Det var länge sedan jag bara slölästa vanliga deckare. Första gången jag läste något av Harlan Coben, minst tio år sedan, blev jag imponerad av författarens fingertoppskänsla in i minsta detalj. Och insikten och trovärdigheten i de kvinnliga karaktärerna gjorde att jag först antog att boken var skriven av en kvinna. Men så är det alltså inte.
Nu har jag läst Harlan Cobens två första deckare och där har dessa kvaliteter ännu inte utvecklats. Han är numera så känd att det tydligen finns ett sug efter nyutgivningar av alla hans böcker. Böckerna har fått förord där han erkänner att han är kritisk till sina tidigare brister. En entusiastisk debutant sitter sällan inne med alla tekniska kunskaper som krävs för att få rätt flyt och stuns i texten. Och antagligen var det lättare förr i tiden att ändå få boken utgiven än det skulle vara idag.
Debuten 1990, I väntan på döden (Play Dead), är en sorts psykologisk thriller, en kriminalgåta med flera mord, men utan detektiv. Det är offren själva som söker svaren och intrigen är ganska komplicerad. Tyvärr känns de 462 sidorna för mig alltför segt utdragna. Boken är full av naiva schabloner, alla kvinnor är vackra, och 'farliga' för män. Kanske som ett villospår för läsaren, så vi ska misstänka att mördaren är en kvinna, en av två systrar. Historien inleds 1960, men avslutas 1989, med de inblandades söner och döttrar. En intrig kring familjehemligheter, och livslögner. Slutknorren är drastisk, lite väl drastisk, då en karaktär inte bara byter namn, hår- och ögonfärg, utan låter operera såväl ansikte som stämband.
Vad jag främst fäste mig vid i den boken, var alla referenser till instinkter och intuition. Och det faktum att personerna - inte saknar detta - men vägrar lyssna på sin egen intuition och sina egna instinkter, och därför råkar illa ut. Just i början av 1990-talet hade jag själv börjat fundera över vad som menades med intuition. Att djur har instinkter hade man alltid pratat om, men var det sant att även människor har det? CG Jung talade om det, så jag började undersöka om jag själv hade något sånt jag kunde lita till. Idag låter detta märkligt, att jag ens skulle behöva undra. På något sätt tycks 1900-talets behaviourism ha försökt göra om oss människor till automater. Idag är det en självklarhet. att vi är mer än så, och har s.k. 'andliga' förmågor, som känner av omgivningen och situationer via våra instinkter eller intuition.
Harlan Cobens andra deckare, Epidemin (Miracle Cure, 1991), har fortfarande många brister i mina ögon. Återigen hör två vackra systrar till huvudkaraktärerna, och de börjar som antagonister, men återfinner varandra. Den ena, Sara, har dock ett handikapp, som hon kompenserar genom studier och karriär som undersökande TV-journalist, vilket är ett steg i rätt riktning. Hon har en vän som är polis- kommissarie, Max 'Twitch' Bernstein, ung och smart och gay, men 'full av tics' och själv omedveten om att han aldrig kan hålla sig stilla. Ett än så länge taffligt porträtt.
Det intressanta i denna deckare är Aids-temat, den nya 'farsot' som debuterat i massmedia i början av 1980-talet. På svenska är titeln därför Epidemin, vilket jag dock tycker siktar snett, eftersom det inte dycker upp fler än sju patienter i hela boken. Intrigen rör de läkare som forskar för att finna en mirakelkur, men möter motstånd både hos religiösa fundamentalister som påstår att Hiv är 'Guds straff'' över sodomiter och narkomaner. Men även får rivaler inom andra forskningsgrenar, t ex cancer, för att de slåss om samma forskningsanslag.
Aids/Hiv-temat gör alltså deckaren till en tydlig tidsbild, känns som om Harlan Coben var på hugget tidigt, att kommentera motsättningarna inom detta då mycket känsliga område. Sara är gift med en Basket-stjärna och storidol, Michael. De är kändisparet som får representera det heterosexuella paret som får smittan via blodtransfusion. Ett viktigt tema är 'målet helgar medlen' ur olika synvinklar.
