Tredje fristående romanen i den s.k. Pan-trilogin, här får jag den panteism jag förväntat mig av Jean Giono (1895-1970). Det mesta han skrev rörde hans hembygd i norra Provence, länge en avfolkningsbygd i Sydfranska höglandet. Min känsla är att det är 1920-tal, mest för att det talas om 'ny vetenskap' som propagerar för nya grödor och metoder, och hur detta misslyckas. Den verkliga kunskapen är den nedärvda erfarenheten.
En rad byar högt upp på kullarna, närmar sig ruinstadiet. Boken är uppdelad i två delar, där första delen är som ett antal samtal mellan personer, som försöker reda ut vissa kunskaper och personer som befinner sig i de högst belägna byarna - varav fokus blir byn Aubignane, som likt ett litet getingbo klamrar sig 'fast vid randen av högplatån'. Där bor i början endast tre personer, två gamlingar - en gammal smed mästerlig i att forma plogbillar i trä, perfekt för just deras typ av jord där på kullen, och brunnsgrävarens änka, Mamèche, som nu i slutet av livet delat smedens vardag. Men denna vinter tvingar honom att flytta till sin son lite längre ner mot mildare trakter.
Kvar blir bara vår huvudperson Panturle. Mamèche säger åt honom att skaffa sig en kvinnlig partner, om han vill hitta vägen till livet. Och så försvinner hon med vårvinden, naturens vilja, som hjälper människorna att finna sitt livsöde. Vårvinden, i samarbete med den gamla Mamèche, lika flyktig som intuitiv, lyckas föra samman Panturle med Arsule, utan att de uppfattar henne som annat än ett träd. Arsule har är en ung kvinna, som låtit sig utnyttjas av en gammal skärslipare till diverse sysslor, inte minst till att dra hans tunga vagn med slipsten över högslätten. Både hon och Panturle irrar frustrerade i vårvinden efter sitt verkliga öde. Panturle drunknar nästan i en bäck som plötsligt sväller till vårflod, men räddas av Arsule. Så möts de i panteistisk symbolik.
Andra delen handlar om hur den unga kvinnan Arsule själv blir som vårvinden, som förnyar Panturles liv. Tillsammans får de nya krafter, kreativitet, hon städar och lagar, och får därmed mannen att själv utöka grönsakslanden till åkrar för säd, det korn som alltid trivs i deras mylla på hög höjd, hellre än att fortsätta att bara dra sig fram på den magra jakten på harar och rävar. Det hans muskler klarar, det goda resultatet, blir inspiration även för en annan familj, att köpa granngården, de kommer med sina tre barn, och även Arsule blir gravid. Nu finns det ny livskraft i byn Aubignane. Deras kreativitet förvandlar ruinerna och naturen, natur och människor i samarbete skapar nytt hopp om att avfolkningen ska upphöra.
Naturromantik, strävsamhet i samarbete med naturen, hembygden som bas för livskänslan, den mäktiga intuitionen, som kan driva oss åt rätt håll om vi lyssnar inåt. Ja det är vackert och hoppingivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar