enda som återstår till sonen, 'en källare full av högklassig sprit'. Helst vill hon slänga fanstyget i sjön, men så utfattig kan hon inte göra sin son. Vad ska hon göra nu när staten har monopol på spritförsäljning?

Asfalt : memoarer - Ivar Lo-Johansson (1979)

Författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990) kan sägas spegla en stor del av 1900-talet, född 1901 som han var. Han ägnade också en stor del av sitt författarskap till att skildra sitt eget liv och sitt ursprung. Född och uppvuxen av statare, enklast tänkbara lantarbetare, under en herrgård på Södertörn, 

Jag läste för ett tag sedan om hans memoar Pubertet (1978), som detaljerat berör alla hans minnen och allt som berör hans strävsamma föräldrars väg från 'livegenskapen' som statare, till att börja om med att bygga sig ett eget hus, inom ett projekt egna-hems-rörelsen som inletts på 1910-talet. De måste ta lån och var sedan 'livegna' under detta lån, tills de kunde sälja huset vidare och pensionera sig i den lilla undantagsstuga de också byggt. Strävsamt. 

Nu har jag sent omsider även läst andra delen av hans senare memoarer, Asfalt, om åren 1918-1930. De rör hans väg från vilsen 17-åring, med en önskan om att få skriva sig till en identitet, men alltför rastlös för att läsa, han ville uppleva, och blev därför under 1920-talet vagabond, först i Sverige, senare i Frankrike och England, med målet att skriva om sina erfarenheter, de människor han mötte, främst kroppsarbetare, men även romer.  

Även denna andra memoar är både enkelt rakt på sak skriven, så typiskt för honom, så att texten blir lätt att ta till sig för de flesta. Samtidigt är den så detaljrik, att han antingen har fotografiskt minne eller mängder av sparade anteckningsböcker. Det  mesta är mycket intressant, med en variation av upplevelser från tonåringen till den unge mannen, vägen till att hitta sig själv. Märkliga upplevelser griper mig, som ger tidsandan, brytningen mellan det gamla Sverige, det ofria bondeland han beskrev i del ett och ville göra sig fri ifrån, instängdheten, ofriheten. Längtan att få skriva, utan att behöva läsa, att skapa ett nytt sätt att skriva, och tjäna pengar. 

Något jag inte visste var att omständigheterna gjorde honom till stenhuggarlärling, även om han oftast fick arbeta med vanligt hantlangararbete, så specialiserade han sig på bildhuggeri. Och fick till slut utföra både en kristusbild och en dopfunt till en norsk sjömanskyrka i Frankrike. Allt roar mig att läsa om. Även om stenhuggarna i det snabbt växande Stockholm mest sysslade med trappor och diskbänkar. Jag växte själv upp i ett bostadshus byggt 1920, och minns hur jag tittade på trilobiter och andra förstenade havsdjur i trappornas kalksten man gick upp och ner varje dag. 

Ivar Lo-Johansson levde då, var ung, och tidsandan likt asfaltdoften på de nya vägarna, blev ett med honom. Han ville skriva om 'den nya människan', stadsbon. Som ung ville han bort från allt vad landsbygd heter, ofriheten han växt upp med.  Ändå hamnade han först på en folkhögskola, åter igen på Södertörn, via ett stipendium, men utan att egentligen ta del av undervisningen. Han måste skaffa sig inkomster, började skicka texter till tidningar, även om inte mycket antogs. 

Så han gav sig av som cyklande gårdfarihandlare 1921, vilket han 1953 skrev en självbiografisk roman om. Så de erfarenheterna omnämner han här i romanen bara helt kort, förklarar bara att den var lite väl romantisk. Han frös och svalt, för han var ingen affärsman. Han var alltför blyg. Samtidigt skiljer han alltid på det yttre och de inre erfarenheterna. Det viktigaste som hände honom på den cykelturen från Stockholm och hela vägen upp genom Norrland, var främst en inre själslig, i mötet med den naturen, så helt annorlunda än Södertörn, hur han blev som hypnotiserad av en norrländsk fors, mötet med något magiskt i den vilda otämjda naturen. När han i tonåren haft föga tålamod att läsa, främst allt som krävde det kulturella kapital han aldrig fått tillgång till i folkskolan, hade han dock tagit till sig flera mystiker, och nu tycks just forsen ha gestaltat det han läst. Inte visste jag att han var 'mystiker'!? Han nämner också sin 'talmystik'. Intressant. 

När han sedan 1925 reser ner i Europa, med intentionen att studera och intervjua kroppsarbetare och deras arbetsplatser 'i alla länder', känns han bra ung och naiv. Spänningen stiger, åtminstone gör det ont i mig, när jag känner på mig hur den naiva unge svensken kan blir lurad. Främst tycks det vara utlands-svenskar han stöter på som skäller ut eller lurar honom. Men han vägrar ge upp, fortsätter med gott mod, och får också ibland rent 'mirakulös' hjälp i rätt ögonblick.  

