Ond bråd död i Venedig - Donna Leon (1992)

Donna Leon (f.1942) är amerikanska men skriver deckare från Venedig. Med tanke på att Donna Leon själv faktiskt lever i Venedig och har gjort det sedan 1981, gjorde att jag till slut skaffade mig några av hennes deckare, och nu har läst den första, om polisen Guido Brunetti. 

Brunetti är ingen mästerdetektiv, han går runt och intervjuar alla inblandade, blir intresserad av de inblandade människorna, lågmält begrundande implikationerna av det han hör. Denna första del kändes lite trög i uppstarten, offret är en tysk 'genial' dirigent som kommit till Venedig för att dirigera La Traviata. Först känns alla olika trådar lite väl långsökta, med dirigentens liv på 1940-talet, men i slutet knyts allt ihop riktigt bra. 

Venedig har jag varit i, men bara helt kort, så jag både känner igen mig och tycker om att få veta 'mer'. Karaktärerna är behållningen, även om det finns schabloner vad gäller det italienska. Kanske är det därför böckerna aldrig fått översättas till Italienska, hon lever ju där. Böckerna har översatts till 23 språk, men inte italienska. Men det är svårt att avgöra efter bara första boken.

Huvudbrottet i boken gäller pedofili, så vill man se samhällskritik så gäller det pedofili och kvinnors underordning i patriarkala samhällen. Anekdota bihistorier om byråkrati i Venedig tillhör också guilty pleasure underhållning.

Aliide, Aliide - Mare Kandre (1991)

Jag känner mig mycket kluven inför denna roman. Mare Kandre (1962-2005) är onekligen en mycket begåvad författare. Språkligt skulle texten ha kunnat klassificerats som 'prosalyrisk', om det inte varit för att det är en så dystopisk orgie i ett barns osäkerhet och rädslor. Vi befinner oss hela tiden inuti en 8-årig flickas upplevelse av sin värld och sina relationer, som något i grunden obegripligt. Oftast är det barnets blick, även om den vuxne författaren ibland lyser igenom, med information som inte känns som en 8-årings.

Romanen saknar intrig i vanlig mening, en av orsakerna till att texten tycks drar åt det prosalyriska hållet. Eller snarare, bitvis, en gotisk skräckvärld. Texten gestaltar ett barns psykiska inre värld, och blir därför både realistisk och bitvis absurd. Ljuspunkter tycks saknas helt. Miljön luktar hundpiss, är dammig, ostädad, det hon möter liknas vid tarmar, hundbajs, björnbär skrämmer likt utskurna blodiga inre organ. Allt i gotisk anda. Barnet upplever allt helt med hud och lukt och hörsel, mer än syn, och absolut inte med något färdigt intellekt. 

Barnet, Aliide, uppfattar alla sina närmaste som känslomässigt avstängda. De flesta saknar egna namn, utskrivs oftast bara med initial. Familjen nämns med släktskapsord, förutom lillebror Idrok, den enda hon tycks ha någon sorts känslomässig samhörighet med, om än begränsad och skör.

Det är tungt att tänka sig att någon verkligen behöver uppleva livet så tungt och obegripligt, att så totalt sakna känslomässig kontakt. Aliide upplever att de alla stänger in sig så totalt i sig själva att de blir alienerade både från varandra ochs ig själva. Man anar att detta för Aliide är hennes eget sätt att överleva, så frågan är ifall det verkligen skulle vara likadant även om hon själv inte hade stängt sig inne i sin egen innersta smärta, som hon gör allt för att tömma och pressa ner i det omedvetna.

En tredjedel in i boken anar man en orsak. Det är när Aliide utan närmare förklaring kallas till skolläkaren för undersökning. Det är som om ingen informerat och förberett, och talat om vad detta handlar om - varför hon plötsligt måste klä av sig och låta en läkares stora gamla händer klämma på henne överallt. 

Man anar är att detta inte är upprinnelsen, den ursprunliga orsaken till ångesten, som gör att hon känner sig 'smutsig' och skändad. Det måste finnas saker som undertryckts, och undertryckts så väl, att de är svåra att gräva fram. Men vi får aldrig veta om den undertryckta orsaken är något hon själv drabbats av som mycket liten, eller om det är sammanblandat med vad hon hört på nyheterna om ett sexualmördat och styckat barn. Sammanblandat med andra skrämmande bilder från tidig barndom. Förutom familjens kyla, avsaknaden av 'äkta kärlek'. I slutet funderar Aliide att familjebandens 'beroende-förhållanden' omöjliggör kärlek.

