Den Namnlösa - Elin Wägner (1922)

Jag läste den här romanen av Elin Wägner för 15 år sedan, direkt efter Åsa-Hanna, som var en favorit. Livet var lite för stressigt då, och jag tror att jag främst såg det materiella, och sjukdomstemat. Världen var sjuk. Javisst, världen var upp och ner efter världskriget, alla omvälvningar.  

Romanen är samtida, tilldrar sig alltså ca 1920-21. ändå känns Rakels språk lite gammaldags - av någon anledning tänker jag 1800-tal, och eftersom Rakel ska hjälpa till i prästgårdens hushåll, tänker jag Fredrika Bremer och hushållerska - romanen i min tidiga upplaga har både verb i pluralform på -o, och ibland konjunktiv i stället för vanlig presens. Antagligen är det som känns gammalt, motiverat av att de befinner sig i småländsk landsbygd, i en avlägsen prästgård. Första läsningen gjorde det ett allvarligt intryck, romanen verkade sakna den humor jag vant mig vid hos Wägner. Och nu kändes det som om jag helt glömt romanen Den namnlösa.

Men nu när jag läste om romanen, återupplivade jag-berättaren Rakel, prästens ogifta syster, texten för mig redan från första sidan, helt fantastiskt. Hennes innerligt äkta ton, lite kärv, men samtidigt refererar hon hela tiden till hjärtan, hon talar med och om sitt eget hjärta. Här har hon just återvänt efter att ha arbetat utomlands i 14 år. Hjärtat är romanens mest dominerande ordbild. När jag läste den första gången började jag rita små blyerts hjärtan i marginalen bredvid varje hjärta. Boken är full av dem.  

Rakels hjärta, symbol för hennes känslor, de som hela tiden strider med hennes 'förnuft' (hjärnan), det inlärda, det som andra vill, medan hjärtat är hennes egna nedtryckta känslor. Men Rakel ser också ofta andras hjärtan omkring sig, hon känner vad andra känner, även om förståndet ibland misstar sig. Och känslor är förstås allvarliga. Men den här gången blir jag även medveten om Rakels lågmälda självironi, en stillsam humor som finns där, Rakel är realisten med levande hjärta, men som länge varit dominerad av sitt förnuft.   

Jag hittade nu romanens tema - kluvenheten - nästan överallt. Romanen problematiserar många varianter på tudelning, motsatser, dubbelhet. Först alltså Rakels egen kluvenhet, mellan sina känslor och sitt förstånd. Spänningen mellan plikt och lust, vad som förväntas att man 'borde' göra (ibland uppfattat som logik) mot vad man har lust att göra (en sorts intuition - vilket 'logik' har svårt för). 

Kluvenhet finns både inom karaktärerna och mellan dem, t ex inom prästens släkt och i hans äktenskap. Ibland talas det öppet om dem, ibland är det mer omedvetet. Rakels känslor vs logik, förmedlas hela tiden i berättarrösten. ironi infälld. Titelns namnlösa kvinna, Eva, är kluven i klichéerna Madonnan vs Skökan. Hon har en återkommande dröm, där hon är en orm som krälar i dyn, men med sitt eget människohuvud. Hennes känslor är avstängda sedan hon våldtogs i ungdomen, och började avsky sig själv. "Behandlas du som hund blir du en hund."

Eva är kluven mellan kroppens behov, det djuriska, i förhållande till bristen på mänsklig värdighet - som i drömmen symboliseras av att ormen försöker hålla sitt människohuvud upplyft. När Rakel råder Eva att förlåta sin 'kropp', säger Eva att visst skulle hon gärna dela upp sig, men hon kan inte för enligt henne är människan bara 'en', inte två som i kropp och själ. Hon kan inte tro på själen. 

Prästens son Georg är också en kluven huvudperson, överansträngd efter arbete på militärsjukhus under kriget, har han delats i två personligheter. Det visar sig som aggressiva utbrott mot en osynlig kvinna. De är omedvetna för honom själv, men känt för de flesta runt honom, som dock försöker dölja det både för honom själv och för samhället i övrigt. I synnerhet för fadern, prästen Elias, som i sin 'upphöjda' religiositet, tolkar sådan sjukdom som demonisk, och därför förnekar den och/eller sin son.  

Det här är huvudexemplen, det finns fler, eftersom Elin Wägner vrider på temat i många varianter, där karaktärerna tycker olika om det mesta, har schismer, men med tiden tvingas omvärdera sina fasta övertygelser. Bland annat problematiseras uttrycket 'kropp och själ', är vi 'en' eller är vi uppbyggda av olika delar. Finns själen eller inte? t känns. Georg brottas med sin aggressiva sida, som är djupt undertryckt, skamfylld, ångestladdad. Men även familjen är djupt kluven, med äktenskapliga motsättningar, och att moderns Mossbäck och faderns Ljunghed uppfattar sig som motsatser. 

Dessutom kan personer missförstå varandra, trots att de talar om samma sak. Till exempel när Eva, som genom sina smärtsamma erfarenheter avsagt sig all religion, får en sorts uppenbarelse, där hon övertygas om att hon trots allt har en själ. Medan prästen Elias fortsätter att försöka 'omvända' Eva, rädda henne till hans egen kristna tro, utan att förstå att hon har fått en egen övertygelse.  

Andra motsatser är sjuk vs frisk, död vs liv. Meningen med livet, kan sjukdom ha en mening? Barnlöshet vs många barn. Att avvisa sina 'illegitima' barn, men visa omtanke om andra människor. 

Wägners texter är alltid rika, mångfacetterade, men lättläst eftersom det mesta tilldrar sig i dialoger.  

Några citat: 

s.91: Eva: "Inte kan huvudet förlåta lemmarna? Det är bara förvirrande att tala som vi vore två. Vi är inte två. Vi är ett. Oupplösligt och fullt ofrånkomligt. Det är en som njuter livet, en som är sjuk och en som går i graven. Och det sista är för resten skönt att veta."

s.113: Georg: "Jag menar att i livsdugliga familjer är det väl som i mjölken: alla beståndsdelar, goda och mindre värdefulla, är blandade om varandra hos varje medlem. Men vi skiljer oss nu i helgon och kräk, och det är ett tecken på att slutet är nära för oss."

Rakel: "Sunt, ärligt, präktigt bondblod från Ljungheda, det är vad du har i ådrorna och alls inte vassla."

s.118: Rakel: "Denna eftermiddag sade plötsligt mitt hjärta upp sig igen. Det hade så länge förhållit sig lugnt och beskedligt, att jag nästan glömt bort, att vi voro två om livet." 

s.137: "Prästfrun Helena: "stod alltjämt och tryckte det heta kruset mot sitt hjärta, som om själva svedan i bröstet gjort henne gott, som om hon velat möta en inre sveda med en yttre." 

s.141: När Helena vid Nyår reser med sin mor till släkt och vänner, var det aldrig fråga om att de andra skulle följa med, "som om familjen klöv sig efter en gammalspricka på ett högst naturligt sätt i två hälfter." 

På sidan 146 betraktar de hur varje julgransljus har sin egen personliga stil att brinna ut, och hur detta symboliserar olikheterna mellan de olika personerna:

Niklas är lågan som "sänktes stilla utan ljud. Brann in i det sista alldeles jämnt och föll så med en nick som ett litet huvud, som faller ner mot bröstet i sömn". 

Helenas ljus "flämtade och stred som i våldsamt motstånd, fräste och rök länge, innan dess dödskamp äntligen var slut." 

Svärmor är den "veke, som ramlade på huvudet och låg och osade och flöt i den drypande stearinen, (...) rent kusligt, ty den slocknade aldrig... Hon kommer att begrava oss allesammans."

Eva, ett ljus "sköt helt oväntat i dödsögonblicket upp som en hög flamma, högre än dess låga varit i livet, och sen slocknade snabbt, med en suck."

Historien om hunden - Lars Gustafsson (1993)

Den här romanen svajar för mig, mellan att vara bitvis genial, men också bitvis snurrigt pratig. Romanens undertitel är "Ur en texansk konkursdomares dagböcker och brev." En i större delen av boken osympatisk pratkvarn, ah, enligt undertiteln är det ju utdrag ur hans egen dagbok, och i en sån kan man skriva vad man känner för. Svordomar och hat mot djur. Han har slagit ihjäl en hund. Kan det bli värre? Den rev i hans soptunnor, är det verkligen förmildrande? Helt klart är 'dagbokstexten' inte att lita på. Här och där påstår han saker, som han senare återberättar på annat sätt. Alltså kan detta sägas vara en 'realistiskt' fladdrig text. Människor som växer ifrån varandra, förlorar känslan för personer man först tyckt om, relationer kallnar.

Caldwell får dock ett sympatiskt drag när hans styv-barnbarn, Tom, bor hemma hos paret Caldwell en sommar, när styvdottern Nancy just skilt sig. Han känner bandet mellan sig och den lille 6-årige pojken, hans egen sårbarhet kommer nästan upp till ytan inför det sårbara barnet. Innan dess har han stoppat ner allt han inte vill se under sin blanka yta.

Det är inte meningen att vi ska lita på honom. Det går inte att lita på någon i romanen. Romanen visar upp en mycket mörk bild av världen, där alla har mörka sidor och våld på sitt samvete. Djur dör, mördas, människor mördas. Översvämning hotar trakten kring Caldwells tomt vid flodstranden, båtar skadas, träd kommer flytande, bryggor, sedan hela hus/strandskjul. Caldwell börjar funderar över om han måste börja tro på domedagspratet om Global klimatförändring.

Och huvudtemat är frågan om Gud finns eller inte. 'Om Gud inte finns, varifrån kommer det goda? Om Gud finns, varifrån kommer det onda?' Romanen leker med det dystopiska, thrillers och till och med deckare, som ram till många människors virriga tankar kring vad människors livsvillkor innebär. Hans skickliga omtyckta lärare i filosofi och etik, visar sig ha ett förflutet som antisemitisk nazist. och Caldwell själv är jude, men få vet det, och själv visar han inga tecken att ta just det på allvar. Själv får han frågorna kring gudsbegreppet främst från filosofi-undervisning, och senare av att denna professor blir hans granne. Men även genom styv-sonsonens funderingar, och några Sci-Fi romaner. Det är den moderna människans livsram.

Jag känner inte att romanen verkligen har något 'svar' den vill förmedla, eller så förstår jag inte det fina i kråksången. Men jag tycker om det som Caldwell kallar 'ensamhetsproblemet'. Att alla har sin egen världsbild/gudsbild, och vi vet aldrig om det andra ser och upplever är detsamma, eller om vi alla har unika upplevelser. Språkförbistringen är problemet. Vi vet aldrig om vi pratar om samma sak. Här känner jag verkligen igen mig.

