Rövarbruden - Margaret Atwood (1993)

 Besviken att det tog över 211 sidor innan den här romanen väckte något intresse i mig. Det är en stor besvikelse, som var helt oväntat, eftersom det jag tidigare läst av Atwood har varit så lysande. Det här är en tegelsten, en mycket kompakt text med ett otal karaktärer. Den har material till minst tre ordinära romaner, som hon hade kunnat spinna ut till en mer gripbar text. Nu är det mängder av karaktärer och släktförhållandens om svischar förbi i ett insisterande 'telling' och föga 'showing' - bara mal på ett berättande, som egentligen inte riktigt hänger ihop, och inte alltid är trovärdigt.

Vad är det här? Det forsar som livet själv, ogripbart. Eller som det står om 'Zenia', den sammanhållande länken. "Historien om Zenia saknar substans" (s.495). För egentligen handlar det om det osystematiska livet, historien, så som vi berättar våra liv för andra, våra sorger och smärtor, blir ett sammelsurium, där vi försöker rättfärdiga våra svagheter. Och i den här romanen är det i synnerhet männen som är svaga.

När jag kommit till sista sidan är det klart att det här är en krigsroman. "Gulfkriget är över [...] Båda sidor påstår sig ha vunnit och båda sidor har förlorat." (s. 499) Zenia, titelns 'Rövarbrud', är den som hela tiden sår split. Hon börjar med att förföra, kvinnor som män, är narcissistiskt trevlig, men slutar alltid som 'mansslukare', stjäl kvinnornas män. Och utbrister i hatiska anklagelser och avslöjar sin svarta sida. Hon ljuger ihop den ena historien efter den andra, en mytoman, som kan skapa lögner på löpande band för att vinna fördelar. Och i minst 30 år lyckas hon, men dukar slutligen under. Historien pågår från andra världskriget till 1991.

En av de tre huvudpersonerna, Tony (smeknamn för Antonia), som inleder boken är krigshistoriker, en liten nätt kvinna som tagit sig in på männens akademiska område. Och specialiserat sig på krigsstrategi. Och i slutet är jag inte säker på om Zenia finns, eller om det bara ingår i Tonys fantasivärld. Hon beslutar att Zenia, efter hennes död, hela romanens död, måste få ett avslut. Så det får bli "Den 11 november, 1991, klockan elva på morgonen, den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden."

Alltså samma tidpunkt från vilken som krigsstilleståndet för första världskriget gällde. Fast alltså 73 år senare. Zenias aska skall strös i sjön vid Toronto, Kanada. Och den brutala Zenia, är symbolen för vårt eget krigiska inre. För allt split börjar inom oss, i det lilla personliga, när vi skor oss på andra, anklagar andra för våra egna brister. Vilket sedan växer ut till allt större områden. Vi måste börja fredsarbetet med oss själva, i oss själva. 

Men med en så här tät text, finns det naturligtvis många fler lager att gräva i. Även det som har svårt att hänga ihop, har åtminstone symboliska motsvarigheter, i samhällets utveckling. Där Tony kan sägas vara kvinnornas inbrott på den akademiska arenan på 1960-talet, och Charis är den flummiga hippie, tillbaka till naturen andliga sidan av det tidiga 1970-talet, med Billy som Vietnam-vapenvägrare, som utnyttjar henne. Och Roz är 1980-talets Yuppie-era, företagsledaren, som tjänar gott om pengar, men också representerar den Backlash som åter vill pressa in den nya jämlika kvinnans i reklambilden med smink och bröstimplantat. 

En nyckel i romanen är när Roz tvillingflickor som barn, kräver att alla roller i godnattsagorna alltid skall innehas av 'flickor/kvinnor', Nalle Puh, Peter Pan med flera skall alla vara 'hon'. Och det är också vad huvudpersonerna Tony, Charis och Roz får vara, genderbenders. De tar sig in på manliga områden, men inte hjälper det. Så nog finns det mycket att fundera över i romanen, även om det tog tid för mig att väcka mitt intresse. För allt kändes väldigt mycket cliché. Och det är ju just dom Atwood lekar med. Varför hela texten känns konstruerad. De tre vännerna Tony, Roz och Charis är så osannolika som vänner. Och det verkar vara så sällan de träffas, så hur ska jag få ihop det?

Det som väckte mitt intresse var Charis barndomshistoria - hennes mormor lantbrukaren, bondmoran som klarar sig själv som änka, och lever med sina djur och 'lite skit rensar magen'-attityd. Vilket dottern inte klarar av, men som för dotterdottern Charis slutligen blev en överlevnadsstrategi. Och det är också den okonventionella Charis som fortsatte att intressera mig. Det är ett ovanligare ämne, som inte är utnött, jämfört med Yuppies och krigiska kvinnor. Charis självaklara andliga synsätt på livet, att hon hela livet ser 'auran' på alla hon möter - självklar trots att vänner bara stönar och ignorerar det - ger en dimension jag gillar i texten. Den fick mig att läsa vidare, och så fram till slutet, och den bredare förståelsen för vad Atwood ville med sin roman. 

Chefen fru Ingeborg - Hjalmar Bergman (1924)

Att läsa Hjalmar Bergmans romaner är alltid en storartad upplevelse för mig. Hans stil är alltid helt hans egen. Hur än mycket han 'moraliserar', så känns han modern och helt flärdfritt öppen för människans svagheter. han noterar och kommenterar, och ändå känns det som ett inre utforskande. 

Och den här hade jag läst förut. Det är första romanen efter att han varit i Hollywood, för att börja arbeta för filmindustrin, men blivit besviken. Alkohol hade också börjat bli ett problem i hans liv, och den dyker upp i texten, som en erfarenhet han kan utveckla, bland många andra. 

Som titeln visar är denna historia helt byggt kring titel-karaktären, Ingeborg, änka chef och moder, kvinnan som alltid fått ta hand om sig själv och de sina. Och även om Bergman emellanåt svävar ut  i beskrivningar över mänskliga beteenden, så är det främst i Ingeborgs tankar vi befinner oss. Vilket gör att det Ingeborg förtränger i sitt eget beteende, det får inte heller läsaren veta förrän mot slutet. Och då kan vi också känna jag också känna mig lika tveksam, som Ingeborg känner sig psykiskt labil. Vad säger folk? Vad har de sett i henne, som hon själv inte varit medveten om? Hon går undrande omkring och försöker gömma sig inför omgivningen, vad har de sett och tolkat, som hon själv inte förstått. Och något helt avgjort svar får jag inte. Vi karaktären känner och menar, blandas med vad omgivningen påstår och tolkar in.  