Intrigen börjar alltså med smutskastning mellan olika ytterligheter, som tar fram de sämsta sidorna hos alla människor som tävlar om begränsade resurser. Och i mitten hamnar homosexuella som offer för en massmördande torped, som i massmedia kallas 'bögmördaren'. Naturligtvis hinner intrigen vridas flera varv innan vi får någon klarhet i hur allt hänger ihop. Tyvärr innebär det longörer och de ledtrådar som man önskar sig som läsare saknas till stor del.
När basketkändisen Michael till slut visar sig aldrig varit hiv-smittad, utan endast utsatt för intrig och förtal, andas media ut - och utnämner kommissarie Max till hjälte. Varpå han får chans att avslöja att han är gay - och blir 'rikets främste bögkändis' - vilket inte var den typ av hjälte som massmedia hade önskat sig på den tiden...
2019-03-30
Shamanens sång - Jan Lidbeck (2011)
Det här är en medicinsk thriller, som satiriserar läkare - trots att författaren själv är läkare, specialist på smärtbehandlingar. Jan Lidbeck tröttnade på hur usel smärtvården är, och alla myter som omgärdade detta område. Att så många pacienter blir hånade och avspisade som inbillningssjuka.
Första halvan av boken rör Johanna, en ung kvinna, duktig intensivvårdssköterska som på väg till jobbet blir påkörd av en buss och drabbas av en wiplash-skada som leder till svår handikappande värk. Men prover och röntgen ger inga bevis på skador som kan behandlas. Alltså står läkarna handfallna, och i stället för att erkänna sin okunskap, börjar de raljera och avfärdar henne som inbillningssjuk.
Hur än hårt karikerade läkarna är, känner jag tyvärr igen mig i mycket, både i mitt eget möte med vårdsverige, liksom min dotter som drabbades av reumatism redan som barn, och min mor som levde med fruktansvärda bältrossmärtor i över 20 år. Och envän som drabbats av wiplash och i årtionden sökt möjliga vägar till lättnader av sina plågor.
Problemet kommer inte bara av de läkare med bristande empati, utan handlar också om att samhällsklimatet hårdnat, att man alltsedan 1990-talets ekonomiska kriser, från politiskt håll helt har lämnat den humanitära folkhemstanken bakom sig, och i stället helt inriktat sig på att 'spara pengar'. Då börajde man beskylla sjuka och skadade människor att vara smitare och bedragare. Läkarna fick nya restriktiva regler att hindra långtidssjukskrivningar.
Propagandan att sjuka smitare skulle avslöjas och tjäna pengar åt staten har naturligtvis inte infriats. Utan möjlighet till återhämtning och bot och bättring, ökar utslagningen. Utslagning av plikttrogna överarbetade människor, som alls inte vill vara sjukskrivna. Inte desto mindre har samhällets skyddsnät nedmonterats.
Boken börjar mycket dokumentärt och realistiskt. Författaren är trots allt läkare och sitter inne med hela synfältet, från möten med patienter, till regler uppifrån och erfarenheter av hur kollegor försöker hantera dessa motstridiga krav. I boken finns autentiska tidningsartiklar och förutom andra dokument som skall avbilda verkligheten.
Att huvudkaraktären Johanna inte klarar av förnedringen i många månader innan hon tar livet har sig, känns kanske inte så realistiskt. Jag känner som sagt människor som lidit i årtionden. Jag tror att hoppet driver människor att hålla sig kvar längre än så. Men författaren vill här komma in i andra delen, thrillern, det som ska dra till sig deckar-läsarna förutom alla patienter som känner igen sig.
Här möter vi Johannas far, läkaren som tröttnat på svensk sjukvård och sedan fem år tillbaka i stället jobbar i Afrika, där läkarna måste klara sig på sin egen skicklighet och bred kunskapsnivå, inte bara förlita sig på proverna, som verkar proffsiga - men i botten trots allt är bristfälliga.
