Det var ur munnarna orden kom - Mirja Unge (1998)

 Mirja Unges debut, som gav henne katapultpriset för bästa debut 1998.

Det är en mycket egenartad liten bok. Allt verkar ses ur flickan Minnas synvinkel, även om allt inte känns som ett barns sätt att uttrycka sig. Men det är barnets kroppsliga känslovärld, sensoriskt, hud och kropp, smak och dofter. Hennes iakttagelser. Hon kan inte värja sig, hon känner smärtan i omvärlden. Och orden som kommer utan förvarning, och som sedan inte kan glömmas bort.

Utan all smärta, all elakhet, all mobbning, alla cynismer och kärleksbrist, människor emellan, skulle det ha kunnat vara en prosalyrisk bok. Men det är för mycket smärta. Vi får inga förklaringar. Allt blir gissningar. Boken är disparata minnesbilder av allt som sårar, all nedlåtenhet, bristen på medkänsla. Ibland är vi i skolan, ibland verkar det vara sommarlov, när eller hur mycket tid som går sägs inte. inte heller var. Men jag får en känsla av landsbygd, norrut, det plockas hjortron. Eventuellt kring 1980? 

För mig är den obehaglig, i synnerhet genom Johannes, den aggressive mannen, Kristins man, antagligen far till hennes döttrar Maja och Minna. Hans dubbelhet består i att han despotiskt tar på sig en 'offerroll' - som inte existerar - men använder som förvändning för att använda våld, i synnerhet mot sina flickor och sambo/hustru, för att hävda sig. Det är mycket obehagligt, och gör att jag aldrig vill läsa om denna bok. 

Det saknas positiva motbilder, allt är hotfullt i barnets värld. Mamman verkar avtrubbad. Så kallade vänner och skolkamrater mobbar. Lärarinnan verkar sakna emotionell kompetens. Och de vuxna förebilderna gör att barnen börjar bete sig likadant systrar emellan och i samhället i stort. Mycket deprimerande. 

Mrs Dalloway - Virginia Woolf (1925)

Så har jag slutligen läst Woolfs experiment som nyss fyllde 100 år. Den är inte lång, men jag känner genast att det är en roman man vill läsa om, ganska omgående. 

Texten tilldrar sig en dag i juni 2023, där mängden karaktärer skapar ett helhetsprisma över den oroliga tiden efter världskriget, där en hel del försöker glömma och gå vidare, försöker festa, medan andra fått sitt liv förstört genom krigstrauman.  

Texten rör sig mellan en mängd personer, likt en stafett-pinne. Och hur än fylld med strömmar av medvetande, så är det mer än så. Alla karaktärer ses både inifrån och utifrån, som om alla vandrar inom samma klibbiga spindelnät. Den som en gång mött en person blir automatiskt en del av den andre, inte bara i nuet, utan i en ström av minnen, i det medvetna men också det omedvetna.

En ungdomsvän till Mrs Dalloway, Peter Walsh som friat men fått korgen, minns hennes teorier som  ung, om en känsla av släktskap med alla människor, i kombination med rädsla för döden, kombineras till en tro på människan har en osynlig del, som överlever döden, och binder människor samman. Vilket tycks vara hela idén med romanen. 

Men det är inte bara själsligt medvetande i texten. Det är också något måleriskt i stilen. Tydligast är de 'gula bananer', som befinner sig i Septimus och Rezia, men ändå dyker upp i en bisats även när Mrs Dalloways dotter Elizabeth sitter på bussen och betraktar hur en molnstrimmas väg framför solen, får färger att omväxlande lysa upp, och dimmas ner. Inte bara den röda bussen och annat, även bananerna, som inte borde ha något där att göra.

Det är en av anledningarna till att jag vill läsa om, för jag är säker på att texten innehåller många exempel på sådana textflikar som blandas in i den mer allmänna världssjälens medvetandeström, som inte är personliga för karaktärerna. Det är mycket intressant - stilistiskt. Så jag börjar snart en omläsning och kanske uppdatera det här med nya insikter. 