Hjalmar Bergman är superb på att sätta sig in i och skildra kvinnors tankevärldar, lika väl som männens. Och samtidigt som han  tycks forsa fram i lättläst flyende text, griper han om så mycket, en mångfald teman. Han är som alltid mycket subtil, aldrig entydig, alltid mångtydig, i avsaknad av objektiv 'sanning', i det som händer i karaktärernas liv. Huvudtemat i denna roman är främst bindningar mellan mödrar och söner, mellan yngre män och äldre kvinnor. Samtidigt skapar vi historier vi fastnar i, och dömer andra med. 

Ingeborgs barn tycks se sin mor som ett hinder för deras egna giftermål, hon känner det och beslutar offra sig - livsödet som offer är typisk för Bergman. Ändå sker det flytande lätt. Ingeborgs känslor för dotterns fästman, om den nu är 'förälskelse' eller inte, så ser hon ett ödets symbol även i hans liv. Trots sin svaga sida, hans låt-gå-livsstil, har han sina egna oböjliga moraliska krav, som uppstått redan inför faderns handlande, och senare inför sin nära vän, verkar han se dem, ansvariga för sina egna misstag. Skall Ingeborg nu också se sig ansvarig nog för att offra sitt liv? 

Hjalmar Bergman ser på 1920-talet som en brytningstid, i moral och modern livsstil, kvalitet vs. konsumtion, Generationsskillnader. Och hur svårt människor verkar ha att förstå varandra, samtidigt som deras öden är sammantvinnade och påverkar varann. 

Det som är lite förvirrande för mig är att historien tilldrar sig i Stockholm, några gatunamn dyker upp här och där. Ändå halkar mina tankebilder ofta in i Wadköping, eftersom fästmannen är Louis de Lorche, vars far blev utfattig på grund av förskingring i Markurells i Wadköping. Uppenbarligen har mor och son flytt undan skvallret, hans mor förtidspensionerad tack vare sitt vita hår, efter den skandal maken åsamkat dem. 

Den här boken hör till de jag sparar för att läsa om - som de flesta av Bergmans texter, har den en klar modern aura, något oföränderligt evigt och  modernt på samma gång. En text som för mig alltid känns  ny, med nya möjliga tankegångar att försjunka i. Nyhetens behag försvinner aldrig, även om jag 'kan intrigen', så blir den aldrig helt avgjord och utsliten. Så säker om den blir jag aldrig. Den är som livet, värt att omtolka och omforma.

Hjalmar Bergman känns för mig alltid som vår mest moderna författare när på den tid när alla gamla regler kring romaner och text bröts upp på 1910-1920-talen. 

I museets dolda vrår : en familjesaga - Kate Atkinson (1995)

 Kate Atkinsons sensationella debut, den läste jag när den var ganska ny, och greps genast av den geniala stilen att berätta denna släkthistoria i fyra generationer, full med karaktärer, som ändå är gripbar, karaktärerna försvinner inte som träd i skog. Och inte tvärtom heller, landskapet är tydligt, trots alla 'träd'. 

Det geniala är de tydliga kapitlen, med årtal, från fjärde generationen från 1951-1970 (plus lite till fram till 1992). Mellan dessa kapitel figurerar föregående tre generationer i s.k. Fotnoter, men som är lika utvecklade och intressanta kapitel från 1880-talet och framåt, där viktiga händelser (naturligtvis första och andra världskriget, och annat), skildras som familjemedlemmarnas öden. Dessa kapitel hoppar fram och tillbaka på tidslinjen, alltefter de 'blänkare' (minnen kallade fotnot) som som skickar oss tillbaka till någon av karaktärernas livsavgörande tidpunkter, bakåt - från den strikta moderna tidslinjen.

Allt berättas med en kristallklar barnröst, huvudkaraktären Ruby Lennox, oskuldsfulla accepterande av 'livet'. Och det blir dråpligt och humoristiskt, hur än mycket tragik jordelivet består av. Hon gråter inte över den familj hon hamnat i, det är hennes livsvillkor. Man överlever. Eller tja, genom generationer, med krig och andra olyckor, överlever ju ingen i slutänden. 

Eftersom livet inte är enkelt, finns här många misslyckade äktenskap och föräldraskap. Så hur än burleskt det kan vara bitvis, kan man också känna igen sig. Först under de sista kapitlen blir berättarrösten 'vuxen', och mer nertonad. 'Visare'. 

När jag läste romanen första gången drabbades jag helt 'oförberedd' på den twist som uppdagas mot slutet av boken, den omkastning som öppnar Rubys ögon och förklarar det oförklarliga i hennes eget liv. Denna twist gjorde boken oförglömlig för mig. Och jag har länge velat läsa om den för att se ifall det verkligen inte fanns ledtrådar som hade kunnat ge mig en aning om vad det handlade om. 

Så nu när jag läst om romanen denna vecka, har jag läst med öppna ögon, och funnit ledtrådarna. Och visst finns de, men inte var det lättare för läsaren än för Ruby, förrän man sitter med facit i hand. Boken är mycket läsvärd, både för humorn, och för den stora livets väv, släkten, utvecklingen, livet och döden. Och inte minst Rubys okuvlighet. 

Från Seine, Rhen och Ruhr : små historier från Europa - Elin Wägner (1923)

Jag har läst en hel rad böcker av Wägner, men vill försöka läsa än fler, särskilt romaner. Den här är dock en reportagebok, och intressant främst om man vill ta del av tidsandan, det tidiga 1920-talet, med allt det svåra som kokar nere i Europa efter första världskriget. En bild av tidsandan med andra ord. 

Wägner var en mycket observant resenär, här främst i Paris och de trakter på båda sidor om den fransk-tyska gränsen, som föröddes av kriget. Det hon skriver om tilldrar sig främst kring 1922. Hon har ofta sällskap av kväkare och pacifister, och de försöker se en lösning på röran efter kriget. Försöka hjälpa och försöka hya tillförsikt för framtiden, hur än svårt det verkar vara. Och vi sitter ju med facit i hand.

Wägner låter de små människornas öden komma till tals. Men är också väl medveten om hur tidningar kan förvanska fakta. Intressant läsning. Den börjar lite lågmält, i Frankrike, alla intryck har ännu inte mognat. Men ju längre män läser, när hon väl befinner sig på tyska områden, främst områden ockuperade av franska 'fredsstyrkor', då börjar det hetta till. Orden blir starkare, inför absurditeter, och medlidande med de som hamnat i underläge. Hon är dock hela tiden medveten om att allt har minst två sidor. 