Detta, att jag som läsare måste välja själv vad jag vill tro, kan vara både en styrka och en svaghet. Texten blir svår att glömma, frågorna stannar kvar, förföljer. Aliids slutliga lösning blir att tiga och le, så tomt som möjligt, leendet som en mur mot omvärlden. Och lär sig skriva, från de allra mest grundläggande orden. NEJ, kanske, VET INTE. För att en dag kanske kunna skriva sig ur sin tystnad. När hon blivit så vuxen att hon inte längre är beroende av andra vuxna. 

Hon inser att hon ännu inte kan se objektivt på omgivningen. Det är ju något som bara intellektet sysslar med. Inte känslorna.  

En levande själ - P C Jersild (1980)

Jersilds föregående historia, Babels hus (1978) var en i hög grad klassisk socialrealistisk roman, och lysande som sådan, trots att Jersild dittills favoriserat formexperiment. Redan 1980, är han tillbaka med nya experiment, denna gång i framtiden, med vetenskapliga experiment i SF stil.

Huvudkaraktären, Ypsilon, är en mänsklig hjärna vars hela kropp, förutom öronen och ena ögat, blivit, 'amputerad'. Ypsilon är alltså en helt frilagd hjärna som hålls vid liv i ett akvarium, Och inte bara har hela tankeförmågan i behåll, trots upprepade el-chocker "för att ta bort hens minnen", utan  även är uppfylld av känslor.

Jersilds första kliv in i 1980-talet tycks alltså röra mycket som kom att bli huvudintressen under hans samtid - identitet, etik kring individens rättigheter, och hur är vår hjärna konstruerad. Och hur står det egentligen till med kropp och själ? Sitter den i hjärnan, eller är den separat? Den sista frågan besvaras inte, trots romanens titel, däremot är den för tiden bärande idén att intellektet sitter i vänster hjärnhalva och känslor och konstnärlighet i höger hjärnhalva.

Forskarna i boken vill göra sig av med känslobiten och jobbar på att amputera även den högra känslogärnan, varför de translanterar in en vänsterhänt människas högra hjärnhalva, för att göra om Ypsilon till enbart intellekt, utan känslor, och alltså överträffa vanliga mekaniska datamaskiner. Än mer SF är försöken att seda 'föda upp' sådana superhjärnor via aborterade foster som kopplas till superhjärnan.

Detta är naturligtvis en helt osannolik skröna, men vill väcka tankar om känslokall vinningslystnad, forskare som ser mer till sina intressen än till det bästa för de inblandade 'offren'.

Ett citat, som hör hemma i 1980-talet, kommer från Ypsilon, när hen för första gången får se sig själv i en spegel, en frilagd hjärna med ett löst skvalpande öga:

"När man länge skvalpat i ovisshet, är det en stor gåva att få en yttre identitet. Ett utseende."

The Nigger of the 'Narcissus' - Joseph Conrad (1897)

Visst reagerar jag idag, på titeln till den här kortromanen. Det är inte längre politiskt korrekt att använda benämningen 'nigger', ett ord skapat under slaveran. Den svenska titeln är Negern på Narcissus, vilken jag läste som ung, och då aldrig förstod annat än att negro kommer av det spanska ordet för 'svart'. Nå, titeln för oss tillbaka till 1800-talets rasism, trots att historien inte alls berör det ämnet, utan är betydligt mer allmän om människans livsvillkor och dödsrädsla.

Joseph Conrad lade i denna kortroman ner många av sina egna erfarenheter från tiden som sjöman. När Conrad tvingades överge sin karriär till sjöss 1894, pga ohälsa, var ångbåtarna på väg att ta över efter segelfartygens långa era. När Narcissus i slutet närmar sig England beskrivs dessa "smoking steamboats" som "hugging the coast, like migrating and amphibious monsters, distrustful of the restless waves." De vågor som Narcissus och dess besättning nästan förlorat sig i när de rundade Sydafrika.

Conrad nedtecknar alltså på papper sjömännens kollektiva vardag, livet på världshaven. En snart döende era, segelfartygens höst, liksom den Victorianska erans höst. Som utgångspunkt tar Conrad skeppet Narcissus, som han själv arbetade på som andre styrman från Bombay i Indien, hela vägen runt Afrika, till Dunkirk i England, 1884, en resa som tog ett halvår. Inte så att han behandlar arbetsuppgifterna i sig annat än indirekt.

Huvudbetoningen ligger på de psykologiska spänningarna inom kollektivet, och naturligtvis närvaron av en hierarki, även om Narcissus som ett brittiskt handelsfartyg, betraktas som betydligt mer 'jämlikt' än militärskepp, men även ansågs sjömän på brittiska skepp ha det betydligt behagligare jämfört med 'amerikanska' skepp som beskrivs som inhumana som arbetsmiljö. En av männen på Narcissus, Donkin, kom tomhänt för att han rymt från ett amerikanskt skepp, och då inte lyckats få med sig några pengar eller ägodelar.