Anna Svärd - Selma Lagerlöf (1928)

Tredje delen kring ätten Löwensköld, vidgar bilden till dalkullan Anna Svärd, en av mödrarna till sjätte generationen. Boken är en direkt fortsättning av andra delen, och börjar 1832,  går till 1842, med ett snabbt skutt till 1850 i sista kapitlet. Men här är vi tillbaka i vidskepelsen från första boken. För de tre oskyldiga som avrättades på 1700-talet, utkrävs en hämnd, Marits förbannelse kräver tre offer ur Löwensköldska ätten. Men den förklaringen kommer inte förrän i slutet. 

Dessförinnan sker många tragiska ting, Annas och Karl-Arturs äktenskap är alltför omaka. Det går aldrig att sympatisera med fattigprästen Karl-Artur, han drivs större delen av livet av Högmod och andra dödssynder. Den Malvina Spaak som en gång försökte hjälpa gossen Adrian Löwensköld utav kärlek, avvisades av aristokratiskt högmod. Hennes dotter, Thea Sundler, är lika förvriden som Karl-Artur, och därför lika svår att ta till sig. Men det är mångdimensionella karaktärer, som dock förvrängs av hämndens svarta magi. 

Den ljusa sidan är dalkullan Anna Svärd, rättfram, händig och företagsam. Hon som alltid kan klara sig själv, genom att vandra med kramsäcken på ryggen. Hon tar godhjärtat hand om de tio fosterbarn som Karl-Artur ropar in på fattigauktionen - även han av godhet - men en god gärning han inte klarar av att föra i land. Många barn far illa i det skildrade 1800-talet.  

Första intrycket är episodiskt, kanske för att den först gick som följetong, innan den blev bok till Selmas 70-årsdag. Men det är inget fel på det episodiska, det ger många intressanta scener med inblickar ur olika synvinklar, som vidgar denna släktkrönika. För det är en släkt med många generationer vi måste ta till oss, och där finns fullt av utmejslade olika personligheter. 

Till exempel kan vi se att i Thea Sundlers inre dialog, uttrycker hon sig hellre som 'man' än som jag-berättare. Hur än självsäker, så är hon ett redskap i det undermedvetna. Å andra sidan är Anna Svärd, med sin folkliga dialekt, lite kluven inför sitt äktenskap med den omaka prästen, varför hon ser sig själv både som 'prästfrun' som hon drömmer om, men ändå inte riktigt kan tro på, samtidigt som hon mycket väl vet att 'Anna Svärd' det är hennes verkliga jag, och därför talar i sitt inre om sig själv som just 'Anna Svärd'. 

Una storia siciliana - Hjalmar Bergman (1925, övers. 1991)

Svensk titel: "En historia från Sicilien"

En märklig upplevelse. När jag hittade den här italienska utgåvan av Hjalmar Bergman, fck jag först för mig att det var Hjalmar Bergman själv som skrivit denna historia på italienska. Han älskade Italien, han levde där sammanlagt i åratal, både som ung, och senare med sin hustru, främst i Florence, men även i Rom, och på andra håll. Antagligen både för att studera och för att det var 'billigt' när han var ung. Han måste ha talat italienska, men här misstog jag mig nog. Bokens översättare är Raffaele och Angelo Tajani. Jag visste inte åt vilket håll, men eftersom den utgavs på Sicilien först 1991, måste de ha översatt till Italienska, inte från.

Boken är i parallelltext, alltså vänster sida i varje uppslag är på svenska och varje högersida på italienska. Så även Lars Forsells förord, som tar upp det förvånande att Hjalmar Bergman som en av Sveriges mest originella författare - endast överträffad av Selma Lagerlöf - så sällan översatts till andra språk. Men texten på svenska respektive italienska, skiljer sig en hel del, i synnerhet i början, vilket gav mig en hel del huvudbry. Översättaren har tagit sig en hel del friheter, eller? 

Sättningen av texten vill på något sätt markera skillnaden, genom att kolumner och font på vänster respektive höger sida skiljer sig en hel del. Den svenska är smal, nästan som en tidningskolumn, men sitter ihop, delas sällan i stycken. Den italiensk är bred, i normal font, med täta styckesindelningar. Den avslutande biografin som informerar om Hjalmar Bergmans liv och verk är dock enbart på italienska.