Det sista ljuset - Theodor Kallifatides (1995)

Sammanträffande, eller? Efter att ha läst en rad med böcker kring Odysseus, plockade jag upp den här romanen av Kallifatides, med 30 år på nacken, för en billig penning hos Myrorna.  Och vad heter en av huvudpersonerna, om inte Odysséas! (modern grekisk form av namnet)

Odysséas både inleder och avslutar romanen, och visst handlar det om hans liv och äktenskap efter att hans 22-årige son dör i en Tunnelbaneolycka. Men berättelsen förflyttar sig hela tiden mellan de personer som kommer i kontakt med varandra genom olyckan - eller är gamla bekanta. Så romanen känns faktiskt som en sorts Odyssé genom det föränderliga svenska invandrarsamhället i början av 1990-talet. Främst greker, men även från andra länder. 

Många greker har redan återvänt, men några stannar och trivs i det 'lugna' och 'trista' svenska samhället. Andra inte. Det är en mycket suggestiv rörelse, under ett halvår, med många tillbakablickar på olika livsöden. Grekerna hade redan en 30-årig närvaro i landet. Och nu har det alltså gått ytterligare 30 år sedan boken skrevs. Tiden flyger ...

Romanen fokuserar på personernas känsloliv, inte bara relationer, utan även hur förlusten av nära och kära påverkar oss, och hur vi tolkar meningen med livet. Återigen 'vårt liv bland människor'. Det är hjärteknipande och och meditativt på samma gång. Mycket läsvärt än idag. 

Odysseus (Ulysses) - James Joyce (1922)

Jag hade läst den här unika skapelsen av James Joyce - på engelska döpt Ulysses (Odyssevs namn på latin) - en gång tidigare, men det var inom ramen för en litteraturkurs för 15 år sen. Vi hade alltför bråttom, och fokuserade på på slutet. Det räckte inte för att ta till sig helheten. Nu har jag läst om den i ultrarapid utspritt över sex veckor, vilket fått mig att kapitulera helt. Det har varit en helt annan upplevelse, av närmast bibliska dimensioner, men byggt på humor, vilket gör det till 'en mänsklig komedi'. Även om det gudomliga hela tiden finns i bakgrunden, hur än mycket Stephen Deadalus med flera avsagt sig religionen.

Man ska inte överdriva svårigheten att ta sig genom texten, det krävs koncentration, och tid - något de flesta har brist på idag - och först och främst lyhördhet, att lyssna inåt. Läsaren behöver inte förstå några symboler, det viktiga är att lyssna inåt, i ultrarapid. För det här är inte berättelse i vanlig mening, vi kan inte skumma den för att hitta en röd tråd. Det är ett Allkonstverk, onomatopoetisk ordmusik, som tycks innehålla allt upptänkligt mänskligt. Det är som ett hologram, där varje del innehåller nycklar till helheten. 

James Joyce hade dålig syn som blev allt sämre, men lär ha haft en vacker sångröst, precis som sin far. Så det är en text att lyssna till, men jag tror inte att en ljudbok skulle fungera. Den låter oss inte stanna upp och reflektera i ultrarapid. Ordmusiken är viktigare än symboler, även om de finns, det är snarare lager på lager av livserfarenheter. Viktigast för Joyce var att leka med orden och ljuden, och att plocka ner all mänsklig snobbigt översitteri på jorden. Han leker - med allt och alla, via orden. Där ligger humorn, som gör det till en kontemplativ lek, även att läsa. Och från och med andra läsning, kan man egentligen välja olika avsnitt fritt, ta vad man känner för, ur detta enorma potpurri. Fördjupa sig i valfri ordlek, när man har en stund över.

Parallellt har jag läst vad Anthony Burgess skrev i Re Joyce (1965), om just Ulysses, som gav några av hans nycklar till verket. Han är mycket insiktsfull, och förhållandevis och föredömligt kortfattad, för det är egentligen omöjligt att berätta om boken, utan att själva trassla in sig i detaljer, som räcker till en lika tjock bok som den jag just läst, 746 sidor. För hur än mycket Burgess och andra har försökt reda ut olika avsnitt anknyter till Homeros Odysséen, men även till Shakespears värld, så går det inte att renodla Joyce text på det sättet. Jag möter ett hologram, där helheten finns i varje del. De 18 episoderna kan anknyta till någon sång i eposet, likaväl som man hittar olika vetenskaper och konstarter att hylla, litterära stilar att leka med, människans olika inre organ fokuserat i olik episoder, så är de ändå aldrig så renodlade att man inte samtidig också omedvetet sväljer helheten. Vilket kan göra en förvirrad, och därför kräver flera genomläsningar. Det är en värld av mänskligt liv, att fröjdas över.

Onomatopoetisk ordmusik, som kan vara nog så grov på ytan, den roar på ytan, med något av bibliska proportioner i tanken att allt finns i den, och man kan återvända till den och finna något meningsfullt var än man öppnar den. Man behöver inte 'förstå' eller 'lista ut' vad som ligger under ytan. Det räcker att lyssna till livet. Så hur än grov på ytan - vilket ledde till censur och förbud i årtionden - så finns där många lager, med subtila referenser.  Som man inte behöver förstå, men som när man upptäcker dem, kanske får en att le, eller skratta, väcker 'Aha!' Joyce leker med oss. Kanske spelar vi schack ihop?

Jag kan ge ett exempel, som bara blev uppenbarat för att jag har Homeros Odysséen i färskt minne. Där fick Odysseus av guden Hermes en liten ört vid namn moly som skydd mot häxan Kirkes förmåga att förvandla män som kommer till hennes ö, till svin. Leonard Bloom, vår hjälte (antihjälte?) i Ulysses, får ingen ört. Däremot har han en hustru, Marion, som kallas Molly, och det är tanken på henne som gör att Bloom inte beter sig som ett svin, att han inte följer andra mäns exempel i bordellkvarteren. Liknelser mellan människor och djur förekommer i flera episoder, i synnerhet vid 'utfodringen' på en krog, där Bloom inte klarar av att äta, det andra äter. 

