24 timmar i oktober är en bok med stora mått av humor! Drastisk humor, det var länge sedan jag blev så här skrattsalig av att läsa. 'Frustrofeminism' - hon tar själv upp ordet - kanske man kan säga, men så mycket mycket mer.
Och ibland är det så totalt på kornet. Ett exempel: Jag kände igen mig, och storskrattade, åt att huvudpersonen Eva-Maria, gått så långt att hon inte bara ignorerat sig själv och i åratal satt sina barns och sin mans behov i första hand, utan att hon även är 'snäll mot maskiner'. Just det! Efter att ha tagit hand om ett hem, en familj, och som i mitt fall även ett kontor, en längre tid, då vet man att såväl kopiatorer och faxar, som tvättmaskiner, mår bäst av att man är snäll mot dom. Det uppstår mindre frustration om man pratar snällt med dom och lirkar lite, ungefär som man gör till blommor! Hahaha. Härligt beskrivet. Och jag insåg att jag lärt mig resonera likadant.
Och Eva-Marias make, som alls inte är någon dålig pappa, han älskar så klart sina barn, det är bara det att han har tankarna på annat håll mest hela tiden. Han har inte lärt sig känna in barnets behov, missar sambandet mellan gnäll och hunger/törst/bajsblöjor, ligger inte ett steg före och då blir det kaos. :D
2012-08-09
Den makedoniska höken - Clive Cussler (1973)
Clive Cusslers första Dirk Pitt historia. Lättviktig underhållning naturligtvis. Cussler har väl mutat in havet och dykare, som sitt specialområdet, även om det inte tar så stor bit i debuten. Inte skall man heller döma ut en författare utifrån debutverket. Men nog sneglade han på James Bond, om än på skämt. Först får vi veta att han minsann inte är någon James Bond, men några kapitel senare bedöms Pitts agernade som 'värdig Roger Moore', antingen är det här raskt marscherat eftersom Roger Moores första James Bond-film kom just 1973, eller så syftar det på deckarserien Helgonet, som gick större delen av 1960-talet, och även Snobbar som jobbar, med kompanjonen Tony Curtis, 1971-72, eller troligen på hela denna image.
Så hur ska jag annars genrebestämma den? Inte är det någon deckargåta som läsaren kan ta aktiv del av. Snarare undanhålls vi det mesta, fram till det långdragna slutet, där hjälten och boven byter information om hur de kom på varandra, och större delen är nytt och sånt vi inte kunnat lista ut. Seg läsning som inte väcker mitt intresse. Inte heller får vi ta del av samhällets orättvisor, även om storskurken är en överlevare från världskrigen och nazismen och lyckats hålla sig undan, och med det stora brottet knarklangning håller på att pacificera hela den amerikanska ungdomen. Det engagerar inte, utan är standardingredienser från den tiden. Även att simma och dyka för att hitta bovens hemliga tillhåll, är ju ett grepp man kan hitta i James Bond-filmer, men gör det varken till en äkta agent-historia, eller till Cusslers senare dykar-äventyr, vad jag förstår?
Så boken får väl mest ses som Cusslers första stapplande steg mot äventyret. Det finns dock en tidigare dirk Pitt historia har jag fåt tlära mig, men om tugavs tio år senare. Så det beror altlså på hur man räknar.
Så hur ska jag annars genrebestämma den? Inte är det någon deckargåta som läsaren kan ta aktiv del av. Snarare undanhålls vi det mesta, fram till det långdragna slutet, där hjälten och boven byter information om hur de kom på varandra, och större delen är nytt och sånt vi inte kunnat lista ut. Seg läsning som inte väcker mitt intresse. Inte heller får vi ta del av samhällets orättvisor, även om storskurken är en överlevare från världskrigen och nazismen och lyckats hålla sig undan, och med det stora brottet knarklangning håller på att pacificera hela den amerikanska ungdomen. Det engagerar inte, utan är standardingredienser från den tiden. Även att simma och dyka för att hitta bovens hemliga tillhåll, är ju ett grepp man kan hitta i James Bond-filmer, men gör det varken till en äkta agent-historia, eller till Cusslers senare dykar-äventyr, vad jag förstår?