Johannas far kommer efter hennes död hem, fylld av hämndbegär. Att hon redan är död gör det möjligt att göra en obduktion, och där uppdagas att det finns skador i nacken, vilka inte hade synts på magnetröntgen. Som sagt, prover visar inte hela bilden och ger bara svar på det man frågar, så ställer man inte rätt frågor, får man inte heller rätt svar. Att bara förlita sig på provsvar, i stället för att lyssna på patienterna, gör att sjukvården riskerar att bli för lat, riskerar att somna om, och missa olika lösningar. Något Johannas far inte kan kosta på sig på gräsrotsnivå i Afrika.
I Sverige börjar han dra i de trådar han har tillgång till, gamla kollegor, m.m. för att hämnas på de läkare som förnedrat Johanna, och inte lyssnat till hennes plågor. Detta kan kännas lite väl magstarkt, om vi inte minns att detta är en 'thriller', inte en dokumentär. Han vill i första hand skrämma till eftertanke, och lyckas i något fall. Han har också med sig växtgifter från en shaman i Burundi, som i ett fall - hos den sämste läkaren - skapar sådana smärtor att han själv ber om 'dödshjälp', för att slippa ifrån smärtor, sådana han bagatelliserat hos de patienter han vägrat att hjälpa.
Inte för att jag köper det där med att shamaner skulle rekommendera hämnd via gifter ... men thriller- intrigen väcker trots allt eftertanke. Och i synnerhet uppskattar jag alla dokumentära insikter som denna bok omfattar. De sista sidorna är fulla av förklarande noter, viktiga att läsa. Detta är en mycket läsvärd bok.
Första halvan av boken rör Johanna, en ung kvinna, duktig intensivvårdssköterska som på väg till jobbet blir påkörd av en buss och drabbas av en wiplash-skada som leder till svår handikappande värk. Men prover och röntgen ger inga bevis på skador som kan behandlas. Alltså står läkarna handfallna, och i stället för att erkänna sin okunskap, börjar de raljera och avfärdar henne som inbillningssjuk.
Hur än hårt karikerade läkarna är, känner jag tyvärr igen mig i mycket, både i mitt eget möte med vårdsverige, liksom min dotter som drabbades av reumatism redan som barn, och min mor som levde med fruktansvärda bältrossmärtor i över 20 år. Och envän som drabbats av wiplash och i årtionden sökt möjliga vägar till lättnader av sina plågor.
Problemet kommer inte bara av de läkare med bristande empati, utan handlar också om att samhällsklimatet hårdnat, att man alltsedan 1990-talets ekonomiska kriser, från politiskt håll helt har lämnat den humanitära folkhemstanken bakom sig, och i stället helt inriktat sig på att 'spara pengar'. Då börajde man beskylla sjuka och skadade människor att vara smitare och bedragare. Läkarna fick nya restriktiva regler att hindra långtidssjukskrivningar.
Propagandan att sjuka smitare skulle avslöjas och tjäna pengar åt staten har naturligtvis inte infriats. Utan möjlighet till återhämtning och bot och bättring, ökar utslagningen. Utslagning av plikttrogna överarbetade människor, som alls inte vill vara sjukskrivna. Inte desto mindre har samhällets skyddsnät nedmonterats.
Boken börjar mycket dokumentärt och realistiskt. Författaren är trots allt läkare och sitter inne med hela synfältet, från möten med patienter, till regler uppifrån och erfarenheter av hur kollegor försöker hantera dessa motstridiga krav. I boken finns autentiska tidningsartiklar och förutom andra dokument som skall avbilda verkligheten.
Att huvudkaraktären Johanna inte klarar av förnedringen i många månader innan hon tar livet har sig, känns kanske inte så realistiskt. Jag känner som sagt människor som lidit i årtionden. Jag tror att hoppet driver människor att hålla sig kvar längre än så. Men författaren vill här komma in i andra delen, thrillern, det som ska dra till sig deckar-läsarna förutom alla patienter som känner igen sig.
