Umberto Eco (1932-2016) blev världskändis genom sin första roman, Rosens namn (1980), där han med hjälp av en populär pusseldeckarmall, stoppade in sitt kulturfilosofiska vetande (se mitt inlägg januari 2012). I isolerad klostermiljö på 1300-talet mördas den ena munken efter den andra, lika mystiskt som Agatha Christies isolerade ö-besökare i Tio små negerpojkar. Till detta kloster kommer munken William av Baskerville, och tyder alla tecken lika mästerligt som en Serlock Holmes.
Ecos andra roman, Foucaults pendel (1988) består a 120 kapitel uppdelade i tio avdelningar benämnda enligt den judiska Kabbalan, en andlig kunskapsväg, en gång alkemisternas andliga metod. Problemet är att kunskapssökandet lätt urartar. I romanen säger huvudpersonen Casaubon ibland att han måste tänka och agera som Sam Spade, Dashiell Hammetts skapelse, den första hårdkokta detektiven (förekom i en roman och några noveller). Eco klev alltså ett steg framåt i kriminallitteraturens historien, bort från mästerdetektivens pusslande i att finna den skyldige inom en begränsad miljö där alla tycks ha motiv att döda, frågan är 'vem' som gjorde det. Den hårdkokta deckaren trasslar i stället in sig i ett nät av konspirationer och hemliga grupperingar.
Casaubon i Foucaults pendel försöker ihop med några förlagskollegor finna den gemensamma nämnaren bland en mängd hemliga sällskap. Överallt växer teorierna ut till globala nät, som löper genom den mänskliga historien. I denna eviga jakt på världsherravälde skapas såväl syndabockar som självuppfyllande profetior. Det tycks vara en medfödd mänsklig egenskap att oroa sig för svek och hemliga motståndare - så pass att man vill försvara sig genom att skapa sina egna hemliga sällskap.
Så i stället för roande klurigheter för geniknölarna, skapas thrillern kring dolda mysterier och konspirationsteorier. Ecos roman inleds med gåtor kring medeltida Tempelherrar. I det sammanhanget kan man notera att Dashiell Hammetts klassiska kriminalroman Malteserfalken (1929), med Sam Spade i huvudrollen, alltså redan i titeln anknyter till korstågstidens Tempelriddare genom den för dem utmärkande symbolen 'Malteserkorset'. Redan i början av romanen blir Sam Spades kollega mördad, och såväl dennes hustru som polisen börjar misstänka Sam själv. Polisen som anklagar honom visar sig också bära ett märke i kavajen från ett hemligt sällskap. Genast väcks läsarens misstänksamhet. Var polisens mål verkligen att sätta dit Sam Spade, eller var det är hans eget hemlighetsmakeri som gjorde dem misstänksamma. En ond cirkel, eller en hermeneutisk tolkningsspiral?
I Foucaults pendel försvinner en person och polisen kopplas in och bestämmer sig för att inte lita på de förlästa förlagsmännen. I alla fall känner de sig misstänkta och skuggade av polisen. Frön till misstänksamhet har såtts. Och medlemmar i hemliga sällskap ska man akta sig för.
Umberto Ecos roman är en närmast övermäktig faktasamling av alla slag, från egyptisk alkemi till 1900-talets nazism, som väver sig fram och ihop. Umberto Eco var professor i semiotik (tecken/symboler) i Bologna 1975-2007, kulturfilosof och litteratur-teoretiker. Han menade att den mänskliga hjärnan ständigt knyter ihop och skapar mening av allt vi läser, ser och hör, oavsett om något objektivt sammanhang finns eller inte. Han kallade litterära texter för 'öppna fält', och att ju öppnare texten är desto mer uppskattas den av läsaren eftersom det ger läsaren desto större möjligheter till eget skapande av egna bilder av innehållet. Ecos romaner illustrerar just detta.
En enkel pusseldeckare som följer en smal tråd, överlever max en genomläsning. Texter med bredare och djupare betydelsefält kan läsas om och om igen. Även en smal deckargåta kan naturligtvis breddas med hjälp av annat intressant innehåll (olika läsares intressen skiljer sig naturligtvis; relationer, kulturhistoria, politik, osv). Jag som historienörd kan uppleva Ecos romaner som veritabla guldgruvor, sprängfyllda med kunskaper och fakta. Ändå blir jag emellanåt kluven inför överflödet, riskerar övermättnad. Jag önskar inte läsa om en tegelsten som Foucaults pendel. Jag är definitivt glad att jag läst den, och å ena sidan är den så pass flyhänt skriven att de bitar som väckt mitt intresse hellre leder mig att söka vidare i faktaböcker på området. Å andra sidan har Eco också redan övertygat mig om att någon slutgiltig sanning kommer jag inte att finna, så då kan jag lika bra låta bli att slösa tid på det. Det är inget dumt slutresultat alls!
