Rövarna i Skuleskogen - Kerstin Ekman (1988)

Jag läste den här boken för 20 år sedan, och mitt minne av den hade luckor och frågetecken, som om den var svårare att 'förstå' än andra Ekman-böcker. När jag nu äntligen läst om den för att undersöka mina frågetecken, inser jag att den är lysande. Lika fantastiskt skriven som Kerstin Ekman alltid tycks skriva. 

Även om det går att läsa den som ett sagoäventyr, med 'trollet' Skord som huvudperson, en nästan odödlig shamanliknande figur, så är Ekmans text som alltid en lök att skala lager för lager. Mångtydig, full av filosofiska tanketrådar, men lika mycket en lek, med tendenser till skröna. Det 'svåra' med romanen är att det inte går att kategorisera den, ingen etikett stämmer. Det närmaste är kanske pikaresk, vi reser med Skord genom Sveriges utveckling, genom århundraden, och vi presenteras den ena episoden efter den andra, möten med olika personer, som byts ut vartefter eftersom människor dör, medan trollet Skord lever vidare. 

Eftersom Kerstin Ekman under 1970-talet fram till 1983, fördjupade sig i de fyra romanerna om "Kvinnorna och Staden", kvinnors väg från 1800-talets patriarkat via järnvägen in i modernismen fram till New Age-psykologi, känns det efter denna roman som om hon har gått varvet runt, 360 grader. För i Rövarna i Skuleskogen börjar hon om, återgår hon till naturen, den stora Ångermanländska skogen, gränslandet mellan Natur och Civilisation. I berget bor troll och jättar, på gränsen får de utstötta försöka överleva. 

Och det är en huvudstupa djupdykning i naturen, romanen börjar långt bort i den mörka medeltid, och ställer frågor om skillnaden mellan människa och djur, hur stor betydelse har språk, ord, namn, bilder, tidsuppfattning, för den mänskliga livskänslan. Och med Skord som ciceron, får vi smaka på mänskligt liv, från den första tuggan pannkaka, till utsatthet, till privilegiet att lära sig namn på djur och växter. Kerstin Ekman är enastående när det gäller närvaron av djur och växter, det är naturlyrik utan romantik, för den rymmer även gift och förförelse. 

Från kvinnor får Skord pannkaka och kristen mytologi, av männen språk och alkemi. Men också våld och hierarkier. De själsliga funderingarna för att rena människans själ, övergår allt mer till en jakt efter guld, männen vill skapa sig rikedom och ställning, och glömmer alltmer bort själen. Kunskapen som skulle höja människan, ger i stället fler vapen, mer våld, mer maktbegär. Från medeltid, via renässans till religionskrig och revolutioner, fram till 'utopiska' drömmar om järnrälsvägar. Alltså varvet runt. 

Där slänger Ekman dessutom in en 'skröna', antagligen är det då 1860-tal trots att den verkar hämtad från 1980-tal, när den utopiske politikern menar att ryssarna redan har möjlighet att forsla soldater till Sverige 'under havet' och de förbluffade lyssnarna undrar om det inte trots allt är 'sälar' de sett??

Nåja - romanen är främst fylld av natur, och funderingar kring hur människan skiljer sig från naturen. Hon namnger växter och djur, skapar bilder, symboler, myter. Naturen är evigt liv, själslig, andas långsamt, medan människan rusar iväg. Ändå är det alltid i naturen  människans strävan kommer att förmultna, och spåren suddas ut. Några har svårare att pass in i civilisationen än andra. Dit hör Skord

Men som sagt, det finns mängder av lager att lösgöra, referenser att botanisera i. Mot slutet blir även några kvinnor mer närvarande. Däribland Xenia, flickan som varit försvunnen i 12 år, bortrövad? I alla fall tycks hon ha förlorat sin mänsklighet. I texten finns Gubben Hatt, vilket tycks referera till sagan 'Prins Hatt under jorden, för det är en av de tillfällen där det Xenia blir sårbar och borttappad. Prins Hatt liknar myten om Amor och Psyke, där Psyke rövas bort till underjorden. Och det var skadligt för Xenias mänskliga psyke, förlorar tidskänsla och språk, blir mer ande, närmast djurisk. 

I civilisationen riskerar hon att hamna på dårhus. Endast Skord kan hjälpa henne, han är den enda som förstår psykets gränsland. De förälskar sig, och kan vara som 'barn', sårbara, naiva, helt utan mänsklig ondska, när de får vara tillsammans. Men det är också med den kärleken som Skord blir mänsklig, och därmed dödlig, han åldras hastigt - efter många århundraden som barn och yngling. Xenias relation till Skord uppnår dessutom jämlikhet. Jag slog upp 'Xenia' och fann att det var et antikt grekiskt begrepp för en jämlik vänskapli relation mellan Gäst och Värd, alltså inte bara gästfrihet, utan mer en sorts 'Gästvänlighet' - läst jag. I Kerstin Ekmans texter går det alltid att fördjupa sig i alla ord och begrepp, det finns många gömda referenser i minsta ord-namn-händelse-bild-symbol.