Så boken får väl mest ses som Cusslers första stapplande steg mot äventyret. Det finns dock en tidigare dirk Pitt historia har jag fåt tlära mig, men om tugavs tio år senare. Så det beror altlså på hur man räknar.
2012-08-08
Spionen som kom in från kylan-John le Carré(1963)
Har just läst en klassisk spionroman från 1963. Politiska thrillers hade då trevat sig fram en längre tid, men John le Carré och titeln på hans genombrottsroman kom att etsa sig in som symboliskt begrepp, Spionen som kom in från kylan, inte bara för genren utan även som tidsbild för Kalla kriget. Romanen skrevs när Berlinmuren var ny; den stängdes helt först 13 augusti 1961, pga massflykt från öst till väst.
Delningen av Europa tycktes definitiv. Många år hade gått sedan krigsslutet 1945, ändå pågick kriget fortfarande, kallt och ideologiskt. Man fortsatte att smyga på varann, misstänka och misskreditera, med en fortfarande lika cynisk syn på människoliv.
Jämfört med den samtida James Bond-agenten, med sin sagobetonat osårbara hjältegloria, erbjuder John le Carré något betydligt mer realistiskt, trovärdigt. I stället för att enbart bli underhållna, har vi möjlighet att fundera lite djupare kring ideologier och annat. Visst, bokens huvudtemat är spänning, att väcka djup osäkerhet. Kontraspionage och dubbelagenter får oss att undra: Går det någonsin att lita på någon överhuvudtaget?
Krig mäter styrka. Ursprungligen kunde gruffet säkert jämföras med stångande råbockar, som vid riddartidens tornerspel, man mot man. Vinnarens överlägsna styrka, parad med självförtroende (auktoritet) att aldrig ge upp, kan beundras. Än mer positiv, är alla historier om hur två motståndare - t ex vid skolgårdsslagsmål - som upptäcker att de är jämnstarka, övergår från aggression till ömsesidig respekt. En inneboende moralkodex. Som visserligen inte inbegriper de svaga, annat än med misstänksamhet och möjligen som mottagare av den starkares storsinthet. Positivast hos Pippi Långstrump: 'Är man så stark, måste man också vara snäll!'
I början av John le Carrés roman finns spår av detta, huvudpersonen Leamas, liksom östblockets spioner, bedömer varann utifrån den professionalism motståndaren visar prov på. Stolthet förblindar. Den professionelle ser bakom motståndarens stolthet, eller lurar denne genom att låtsas vara förblindad av sin egen stolthet. Här börjar spelet, det som gör historien till lager på lager av förställning som kapslar in det ursprungligt hedervärda och medkänslan i oss. Grundvärderingar sätts ur spel. Stolthet och heder övergår till fåfänga och egoism.
Leamas flickvän Liz har läst sig till kommunismens positiva ideal, hon vill gärna stå upp för freden och jämlikheten, och ansluter sig till 'partiet'. Hon betraktar Leamas cynism inför dessa ideal och förklarar att det gör honom till en farlig fanatiker, den som inte vill omvända folk, utan har försvurit sig till hämnd. Även den som inte tror sig har någon "ideologi", styrs ändå oftast av något, om än omedvetet.
I spionens liv ingår lögn och förställning som en beräknad nödvändighet. Mest professionell är den som kan spela sin roll så bra att han tror på den själv. "Spionage är ingen sällskapslek", säger någon, det är blodigt allvar. Ändå är allt ett "spel", ett mycket cynisk spel där människor offras som bönder på schackplanen, utarbetad av en tänkande elit, utifrån statistik och sannolikhets-kalkyler, inte medmänsklighet. Att tänka, "huvudsaken är att Väst vinner", och då som medel skydda rasistiska förrädare för att inte själv bli avslöjar, är lika cyniskt som allt annat. Liz inser med fasa, att ingen av sidorna sett henne som en människa, utan bara som "ett växelmynt", försumbar i spelet som helhet.
