NP 1936 - Eugene O'Neill

 "för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik"

Eugene O'Neill (1888-1953) fick nobelpriset för sin dramatik 1936, vid en tid när priset gärna gick till verk med bred publik. Pjäser kunde filmas och bli ett billigt nöje för många i det tidiga 1900-talet. Eugenes far var skådespelare, ofta ute på turné, så Eugene fick länge på internatskola. Så det var inte hemifrån han fick sitt teaterintresse. Efter skolan flackade han runt, tog påhugg, grävde guld på Honduras, men övergick snart sjömanslivet, älskade det, men lades 1912 in på sanatorium lungsjuk. Där väcktes hans intresse för dramatik, så att han skaffade sig en dramatikerutbildning 1914-1915. Han tog till sig europeisk realism och skrev genast egna pjäser. Först enaktare, ofta i havsmiljö. O'Neill sägs ha tagit det realistiska dramat till USA tog upp samhällsfrågor, experimenterade, uttryckte psykologiska djup expressionistiskt. O'Neill fick Pulitzerpriset fyra gånger, det första 1920, det fjärde postumt. 

Jag beslöt läsa tre tidiga pjäser (1920-22) nyskapande. Alla har nära till havet och rör människor i samhällets utkant. Först slås jag av hur O'Neill skrev alla repliker med en egen stavning som ska uttrycka enkla människors dialekt och jargong. Autenticitet var viktigt. Att det inte är standardstavning, gör det lite svårare att förstå i skrift, än om man hör det uttalas på scen. Viktigast var att hans tragedier skulle utspelas på gräsrotsnivå i stället för högre upp där teatern tidigare hört hemma. 

The Emperor Jones (1920) är slående expressionistisk, en tragedi i åtta scener, där sju av scenerna huvudsakligen är en monolog av Jones själv, en stor afroamerikansk Pullman-betjänt, som efter två dråp, flytt till en karibisk ö, där han självsäkert utropat sig till enväldig kejsare över urbefolkningen. Första scenen ger oss dessa förutsättningar i dialog mellan Jones och en lismande vit handelsman som påpekar att undersåtarna han utnyttjat nu övergett honom och ruvar på hämnd. 

Följande sju scener möter Jones sina egna inre demoner, gärningar och samvete, på allt djupare psykiska nivåer, bakåt till sina förfäders erfarenheter av slaveri. Jones strävar från scen till scen genom öns snåriga växtlighet mot havet för att försöka fly. I varje scen har han förlorat något av sina insignier, Först det blänkande bältet, sedan sina sporrar, sedan blir kejsaruniformen allt trasigare, tills det bara återstår ett höftskynke. Jag associerar genast till den den sumeriska myt där gudinnan Inanna nedstiger i underjorden, en årstidsmyt, eller livscykel. På vägen ner passerar hon sju portar och för varje port måste hon ta av sig ett plagg eller ett smycke, tills hon står naken i underjorden. I modern psykologi vägen in till vårt mörker, vår inre skugga. Jones kommer inte undan. 

Dramat är inte långt, men mäktigt. Först kanske man reagerar negativt, osäkerheten inför överdrifter, att det inte kan vara politiskt korrekt med så utpräglat svart-dialekt, eller att en svart man mördar och regredierar - primitivism var stort på 1920-talet. Men allt beror på hur man tolkar. Dramat är inte långt, men mäktigt, för det finns många möjliga tolkningar av idéinnehållet. Allmänmänskligt, psykologiskt. Individen bryts ner, från överdrivet självförtroende till förlamning och nederlag. Det är sinnestillstånd som gestaltas. En individs psykologi. 

Trots att det huvudsakligen är Brutus Jones som talar i pjäsen, är han omgiven av tysta statistroller, det är vålnader ur hans förflutna. Jag hittade en film från 1933, finns på Youtube, som bygger ut pjäsen, med hela förhistorien utvecklad, med fullt av svarta skådespelare, allt görs realistiskt trovärdigt. Och sedan hängs pjäsen på som det psykologiska slutet, där man utnyttjar trickfilmning för att göra alla vålnader spöklikt genomskinliga. Det blev riktigt bra, men en helt annorlunda upplevelse. Huvudperson är Paul Robeson, svart sångare som spelat in flera musikaler, och även fick sjunga några stumpar även i den här filmen. Tydligen är Billie Holiday också med i några scener. 

Nästa drama jag läst, Anna Christie (1921), fick ett tidigt Pulitzerpris. Pjäsen i fyra akter handlar om Anna och hennes svenska far, sjömannen Old Chris. Medan han har hållit sig på havet hela livet, har han dotter, tidigt moderslös, fått växa upp hos släktingar i Minnesota, under hårda förhållanden, utnyttjad på mer än ett sätt. Båda befinner sig på en lastpråm när de räddar en irländsk sjöman, Mat Burke. Precis som i Emperor Jones, är replikerna mer ljudligt stavade än begripligt, för att spegla det svenska respektive irländska invandraruttalet, den brutna engelskan. För mig som svensk roar det, för jag förstår svenskars svårigheter att uttala vissa ljud. Men ibland är det svårt att gissa rätt. 'Lilla Anna', säger den olyckliga fadern ibland, på ren svenska. Men Anna förstår inte längre svenska. 

Det är socialrealism på samhällets botten, med karaktärer som söker efter sin egen identitet. I första hand är frågeställningen mannens bild av kvinnan. Varför döma en kvinna som tvingats leva på sin kropp för att överleva? Varför är det mer förkastligt än att sjämännen besöker horhus i varje hamn världen runt? Annas erfarenhet är att män är likadana överallt, ingen lyssnar på henne, behandlar henne mer som en 'möbel', vem ska 'äga' henne. Old Chris övergav tidigt familjen och använder havet, 'the She-devil', som syndabock. Havet lockar alla män från sina familjer, och slutar med att dränka dem. Hans dotter måste hindras från att drabbas av samma öde som hennes mor - Old Chris skyller på havet, och blundar för sina egna handlingar. 

Så fadern och sjömannen Matt blir först rivaler, ser Madonnan i vackra Anna. När hennes år på horhus avslöjas, måste både Chris och Matt bearbeta sina fördomar, vilket huvudsakligen sker med hjälp av alkohol. Alla måste komma till försoning. Psykologisk sensmoral - det hjälper inte att skylla ifrån sig. På någon nivå blir Moderhavet ändå räddaren i nöden. Efter avslöjandet flyr båda männen från pråmen som vaggat dem alla. Båda råkar ta hyra på samma båt, som ska ända till Sydafrika, båda som flykt, även om fadern vill skicka hem sin lön till dottern. Men båda återkommer för att förklara sig och försonas. Pjäsen slutar dock med ett frågetecken som skulle kunna vara olycksbådande. Vad händer om hondjävulen Havet sväljer båten? I så fall skulle Anna, som alla kvinnor i släkten, kunna förlora både far och fästman på samma gång...

Anna Christie blev stumfilm nästan genast (finns på Youtube). Så snart ljudfilmstekniken kom beslöt man genast göra en remake av O'Neills prisvinnande pjäsen - vilket blev Greta Garbos första talfilm! Jag hade inte en aning om att den hade ett så prestigefyllt manus. Hon fick dessutom göra samma film även i tysk version, med alla roller utbytta till tyska skådisar, förutom Gretas roll som Anna. Den tyska finns på Youtube, inte det engelska originalet. Den tyska är dock intehelt trogen pjästexten, det finns smärre ändringar som gör den något ljusare. Garbo lär ha gillat den bättre, även om kritikerna inte gjorde det. antar att man inte får peta i O'Neills text, för att inte några dimensioner.  

Tredje dramat jag läst nu, The Hairy Ape (1922), kombinerar element av klasskamp och surrealistisk tragedi. Utforskar avhumaniseringen av besättning på ett transatlantiskt linjefartyg. Suggestiv expressionism. Scenanvisningarna poängterar att uppsättningen inte ska vara naturalistisk. Allt bygger på en krock mellan klichéer, alltifrån outbildad arbetare, till lika okunnig men blasé överklass. Destruktiva klassmotsättningar, där individen krossas av det vårdslösa i samhället. Trots att klassmotsättningarna är övertydliga, så har texten många filosofiska lager. 

Huvudpersonen Yank, intar ständigt en tänkande pose, som i Rhodins staty 'Tänkaren'. Men hur än mycket han tänker, kan han inte lösa knuten. Som helhet är pjäsen en tragedi, i 8 scener, där Yank sjunker allt lägre, från att ha varit stolt över sitt arbete som eldare på ett ångfartyg, smutsig av koldamm, utsatt för helvetets hetta, så kände han sin betydelse - han var energin som höll samhället igång. Tills en dag en nyfiken överklassflicka kommer ner till ugnarna där de måste skyffla kolen allt fortare. Hon överraskar Yank när han svär åt slavdrivarna och hotar att mörda dem. Då byts hennes nyfikenhet till rädsla och hon skriker 'Filthy beast!' (smutsiga odjur). Det chockar honom då han tror sig se ett spöke i den vitklädda bleka flickan. Yanks kollegor späder på och menar att hon säkert trott att  han var 'en hårig apa', även om hon inte sa exakt så. Svart av kol var han, och våldsam, så visst blev hon rädd.  

Det sårade Yanks självkänsla, särskilt kollegornas klassprat. Han vet inte längre var han hör hemma, han har förlorat sin självklraa funktion. Till slut går han till Zoo och försöker prata med en gorilla, han sympatiserar med gorillan, men när han släpper ut gorillan ur buren, kramar den ihjäl honom. Var det vänskap eller rashat? Återigen klassisk primitivism. Yank som varit stolt över sin överlägsna styrka, har mött sin överman. 

Idag vet vi att Gorillor alls inte är våldsamma, bara för att de är stora. På ytan verkar historien brutalt enkel, men även här finns det många möjliga filosofiska lager. Själva 'tänkandet' var i alla fall inte Yanks väg till att förstå och finna någon lösning till samhället och livet. 

Eugene O'Neill utforskar alltså hela tiden sociala och filosofiska teman. Psykologi och analys låg i tiden. När jag ser att O'Neill skrev en trilogi 1931, Klaga månde Elektra, med grekiska dramacykeln Orestien, av Aischylos, som förebild, blir jag nyfiken på att läsa även den. Dessutom styrker det mig än mer i tron att O'Neill kände till myten om Inanna eller liknande när han skrev 'Kejsare Jones'.