När jag började jämföra texterna tänkte jag först, Bergman är "för svensk", jag förstår att översättaren, italienare, kanske sicilianare, måste gör texten till sin egen. Det är hans kultur som skildras. Men så avbröt jag läsandet för att söka hitta någon, inte minst ville jag veta utgivningsår. Men det verkade omöjligt. Det är en novell, och ingen verkar ha försökt hålla reda på hans noveller, som han kastade ur sig för att stoppa igen hål i sin ekonomi. Inte ens Hjalmar Bergman-samfundet. 

Bergmans svenska text liknar inte hans vanliga historier, här är hela tiden ögat fokuserat, och när jag slutligen hittade den på wikipedia, anges den som en 'filmnovell'. Inget årtal. Genast insåg jag att det är ett filmsynopsis, men som antagligen inte blivit filmad. Så medan Bergmen talar om för kameramannen vad som skall synas i bild, gör översättaren om det till en historia. Replikerna överensstämmer på språken. Det måste ha varit på stumfilmstiden, alltså 1920-tal, så replikerna skrevs att läggas in i filmavsnitten. 

Nåväl jag läste ut boken, och efter sista ordet har Bergman själv noterat ort och år, där står

"Bern - Como, mars 1925" - Alltså Bern i Schweiz och Como i Norditalien, där han var på resa 1925.  

Vad som börjar som en maffia-historia, kamp mellan jordarbetare och jordägande adel, frågor om hedersmord och familjesammanhållning, växer ut till en triangel med kyrka-religion-klostret som tredje part i intrigen. Och jag tänker på Hjalmar Bergman som moralisten, hur mycket av hans andliga frågor påverkades av hans intryck av italiensk katolicism och vidskepelse kring år 1900?? 

När den oskyldigt dömde dödas, inser jag att den här historien snarare borde läsas vid påsktid, än så här i juletid. 

PS. 2026-01-11

Började just läsa Bergmans brev från 1927, där står i ett brev till Tor Bonnier, dat. 29 januari, från Florens, citat:

" 'Filmnovellerna' ska givetvis ej publiceras - ha ingenting med litteratur att skaffa* (*men var snäll o kasta inte bort dem.)" ... "Filmhistorien har råkat alldeles i stagnation."

Vilket passar in med mina funderingar ovan.

Charlotte Löwensköld - Selma Lagerlöf (1925)

Efter tre generationer Löwensköld med omgivning i del 1, som var en spökhistoria från 1700-talet, parallellt md den framväxande Upplysningen, rör sig denna andra del, som är en mer traditionell roman, via en fjärde generation - överstinnan Ekenstedt, född Löwensköld på Hedeby - till att främst fokusera på femte generationen på 1830-talet. 

Charlotte själv tillhör en fattig sidogren av släkten Löwensköld, men nog har hon skinn på näsan, där känns hon ha släktskap med såväl Sara i CJL Almqvists Det går an (1839) som med Fredrika Bremer, även om jag ännu inte läst särskilt mycket av Bremer. Vi rör oss alltså nu från romantik till tidig realism.

Charlotte lever, i brist på egna medel, som sällskapsdam hos ett äldre par, prost och prostinna, dit överstinnan Ekenstedts bortskämde son Karl-Artur fått tjänst som hjälppräst åt den gamle prosten. 

Viktigare än romantiken är i synnerhet pietismen, en stark andlig rörelse i tiden, som delar människorna i för och emot. Historien har en så pass snirklig intrig, att trots att det är tredje gången jag läser den - om än med ca 20 år mellan varje gång, så är det så många turer fram och tillbaka att jag faktiskt inte mindes hur hur historien slutade för Charlotte. Pietismen är som sagt en vattendelare som påverkar relationer både mellan barn och föräldrar, och mellan sockenbor i det sociala livet. Så också mellan Charlotte och Karl-Artur som förlovat sig, men som trots fem långa år av förlovning ännu inte kommit äktenskapet närmare. 

Charlotte vill stödja honom på alla sätt, i hans karriär, medan han själv oroar sig för att inte få leva sitt liv i Jesu fotspår, fattig och dygdig, utan söker stöd från annat håll, vilket leder till förtal och intriger. Men trots avundsjuka och förtal, försökte Charlotte leva minst lika, för att inte säga mer osjälviskt än sin fästman. Men inte är det lätt. 