Romanen om Olof - Eyvind Johnson (1934-37)

"för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst"

var motiveringen när Eyvind Johnson tilldelades Nobels litteraturpris 1974. Jag har tidigare läst flera av hans sena mästerverk, så i mina ögon var han värd det. Men jag hade inte väntat mig att detta skulle visa sig redan i denna kvartett böcker från 1930-talet. Det var årtiondet för de autodidakta arbetarförfattarnas självbiografiska uppväxtskildringar. Men de fyra romanerna om Olof är så mycket mer än så. Visst tar  han avstamp i egna erfarenheter, men han nöjer sig inte med realism och arbete, utan Olofs vidgade fantasi, via möten och berättelser, till att omfamna både norrländsk kultur och litterär. 

De fyra romanerna tilldrar sig från 1914 till 1919, och eftersom Olof är född år 1900, är både bokserien och första världskriget parallellt med hans tonårs väg in i vuxenblivandet. Även om Olof har många likheter med Eyvind Johnson, så är detta inte självbiografier, utan romaner - skicklig berättarkonst!

Första delen heter Nu var det 1914 (1934). Olof har sedan hans far dog, levt i fosterhem hos sin barnlösa moster med make. Nu vill han inte längre ligga dem till last, hur än välmenande snälla. Han vill göra rätt för sig, försörja sig själv, bli man. Han vill ta sig ur sin rädslan för mörker och ensamhet. Hans mantra att 'Gud finns inte, men de döda finns' visar hans osäkerhet om det mesta. Den späda pojken har svårt att fylla upp den vuxnes roll han tvingas ikläda sig, först som lärling bland timmerflottare, och senare på ett tegelbruk. Det är ett hårt liv med tungt arbete 10-11 timmar per dag, nästan all vaken tid, resten sover han utmattad bort i arbetarbaracker med andra utslagna män.

Han intalar sig att han 'kan inte stanna', han måste skapa sig liv annorlunda än de andras. Ändå klamrar han sig fast, in i det sista som potatisplockare åt tegelbrukets disponent, ensam i baracken om nätterna, när hösten löser upp arbetslagen. Ännu är pojken osäker om hur han ska ta sig fram genom livet.  Johnsons skildrar 14-åringens närvaro i sitt nu, ett osäkert medvetande, med känslig hud, en kamp för att bli vuxen, en rädsla att vara barn. 

Titeln säger läsaren att första världskriget står för dörren, förändringens mörker, men för Olof, barnet långt upp i Norrland är kriget mycket avlägset, något han bara hör talas om via de äldre arbetarnas prat. Hur många månader pågår krig? Vem vinner? Tyskland, Frankrike, Ryssland? För Olof är 1914 året då han fyller 14 år och känner ett inre tvång att börja försörja sig själv. Även om hans fostermor gärna låter honom stanna hos dem, så stålsätter sig Olof. Han ska ut i livet. 

Undergångsstämningen gestaltas via gamle krokige August, timmerflottaren som tycks leva på övertid, krökt mot marken, ser denne inte längre någon anledning att leva. Sommaren 1914 är härvan av timmer i älven värre än någonsin, en oupplöslig timmerbröt som hindrar flottningen. Symbol för den internationella politikens härva. August vet hur man lägger dynamit bland stockarna när inget annat hjälper. 1914 får han göra det gång på gång, inget tycks hjälpa. Efter krigsutbrottet väljer han medvetet faran och låter sig sprängas i luften med timret. Fickuret, det enda av värde hans livsarbete tjänat ihop, har han lämnat kvar på väggen i baracken. Timmerbröten är symbol för krigets politiska härva, som leder till den gamla världens undergång. 

Varje roman innehåller en Saga, som utgår ur Olof och utvidgad gestaltning av hans verklighet bortom det materiella. I första boken är det 'Sagan om dimman och lungsoten". Den kändes som en feberfantasi, som snirklar sig fram, och nästan ryckte mig ur berättelsen om Olof. Nu när jag läst alla fyra historierna förstår jag bättre helheten. Olofs berättarkreativitet ökar för varje år, med varje roman, Och utvidgar hans norrländska verklighet. I första boken är världskriget så avlägset, i Olofs norrländska verklighet är det lungsoten som är det närliggande hotet, liksom överallt där undernärda hårt arbetande människor riskerar att drabbas. 

Andra delen, Här har du ditt liv! (1935) tilldrar sig andra krigsvintern, alltså 1915-1916, även nu är kriget bortom horisonten. Olof arbetar på ett mindre sågverk, där livet är ett enformigt helvete, slitigt och tungs i ömsom snö och is, ömsom kall väta. Svordomar är arbetsspråket, så frustrationen kan pysa ut ord för ord. Jag älskar att varje ord är genuint, Olofs medvetandeström, allt han hör nedtecknat så att jag hör hur det låter. Och han funderar hela tiden vad det som sägs betyder, t ex varför svordomar är så viktiga, och hur de uppkommit, och skiljer sig mellan olika personer, och olika faser i livet.

Olof är den nästan osynliga pojkvaskern, egentligen för ung och spinkig, men som gett sig tusan på att försörja sig och vara solidarisk. Samtidigt som han hela tiden registrerar allt omkring sig, i synnerhet vad som berättas och hur. Hela romanen är en gestaltning av Olofs växande medvetande, strömmen av intryck, vad som sägs, fantasier, andras och egna. Orden är en parallell verklighet, bortom kroppens slit, där han kan drömma sig bort. 

Olofs medvetande är hela tiden öppet, sväljer allt. Kunskap är makt, så Olof läser allt han kommer över. Autodidakt efter folkskolan, lär han sig till och med språk på egen hand, glosor och grammatik.  Han söker hela tiden mer, ett sammelsurium av spridda kunskaper snurrar i hans huvud under det enahanda arbetet. Allt vad andra berättar stannar i hans medvetande, bygger upp hans fantasivärldar. Inte så att han strävar efter att bli författare, men orala berättelser växer hela tiden fram i hans tankar. 

I romanen blandas sagoelement med Olofs egna varianter. Sagor med tre söner som skall ut på äventyr, blir här skogshuggare, rallare, eller emigrerar till Amerika. I denna del är skillingtryckens melodramatiska visor huvudtemat. 'Visan om Johanna', syster till de tre sönerna som gav sig ut på äventyr. Förförd och övergiven, blir hon tidigt mor. Och får också ge sig av, för att tjäna till brödfödan och barnet, blir kocka och städerska åt rallare. Och fler barn blir det, till olika fäder. 

Kvinnolivet är inget äventyr, det är hårt. Men det är också en kvinnlig styrka som det är skönt att läsa om. Kvinnor saknas ofta i manliga texter, så jag är tacksam att de finns här, realistiska både i styrka och det obarmhärtiga ödet, ty styrkan räcker inte livet ut. Visst kan Johanna-visan kännas lång, men boken handlar inte bara om pojken Olof, utan om hela hans bakgrund och omgivning, Rallarnorrland. Skogsavverkning. Järnvägens offer. 

Tredje romanen, Se dig inte om! (1936) tilldrar sig fortfarande 1916, men nu är det sommar. Livets horisonter vidgas så sakteliga. Fortfarande formar hans medvetandeström orden. Ordens äkthet borrar sig in i mig, den växande ynglingen. Han får sina första vänner, men fortfarande pratar de mer än Olof själv. Han gör också några första försök med flickor, men de samtalen är ännu fåordigare. Han får sitt första fasta arbete, på en biograf, även om en del drängarbete ingår, som att hugga ved. Men han får också mer tid att läsa. Även filmerna vidgar hans horisonter. Han prövar alla sina tankar för att bekanta sig med livet. Rastlöst vandrar han längs tågspåren, glest bebyggd, hjälper en smed när han har 'semester'. Han söker arbete, vill bli delaktig i samhället. Än är allt osäkert, även om möjligt, men det mesta är vagt. Och  ett rastlöst sökande att komma ut i livet. Boken slutar med att Olof börjar läsa Homeros Odysséen.

Den sista, fjärde romanen, Slutspel i ungdomen (1937) är lite längre än de tre första och inleds sommaren 1917, då han sagt upp sig från sitt fasta jobb på biografen, för att vidga sina vyer. Och han hinner säga upp sig åtskilliga gånger fram till slutkapitlet våren 1919, varje gång är det ett sätt att hävda sin egen mänskliga värdighet mot godtyckligt översitteri. Förutom när han försöker sig på strejk, och blir avskedad. Under perioder av arbetslöshet känner sig Olof som en belastning för sin mor, änkan med flera barn att försörja.

Huvuddelen av boken är benämnd 'Mänskans värdighet', och rör outbildade ungdomars bottenläge, den bristande självkänslan, 'värdigheten', parallellt med drömmen om revolutionen, att följa Rysslands exempel, som väckt förhoppningar om att sprida sig och förbättra villkoren i alla länder. Parallellt med detta fortsätter Olof att sluka allt läsbart, 'bildar sig', blir självlärd, av iver, hur än vildvuxet och osorterat. Det är bara när han fått arbete på en elektrisk firma, och försöker läsa en EL-handbok, som det går trögt.  

Sista romanens saga, 'Sagan om de själiska nöjenas och den andliga flärdens land eller Mötet med spanjorskan', infaller i mitten av romanen när Olof av hög feber, troligen Spanska sjukan (som skördade många offer vid den här tiden). Under nära två dygn av feberdrömmar, tar han oss igenom en 45 sidor lång litterär fantasi, genom alla hans läsefrukter av historisk och litterär art, från äventyr på 1800-talet, bakåt via Goethe, Shakespeare, isländska sagor, till Xenofon och Homeros Odysseus, blandat med kungar och drottningar. Alla samtalar med Olof, som själv är med i äventyren, tillsammans med två återkommande personer, Olivia, Olovs sexuella dröm och olyckliga kärlek, och Lunte, en arbetsledare som drunknat i lera vid en arbetsolycka. Dessa tre lever i alla tider och epoker, i rasande fart, gott och ont, ofta med falskhet under ytan, som ger feberyran djupverkan. Det är helt lysande sammanfogat.

Författaren har tillfogat ett efterord, där han förekommer kritikernas, med att förklara att avsnittet "bör inte uppfattas som ett försök att skildra en feberdröm", han ser det "snarare som ett avsiktligt nyckfullt komponerat musikstycke" - vilket jag helt håller med om. De olika instrumentstämmorna är mycket skickligt flätade in i varandra. 

Feberdröm eller inte, inom Olof brottas hormoner, kärlek, död och sjukdom som ofta följer i spåren på de usla arbetsvillkoren. Olof försöker finna logiska sammanhang i livet, men allt blir ett sammelsurium. 

Det är fri flykt i Eyvind Johnsons sätt att uttrycka allt detta, och det är lika berusande att läsa om det.

Fjärde romanen inleddes med att Olof 'tänkt skaffa sig hatt', hösten 1917, som symbol för att han känner sig vuxen och fri, men han avstår. Han har ont om pengar, är arbetslös, och fortfarande osäker. Han vill vidga sina vyer, men det är vinter och kallt, då behövs varmare huvudbonader. Bokomslagets blå hatt skaffar han sig på en av de sista sidorna, våren 1919, på väg till Stockholm, glad och fri, men också med lurande ångest. Första världskriget är äntligen slut! Nu ska det aldrig mer bli krig! Sa man. Men Olof vet att man fortfarande slåss både i Finland och i Ryssland. Så ogripbart komplicerad är världen.