Å andra sidan har Bloom 'blomster' även i sitt efternamn, och är den hjältemodige antihjälten, med humanistiska ideal, som gör boken till ett anti-rasistiskt, anti-nationalistiskt inkluderande verk, ja till  ett kärlekens testamente. Detta trotts att Molly är otrogen mot Bloom i köttet, och Bloom i anden, skulle man kunna säga, när han skaffar sig hemlig brevvän, och fantiserar om unga flickor han ser. Men det är mänskligt, och rent själsligt är det trots allt ett starkt äktenskap som binder dem samman. 

Här gladde det mig att Anthony Burgess berättade att Joyce, när han satt i Trieste (Italien) och skrev romanen, blivit vän med Italo Svevo, som själv ville bli författare, och i honom såg en inspiration till Bloom. Det gladde mig, för att jag själv läst och uppskattat Italo Svevos antihjälte Zeno. Ett faktum som också fördjupar förståelsen för Bloom som konverterad jude i sekelskiftet 1900 och dess starka judehat, med Dreyfuss-affären, och annat nationalistiskt och chauvinistiskt tankegods som kom att leda till 1900-talets stora krig. Vilket alltså Joyce bara sett början på medan han skrev sin roman 1904-1922.  

Helst vill jag inte skriva om James Joyce roman, även om det bubblar i mig efter denna långa ultrarapid läsning, för när man väl börjat kan man inte sluta. Läs den hellre själv - i ultrarapid. försök ta till dig humorn, oavsett om i engelskt original, eller i den senare rättade upplagan av Thomas Warburtons mycket givande svenska översättning. Verket är fyllt av humor, och humanisten Blooms godmodiga medkännande blick, han ser mänskliga tillkortakommanden utan att fördöma, och söker snarare acceptans som något självklart, trots att han hela tiden går in i betongväggar. 

Romanen tilldrar sig den 16 juni 1904, och Bloom rör sig runt Dublin från morgon till gryning. Det är ett evigt nu, medan Homeros Odysseus bortavaro var tjugo år, 10 år krig och 10 år resa med förhinder, har också den stannat i mänsklighetens medvetande som ett 'evigt nu'. Antagligen tilldrar sig Joyce roman ca 20 timmar, från Blooms frukost vid åtta-tiden, till gryningen kanske vid fyra-tiden i juni några dagar före sommarsolståndet. 

Drygt halva boken tilldrar sig i dagsljus och det motsvarar den tid då författaren likt Penelope väver sin mäktiga väv med motiv över livet och människan. Men under natten började Penelope att riva upp sin väv, och då börjar också Joyce att repa upp sin text, sin väv, med helvetesfantasier, i en allt glesare väv av uppbrutna repliker, som i ett teatermanus. Och därefter tråcklar sig texten allt opersonligare fram, som om granskat genom en stjärnkikare, nattens himlakroppar avlägsna, fram till slutmonologen.

Mollys 25.000 ord långa 'stream of consciousness' - 44 sidor utan skiljetecken. Det var  nytt och revolutionerande 1922. Joyce ville att det kvinnliga medvetandet skulle få sin egen, icke-manliga, osofistikerade version. Vid första läsning kunde jag inte ta det till mig. Jag hade velat ha tankestreck eller andra pauser. Jag kunde/kan inte relatera till ett sådat vattenfall av inre tankar. För mig tycktes Molly snarare sitta i telefon med en väninna, och hon öser ur sig beklaganden över livet. Medan väninnan inte får en syl i vädret, mer än enstaka hum.

Men Joyce gjorde sitt bästa. Molly är en osofistikerad Moder jord, som inte bryr sig om alla manliga konstruktioner som hela boken bygger på. Hon ser sin makes, Leonard Blooms, alla svagheter, och kan ge honom lite plus i kanten här och där. Det är mänskligt, även om det inte är min bild av 'Moder Jord', så måste det ha varit Joyce bild av det ursprungliga, den kvinnliga skaparguden, den som skänker liv, men som år 1904 befann sig i otakt med den manliga världen.

Efter denna läsning inser jag att det här är ett standardverk, värt att ta en munsbit ur då och då, helst på engelska, för nu vet jag att 'storyn' är varken mer eller mindre än allt och inget, vad än läsaren vill få det till. 

Kärleken - Theodor Kallifatides (1978)

Varför har jag inte skrivit tidigare om den här romanen av Kallifatides?  Kärleken har jag läst någon gång per årtionde sedan den utkom. Jag kom att tänka på den nu igen, sedan jag läst Ett liv bland människor, och där älskade allt - utom avsnittet kring 'kärlek' som jag fann något snårigt. Det är komplicerat, den svåraste lärdomen att ta till sig. 

Romanen Kärleken ligger mig varmt om hjärtat, trots att den första läsningen var smärtsam. Men romanen väcker minnen från 1980-talet, när jag hade grekiska vänner. Den grekiska militärjuntan och 1970-talets Cypernkonflikt gav många greker asyl i Sverige, och jag fick en viss inblick i deras liv. Och bland dem träffade jag aoftare finskor, än svenskor. 

Även om första halvan av boken känns mer som en filosofisk essä, än en roman i vanlig mening, så tycker jag om den kontemplativa tonen. Att det står utskrivet 'Roman' på försättsbladet, är väl för att vi inte ska blanda ihop författaren med jag-berättaren. Historien är också lite ovanlig genom att den riktar sig till ett 'du', och att Sverige omtalas som 'ditt land', trots att jag-berättaren antagligen varit lika länge i Sverige som Kallifatides, och känner sig lika kluven, att känna sig som grek, och aldrig kan bli annat än grek - samtidigt som det svenska kynnet börjat krypa in under skinnet på honom.

När jag först läste boken var jag ung och uppfylld av plågor kring kärlek och kände smärtor som verkade oöverkomliga. Idag läser jag den med betydligt större insikt och välbehag. Det är en liten juvel jag kan ta fram ur bokhyllan när andan faller på, och veta att det finns mycket att fundera kring, men kanske inte tar mer än en dag eller två.

Och visst tilltar romanintrigen, när konflikten gestaltas med alla inblandade personer. Men handlingen rör inte bara frågan om vad som ska ta slut först, förälskelsen eller äktenskapet, utan mediterar över alla typer av mänskliga relationer - och den omöjliga frågan om hur man definierar 'kärlek'.

Ett liv bland människor - Theodor Kallifatides (1994)

Kallifatides inleder den här boken med att säga att han tröttnat på romanskrivandet. I stället funderade han över sina åsikter, efter att han 1992 insett att han var oenig med åsikter som han själv hävdat tio år tidigare.  Varefter han känner ett behov att 'börja om från början'.