Här möter vi Johannas far, läkaren som tröttnat på svensk sjukvård och sedan fem år tillbaka i stället jobbar i Afrika, där läkarna måste klara sig på sin egen skicklighet och bred kunskapsnivå, inte bara förlita sig på proverna, som verkar proffsiga - men i botten trots allt är bristfälliga.
Johannas far kommer efter hennes död hem, fylld av hämndbegär. Att hon redan är död gör det möjligt att göra en obduktion, och där uppdagas att det finns skador i nacken, vilka inte hade synts på magnetröntgen. Som sagt, prover visar inte hela bilden och ger bara svar på det man frågar, så ställer man inte rätt frågor, får man inte heller rätt svar. Att bara förlita sig på provsvar, i stället för att lyssna på patienterna, gör att sjukvården riskerar att bli för lat, riskerar att somna om, och missa olika lösningar. Något Johannas far inte kan kosta på sig på gräsrotsnivå i Afrika.
I Sverige börjar han dra i de trådar han har tillgång till, gamla kollegor, m.m. för att hämnas på de läkare som förnedrat Johanna, och inte lyssnat till hennes plågor. Detta kan kännas lite väl magstarkt, om vi inte minns att detta är en 'thriller', inte en dokumentär. Han vill i första hand skrämma till eftertanke, och lyckas i något fall. Han har också med sig växtgifter från en shaman i Burundi, som i ett fall - hos den sämste läkaren - skapar sådana smärtor att han själv ber om 'dödshjälp', för att slippa ifrån smärtor, sådana han bagatelliserat hos de patienter han vägrat att hjälpa.
Inte för att jag köper det där med att shamaner skulle rekommendera hämnd via gifter ... men thriller- intrigen väcker trots allt eftertanke. Och i synnerhet uppskattar jag alla dokumentära insikter som denna bok omfattar. De sista sidorna är fulla av förklarande noter, viktiga att läsa. Detta är en mycket läsvärd bok.
2019-03-25
Mitt liv så här långt - Jane Fonda (2005)
Om man som jag är intresserad av kultur- och samhällshistoria, då är Jane Fondas första memoar, Mitt liv så här långt, ett lyckokast. Även om man glömt det, så inser man strax hur ikonisk hon var under de tre årtionden hon filmade 1960-1990. Inte bara för sina filmer, utan även för sina protester mot hemlandet USA's agerande i Vietnam-kriget, och skapandet av Work-out videos och mycket annat, vilket tydligen satte igång folks intresse för att skaffa sig en 'video', som då (1980) tillhörde de nya mediala uppfinningarna.
Hon förskönar inte, slår sig inte för bröstet, tvärtom. Boken utforskar på djupet hur hon påverkats av sin omgivning, och hur hon till långt in i medelåldern hade svårt att stå upp för sig själv. En sextioårig kamp. Hon analyserar och visar upp för att dela med sig till alla som kan ha hamnat i samma situation.
Från sina första roller som oskyldig flicka i romantiska komedier, hamnade hon i Frankrike, mitt i den franska filmgräddan och 'Nya Vågen', vilket i slutänden gav henne en möjlighet att i Europa se USA utifrån, när protesterna mot Vietnamkriget växte sig allt starkare. Tills Jane Fonda tog på sig uppgiften att resa tillbaka och protestera på hemmaplan. Hon intervjuade mängder av amerikanska soldater om deras erfarenheter och betraktades av många som förrädare och utreddes av FBI, osv. Trots att boken är en tegelsten på 600 sidor lång, är allt så elegant skrivet, att texten känns lätt och luftig, fördelad i lagom munsbitar.