Så visst är det en spänningsroman som griper tag och förtjänar sitt epitet som klassisk. Att den även var brännande som politisk thriller i sin samtid känns troligt, och för mig som nu ser i backspegeln väcker den tidskänslor. Men vad mer har den att erbjuda mig som läsare? Är jag medskapare eller bara betraktare? Jag tänker på distinkionen mellan kluriga deckargåtor där ledtrådar läggs ut för att locka läsaren att mäta sig med superdetektivens slutlednignsförmåga, respektive samhällskritiska polisromaner där vi skall väckas till insikt om orättvisor.
Spänningen i spiontemat byggs upp och förstärks kontinuerligt romanen igenom, som en sorts gåta, dubbelspelets gåta, vem lurar vem? Ledtrådar och misstankar lindar sig fram i en sorts hermeneutisk spiral. Vad var det jag sa? Nej kanske ändå inte? Eller? Samtidigt som vi ju faktiskt får allt djupare insikter om det fåfänga i spelet, ingen kan vinna, alla förlorar, men spelet fortsätter ändå i sin galna evighetsspiral...
Delningen av Europa tycktes definitiv. Många år hade gått sedan krigsslutet 1945, ändå pågick kriget fortfarande, kallt och ideologiskt. Man fortsatte att smyga på varann, misstänka och misskreditera, med en fortfarande lika cynisk syn på människoliv.
Jämfört med den samtida James Bond-agenten, med sin sagobetonat osårbara hjältegloria, erbjuder John le Carré något betydligt mer realistiskt, trovärdigt. I stället för att enbart bli underhållna, har vi möjlighet att fundera lite djupare kring ideologier och annat. Visst, bokens huvudtemat är spänning, att väcka djup osäkerhet. Kontraspionage och dubbelagenter får oss att undra: Går det någonsin att lita på någon överhuvudtaget?
Krig mäter styrka. Ursprungligen kunde gruffet säkert jämföras med stångande råbockar, som vid riddartidens tornerspel, man mot man. Vinnarens överlägsna styrka, parad med självförtroende (auktoritet) att aldrig ge upp, kan beundras. Än mer positiv, är alla historier om hur två motståndare - t ex vid skolgårdsslagsmål - som upptäcker att de är jämnstarka, övergår från aggression till ömsesidig respekt. En inneboende moralkodex. Som visserligen inte inbegriper de svaga, annat än med misstänksamhet och möjligen som mottagare av den starkares storsinthet. Positivast hos Pippi Långstrump: 'Är man så stark, måste man också vara snäll!'
I början av John le Carrés roman finns spår av detta, huvudpersonen Leamas, liksom östblockets spioner, bedömer varann utifrån den professionalism motståndaren visar prov på. Stolthet förblindar. Den professionelle ser bakom motståndarens stolthet, eller lurar denne genom att låtsas vara förblindad av sin egen stolthet. Här börjar spelet, det som gör historien till lager på lager av förställning som kapslar in det ursprungligt hedervärda och medkänslan i oss. Grundvärderingar sätts ur spel. Stolthet och heder övergår till fåfänga och egoism.
Leamas flickvän Liz har läst sig till kommunismens positiva ideal, hon vill gärna stå upp för freden och jämlikheten, och ansluter sig till 'partiet'. Hon betraktar Leamas cynism inför dessa ideal och förklarar att det gör honom till en farlig fanatiker, den som inte vill omvända folk, utan har försvurit sig till hämnd. Även den som inte tror sig har någon "ideologi", styrs ändå oftast av något, om än omedvetet.
I spionens liv ingår lögn och förställning som en beräknad nödvändighet. Mest professionell är den som kan spela sin roll så bra att han tror på den själv. "Spionage är ingen sällskapslek", säger någon, det är blodigt allvar. Ändå är allt ett "spel", ett mycket cynisk spel där människor offras som bönder på schackplanen, utarbetad av en tänkande elit, utifrån statistik och sannolikhets-kalkyler, inte medmänsklighet. Att tänka, "huvudsaken är att Väst vinner", och då som medel skydda rasistiska förrädare för att inte själv bli avslöjar, är lika cyniskt som allt annat. Liz inser med fasa, att ingen av sidorna sett henne som en människa, utan bara som "ett växelmynt", försumbar i spelet som helhet.