Jag kan inte säga mer än rekommendera alla att läsa boken. Kallifatides brottas med sitt Jag och Livet. Han byter ner varje grundläggande villkor för människan och hennes relationer. På ett öppet och fullständigt klart språk vaskar han fram diamanter. Storartat och ärligt i sin enkelhet. Oftast är det geniala enkelt.

Jaget, könstillhörighet, könsroller, föräldraskap, barnatro, kristna värderingar, sexualitet, samhällets normer, etik, social rättvisa, behovet av ensamhet, rasism, åsikter, måttlighet/lagom - vaskas fram i sin mest grundläggande form. 

Det är skön kontemplativ läsning. Utom möjligen kapitlet om 'kärlek', där blir det snårigt. Människans svåraste lärdom ... som sagt, snårigt. Men läsvärt. 

The First Forty-Nine Stories - Ernest Hemingway (1939)

Den här samlingen noveller utgavs redan 1939, och samlar alla noveller Ernest Hemingway hade låtit trycka på olika sätt åren 1921-1938. Samlingen är kronologiskt ordnad, med undantaget att han placerade de fyra kronologiskt senaste novellerna först. Antagligen för att läsaren först ska få bita i dessa fyra oförglömliga noveller, som ett incitament att hålla läsningen uppe även sedan samlingen börjar om med den unge Ernest första stapplande texter, fram mot ett allt större 'mästerskap'.

Hemingway lär ju ha påverkat sin samtid, och sina efterkommande, rent stilmässigt. Han beskriver vad han ser, scener ur liv han mött, sett, upplevt. Det som når mig känslomässigt är främst scener ur krigserfarenheter. själv tillhörde han ambulanspersonalen i Italien under första världskriget. Men i övrigt är det för mig personligen för mycket jakt, fiske, tjurfäktning, bråk mellan män. Kvinnor saknas till största delen. Det mest rör män i männens värld. Klyftan över till kvinnorna är oöverstiglig.

 Han registrerar dialoger och skriver ner dem. Ofta med irriterande upprepningar, livet visar upp alla sina absurda sidor. Och det är väl inte så konstigt. I denna den hårda krigstid, och mellankrigstid som rådde. En oöverstiglig livsklyfta.

Stämningen är desillusionerad, andefattig. Som väl kan illustreras av en medelålders kypare i novellen "A Clean, Well-Lighted Place", när han har gått av sitt pass mitt i natten och funderar över meningen med livet:

"It was all a nothing and a man was nothing too. (...) he knew it all was nada y pues nada y nada y pues nada. Our nada who art in nada, nada be thy name, thy kingdom nada thy will be nada in nada as it is in nada. Give us this nada our daily nada and nada us our nada as we nada our nada and nada us not into nada but deliver us from nada; pues nada. Hail nothing full of nothing, nothing is with thee."

Han ler, tydligen road av sig själv mitt i sin nihilistiska tomhet. 

Förutom att novellerna med krigstema känns avskalade på ett sätt som gör mig mottaglig, är min favoritnovell "Bag Two-Hearted River: Part I", som beskriver hur en äldre man envist släpar på sitt tunga tält och all packning, förbi  en brandhärjad skogssluttning, uppåt, och beskriver hur han reser sitt tält helt själv, slår läger, och lagar sin mat i ensamheten - hans frihet. Här kan jag relatera. men redan i nästan novell, 'Part II' av en novell med i övrigt samma namn, börjar jag gäspa, mannen ska fiska och kämpar med en öring som är för stor och stark för honom. 

Rent språkligt kan jag bli road, där är "Wine of Wyoming" ett mästerstycke av tvåspråkigt samtal  mellan en amerikan och två franska invandrarna, där många meningar blandar engelska och franska. Det är nog den enda text jag kan tänka mig att läsa om - för språkblandningen i varje mening i hela dialogen.

Slaget om Troja - Theodor Kallifatides (2018)

Den här romanen är Kallifatides relativt korta prosaversion av Homeros epos 'Iliaden'. Han vill göra eposet lättillgängligt för nutida läsare, ovana vid eposformen. Och jag som nyss läst hela eposet, i Erland Lagerlöfs översättning, finner Kallifatides version mycket trogen. Jag känner igen både repliker och liknelser. Så varför är den så mycket kortare? -- Inga upprepningar, naturligtvis. Men våldet finns där, lika grymt som i alla krig.

Dessutom finns några tillägg, även om de är få, för att förklara några bakgrundsfakta, sånt som var självklart på Homeros tid, men inte för vanliga läsare här idag. Det är bra genomfört av Kallifatides. Men det oroar mig att jag blev lite uttråkad. Berodde det på att jag just läst hela ursprungseposet, så att den saknade nyhetens behag? Möjligt. Men så slog det mig - Den grekiska gudavärlden saknas!! De som blandar sig i striderna gång på gång, och även var med om att starta hela kriget om Troja. De mänskliga tvisterna speglades i gudarna - eller tvärtom.  Så Kallifatides tyckte inte att de tillförde något? Eller tänkte att de försvårar för moderna läsare?

Å andra sidan är fantasy, med åtskilliga gudalika hjältar  mycket populärt världen runt än idag. Och även om den typen av historier inte tillhör mina favorit-genrer, så här saknade jag den grekiska mytvärlden. För mig handlar de om speglingar av människans psyke. Kallifatides låter i stället Helena, Paris sköna Helena, henne han 'rövade' från Menelaos (eller gjorde han det), och även Akilles slavinna (krigsfånge) komma till tals, med åsikter på ett sätt som saknas i 'Iliaden', som är allt annat än en plattform för kvinnliga röster. Men här får de också ersätta de gudar som har budskap till människorna. Briseins ger budskapet till Primaos att han kan hämta hem sonen Hektors lik - inte gudarnas sändebud Hermes. Det är författarens val, hans behov av realism. 

Den för mig största svagheten i denna realism, gäller Akilles rustning, vapnen och rustningen av brons, som guden Hefaistos smidde åt honom. Symboliken av detta saknas. Akilles rustning och vapen hör till det hos Homeros, som gjorde honom närmast odödlig. Visserligen hjälpte det inte Patroklos när han fick låna den. Där fanns en glipa. Men att Hektor erövrade Akilles rustning genom att döda Patroklos, och själv iklädde sig och blev närmast odödlig av den. Endast i envigen mot Akilles visste denne vilken glipa han skulle inrikta sig på, mellan harnesk och hjälm, vid halspulsådern. Men för att Akilles skulle kunna återuppta striderna och besegra Hektor behövde hans moder, gudinnan Thetis, be Hefaistos smida Akilles en ny rustning - vilket han gör med glädje. Och så blir han åter starkare än Hektor. Hos Kallifatides plockas det ihop en rustning, vilken som, av rustningar som andra erövrat, av diverse slagna fiender. Tyvärr känns det inte rätt - rent symboliskt. 