En svensk väninna ville att han skulle leta upp hennes syster i Berlin och överlämna ett brev. Systern hade gift sig med en tysk, men inte hörts av på många år. I 2,5 dygn letar han, från adress till adress hon flyttat till och från, och missade därigenom de sevärdheter han planerat, eftersom han skulle vidare till Paris med tidsbegränsad biljett. Och när han väl hittar henne blir han utskälld som förrädare. För henne var numera, efter världskriget, alla svenskar fiender till hennes nya hemland Tyskland. Neutralitet var tydligen inget hon trodde på. Å andra sidan mötte han senare i Frankrike och på andra håll, folk som  såg mycket misstänksamt på Sverige, som om det var en del av Tyskland och därför tillhörde de besegrade fienderna. 

Det är intressant att läsa om alla dessa röriga upplevelser som möter efter det stora kriget. Alla är upprörda, arbetslösheten stor, svälten utbredd i Tyskland. Men det är till Paris han ämnar sig, som så många andra på 1920-talet. Och likt många andra upplevde han där ljuset, färger, folkliv, mycket positivt. Vi har hört det från många håll. Paris som 'Europas huvudstad'. Och även Ivar Lo sökte sig till Sylvia Beach bokhandel Shakespeare and Company. Det dyker upp först senare.

Först hade han fattiga vandringsår, med svårt att få arbete att försörja sig, men mirakulöst nog fick stenhuggararbete under en svensk arkitekt inblandad i att bygga en norsk sjömanskyrka i hamnstaden Rouen i Normandie. Men han vill se mer, och beger sig till Genua i Italien, men där är fascismen redan på framväxt, och arbetslösheten alldeles för hög. Så han beslutar att bege sig till Spanien, och gör det till fots, går hela kustvägen igenom Norditalien, längs Frankrikes medelhavskust, fram till spanska gränsen, där han dock får lifta med en lastbil till Barcelona. Men även där var det ont om arbete. När han slutligen får arbete att lasta en tysk båt, skyndar han sig att använda lönen till att resa tillbaka till Normandie, och får då äntligen utföra det stenhuggeri jag nämnt ovan. 

Ett minst sagt omväxlande liv. Allt är läsvärt. Och det är från dessa resor han kan skriva resereportage om de sociala förhållandena, som allt oftare tas in i svenska tidningar, och ger honom pengar att ta sig fram. Även om han drömmer att skriva romaner om sitt eget liv, så vågar han ännu inte, han har ännu inte tillräcklig överblick för att få det att lyckas. 

Han återvänder till Sverige, och möter kärleken i den 14 år äldre Macka, som dock mest leder till stridigheter och svartsjuka. Han reser till England, för att där skriva om kolarbetare, och blir alltmer utmattad och allt sjukare, lunginflammation utvecklas till livshotande lungsäcksinflammation. Hemma i Sverige igen måste han uppge sina planer om att skriva om arbetare i alla länder, inser hur mycket hybris det låg i det, i stället gräver han ner sig i sina privata känslor, svartsjukan. 

När han sedan återvänder till Frankrike, för att i lugn och ro skriva sin roman (som skulle bli hans romandebut, men inte förrän 1932) hamnar han i en liten ort utanför Paris, där den nästan jämngamle Eyvind Johnson också sitter och skriver romaner. Norrlänningen som redan är inne på sin femte roman, känner sig isolerad. Nära vänner blir de inte enligt Ivar, de var för olika. Men de umgicks. och eftersom Eyvind och hans hustru varit vänliga och bjudit honom på middag flera g ånger, ville Ivar när han var på väg vidare därifrån (för att skriva om ungerska romer) först ge Eyvind en present. Så då begav han sig till bokhandeln Shakespeare and Company inne i Paris! Och där fann han James Joyces Ulysses (!) och tänkte att den såg ju tillräckligt tjock och komplicerad ut för att passa Eyvinds smak (!). 

Med tanke på att jag själv nyss läst Sylvia Beach memoarer Shakespeare and Company, är detta mycket roande. Det roade nog även Ivar att så här i efterhand inse att han gjorde ett mycket bra val av bok, eftersom den idag är en sådan omtalad klassiker. Ibland är världen bra liten. Å andra sidan var Ivars egen känsla 1930 att Stockholm höll på att bli en verklig storstad eftersom han kunde trampa runt i Stockholm, utan att någonsin stöta ihop med sin tidigare kärlek, Mackan/Måna.

Stockholm höll på att bli den där rena stenstaden han längtat efter som ung. Han blev välbetald journalist när han hela 1930 kunde skriva om Stockholmsutställning, fylld med Funkis, glas och stål. Men han skriver om det på ett kluvet sätt, tydligen beundrade besökarna inte i första hand detta, utan intresserade sig mer för de blommor som fanns planterade här och där, och gamla gungstolar med inpyrda kuddar, som bara fanns där som kontrast. Ville svensken inte få sitt nya samhälle?

När han slutligen kan bjuda sina föräldrar in till staden, och se allt han beundrar, och bevista den storstilade Stockholmsutställningen, betala för dem med pengar han fått för sina artiklar, då är de små och oförstående, längtar hela tiden hem till 'landet'. Och jag ser framför mig min egen farmor, jämngammal med Ivar Lo-Johansson, när hon fick besöka storstaden (årtionden senare), så liten och förundrad - och helst bara ville hem igen. Bilden av kluvenheten mellan det gamla och det moderna.