Jag har aldrig sett kultklassikern 'Barbarella' (1968), eller 'Klute' (1971), men minns mycket väl 'Det shoot Horses, Don't they? (1969) om förödmjukande maratondans under den stora Depressionen. Liksom 'Julia' (1977; med Vanessa Redgrave), 'Coming Home' (1978; med John Voight, om Vietnamveteraner), och 'The China Syndrom' (1979; om kärnkraftshaveri, samma år som det även kom att hända i Harrisburg), och den fantastiska 'Sista sommaren' (1981; där hon spelar mot sin far, Henry Fonda, hans sista film, och Katherine Hepburn.), bara för att nämna några. "9 to 5" (1980) med Dolly Parton och Lily Tomlin, gick på TV härom veckan, den var kul att se igen.
Två Oscar vann hon, förutom ytterligare fem nomineringar. Många av filmerna vill åskådliggöra underliggande sociala problem, även om en film som '9 to 5' ytligt sett är en komedi, så är ämnet sexuella trakasserier på arbetsplatsen, ett ämne som åter är uppe i hetluften nu 40 år senare.
Efter 15 års uppehåll i filmandet, satte dock filmkarriären åter igång, 2005, nästan samtidigt med denna utgivningen av självbiografin. Hon har kommit in i andra andningen, helt enkelt, eller som hon själv säger, 'sin tredje ålder/fas' i livet. Förhoppningsvis så mycket tryggare i sig själv, vilket hon kämpat livet igenom för.
Hon förskönar inte, slår sig inte för bröstet, tvärtom. Boken utforskar på djupet hur hon påverkats av sin omgivning, och hur hon till långt in i medelåldern hade svårt att stå upp för sig själv. En sextioårig kamp. Hon analyserar och visar upp för att dela med sig till alla som kan ha hamnat i samma situation.
Från sina första roller som oskyldig flicka i romantiska komedier, hamnade hon i Frankrike, mitt i den franska filmgräddan och 'Nya Vågen', vilket i slutänden gav henne en möjlighet att i Europa se USA utifrån, när protesterna mot Vietnamkriget växte sig allt starkare. Tills Jane Fonda tog på sig uppgiften att resa tillbaka och protestera på hemmaplan. Hon intervjuade mängder av amerikanska soldater om deras erfarenheter och betraktades av många som förrädare och utreddes av FBI, osv. Trots att boken är en tegelsten på 600 sidor lång, är allt så elegant skrivet, att texten känns lätt och luftig, fördelad i lagom munsbitar.
Jag har aldrig sett kultklassikern 'Barbarella' (1968), eller 'Klute' (1971), men minns mycket väl 'Det shoot Horses, Don't they? (1969) om förödmjukande maratondans under den stora Depressionen. Liksom 'Julia' (1977; med Vanessa Redgrave), 'Coming Home' (1978; med John Voight, om Vietnamveteraner), och 'The China Syndrom' (1979; om kärnkraftshaveri, samma år som det även kom att hända i Harrisburg), och den fantastiska 'Sista sommaren' (1981; där hon spelar mot sin far, Henry Fonda, hans sista film, och Katherine Hepburn.), bara för att nämna några. "9 to 5" (1980) med Dolly Parton och Lily Tomlin, gick på TV härom veckan, den var kul att se igen.
Två Oscar vann hon, förutom ytterligare fem nomineringar. Många av filmerna vill åskådliggöra underliggande sociala problem, även om en film som '9 to 5' ytligt sett är en komedi, så är ämnet sexuella trakasserier på arbetsplatsen, ett ämne som åter är uppe i hetluften nu 40 år senare.
Efter 15 års uppehåll i filmandet, satte dock filmkarriären åter igång, 2005, nästan samtidigt med denna utgivningen av självbiografin. Hon har kommit in i andra andningen, helt enkelt, eller som hon själv säger, 'sin tredje ålder/fas' i livet. Förhoppningsvis så mycket tryggare i sig själv, vilket hon kämpat livet igenom för.