Så visst är det en spänningsroman som griper tag och förtjänar sitt epitet som klassisk. Att den även var brännande som politisk thriller i sin samtid känns troligt, och för mig som nu ser i backspegeln väcker den tidskänslor. Men vad mer har den att erbjuda mig som läsare? Är jag medskapare eller bara betraktare? Jag tänker på distinkionen mellan kluriga deckargåtor där ledtrådar läggs ut för att locka läsaren att mäta sig med superdetektivens slutlednignsförmåga, respektive samhällskritiska polisromaner där vi skall väckas till insikt om orättvisor.
Spänningen i spiontemat byggs upp och förstärks kontinuerligt romanen igenom, som en sorts gåta, dubbelspelets gåta, vem lurar vem? Ledtrådar och misstankar lindar sig fram i en sorts hermeneutisk spiral. Vad var det jag sa? Nej kanske ändå inte? Eller? Samtidigt som vi ju faktiskt får allt djupare insikter om det fåfänga i spelet, ingen kan vinna, alla förlorar, men spelet fortsätter ändå i sin galna evighetsspiral...
2012-08-06
Ofeliaetyderna - Rose Lagercrantz (2007)
Det känns som om allt jag läst av Rose Lagercrantz rör temat, svårigheter att nå fram till varann i kärleksrelationer. Ofeliaetyderna är definitivt det bästa jag läst av henne - och på det temat.
Texten är så måntydig och betydligt mer än en "tilldiktning" till Shakespeares Ofelia, i Hamlet, som det står på bokens baksida - "ett oväntat och fascinerande perspektiv på den fiktiva gestalten". Nej, tyngdpunkten är för mig snarast metatext; om författandets process och sammanfogning med livet. Att det alltid är HÄR och NU som ger liv åt konsten, oavsett om ämnet tycks avlägset.
Det nya vad gäller Ofelia skulle vara att hon inte blivit galen, inte tagit livet av sig. Nej hon är gravid. Barnet inuti henne, gör det omöjligt för henne att foga sig i att bli övergiven, förpassad till klosterlivet. Hon binder en botgörares krans av nässlor, men när hon ser Hamlets skepp grips hon av hoppet att han är på väg tillbaka, hon vill berätta att hans kall bli far, men faller ner i vattnet och drunknar av en ren olyckshändelse.
När jag började läsa Ofeliaetyderna, blev jag först besviken när jag insåg att berättaren var en manlig författare. Jag önskade mig en kvinnas nya synvinkel. Men den besvikelsen gick över desto djupare jag drogs in i berättelsen. Den kvinnlgia synvinkeln kan bara anas via den tystlåtna skådespelaren, Charlotte, författarens ungdomskärlek, som med en mjuk gest mot buken låter oss förstå sitt "välsignade tillstånd". Författaren börjar genast dikta i den banan. Ofelia var inte galen, hon var gravid. Shakespeare-experterna protesterar. Varför krångla till historien? Hamlet är inget kärleksdrama, utan handlar om falskhet och hämnd.
Författaren antecknar: "Upphovet till Ofelias barn är ingen annan än jag själv." (s.96)
Ett mångtydigt konstaterande, eftersom han åratal tidigare gjorde just skådespelerskan Charlotte med barn. Utan att få veta det, ser omgivningen till att skilja dem från varann. Efter detta 'svek' har de inte återsetts. Och båda mår dåligt av det. Så oavsett vad Shakespeare en gång tänkte när han skrev, är det skådespelerskan och författaren i sin essä och sina etyder, som lägger in sina egna erfarenheter för att väcka liv i dramat, här och nu!, relatera till sig själva och oss läsare och åskådare.