Kallifatides har dock i sin lilla roman, även lagt till en modern ramhistoria. Han tog chansen och återvända till ämnet för sin första trilogi, som inleddes med 'Bönder och herrar', tre böcker utgivna på 1970-talet, byggd på minnena från hans barndoms Grekland, när hans by var ockuperad av tyskarna under andra världskriget, och de fasor som utspelades där. Egentligen var det främst hans äldre brors minnen, eftersom Theodor själv var i yngsta laget. Men dessa familjeminnen kan han här än en gång använda - människors erfarenhet av krigets vansinne - genom att anknyta till de blodiga och obevekliga närstriderna med vad som hände under Homeros bronsålders krig. 

Byns lärarvikarie under kriget, ger en muntlig version av Iliaden, en bit varje skoldag. När folk i deras närhet avrättas, blir bronsåldern en parallell-värld. Den synvinkeln är naturligtvis en viktig mening med att hålla liv i Iliaden. Någon barnbok är det absolut inte, och var aldrig menad att vara det, hur än lättläst den kan synas. Blodig är de båda två.

Jag noterade att eposet 'Iliaden' inte bara inleddes 'in media res' (mitt i handlingen), den slutar också där. Att Akilles ska dö och Trojas murar rivas, fanns inte med, annat än som förutsägelser, för det var en allmän sanning i antik grekisk kultur. Mer behövde inte sägas. Det har omtalats på annat håll. Homeros fokuserade på krigets smärtsamma tårfyllda verklighet. Kallifatides roman har dock en slutsida där en mängd epiloger, efterhistorier, radas upp, hjältehistorier, och tragedier - följdhistorier vi kan läsa på annat håll. 

Kallifatides slutsentens är att 'kriget har inte tagit slut - det har bara bytt namn'. Något människan har kämpat med i årtusenden. Önskan att varje krig skall vara det sista, det som gör slut på alla krig. Men det har aldrig besannats. De bara flyttar lite på sig, ibland, och byter namn.  

Iliaden (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1912)

Så nu har jag även läst Iliaden, ett betydligt längre epos och troligen ett tidigare verk än mästerverket Odysséen. Berömda avsnitt har jag läst tidigare, men att läsa hela har tidigare tagit emot, inte minst på grund av ämnet, det krigiska. Erland Lagerlöfs översättning har dock hjälpt mig. Det är inte hans fel att krigsskildringarna känns långrandiga. Han följer originalet. Texten är fylld av liknelser från djur och natur och bronsålderns kultur, vilket väcker till liv den tid det handlar om, för ca 3300 år sedan.

Och det som åskådliggörs är ju faktiskt en sedeskildring, likaväl som Odysséen inpräntade att det går illa för den som inte är en god gäst, likaväl som en god värd. Alltså betydelsen av människors beteenden inför varandra. Odysseus åskådliggjorde också sin intuition, sin lyhördhet. 

Iliaden är uppfylld av vrede och hämndbegär, viljornas kamp, även åskådliggjort via gudarna och deras viljor och lynnen. Vilka håller på vilket lag, när de sitter på molnen, nästan som i en fotbollsarena, och tittar ner på sina respektive hjältar. Förutom allt blodigt mördande, är även kvinnosynen beklaglig. I hela eposet är kvinnor inget annat än en handelsvara.  

Tvisten börjar med att Paris, som varit gäst hos Menelaos i Sparta, tog med sig både dennes hustru Helena (den sköna) och en lång rad skatter (troligen hennes hemgift), hem till Troja. Alltså var han en otacksam gäst. Där skapas Karma, hämndbegär. Dominoeffekten går genom hela skildringen. När Agamemnon (Menelaos bror) rövar till sig Apolloprästens dotter (Apollon beskyddar Troja), och prästen vill lösa ut henne (gisslan är inget nytt begrepp i krigföring) vägrar han dock. Varpå det börjar gå lika illa för akajerna (greker m allierade) som för trojanerna. Bägge sidor har hårdnackat ägnat sig åt samma försyndelser. 

När Akilles påpekar för Agamemnon att han måste låta prästen köpa tillbaka dottern, för att lösa upp dödläget, och bli av med pesten och andra plågor som drabbat dem, då hämnas Agamemnon mot sin egen allierade Akilles, att ta ifrån honom Briseis, den unga kvinna Akilles 'fått', som ärebevis för sina krigiska tjänster. Det är nästa dominobricka. Akilles vägrar att slåss längre. Fördel Troja. Hektor kan fritt rasa som en furie och döda mängder av akajer. 

Ända tills Hektor dödar Akilles vapenbroder och närmaste vän, Patroklos. Akilles går från förnärmad stolthet, envis passivitet, till ohämmad vrede. Nu är det hans tur att döda varje trojan som kommer i hans närhet. Kulmen uppnås när han slutligen dödar Hektor, kungasonen i Troja, som skulle ha blivit stadens nästa härskare. Därmed är Trojas öde beseglat. Men det är inget som sker i texten. Hämnd, vrede och brist på medlidande. Människors dualistiska Vi-Dom, leder till blodbad, förstörelse.

Man säger att Iliaden börjar 'in media res', dvs latin för mitt i handlingen. Kriget, belägringen, har redan pågått i nio år. Men eposet slutar också 'in media res'. Texten är full av förutsägelserna, både att Trojas murar skall förstöras, folket skingras, och att Akilles skall dö där på slagfältet, han får ett 'ärorikt' slut, snarare än ett långt liv. Men det får vi tänka oss, det är det oundvikliga ödet, förutspått. Den trojanska hästen, den slutgiltiga krigslisten, får vi läsa om på annat håll. Den återberättas kortast möjliga i Odysséen, som en av Odysseus listiga påfund. Och på ytterligare annat håll visar den berättelsen om trojanernas egen dumhet, som river sin egen mur för att ta in denna krigstrofé som skall förgöra dem själva.