2019-03-15
Per Wästberg - Luftburen (1969)
Per Wästberg (född 1933) debuterade med en novellsamling redan som 15-åring, och har varit produktiv ända sedan dess. Men inte förrän nu har jag läst min första Wästberg-roman, Luftburen från 1969, som jag snubblade över på antikvariat i en fin pocket från 1972. Det var ofta hög kvalitet på pockets på den tiden. Jag föll för det, men också eftersom det är en 1960-tals roman, en spännande era på många vis.
Det blir genast tydligt att Wästberg är en Stockholmsskildrare, liksom andra med honom samtida författare som Fogelström, Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöö. Romanen rör sig i ett mycket konkret stadslandskap med exakt angivna gator med mera. Tänker att det kanske hängde samman med att Stockholm just på 1960-70-talen förändrades så hastigt, revs och byggdes om och planades ut.
Inser så fort jag börjar läsa, av en inledande kort sammanfattning, att romanen knyter an till en tidigare roman, Vattenslottet (1968), som jag alltså inte läst. Men författaren säger att det "inte är nödvändigt" att man läst den". Men halvsyskonen Jan och Gertrud, som var huvudpersoner i den, är i centrum även i denna. I Luftburen (1969) förälskar sig Jan i Jenny, byråchef på Naturvårdsverket. (!)
Observera att på 60-talet blev folk plötsligt medvetna om att miljön inte var osårbar, plötsligt fanns en hel rad problem som ville sätta sig på tvären i halsen. Allt som 'ingen hade tänkt på' flöt upp till ytan. Men hur än konkret och livsbejakande den här boken är, så befinner vi oss i en byråkratisk övre medelklassmiljö. Inga miljöaktivister på gräsrotsnivå inom synhåll. Utan en byråchef och syster Gertrud, som forskar kring ormbunkar (?), får representera miljömedvetandet.
Boken igenom är Jan och Jenny 'luftburna', dvs befinner sig i en extatisk känsla av förälskelse. Självklart finns det komplikationer. Båda har andra partners de inte vill skada. Kan man älska flera? Kan man dela med sig? Fungerer fri sexualitet? Filosoferandet från sida till sida liknar en fransk Nya Vågen-film, med svartsjuka som en borgerlig avart man skulle avhända sig
Tankarna tangerar 60-talets visioner om storfamiljer. Så romanen är en tydlig barometer för tidsandan, om än begränsad till övre medelklass, och därför välpolerad. Dessa människor har tappat bort sitt själslig djup, genom att försöka ignorera jobbiga känslor. Rent teoretiskt borde ovillkorlig kärlek, agape som inget kräver, vara ett fullt möjligt ideal. Men försöken går på grund.
Vad jag däremot har svårt att ta till mig, det är att halvsyskonen Jan och Gertrud lever som gifta, det är deras 'hemlighet', eftersom de har samma far är det olagligt. För att förstå den biten borde jag väl ha läst den tidigare romanen. Varför i all sin dar? Jag kan inte ta till mig 'syskonkärlek' som så viktig, att den gör incest till något 'naturligt'? Där skiljer sig verkligen 60-talet från dagens debattklimat.
Allt filosoferande kring den fria sexualiteten, där allt skulle undervisas som naturligt, att vara öppen för 'allt', ledde till att alltför många gränser revs, individen uppgick i kollektivet och i synnerhet kvinnors 'jag' suddades ut, till förmån för 'kollektivet'. Enda möjligheten för en kvinna att lyckas var att 'bli man', ta till sig manliga ideal.
Jag kan inte låta bli att må dåligt för Gertruds skull, att hon känns inlåst i hemmet, med sin forskning, att hon aldrig nått utanför hemmets vrå, hur än intelligent och kapabel, är hon fast i hemmet med brodern och i dammiga akademiska bibliotek. Tack och lov tar hon steget ut och bort i slutet av boken, för att äntligen skapa sig ett eget liv - hoppas jag.
Jenny, den effektiva 'byråchefen', hade innan kärleken till Jan drabbade henne, varit nöjd med köttslig kärlek, i ett långdistansförhållande, till engelsmannen John. Så länge de inte diskuterade saken, utan bara tog varandra för givet, så fungerade det. Men så snart Jan uppstod som rival, då utbröd svartsjukestormen, och den visionen gick i kras.