The Beautiful and Damned - F. Scott Fitzgerald (1922)

Min favorit av det jag läst av författaren, hittills. Visst var 'The Great Gatsby' bra, men mest som symbolbild för den amerikanska drömmens baksidor. Den här kändes mer sårbart och själsnära. 

Efter två års äktenskap, bara 25 år gammal, skriver han den här insiktsfulla betraktelse över förälskelse och äktenskapliga drömmar, alkoholism och ekonomiska problem. Och det handlar om hans generation, och tilldrar sig 1913-1921. Paret i romanen gifte sig 1914, författaren inte förrän 1920. Romanen rör alltså 1910-talet, ställer äktenskapet som parallell till kriget. Först mullrar kriget bara i tidningarna, främst drömmar båda sidor om stordåd. Och äktenskapet frodas som en romantisk dröm om ett liv i lyx och resor, att få leva New Yorks lyx som drömmen om den brittiska överklassens lyx och resor till Italien, att få insupa kultur i frihet, leva på räntor utan att behöva arbeta, men i kulissen finns redan alkohol och svartsjuka. 

Men 1917 dras även USA in i kriget, samtidigt har det unga parets problem tilltagit, problemen med alkohol och ekonomi ökar. Hemingway kallade de unga på 1910-talet för 'den förlorade generationen'. Fitzgeralds 'Jazzålder' började alltså redan på 1910-talet, årtiondet före det glada 20-talet, då USA skulle komma att växa till supermakt. Anthonys farfar, som ser fram  mot ett alkoholförbud (infördes juli 1919) chockas inför en spritmättad fest hemma hos sonsonen, och gör honom genast arvlös. Det är möjligt att farfadern påverkats av sin tjänstestab som får ta över de trettio miljonerna i stället för Anthony. Alltså ekonomiska intriger. Deras lyxliv blir omöjligt. I USA måste man vara smart, det räcker inte att kopiera brittiskt adelskap. Den amerikanska drömmen förutsätter smart affärsverksamhet, och det passar inte Anthony och Gloria, de har hittills alltid fått allt serverat. 

Apropå alkohol, Fitzgerald hade själv stora problem med den, men noterar det faktum att 'förbudstiden' inte ledde till mindre alkohol. Tvärtom blev det en statusfråga, att lyckas skaffa den. Hade man fest hemma måste man kunna bjuda på alkohol, det blev det viktigaste, tvärtemot myndigheternas målsättning. Men det finns också karaktärer i romanen, som faktiskt slutar dricka. Som vanligt är människor olika. 

Språket och insikterna drar in mig, jag betraktar gärna hur relationen mellan Anthony och Gloria, och deras vänner, gestaltas. Tanken på 'arbete' tycks dem omöjligt. När farfadern säger åt honom att arbeta, viftar Anthony med en slöja om att 'skriva böcker'. Det här sker alltså vid samma tid som Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt, skriver om sina egna problem att komma igång med skrivande, hur han hellre frotterar sig med societeten (sin tids kändisar). Likheterna är slående.

Och för Gloria som kvinna är möjligheten att föda barn lika motbjudande, som arbete för maken. Hon fruktar att det skulle omintetgöra hennes 'skönhet', hennes figur, det ungdomliga i hennes uppenbarelse. På sid. 148 frågar Anthony Gloria om hon föredrar manliga vänner framför kvinnliga. Hon svarar, 

"Oh, much better. I've got a man's mind". Varpå Anthony intressant nog svarar, "You've got a mind like mine. Not strongly gendered either way."

Romantexten har åtskilliga sådana tänkvärda kommentarer, som gör läsningen så intressant. Analysen. Paret vill sola sig som kändisar i strålkastarljuset. Gloria anser att hennes skönhet är nog för att hon ska bli kändis, och noterar i sin dagbok, (s.162) att äktenskapet inte ska vara ramen/bakgrunden (för arbete och barn) utan "the glamorous performance, and the world shall be the scenery." Drömmen om kändisskap.

Det börjar som förälskelse - men växer till närhet - men nöts med tiden, med alkoholen, med bristen på pengar. Tomheten nöter ner. Ändå förstår de inte behovet av meningsfull sysselsättning. Osäkerheten inför livet, okunskap inför livets realiteter, bristen på ansvarstagande, får allt att urarta och bryter ihop parallellt med världskriget slutår. Hur allt slutar ska jag inte avslöja. Det är värt att läsas. 

Anthony lyckas aldrig skriva något värt att trycka, men han har en vän som blev författare, Dick. Likt Fitzgerld, gjorde denne Dicks debutroman honom mycket berömd, men därefter skriver han mest lättviktiga noveller. Anthony är både avundsjuk och föraktfull inför vännens 'dalande stjärna'. Här roar det mig att Fitzgerald låter dessa två vänner i romanen (s.454) prata om en annan känd bok, This Side of Paradise', alltså Fitzgeralds egen debutroman 1920. Dick är irriterad på att 'alla' pratar om den. Själv tycker han inte om den. "Are our girls really like that? If it's true to life, which I don't believe, the next generation is going to the dogs." 

Här småler jag, eftersom jag själv hör till dem som håller med om att att kvinnobilden var det som stötte mig mest i den romanen. Dick, som är Glorias kusin, kan dock aldrig förlåta Gloria för att hon vägrat läsa hans egen genombrottsroman. Fitzgeralds roman har den här gången inte fastnat i klichéer varken av män eller kvinnor, utan är en intressant samtidsbild för mig. Han är en känslig författare - antagligen just så 'non-gender specific' som han beskriver huvudpersonen Anthony. Och i romanen har han altlså delat upp sitt författarproblem i flera karaktärer, som uttrycker, osäkerhet, olust, skrivkramp, självhävdelse och bristande självkänsla. Det är inte en självbiografi, men tänkvärd samtidsbild, inspirerat av egna erfarenheter. 

Moln : Dikter - Karin Boye (1922)

 "Dig jag hatar, 
du mitt usla videväsen,
du som flätas, du som vrides, 
lydande tåligt andras hand."  
 (Karin Boye, ur dikten "O en klinga...")

Några av mina favoritrader ur Boyes debutdiktsamling, 22 år ung. Samlingen har både fri och bunden vers, med och utan rim. Jag tycker om att rimmen känns 'diskreta', de tar inte över. 'Tidig vår (En tavla i för-Renässans)" är en stilenligt rimflätad sonett. 

Ung, storögd inför livet och kärleken, uttrycks både rus och smärta, och närhet till naturen, många kluvna känslor och längtan efter balans och trygghet. 

De många dikter som riktar sig till ett 'Du', är är väl troligen en när och kär person. Men kan lika väl vara riktade till det egna inre, Självet, Själen. Via kärleken speglas vårt inre. 

Sodom och Gomorra : På spaning ... 4 - Marcel Proust (1921-1922)

 Del 4 är för mig en fullträff, även om inte på det fulländat konstnärliga sätt som första boken, men den pågående mognadsprocessen för roman-Marcel gör att hela historien, som hela tiden pekar tillbaka till barndom och ungdom, skapar en storartad cirkelkomposition. Hela hans sätt att uttrycka sig går också i cirklar. Han analyserar alla personers handlande och repliker, på ett sätt som går från ont till gott, och tillbaka till ett 'kanske', som måste vara ett av de vanligaste orden i boken. Författaren Proust är säker på att han kan tolka allas psykologiska motiv, men roman-Marcel är allt annat än medveten om sitt eget  psyke helt och hållet. Förrän kanske nu i efterhand...

Vis av erfarenheten, har jag läst även denna del efter välfördelat schema - 10 sidor per dag från 1 januari till 28 februari. En stund varje dag med 'Marcels' insisterande noggranna dagbok. Till slut har jag blivit vän med honom. Han är ytterligare lite äldre, kanske ca 20 år eller drygt. Han har fortfarande inte kommit igång med sitt författande, utan dras med i det mållösa sociala livet. Berättandet är fortsatt på flera plan, den unge mannen Marcel är fortfarande mer eller mindre medvetet falsk, och kan därför irritera läsaren med sin dubbelmoral, och förträngda känslor. Men författaren Proust är betydligt äldre och släpper emellanåt fram små smulor av insikter, som kan jämna av hörnen och få mig att förlåta den unge Marcel. 

Serien i genom har fantasi och drömmar sysslat med Ortnamn och Adelssläkter. Att hans väg  från barn till vuxen, blir av med den ena illusionen efter den andra. Jag liknade det vid skillnaden mellan Platons idealvärld, och det grå jordelivet. När adelns dubbla  vuxenblivande Platons idealvärld som jag såg nötas ner i del 3, när förgyllningen visade sig falsk, fortsätter i del 4 att brytas ner, nu via en expert på hur ortnamn i språkutvecklingen, en akademiledamot som Marcel lär känna i madame Verdurins salong. Han har förtrollats av till exempel orddelar som 'fleur' (blomma), som visat sig vara en förvrängning av det gamla normandiska ordet för 'hamn' (fjord). Alla Marcels fantasier, alla mysterier har förvandlats till rationell etymologi. 

Han är tillbaka i badorten Balbec,  och återupptar bekantskapen med Albertine, som är hans skydd mot ensamheten. Men han skaffar sig allt större bekantskapskrets, via middagar hos såväl lantadel som övre medelklassen, att han aldrig får någon tid över. Författandet fortsätter att skjutas på framtiden. Han kan leva på ärvda pengar. När han till slut har bekanta i alla omgivande  byar, finns där inget mer att avslöja. Då tror han att ångesten är borta för alltid. Den ångest han haft sedan barndomen, rädslan för att vara ensam. 

Den viktigaste komplikationen träder dock fram redan i titeln. Sodom och Gomorra, står för homosexualiteten, som tycks omge honom. Inte minst bland högadeln, här finns den  högfärdige högvälborne baron Charlus, som även han hamnar i madame Verdurins salong, via sin kärlek, violinisten Morel. Så i del 4 är den känslomässiga osäkerheten, svartsjukan och maktanspråken, främst förflyttad till denne Charlus. Vilket gör att Marcel själv inte är lika påfrestande som i tidigare böcker. 

Det märkliga är att Marcel betraktar och analyserar alla bögar med sval nyfiken, men att kvinnor skulle ägna sig åt en liknande 'böjelse' för honom närmast hysterisk. Länge förstår jag inte varför. Själv vill han sju skylla allt på sin barndoms symbiotiska behov av modern. Men också att han som barn såg två kvinnor vänslas hos tonsättaren Vinteuil, genom fönstret. Jag förstår fortfarande inte rädslan, tills han skriver på sidan 583, "jag kunde inte klämpa på samma plan, inte skänka Albertine samma njutning eller ens riktigt föreställa mig denna njutning", alltså om hans rival, om hans kvinna vore en kvinna. 

