Vindspejare - Agneta Pleijel (1987)

När Agneta Pleijel gav ut sin första roman 1987, hade hon redan en lång karriär bakom sig som kulturjournalist och litteraturkritiker, men skrev dessa år även en hel del dramatik.

Pleijel har hämtat stoff ur sin släkts historia för flera romaner, så också i debutromanen, Vindspejare. som tecknar bitar ur i synnerhet hennes mormor och morfars historia, från 1890-talet och framåt. Romanen är också en så kallad metaroman, dvs författaren inflikar sig själv och sitt skrivarbete, sitt utforskande av släktminnena, och 'tvingas' använda sin fantasi för att fylla i luckorna.

Texten blir ett utforskande mer av stämningar, ett frammanande av gångna tider och miljöer, än en faktiskt redogörelse för släkthistorien. Händelserna återberättas inte kronologiskt, utan rör sig fram och tillbaka, så som en sen ättling kan tänkas bearbeta släktminnena. Oftast vet man mer om sina föräldrar, än sina morföräldrar och vagast blir bilden av mormors mor. Man vet hur historien slutar, men hur började det egentligen?

Det är det hon utforskar. Hur det kom sig att hennes morfar kom att leva trettio år i Nederlänska Ostindien och där fann sin hustru, vars indonesiska släktingar sentomsider också kom att besöka Mälardalen.

Men mest handlar det om morfaderns konstnärsdrömmar, talangen han ärvt efter sin far, den döve marinmålaren. Men kreativitetens förlösning hämmas av arbetet för det dagliga brödet. Här kan läsaren se paralleller mellan måleri och författande, två kreativa aktiviteter som kräver tid, men oftast kommer i skymundan bakom livets strävanden.

Som morfaderns far, konstnären, säger till sin son mot slutet av romanen - ett samtal som egentligen utspelat sig när sonen var ung och på väg ut i världen för att söka sin lycka: "... att vägen aldrig är rak, den raka vägen är en synvilla." Och att det "inre ljus" som varit hans motivation, det han ägnat hela sitt liv åt att försöka avbilda i olja och akvarell, det hade de "krämare" som köpt upp tavlorna, aldrig begripit sig på.

Med andra ord, konstnär och publik ser inte nödvänigtvis samma sak. Frågan är ifall Agneta Pleijel betvivlar att vi läsare någonsin får ut samma saker av att läsa hennes roman, som hon försökte frammana när hon skrev.