Som så ofta hos Selma Lagerlöf, problematiseras kärleks-begreppet. Boken är full av levande utmejslade karaktärer, som brottas med kärlekens irrvägar. Dödssynder som avundsjuk och girighet, finns där men i synnerhet 'dygderna', som så lätt stupar på sitt eget högmod. Mycket läsvärt. 

Lagerlöf låter motsatserna spela mot varandra, och det är åter psykologi och sociala intriger, som har huvudrollen, spöket i del 1 ligger lugnt i sin grav, ostörd av pietismen. 

Löwensköldska ringen - Selma Lagerlöf (1925)

Det finns mycket av Selma Lagerlöf  som passar bra som julläsning. I år beslöt jag att läsa om trilogin om Löwensköldska ringen. Dessutom har jag har jag många av hennes böcker i rött skinnband, vilket också får mig i julstämning. 

Första delen, som heter just Löwensköldska ringen, är en spökhistoria från 1700-talet. Men för mig känns den annorlunda mot hennes tidigare spökhistorier. Vilket inte är så märkligt. Förutom sin egen stil, följer hon med sin samtid, 1920-talets gryende socialrealism. 

Första delen är en kortroman, cirka hundra sidor, som följer tre generationer Löwensköldar på Hedeby, och andra gestalter i trakten, som alla påverkas av 'ringen'. Historien börjar under karg efterkrigstid, då efter Karl XII, liksom i Selmas samtid - med allt vad det innebär av att bearbeta trauman. 

Trots att general Löwensköld 'spökar' hela texten igenom, så upplever jag alltså texten mer modernt socialrealistisk. Avskald, helt utan romantisk spiritualism. Det är ju också upplysningstidens 1700-tal, då andar började ses mer som skrock än som spiritualism. Och det är grått och hårt, med andra ord 'själlöst', spöket till trots, i alla fall för mig. 

Men den sista tredjedelen har vi hunnit till 1780-talet och då ljusnar det mot förromantik, inleder den gustavianska eran, när konflikten äntligen får sin lösning efter tre generationer av mänskligt lidande. Den förfrusna kärleken har äntligen börjat att smälta. 

Men detta är alltså bara en kort inledning. Därefter följer två romaner av normallängd, att förgylla min julstämning. 

Lotten Brenners ferier - Hjalmar Bergman (1928)

Denna märkliga historia bjöd mig på en berg-och-dalbana av olika känslor.

Anti-hjälten blev väl populär under tidigt 1900-tal. Men Anti-hjältinnan? Nog måste Lotten Brenner vara prototypen? Benämnd den 'fula', för att hon är stor, matglad och fräknig? Men blyg är hon inte, utan företagsam, utbildad, doktor i anatomi. Men hennes strategi genom livet har varit att använda humor, som så många som riskerar att mobbas. Hon förekommer begabbarna, är narraktig. En clown? 

Ändå riskerade hon ett tag att falla ner i offerrollen, och då kniper det i hjärtat, hur mobbarna far fram. Efter en lugn inledningen, byter tonen under hela mitten av historien, när Lotten sänts iväg på 'ferier' på Främmande Kusten, av vännerna, som vill att hon ska få uppleva kärlek, kanske hitta en livspartner.  Inte för att någon tror på det. Det behövs intriger. Men då blir Bergmans språk lika narraktigt som Lotten själv. Det måste vara Lotten eftersom både inledning och avslut är så mycket mer sansat. Lotten diktar upp sin ferie med yvigt språk - i sin dagbok. Allt är kodspråk, inga riktiga namn nämns. Hon leker. Och vännerna spionerar via Johan Markurell, men får  också i efterhand tag på Lottens dagbok, för att tyda vad som verkligen hänt. 

Badgästerna kallas 'badianer', vilket med tanke på talet om apache-dansen, tycks vara en samman-sättning av badare + indianer. Å andra sidan får det också en biton av 'babianer', alltså aporna, med tanke på hur de tanklösa badgästerna klampar fram och beter sig på stränder och hotell under sommarbaden. Berättaren är en mosaik av dagbok, spioner, röster ur omgivningen. Det är närmast ogripbart, inte kronologiskt. Först skrattar jag, men emellanåt balanserar allt på gränsen till 'för mycket'. 