Den pjästitel jag alltid förbinder med O'Neill är "Lång dags färd mot natt", som han skrev redan 1939-41, och var så pass nära självbiografiskt till innehållet att han vägrade ge ut den under livstiden. Han stipulerade att 25 år skulle gå, men man väntade bara tre år innan den spelades för första gången, 1956. Och gav honom det fjärde postuma Pulitzerpriset. Det är en lysande text, lång, tät familjedialog, föräldrar och två söner och en piga, som främst rör alkohl- och drogproblem, en mix av livslögner och anklagelser, som hela tiden riskerar att vkäva den kärlek som trots allt finns mellan familjemedlemmarna. 

Jag minns att jag såg den på film med Katharine Hepburn i rollen som mamma Mary, svart-vit film från 1962. På Youtube finns även en modern version från 2017, med den brittiske skådespelaren Alfred Molina i rollen som pappan James Tyron, som är lysande. Den långa texte kräver lysande skådespelare, därför blev jag mycket glatt överraskad när jag på Youtube även fann en Broadway inspelning från 1987 med den Brittiske regissören  Jonathan Miller som övertalat Jack Lemmon som skådespelarpappan. Alldeles lysande, det bästa jag någonsin sett. Bethel Leslie spelar en betydligt hårdare mor än vad Hepburn gjort, och dessutom var en ung Peter Gallagher den lungsjuke yngre sonen, och Kevin Spacey den avundsjuke äldre sonen. Väl värt att ses om. Tydligen gillade inte alla  amerikanska kritiker att de talar i mun på varandra, men det är ju i allmänhet så när man grälar, och det snabbade upp den i övrigt tre timmar långa pjäsen. 

This Side of Paradise - F. Scott Fitzgerald (1920)

Scott Fitzgeralds debutroman var också hans stora genombrott, då var han 24 år. Han föddes 1896 inom Minnesotas medelklass, vilket får mig att associera till Sinclair Lewis roman Main Street, om spänningen mellan de förnöjda vs de som ville mer och längtade till New York. Scotts familj kom snart att flytta till Buffalo, i just staten New York. Fadern misslyckades ekonomiskt, förlorade jobbet. Men familjen klarade sig genom att Scotts morfar, grosshandlare, plötsligt dog och modern fick ett arv. Scott var kluven, rädd för fattigdom, men också ointresserad av skolarbetet. Men en präst på hans katolska skola, uppmuntrade hans intresse för litteratur, och att söka till Princeton universitet. Även där ägnade han sig främst åt litterära kotterier och att skriva för skoltidningarna. Någon examen tog han aldrig. 

När USA drogs in i första världskriget hoppade Scott av studierna och värvades till armén. Tankar om att kanske inte överleva kriget, gjorde att han 1917 beslöt skriva en roman om sin uppväxt som ett litterärt testamente, innan han skeppades över Atlanten. Han skrev och hamnade i ett träningsläger för officerare, i Alabama. Och mer krig än så blev det inte, för innan utbildningen var klar kom eldupphör november 1918. I stället hade han hunnit träffa Zelda på societetsdanser, i Alabama där hon var en välkänd festande tonåring. Scott blev blixtförälskad och friade. 

Zelda kunde inte gifta sig med en fattig nobody. Scott måste skynda sig att tjäna pengar och bli berömd författare. Men hans manus refuserades, skrevs om, refuserades igen. Zelda övergav honom. Desillusionen gav honom ny inspiration till en större roman, han ville granska sin generation, de som var unga på 1910-talet, med världskrig först vid horisonten och sedan hängande över sig, de som förföll alltmer i alkoholens snaror, längtade efter en hägrande 'frihet', medelklassens flickor som klippte håret och visade alltmer av benen, decimeter för decimeter, började röka och köra bil, kräva allt vad männen hade, medan de fortfarande var omyndiga, saknade rösträtt, och förväntas gifta sig gott, och därför visas upp som viktorianska debutanter, i en aura av oskyldighet. Men de vet betydligt mer än vad deras mödrar visste, och dansar allt tätare och jazzigare. 

Men Obs! Det Glada Tjugotalets Jazzålder hade ännu inte inletts, det här är det desillusionerade 1910-talet. Det var Princeton elitens fäder som redan skapat de förmögenheter, som gjorde att sönerna kunde glassa runt bekymmerslös och svänga sig med mer eller mindre fina anor. Scott ville tillhöra gräddan och skapar för romanens alter ego fina anor och en betydligt rikare mor än hans eget ursprung. Låt vara att alla pengar smälter bort, och fattigdomen hotar, men det tillhör silverkanten för den desillusionerade hjälten som i slutet ändå anar en guldkantad gryning. 

Det nya, mer ambitiösa manuset skickade Scott direkt till den redaktör som redan refuserat honom två gånger. Han pläderar för den, att det är en helt ny roman, även om vissa namn är desamma, så är temat utökat, den granskar hela hans egen generation. Egoisterna, och deras försök att hitta en egen identitet. Han tror till 100% på sin idé, och önskar att den utges snarast möjlig, så han kan fria till sin stora kärlek. Scott gav sig inte; redaktören föll till föga. Men fick envisas även han, med förlagets mer tveksamma ledning. 

Och skandal blev det, med all alkohol och alla unga debutant-flickors tvetydiga manér. Huvudpersonen Amory, vars namn tycks bildat på det latinska ordet för kärlek, upplever en rad misslyckade kärlekar, varje gång övergiven av de vackra flickorna, som önskar sig ett bättre liv än han kan erbjuda. Efter den största kärleken, Rosalind (som inte är kalkerad på Zelda, mer än rent ytligt), kommer ett lysande gestaltat fylleslag som varar i veckor. Lysande för att det innehåller så mycket minnesluckor, att han egentligen inte behöver mer en antyda den allt djupare förnedringen. Och det enda som räddar honom tycks vara den inträdande förbudstiden. Alkoholen försvann från barerna. 

Totalt rusdrycksförbud rådde i USA 17 januari 1920 till 5 december 1933. Antagligen pågick det mycket debatt åren innan, när moralens väktare krävde förbudet, och kanske var det också det som gjorde att formuleringen kom in i romanen, men inte desto mindre, ger det en komisk effekt som passar bra. Romanen kom ut den 26 mars 1920, och en vecka senare gifte sig Scott och Zelda. 

Scott hade pläderat för utgivning redan oktober-november 1919, men mer tid än så krävdes. Men han hade ett påskrivet kontrakt, och vilket gjorde att han kunde skaffa sig en litterär agent, som lyckades sälja en rad noveller som Scott också satte sig att skriva, och dessa gav betydligt högre honorar än romaner, och det blev högre för varje novell, i takt med berömmelsen, som också fick hjälp av skandalen, och så var karusellen i gång. Det Glada Tjugotalets festande inleddes. 

Romanen är inte självbiografisk, men genom att måla en närmast fördömande bild över sin generation, skapar han en bestående myt som lever kvar för eftervärlden. Men det finns en nästan obehagligt profetisk mening - för Scott och Zelda. Det är när Amorys nära vän Alec presenterat honom för sin syster Rosalind, den vackra debutanten. De förälskar sig och  Alec har onda aningar: 

"He believes in his heart that the marriage would make Amory mediocre and Rosalind miserable, but he feels a great sympathy for both of them."

De förälskar sig och sedermera överger Rosalind Amory, så som Alec befarat. Zelda fick psykiska problem och Scott Fitzgerald har kritiserats för att han fastade i ett genre-fack, med samma tema i alla sina romaner. Jag har ännu inte läst alla, så jag vet inte. Men det är väl vanligt att författare har ett urtema de gärna upprepar. Och Scotts liv och författarskap blev inte långt. Han var bara 44 år när han dog av sin tredje hjärtattack. Åren dessförinnan ägnades åt oupphörligt brödskrivande, noveller och filmmanus, för att få ekonomin att gå ihop.

Så vad tycker jag om romanen? Idag blir man inte chockerad av moralen, snarare ser jag Fitzgeralds  klara blick inför den generation som omgav honom. Och hur den lever kvar i bilden av USA. Och hur media alltsedan dess blev avgörande för att hålla liv i myter kring kändisskap, än idag återupprepas dessa historier om kändisars glassiga yta som döljer personliga tragedier.  

Fitzgerald ville visa upp sin litterära förmåga och använder därför alla upptänkliga stilar, från prosa och dikter till teater-dialoger med regianvisningar, och olika genrer, frånuppväxthistoria, pikaresk, romans, komedi, studentikost fylleslag, uppblandat med religiösa och politiska funderingar. Allt i en enda mix, som gör att helheten varken känns hackad eller malen. Många litterära namn stoppas in, för att visa på beläsenhet, men utan några djupare referenser. Idéen var att försöka problematisera den egna tiden, den egna generationen. Svarta moln av krig, fattigdom, sjukdom, andlig förlust. han vill tro på framtiden, men är det möjligt?

Amory betraktar kända namn som president Wilson, Kerensky, Trotskij, Lenin, general Foch, och finner att de alla är "two-minute figures" som alla måste kompromissa om och om igen. Medan folket anstränger sig hårt för att hitta en ledare att tro på. (Detta sagt medan Mussolini och Hitler just påbörjat sin strävan att ta över. Min kommentar i backspegeln.) 

Amory själv tänker mer på hur Pressen (Media) lever på cynism och skandaler, för att sälja tidningar. Hans egen tro på skönheten som ideal, bleknar. Självhävdelse blir den enda möjligheten för överlevnad, för att ta sig ur mindervärdighetskomplex. Han vet att förälskelse och kärlek bara är ett sett att spegla sig i motparten, en möjlighet att se sig själv och sin skröplighet.  

Jo, jag ska läsa mer av Scott Fitzgerald och få mer av tidsandan mig till livs.

En fest för livet - Ernest Hemingway (1920-talet i Paris; tr. 1964)

Ernest Hemingway, som så många andra amerikaner, inte minst de litterära, vistades i Paris på 1920-talet först som journalist, men främst för att utveckla sin prosa. Och tydligen samlade han många av sina intryck i en rad anteckningsböcker. Två väskor med sådana anteckningsböcker hade han förvarat i källaren på Hotel Ritz i Paris, mars 1928. Men tydligen glömt bort dem där, och ibland undrat över var de tagit vägen. Först år 1956, tillbaka på samma hotell, passar en person i hotellets ledning på att påminna honom. Och återfick dem och kunde därmed börja skriva sina memoarer. Alltså sent 50-tal.