En läkare försöker få författaren att ägna sig mer åt den verkliga relationen, än rollfiguren Ofelia. Men för författaren är "ingenting på riktigt" förrän han tolkat det i ord och skrivit ner det. De mytiska gestalterna är till för att väcka våra egna historierna och egna gåtorna till liv. (s.113) En sorts arketypisk psykologi med andra ord. Men det är gnistor från verkliga liv, som ger dem liv. Så att vi kan berätta och tolka våra egna liv.
Men mot slutet börjar författarens fantasier nästan ta överhand, han måste stoppa sina egna tankar som ser Charlotte råka ut för samma 'olycka' som Ofelia. Men han hejdar sig, stoppar den negativa tanken. Och då kommer hon äntligen till honom och de kan fortsätta sin avbrutna relation.
Texten är så måntydig och betydligt mer än en "tilldiktning" till Shakespeares Ofelia, i Hamlet, som det står på bokens baksida - "ett oväntat och fascinerande perspektiv på den fiktiva gestalten". Nej, tyngdpunkten är för mig snarast metatext; om författandets process och sammanfogning med livet. Att det alltid är HÄR och NU som ger liv åt konsten, oavsett om ämnet tycks avlägset.
Det nya vad gäller Ofelia skulle vara att hon inte blivit galen, inte tagit livet av sig. Nej hon är gravid. Barnet inuti henne, gör det omöjligt för henne att foga sig i att bli övergiven, förpassad till klosterlivet. Hon binder en botgörares krans av nässlor, men när hon ser Hamlets skepp grips hon av hoppet att han är på väg tillbaka, hon vill berätta att hans kall bli far, men faller ner i vattnet och drunknar av en ren olyckshändelse.
När jag började läsa Ofeliaetyderna, blev jag först besviken när jag insåg att berättaren var en manlig författare. Jag önskade mig en kvinnas nya synvinkel. Men den besvikelsen gick över desto djupare jag drogs in i berättelsen. Den kvinnlgia synvinkeln kan bara anas via den tystlåtna skådespelaren, Charlotte, författarens ungdomskärlek, som med en mjuk gest mot buken låter oss förstå sitt "välsignade tillstånd". Författaren börjar genast dikta i den banan. Ofelia var inte galen, hon var gravid. Shakespeare-experterna protesterar. Varför krångla till historien? Hamlet är inget kärleksdrama, utan handlar om falskhet och hämnd.
Författaren antecknar: "Upphovet till Ofelias barn är ingen annan än jag själv." (s.96)
Ett mångtydigt konstaterande, eftersom han åratal tidigare gjorde just skådespelerskan Charlotte med barn. Utan att få veta det, ser omgivningen till att skilja dem från varann. Efter detta 'svek' har de inte återsetts. Och båda mår dåligt av det. Så oavsett vad Shakespeare en gång tänkte när han skrev, är det skådespelerskan och författaren i sin essä och sina etyder, som lägger in sina egna erfarenheter för att väcka liv i dramat, här och nu!, relatera till sig själva och oss läsare och åskådare.
En läkare försöker få författaren att ägna sig mer åt den verkliga relationen, än rollfiguren Ofelia. Men för författaren är "ingenting på riktigt" förrän han tolkat det i ord och skrivit ner det. De mytiska gestalterna är till för att väcka våra egna historierna och egna gåtorna till liv. (s.113) En sorts arketypisk psykologi med andra ord. Men det är gnistor från verkliga liv, som ger dem liv. Så att vi kan berätta och tolka våra egna liv.
Men mot slutet börjar författarens fantasier nästan ta överhand, han måste stoppa sina egna tankar som ser Charlotte råka ut för samma 'olycka' som Ofelia. Men han hejdar sig, stoppar den negativa tanken. Och då kommer hon äntligen till honom och de kan fortsätta sin avbrutna relation.
Mumindalen - Tove Jansson (1945-1970)
Förra sommaren ägnade min dotter och jag en hel del tid åt Mumindalen, läste oss igenom alla böckerna från första, Den stora översvämningen, som var Tove Jansons bokdebut 1945. Jag hann dock inte med den sista, Sent i november (1970), utan fastnade i den näst sista, smått dystra, Pappan och havet (1965) - och vips hade sommaren tagit slut. Sent i november hade passat som höstläsning, men då pluggade jag igen, så det fick bida ...