Övermäktigt faktaspäckat, men ändå fullt med 'juveler', lysande idéer, konspirationer, ibland får de mig att le, ibland skapar fanatismen en tyngd över bröstet - alltifrån jihad till nazism. När boken skrevs låg 1970-talets terrordåd i mångas tankar. Nu när jag läste den sprängdes flygplats och tunnelbana i Bryssel (22 mars), och IS-terror pågår i Syrien och Turkiet. Eco berättar om medeltida instruktioner för hur man uppfostrar självmordsbombare. En metod som verkar återanvändas än idag.
Trots att fakta kan vara verkliga fakta, är kartan, konspirationen, godtyckligt sammansatt av olika människors hjärnor. De absolut mest uppfriskande avsnitten i Ecos roman står Casaubons kvinna Lia för, mor till hans barn. Hon tar ner honom på jorden, varnar honom från att gå ner sig i konspirations-
träsket. Hon menar att människan alltid utgår från sin egen kropp, alltså visar kroppen hur vi ska tolka numerologi, högt och lågt. Mysterier, helighet och hemligheter är sprungna ur vår tillvaro i kroppen. Och alldeles särskilt uppenbart för henne när hon är gravid. Hennes resonemang ger mig både 'aha'-upplevelser och igenkänningsfaktor.
Casaubon kommer slutligen fram till att alla någon gång i livet får uppleva 'meningen', oftast som ett ogripbart ordlöst tillstånd, fullkomningen, som i brist på språk sällan blir någon insikt, utan bara sporrar oss att leta vidare livet igenom ... i tron att vi ännu inte nått fram till den, gåtans lösning.
Umberto Eco somnade in i februari i år, så fler romaner lär inte komma, men jag har några till kvar att läsa.
(Obs! En av alla konspirationsteorier som Eco tar upp, är den som även Dan Brown lånade 15 år senare till sin Da Vinci koden, 2003, dvs The Holy Blood and the Holy Grail av Baigent, Leigh, Lincoln. Men Umberto Ecos verk är så mycket större och bredare och rikare.)
2016-03-15
Stendagböckerna - Carol Shields (1993)
Den amerikanskfödda, kanadensiska författaren Carol Shields (1935-2003) fick jag ögonen på första gången när hon skrev sin biografi över Jane Austen (2001). Den tyckte jag mycket om. Hon hade dessförinnan skrivit fiktion alltsedan 1970-talet, men fick sitt stora genombrott 1993 med The Stone Diaries, som tilldelades flera litterära utmärkelser - inklusive Pulitzer Price for Fiction.
Stendagböckerna är en mycket egen släkthistoria, annorlunda utformad. Boken innehåller såväl släktträd som fotografier för att ge illusionen av fakta, ge oss intrycket av en faktisk biografi. Men oavsett om detta är fiktiva karaktärer rakt igenom, serveras vi en 1900-talets historia. Men inte de stora världskrigens 'stora' århundrade - utan hur de sociala tankemönstren skiftade, sett genom den lilla människans dådlösa historia. Vanliga människors liv, ofta triviala, men ändå alla med sin alldeles egen dramatik, osentimentalt berättat, trots att indivdernas öden emellanåt innehåller stor tragik.
Berättandet är 'fragmentariskt', vilket också känns som ett medvetet 'trick' för att skapa illusionen av genuina livshistorier. Verkliga människors liv är ju inte så nätt packeterat som romanernas fiktiva liv, som avrundas såväl i början som i slutet. Inte heller fotografisamlingen i mitten av boken är 'fullständig', exempelvis saknas huvudpersonen, Daisy.