En fest för livet, som i original heter A Moveable Feast, innehåller lite spridda minnen från främst Paris 1920-tal, när han vistades där med sin första fru och första barnet. En lycklig tid. Och med stor närvaro och samtidskänsla, säkert tack vare sina dagsanteckningar.  Han svävar inte på målet, och kan vara frän mot andra personer. 

Boken ger inte bara en tidskänsla - det kreativa 1920-talet - utan även en rad porträtt av de många kända namn som passerar revy. Alltifrån den godhjärtade Sylvia Beach sin humanitära biblioteksbokhandel Shakespeare & Co, till författare som Gertrud Stein, Ezra Pound med flera, och nästan främst av alla F Scott Fitzgerald, som får ta ganska stor plats. Det är nästan så jag önskar att jag läst klart fler texter av Fitzgerald, än bara The Great Gatsby, innan Hemingways bilder etsat sig in i mig. 

Men sista kapitlet förebådar en övergång från ett äktenskap till nästa, som om ett åskmoln gömmer solen. Han verkar viljelös, som om han inte vet att välja, var det sant? Hemingway dog 1961, innan boken utgavs, så den blev liggande till 1964. Då den även kom ut på Bonniers i Sverige. Och det är den jag läst. Däremot har Bakhåll tydligen gett ut en reviderad upplaga nu på 2000-talet. Undrar vad som behövde revideras? Något man redigerat bort?

Charleston - Zelda Fitzgerald (1932)

Zelda gifte sig med Scot Fitzgerald 1920, en vecka efter hans romandebut. Av Scot har jag hittills bara läst Den store Gatsby (1925), som fått klassikerstämpel. De blev snabbt gräddan av det Glada 20-talet, Jazzåldern, med den 'nya' kvinnan, befriad genom kort hår och knäkort kjol, som ville ha alla manliga rättigheter, vare sig det gällde känslolivet, att köra bil eller röka offentligt. 

De vistades också en hel del i Europa, men då knakade äktenskapet alltmer i fogarna, och Zeldas mano-depressiva läggning blev allt tydligare, och ledde slutligen till att hon ,  med de första  både i Amerika och Europa, där de vistades flera år. Efter tolv års äktenskap, som också innebar makens litterära framgångssaga, utgav Zelda sin enda roman, Save Me The Waltz (1932), med den svenska titeln Charleston - 20-talets mest karakteristiska dansstil. 

Det är en relativt kort roman, så jag trodde att den skulle vara snabbläst, men icke. Romantexten är mycket kompakt, och ger läsaren en hel del att processa. Man kan se texten som den 'terapi' den sägs vara, eftersom Zelda vräkte ur sig texten på sex veckor, när hon befann sig på mentalsjukhus i Baltimore. Först kan tanke uppstå att texten skulle behövt mer redigering, för att bli begriplig. För det är först svårt att gripa tag i ordflödet, som rusar emot läsaren, i charleston-takt, med flaxande kickar åt alla håll. 

Huvudperson är den unga flickan Alabama, född i sydstaten Alabama (precis som Zelda), och romanen är hennes uppväxt och giftermål med konstnären David Knight, ca 1920. Så möter vi det 'glada 1920-talet' genom en ung kvinna, en strid ström av mer eller mindre lösryckta repliker, svårgripbara. Och med tiden hennes enorma besvikelse av att hamna i kulissen av makens berömmelse - alltså en skuggbild av Zelda och hennes make, författaren. I romanen är maken David firad konstnär. 

De lever i ett upphaussat tempo, som i charlestone-dans, men med alltmer påklistrad glädje. Därför upplevde jag genast den svenska titeln som perfekt (jag har lite svårare att svårare att fatta underbetydelsen i original-titeln,'Save Me the Waltz'). 

Ju mer jag tar in av texten, desto mer framstår den som ett modernistiska konstverk. Rivstarten med alla ihopklippta scener, repliker kors och tvärs, från alla och envar, som jag inte alltid vet från vem (utan förklaringar), associerar jag till just modern konst, som 1920-talets collage-teknik, hos konstnärer i Europa, men också överhuvudtaget kubistisk konst i samtiden. Jag tror att detta är ett mycket medvetet val av Zelda, och inte ett tecken på att hon 'inte hunnit redigera'. Men som med all ny konst, kan det vara svårt att få läsare och betraktare att fatta galoppen. och här är det verkligen'galopp-fart'. 

Tills Alabama med make och liten dotter hamnat i Paris, äktenskapet knakar alltmer i fogarna. Hon söker förtvivlat efter ett eget uttryck för sitt skaparbehov. Balett blir halmstrået. Det frenetiska tränandet ska ge balans. Träning som späkning, tar lektioner av en rysk f.d. ballerina, trots att alla säger att hon är för gammal. En kamp mot tiden, mot kroppen, som alla säger ska formas från barnsben för att uppnå 'idealet'. Och allt leder till intet. Men i ensamheten i träningslokaler får hon tid att tänka, det är då texten tycks sakta ner, bli mer gripbar.

Sjukdom, blodförgiftning via ständiga skavsår, skadar  Alabamas fötter. Samtidigt som hennes far närmar sig döden, så de återvänder till USA. Och när dödsboet töms uppväcks minnen. Alabama säger i slutet: "Jag slår ihop allt som jag har försett med etiketten 'det förflutna', och när jag tömt denna djupa reservoar som en gång var jag, är jag redo att gå vidare". - Så kan man se boken. Ett collage av minnen, lånade ur deras liv och tid. Alltså ett konstverk i collage-teknik.

Men på näst sista sidan skriver hon om frisyrer. "Så hon klippte en frisyr i enlighet med den ena konstnären efter den andra, till hon kom till kubisterna och kamouflerade skallen."

Där står slutligen, svart-på-vitt, den kubism jag kände i texten. Den konst-stil som hjälpte henne att kamouflera bokens djupare innehåll till ett konstverk, som både visar fram och döljer författaren. 

Så nog är det storartat. Men samtiden förstod inte. Fler romaner blev det inte. Så hon skrev pjäser, men de refuserades. Hon övergick till att måla, Scott ordnade en utställning, men kritiken var fortsatt obarmhärtig. Kreativa kvinnor, var antagligen ännu alltför modernt för att accepteras.

NP 1930 - Sinclair Lewis

 "för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor"

År 1930 gick Nobels litteraturpris för första gången till en amerikan, Sinclair Lewis (1885-1951), född i Minnesota. Svenska Akademin prövade en ny policy för urval av pristagare. Eftersom Nobels testamente föreskriver att priset skulle gå till den som "gjort mänskligheten den största nytta", börjande man 1930 tänka att det innebar författare med större läsekrets än poeter, författare som nått till många 'vanliga' läsare, alltså främst med romaner, inte poesi. Och författarna skulle vara aktiva i samtiden. 

Sinclair Lewis passade som hand i handske. Hans lättillgängliga beskrivning av  den amerikanska medelklassen hade från 1920 oväntat blivit en bästsäljare. Själv var han född i ett litet samhälle med endast 3000 invånare, och fick i sitt skapande stor  användning av sådant småstadsliv, så utbrett med världens utveckling på 1920-talet.   

Efter universitetsexamen från Yale 1908, skrev Sinclair Lewis tidningsbidrag fram till första seriösa romanen 1914. Men det stora genombrottet blev Main Street (1920), som jag läst på engelska. Den roade mig enormt, liksom den vann oväntat stort genklang hos sina samtida läsare. Redan första året sålde den i 300.000 ex, och nådde andra året upp till 2 miljoner sålda ex. Överallt debatterades innehållet, den satirisk exposé Sinclair Lewis skapat av amerikanskt småstadsliv, och och det småborgerliga livets frustrationer. Den hemmiljö han både älskade och hatade. 

Skulle man känna sig förolämpade av fränheten i kritiken, eller var det skönt att alla instängda känslor släpptes ut? Skriva kunde han i alla fall, drog in läsarna i historien, alla detaljerade observationer och hög språklig kvalitet. En av höjdpunkterna med att läsa hans text på engelska är hans enkla men effektiva sätt att förmedla olika  personers skilda sätt att uttrycka sig. Både dialektalt och olika invandrares språkliga egenheter. 

Kvaliteten ledde till att man rekommenderade Main Street att belönas med Pulitzer-priset. När han ändå blev förbigången, till förmån för Edith Whartons The Age of Innocence, utbröt högljudda protester. 

Inte heller Lewis' nästa roman, Babbit (1922) vann Pulitzerpriset, så när han väl fick priset 1925, för Arrowsmith (som jag inte läst), avböjde Lewis avmätt, och gjorde det med öppet brev till alla tidningar, så att ingen skulle missa det. En stolt man, men redan 1930 fick han Nobelpriset - ett rejält plåster på såret - och hans rykte säkrat. 

Så det är klart att jag ville läsa och begrunda. Main Street, den amerikanska huvudgatan omkring vilken småstäderna växte fram, symbol för medelklassideal om tillväxt och framgång. Romanen är en diger lunta, en gediget genomförd detaljerad text, som trots stundtals tröga avsnitt ändå ger ett lysande helhetsintryck. Relationerna är huvudtemat. I staden, samhället. I den lilla orten vaktar alla på varann, skvallrar, fördömer. 

Huvudkaraktär är Carol, en modern kvinna, föräldralös från 11 år, har hon blivit självständig. Som dotter till en domare har hon alltid tagit sin privilegierade ställning  som självklar, liksom sin möjlighet att få studera på universitet. Vad hon ska studera ligger dock mer på ett drömplan, än i det praktiska. Hon känner en dragning till det konstnärliga, och drömmer om att 'designa' hela samhället, göra något vackert för folk att bo i och vara stolta över. Men efter ett visst velande väljer hon att bli bibliotekarie. 

Carol får en tjänst i den lite större universitetsstaden. Hon är fri och självförsörjande, men kanske lite ensam, och lite frågande kring var hennes kreativitet ska få sitt utlopp. När hon fyllt 24 år, blir hon bekant med läkaren Will Kennicott, tio år äldre, från den lilla staden på prärien, Gopher Prairie, som Will lovordar, och hon börjar åter drömma om att få designa ett samhälle, fräscha upp dess befolkning. Will hade genast fastnat för Carols energiska entusiasm, så de gifter sig. Men Carol blir genast besviken på Gopher Prairie, med bara 3000 invånare, som alls inte vill gripas av alla hennes idéer. De har det ju så bra, vem tror den där Carol att hon är?