Siffersymboliken, som i Odysséen nästan enbart handlade om dussin (12) och halvdussin (6), rör i Iliaden främst 9, nio år har kriget pågått när första sången inleds, och 10, handlingen går nu in på sitt tionde avgörande år, då sluts cirkel, och vi kan börja om på en ny vända. Vi kommer dock inte att få läsa/höra alla dessa avslutande eländen, Akilles död och Trojas förgörelse. Det är känt ändå

Iliaden är fylld av namn, som i början kan förvirra, lite som i ryska berättelser där människor har många namn och dessutom ett antal smeknamn. Men förvånande nog vande jag mig ganska snart. Att de alla har minst två, ibland tre namn, är ju egentligen inte värre än att vi alla har både förnamn och efternamn, i eposet angivelsen av faderns namn, och andra smeknamn. Det funkar, jag lär mig en hel dal om släktskap. För de som belägrar Troja, också kallat Ilion, kommer från många andra grekiska småstater, och även andra grannfolk. Troligen är alla närbesläktade indo-européer, utöver från grekiska övärlden, även trakter kring Svarta Havet och Anatolien. Även platser och floder kan ha flera namn, vilket tyder på olika folk med olika språk, och därmed olika namn på samma geografi.

Alla noggranna släktförhållanden som hela tiden klargörs i texten. Mitt i striden, i en duell mellan två krigare, kan vi få detaljer om släktförhållanden, inte bara far och son, utan även om mödrar, vilka söner som 'ungdomshustrun' födde, och vilka mannen fick med andra kvinnor. Detta får mig att känna att det här måste vara gamla släktsagor som hålls vid liv. Varför annars ha två hjältar som båda heter Ajas? De har olika fäder, men det är så mycket krångligare att hela tiden behöva förklara vilken av de två Ajas som befinner sig i blickfånget just nu. Enklare vore att ge dem olika förnamn, om det vore ren fiktion. 

Och nog måste det vara samma person som fått hela eposet nedskrivet, att bevara till framtiden, släktminnena, oavsett vad forskare påstått på 1900-talet. 

Under läsningen har jag i alla fall blivit mer och mer intresserad av att läsa in mig mer på grekiska gudar, en mer eller mindre begriplig företeelse, av att projicera ut mänskliga känslor. Allt sånt som vi idag ofta letar i vårt inre för att återfinna. 

Dag - Björn Runeborg (2007)

På något sätt hade jag inbillat mig att den här boken skulle handla om Dag Hammarskjöld. I stället är det en roman, där han bara befinner sig alldeles i utkanten, närmast utanför synranden. En i mina ögon obehaglig roman. Om människor som försöker leva genom andra, än leva sitt eget liv. 

Den handlar till största delen om två tre 'stalkers'. Miranda som fäst sig vid Dag när hon såg honom gå genom Uppsala hand i hand med sin mor. Själv har Miranda ingen som helst närhet till sin mor. Henrik beundrar också Dag, och Miranda, för att hon tycks uppslukad av Dag. Triangeldramat fulländas av Tyra, för Dag är egentligen inte inblandad. 

Texten känns mycket kall i mina ögon. Som sagt, romanen handlar inte om Dag Hammarskjöld, även om det börjar med att han tar studenten 1923, och slutar med hans begravning, efter flygplansolyckan 1961. Så för mig är det här inte en kärlekshistoria. Det stela språket, mellan de hämmade människorna, andas 1950-tal för mig - trots att huvuddelen tilldrar sig under mellankrigstidens 1923-1940. Det som var en omvälvande tid, blir här en tyst inbundenhet. 

Kanske för att författaren Björn Runeborg (1937-2021) själv var ung på 1950-talet, och debuterade som författare året efter Dag Hammarskjölds död. Antagligen greps han av händelsen kring Dags död. Ändå skrevs den här boken inte förrän efter ytterligare drygt 45 år. 

På slutet refereras dock till Kongo-krisen, och Henrik, som sökt sig dit under Dags FN arbete med att försöka stävja krisen, hamnat där, i 'Mörkrets hjärta', ondskan, som för tankarna till Joseph Conrads mörker, det omedvetnas mörker, så påtagligt skrämmande, efter all tigande polityr. Henrik offer för malarians feberyra.

Gömda land - Karin Boye (1924)

 "Så är den vida världen

  ett daggkåpeblad

  och ini skålen vilar

  en vattendroppe klar.

  Den enda stilla droppen

  är livets ögonsten."

      (några rader mot slutet av dikten 'Önskan')

Karin Boyes andra diktsamling, Gömda land (1924), är vad titeln säger, disiga, nästan ogripbara, närapå esoteriska känslolandskap. Ända fram till de sista dikterna som tar sig an vikingatida storheter - asar och alver och en 'dis'. Då klarnar bilden något. Eller?

NP 1945 - Gabriela Mistral

 "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden"

Gabriela Mistral är en pseudonym, för Lucila Godoy y Alcayaga (1889-1957), poet från Chile, den första latinamerikan som fick Nobelpriset i litteratur. Gullberg skriver i sitt förord att hon särskilt uppskattat den provencalske skalden Frédéric Mistral (som fick dela på 1904 års Nobelpris), vilket styrks av att hon tog hans efternamn som pseudonym. 'Mistral' är också namn på den starka nordanvinden i Frankrike.  

1945 avslutades andra världskriget. Inget Nobelpris hade utdelats krigsåren 1940-44. Men nu var det äntligen fred, men troligen gjorde kriget att kommittén vände sig långt ut i världen, och hamnade alltså hos en skollärare i en bergsby i Chile. Och när jag nu läst en del av hennes dikter är min känsla att efter krig och elände stödde man sig åter på ordet 'ideal' i Nobels testamente.

Gabriela Mistral hade 1914 vunnit en diktartävling med 'Dödens sonetter', och då genast blivit berömd. 1922 kom första diktsamlingen Desolación (Förtvivlan), med djupa spår av hennes olyckliga kärlekshistoria i ungdomen, att han dog i förtid och att hon inte fått bli mor till hans barn. 

I stället kom hon att ägna sitt liv åt sitt arbete som lärarinna, och överhuvudtaget att ägna sin omsorg åt fattiga barn. År 1922 fick hon dessutom i uppdrag av Mexiko, att reformera deras undervisningsväsen (!). alltså parallellt med att författandet tog fart. I efterhand lär hon ha beklagat att hon kanaliserat så mycket bitterhet in i första samlingen. Men den innehöll hennes kanske mest kända dikt, "Sången om en son", om den barnlösa kvinnans moderslängtan. 

En gång, för åtskilliga år sedan, höll jag i min hand, en utgåva med Gabriela Mistrals samlade dikter. Men den var mig övermäktig. Så nu har jag bara läst det tunna urval av dikter som Hjalmar Gullberg översatte 1945-46. De flesta är från första samlingen, men också ett par ur andra samlingen, Ternura (Ömhet, 1924) och tredje diktsamling Tala (Kalhygge, 1938). 