Men nu har jag läst den. Lite förvånande finns ingen i muminfamiljen med. Det visar sig att Sent i november är en sorts sidohistoria till Pappan och havet, trots att fem år gått mellan böckerna. I boken från 1965 hade familjen lämnat sin ljuva Mumindal och följt den rastlösa Pappan till en karg ö i yttersta havsbandet. En borderline-historia, kan man nog säga. Det är hans humörsvängiga mittlivskris som gör det hela lite dystert. Allt det ljuva, frodiga, grönskande i dalen, är utbytt mot ett kargt saltstänkt landskap som verkar sakna livskraft, genererar inget, utan bara ödar det lilla som fanns på lager. Barndomen är utbytt mot livets höst.
Trots att muminfamiljen saknas i Sent i november, så har Tove Jansson här åter mjuknat i kanterna. Hemma i dalen går Filifjonkan, Onkelskrutten, Snusmumkriken, Hemulen, homsan Toft och Mymlan och väntar på dem. Alla saknar dem, men är ändå säkra på att de skall komma tillbaka. Och på sista sidan syns lanternan i toppen på masten av mumintrollens båt, Äventyret, på väg tillbaka hem. Lugnet kan åter infinna sig. Karaktärerna lutar åt det äldre hållet, med Onkelskrutten i topp, med senila drag, försöker han bryta mot konventionerna och 'gå i barndom igen' ... men mer än så av barnsliga äventyr blir det inte.
Tove Jansson skrev inga fler böcker om mumintrollen. Hon fortsatte i stället med mer vuxenartade böcker, vilka jag är lika nyfiken på att läsa. Sommarboken, 1972, har jag läst flera gånger. Den tål att läsas om och är väl mest en allåldersbok, med den gamla kvinnan och barnbarnet ensamma på en ö i havsbandet. Temat går igen.
Mumindalen var ett helt eget universum, fyllt med distinkta karaktärer, alla med sin egen livsinställning. Ofta med en väl utvecklad egenhet, som Filifjonkans städmani, eller Hemulens storvulenhet. Ett autonomt sagouniversum som riktar förstoringsglaset mot olika mänskliga egenheter, förutom livet i sin helhet.
Men nu har jag läst den. Lite förvånande finns ingen i muminfamiljen med. Det visar sig att Sent i november är en sorts sidohistoria till Pappan och havet, trots att fem år gått mellan böckerna. I boken från 1965 hade familjen lämnat sin ljuva Mumindal och följt den rastlösa Pappan till en karg ö i yttersta havsbandet. En borderline-historia, kan man nog säga. Det är hans humörsvängiga mittlivskris som gör det hela lite dystert. Allt det ljuva, frodiga, grönskande i dalen, är utbytt mot ett kargt saltstänkt landskap som verkar sakna livskraft, genererar inget, utan bara ödar det lilla som fanns på lager. Barndomen är utbytt mot livets höst.
Trots att muminfamiljen saknas i Sent i november, så har Tove Jansson här åter mjuknat i kanterna. Hemma i dalen går Filifjonkan, Onkelskrutten, Snusmumkriken, Hemulen, homsan Toft och Mymlan och väntar på dem. Alla saknar dem, men är ändå säkra på att de skall komma tillbaka. Och på sista sidan syns lanternan i toppen på masten av mumintrollens båt, Äventyret, på väg tillbaka hem. Lugnet kan åter infinna sig. Karaktärerna lutar åt det äldre hållet, med Onkelskrutten i topp, med senila drag, försöker han bryta mot konventionerna och 'gå i barndom igen' ... men mer än så av barnsliga äventyr blir det inte.