Carol känner sig instängd och förtalad. Hon som drömt om att utveckla en småstad, velat inspirera till vackrare byggnader, få folk att rycka upp sig, bli färggranna, konstnärliga. När hon bjuder till team-partys, blir de inbjudna mer chockerade än roade av lekar och maskerad. Hon startar en amatörteatergrupp, men inget kan de enas om, och energin pyser ut. Carol möter motstånd, förtal, blir utskrattad. Ändå är texten entusiastisk, med mycket jag kan fnissa åt kring mänskliga brister. Carol vill inte ge upp, det är gott gry i henne, om än inte så realistiskt. Hon vill inte vara realist. Hennes liv ska byggas av drömmar. - Idag skulle hon väl ha agerat 'influencer' på internet. 

Jantelagen finns överallt där människor umgås. Carol revolterar mot moraltanter och manlig självgodhet, allt som kväver ungdomlig livsvilja. Huvuddelen av historien tilldrar sig på 1910-talet. ute i världen pågår krig och revolution, men i Gopher Prärie går livet vidare i samma hjulspår. Krig är inte för dem. Men sista krigsåret, när USA går med i första världskriget, flammar patriotismen upp ett kort tag. 

Som svensk roar det mig ofantligt att trakten är så full av 'svenskar', invandrade bönder och hantverkare som hamnat just i Sinclair Lewis Minnesota. Även om de konstruerade namnen ofta låter mer dansk-norska än rent svenska, så har han i 'svenskarnas' repliker skrivit in våra uttalsproblem i engelska. 'Ya' svarar de (inte Yes) och alla engelska J (som ska uttalas 'dj') skrivs Y eftersom svenskarna inte får till uttalet. Han skriver också V för alla W, osv. Även andra nationaliteter far förbi, några obegripliga tyskar, som i slutet får bli syndabockar under kriget. Men även amerikanskt talspråk skrivs ut i dialogerna på ett härligt levandegörande sätt. 

Carol har moderna globala ideal, hon är en drömmande revolutions-romantiker, med bohemisk konstnärlighet som ideal, men det är ont om det i småstaden. Hon längtar till större städer på Östkusten, ja ända till Europa. Hon blir vän med svenskar, ser inte ner på dem för att de jobbar som pigor eller hantverkare, så som den övriga medelklassen gör. Hon tycker om frispråkigheten på gräsrotsnivå, och blir på socialromantiskt vis vänskaplig med sina svenska pigor, vilket grannarna också hånar henne för. Ofta måste hon dock klara sig utan hushållshjälp, och har hela tiden svårt att stå ut med hemmafrulivet, för när hon gifte sig gav hon upp bibliotekstjänsten, som ärligt talat redan hade stagnerat. Inte heller står hon ut med skvallret på 'fruarnas' bridge-kvällar.

Det stora temat i boken är Carols vanmäktiga kamp mot förstockelse och fördomar. Men texten har också en mängd iakttagelser, små och stora ögonöppnare, som t ex att de soldater USA skickar till Europas skyttegrav - i alla fall från Gopher Prairie - främst är svenskar och tyskar, relativt nya invandrare, bönder, hantverkare. Den etablerade medelklassen sitter orubbade. Överhuvudtaget ger texten en ingående känsla för hela samhällspyramiden i USA, olika åsiktsriktningar, ofta förmedlat i lättsamma dialoger. 

Människors relationer är lysande återgivna, både detaljerat och ändå halvkvädet. Missförstånden uppstår hela tiden mellan olika temperament som hela tiden stöts mot varandra. Sinclair Lewis kan sitt samhälle innan och utan, hur medelklassklicken (dvs de som är Main Street) håller koll på varandra, via det eviga skvallret, som Carol inte kan acceptera, men itne vet hur hon ska ta sig ur. Igenkänningsfaktorn är självlysande. Texten känns så modern, som om den hade kunnat vara skriven idag. 

Ett huvudtema är äktenskapet mellan Carol och Will, den strävsamme läkaren i småstaden, som måste klara sig med enkla medel, och stå redo att rycka ut dygnet runt. De är motsatser, romantiska ideal ställs mot pragmatik. Texten känner med båda parter, vi kan förstå båda sidor av myntet, ingen är fel, bara olika. Äktenskapets vara elelr inte vara, inget är stillastående, allt förändras, livets väg ger insikter, bit för bit, blir allmängiltiga. Försök till försoning, att brottas med inre skuggor, allt utan att någon ger upp sin 'personliga kamp', eller sin integritet. 

Boken har även gripande bipersoner, som den mer reforminriktade Vida, i kontrast till vilken Carol känner sig 'revolutionär'. Eller den svenska farmarsonen Erik Valborg, också drömmare, som valhänt försöker skapa om sig själv efter en egen idé om den 'amerikanska drömmen', men blir pikad för sitt 'kvinnliga' skrädderiarbete, och av andra män kallas 'Elizabeth' för att han klär sig i moderna androgyna kläder, och bryter av från normen. Carol känner igen sig i hans konstnärsdrömmar, sympatiserar och vill haka på. Men det underlättar inte, utan leder bara till mer problem. 

Ja, det är en mycket rik text, som väver frammänskligheten symboliskt i det lilla, fullt igenkännbar än idag, överallt. Med betydligt många fler teman och trådar än jag nämnt här. 

Som bibliotekarie, är Carol väl insatt i litteratur, till exempel läser hon John Galsworthy, och försöker propagera för honom. Det roar mig, för Galsworthy kom också att få Nobelpriset, bara två år efter Sinclair Lewis. 

Återkommer nu till frågan om det var rätt eller fel att Lewis inte fick Pulitzer-priset för detta mästerverk? Det är helt klart en roman i nobelprisklass, så när jag genast efter Main Street, läste Edith Whartons Age of Innocence, för att jämföra, tog det mig några kapitel, där jag hade svårt att komma in i Whartons text, för den var så uppenbart en tillbakablick till en gammal tid, 1870-talet, när den ekonomiska eliten i New York, stod på höjden av sin egenkärlek. Vilket tråkade ut mig, som boktema. Däremot är Wharton rent språkligt lika skicklig som Lewis, och drog snart in mig i texten, utan att släppa taget, ända till sista ordet, och då äntligen kom en förlösande dialog mellan tar och son, ett par årtionden senare, när det gamla samhället skulle skakas om. Hur som, jag föredrar Sinclair Lewis, för entusiasmen, och ett hopp om något positivare, jämfört med Edith Whartons pessimism. 

Nästa stora roman av Sinclair Lewis är Babbitt (1922), vilket är huvudpersonens namn. Också detta är en roande samhällskritik, något vassare än Main Street, för här slår han uppåt, och mot dubbelmoralen. Centraltema är den stressiga amerikanska drömmen,  som leder medelklassen att sträva uppåt, försöken att nå högre, och därmed tvingas att slå nedåt. 

Babbitt, den lille mannen, den medelmåttige antihjälten, som hela tiden vänder kappan efter vinden. Han är förstående åt båda håll, kan inte bestämma sig, ljuger för sig själv, kämpar fruktlöst mot sina inre demoner. På i stort sett varenda sida säger han både ja och nej till samma sak. Naiviteten gör att det är lätt att sympatisera med George Babbitt, samtidigt som det är frustrerande att hela tiden upptäcka hans 'blinda fläck', t ex att gå med på att göra gråsonade deals under bordet, 'trots att det stör honom', samtidigt som han skenheligt fördömer andras oegentligheter. Och så vidare i all oändlighet. 

Vi får först lära känna Babbitts dygn, för att lära känna honom, från att han har svårt att vakna på morgonen, till han försöker somna på kvällen, sedan fortsätter vi att följa hans liv under två år, 1920-22, där satiriseras medelklassens förhållande till alkoholförbud och ekonomiska och sociala problem och politiska påtryckningar. Babbitt åtar sig allt han kan för att försöka skaffa mer pengar, tills han plötsligt undrar varför? Undrar om allt är meningslöst, äktenskapet knakar i fogarna, för vad? Vad är meningen? Han försöker revoltera, men fruktlöst. 

Hela berättarstilen är rakt på sak, lättläst, gestaltandet av den lille anti-hjälten och amerikansk medelklass 1920-22. Mellanlagret, lakejer åt den ekonomiska överklassen, men skild från underklassen. Babbitt hade gärna velat vara lbieral, och sympatisera med humana människor, för humana arbetsvillkor, men han lyckas inte hålla sin kappa i styr för påtryckningar, från mer militanta grupper. 

När Babbitts egen son i slutet går emot konvenansen och gifter sig 'alldeles för ung' och hoppar av college-studierna, så medger han att han praktiskt taget i hela sitt liv aldrig gjort vad han själv velat, och ändå aldrig gjort mer än hankat sig fram. "Jag känner faktiskt en sorts hemlig glädje över att du visste vad du ville och gjorde det. De där ute kommer att försöka tvinga dig och tämja dig. Säg åt dem att dra åt fanders. Jag stöder dig. Ta ditt fabriksjobb, om det är det du vill."

Något Sinclair Lewis är lika bra på i båda dessa böcker jag nyligen läst, är det trovärdiga skildrandet av äktenskapliga relationer. De är mänskliga, med sina problem, men också sin samhörighet. Man kan växa samman, även via problemen. Så även om Main Street är min favorit, medan många andra påstår att Babbitt är bäst, så är båda mycket mänskliga gestaltningar, och mycket värda att läsa, än idag. Inte minst för att ironin är skicklig och ofta får mig att fnissa åt eländet. 

Nu har jag hittat ännu en av hans romaner, denna gång i en ganska ny svensk översättning, Sånt händer inte här. Han skrev den 1935, alltså när Hitler och Stalin, tagit makten här i Europa. Och boken lär leka med hypotesen att samma sak skulle hända i USA. Det låter som en spännande samhällssatir. Men jag ska vänta lite med att läsa den, för den skrevs fem år efter Nobelpriset, så den ska jag läsa när jag är klar med min  läslista för 1920-talet. Men jag ska definitivt läsa den, den ligger och väntar. 