1900-talet porträtteras genom Daisy, född 1905, död tidigt 1990-tal, samt hennes släktingar och vänner. Personerna är främst kanadensare, ibland bosatta i USA eller Storbritannien. Kapitlen utgår ifrån vissa betydelsefulla årtal, även om berättandet rör sig fram och tillbaka, för att fördjupa bilden av karaktärerna. Vissa avsnitt återges endast via spridda brev, aldrig en fullständig dialog, utan mer som de nyckfullt sparade spåren som kan återfinnas vid till exempel en bouppteckning. När Daisy lider av depression några år på 1960-talet får vi aldrig någon förklaring hur eller varför, bara en rad mer eller mindre närstående personers privata hypoteser. Ju längre jag läser, desto gåtfullare verkar människolivet. i slutet prövas en del alternativa summeringar av Daisys liv, olika listor, t ex de olika föreningar hon deltagit i under livet, eller raden med genomlevda sjukdomar, från spädbarnets kolik till det slutliga fatala slaganfallet, hennes boksamling, hennes recept på Citronpudding, en Att-Göra-lista och alla de adresser hon haft genom livet. Ja, det sägs inte explicit att det är hennes, men man förstår det mellan raderna. Sådana summeringar av livet är både fragmentariska, men ger samtidigt mig som läsare en känsla av allmängiltig igenkänning. Jag har också haft barnsjukdomar, mensvärk. Några av böckeran har jag själv läst. Receptet på hennes citronpudding är inget märkvärdigt, ändå kommer barnbarn och barnbarnsbarn att minnas hur god den var och själva vilja återskapa den.
Jag blir aldrig helt klar över 'vem' som agerar berättare. Romanen börjar, "Min mors namn var Mercy Stone Goodwill ..." - alltså är det Daisy som berättar inledningen, om sin egen födelse och moderns död i barnsäng, Daisy är Mercys enda barn. Men det är en händelse hon omöjligt kan minnas, eller ha sett utifrån. Daisys fortsatte liv berättas utifrån. I nästa kapitel är hon elva år, men tar aldrig mera till orda. Berättarsynvinkeln skiftar ständigt. Ingen 'ren' jag-form förekommer. Det är alltid andra som berättar om sin omgivning, utifrån. Jag uppfattar inget inre 'erlebte rede'. Emellanåt tar en berättare ordet, är det Carol Shields själv? Att det skulle vara en allvetande berättare kan diskuteras, eftersom vi sällan får några sanningar serverade.
Berättarvinkeln glider som sagt ständigt undan från mig och jag kan inte annat än gissa att detta är en mycket medveten hållning av Carol Shields, ett sätt att understryka det fragmentariska. De olika rösterna, mer eller mindre uttalade, blir aldrig en öppet formulerad kollektiv medvetandeström - som den hos Camilo José Cela som jag nyligen läst - men laborerar ändå åt det hållet, ger delar ur ett kollektiv för att forma en helhet.
Ett genomgående tema i romanen rör 'sten', markerat i titeln Stendagböckerna, Daisys far och svärfar är skickliga stenhuggare, de är ursprunget, de som byggde de stenmonument som visade på den nya rikedom och status som växte fram tidigt 1900-tal i Nordamerika. De är den manliga idoga styrkan. Men det finns också ett parallellt spår av botaniker, där Daisys make Barker drömmer om den nordliga orkidén, guckoskon, men tvingas ägna sig åt att förädla nya tåliga sädessorter, som kan säkra mattillgången för den växande befolkningen och deras växande välstånd. Han tappar all kontakt med sin stenhuggande far, samtidigt som hans mor skiljer sig och startar en egen trädgårdsrörelse. Även Daisy kommer främst att ägna sig åt trädgårdsarbete större delen av livet, först som den välbeställda hemmafruns 'hobby', men när hon blir änka vid 50 års ålder, kan hon också utveckla detta till en inkomst, genom att blir trädgårdsskribent.
Så dessa parallella teman kan synas väsensskilda, det hårda, obevekliga, mot de sköra växterna, och tycks symbolisera de olika vägval. Intressant är hur dessa trådar löper samman i slutet, i Barkers brorsdotterdotter Victoria, som Daisy tog till sig och uppfostrade som en sorts fosterbarn, och alltså stödjer Barkers ogifta brorsdotter mitt under det pryda 1950-talet. Som nybliven änka behöver Daisy detta engagemang, och med tanke på sin egen moderlösa uppväxt är det troligt att hon kände ett större släktskap än många andra med detta utomäktenskapliga barn.
Denna Vicdtoria, blir som vuxen paleobotaniker, dvs forskar kring utdöda växter, och söker med ljus och lykta efter något så ovanligt som växtfossiler, växter bevarade i sten! En fantasieggande symbolisk tematik.