Efter att i början ha utgått ur konstfullt rimmade dikter, kom hon att alltmer övergå till fri vers och prosadikter. Och även om prosadikterna är enklare att ta till sig, så är svårigheten med översatta dikter, frågan om 'vems' dikt jag läser? Jag läser Hjalmar Gullbergs ord och tolkning, om än Gabriela Mistrals tankar?

Jag tänker och minns i bilder, men de här dikterna känns mer som tankar av 'ord', begrepp av något tänkt. De målar inte av livet. Hon drömmer om det barn hon aldrig fick, hon håller andra barn i sina armar. I synnerhet dikterna om moderskap är det lättare att ta till sig, när de uttrycker känslor, som några av oss kan relatera till, som prosadikter kring graviditet. Visst kan man i tankarna byta ut 'son' mot 'barn', eller kanske något annat man vill skapa, en passionerad längtan av något slag. 

Så några av dikterna uttrycker känslor som kan gripa tag i mig. Men som svensk, tror jag att det kan vara svårt att relatera till det andliga innehållet. För någonstans finns hela tiden Madonnan och barnet/Sonen i bakgrunden. Ser man inte den dubbelheten, som  Mistral hämtat ner i vardagen, blir dikterna svårare att ta till sig. 

Jag, Ljung och Medardus - Hjalmar Bergman (1923)

Läste ut den här romanen för flera dagar sedan, första gången jag läst den, och har processat den i bakhuvudet. Det är en mycket mörk historia, för mig mörkare än En döds memoarer (1918), som tycktes sluta i andevärlden. Den här slutar med funderingar kring meteoritnedslag (kanske inspirerat av det stora nedslaget i Ryssland 1908), och detta tycks leda till tankar om världens undergång. De flesta karaktärerna är hårdnackade materialister, förnekar andliga varelser. Men Hannele försöker mot slutet att 'lura' Baronen på Rogershus, med hjälp av ett 'teaterspöke'. Mest genomgripande tycks det vara att baronen låtsas tro på föreställningen. När så Hannele till slut dör i lungsot, blir hon berättarens guide i andevärlden, vad vi idag kanske skulle kalla astralresor. Men då kanske sågs som en parallell till Dante guidad av Beatrice i Den gudomliga komedin. Men betydligt svartare. 

Att romanens titeln börjar med Jag, visar mer på berättarens stora Ego, än på att historien skulle vara Hjalmar Bergmans mest självbiografiska historia. Visst, hans romanvärld är inspirerad av hans hembygd och uppväxt. Vilken författare använder inte sina egna erfarenheter, sin egen tankevärld i skapandet? Även denna roman tilldrar sig i Wadköping (Örebro) med omnejd. Och många karaktärer från tidigare romaner dyker upp. Alltifrån baronen på Rogershus, från Hans nåds testamente (1910) till Markurells i Wadköping (1919). Men här är krögaren Markurell ny i Wadköping, så det är ännu långt till hans sons studentexamen 1913.

Jag-berättaren heter Ludwig Arnfelt, kallad Love, född 1879, alltså fyra år före författaren själv, och vännen Medardus är ytterligare fyra år äldre, då han ibland måste gå om ett år i skolan. Medardus föräldrar är resande skådespelare, för vilka konsten verkar viktigare än föräldraskapet, så sonen bor på pensionat och får ta hand om sig själv. 

Love själv ingår alltså i den adliga Arnfelt-släkten från En döds memoarer. De med makt och pengar, så Love kan bli bortskämd med att fadern tar fram plånboken och löser de problem som uppstår. Love var som liten mamma-bunden, och njöt faderns blinda stolthet, ända tills en tvist med fadern utvecklas i 12-årsåldern,. Det är i pubertets-kampen egot växer. Love känner sig missförstådd, tänker inte lyda, hellre busa och utveckla en slyngelaktig genstörighet. Vilket också är hans försök att vinna Medardus och andra jämnårigas pojkars gunst. Vilket leder till mer missförstånd.

Jag, Ljung och Medardus inleds med Loves första minne som sexåring, alltså ca 1885, och fortsätter  skolåren igenom, med lektor Barfot i yngre version (än i Markurells) som pojkarnas släpphänte lärare, fram mot sekelskiftet. Love är ingen 'trevlig' pojke, han tillhör ju Arnfeltarna, de privilegierade. Men Hela Wadköping tycks fyllt av elaka rykten och ont skvaller, fördömanden omöjliga att ta sig ur. Det är dystert. 

Lika svart finner jag det dysfunktionella förhållandet mellan barn och föräldrar, vuxna. Jag minns inte när En döds memoarer utspelar sig, troligen senare, men där har Mikael Arnfelt också ett stort Ego med ett närmast demonisk framtoning. I den romanen har Arnfeltarna sin parallell i den oäkta oadliga grenen av familjen, Arnberg (Johan, Jan, Julius). Som alla är betydligt vekare. I Jag, Ljung och Medardus är det svårare att sympatisera med Love och hans ego, hur än vek han kan vara i sitt inre. Han blir inte den anti-hjälte som Johan var i En döds memoarer.  Det känns som om Bergman vill experimentera med antihjälten, vrida den ett varv till, och det blev inte lika lyckat i mina ögon. Han döljer vekheten alltför väl. 

Bergmans värld är en vibrerande och formbar fiktion, som trots att jag känner igen mig i bok efter bok, ändå förblir ogripbar. Orden är mer ande och symbol, än materia. I 'En döds memoarer' pågick en ständig kamp mellan den 'lågadliga' Arnfelt-släkten och och deras 'oäkta' parallell-släkt Arnberg. I den romanen var det lättare att jämställa Bergman med Arnberg - om man inte vill se dem bägge som en personlighetsklyvning inom Bergman. 

Romanen känns inte som ett självporträtt. Och jag har även läst Hjalmar Bergmans samlade brev,, alltifrån de första bevarade barndomsbreven. En skämtsam och mycket godartad son. Tror snarare att han velat fördjupa sig i mer osympatiska karaktär, i huvudrollen. Den börjar alltså mörkt i barndomen, och fortsätter mörkt i förhållande till föräldrarna. Men mot slutet är Medardus skådespelarföräldrar tågar in på scenen, vidgas överblicken över samhället, och livet, och ljusets speglingar i det mörka.