Det är då allt lutar mot tragedi, det gör ont. Ska mobbarna vinna?  Men till slut vänder allt. Hon tar sig ur offerrollen, och kommer ur hela röran starkare. Vad som först tedde sig som 'för mycket', får nog sin förklaring i psykologin hos narren, clownen. Allt lugnar ner sig. Vi slipper det tragiska slutet, humorn återvänder. 

Frågan är om Bergman själv, den lite aparta, överviktiga text-skaparen, även lagt in egna upplevelser i kod-form? Nästa roman han skriver blir Clownen Jac. Den sista. Jag har några till att läsa, som skrevs före Lotten Brenners Ferier, men jag läste den här före dem, eftersom Lotten hade en biroll i Flickan i frack. Och när jag når slutet, visar det sig att, jo, Lotten är på ferier, samtidigt som Katja våndas efter hennes frack-episod, hos Ludwig och hans kvinnliga släktingar, samma kvinnor som skickat Lotten till Främmande Kusten. 

Allt snurrar kring Bergmans Wadköping, hans fiktiva kalejdoskop över livet. 

Flickan i frack - Hjalmar Bergman (1925)

'Flickan i frack' gick först som följetong i Bonniers Veckotidning våren 1925. Bergman var i akut behov av inkomster, och denna kom till ganska hastigt. Först intrycket blir lite av lättviktig långnovell riktad till ungdomen. Men man ska aldrig vara för snabb med att bedöma Hjalmar Bergman. 

Han har ju skrivit många romaner med tyngre ämnesval, och alltid har hans språk känts modernt, lätt och rörligt, så att man förleds att glömma tyngden i ämnet. Den här berättelsen  rör sig i ett ganska samtida Wadköping, där den unga Katja Kock, nybakad student, alltid får samma förmåner som sin bror, och protesterar därefter. Får hon ingen klänning till avslutningsfesten, så lånar hon broderns nya frack. 

Ju längre jag läser, desto tydligare blir den ironiska tonen, det småstadskritiska, ställningstagande för ungdomens befriande nytänkande, och medkänsla, i protest mot det ingrott konservativa. Och redan på tredje kapitlet har jag kapitulerat, och roas både av ämnet, och inte minst av hans kreativa svenska språk. Mycket givande. 

De sex kapitlen till trots, är texten ändå mer som en snabbläst långnovell. Men den blev snabbt populär och fick redan samma höst ges ut även som en liten bok, och fick på 1950-talet, en skolupplaga, med förklaringar och arbetsuppgifter, för övre tonåren. Jag har tidigare missat den, men det är en liten pärla. Jag blir alltid lika glad av att läsa Hjalmar Bergman, som den kreativa språkmästare han var. 

Kvartetten som sprängdes - Birger Sjöberg (1924)

 

En mycket charmig bok, med en helt egen stil. Birger Sjöberg (1885-1929)

Tog lite tid att komma in i den, då det i början kändes mest som spridda noveller, men allt smälte snart samman till en egenartad historia, från en mer eller mindre 'idyllisk' småstad från början av 1900-talet. 'Electrical girl' jobbar i EL-butik, så jag tror inte att det är tidigare än så. Ett röd tråd i boken är också aktiespekulationer och hur det stjälper många godtrogna, vilket och passar med tidigt 1920-tal. Eller lite tidigare också? Men det måste sägas vara närmast profetiskt, eftersom det var vid just den här tiden som spekulationerna började som till slut ledde till den stora börskraschen 1929, med påföljande 10-årig depression.

Boken myllrar av egenartade karaktärer, typer, speglingar, som rör sig kring och om varann, tills mosaiken, pusslet, format en sorts helhet av en svensk småstad. Vet att jag läste den en gång i ungdomen, men inte riktigt hade tålamod att ta den till mig. Kanske skummade jag långa stycken för det är inte många scener jag minns. Men nu hade jag tålamod, och boken känns omistligt nostalgisk, utan att bli patetisk. 