Stendagböckerna är en mycket egen släkthistoria, annorlunda utformad. Boken innehåller såväl släktträd som fotografier för att ge illusionen av fakta, ge oss intrycket av en faktisk biografi. Men oavsett om detta är fiktiva karaktärer rakt igenom, serveras vi en 1900-talets historia. Men inte de stora världskrigens 'stora' århundrade - utan hur de sociala tankemönstren skiftade, sett genom den lilla människans dådlösa historia. Vanliga människors liv, ofta triviala, men ändå alla med sin alldeles egen dramatik, osentimentalt berättat, trots att indivdernas öden emellanåt innehåller stor tragik.
Berättandet är 'fragmentariskt', vilket också känns som ett medvetet 'trick' för att skapa illusionen av genuina livshistorier. Verkliga människors liv är ju inte så nätt packeterat som romanernas fiktiva liv, som avrundas såväl i början som i slutet. Inte heller fotografisamlingen i mitten av boken är 'fullständig', exempelvis saknas huvudpersonen, Daisy.
1900-talet porträtteras genom Daisy, född 1905, död tidigt 1990-tal, samt hennes släktingar och vänner. Personerna är främst kanadensare, ibland bosatta i USA eller Storbritannien. Kapitlen utgår ifrån vissa betydelsefulla årtal, även om berättandet rör sig fram och tillbaka, för att fördjupa bilden av karaktärerna. Vissa avsnitt återges endast via spridda brev, aldrig en fullständig dialog, utan mer som de nyckfullt sparade spåren som kan återfinnas vid till exempel en bouppteckning. När Daisy lider av depression några år på 1960-talet får vi aldrig någon förklaring hur eller varför, bara en rad mer eller mindre närstående personers privata hypoteser. Ju längre jag läser, desto gåtfullare verkar människolivet. i slutet prövas en del alternativa summeringar av Daisys liv, olika listor, t ex de olika föreningar hon deltagit i under livet, eller raden med genomlevda sjukdomar, från spädbarnets kolik till det slutliga fatala slaganfallet, hennes boksamling, hennes recept på Citronpudding, en Att-Göra-lista och alla de adresser hon haft genom livet. Ja, det sägs inte explicit att det är hennes, men man förstår det mellan raderna. Sådana summeringar av livet är både fragmentariska, men ger samtidigt mig som läsare en känsla av allmängiltig igenkänning. Jag har också haft barnsjukdomar, mensvärk. Några av böckeran har jag själv läst. Receptet på hennes citronpudding är inget märkvärdigt, ändå kommer barnbarn och barnbarnsbarn att minnas hur god den var och själva vilja återskapa den.
Jag blir aldrig helt klar över 'vem' som agerar berättare. Romanen börjar, "Min mors namn var Mercy Stone Goodwill ..." - alltså är det Daisy som berättar inledningen, om sin egen födelse och moderns död i barnsäng, Daisy är Mercys enda barn. Men det är en händelse hon omöjligt kan minnas, eller ha sett utifrån. Daisys fortsatte liv berättas utifrån. I nästa kapitel är hon elva år, men tar aldrig mera till orda. Berättarsynvinkeln skiftar ständigt. Ingen 'ren' jag-form förekommer. Det är alltid andra som berättar om sin omgivning, utifrån. Jag uppfattar inget inre 'erlebte rede'. Emellanåt tar en berättare ordet, är det Carol Shields själv? Att det skulle vara en allvetande berättare kan diskuteras, eftersom vi sällan får några sanningar serverade.
Berättarvinkeln glider som sagt ständigt undan från mig och jag kan inte annat än gissa att detta är en mycket medveten hållning av Carol Shields, ett sätt att understryka det fragmentariska. De olika rösterna, mer eller mindre uttalade, blir aldrig en öppet formulerad kollektiv medvetandeström - som den hos Camilo José Cela som jag nyligen läst - men laborerar ändå åt det hållet, ger delar ur ett kollektiv för att forma en helhet.