Att homosexualitet är ett så öppet tema, redan på 1920-talet, både beskrivet med omskrivningar och öppet uttryckt, visar på den stora skillnaden på engelsk och fransk kultur vid den här tiden. Jag tänker på Oscar Wilde som hamnade i fängelse och knäcktes (mindre än 20 år tidigare). Marcel är inte befriad från fransk dubbelmoral, han kladdar ständigt på Albertine, men vägrar tala om kärlek, hellre manipulerar han henne efter egna behov.

Ironin finns kvar, även om den inte är lika fin, och inte lika roande som i del 3. Proust är betydligt hårdare mot medelklassen än mot adeln, som han menar lever på sin 'uppfostran' att alltid vara vänlig och älskvärd, hur än falskt under ytan. Allt är en maktkamp, i att sträva efter i den hierarkiska pyramiden. Dreyfus-affären fortgår med allt större rasism som uttrycks på olika sätt från olika personer, riktat alltså mot judar, man skiljer på naturaliserade eller inte, även de som bytt religion blir alltmer misstänkliggjorda. Romankaraktären Marcel omnämns varken som jude eller homosexuell.  Hans ångest gäller i del 4 främst kvinnors sexualitet, och kvinnors sinnlighet i förhållande till väninnor. 

Nåväl, än är serien inte slut, än vet jag inte vart allt detta leder. 

Tales of the Jazz Age - F. Scott Fitzgerald (1922)

En mycket varierad samling historier, där en del (om inte alla) tryckts i tidningar tidigare, och en del skrivna betydligt tidigare. Min favorit ingick i avdelningen 'Fantasies', titel: The Diamond as Big as the Ritz. Den kombinerar saga och satir, inleds som en pojkdröm om omätlig rikedom. Lyx! Men för varje sida blir glansen allt kallare och hårdare. Vem vill egentligen bo i ett slott av guld, med tapeter av diamanter? I stället för frihet, visar det sig bli ett fängelse. Men den rika familjen, rikare än någon någonsin någon annanstans, försöker skapa sig en egen stat, inkognito.

Fyndet av den enorma diamanten, stor som ett berg, gjordes i mitten av 1800-talet, och har hållits hemlig tills historiens 'nu', ca 1920, när tredje generationen börjar få svårt att hålla ute nyfikna, för nu finns det flygplan för vilka inget kan döljas när de snokar ovanifrån. Familjens attityd har varit ren och skär egoism, de upprätthöll slaveriet i sin lilla diktatur, sitt privata skatteparadis, och skyr varken mord eller krig för att behålla sin ställning, inkognito. Många piloter har de skjutit ner och internerat i fångläger. 

Men när flygplanen blir för många, beslutar sig fadern, hushållets överhuvud, för att muta Gud! Med löften om enorma diamanter, bara han återställer hans lilla rike till vad den varit igår, innan deras inkognito röjdes. "God has His price, of course. God was made in man's image."

Den meningen utgör för mig höjdpunkten, kan satir bli skarpare? Medvetet eller inte. I Bibeln var människan skapad till Guds avbild. Men i denna historia anser sig den rika familjen stå över Gud. Detta i en samtid som nyligen kommit fram till att 'Gud är död'. En av döttrarna drömmer naivt om att få bli fattig, i hennes ögon är det 'Frihet'. För att gömma sin skatt, diamanten, har de levt isolerade, utan vänner. Huvudpersonen John, en vän till familjens son, gästar dem ovetande om att han inte kan komma därifrån med livet i behåll. För honom får 'Fattig' och 'Fri' inte att kombinera, inte i den miljö han kommer ifrån.  

Övriga berättelser i samlingen är underhållande - men inte djupare än så. I synnerhet de första fyra, speglar 'the Jazz Age', beskriver främst fyllefester strax efter första världskriget, där ungdomen inte kan hitta på något meningsfyllt att ta sig till. Antingen är man född rik, eller så har man inte en chans. 

Författaren är en ung man, som roar sig med att experimentera med alla möjliga stilar och format. I en historia, om bokhandelsbiträdet Merlin, som aldrig ger efter för 'frestelsen', drömflickan, den vilda sexiga, beskriver ålderdomen på ett sätt som för mig - nu i övre medelåldern - handlar om den unge författarens rädsla för att bli gammal. Jag känner inte igen mig. Här finns även "The Curious Case of Benjamin Button", som finns filmatiserad med Brad Pitt. Jag har sett den, men glömt hur de lyckades filma detta experiment på ett trovärdigt sätt. För texten, som talar om en mans omvända liv, där han föds som 70-åring och sedan lever baklänges, väcker bara obehag i mig, som kvinna. Jag får kramp vid tanken på att hans mor fött fram en fullvuxen man, och sedan inte längre omnämns. Jag vill bara glömma implikationerna, trots att texten påstår att hon överlevde det. 

Att det mesta är lättviktiga experiment, gör att "The Lees of Happiness" överraskar mig med sitt djupa allvar. Den handlar om ett lyckligt äktenskap, som slås sönder av mannens hjärnblödning i alltför ung ålder. Den lojala hustrun viker inte från hans sida, trots att det innebär tungt vårdarbete för henne, de åtta år han har kvar. Hon är nog den enda kvinna i boken som beskrivs helt igenom positivt. 

Nyckelknippan - Elin Wägner (1921)

 Nyckelknippan, är en samling med 13 noveller, varav en av Wägners allra bästa, 'De blå silkesstrumporna'. Nästan lika bra är 'Divan, som aldrig dog'. De flesta är mycket läsvärda, men de första håller inte riktigt måttet, då det finns en vaghet, när idéerna blir viktigare än trovärdigheten och historien i sig. 

Ingen av de tretton novellerna heter som boken, däremot är en nyckelknippa en viktig ingrediens i novellen 'Mannen, som blev ett lösbrev'. Den märkliga titeln hänförs till att en man, i tvist med sin hustru, ger henne skulden för att han tappat livsgnistan, och gått från 'ilbrev till lösbrev'. Med andra ord betyder lösbrev, ett brev med vanligt porto, som får ta sin tid. Maken tar inte bara sin tid, han har helt tappat sugen. visst gjorde hon ett misstag, men inte var det stort. Maken tog bara chansen att ljuga för sig själv, när för att han inte lever upp till sina egna förhoppningar.

Nyckelknippa är dock en bra metafor för en samling noveller, som både är sinsemellan olika, men ändå har några gemensamma teman. Novellerna skrevs under en mycket orolig tid i historien i sluttampen av första världskriget och den svält och oro som följde därpå. Det kan anas i vissa noveller, men inte alla. En del noveller blir som en samling hypotetiska scenarier, med olika vägar till och från problem. Den före kriget livaktiga pacifismen har fått sig en knäck. 

Viktiga teman är kvinnans osäkra position, när så mycket förändras. Kvinnlig rösträtt är på gång, men kommer det att hjälpa? och överallt stöts och blöts problemen när kvinnor och män försöker bilda par, ömsesidighet i behoven kan verka oöverstigliga, när de inte ens hör vad den andra säger. Och männen vill tillbaka till den gamla moderliga tryggheten, medan kvinnorna vill ut i en ny frihet. 

Resultat verkar bli skuldbeläggning, självbedrägerier, sexuella trakasserier, ojämlika arbetsförhållanden, fördomsfull nedvärdering av kvinnors kunskaper.  När jag-berättaren i 'De blå silkesstrumporna' blivit sexuellt trakasserad av sin extralärare i matematik, och inser att han inte var den 'gentlemen' som hennes föräldrar förlitat sig på, säger hon sig ha förlorat 'all sin naturliga blygsel' och kan bara konstatera: "Jag stod i ett slags defensiv ställning inför alla karlar från den stunden."

'Fågel Fenix' är en smått lustig historia, med tragisk botten, där skuld och skam och missriktad välgörenhet blir ett sammelsurium av misstag och utnyttjanden, där även goda uppsått går mottagaren förbi. 

'Drottning Pettersson' är en liten moralitet över flickan som ger upp studentexamen, för att gifta sig rik, och nästan bli drottning i Argentina, men i stället blir offer för våld av en despotisk make. Bättre då att stanna i Sverige och ta sin examen och skapa sig en egen framtid.  

Flera noveller tilldrar sig i Broköping, en fiktiv svensk småstad. Däribland 'Fikonen' om affärsbiträdet, Selma lärt sig manipulera med halvbra matvaror, så de blir sålda. Allt enligt chefens instruktioner. Men Livsmedelsinspektionen kommer de på spåren. Chefen låter biträdet ta skulden, och avskedar henne, men hon är lojal intill dumhet. Selma blir dock strandsatt när hon inser att livsmedelsinspektören aldrig kan låta henne öppna en egen rörelse efter detta misstag. Vad ska hon ta sig till? Jo, inspektören anställer henne som sin assistent. Hon kan alla knep och metoder, och kommer att vara precis lika lojal på nya jobbet som på det gamla.  

'Bröllopsdagen' är en sorts sol-och-vår-historia, där vi aldrig riktigt får veta hur det går. Kommer den nyktra och kapabla Sigrid att falla för romantiken, och låta sig utnyttjas. Eller kan hon ta ett steg tillbaka och skapa sig en egen tillvaro?  

'Konungens gärningar', en liten moralitet helt klart inspirerad av alla omvälvningar i Europa efter första världskriget, med avsatta kungligheter. Likaså 'En biskops själ',  med tankar kring förförelsen i glansen av kyrkliga hierarkier vs. gamla kristna ideal. Den nyutnämnde biskopens näsa höjs och glansen stiger honom åt huvudet. "Tidsförhållandena är inte sådana att man kan leva med Herren, så som de gamle gjorde."

"Divan som aldrig dog" är ett värdigt avslut på samlingen. Om fattighushjonet, änkan Kajsa Fast, som får huvudrollen i en biograffilm, när hon hjälper regissören skapa ett äkta bondedrama, med sin äkta personlighet, som barsk förespråkare för hjonens väl och ve. Men samtidigt anser dessa hjon att hon förskrivit sig åt djävulen, när hon sålt sig för pengar - för hur än lite pengar - så är succén så stor att hon får snus och visky så det räcker livet ut. Men kommer hon verkligen att få dö, nu när hon förskrivit sig åt djävulen? När on levt till 90, får hon ett lugnande samtal med en ung präst. 

Rain and Other South Sea Stories - W Somerset Maugham (1921)

 Jag älskade Maughams självbiografiska roman On Human Bondage (1915), och jag har tidigare läst förlaget Atlantis samling från 1991, Lotusätaren och andra noveller, där man verkar ha plockat russinen ur kakan, ur författarens senare produktion. Där hittade jag humor och annat intressant i de flesta, relativt korta novellerna.  

Rain and other South Sea Stories utgavs ursprungligen tillsammans 1921, i samband med en lång resa till Sydostasien och Söderhavet och Hawaii som Maughan just gjort. Och det är betydligt obehagligare än vad jag tidigare läst. Förutom två korta betraktelser på en sida var, är övriga sex noveller ganska långa och segdragna, med onödiga utvikningar. Vita medelålders män, berättar om egna och andras upplevelser. Det är återgivningar (telling), inte gestaltning (showing). 