Farmor och Vår Herre - Hjalmar Bergman (1921)

Jag trodde att jag hade läst den här romanen, för många år sedan, men verkar ha förväxlat två titlar, för det var en annan farmor på väg mot Sankte Per. Men nu har jag i alla fall läst Hjalmar Bergmans Farmor och Vår Herre, och efter den texten är hon svår att glömma. Hela historien tilldrar sig under en enda dag, Farmor Agnes Borcks 78-årsdag. Boken har två delar, varav den första är längst och rör sig i Farmors egna tankar, alltifrån förväntningar om att bli överraskad av sina barn och barnbarn, till alla avgörande händelser alltsedan barndomen. Denna dag tänker hon sälja sitt stora Borckska hus och dela pengarna med sina barn. 

Hon för dialog med sina inre röster, och kallar dem Vår Herre, som hon tagit många nappatag med livet igenom. Det är svårt att inte känna med den gamla kvinnan och hennes sega inre kamp. Visst är hon barsk och kritisk, men också stolt över sitt förstånd och sin rådighet. Gärna berättar hon anekdoten om hur hon som 16-åring beslöt räkna innehållet i sin sparbössa, och hennes far knekten ser det och tar pengarna ifrån henne. Eftersom dottern är hans är pengarna hans. Men Agnes tar genast hjälp av länsman för att få sina pengar tillbaka. När Vår Herre, en inre kritisk röst? mot slutet menar att pengarna var hennes fars, då har jag svårt att hålla med om sensmoralen, att man inte ska sätta sig upp mot sin far, sin Herre. Behövdes pengarna till något viktigt, eller tog han dem för sitt eget nöjes skull? Agnes fick tillbaka dem, men kasts samtidigt ut ur hemmet och får därefter klara sig själv. 

På ytan är Farmor och Vår Herre en historia om otillförlitligheten i minnen, hur olika personer kan se olika på samma företeelser och händelser. Allt ses genom Agnes osäkra minne, så någon objektiv sanning får vi aldrig ta del av. I den avslutande delen har Agnes tre medelålders barn kommit, så alla kan gå med till banken och få sina huspengar. De kom utan sina barn, utan överraskning. Och alla ifrågasätter Agnes förstånd och minne. Varför? Håller gumman på att bli senil? Agnes undrar ibland, men återvänder alltid till anekdoten om hennes rådiga förstånd. 

Minnet kan svikta på gamla dar. Synvinklar skiljer sig. Det hon tyckte att hon gjort bra, får mothugg. Agnes förstånd får sig en törn. Ljuger hon för sig själv? Eller är minnen alltid illusioner vi skapar oss? Att bara se vad man vill se? Att medvetet glömma det osköna i livet? Eller en vilja att svärta ned andra för att må bättre själv? För mig blir sensmoralen att ingen sitter inne med hela sanningen. Alla är olika, även inom samma familj, och har olika erfarenheter och synvinklar. 

Men en överraskning får Agnes. Barnbarnet Nathan återvänder. Sorgebarnet, rebell och lögnare, oäkta son till favoritsonen Gabriel, som dog tidigt i lungsot. Nathan slängde hon ut när han stulit smycken från juveleraren i grannhuset. Trots att han lämnat tillbaka allt, och ansågs förlåten av guldsmeden. Farmor stod inte längre ut med hans lögner. Eller är det skuggan av hur hon själv slängdes ut i unga år?

De återvunna pengarna från sparbössan (det 'roade' länsman att hjälpa flickan) inledde Agnes ekonomiska framgångar, hennes klassresa från soldattorpet, till giftermålet med den borgerligt välbeställde Jonathan Borck, som just låtit bygga sig ett ståtligt hem. Fastigheter är vuxenlivets sparbössor. Sedan maken har dött och huset blir för stort och tomt, vill Agnes dela det med sina barn och barnbarn. Hon vill inte bete sig som sin far, och vill motta sina barns tacksamhet för pengarna.  

Under den lättlästa ytan finns det många djuppsykologiska symboler. Viktigast är Borcks fastighet. Den är inte bara sparbössa. Skaparen, byggmästare Grundholm, hade en egenhet, alltid finner man något konstruktionsfel i efterhand, mer eller mindre dolt. I Borcks hus, som först verkade perfekt med sina 22 rum, upptäcks ett centralt tomt utrymme på 28x12 (meter eller fot?). Det saknar fönster, ljus, ventilation. Dörren leder bara in i mörker. En skamfläck, eftersom det saknar funktion. 

Vid den tiden tjänade Agnes piga hos Grundholm, och träffar genom honom ungkarlen Jonathan Borck och får en visning av nybygget. Hon frågar genast vart dörren leder, och Jonathan kastar genast ur sig att det kan bli Skamvrå åt hans framtida barn. Agnes brast genast ut i hejdlöst skratt, åt den tokiga idéen. Men det verkar som om det skrattet ledde till frieri och giftermål. Jonathan hade epilepsi och därför svårt att hitta en maka, men Agnes tackade ja av ekonomiska skäl. 

Fastighetens skamvrå döljer också Agnes inre mörker, det undermedvetna, svart och skrämmande. Nästan onåbart. Allkärlek och passion uppslukas i det tomrummet. Byggmästaren, Skaparen, kan sägas vara ansvarig för det omedvetna. Grundholm var en pilsk arbetsgivare, som Agnes fick använda list för att hålla ifrån sig. Knep för att klara sig undan alla inviter. Känslorna fick stanna i det omedvetna. Hon hade redan en fästman, Axelsson, när Borck friade. Han stannade ändå lojalt hos henne livet ut, som dräng. Strikt platonskt, i hierarkiskt samarbete. Han förstod hennes ekonomiska skäl. 

Trots att Agnes skrattat åt idén med skamvrå, brukade hon stoppa in sina barn där. Och då ser jag mörkret som en livmoder, att hålla kvar dem i det längsta. Rummet blev till en rad fantasier för barnen, de skapade myter om en huvudlös man som skulle ligga i någon vrå och hålla liv i deras fasa. Nu på gamla dar talar de om att deras far brukade släppa ut dem i smyg. Och sina egna barn håller de borta från Farmor. Alla utom barnbarnet Nathan, han var för busig. Honom gick farfar in till, med godsaker och satt där i mörkret med honom. Nathan som fått ärva hans epilepsi.

Agnes vägrade alltid låta sig skrämmas. Barnbarnet Nathan däremot fylldes av det, och trots att han blev ohjälpligt rädd av sig, blev det också hans 'räddning' efter att ha slängs ut av sin farmor, gick han inte under som alla förväntat sig, utan fick en lukrativ karriär som clown i Amerika. Men det gläder inte Agnes att han inte kommer krypande som en luggsliten förlorad son. Nathan ville visa vilken 'karlakarl' han blivit, vilken framgångsman i dubbla pälsverk, men misslyckas och blir utslängd igen av Agnes. 

Farmor är van att vara omgiven av tiggare, som hon får vara nådig mot. Grundholm hade slutat som matfriande tiggare. Nathan förstår och byter kläder med en tiggare. Hans karriär och stora dollar-gager är trots allt tvetydiga, då det främst är epilepsin och de nervösa tics han drabbas av i rädslan, som fått publiken att skratta hejdlöst. Ja, det är en dyster historia, inga spår av den humor vi brukar hitta hos Hjalmar Bergman. Snarare blir man bekymrad över människors kyla. 

När jag läst Hjalmar Bergmans bre, utgivna i fyra digra band, pratar han sällan om sitt skrivande. Men just åren 1920-21 brevväxlar han dock med regissören Victor Sjöström, där det pratas en hel del om synopsis för filmindustrin. Man anar filmens påverkan. Bland annat anar jag Chaplin bakom en kommentar om en 'dum guldgrävare' som blir lurad i en film. Bergmans dialoger har det alltid varit fart och driv i, som gjort för teater och film. Agnes inre dialog är högsta romankvalitet, men svårt att gestalta på film. 

Texten kan kännas 'gles', den blir lättläst, men efteråt anar man att alla luckor, allt som undanhålls, är ett medvetet stildrag. Vi läser snabbt en god historia, på ytan, med utmejslade karaktärer. Men det går alltid att hitta djupare lager av allt tydligare mångbottnade symboler. Och med tanke på Bergmans senare roman Clownen Jac, kan han redan ha börjat tänka på sig själv som författare, i Clownens förklädnad. 

Romanen är väl värd att läsas om. Och innehåller betydligt mer än det jag lyft fram härovan. Temat med otillförlitliga minnen och olika synvinklar på samma händelseförlopp, kan också hänsyfta till skapandet i sig, det arbete som författare dagligen ägnar sig åt att klura kring. Byt ut några ord, några rader, och genast förändras alla förutsättningar. Läsaren kan välja att tolka det djupare, eller bara skratta åt det. Men någon komedi är inte den här romanen. Bergman börjar få en allt mörkare svartsyn på livet. 

Farmor Agnes Borcks tycks i slutets självrannsakan uppnå djupare insikter, om sitt ekonomiska maktbegär inte minst, när samvetet påpekar: "Det konstiga med dig är att den du håller av, ska vara din hund.".  

Ett vackert citat ur boken, dubbelbottnat: "Gud är god mot dem som älska. Han har tänkt på dem från begynnelsen. han har skapat två världar : den ena för dem, som älska, den andra för de andra."

The Age of Innocence - Edith Wharton (1920)

 Eftersom jag nyligen läste Main Street av Sinclair Lewis, som jag verkligen uppskattade på alla sätt, och fick veta att den boken inte fick 1921 års Pulitzerpris, som många rekommenderat boken till, utan förlorad till The Age of Innocence (Oskuldens tid), var jag extra intresserad av att se om jag håller med. Pulitzers Romanpris utdelades första gången 1918, Tredje gången priset utdelades gick det alltså till Edith Wharton.

Båda romanerna utgavs 1920, och Main Street behandlar sin samtid, 1910-talet och kändes modern, med an Age of Innocence, i stället var förlagd till 1870-talet, en svunnen tid med den sysslolösa överklassens meningslösa liv. Fasta konventioner, en total brist på kommunikation, eftersom alla regler gör att verkliga känslor och behov måste förtigas. Rädslan att bli utesluten, gör att de flesta följer alla oskrivna regler. Därför pågår livet i tysthet, utifrån förutfattade meningar.  

Varför vann Whartons roman Pulitzerpriset i stället för 'Main Street' av Sinclair Lewis? Kanske för att den är så elegant skriven, med roande satir, flyter skickligt, med många snabbt skissade porträtt, och underfundig klarsyn. Båda romanen berör mobbning, när grupper försöker utesluta dem som inte passar in i konventionerna. De misshagliga som inte följer reglerna.  