Tove Jansson skrev inga fler böcker om mumintrollen. Hon fortsatte i stället med mer vuxenartade böcker, vilka jag är lika nyfiken på att läsa. Sommarboken, 1972, har jag läst flera gånger. Den tål att läsas om och är väl mest en allåldersbok, med den gamla kvinnan och barnbarnet ensamma på en ö i havsbandet. Temat går igen.
Mumindalen var ett helt eget universum, fyllt med distinkta karaktärer, alla med sin egen livsinställning. Ofta med en väl utvecklad egenhet, som Filifjonkans städmani, eller Hemulens storvulenhet. Ett autonomt sagouniversum som riktar förstoringsglaset mot olika mänskliga egenheter, förutom livet i sin helhet.
2012-08-01
Almayers dårskap - Joseph Conrad (1895)
Joseph Conrads debutroman, Almayers dårskap, är inte lika sofistikerad som hans senare verk. Men Conrads signum fanns där från början, och rakt igenom. Vad som på ytan kan sägas vara en äventyrshistoria från hav och kust, om en vit man vid gränsen till vildmarken, i ett halvhjärtat försök att samsas med malajer och andra muslimska folk, en historia fylld av intriger, och med ett rikt persongalleri lika levande som miljön, så är det ändå personernas inre, psykologiska liv som tycks uppta Conrad mest.
Tidsomkastningar är ett viktigt tekniskt medel i de flesta av Conrads romaner. Även om det inte ingår i denna debut, reagerar jag ändå på en rad omtagningar i första halvan av boken, där varje kapitel visar sig börja om historien för att leda fram till intrigens knutpunkt, ur en rad olika karaktärers synvinkel. Ytterst raffinerat för en debut.
Metaforer, symbolbilder av olika slag, är vanligen vad Conrad excellerar i, så också i sin debut. Texten saknar helt tyngande beskrivningar, ändå står allt fram så levande. Detta bildspråk gör texten, miljön, psykologin trovärdig och fullständigt gåshudslevande. Redan romanens titel har en flerdubbel symbolisk betydelse som man säkert kan skriva en hel uppsats om. Här vill jag bara ta upp två andra små exempel som bitit sig fast i mig.
s.182f (i Wahlström & Widstrands pocket tr. 1985), efter att Almayers dotter gett sig av mot hans vilja, liksom hustrun och alla tjänare, och han återvänder till sitt tomma hus, står:
"På krokar av trä hängde ett par av Ninas klänningar kvar, stela som om de kände sig sårade av att ha blivit övergivna. Han kom ihåg att han själv hade gjort de där träkrokarna och konstaterade att det var mycket bra krokar."
Att Almayer upplever Ninas klänningar som stela, sårade, övergivna, är en projicering av Almayers egna känslor av övergivenhet, vad han upplever som dotterns svek. De välgjorda krokarna var menade att hålla fast dottern, han ville bestämma över hennes liv. Ändå slank hon ur, klänningarna hänger tomma kvar. Nu har Almayer själv svårt att slippa lös från sina krokar. Han vill straffa henne genom att förneka hennes existens, ändå klamrar sig hans egen saknads smärta kvar och väcker ångesten, så att det smärtsamma minnet lever kvar som hans eget högst privata helvete efter döden. Att han trots allt tycks ha somnat in befriad, tycks endast vara opiumrökningens förtjänst.
En minst lika raffinerad bild, står redan på s. 158, när Nina rymt för att möta sin Dain. Det är nattsvart och han kastar en handfull kvistar över glöden för att se bättre, och känner rusig av lycka hur hon kastar sig om hans hals, där står:
"En liten blå låga kröp utmed de torra grenarna, och knastret från den uppblossande elden var det enda ljud som hördes när de stod ansikte mot ansikte, stumma av sinnesrörelse. Sedan tog elden fart i det torra bränslet, en klar het låga flammade upp i jämnhöjd med deras huvuden, och i dess ljus betraktade de varandra."
Beskrivningen av elden, smälter samman med det unga parets uppflammande glädje, den yttre miljön och de inre känslorna förstärker varandra, en flyhänt berättarkonst, som kan verka närmast omedveten, men helt säkert är noggrant uttänkt.