Ändå dras jag in i historierna, med visst motstånd. De medelålders männen från västvärlden, inklusive enstaka svensk/norrman, förälskar sig i söta tonåriga polynesiskor. I bisatser får vi veta att de dock tidigt hotar att bli 'gamla' (tjocka, rynkiga), så äktenskap är inte vad männen strävar efter. 

Det som kryper så otäckt under skinnet på mig, är rasismen. Texterna beskriver den uppenbart underförstådda hierarkien mellan människor, och könen. Den hela tiden hierarkiska uppdelningen av människors olikheter. Det är inte bara 'olikheter' i kultur och utseende, utan tas som självklara skillnader vad gäller intelligent, ärlighet, olater, djuriskhet. När Lawson varit 'dum nog' att gifta sig med ett halvblod, medför det att deras son är ett 'kvartsblod', men Lawsons plan är att 'göra sonen till en äkta skotte', i stället förtvivlar han. För sonen pratar bara samoanska, och då tappar han intresset för sitt barn.

Det är högst obehagligt alltihop. Tidsandan 1920, med mötet mellan profitdrivna västerlänningar och Söderhavets naturnära urinvånare, det är vad som skildras. Via missionärer berövas folk sin identitet, sitt ursprung, och i slutänden tar missionärernas barn och barnbarn över deras mark och handel. Men samtidigt växer en misstro i mig, att författaren själv också tar allt detta för självklart. Att han skildrar erfarenheter, men utan att ifrågasätta. 

Händelser vid vatten - Kerstin Ekman (1993)

Det här är tredje gången jag läser Händelser vid vatten. Men nu var det mer än tjugo år sedan sist. Det är en så rik roman, så uppenbart mycket mer än en kriminalgåta, och som rör sig över nära tjugo år, från tidigt 1970-tal till tidigt 1990-tal, innan karaktärerna får fram en sorts sanning om vad som hände en viss midsommarhelg. Romanen letar sig också ner till flera av karaktärernas rötter, händelser kring åren 1939-1941. Men också minnen kring platsen det rör sig kring, Svartvattnet och Stjärnberg, ända ner till 1920-talet, i kringströdda rester av människoliv.

Och så fort jag ser det nedskrivet - Svartvattnet & Stjärnberg - uppdagas vidden i Ekmans universum. Ett försök att greppa det ogripbara, människors liv, allt ifrån det djupaste omedvetna till de mest andliga ögonblick som kan ha gnistrat till. Och det ogripbaraste av allt, vårt minne. Hur vi minns. Hur olika vi minns. Till och med minnestekniker, och rädslan inför dessa minnen och tekniker, behandlas på olika sätt. 

Jag fascineras alltid över hur enormt mycket stoff Ekman får in i sina romaner. Den här tredje gången började jag faktiskt om när jag läst två tredjedelar av boken, så de första 292 sidorna har jag faktiskt läst fyra gånger. Jag fastnade plötsligt för Annies ljusröda bil, Folkan, den 'lösgomsröda'. När Dan försvann sista gången trodde hon att han tagit bilen ifrån dem. Så hänsynslöst. Men så hade den stått vid Aagots lagård hela tiden? Det väckte frågor i mig. Annie kom ju upp till Norrland via tåg? ... Och så började jag om.  Och hittade den omnämnd fler gånger än jag lagt på minnet. 

Alla detaljer blir en snitslad bana, men det är så många händelser och sidospår, att det knappt märks, inte förrän jag börjar poängtera dem för mig själv. Själva intrigen kring morden sitter inbrända i minnet, men det spelar ingen roll, det går att läsa om den här boken många gånger för allt det andra, alla funderingar och känslor och inte minst Skogen. Alla avsnitt av fördjupningar har jag inte bevarat i minnet, ibland undrar jag hur slarvigt jag läst? Men nej, det är som med Annies pedagogiska lärargärning. Hur än intressant allt är när man läser, så är det omöjligt att minnas allt, i synnerhet utan särskild minnesteknik. Civilisationen är ett kollektivt fenomen, där vi får hjälpas åt att bevara den, men hela tiden faller saker bort, när vi flyttar fokus. 

Skogen, dess växlingsrika historia, människors skiftande synsätt och förhållningssätt till den, är ett huvudtema. Den romantiska bilden av skogen, och hur vi lever i den, och av den. För även om romanen börjar med det tidiga 1970-talets romantiska tillbaka-till-naturen-dröm, så är det något Ekman problematiserar via en mängd olika trådar och karaktärer. Allt är mångfald hos Ekman. Ett kalejdoskop.

Ingrodda tankebanor, hur olika människor upplever och tolkar och fantiserar så olika kring samma händelser. Och den eviga underströmmen av vi och dom, rasismen som tillåter pikar kring judar, lappar, ALLA, som inte är barnfödda på platsen, mobbingen av alla som tänker och beter sig annorlunda. Bitterheten som leder dit. Jantelagen som verkar överleva det mesta. Grupptryck vs individ. 

Boken igenom är det unga kvinnor som 'drabbas' av graviditet, och hur sårbara de blir, och hur de löser sin 'kris' på olika sätt, modersinstinkten för att få barnet att överleva, men hur denna instinkt kan överleva sig själv, och hur den känslan kan gå ut över alla gränser. 

Det som grep mig starkt redan första gången jag läste romanen som ny, var mobbingen inom familjen Brandberg, hur Johan, den yngste och av modern omhuldade, blev nedfirad och lämnad i en djup, men nästan uttorkad brunn. Starkt för att det fick mig att associera till Bibelns historia om brödernas avundsjuka mot Josef, så att de först kastades i en brunn och sedan såldes som slav till en egyptier. Johan lyckas ta sig själv upp ur brunnen, och rymmer till Norge. Och han stannar där, då han inte känner sig höra samman med familjen, han känner sig för olik dem. 

Man kan även hitta en modern variant på Potifars hustrus utnyttjande av Josef/Johan. Och det finns många andra religiösa referenser, som Dan med 'jesushåret', symbolen för frälsaren, som de som på 1970-talet försökte frälsa älvar och skogar. Utan framgång. Men även samiska andliga myter nämns, liksom stråk av New Age esoterika, som lever och förkastas i smältdegeln av mänskligt liv. 

Brunnen är en tydlig referens till det omedvetna, att tvingas gå in i sitt eget mörker, i romanen Svartvattnet. Så det finns mycket symboliskt att gräva i om man är intresserad. Och även om man inte medvetet söker symboler i texten, verkar den berikande i det omedvetna. 

NP 1932 - John Galsworthy

 "för den förnäma skildringskonsten, som i The Forsyte Saga uppnått sitt högsta uttryck"

Engelsmannen John Galsworthy (1867-1933) dog relativt tidigt, han var 65 år, bara två månader efter att ha fått 1932 års Nobelpriset i litteratur. Som motiveringen ovan visar, var det främst Forsyte-sagan som priskommittén föll för. Men han skrev också mycket dramatik, liksom noveller och essäer. Den dramatiska ådran är uppenbar i de tre romaner jag just läst, trilogin kallad The Forsyte Saga (1906, 1920, 1921). Dialogerna är som gjorda för teater, och böckerna har filmatiserats för TV två gånger, och jag läste nyligen att man tydligen börjat med en tredje version i år, 2024, trogen originaltexten, men denna gång mer fokuserad på kvinnorna. Det låter mycket intressant.  

Första trilogin om släkten Forsyte, gestaltar framväxten av engelsk medelklass i takt med den viktorianska erans expansion. Bönder som vandrat till London och byggt upp staden i centrum av det brittiska världsimperiet. Förfadern Jolyon 'Dosset' Forsyte, med bonderötter, byggde staden och fick tio barn och rejäl avkastning på sitt arbete. Det är ett myller av människor, som Galsworthy på ett enastående sätt lyckas gestalta, alla med separata personligheter, alla med egna sätt att uttrycka sig och tänka och bete sig. De ser sig själva som en enhet, ett eget släkte, av trygghet och stabilitet. Trots att de helt klart är individer. 

Romanerna är så realistiskt trovärdiga, i all sin mångfald av karaktärer, att jag blir varm i hjärtat av dem alla, lika mycket av deras svagheter och brister, som deras styrkor. Det är lätt att känna igen sig själv och andra, såväl unga som gamla, allt är trovärdigt. Familjenamnet Forsyte betyder 'framsynthet' om det stavats 'forsight'. Det är den viktorianska borgerligheten, fokuserad på att äga - egendom och människor, såväl hustrur och barn inom äktenskapet, som andra folk i brittiska kolonier. Det är kärnan i  John Galsworthys kritik av sin samtid. Ha-begäret. Ofriheten. 

Första boken, The Man of Property (1906) rör 1880-talet, den Viktorianska tidens krön, ges snabba inblickar i hela 1800-talet. Familjeband och ekonomisk trygghet är kittet som hållit dem samman. Men  tidigt i första boken avlider Aunt Anne, född 1799, äldst av Dossets tio barn. Det är den allra första sprickan i fasaden. Insikten att de alla nu är åldringar och inte odödliga. Deras barn och barnbarn har redan tagit över. 'Dosset' Forsytes äldste son, Old Jolyon, är än så länge släktens huvudman. Han blev förmögen på hederlig te-handel, lukrativt, när te-drickandet blev oumbärligt för alla britter. Men Jolyons gren kommer steg för steg att avvika från övriga familjen genom sin humanistiska och tillåtande inställning. 

Den som klamrar sig fast vid ägandet, som trygghet, för sig själva och släkten, det är James och hans son Soames, advokaten och fastighetsägaren Soames, the 'Man of Property', både i betydelsen fastighetsägare och upprätthållare av anständighet, ärbarhet, 'to be proper'. När han lockat till sig den sköna, men fattiga och föräldralösa Irene, med falska premisser, och hon inser att deras äktenskap aldrig kan fungera, blir det en långvarig lidandets väg av motgångar. 

Old Jolyons äldste son, Jolyon jr, kallad Jo, väljer kärleken, trots att han då blir utfryst ur familjen, och måste leva på dåligt betalt kontorsarbete. Jo valde varandet, framför ägandet. En stenlagd väg som trots kampen det innebär, ändå leder fram till ett gott liv, i sin tillåtande inställning till det mesta. 

Förlovningsfesten i första kapitlet är först ett förvirrande myller av människor, att jag tänkte att jag måste rita mig ett släktträd för att hänga med. Men snart blir det onödigt. I fortsättningen får vi lära känna en person i taget, så vi får lära känna deras respektive familjer, egenheter och igenkänningstecken. 

När jag som barn såg TV-serien var det lätt att sympatisera med vackra Irene. Men när jag nu läser texten är det betydligt lättare att sympatisera med 'alla', inklusive Soames, trots hans tjurskalliga oförmåga att se till något annat än sitt eget bästa, sina egna behov. Han har också känslor, hur än förvrängd hans passion blivit, i sin oförmåga till sympati. Hans far, Uncle James upprepar irriterat, "I don't know. Nobody tells me anything!", som ett mantra när världen inte stämmer med hans livsideal. 