Ett genomgående tema i romanen rör 'sten', markerat i titeln Stendagböckerna, Daisys far och svärfar är skickliga stenhuggare, de är ursprunget, de som byggde de stenmonument som visade på den nya rikedom och status som växte fram tidigt 1900-tal i Nordamerika. De är den manliga idoga styrkan. Men det finns också ett parallellt spår av botaniker, där Daisys make Barker drömmer om den nordliga orkidén, guckoskon, men tvingas ägna sig åt att förädla nya tåliga sädessorter, som kan säkra mattillgången för den växande befolkningen och deras växande välstånd. Han tappar all kontakt med sin stenhuggande far, samtidigt som hans mor skiljer sig och startar en egen trädgårdsrörelse. Även Daisy kommer främst att ägna sig åt trädgårdsarbete större delen av livet, först som den välbeställda hemmafruns 'hobby', men när hon blir änka vid 50 års ålder, kan hon också utveckla detta till en inkomst, genom att blir trädgårdsskribent.
Så dessa parallella teman kan synas väsensskilda, det hårda, obevekliga, mot de sköra växterna, och tycks symbolisera de olika vägval. Intressant är hur dessa trådar löper samman i slutet, i Barkers brorsdotterdotter Victoria, som Daisy tog till sig och uppfostrade som en sorts fosterbarn, och alltså stödjer Barkers ogifta brorsdotter mitt under det pryda 1950-talet. Som nybliven änka behöver Daisy detta engagemang, och med tanke på sin egen moderlösa uppväxt är det troligt att hon kände ett större släktskap än många andra med detta utomäktenskapliga barn.
Denna Vicdtoria, blir som vuxen paleobotaniker, dvs forskar kring utdöda växter, och söker med ljus och lykta efter något så ovanligt som växtfossiler, växter bevarade i sten! En fantasieggande symbolisk tematik.
2016-03-08
En gränslös kärlekshistoria - Aino Trosell (2005)
Inte för att jag läst så mycket av Aino Trosell, men jag påstår ändå att En gränslös kärlekshistoria måste vara bland det bästa hon skrivit. Den stannar i mig långt efter att jag läst ut den.
Det är en hundra år lång stafett, från Trosells mormorsmor Eli, via mormor Stina och modern Edit, fram till Aino själv, när hon själv blir mor. Hon mejslar fram kvinnornas historia med lätt handlag, som paradoxalt nog skapar en stenhård historia som trycker sig in i mig.
Kvinnornas liv rör sig från Norge in till norra Dalarna, vid den tid då Svensk-Norska unionen sprack och en gammal gräns återuppstod. Och det som blir så smärtsamt tydligt är hur män och kvinnor samtidigt tycks stå på varsin sida om en mental gräns. Och likt vatten och olja delar den sig horisontellt, män ovan kvinnorna, hur än fattigt, så flyter oljan ovanpå vattnet, i kraft av sin styrka och turen att inte behöva föda barnen.
Med det inte sagt att historien är endimensionell - långt ifrån. Det är fyra mycket olika kvinnor som skildras, olika till intressen och bevekelsegrunder. Dock är kvinnolivens villkor oföränderligt hårda lågt fram i historien. Och Trosell ger en lysande inblick i detta. Hon är noggrann med att inte romantisera någonting. Under så hårda livsvillkor kunde kärlek aldrig komma i första rummet. Det är också tydligt att under denna epok, från sent 1800-tal till 1960-tal, när de intellektuella männen agiterade för 'fri kärlek', då var livet för kvinnorna - i synnerhet längst ner på samhällsstegen - fortfarande en strid med livet som insats.
Graviditet i obygd utan sjukvård. Fattigdom. Såväl kroppslig som känslomässig svält. Allt känns närmast övermäktigt. Ändå överlevde de. Det är en 'sann' släkthistoria, ur kvinnoperspektiv. Antagligen den sannaste jag någonsin läst. Trosell lyckas genom att sålla ner berättelsen till ett minimum, vaska fram fakta bortom känslor.
Ändå är det just detta som väckt mina känslor. Ja, det löper en röd tråd av ofullgångna försök till frigörelse genom hela historien.Jag kan verkligen rekommendera denna bok. Den är inte ny, men finns säkert på många bibliotek, men finns idag även som e-bok.
Det är en hundra år lång stafett, från Trosells mormorsmor Eli, via mormor Stina och modern Edit, fram till Aino själv, när hon själv blir mor. Hon mejslar fram kvinnornas historia med lätt handlag, som paradoxalt nog skapar en stenhård historia som trycker sig in i mig.
Kvinnornas liv rör sig från Norge in till norra Dalarna, vid den tid då Svensk-Norska unionen sprack och en gammal gräns återuppstod. Och det som blir så smärtsamt tydligt är hur män och kvinnor samtidigt tycks stå på varsin sida om en mental gräns. Och likt vatten och olja delar den sig horisontellt, män ovan kvinnorna, hur än fattigt, så flyter oljan ovanpå vattnet, i kraft av sin styrka och turen att inte behöva föda barnen.