Den här romanen - pikaresken - eller vad man ska kalla den, är väl värd att läsas flera gånger!

The Doves' Nest and Other Stories - Katherine Mansfield (1923)

Katherine Mansfield dog i akut blodstörtning 9 januari 1923, vid bara 34 år gammal. Så hennes sista samling utgavs postumt, och endast sex av novellerna räknas som 'färdiga', resten är fragment av pågående arbeten, uppslag. Men eftersom jag redan läst övrigt i hennes produktion så ville jag även läsa dessa. Redan när samlingen The Garden Party and other stories var klar att utges 1921, satte hon genast igång att planera nästa samling, vari huvudnumret skulle bli titelnovellen The Doves' Nest, som lär ha varit en viktig novell för henne. Ändå hör just den novellen till de som aldrig färdigställdes, den tog emot. 

Att hon inte färdigställde mer, beror dock främst på skrivkramp, än på sin sjukdom. Hennes självkritik djupnade alltmer. Bara hon själv skulle kunna påstå att det hon skrev inte höll måttet. Hon krävde att texten fick fram den äkta känsla hon strävade efter. Samtidigt som skrivandet började kännas meningslöst. Hon ville hellre leva sitt eget liv, än registrera andras. Tiden höll på att rinna ut.   

Eftersom det mesta i boken är 'fragment', idéer som inte färdigställts. Antagligen scener som fästes på papperet bara för att omarbetas och fördjupas senare, är det svårt att tillgodogöra sig fragmenten, på rätt sätt. Vi kan inte ens vara säkra på att de s.k. färdiga novellerna inte hade omarbetats, eller ens fått komma med i hennes eget slutgiltiga urval. När det gäller fragmenten är de oftast bara ett par tre tättskrivna idé-utkast, så läsandet blir mer en tankelek, där man frågar sig vad författaren önskade sträva mot? 

Samlingen inleds med 'The Doll's House', och tilldrar sig uppenbart på Nya Zealand kring samma tre systrar som i långnovellen 'Prelude' i Bliss and other stories (1920). Det är ännu en perfekt barndomsskildring, inriktad på med känsla med barnens värld. Isabel, Lottie och lilla självsvåldiga Kezia. Här har de fått ett stort dockhus av vänliga Mrs Hay, Tyvärr stinker huset av målarfärg, så det får stå kvar ute vid bakre ingången, tillräckligt skyddat. Dockorna är för stora för huset, men detaljerna i inredningen är förförande. I synnerhet den lilla gaslampan i hallen som Kezia älskar mest av allt. De vill visa det för alla skolkamrater, men dessa får bara komma två i taget, och bara de 'fina' flickorna, inte de 'fattiga'. Kezia lyckas ändå locka in flickorna Lil och 'our Else', som vet att de inte får gå dit. Men när de strax blir utschasade, har de i alla fall fått se den underbara lilla modellen av en gaslampa.

Även övriga noveller och fragment är huvudsakligen inriktade på medkänsla, inte ironiska elakheter. I några historier har första världskriget för ovanlighetens skull satt sina spår. I två har söner dött i kriget, i ett fragment talas det också om slang-ord som uppstått under kriget, inte minst sättet att 'se ner' på de man är kritisk mot, genom att kalla dem hunner, tyskar eller bolsjeviker. Men det mesta handlar om att komma in under huden på olika människors känslor. Och medelåldern har stigit betydligt i denna sista samling, trots att Katherine Mansfield själv inte hunnit fylla 35 år när hon dog.

"The Canary" är en kort novell om en isolerad kvinna, vars enda vän är en kanariefågel. Andra tycker att hon hellre borde skaffa sig en hund, men för kvinnan är fågeln perfekt och uttrycker det klokt: "Perhaps it does not matter so very much what it is one loves in this world. But love something one must."

Till de oavslutade hör "A Married Man's Story", som i bokens förord beskrivs som 'känns'avslutad'. Men där håller jag inte med. Maken 'skriver ner sina upplevelser', och för mig känns det som metatext som Mansfield tänkt återkomma till och ändra i. Mannen tog avstånd i synnerhet från sin lille son, efter hans födelse verkar äktenskapet slut. De pratar inte längre med varann. I stället minns han sin egen barndom och tidigt döda mor. Han har aldrig uppfattad hustrun som en 'möjlig mor'. Och sen funderas det över varför folk inte skiljer sig, att de håller samman bara av vana, brist på företagsamhet. Varefter han utvecklas sin tanke om att människor består av två Själv, Vilket på mig låter som en yttre mental, och en inre själ som kropp och hjärna inte kan råda över ... Det här är en lång historia, även som fragment, och kanske skulle ha blivit den längsta, om hon nått fram till vad hon ville säga.  