Vissa formuleringar här och där i Age of Innocence känns bekanta. Har jag läst boken någon gång för länge sedan? Eller har jag sett filmen? Jag hittade klipp på Youtube och känner inte heller där igen något. Alltså tyder det på att boken inte kändes viktig för mig när jag var ung. Jag tror inte på förälskelsen mellan Newland och Ellen, den dimper ner i Newland Archer. Kärlek vid första ögonkastet är svårt att motivera i text. Dessutom förefaller mig Newlands fästmö/fru May är närmast otäck i sina hemliga intriger. Jag föredrar 'Main Street', som rör hela samhällsstegen i en småstad, med betydligt större värme, i synnerhet i huvudpersonernas äktenskap - och hur det utvecklas trovärdigt.

Ändå dras jag lätt in i Whartons roman, satiren är fyndig och elegant. Och i sista kapitlet förflyttas vi hastigt 26 år framåt, till ca år 1900. Och Newlands son Dallas retas med sin far, säger att 1870-talet, det var ett 'sjukhem för döv-stumma' (elakt!). Nu plötsligt finns bilar, telefoner, elektricitet. Den konservative, hederlige, naive Newland som stannat i äktenskapet bland sina plikter, ser med både förundran och tacksamhet på hur hans tre barn förändrar allt, framtiden rör på sig. 

Newlands liv blev trots allt ett bra liv, när han fick tre barn att älska. Barnen gav mening åt livet, barnen lös upp den förgyllda bur som äktenskapet innebar på 1800-talet - om man hade pengar nog att ta hand om dem. Och år 1900 har barnen börjat bryta ner alla skrankor, så framtiden kommer att se annorlunda ut, än den drivhusträdgård han själv fått leva i. Vilket Newland nästan kan acceptera, via sina barn.

Perspektivet växer. Förälskelsen Ellen-Newland, var nog trots allt antagligen ensidigt Newlands egen, hans överlevnadsstrategi. Ellen gav ju aldrig efter, och när sonen vill sammanföra änklingeln Newland med Ellen 26 år senare, då håller sig Newland undan, för att slippa slå hål på sina drömmar. 

Äktenskap som uppoffring? Ja, livet är betydligt mer komplicerat än att bara finna sin drömförälskelse. Samvaron kräver ständiga kompromisser. Livet är en skola. Det visste Edith Wharton. 

Min bokvärld - Kerstin Ekman (2023)

 En vacker bok, med nära nittio illustrationer insprängda i texten - utan kommentarer - som förhöjer texten. Kerstin Ekman är en stor berättare, men också i synnerhet en bildmänniska. Hon berättar hur hennes texter börjar som en bild, som stiger upp inom henne, och som sedan växer till en berättelse medan hon funderar över bildens betydelse. 

I många av hennes böcker beskrivs konstverk med ord (s.k. ekfraser), och i dessa finns nycklar till texten. Det är det jag alltid fastnar för, att orden skapar bilder i mig. Inte bara beskrivningar man vill hoppa över som meningslösa, utan verkligen bilder som ger ett extra djup åt texten. Nyligen läste jag Maria Schottenius bok om Ekmans berättarkonst, där hon dessutom på ett djupare plan funnit mandalor (Jfr CG Jung), utlagda i texten.   

Vid första anblicken kan 'Min bokvärld' ses som Ekmans referat av tjugofyra litterära verk, men hon nämner än fler som exempel kring en rad tankar/erfarenheter. Hon lämnar inte ut sitt privatliv. Detta är böcker hon gärna läser om och studerar. Hon visar på hur viktiga berättelser har varit för henne i livet. Och däri finns subtila nycklar, precis som i konstverken i hennes texter, om livet som författare, om tankevärldarnas och bildernas betydelse.

Och hon försvarar författare mot kritik som blandat samman liv och text. En jag-berättad text behöver alls inte vara biografisk, hur än mycket man lånar ur sitt liv. (Jfr En stad av Ljus.) Å andra sidan kan man som Sara Fabricius, döpa om sig till Cora Sandel och skriva om flickan Alberte, för att så dölja det som ligger alltför nära det egna hjärtat. Och i texten om Emily Brontë, protesterar hon mot påståendet att den som författar 'tar' personer för att porträttera dem. Något Ekman själv drabbats av.

"Som om författare vore tjuvaktiga och berövade människor något. När man säger så förutsätter man ju att det inte finns någonting som heter fantasi." (s.130)

Som författare "... tar man inte. Man får. Det blir levande inom en. Jag medger att sådana människor som vi har nytta eller nöje eller till och med känner skräck när vi hämtar flagor och glimtar ur minnet av våra upplevelser. Vi bygger ihop det med våra fantasier som får liv inom oss." (s.131)

Nog tar minnesflagorna förunderligt liv i Ekmans verk. Och i den här boken om andras böcker, hittar jag ändå flagor, som att farmor sålde godis på torget, att en lärare envisade med att prygla tre av pojkarna i klassen gång på gång, med mera. Det är klart att sådana känslomässiga upplevelser vill hitta in i berättelser även om allt pusslats om till en påhittad karaktärs liv. De visar på människors livsvillkor

Våra mänskliga upplevelser är allmängiltiga. Som de tidningsartiklar som spreds över världen efter andra världskriget. med bilder från koncentrationslägrens offer. De gömdes undan för Kerstin, som då var 12 år. Hon letade fram dem för att få läsa serierna. En erfarenhet hon använt i en roman. Samma sak händer i Elsa Morantes roman 'Historien', då en 3-4-årig pojke (i Italien) ser sådana bilder. Det betyder inte att de lånat från varandra, eller att karaktärerna i böckerna är biografiska, men en allmängiltig upplevelse är det på flera plan. 

Hur som, 'Min bokvärld', är en bok väl värd att läsa, om man vill se världen genomlyst av skarpa inkännande hjärnor. Många av böckerna har jag läst och blir sugen på att läsa om. Några står redan i mina hyllor och väntar på sin tur i mitt läsliv. Kerstin Ekman visar på betydelsen av böcker för oss boksynta. Och som den naturvän hon är, märks det att hon ofta lutar mot böcker där författarna ser och respekterar naturen. Och protesterar mot de kritiker som gärna hoppar över naturbeskrivningarna. 

Små gudar : Skivvärlden 13 - Terry Pratchett (1992)

 Tredje boken från Skivvärlden jag läst. Den här gången en fristående historia på tema 'religion' och trossatser av olika slag. Själva grunden för skivvärlden är att den jorden är platt och uppbärs av en enormt stor sköldpadda som simmar genom universum. Men i just den här historien, befinner vi oss i Omnia, där prästerna ännu tror att världen är ett klot som snurrar runt solen, och säger sig dyrka guden 'Om'. Omnia styrs av ett hierarkiskt prästerskap, som liknar det mesta ur historiens förtryckande religioner, med (in)kvisition och tortyr i arsenalen. Den stora guden Om har dock krympt ihop till en mycket liten maktlös sköldpadda, eftersom nästan ingen egentligen tror på guden längre.

Som alltid lyckas Pratchett baka in det mesta inom 'ämnesområdet' i sin skapelse i Skivvärlden. Eftersom det är 'fantasy' så känns det mesta som medeltid, även om vi även får besöka filosofer som liknar antika greker. Det mesta rör dock maktkamp och krig mellan män, hierarkier på religiös grund. Och filosofiska tankar kring tro, av alla typer. Det är underfundigt. Men egentligen inte så roligt. Ämnet är för allvarligt. Det är mycket 'patos' i berättelsen. 

Men det finns inte en enda kvinna så långt ögat når. Bara präster, munkar, vakter, militärer. Och gudar så klart. De är viktiga. Frågan är varför gudar är viktiga? Och hur tro uppstår och försvinner. 

Att det inte finns några kvinnor med får mig att tänka på George Merediths essä, "An essay on Comedy and the uses of the Comic Spirit", en föreläsning han höll 1877, och som jag läst tidigare i år.  I den påtalar Meredith behovet av kvinnor, som på jämställd fot vågar säga vad de tycker - för att komedi skall uppstå. Han hade tagit Molière, mästaren i att skriva komedier, och där är det ju oftast de frispråkiga kammarjungfrurna, som är den främsta källan till åhörarnas behov att skratta. 

Nåväl. Terry Pratchett har även denna gång skrivit en söt historia, och tänkvärd. Han försöker plocka fram 'Etik' som ett viktigare begrepp, för att försöka bli av med våldet. Inte för att det är lätt...

Women in Love - D H Lawrence (1920)

Så har jag slutligen läst uppföljaren till The Rainbow (1915), om familjen Brangwen, där äldsta dottern Ursula till stor del blev huvudperson. Women in Love var klar 1916, men blev p.g.a. världskriget inte utgiven förrän 1920. I Women in Love fortsätter vi att följa Ursula, skollärarinnan, men även den yngre systern Gudrun, ung konstnär som blivit bildlärare i samma skola som systern. Men intresset boken igenom rör främst deras känslor kring kärlek och bekymmer männen Rubert Birkin och Gerald Crich. De är fyra helt olika personligheter med olika syn på livet, och brottas därför med varandra i anden, missförstår och smågrälar. 

Jag är fortfarande lika kluven, som inför förra boken. Romanen känns omständlig, stillastående. Jag har svårt att förstå karaktärernas idéer, tankar, märkliga psyken. Relationerna känns obehagliga, våldsamma, maktkamp och förtryck. Även människors dominans över deras tamdjur känns obehaglig. 

Läsningen gick långsamt, främst för att jag försökte förstå vad karaktärerna menar i sina diskussioner. Men nu tänker jag att det var onödigt, för när jag når slutet känner jag att författaren inte 'propagerar' för något särskilt synsätt. I stället har han velat spegla sin samtid. Handlingen pågår åren före världskriget, men världen var orolig och stod på randen till krig och revolutioner och omvälvningar. Så texten blir ett försök till collage över samtiden. Och det var inten rolig tid att leva i. 

Via olika personer av olika karaktär och med olika åsikter om livet, får vi en rad olika synvinklar, ofta med inspiration från en mängd nya tankar. Alltifrån Nietzsche och annan hjältedyrkan, till hopplöshet kring människors framtid, en själlös tid, gudlös, meningslös. Många sökte sig bakåt, till primitivism, människan som djur, regredierar vi? Förvirring, finns själen? Vad är skönhet? Finns kärlek? Eller är det bara krampaktiga symbiotiska behov, ett utslag av rädsla? Leder människans utveckling till hennes undergång? Här liksom i andra böcker från samma tid, väcks tvivel om mänskligheten, kanske bör en mildare djurart få ta över ledarskapet?