Med det inte sagt att historien är endimensionell - långt ifrån. Det är fyra mycket olika kvinnor som skildras, olika till intressen och bevekelsegrunder. Dock är kvinnolivens villkor oföränderligt hårda lågt fram i historien. Och Trosell ger en lysande inblick i detta. Hon är noggrann med att inte romantisera någonting. Under så hårda livsvillkor kunde kärlek aldrig komma i första rummet. Det är också tydligt att under denna epok, från sent 1800-tal till 1960-tal, när de intellektuella männen agiterade för 'fri kärlek', då var livet för kvinnorna - i synnerhet längst ner på samhällsstegen - fortfarande en strid med livet som insats.
Graviditet i obygd utan sjukvård. Fattigdom. Såväl kroppslig som känslomässig svält. Allt känns närmast övermäktigt. Ändå överlevde de. Det är en 'sann' släkthistoria, ur kvinnoperspektiv. Antagligen den sannaste jag någonsin läst. Trosell lyckas genom att sålla ner berättelsen till ett minimum, vaska fram fakta bortom känslor.
Ändå är det just detta som väckt mina känslor. Ja, det löper en röd tråd av ofullgångna försök till frigörelse genom hela historien.Jag kan verkligen rekommendera denna bok. Den är inte ny, men finns säkert på många bibliotek, men finns idag även som e-bok.
2016-03-05
Rosmersholm - Henrik Ibsen (1886)
Med Vildanden (1884) svängde Ibsen av från realismen mot symbolismen. Och än mer fördjupas psykologin i nästa pjäs, Rosmersholm (1886), ett mörkt drama han skrev efter ett besök i Norge 1885. Ibsen hade huvudsakligen levt och arbetat utomlands, främst i Tyskland, ända sedan 1864. Tydligen blev återkomsten till Norgen en besvikelse.
Inflationen i sjävmord fortsätter. Just nu tycks allt jag läser från 1800-talet rör sig kring självmord. Redan 1867 skrev Zolas i Thérèse Raquin, om skuldkänslor inom en parrelation som gör det omöjligt för dem att leva samman och leva vidare. Ibsen är i Rosmersholm inne på samma linje. Men här är skuldbilden mer komplex, finns på såväl medvetna som omedvetna nivåer.
1880-talet sjuder politiskt, nya grupper kräver makten att bestämma över sina liv. Ibsens Rosmersholm utspelas på en herrgård, ett gammalt säte för makteliten. Prästen Rosmer är senaste arvtagaren, men vill nu göra sig av med fädernas tro. I Vildanden drömde idealisten om att få förädla människors sinnelag. Rosmer gick ett steg längre, när han och vännen Rebekka möts i samtal så djupa att de förändrar varandra på djupet. Rebekka är den föräldralösa gräsroten som ihärdigt strävat uppåt, medan Rosmer kommer till insikt om att han vill kliva ner från parnassen, ner till gräsrötterna, och ta till sig vänsterns nya idéer. Men då uppstår motstånd från såväl höger som vänster.
Rektor Kroll, konservativ agitator och Rosmers svåger, förfäras av beskedet att Rosmer övergett såväl högerpolitik som barnatro. Om Rosmer inte kan tjänstgöra som konservativ symbol måste han genast bekämpas med smutskastning. Även vänsterpolitikern slår ifrån sig. En avfallen präst är kyrkans fiende, och då rakt ingen hjälp. För att värva röster åt vänstern krävs oförvitliga medborgare som inte skrämmer nya väljare med radikala idéer. Man tonar bort sina ideal i hopp om del i makten. Ett politiskt spel för gallerierna. Intrigerna ställs i främsta ledet. Sanningen anpassas efter de egna syftena, oavsett vilken politisk sida man tillhör.
Rosmersholm sattes upp på Dramaten så sent som 2014. Jag såg den inte, och undrar om regissören fångades av just dessa politiska intriger som ett intressant tema även i vår tid.
Prästen Rosmer önskade dock aldrig agitera. Han ville bara leva sitt liv i all enkelhet enligt sina ideal. När han inte längre tror på en gudomlig makt som ser och dömer, måste han och Rebekka själva ta ansvar för sina handlingar - och alltså döma sig själva för sina avsteg.