The Doves' Nest som skulle ha blivit huvudnumret, som titelnovell, är längst i denna bok. Och ändå inte klar. En änka och hennes dotter Milly hyr en villa på Franska Rivieran, ihop med deras sällskapsdam Miss Anderson, som obekvämt nog visat sig vara Katolik. Då dyker en amerikan upp, Mr Podger, som tidigare känt Änkans make, Millys far, och blir bestört när han hör att han dog två år tidigare. Och så börjar deras vänskap. de bjuder Mr Podger på middag, Och trots att han är medelålders, verkar han börja flirta med unga Milly. - Återigen tycks döden vara tema, trots att de säger sig ha kommit över sorgen, refererar Milly hela tiden till vad fadern sagt och gjort - men hejdar sig - och hennes mor känner att maken hela tiden finns i hennes själsliga närhet.  genomskinlig grav, och väljer blommor som om det vore kistdekorationer. Och den kammarjungfru som har till uppgift att smycka Matbordet med blommor, tänker hela tiden på dem som gravdekorationer, för än den ena och än den andra personen i hushållet. 

The Garden Party and Other Stories - Katherine Mansfield (1922)

 

Det här är min favorit bland Katherine Mansfields novellsamlingar. Det blev den sista hon själv sammanställde. Novellerna här innehåller mer smärta och glädje än satir, jämfört med många av de tidigare vassa novellerna. Flera noveller rör sig i dödens närhet. Som när flickan i titelnovellen vill att de ska avbryta den trädgårdsfest de håller på att duka upp, för att en fattig fembarnsfar dött i en olycka samma dag, alldeles i närheten. Men festen fortsätter. I stället får hon gå till änkan med den överblivna maten när festen är över. Känslorna svallar när hon ser den unge döde, och i stället för rädsla upplever hon en sorts skönhet inför den döde, relativt unge mannen.  

"The Daughters of the late Colonel" beskriver de numera gamla hemmadöttrarna, veckan efter att deras gamla far dött. Hela livet har de dominerats av hans humör och nycker. Modern dog tidigt, ormbiten, alltså blev det de två döttrarnas öde att isoleras i hemmet för att ta hand om fadern. Hur hade livet blivit om modern inte hade dött? Nu domineras de fortfarande av hans 'spöke', har svårt att tänka själva utan att ta hänsyn till hans vilja. Svårigheten att sluta lyda hans regler och nycker. Tänk bara fasan att begrava honom mot hans vilja ... 

Och i "The Stranger" har Mr Hammond väntat otåligt på sin älskade hustru, som varit på en längre resa över havet. När han äntligen får henne tillbaka, blir de hela tiden störda, trots att han längtat så efter att få ha henne för sig själv, även 'utan barnen'. När han slutligen får höra, att en hjärtsjuk passagerare på fartyget hon rest med, dött i hennes armar, för att hon velat stödja denne okände man, blir hennes make perplex, och därefter kan han inte ens i sina tankar föreställa sig sin hustru som hans egen helt och fullt. 

"Life of Ma Parker" beskriver tragiken i en kvinnas hårda liv, först som hunsad piga, sedan som gift då hon föder 13 barn och får begrava sju av dem vid unga år, och de som inte dog, försvann ändå ut i världen, alla utom en dotter, vars son - hennes sonson Lennie - blir hennes ögonsten. Stoiskt har hon stått ut med alla plågor, men att lille Lennie är sjuklig, och slutligen dör, den smärtan kan hon inte längre bära, då behöver hon gråta ut, men ingenstans kan hon vara ensam nog för att få ur sig känslorna. För hon vill inte skrämma sin omgivning, som vant sig vid hennes stoicism.  

Novellerna rör känslor, de flesta korta noveller gestaltar oftast en övergång från salighet till smärta, några enstaka från smärta till salighet, ett par har känslomässiga vågdalar fram och tillbaka. I "Mr and Mrs Dove" är det de osäkra ungdomarna som är perfekta för varandra, men nästan misster chansen för att ingen av dem beter sig som förlovade par i romaner. 

Några återvänder till Nya Zealand, och då är det främst barns känslor som står i förgrunden. Bland annat 'The Voyage' om flickan som förlorat sin mor och måste följa med sin mormor, och kanske får hon aldrig mer se sin far, inser hon när han besvarar hennes frågor med att ge henne 'en hel shilling'. Den resan tog en natt per båt, så jag antar att den gick mellan Nya Zealands två huvudöar. 

"Marriage à la mode", heter på svenska 'Den Nya Isabel', och är smått obehaglig och liknar mer de äldre elaka historierna, om omöjliga äktenskap, kommunikationsproblem, i den nya ytliga stilen à la 1920-tal. Här kommer deras två små söner i kläm, trots att de är materiellt bortskämda. 