De diskuterar och missförstår varann hela tiden. Och även sig själva, då deras känslor och behov ständigt skiftar. Trögheten i texten tycks komma av att den verkar byggd kring en rad tablåer, scenbilder, arrangerade bara för att föra fram deras diskussioner. Ursula och Birkin är de mildare karaktärerna, som kan tänka sig kärlek och själsliga nivåer, även om även detta haltar fram och tillbaka. Men Gertrud och Gerald tycks mer representera en animal primitivism, som oftast känns obehaglig. Vi får se dem kämpa och ta makten över hästar, kor, en stor och stark, men rädd kanin. 

Vid ett tillfälle kör Birkin sin bil, med Ursula som passagerare, och hon ser på honom från sidan, och jämför honom med antika Egyptiska faroner, eller gudar. Det får mig att tänka på tidens moderna konst, kubismens fyrkantighet. Mycket var inspirerat av kolonialtiden i Afrika, med nya idéer, och nya konstriktningar. Allt tycks mig inbakat i undertexten. Där finns ett underliggande dödstema, ett mörkt stråk, som låg i tiden.

Alla karaktärerna har sina stunder av supermänniska, som Birkins gudaglans, några ögonblick här och där. Ögonblick av glimmande triumf, som Gudrun på Café Pompadour, där hon för sig som en drottning när hon triumferar över de mobbare (som förtalat Birkin). men alla är de vanliga unga människor som gör misstag, och missförstår, och omvärderar, och inte vet vad de själva vill. Känslorna fluktuerar. men jag saknar utveckling, de är mer statiska arketyper, med märkliga psyken i mina ögon. En stillastående charad, konstutställning. Och att alla tankar upprepas, ofta i samma mening, åtminstone i samma stycke, minst tre gånger, gör texten tjatig, och dubbelt så lång som den behövde ha varit. 

Det är synd, för det finns gnistor som väcker mitt intresse. Och boken är kulturhistoriskt intressant, och ett experiment i att finna en modernare romanstil. Ett försök att gestalta människor som inte är stöpta i samma form, inte färdiga, utan vill vara i ständig rörelse. Men jag är som sagt kluven. 

The PowerBook -- Jeanette Winterson (2000)

Ett potpurri av små texter, sammanbakade, men blir till slut varken hackat eller malet. Trots ramberättelsen som ska knyta ihop mixturen. Med tanke på hur datorerna exploderade ut till allmänheten under 1990-talet, får jag väl räkna det här till ett experiment över den nya tiden, interaktiv cyberspace, då något nytt - idag vår vardag. Lite meta-text är det, förflackad interaktivt skapande?

Det är en gles snabbläst text, som inte ger mig något. Tyvärr, för jag har uppskattat alla tidigare böcker jag läst av Winterson. Den här kommer jag att glömma, inget jag kan grunna över, bara ytliga självklarheter, eller saker som inte stämmer i min världsbild. Undrar lite om hon hade bråttom att få ut en text och därför malde ner alla möjliga idéer som legat och skräpat, fast det mesta känns som återanvänd inspiration från olika håll. Inklusive Orlando, som jag tyckte mig känna av betydligt starkare och meningsfullare i den förra boken jag läste av Winterson, 'Written on the body'. Läs hellre den.

Written on the Body - Jeanette Winterson (1992)

Den här romanen är skapar ett på ytan modernt kärleksdrama, erotisk passion mellan den gifta kvinnan Louise och berättaren, som verkar vara serie-monogam, det vill säga byter partner var sjätte månad, fram tills hen möter Louise. Och allt beskrivs med härlig vardagsrealism, och vardagligt språk, med såväl ironi som humor och dramatik. 

Könsfrågan är inte det viktiga i den här texten. Annat än genom att medvetet ta avstånd från att säga det ena eller det andra. Ändå frågar sig många just det, är berättaren han eller hon? Bisexuell? Boyfriend, kan i princip även betyda manlig vän. Vi får inte veta, för det är oviktigt. Viktig är endast Louise. Alltså frågan vad 'Kärlek' är. Våra föreställningar, förförståelser, illusioner, hur allt förändras över tid. 

Berättarens utveckling i romanen går från Eros till Agape, från osäkerhet till passion till desillusion - eller bara nöjd med att vara bara med sig själv.  Det är också möjligt att den androgyna berättaren är en vinkning till 'Orlando' av Virginia Woolf. (En av de mästerverk jag ännu inte läst - bara sett som film.)

Men egentligen är den till synes glesa texten ett potpurri av klichéer kring kärlek, alltifrån sångtexter, till litterära texter från Shakespeare, Tolstoj, D H Lawrence och många andra. Antagligen så många att jag har missat en hel del. Av allt detta lyckas hon med oöverträffad stilkänsla skapa både något som liknar populär Romance, likaväl som faktatext kring kropp och cancer. Och i synnerhet en filosofisk text över människan och hennes kärleksyttringar. 

Titeln får mig att tänka på Greenaways film "The Pillow Book", men som kom fyra år senare, 1996, ett erotiskt drama inspirerat av japanska Sei Shonagons 'Dagbok'. I filmen målas japanska tecken på huvudpersonens hud. Hos Winterson är de förälskades hud så känslig att varje beröring blir som att läsa blindskrift (braille). "I didn't know that Louise would have reading hands." Att förälskade inte behöver ord för att tolka varandra. Efter att Louise glidit ur berättarens händer har hens hud blivit okänslig, som en våtdräkt av gummi. 

Winterson skriver: "Written on the Body is a secret code only visible in certain lights: the accumulations of a lifetime gather there. In places the palimpsest is so heavily worked that the letters feel like braille."

Palimpsest, ett begreppet för handskrifter där texten skrapas bort för att det dyra pergamentet ska kunna återanvändas. Sedan 1982 används termen även för litterära verk som använder en äldre hypotext, ett äldre verk, nästan som en mall för sin egen omtolkning av innehållet. Vilket alltså är vad Winterson har gjort med den här romanen. I slutet frågar sig Berättaren om Louise bara är en fantasiprodukt. 

Hon var i alla fall Wintersons försök att filosofera kring kärlekens alla olika yttringar.  

I skuggan av unga flickor i blom : På spaning ... 2 - Marcel Proust (1919)

Första gången jag började läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt, fastnade jag i denna andra bok i serien. Jag släppte serien, orkade bara skumma igenom den här. Boken I skuggan av unga flickor i blom, har två långa avdelningar, först 'Kring Madame Swann', som för mig är den verkliga stötestenen. Där höll jag på att fastna även denna gång. Men nu tog jag mig tid att läsa allt långsamt.  

Serien fortsätter sin filosofisk psykologiska djupdykning i Marcels dagliga liv, han är nu i tonåren och får lite större vyer. Men allt går mycket långsamt, precis som människors liv, vill Proust inte ha en intrig som snitslad bana att snabbt ta sig fram. I stället beskriver han sina ständigt skiftande tankar och föreställningar, som kan kännas som ett extremt navelskådande, och där varje känsla eller beteende sedan utbroderas med andra exempel på liknande fall. Ibland blir meningarna så långa att jag tappar bort vem det ursprungligen handlade om. 

Det mesta rör föränderligheten, i samhället, i hierarkierna, dubbelmoral av alla slag, överhuvudtaget alla förväntningar som kommer på skam, alla farhågor, missförstådda undermeningar, och mycket annat. Det blir en tidsspegel över samhällets omvandlingar i början på 1900-talet. Jag vet inte exakt vilka år som behandlas. Boken har ju Marcel 'själv' som berättare, Marcel Proust föddes 1871, ändå är boken inte en självbiografi. Första boken gick inte bara tillbaka till Marcels barndom i Combray, utan ändå längre tillbaka, till Swanns ungdom och förälskelse i kokotten Odette. Det kändes som 1880-tal. Så kanske var Marcel barn ca år 1900. I den här boken sägs det att ungdomarna dansar twostep och tango, och vad jag vet kom tangon till Europa 1913. Alltså ligger första världskriget alldeles runt hörnet. Men kanske är Proust inte så intresserad av kronologin. 

Viktig är tidsandan, Dreyfus-affären finns i bakgrunden, fördomar mot judar tas upp, att en jude med pengar ändå inte är fin nog, inte i adelskretsar. Proust hade själv judiskt påbrå, men det nämns inte om Marcel i romanen. Den av Marcel beundrade författaren Bergotte, får mig alltid att tänka på Anatole France, som fick Nobelpriset 1921. Denne Bergotte är bekant med Swann och hans dotter Gilberte, och  blir därför ännu en anledning till att Marcel beundrar även Gilberte.  

Först avdelningen, 'Kring Madame Swann' rör mycket illusionen 'Tid', som ibland tycks lång, ibland kort, hur vi ser saker helt olika när vi ser bakåt till barndomen, eller mot framtiden, jämfört med nuet. I denna del har Marcel lyckats bli presenterad för Mme Swann, och fått insteg i hennes salonger, vilket han drömt om så länge, att få vara nära dottern Gilberte, som 'lekkamrat', på hennes Te-parties, flera gånger i veckan. Och det är här det håller på att ta stopp för mig igen. Dessa dammiga salonger, där folk gnäller på icke närvarande människor, klagar på att de aldrig pratar om annat än kläder, samtidigt som de själva bara pratar om kläder. Och jag tycker att Proust själv är alldeles för upptagen av kläder, ytan - naturligtvis gör han det medvetet. Ämnet är dubbelmoral. Men ändå, jag blir uttråkad. 

Värst är Marcels ältande kring kärleken till Gilberte, och än värre hans oerhört nervpåfrestande ältandet om sin O-lyckliga kärlek till henne, de trånande drömmerierna, och de månads-långa försöken att ta död på kärleken, tar sig ur det med självkänslan i behåll, i hopp om att hon ska sakna honom - och alltså då ändå få tillbaka hennes 'kärlek' (mer än vänskap). Men det är ett sådant fruktansvärt ältande,  hans offer-mentalitet. 

I den första avdelningen saknar jag alla intermediala drag som var så lysande i första boken. Bildspråket. Hur musik och konst dras in i alla beskrivningar. Proust verkar själv ge mig svaret på detta då han på sid.123 talar om "Swanns mani att ständigt söka likheter i målarkonsten..." Swann var huvudrollen i första boken, därav alla liknelser med konstverk och arkitektur. Marcels ältande kring sin olyckliga kärlek är bara ord, ord, ord - och säkert ett sätt på depressionen. Den är färglös och formlös. 