Galsworthy skriver med godmodig ironi. Texten flyter lätt i dialoger, men historien flyter också lätt mellan de olika personerna, via deras inre monologer, flyttar från den ena till den andra, deras inre frågor, sanningar vi undrar över, men som inte reds ut förrän mot slutet - eller? Livet har ju inga enkla lösningar. Bara en mängd upplevelser, som det är meningen att man ska dra lärdomar av.

Dessa 'nyrika' Forsytar som kämpat sig fram till rikedom åt sig själva och sina barn, allt som verkar så förnuftigt och ärbart och bestående - men är det verkligen bestående? Många känner sig instängda, Irenes bur är närmast förgylld, men vad hjälper det?  Vi anar hela tiden att moderniteten redan håller på att bryta ner vad de byggt upp.

Även ett antal av Galsworthy noveller handlade om episoder ur familjen Forsytes liv. Indian Summer of a Forsyte (1918) är därför ett kort mellanspel (eller långnovell i fem kapitel), som utgavs tolv år efter första romanen. Vi är nu ca 1896, och får fördjupa oss i den 85-årige Old Jolyons sista år i livet. Han är nu äldst av syskonen Forsyte av vilka sex ännu lever. Det är en meditativ inre dialog när livsviljan flammar upp vid mötet med döden. Livsviljan personifierad av Irene, separerad från Soames. Old Jolyon vill återupprätta hennes livsvillkor. Han har köpt det hus Soames byggt åt sig och Irene, Robin Hill, men dit de aldrig hann flytta. 

Jolyon har också tagit sonen Jo, änkling för andra gången, till sig. Jo har kunnat lämna sitt arbete, och reser omkring och målar akvareller, medan fadern tar hand om sina tre barnbarn. Denne har försonat sig med livet i stort - men inte med döden. Novellen är som en prosalyrisk betraktelse, där Irene speglar såväl hans längtan efter skönhet, som kontakten med den gamle mannens anima och livsvilja. Men i sin skepnad av 'the lady in gray' blir det också Jolyons möte med själen i slutet av livet.  

Liksom sin son, har Jolyon släppt behovet av Egendom och Anständighet, släppt det pragmatiska, han vill Leva, ägna sig åt Skönhet, passion. Även om hans höga ålder gör honom 'löjlig' i andra människors ögon. Old Jolyon är lättast att ta till sig, han har den tunnaste huden över känslorna. Redan i början redan i början representerade 'te-handeln' behovet av det enkla njutningsmedlet.  

In Chancery (1920), andra romanen i trilogin,  kom alltså fjorton år efter första delen, och nu är det sekelskiftet, och Andra Boerkriget 1899-1902 som är bakgrunden, kolonialism och dödskamp, det första verkliga nederlaget - men på ett så stort avstånd att britterna försöker ignorera det. Några unga Forsytes blir dock involverade, och Jo förlorar en son. -- Parallellt har jag läst tredje delen av Marcel Prousts serie På spaning efter den tid som flytt. Också utgiven 1920, och tilldrog sig kring sekelskiftet, då Dreyfus-skandalen delade Frankrike för och emot. Oro och tvister, dubbelmoral och hierarkier. Två nationer, och ändå liknande strömningar i tiden. 

'In Chancery' är såväl en juridisk term, som inbegriper omyndigförklarade personer (som vid den här tiden gäller varje gift kvinna), men är tydligen även en brottningsterm, där den ende brottaren håller fast sin motståndares huvud under sin armhåla. En mycket talande liknelse för att hamna 'i knipa'. Och där befinner sig Soames. Han och Irene lever åtskilda, men Soames har aldrig ansökt om skilsmässa. Problemet är att han vill ha en arvinge för sin förmögenhet. Trots Soames alla brister, oförmågan att förstå sin hustrus känslor, så kan jag sympatiserar jag med Soames. Han har fel, och jag skulle vilja skaka loss honom, från kraven. han får aldrig det han 'vill' ha. Men till slut verkar han trots allt få precis det han mest 'behöver' få. Även om han själv inte förstår det med detsamma. 

Denna andra roman om släkten Forsyte, är än mer fokuserad på kusinerna Soames och Jolyons ömsesidiga avsky, pga sin motsatta syn på livet. Släkten är här vid sekelskiftet, tydligt splittrad mellan  HA-grenen vs att VARA-grenen. Materialism står mot Idealism. Motsättningar. tser som leder till motsättning. Frågan är om de kan lära sig något av varandra?

Boken pågår 1899-1902, förutom Boerkriget i det avlägsna Sydafrika, uppkom upplopp på gatorna i London, vilket skrämmer medelklassen. Och 1901 dog drottning Victoria, vilket väckte än mer känlsla av instabilitet. Skilsmässor, som bryter upp familjer, hör till det mest oanständiga, men den viktorianska tiden är oåterkalleligen över. Nedtystad olycka kan inte pågå hur länge som helst. Ju yngre generation, desto större längtan efter en friare livsstil. 

Som ännu ett mellanspel, kan man läsa novellen Awakening (1920), i vilken vi får träffa Jon, den son som föddes åt Jo år 1901, i hans tredje äktenskap. Nu är det 1909, och han är ensam hemma med barnflicka och guvernant. Han ska snart fylla åtta år, men längtar efter föräldrarna som rest till Irland. Han är ofta mycket ensam, eftersom föräldrarna tycks ägna sig åt upprepade bröllopsresor. Jon är ensam och osäker om världen omkring sig. Han har ett rikt fantasiliv, som främst får näring ur de böcker han får att läsa. Hela novellen ses ur Jons synvinkel, hans vilda lekar i naturen, på deras stora tomt. När föräldrarna äntligen återvänder, vaknar han till insikt om sin mor, som en egen person han vill vara nära, och låter henne personifiera allt han inte förstått, idealen av skönhet och konst som de vuxna talar om, men som han själv har svårt att greppa. Någon sorts freudiansk längtan. 

I tredje romanen To Let (1921) gör Galsworthy ett skutt fram till sin egen samtid, den tilldrar sig 1920, bara ett drygt år efter världskriget. Timothy är nu 104 år, senil, den siste av 'första' generationen Forsyte. Nu är det Soames och Jo's generation tur att vara äldst. Jo är glad att hans son var för ung för att dras in i kriget, och Soames att Forsyter på sin ö, klarat sig bättre än många andra folk. Men moderniteten ligger över dem, 'ungdomen' hotar att gå sin egen väg, vilket oroar de äldre. Titeln antyder att om ungdomen inte längre vill vara bundna av 'egendom', utan vill vara fria att resa och byta bana, då blir hyresmarknaden desto större, friheten större. 

Alla tre romanerna har motton från Shakespeare. Del 1 ur Köpmannen i Venedig, om omöjligheten att betala med sin egen kropp, det slaveri som då uppstår. Del 2 och 3 har motton ur Romeo och Julia, vilket är den uppenbara schismen mellan de två släkterna, som i del 3 intensifierats genom barnen, som inget vet om det förflutna, men som ändå drabbas av det. 

Men som Irene säger till sin son i slutet av serien: 

"Admiration of beauty and longing for possession are not love."

Galworthy kan dra in oss i Shakespeares romantik, där de unga försöker gå emot sina föräldrars vilja. Men alla föräldrar vill sina barns lycka, men endast ett helt liv av erfarenheter kan lära oss något om kärleken. sina  eller inte. Bara erfarenheten av ett helt liv kan lära oss något om kärlek. Galsworthy gestaltar frågeställningarna, men besvarar inte frågorna, annat än med en mångfald exempel. Och det är en skön läsning. 

Det finns fler böcker som jag ännu inte har läst, men gärna vill läsa. Två trilogier till. A modern Comedy (utgiven 1924-1928), som lär ta avstamp i Soames dotter Fleur, men sedan vidgas synfältet till att röra även andra personer längre utanför Forsyte-släktens kärna. Och de sista tre, End of the Chapter i slutet av Galsworthys liv, som toppades av Nobelpriset. Han gör nedslag här och där i sin egen samtid, och det intresserar mig. 

Intressant är också att veta, att han var en av dem som instiftade den Internationella PEN-klubben och var dess första ordförande 1921. 

Kring Guermantes : På spaning ... 3 - Marcel Proust (1920-21)

 663 sidor i pocket, är tredje och längsta delen av På spaning efter den tid som flytt. Originalutgåvan var delad i två, därav de två utgivningsåren. Hade hellre sett att de fortfarande varit i de två delar som den är uppdelad i. För att ta mig över tröskeln beslut jag den 1 november att läsa 11 sidor om dagen och försöka gå i mål till nyårsafton. Och jag har lyckats!

Första delen var så underbar att jag blev besviken på Andra delens första avdelning. Jag befarade att mitt intresse skulle avta för varje bok, men så blev det inte alls. Marcel är nu en ung man som börjar frottera sig ute i 'mondäna kretsar', societeten. Adeln har alltid varit hans drömmar ideal, den högsta spänningen i livet. Jag delar inte hans intresse, det intressanta är hur han växer till sig i erfarenhet, och alla människor med 'fina' namn, de som stod för hans ideal, nu börjar nötas ner, förgyllningen skavs av. Och detta åskådliggör han som med förstorings, i varje mening. Och det till en grad av skarp ironi, att det får mig att skratta gång på gång. Äntligen är texten mer ironisk än sentimental, och det tycker jag om. 

Tidigare böcker, alltså hans barndoms drömmar och ungdomens ideal, har inneslutits i ortnamn, denna del fokuserar alltmer på adliga person- och släktnamn. Och allt detta får mig att associera till Platons idévärld, som glänser himmelskt förgylld, ovanför grottmänniskornas gråa småaktiga vardag. Känslan är att det är just denna kluvenhet Proust försöker hämta ner till sin egen tillvaro, och gestalta med sina invecklade beskrivningar av människors dubbeltydigheter, tvetydigheter, motstridigheter, dubbelmoral. I slutet av boken har alla förskönade ideal, all illusion, tvättats bort. 

I slutet har allt utmynnat i de mest absurda genealogiska utredningar. Adeln klamrar sig fast vid titlar och släktskap, som går i cirklar, ingifta med varandra. Och hur än mycket Marcel tar det på allvar, så kan jag skratta åt eländet. Jag kan bli verkligt förvirrad av att både hertiginnan de Guermantes och kusinen furstinnan de Guermantes, båda vid artigt tilltal kallas Madame de Guermantes. Vem pratar man med/om? Så det är inte alltid lätt, men det spelar ingen större roll.  

Denna del 3 i serien, tilldrar sig kring sekelskiftet 1900, varför Dreyfus-affären var det som upprörde och delade Frankrike, då adelns nationalism och antisemitism växer, de som aldrig förlåtit Napoleons självsvåld. Alltmer dyker fenomenet 'judiskhet' upp, man vill skilja på naturaliserad till fransman vs främmande fåglar. Plötsligt dyker Swann åter upp, en gång kelgris i adelns societet, sedan utstöt på grund av sitt giftermål med en kokott, och nu anas även judiskt påbrå. Man vill att han ska akta vad han säger kring Dreyfus. Saint-Loup avviker också, och hånas av adliga och militära vänner. Hans lyxtillvaro bland den övre societén, och uppfostran till såväl stolthet och hjärtlighet, verkar så äkta, men leder ändå till annat än gästvänlighet. 