Nej, vänta nu här. Avsäger han sig sina fäders dömande Gud, för att genast sätta sin egen inre kritiker i högsätet? Ja, så till den grad att de två huvudkaraktärerna tar livet av sig, uppfyllda av skuldkänslor. Men Rebekka tycks plötsligt mer hänförd över detta nya 'martyrskap', än sina tidigare ideal. Det gör mig beklämd. Rebekka, en gång stark och självständig, vänder som på en femtioöring och går i döden. Det gör dramat unket för mig. I synnerhet att inget sägs öppet och ärligt, att intrigerna får regera ostört.
Eller blev hon upphunnen av 'fädrens synder'? Vaga antydningar väcker misstankar om incest. Ska hon verkligen ta på sig skulden för halvkvädna halvsanningar, när ingen avslöjat vem hennes biologiske far är? Kan det väcka en sådan ångest? Så där på ett ögonblick?
Rosmer har lidit, uppgiven, alltsedan sin hustrus självmord 18 månader tidigare, passiviserad av smärta och skuldkänslor. Att Rebekka bor kvar hos honom efter hustruns död, eldar på förtalet i omgivningens ryktesspridning. Rosmer erbjuder det giftermål, som både höger- och vänsterkrafterna nu kräver. Men Rebekka kan inte acceptera den eftergiften. Hon känner att den ändå aldrig kan tvätta bort smutskastningen. Det resonemanget kan jag köpa.
Men det som sägs öppet, att Rebekka erkänner sig skyldig till hustruns död, att hon påverkat henne fram mot självmordet - ja då växer det där unkna 1800-talet fram igen. Menar Ibsen verkligen att jag ska se Rebekka, fritänkaren, som en falsk intrigmakare, som duperat sina närmaste vänner? Efter åratal av målmedveten kamp för ett modernare samhällsklimat, skulle hon plötsligt ha svängt bort från alla ideal för att glatt ta livet av sig?
Det har jag svårt att köpa. Att ingen sanning är helig, att låta förljugenheten regera. Eller skall jag tolka det som om hon är en sorts anarkistisk självmordsbombare? Ibsen lär ha hyllats som anarkist i Frankrike vid denna tid ... Att vid självmordet går båda under - både Rebecka, symbol för kvinnors frigörelse, och Rosmer, symbol för en kraftlös manlig överklass.
Ibsen ger inga svar. Karaktärerna ljuger både för varandra och sig själva. Vi är fria att tolka själva. Men ingenstans hittar jag något hoppfullt halmstrå ...
Tillägg 2017-08-02: Läste just i Victoria Benedictssons Stora boken, dagboksanteckningar från 24 november 1886, att hon just läst Rosmersholm, och att den grep henne djupt. Hon känner igen sig, alltså känslorna. Det var ju hennes samtid. Först protesterar hon dock mot de vita hästarna och andra sådana symboler som Ibsen drog till med i dramat, och som hon kände som "överflödigt och till skada". Det håller jag med om, nämnde de inte ens i min betraktelse ovan. Men hon kunde identifiera sig i Rebekka. -- Men det känns plågsamt att veta att Victoria, också, tog sitt eget liv, mindre än två år senare.
Inflationen i sjävmord fortsätter. Just nu tycks allt jag läser från 1800-talet rör sig kring självmord. Redan 1867 skrev Zolas i Thérèse Raquin, om skuldkänslor inom en parrelation som gör det omöjligt för dem att leva samman och leva vidare. Ibsen är i Rosmersholm inne på samma linje. Men här är skuldbilden mer komplex, finns på såväl medvetna som omedvetna nivåer.
1880-talet sjuder politiskt, nya grupper kräver makten att bestämma över sina liv. Ibsens Rosmersholm utspelas på en herrgård, ett gammalt säte för makteliten. Prästen Rosmer är senaste arvtagaren, men vill nu göra sig av med fädernas tro. I Vildanden drömde idealisten om att få förädla människors sinnelag. Rosmer gick ett steg längre, när han och vännen Rebekka möts i samtal så djupa att de förändrar varandra på djupet. Rebekka är den föräldralösa gräsroten som ihärdigt strävat uppåt, medan Rosmer kommer till insikt om att han vill kliva ner från parnassen, ner till gräsrötterna, och ta till sig vänsterns nya idéer. Men då uppstår motstånd från såväl höger som vänster.