Conrad skrev ett förord till romanen, som dock inte trycktes förrän i nyutgåva 25 år senare, där han protesterar mot vissa kretsars förakt inför littertur om "främmande folkslag", och att de beskrev texterna som "avciviliserande", vilket Conrad menar leder till förakt mot "okonstlade" människor. "Den tavla livet - där som här - erbjuder är tecknad med samma detaljrikedom och målad i samma färger. [...] det finns ett band mellan oss och dessa människor så långt borta. " Conrad sympatiserar med "vanliga dödliga, var än de lever", såväl i London som i mangroveträsk.
Tidsomkastningar är ett viktigt tekniskt medel i de flesta av Conrads romaner. Även om det inte ingår i denna debut, reagerar jag ändå på en rad omtagningar i första halvan av boken, där varje kapitel visar sig börja om historien för att leda fram till intrigens knutpunkt, ur en rad olika karaktärers synvinkel. Ytterst raffinerat för en debut.
Metaforer, symbolbilder av olika slag, är vanligen vad Conrad excellerar i, så också i sin debut. Texten saknar helt tyngande beskrivningar, ändå står allt fram så levande. Detta bildspråk gör texten, miljön, psykologin trovärdig och fullständigt gåshudslevande. Redan romanens titel har en flerdubbel symbolisk betydelse som man säkert kan skriva en hel uppsats om. Här vill jag bara ta upp två andra små exempel som bitit sig fast i mig.
s.182f (i Wahlström & Widstrands pocket tr. 1985), efter att Almayers dotter gett sig av mot hans vilja, liksom hustrun och alla tjänare, och han återvänder till sitt tomma hus, står:
"På krokar av trä hängde ett par av Ninas klänningar kvar, stela som om de kände sig sårade av att ha blivit övergivna. Han kom ihåg att han själv hade gjort de där träkrokarna och konstaterade att det var mycket bra krokar."
Att Almayer upplever Ninas klänningar som stela, sårade, övergivna, är en projicering av Almayers egna känslor av övergivenhet, vad han upplever som dotterns svek. De välgjorda krokarna var menade att hålla fast dottern, han ville bestämma över hennes liv. Ändå slank hon ur, klänningarna hänger tomma kvar. Nu har Almayer själv svårt att slippa lös från sina krokar. Han vill straffa henne genom att förneka hennes existens, ändå klamrar sig hans egen saknads smärta kvar och väcker ångesten, så att det smärtsamma minnet lever kvar som hans eget högst privata helvete efter döden. Att han trots allt tycks ha somnat in befriad, tycks endast vara opiumrökningens förtjänst.
En minst lika raffinerad bild, står redan på s. 158, när Nina rymt för att möta sin Dain. Det är nattsvart och han kastar en handfull kvistar över glöden för att se bättre, och känner rusig av lycka hur hon kastar sig om hans hals, där står:
"En liten blå låga kröp utmed de torra grenarna, och knastret från den uppblossande elden var det enda ljud som hördes när de stod ansikte mot ansikte, stumma av sinnesrörelse. Sedan tog elden fart i det torra bränslet, en klar het låga flammade upp i jämnhöjd med deras huvuden, och i dess ljus betraktade de varandra."
Beskrivningen av elden, smälter samman med det unga parets uppflammande glädje, den yttre miljön och de inre känslorna förstärker varandra, en flyhänt berättarkonst, som kan verka närmast omedveten, men helt säkert är noggrant uttänkt.
Conrad skrev ett förord till romanen, som dock inte trycktes förrän i nyutgåva 25 år senare, där han protesterar mot vissa kretsars förakt inför littertur om "främmande folkslag", och att de beskrev texterna som "avciviliserande", vilket Conrad menar leder till förakt mot "okonstlade" människor. "Den tavla livet - där som här - erbjuder är tecknad med samma detaljrikedom och målad i samma färger. [...] det finns ett band mellan oss och dessa människor så långt borta. " Conrad sympatiserar med "vanliga dödliga, var än de lever", såväl i London som i mangroveträsk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