Gamla "Miss Brill" njuter varje söndag av att klä upp sig 'i pälsboa' och gå till parken och lyssna på orkestern. Hon ser plötsligt hela livet som en teaterföreställning, där de alla är skådespelare, deras rutiner är manuskriptet de följer. Det gläder henne att tänka sig själv på scenen, om än bara som statiskt, och ser ett ungt kärlekspar och tänker sig dem som hjälte och hjältinna. Ända tills hon hör dem håna henne, skrattar åt hur hon spökat ut sig i sin 'boa'.  

I "Her First Ball" får en 18-årig flicka som levt isolerad på landet, för första gången gå på bal med sina kusiner. Allt är bliss, tills hon blir uppbjuden av en cynisk äldre herre som menar att för kvinnor är bal-äventyret en kort glädje, snart får hon sitta som mor och vakta sina döttrar. Hjärtat sjunker i fasa, men hon förtränger den känslan så snart ännu en ung man bjuder upp henne.  

"The Singing Lesson" går faktiskt från smärta till glädje, den redan 30-åriga sånglärarinnan vars fästman just fått kalla fötter, och inte längre vill gifta sig, plågar sina sångkör med att öva en sorgesång och tvinga dem att verkligen känna smärtan, tills eleverna verkligen börjat gråta. Då får hon ett telegram, där fästmannen genast tar tillbaka allt, och börjar köpa möbler till deras framtida hem. Därefter får de förvirrade köreleverna öva glädjesånger.  

Femton noveller totalt. Alla med njutbart språk och uppfinningsrik variation i gestaltandet, av mänsklig smärta och enstaka glädjeämnen. Katherine Mansfield är alltid läsvärd, oavset om det bara är för stilen, genomförandet, udden eller känslan. 

Gårdfarihandlaren : självbiografisk berättelse - Ivar Lo-Johansson (1953)

1951-1960 skrev Ivar Lo en självbiografisk serie böcker i 8 delar. De blev mycket populära och är det fortfarande bland de som läst dem. Gårdfarihandlaren är andra delen och handlar om sommaren 1921, när han nyss fyllda 20 år 'rymde' hemifrån. Han cyklade iväg på en skraltig cykel för att bli landsvägsnasare. Men han var för oerfaren och naiv för att lyckas. Främst var Ivar Lo dock ute efter att få tid och erfarenheter nog att skriva. hans dröm var att bli författare. Men än hade han inte lyckats med det heller. Det tog några år till innan han fick börja sälja researtiklar och dikter till tidningar. 

Huvudämnet för Ivar Lo:s skrivande tycks alltid ha varit hans eget liv och egna erfarenheter. Och det märks redan i denna sommarresa 1921 att han hela tiden brottas med sin önskan att få berätta om sig själv för de han möter, men varje gång drabbas han av tunghäfta. Blygheten står i vägen, och flera gånger får denna förtegenhet en drömmens skimmer, där han tänker sig vara förklädd, att han bär på en hemlighet, och bara gömmer sig under vagabondens slitna kläder.

Gårdfarihandlaren är en resa från Sörmland till Lappland, på cykel, och resan skildras därför i episodisk form, där varje händelse och möte får sitt eget kapitel. Sedan skyndar Ivar alltid vidare av olika anledningar. Ofta flyr han undan sina egna spräckta drömmar. Och det kom att ta 32 år innan det blev en bok av erfarenheterna. Säkert var det bra att berättelsen fick ligga till sig så länge. För det blev en lysande kristallklar pikaresk av denna resa. I den tydliggör han gapet mellan den unge Ivars idealiserade drömmar och den verklighet av fattigdom och svält, som han ställs inför. Äventyret blev fyllt av faror och umbäranden. Mycket underligt händer, men också ett par medmänskliga möten står fram att bevara i hjärtat.

Ytterligare 25 år senare, 1978, började Ivar Lo dessutom skriva uttryckliga memoarer. I andra delen, Asfalt, omtalar han helt kort att om sommaren 1921 kan vi läsa i Gårdfarihandlaren, för i den skrev han ner allt han var med om, att allt i boken var sant. Det enda han inte skrev ner, var sina närmast hypnotiska upplevelser av den norrländska älven, forsen, en mystisk upplevelse han därefter alltid bar inom sig. Övrigt var betydligt mer svält och köld än vad han fick in i boksidorna.   

Bokens text flyter raskt fram, ibland ler jag, men ofta hamnar hjärtat mitt i halsgropen. Det är i nuläget min favorit av allt jag läst av Ivar Lo-Johansson. Jag förstår att Bonnier valde ut den bland de böcker som återutgavs vid 100-årsminnet av Ivar Lo:s födelse.