Miraklet på Speedy Motors - Alexander McCall Smith (2008)

Del 9 om Damernas Detektivbyrå i Botswana. Anonyma hotbrev är en av de röda trådarna som rör sig obehagligt genom den i övrigt gemytliga historien. Mma Makutsis kommer allt närmare sitt äktenkap med fästmannen Phuti, när han går med på att köpa dem en lyxig dubbelsäng. Frågan är var den ska stå, eftersom de ännu inte har gemensam bostad. Problemen hopar sig när den inte ens kommer in genom dörren i enkla hem, samtidigt som Botswana får sitt mycket efterlängtade regn.

JLB Matekoni vill så förtvivlat gärna finna något möjligt botemedel åt sin rullstolsbundna adoptivdotter Mothedeli, ett förespeglat mirakel får honom att ta lån med sin bilverkstad som säkerhet för den dyra terapin. Tyvärr uteblir det miraklet. Mma Ramotswe har lika gott hjärta hon och säljer av några djur av den boskap hon ärvt efter sin far. Boskap beskrivs som Botswanas säkraste kapital, motsvarande pengar på banken. Som bankmarknaden ser ut idag här i Sverige är det lätt att köpa idén med boskap som ett trygghetsideal, trots att vi talar om ett afrikanskt land där ökentorka hela tiden är ett hot.

Ett annat sorts 'mirakel' uppstår dock, men börjar som ett 'misstag' Mma Ramotswe gör i ett av sina uppdrag att finna släktingar åt en föräldralös ung kvinna, vars adoptivmor avlidit. Hon tror sig finna en bror när hon lite väl lättvindigt litar på muntliga minnen uttalade av en vän. Hur det lösser sig får ni läsa själv.

Drömmar och vardagsliv. Kärlekstörst. Sunt förnuft. Vardagsmoral.

Kalaharis skrivmaskinsskola för män - Alexander McCall Smith (2002)

Första gången jag läste om Damernas detektivbyrå i Botswana blev jag inte imponerad. Jag fann historien luddig. Så det hann gå många år innan jag gjorde ett nytt försök, då med Vackra flickors lott. Trots att jag fortfarande fann stilen lite ogripbar kunde jag inte neka till det gemytliga i stilen. Och viss humor.

Kalaharis skrivmaskinsskola för män är därför tredje gången gillt, och för mig en fullträff. Jag börjar inse det medvetna i den 'simplistiska' stilen. Dessa 'deckare' ligger långt från de idag så vanliga blodiga skräckisarna. Några mord avhandlas inte, allt rör sig kring vardagspsykologi. Mma Ramotswe är bekymrad över att vanlig hövlighet tycks bli allt ovanligare, och hjälper främst till att lösa samvetsbekymmer människor emellan.

Det jag uppskattade så mycket i Kalaharis skrivmaskinsskola är att 'luddigheten', det småpratande lunket, är en stilistisk dimridå som läsaren erbjuds se igenom. På ytan efterfrågas 'moral', nästan sentimentalt - men snäppet under ytan visar sig livet mindre enkelt och tillrättalagt. På ytan arbetar man alltså för att bevara traditionell moral och hederlighet, men ändå blir man medveten om att 'allt inte var bättre förr', så enkelt är inte livet.

Författaren visar alltså upp karaktärernas förutfattade meningar och misstag, utan att varken skriva dem eller läsaren detta på näsan, samtidigt som vi får alla möjligheter att inte låta oss luras.