Det blir genast tydligt att Wästberg är en Stockholmsskildrare, liksom andra med honom samtida författare som Fogelström, Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöö. Romanen rör sig i ett mycket konkret stadslandskap med exakt angivna gator med mera. Tänker att det kanske hängde samman med att Stockholm just på 1960-70-talen förändrades så hastigt, revs och byggdes om och planades ut.
Inser så fort jag börjar läsa, av en inledande kort sammanfattning, att romanen knyter an till en tidigare roman, Vattenslottet (1968), som jag alltså inte läst. Men författaren säger att det "inte är nödvändigt" att man läst den". Men halvsyskonen Jan och Gertrud, som var huvudpersoner i den, är i centrum även i denna. I Luftburen (1969) förälskar sig Jan i Jenny, byråchef på Naturvårdsverket. (!)
Observera att på 60-talet blev folk plötsligt medvetna om att miljön inte var osårbar, plötsligt fanns en hel rad problem som ville sätta sig på tvären i halsen. Allt som 'ingen hade tänkt på' flöt upp till ytan. Men hur än konkret och livsbejakande den här boken är, så befinner vi oss i en byråkratisk övre medelklassmiljö. Inga miljöaktivister på gräsrotsnivå inom synhåll. Utan en byråchef och syster Gertrud, som forskar kring ormbunkar (?), får representera miljömedvetandet.
Boken igenom är Jan och Jenny 'luftburna', dvs befinner sig i en extatisk känsla av förälskelse. Självklart finns det komplikationer. Båda har andra partners de inte vill skada. Kan man älska flera? Kan man dela med sig? Fungerer fri sexualitet? Filosoferandet från sida till sida liknar en fransk Nya Vågen-film, med svartsjuka som en borgerlig avart man skulle avhända sig
Tankarna tangerar 60-talets visioner om storfamiljer. Så romanen är en tydlig barometer för tidsandan, om än begränsad till övre medelklass, och därför välpolerad. Dessa människor har tappat bort sitt själslig djup, genom att försöka ignorera jobbiga känslor. Rent teoretiskt borde ovillkorlig kärlek, agape som inget kräver, vara ett fullt möjligt ideal. Men försöken går på grund.
Vad jag däremot har svårt att ta till mig, det är att halvsyskonen Jan och Gertrud lever som gifta, det är deras 'hemlighet', eftersom de har samma far är det olagligt. För att förstå den biten borde jag väl ha läst den tidigare romanen. Varför i all sin dar? Jag kan inte ta till mig 'syskonkärlek' som så viktig, att den gör incest till något 'naturligt'? Där skiljer sig verkligen 60-talet från dagens debattklimat.
Allt filosoferande kring den fria sexualiteten, där allt skulle undervisas som naturligt, att vara öppen för 'allt', ledde till att alltför många gränser revs, individen uppgick i kollektivet och i synnerhet kvinnors 'jag' suddades ut, till förmån för 'kollektivet'. Enda möjligheten för en kvinna att lyckas var att 'bli man', ta till sig manliga ideal.
Jag kan inte låta bli att må dåligt för Gertruds skull, att hon känns inlåst i hemmet, med sin forskning, att hon aldrig nått utanför hemmets vrå, hur än intelligent och kapabel, är hon fast i hemmet med brodern och i dammiga akademiska bibliotek. Tack och lov tar hon steget ut och bort i slutet av boken, för att äntligen skapa sig ett eget liv - hoppas jag.
Jenny, den effektiva 'byråchefen', hade innan kärleken till Jan drabbade henne, varit nöjd med köttslig kärlek, i ett långdistansförhållande, till engelsmannen John. Så länge de inte diskuterade saken, utan bara tog varandra för givet, så fungerade det. Men så snart Jan uppstod som rival, då utbröd svartsjukestormen, och den visionen gick i kras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