Marcel gör allt han kan för att försöka förstå alla mer eller mindre adliga människor han presenteras för, och vars salonger han får besöka, och äta middag med. Varje uttalande skärskådas och tolkas i olika riktningar. Jag tänker att genom den enorma längden, övergår tjatigheten till ett konstnärligt insisterande, där varje tanke gestaltas med flera exempel, och vänds ut och in, och aldrig får sitt slutgiltiga omdöme vitt vs svart. Även om jag velat att boken skulle ha varit hälften så lång, då skulle den antagligen bara uppfattats som pratig, det är insisterandet som trollbinder mig.

Tiden det tar - Hanne Örstavik (2000)

 Norsk författare, så efternamnet borde haft ett norskt ö, alltså snedtreck över ett O. Det här är andra boken jag läser av henne. Tidigare i höst läste jag Kärlek (1997), som jag tror var hennes debut? En udda historia om en ung ensam mor och hennes son som ska fylla 9 år dagen efter. Boken rör deras parallella liv en kväll-natt i Nordnorsk vinter. Den har ständiga hastiga kameraklipp mellan deras upplevelser/tankar, måste vara allert för att inte blanda ihop dem. 

Hela den historien skildrar kontaktlösheten. Båda längtar efte rnärhet och kärlek men den unga kvinnan söker en man, fantiserar om varje ögonkast hon får. Medan pojken itne når fram till sin mor. Han är en rar unge, full av pojk-fantasier om våld, tortyr, krig, önskan att vara hjälte, orädd. Hans mor har lärt honom att 'alla är snälla innerst inne'. Som läsare oroar jag mig när de båda är ute hela natten på olika håll. Tyvärr är det tung läsning, hopplöshet - och jag kan inte relatera till kvinnans brist på omvårdnad om sitt barn. 

Tre år senare skrev hon alltså Tiden det tar som jag just avslutat. Även denna gång rör det tystnad. Även om det nu rör en familj, Signe och hennes bror och föräldrar, där fadern försöker tvinga fram en kontakt som inte tycks finnas. Vid varje problem ska de hålla familjeråd, och skriva protokoll. Men det hjälper inte. Det finns ett tvång, som bygger murar mellan dem, hur än mycket fadern vill riva ner dem. 

I ramhistorien är Signe 30 år med 5-årig dotter och partner. Hon har börjat ett 'nytt liv', flyttat till landsorten i Nordnorge, men är sjukskriven, utmattad, orkar inte längre hålla skenet uppe. Hon vill skapa sina egna positiva jultraditioner. Hon vägrar - antagligen för första gången - att fira någon av juldagarna med sina föräldrar. Vi vet redan här att föräldrarna numera är skilda, men fortsätter at tumgås, och firar Jul med mera ihop. Modern känns dominant, Signe känner 'kraven' hon avvisar. Fadern beskrivs som mer medgörlig. Denna början - och slutsidorna - är direkt jag-berättad. 

Men större delen av boken berättas i tredje person, om Sign när hon var 13 år, det är veckan före julafton och det ligger något mörkt och kvavt, som ett hot över hela familjen, i det kolsvarta Nordnorge, nära gränsen till såväl Finland som Sovjet. Parallellt invävt är Signes minnen av familjens vandring på fjället sommaren innan. den som inte blev så avslappnad och glad som sommaren brukar vara. Signe är den 'duktiga' flickan, som vill vara glad och tjänstvillig, för att hålla föräldrarna på gott humör, få dem att inte bråka - men hon är maktlös. HOn försöker förstå och förklara hur allt hänger ihop, försöker leva normalt, men här är fadern dominant och krävande, ibland våldsam, medan modern är deprimerad in i ordlös tystnad. Mår hon dåligt av polarnatten? Något Signe inte lider av. För Signe är det de nergrävda känslorna som är värst. Fadern är mentalvårdare, kontroversiell, som verkar populärare bland patienterna, än bland kollegor, än hos sin egen familj, som tycks komma i andra hand. 

Jag finner den här texten i tredje person obehaglig. I grunden är det Signes upplevelse, men det är som om hon tagit ett steg åt sidan, avskärmar sig, för här talas inte om mamma, pappa, bror - de är hela tiden namnlösa, men omtalas i bestämdform - Pappan, Mamman, Signes bror. Jag vet inte om det är meningen, eller om det handlar om översättningen. För jag vet att på norska säger man t ex 'moren min', och då är mamman i bestämd form, följd av pronomenet 'min'. För mig som svensk låter detta som ett avstånd med 'mamman' etc, i bestämd form, som att granska händelsen genom en kikare, och att det kunde ha varit någon annans föräldrar. 

Nåväl, det behövs alltså bara så små medel för att väcka mitt obehag, en minimal språklig avvikelse, oavsett om den känns i det norska originalet eller inte. Jag börjar ifrågasätta texten. Jag saknar information, i synnerhet i början när Signe själv är mor, tar det lång tid innan jag får ngt grepp om hu gammal hennes dotter är i berättande stund. Först tänker jag spädbarn, när hon sover i hörnet av sängen, sedan skolbarn, för att hon frågar varför modern 'ritar så det liknar'. Den repliken tror jag inte på från en 5-åring. Det skaver. 

Men visst kan jag relatera till den 13-åriga flickan som mår dåligt av föräldrarnas gräl, och vill vara medlare, hon vill finnas som skyddande vaddering. Samtidigt som hon fasar för att fadern ska döda modern, på samma sätt som hon fasar för krigshot från Sovjet. (Är detta 1970-tal? 1980?). Hon har samiska vänner, i detta nordnorska sameland. Men inte Signe, eller? Fadern visar ibland förakt för samer? Ändå bygger han själv en kåta, där de kan njuta av sommaren. Inget hänger helt ihop, allt är motsägelsefullt. Och alldeles i slutet, en oväntad info om modern - hon är 'halvt finsk', kan tala finska med ett finskt affärsbiträde. 

Nej det är inte nödvändig infor för historien i sig, även om vagheten i allt som berättas hade kunnat vara mindre oklart. Om berättaren som ser Signe i tredje person, hade haft mer att förmedla om personerna, tydliggöra, så att jag kan fästa mer tilltro till dem. Att jag fått infon tidigare, för att göra mig en bild av dem. Nu är det bara oro och vaghet. Även om det är just det författaren ville föra fram. 

När vi på de sista sidorna är tillbaka hos den vuxna Signe, som fått sina lugna juldagar med dotter och partner, då verkar både hon och modern må bättre - på var sitt håll. Det är i alla fall en text som inte försvinner för att man slagit igen boken. Den finns i mig och gnaver. Vad ville hon berätta? Om det motsägelsefulla livet? Om livets pendlande rörelser? Om ombytta roller?

Lords and Ladies : Discworld 14 - Terry Pratchett (1992)

Inom skivvärlden är det här den fjärde boken med häxor i huvudrollen, alltså främst Granny Weatherwas, Nanny Ogg, och Magrat Garlick. Och dessutom säger Pratchett i början av boken att den hänger ihop med häxornas tredje bok, Witches Abroad', mer än hans böcker brukar göra. Den boken läste jag för ett halvår sedan. Men det var inte därför det kändes som om det tog mig ovanligt lång tid att komma in i historien,  ungefär 90 sidor (!).

Den är spretig. Inte bara för att Pratchett alltid väver med många trådar samtidigt, mixar in alla färger han kan väva in vad gäller tema och associationer. Det brukar vara behållningen. Det gör han även här, men på något sätt känns det 'för mycket'. Så den här gången var jag osäker om temat, ända till slutet. 

Boken är full av 'Elves' (älvor/alver?), och att de är så 'onda' gör mig osäker. Jag brukar inte läsa om älvor/alver, och vet inte om han är ironisk, eller bara gått in för att 'skrämmas'. Och det roar mig inte på samma sätt som ironisk humor. Jag hittar så mycket att skratta åt som i tidigare böcker.  

Men mot slutet knyts allt ihop, allt faller på plats, och mitt intryck blir positivt. Huvudtemat kan sägas vara den Kvantfysiska världsbild som populariserades på 1980-talet. The Multiverse. Att allt finns i alla möjliga versioner - någonstans. Så sensmoralen blir att man vad man än väljer, så behöver man inte ångra sig, alla möjliga val finns någonstans. 

Ett återkommande tema för Pratchett är tanken att det vi fokuserar och 'tror' på växer i styrka, alltså är det viktigt att bara tro på det som är bra, den djupare sanningen, den medmänskliga. Och jag känner i den här boken som om de onda älvorna symboliserar vidskepelse, negativ tro, känslokall ondska. Och häxorna visar på att vi kan förminska detta negativa genom att sluta tro på dem. Människorna är ofta förvirrade, finns dessa fenomen eller inte? Och Granny Weatherwax har kategoriska, men kloka ord: "Klart att de finns, men man ska inte uppmuntra dem genom att tro på dem."   

Det är också uppenbart att Shakespeares Midsommarnattsdröm är en underliggande inspiration. Den pjäsen har både Älvdrottning och Älvkung i rollerna. Och Puck är där som en trixter med förmåga att förtrolla och röra till det för de inblandade. I övrigt är det främst hantverkarna som repeterar sin pjäs att uppföras vid det kungliga bröllopet, som också finns med här hos Pratchett. han låter denna amatörteater öppna portalen till den andra dimensionen, bortom människorna, och släppa in älvorna som de slutat tro på. Och allt tilldrar sig denna evighetslånga midsommarnatt, för även om jag tycker om historien när jag väl tagit mig till slutet, så är den segare än de tidigare Pratchett böcker jag läst. 

Naturligtvis finns det mängder av andra underfundiga tankar instoppade, väl värda att läsa och begrunda. 

NP 1936 - Eugene O'Neill

 "för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik"

Eugene O'Neill (1888-1953) fick nobelpriset för sin dramatik 1936, vid en tid när priset gärna gick till verk med bred publik. Pjäser kunde filmas och bli ett billigt nöje för många i det tidiga 1900-talet. Eugenes far var skådespelare, ofta ute på turné, så Eugene fick länge på internatskola. Så det var inte hemifrån han fick sitt teaterintresse. Efter skolan flackade han runt, tog påhugg, grävde guld på Honduras, men övergick snart sjömanslivet, älskade det, men lades 1912 in på sanatorium lungsjuk. Där väcktes hans intresse för dramatik, så att han skaffade sig en dramatikerutbildning 1914-1915. Han tog till sig europeisk realism och skrev genast egna pjäser. Först enaktare, ofta i havsmiljö. O'Neill sägs ha tagit det realistiska dramat till USA tog upp samhällsfrågor, experimenterade, uttryckte psykologiska djup expressionistiskt. O'Neill fick Pulitzerpriset fyra gånger, det första 1920, det fjärde postumt. 