Rektor Kroll, konservativ agitator och Rosmers svåger, förfäras av beskedet att Rosmer övergett såväl högerpolitik som barnatro. Om Rosmer inte kan tjänstgöra som konservativ symbol måste han genast bekämpas med smutskastning. Även vänsterpolitikern slår ifrån sig. En avfallen präst är kyrkans fiende, och då rakt ingen hjälp. För att värva röster åt vänstern krävs oförvitliga medborgare som inte skrämmer nya väljare med radikala idéer. Man tonar bort sina ideal i hopp om del i makten. Ett politiskt spel för gallerierna. Intrigerna ställs i främsta ledet. Sanningen anpassas efter de egna syftena, oavsett vilken politisk sida man tillhör.
Rosmersholm sattes upp på Dramaten så sent som 2014. Jag såg den inte, och undrar om regissören fångades av just dessa politiska intriger som ett intressant tema även i vår tid.
Prästen Rosmer önskade dock aldrig agitera. Han ville bara leva sitt liv i all enkelhet enligt sina ideal. När han inte längre tror på en gudomlig makt som ser och dömer, måste han och Rebekka själva ta ansvar för sina handlingar - och alltså döma sig själva för sina avsteg.
Nej, vänta nu här. Avsäger han sig sina fäders dömande Gud, för att genast sätta sin egen inre kritiker i högsätet? Ja, så till den grad att de två huvudkaraktärerna tar livet av sig, uppfyllda av skuldkänslor. Men Rebekka tycks plötsligt mer hänförd över detta nya 'martyrskap', än sina tidigare ideal. Det gör mig beklämd. Rebekka, en gång stark och självständig, vänder som på en femtioöring och går i döden. Det gör dramat unket för mig. I synnerhet att inget sägs öppet och ärligt, att intrigerna får regera ostört.
Eller blev hon upphunnen av 'fädrens synder'? Vaga antydningar väcker misstankar om incest. Ska hon verkligen ta på sig skulden för halvkvädna halvsanningar, när ingen avslöjat vem hennes biologiske far är? Kan det väcka en sådan ångest? Så där på ett ögonblick?
Rosmer har lidit, uppgiven, alltsedan sin hustrus självmord 18 månader tidigare, passiviserad av smärta och skuldkänslor. Att Rebekka bor kvar hos honom efter hustruns död, eldar på förtalet i omgivningens ryktesspridning. Rosmer erbjuder det giftermål, som både höger- och vänsterkrafterna nu kräver. Men Rebekka kan inte acceptera den eftergiften. Hon känner att den ändå aldrig kan tvätta bort smutskastningen. Det resonemanget kan jag köpa.
Men det som sägs öppet, att Rebekka erkänner sig skyldig till hustruns död, att hon påverkat henne fram mot självmordet - ja då växer det där unkna 1800-talet fram igen. Menar Ibsen verkligen att jag ska se Rebekka, fritänkaren, som en falsk intrigmakare, som duperat sina närmaste vänner? Efter åratal av målmedveten kamp för ett modernare samhällsklimat, skulle hon plötsligt ha svängt bort från alla ideal för att glatt ta livet av sig?
Det har jag svårt att köpa. Att ingen sanning är helig, att låta förljugenheten regera. Eller skall jag tolka det som om hon är en sorts anarkistisk självmordsbombare? Ibsen lär ha hyllats som anarkist i Frankrike vid denna tid ... Att vid självmordet går båda under - både Rebecka, symbol för kvinnors frigörelse, och Rosmer, symbol för en kraftlös manlig överklass.
Ibsen ger inga svar. Karaktärerna ljuger både för varandra och sig själva. Vi är fria att tolka själva. Men ingenstans hittar jag något hoppfullt halmstrå ...
Tillägg 2017-08-02: Läste just i Victoria Benedictssons Stora boken, dagboksanteckningar från 24 november 1886, att hon just läst Rosmersholm, och att den grep henne djupt. Hon känner igen sig, alltså känslorna. Det var ju hennes samtid. Först protesterar hon dock mot de vita hästarna och andra sådana symboler som Ibsen drog till med i dramat, och som hon kände som "överflödigt och till skada". Det håller jag med om, nämnde de inte ens i min betraktelse ovan. Men hon kunde identifiera sig i Rebekka. -- Men det känns plågsamt att veta att Victoria, också, tog sitt eget liv, mindre än två år senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