Detta kommer sedan tillbaka i andra avdelningen, med den kryptiska titeln "ORTNAMN: orten". Men det är inte Swanns djupa kunskap i konst, utan Marcels egen känsla för ljus-mörker, färger, dofter ljud. Då vaknar åter mitt intresse, i takt med Marcels egna livsandar. Han är nu i övre tonåren, och får vistas en sommar med sin mormor i badorten Balbec. Det är ortnamnet titeln syftar på. Första bokens sista korta avdelning med titeln "Ortnman: namnet", var då han som barn först hörde talas om Balbec. Nu blir delbeteckningen begriplig. I bok 2 får han verkligen vistas där en hel lång sommar. Först, som alltid, med ångest, men sedan med allt större intresse, när han blir bekant med personer ur adliga släkter. 

Så här kommer snobberiet in igen - det eviga temat - och dubbelmoral och höger och vänster. Hur folk ser på sig själva och varandra, medvetet vs omedvetet. Det är bara att erkänna, bokserien är en Proust-variant på psykoanalys. Den första adliga vännen (med trådar till Guermantes, slottet Marcel var så förälskad i som liten) heter Robert Saint-Loup. Intressant är att om man översätter adelsnamnet från franska betyder det Helgon-Varg. Undrar om Robert kommer att visa upp en dubbel-natur i senare böcker?

Apropå liknelser, älskar jag beskrivningen av restaurang Rivebelle, i en liten stad utanför Balbec, som Marcel besöker med sin adlige vän Saint-Loup, flera kvällar för att äta och dricka. För första gången  struntar han i hälsa och försiktighet, släpper på hämningar, dricker alltmer öl och vin, och får sin första baksmälla. Men innan dess betraktar han restaurangens alla runda bord, och alla servitörer som ständigt cirklar runt dem, och ser dem plötsligt som planeter med sina satelliter, och eftersom servitörerna står upp tycks de befinna sig "i en högre sfär". En fantastisk bild han dessutom kommenterar så här: 

"Jag tyckte en smula synd om alla dessa middagsätare, ty jag kände på mig att de runda borden för dem inte var några planeter och att de inte gjort den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier."

Precis. Marcel är högeligen medveten om att han själv lever i en värld av analogier. Liknelser. Metaforer. Allt detta som är själens eget språk. Själens försök att få kontakt med oss omedvetna stressade egon. 

Så i Balbec har Marcel sluppit ur sin depression, och fått vänner, trots att han hela tiden tror sig föredra ensamheten. Men skriver gör han inte, han som bestämt sig för att bli 'författare'. I stället festar han med Saint-Loup, och så förälskar han sig i Albertine Simonet, och alla hennes väninnor. Fortfarande är allt drömmerier, egots fantasier och rädslor.  Tonårs-Marcel är oerhört nyckfull, blandar logik och psykologi, och i bland rena fördomar, i synnerhet vad gäller flickor/kvinnor. Vilket är ytterst irriterande, men ett typiskt drag från eran.  

Den mogne/vuxne jagberättaren, pratar som om han sitter inne med hela sanningen, och full av insikter är han, men allt köper jag inte. Det är mycket som inte stämmer in på mig. Men så är jag ju kvinna. Och det finns för många blinda fläckar, i synnerhet dubbelmoralen mellan könen. Och Marcel är en oskuldsfull pojke. Och hur än tankfull, ändå helt tanklös. Och helt aningslös inför flickors synvinkel.

Å andra sidan har den mogne Marcel insikter om sin ungdoms självupptagna egoism, liksom den djupa insikten om att hans kärleksföremål, först Gilberte, och nu Albertine, är i stort sett kopior av varandra. Och trots att han flirtar med alla flickor, mest för att göra Albertine svartsjuk, så vet han att för att förälska sig måste föremålet vara både ha likheter så man kommer överens, samt vara ens motsats, för att tända gnistan och ställa till konflikter. Marcel vet att kärlek egentligen inte gäller föremålet, utan är den egna livskänslan, det inre omedvetna. Och han har ännu långt kvar för att nå in till sin inre kvinna (Anima). 

I början anser han alla flickor/kvinnor 'medelmåttiga', och föga utvecklande att umgås med. Mer utvecklande är att få intellektuellt utbyte med andra intelligenta män. Men de är inte heller så många. Och med tiden kommer han till insikt om att Albertine trots allt är mycket intelligent. Men nu i tonåren är det hans begär och längtan som driver honom. När han väl blivit presenterad för Albertine och hennes vänner, överger han genast manliga vänner. Och inser att utflykter med de unga flickorna, med utomhuslekar och Te och smörgåsar, ger honom betydligt mer, själsligt, hur än lite de pratar. 

Viktig i denna andra del är även den 'mästerliga' konstnären Elstir, som arbetat sig upp till stil och förnyelse inom konsten. En gång var han okänd, målade kokotten Odette, och vistades i hennes enkla kretsar. Men nu har han blivit på modet, som den store. Och det är genom honom som Marcel får bli vän med Albertine. Många av Elistirs tavlor beskrivs noga, ljusspel, färgspel, illusioner, impressioner. 

Och plötsligt inser jag hela denna del i romanen kan sägas vara en impressionistisk målning i ord. Alla människors vacklande fram och tillbaka, i intryck och nya intryck, hur allt förändras från dag till dag, från stämning till stämning, just som impressionistiska tavlors motiv kan ändras beroende på hur nära man tittar på dem eller inte. Nu kan jag inte längre reta mig på Marcels nyckfullhet. Det låg i tiden, det var en nyhet att upptäcka. 

Hummelhonung - Torgny Lindgren (1995)

 

En oförliknelig Torgny Lindgren-'skröna'. Som visar på hans förmåga att dra in läsaren, i den lättläst skönt glidande prosan, norrländsk, smått biblisk - alls inte uppenbart - men i just det här fallet, med så mycket äckel i det konkreta gestaltandet av människokropp, att jag aldrig kommer att vilja läsa om den. Men Augustpriset vann den 1995. 

Det handlar om två trätobröder, den eviga tvekampen bröder emellan, i slutänden mänsklig dårskap. En mycket negativ bild av människoliv, där en vinkel är att människor bör dö ut och lämna naturen åt sig själv, att bli 'naturlig' igen. Men kanske är det bara Hadars tanke en kort stund, vad vet jag. 

Det är fullt möjligt att överlagra texten med möjliga bibliska liknelser, som Kain och Abel, rövarna på korset kring Jesus, den albino-vita Minna, som en Madonna, likaväl som hora, som båda bröderna utnyttjat. Sonen som blir 'upphängd' vid en olycka som berövar honom livet. Med mera. Men bara överlagrat, för inget är omskrivningar av Bibeln. 

Detta är mer skröna, som främst handlar om människors oupphörliga historieberättande, om sig själva och sina liv, alla ljuger om allt och alla. 

Till bröderna kom en författarinna, som hela tiden diktar ihop en historia om något helgon, Kristoffer, isolerad i Norrlandsvintern har hon inga källor att tillgå. Egentligen var hon bara på genomresa, skulle sova över en natt hos Hadar (fläskätande cancersjuk), innan hon drog vidare till nästan bokprat i obygden. Men kvar blev hon, och upptäcker snart Hadars bror Olof i granngården, den omåttligt feta, hjärtsjuke, sockerätaren - de två trätobröderna. Och blir kvar hela vintern, vallar mellan dem, hjälper dem av ren helgonlik barmhärtighet. Men samtidigt rent tanklöst omhändertagande, men också nyfiken. 

Varför tar kvinnan alltid denna meningslösa tunga börda på sin rygg? 

I det här fallet är hon visserligen författare, och alltså har till uppgift att 'ljuga ihop' historier, vilket livnär sig på nyfikenhet. Alldeles på slutet, efter brödernas död - funderar hon över sin bok, där helgonets liv börjat sammanblandas med hennes egna intryck denna vinter med bröderna - och finner att 

"Även om Kristoffers liv kan förefalla storslaget och gripande, kanske skönt och ädelt, fanns där ett stråk av befängd konstlöshet och meningslöshet, den egenartade men alls inte sällsynta fåfänglighet som är det slutliga utfallet av de sjukligt stegrade anspråken, de intill besatthet överdrivna kraven på just konstfullhet och  mening; bristen på personlig mening och innebörd får sitt starkaste uttryck i en ödesdiger stympning av livskänslan, en självsvåldig likgiltighet för tillvaron, det enkelt vardagliga livet i dess mångskiftande och praktfulla helhet, det mångtydiga inskränks och tillbakabildas till det mest oomtvistliga och himmelsskriande entydighet."

Meningslöshet och likgiltighet - så kan alltså Torgny Lindgren sägas ha beskrivit sin egen bok, som jag nyss läst. Eller var det om människolivet? Eller om författandet?

Witches Abroad : Discworld 12 - Terry Pratchett (1991)

Åren går alldeles för fort. Det är länge sedan jag läste den första Häx-boken, i Terry Pratchetts Skivvärld, men nu har jag läst även den tredje Häx-boken och den är lysande! Jag ska inte orda så mycket om boken, bara rekommendera den. Det är omöjligt att sammanfatta boken, eller ens peta i den. Den ska läsas.

Pratchett är så lysande när det gäller att väva samman alla tänkbara sagor, symboler, ja alla sorts mänskliga kulturella referenser, på det mest kluriga och humoristiska sätt. Man kanske till och med kan kalla det 'postmodernism', hans egen speciella mix av referenser och blandningar. 

Just den här boken började med mysig humor på feelgood nivå, ironisk humor kring turism (Britter på resa ) och sedan växlar den upp med alla möjliga sagoreferenser, i synnerhet allt med häxor - huvudpersoner är Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick - men även vampyrer, voodoo och zombies är med på sina hörn. Det är en vindlande intrig, och även om jag hittade mängder av referenser har jag säkert missat en del, som ligger utanför mina kunskaper. 

Och sedan detonerar upplösningen på ett sätt som gör den för mig till en bok att älska. För Pratchett lyckas alltid infoga en hel del mänsklig klokskap, och emellanåt även ren vishet. 

Botanisera gärna i Terry Pratchetts Discworld. Jag ska definitivt ta mig an fler av böckerna.