Conrad beskriver skeppets resa över havet rent filmiskt, med mycket levande 'rörliga' bilder. Skeppet med sina segel är skönt, men lider av bristande stabilitet. Conrad beskriver så skeppet med manskapet som ett samhälle i sig själv, utlämnat inför elementen på världshavet, likt jorden med mänskligheten ensam och utlämnad i världsrymden. Allt männen kan göra är att klamra sig fast och ta sitt öde så som det kommer.

Manskapet är en blandning av nationaliteter, förutom från England och Skottland, även bland annat skandinaver, "a Russian Finn" vilket jag tolkar som Same, och naturligtvis berättaren som måste tolkas som Conrad, som vi vet föddes av polska föräldrar i Ukraina, men som tidigt blev föräldralös och därefter utbildades i Frankrike. Och i centrum av historien befinner sig också James Waitt, en ståtlig västindier, huvudet högre än de flesta, en neger som utstrålar oberörd överlägsenhet.

Om man vill kan man se skeppet med sitt heterogena manskap, som symbol för det världsvitt splittrade brittiska handelsimperiet. Donkin försöker vinna poäng genom att så split så snart han öppnar mun, en fattig trashank som hela tiden utbasunerar att han vet vilka deras rättigheter är. Han blir dock genast illa omtyckt, som en osolidarisk smitare, eftersom hans prat mest är munväder, och aldrig visar någon verklig solidaritet. Mot Donkin står manskapet enat.

James Waitt är däremot den som mest rubbar balansen på skeppet. För trots sin ståtliga fysik, har han en våldsam hosta med sig ombord och redan en vecka efter att de lämnat Bombay, får han allt svårare att utföra sina sysslor. Hans verkliga tillstånd förblir en gåta större delen av resan. Manskapet har delade meningar ifall hans sjukdom verkligen är livshotande eller bara ett sätt att smita ifrån sina sysslor. Inte minst Donkin känner sig förfördelad, varför alla gnäller på att Donkin 'inte vill jobba ihjäl sig, men låter Waitt vila sig igenom hela resan.

Den vanliga sjömansglädjen lugna dagar har kvävts i sin linda. Ingen spelar längre dragspel. Alla tassar omkring undrar om Jimmy, som dom 'kärleksfullt' kallar James Waitt, verkligen är dödssjuk eller inte. Kommer han att dö? Det är deras egen dödsrädsla som stigit upp. Jimmy själv är en dubbelnatur, för han pratar hela tiden om hur 'dödssjuk' han är, för att få respekt och bli ompysslad, så blundar han samtidigt för sanningen om sin egen sjukdom. Jimmy ljuger även för sig själv, säger att han bara lurat de andra, för att få lata dagar. Jimmy är dock hela tiden vid gott mod, tar inte än åt sig av Donkins elaka gliringar. Läsaren vet inte vad som är sant.

Under den värsta stormen när Narcissus får svår slagsida på grund av sin obalanserade konstruktion, blir Jimmy instängd i det 'sjukrum' de inrett åt honom, instängd tror han sig bortglömd, i ett sjunkande skepp. Då börjar plötsligt halva besättning med fara förs ina egna liv, att slå sönder den vägg in till honom, som de kan nå fram till. Den chocken ökar Jimmys skräck, varefter han inte längre vill vara ensam, efter det blir han också än mer allas maskot, aldrig behöver han vara ensam, alltid sitter någon vid hans sidan, kommer med något ätbart ur de nu mycket begränsade matransonerna, pysslar med sitt samvete. Och är nästan beredda till myteri om inte Jimmys behov tillgodoses.

Den svarta mannen blir en symbol för mänsklighetens skugga, den omedvetna dödsrädslan, nu sedan naturvetenskapen tagit ifrån dem alla tron på saligheten efter döden. Och naturligtvis den rasistiska skuld man hela tiden blundar för. Kocken är glödande 'frälst', och skäller hela tiden på alla, hur 'syndiga' de är. Han får plötsligt för sig att omvända Jimmy, och börjar hota med helvetet. Kaptenen stoppar kocken, men nu har Jimmys dödsrädsla slagit rot ordentligt. Och den motar han bort med än större förnekelse, samtidigt som han avmagrar, förlorar sina muskler och får allt svårare att andas.

Han dör när bara någon vecka återstår av den långa resan. Han dör under Donkins hatiskt avundsjuka utgjutelser. Hur kan negern få lata sig och ha en hel kista full med ägodelar.

Hela historien är möjlig att tolka utifrån en rad mer eller mindre omedvetna symboler. Eller bara betraktas som en levandegjord psykologisk historia från sen viktoriansk tid. Och naturligtvis är det en skön beskrivning av havets obändiga mystiska element, liksom mänsklighetens vilsenhet i universum. Havets blinda rörelse i filmiskt panorama.