Jag beslöt läsa tre tidiga pjäser (1920-22) nyskapande. Alla har nära till havet och rör människor i samhällets utkant. Först slås jag av hur O'Neill skrev alla repliker med en egen stavning som ska uttrycka enkla människors dialekt och jargong. Autenticitet var viktigt. Att det inte är standardstavning, gör det lite svårare att förstå i skrift, än om man hör det uttalas på scen. Viktigast var att hans tragedier skulle utspelas på gräsrotsnivå i stället för högre upp där teatern tidigare hört hemma. 

The Emperor Jones (1920) är slående expressionistisk, en tragedi i åtta scener, där sju av scenerna huvudsakligen är en monolog av Jones själv, en stor afroamerikansk Pullman-betjänt, som efter två dråp, flytt till en karibisk ö, där han självsäkert utropat sig till enväldig kejsare över urbefolkningen. Första scenen ger oss dessa förutsättningar i dialog mellan Jones och en lismande vit handelsman som påpekar att undersåtarna han utnyttjat nu övergett honom och ruvar på hämnd. 

Följande sju scener möter Jones sina egna inre demoner, gärningar och samvete, på allt djupare psykiska nivåer, bakåt till sina förfäders erfarenheter av slaveri. Jones strävar från scen till scen genom öns snåriga växtlighet mot havet för att försöka fly. I varje scen har han förlorat något av sina insignier, Först det blänkande bältet, sedan sina sporrar, sedan blir kejsaruniformen allt trasigare, tills det bara återstår ett höftskynke. Jag associerar genast till den den sumeriska myt där gudinnan Inanna nedstiger i underjorden, en årstidsmyt, eller livscykel. På vägen ner passerar hon sju portar och för varje port måste hon ta av sig ett plagg eller ett smycke, tills hon står naken i underjorden. I modern psykologi vägen in till vårt mörker, vår inre skugga. Jones kommer inte undan. 

Dramat är inte långt, men mäktigt. Först kanske man reagerar negativt, osäkerheten inför överdrifter, att det inte kan vara politiskt korrekt med så utpräglat svart-dialekt, eller att en svart man mördar och regredierar - primitivism var stort på 1920-talet. Men allt beror på hur man tolkar. Dramat är inte långt, men mäktigt, för det finns många möjliga tolkningar av idéinnehållet. Allmänmänskligt, psykologiskt. Individen bryts ner, från överdrivet självförtroende till förlamning och nederlag. Det är sinnestillstånd som gestaltas. En individs psykologi. 

Trots att det huvudsakligen är Brutus Jones som talar i pjäsen, är han omgiven av tysta statistroller, det är vålnader ur hans förflutna. Jag hittade en film från 1933, finns på Youtube, som bygger ut pjäsen, med hela förhistorien utvecklad, med fullt av svarta skådespelare, allt görs realistiskt trovärdigt. Och sedan hängs pjäsen på som det psykologiska slutet, där man utnyttjar trickfilmning för att göra alla vålnader spöklikt genomskinliga. Det blev riktigt bra, men en helt annorlunda upplevelse. Huvudperson är Paul Robeson, svart sångare som spelat in flera musikaler, och även fick sjunga några stumpar även i den här filmen. Tydligen är Billie Holiday också med i några scener. 

Nästa drama jag läst, Anna Christie (1921), fick ett tidigt Pulitzerpris. Pjäsen i fyra akter handlar om Anna och hennes svenska far, sjömannen Old Chris. Medan han har hållit sig på havet hela livet, har han dotter, tidigt moderslös, fått växa upp hos släktingar i Minnesota, under hårda förhållanden, utnyttjad på mer än ett sätt. Båda befinner sig på en lastpråm när de räddar en irländsk sjöman, Mat Burke. Precis som i Emperor Jones, är replikerna mer ljudligt stavade än begripligt, för att spegla det svenska respektive irländska invandraruttalet, den brutna engelskan. För mig som svensk roar det, för jag förstår svenskars svårigheter att uttala vissa ljud. Men ibland är det svårt att gissa rätt. 'Lilla Anna', säger den olyckliga fadern ibland, på ren svenska. Men Anna förstår inte längre svenska. 

Det är socialrealism på samhällets botten, med karaktärer som söker efter sin egen identitet. I första hand är frågeställningen mannens bild av kvinnan. Varför döma en kvinna som tvingats leva på sin kropp för att överleva? Varför är det mer förkastligt än att sjämännen besöker horhus i varje hamn världen runt? Annas erfarenhet är att män är likadana överallt, ingen lyssnar på henne, behandlar henne mer som en 'möbel', vem ska 'äga' henne. Old Chris övergav tidigt familjen och använder havet, 'the She-devil', som syndabock. Havet lockar alla män från sina familjer, och slutar med att dränka dem. Hans dotter måste hindras från att drabbas av samma öde som hennes mor - Old Chris skyller på havet, och blundar för sina egna handlingar. 

Så fadern och sjömannen Matt blir först rivaler, ser Madonnan i vackra Anna. När hennes år på horhus avslöjas, måste både Chris och Matt bearbeta sina fördomar, vilket huvudsakligen sker med hjälp av alkohol. Alla måste komma till försoning. Psykologisk sensmoral - det hjälper inte att skylla ifrån sig. På någon nivå blir Moderhavet ändå räddaren i nöden. Efter avslöjandet flyr båda männen från pråmen som vaggat dem alla. Båda råkar ta hyra på samma båt, som ska ända till Sydafrika, båda som flykt, även om fadern vill skicka hem sin lön till dottern. Men båda återkommer för att förklara sig och försonas. Pjäsen slutar dock med ett frågetecken som skulle kunna vara olycksbådande. Vad händer om hondjävulen Havet sväljer båten? I så fall skulle Anna, som alla kvinnor i släkten, kunna förlora både far och fästman på samma gång...

Anna Christie blev stumfilm nästan genast (finns på Youtube). Så snart ljudfilmstekniken kom beslöt man genast göra en remake av O'Neills prisvinnande pjäsen - vilket blev Greta Garbos första talfilm! Jag hade inte en aning om att den hade ett så prestigefyllt manus. Hon fick dessutom göra samma film även i tysk version, med alla roller utbytta till tyska skådisar, förutom Gretas roll som Anna. Den tyska finns på Youtube, inte det engelska originalet. Den tyska är dock intehelt trogen pjästexten, det finns smärre ändringar som gör den något ljusare. Garbo lär ha gillat den bättre, även om kritikerna inte gjorde det. antar att man inte får peta i O'Neills text, för att inte några dimensioner.  

Tredje dramat jag läst nu, The Hairy Ape (1922), kombinerar element av klasskamp och surrealistisk tragedi. Utforskar avhumaniseringen av besättning på ett transatlantiskt linjefartyg. Suggestiv expressionism. Scenanvisningarna poängterar att uppsättningen inte ska vara naturalistisk. Allt bygger på en krock mellan klichéer, alltifrån outbildad arbetare, till lika okunnig men blasé överklass. Destruktiva klassmotsättningar, där individen krossas av det vårdslösa i samhället. Trots att klassmotsättningarna är övertydliga, så har texten många filosofiska lager. 

Huvudpersonen Yank, intar ständigt en tänkande pose, som i Rhodins staty 'Tänkaren'. Men hur än mycket han tänker, kan han inte lösa knuten. Som helhet är pjäsen en tragedi, i 8 scener, där Yank sjunker allt lägre, från att ha varit stolt över sitt arbete som eldare på ett ångfartyg, smutsig av koldamm, utsatt för helvetets hetta, så kände han sin betydelse - han var energin som höll samhället igång. Tills en dag en nyfiken överklassflicka kommer ner till ugnarna där de måste skyffla kolen allt fortare. Hon överraskar Yank när han svär åt slavdrivarna och hotar att mörda dem. Då byts hennes nyfikenhet till rädsla och hon skriker 'Filthy beast!' (smutsiga odjur). Det chockar honom då han tror sig se ett spöke i den vitklädda bleka flickan. Yanks kollegor späder på och menar att hon säkert trott att  han var 'en hårig apa', även om hon inte sa exakt så. Svart av kol var han, och våldsam, så visst blev hon rädd.  

Det sårade Yanks självkänsla, särskilt kollegornas klassprat. Han vet inte längre var han hör hemma, han har förlorat sin självklraa funktion. Till slut går han till Zoo och försöker prata med en gorilla, han sympatiserar med gorillan, men när han släpper ut gorillan ur buren, kramar den ihjäl honom. Var det vänskap eller rashat? Återigen klassisk primitivism. Yank som varit stolt över sin överlägsna styrka, har mött sin överman. 

Idag vet vi att Gorillor alls inte är våldsamma, bara för att de är stora. På ytan verkar historien brutalt enkel, men även här finns det många möjliga filosofiska lager. Själva 'tänkandet' var i alla fall inte Yanks väg till att förstå och finna någon lösning till samhället och livet. 

Eugene O'Neill utforskar alltså hela tiden sociala och filosofiska teman. Psykologi och analys låg i tiden. När jag ser att O'Neill skrev en trilogi 1931, Klaga månde Elektra, med grekiska dramacykeln Orestien, av Aischylos, som förebild, blir jag nyfiken på att läsa även den. Dessutom styrker det mig än mer i tron att O'Neill kände till myten om Inanna eller liknande när han skrev 'Kejsare Jones'.

Den pjästitel jag alltid förbinder med O'Neill är "Lång dags färd mot natt", som han skrev redan 1939-41, och var så pass nära självbiografiskt till innehållet att han vägrade ge ut den under livstiden. Han stipulerade att 25 år skulle gå, men man väntade bara tre år innan den spelades för första gången, 1956. Och gav honom det fjärde postuma Pulitzerpriset. Det är en lysande text, lång, tät familjedialog, föräldrar och två söner och en piga, som främst rör alkohl- och drogproblem, en mix av livslögner och anklagelser, som hela tiden riskerar att vkäva den kärlek som trots allt finns mellan familjemedlemmarna. 

Jag minns att jag såg den på film med Katharine Hepburn i rollen som mamma Mary, svart-vit film från 1962. På Youtube finns även en modern version från 2017, med den brittiske skådespelaren Alfred Molina i rollen som pappan James Tyron, som är lysande. Den långa texte kräver lysande skådespelare, därför blev jag mycket glatt överraskad när jag på Youtube även fann en Broadway inspelning från 1987 med den Brittiske regissören  Jonathan Miller som övertalat Jack Lemmon som skådespelarpappan. Alldeles lysande, det bästa jag någonsin sett. Bethel Leslie spelar en betydligt hårdare mor än vad Hepburn gjort, och dessutom var en ung Peter Gallagher den lungsjuke yngre sonen, och Kevin Spacey den avundsjuke äldre sonen. Väl värt att ses om. Tydligen gillade inte alla  amerikanska kritiker att de talar i mun på varandra, men det är ju i allmänhet så när man grälar, och det snabbade upp den i övrigt tre timmar långa pjäsen.