Är Birger Sjöberg fortfarande känd, eller håller han på att glömmas bort? Jag minns när folk fortfarande sjöng visor ur debuten, 'Fridas bok' (1922), idyller som jag vet att bland annat Tommy Körberg sjungit in på skiva. Den boken har såväl prosa som noter, förutom visorna i sig. Också Hasse och Tage använde visor därur, en av dem blev titel till filmen "Släpp fångarne loss - det är vår!"

Därefter kom den modernt nyskapande 'Kriser och kransar' (1926), dikter som 1920-talets Sverige inte ta till sig, de hade vant sig vid idyllerna. Jag minns inte om jag läst något ur den. Men blir nu så desto mer sugen på att få läsa den och se hur han försökte utvecklas. 

Huvudpersonen Cello, Bengt Erlandsson som spelar cello i början av Kvartetten som sprängdes, arbetar som journalist, vilket också Birger Sjöberg gjorde på 1910-20-talet. Jag hade trott att han var vissångare? Vilket han försökt, men scenskräcken satte stopp på det. Och så dog han i dubbelsidig lunginflammation redan 1929. Det gör mig sorgsen, att han fick ett så kort liv, en så kort karriär. 

A Passage to India - E. M. Forster (1924)

A Passage to India  (finns på svenska som En färd till Indien) blev E.M. Forsters sista roman, trots att han levde 46 år till (1879-1970), men var då främst aktiv som essäist och litteraturkritiker. Romanen Maurice utkom dock postumt, 1971, trots att den skrevs 1913-1914.  Alla romanerna finns filmatiserade, 1984-1992. Det är något mycket speciellt känslostämt i Forsters texter, som även gör sig bra på film.

Jag har också just läst Frank Kermodes kåserande bok Concerning E.M. Forster (2009) som tar upp bland annat att Forster i sin litterära stil inspirerats av Wagners musik. Och det kan jag känna, de svepande känslorna med något mystiskt outtalat, som bara ton och rytm kan förmedla, känslor det inte finns entydiga ord för. Så också i A Passage to India, som griper mig genom sin rikedom av motstridiga känslor. 

Efter sin första resa till Indian, passerade han på vägen hem 1913 Frankrike, och köpte då Marcel Prousts just utgivna första del av På spaning efter den tid som flytt, på franska, läste den genast och blev inspirerad av den fiktiva tonsättaren Vinteuils 'lilla fras', som kom att bli genomgående i hela serien, vilket ingen kunde veta 1913. Så Forster påbörjade romanen, men arbetet avbröts av första världskriget, och återupptogs inte förrän efter andra resan till Indien tidigt 1920-tal. 

Det myllrande Indien är huvudtemat, det blir ett mikrokosmos för mänsklig mångfald, men som åskådliggör varför kolonialism aldrig kan vara vägen till samförstånd och vänskap. Det står inget definitivt årtal i romanen, men känslan är ändå att det är samtida tidigt 1920-tal, rasismen grasserar överallt. Indien var i sig själv mångkulturellt, med olika etiska grupper och olika religioner och sekter, och dessutom dominerat av Britter, vilket man dock börjat protestera mot. 

Mycket av boken är samtal mellan karaktärer med olika synsätt, kring såväl andliga som samhälleliga sätt att tänka och leva. Än så länge samsades hinduer och muslimer, främst mot Engelsmännen. De hade ställt upp med trupper i första världskriget, och nu mullrar misstron, när britterna vill fortsätta att flyta ovanpå, men är rädda för revolter. Alla karaktärer, oavsett etnicitet, har svagheter likaväl som styrkor. 

Men passionerade muslimen Aziz, är duktig kirurg på ett brittiskt sjukhus, och vill gärna bli vän med britter, i synnerhet High School läraren Fielding, som han först idoliserar, för att denna utbildar indier enligt brittisk förebild. Men detta vänds till katastrof, när Aziz försöker imponera på några britter via en picknick till några grottor. Han blir av oförtjänt misstänkt för att ha gett sig på Miss Quested i en mörk grotta. 

Oskyldig, men oförmögen att reda ut vad som hänt, paralyserad av tanken på vad minsta misstanke kan leda till i den spända rasistiska situation som råder, är det lätt att både bli irriterad på Aziz stundtals, trots hans oskuld, på grund av hans ologiska envishet och misstänksamhet. Men det är också förståeligt. Trots att Fielding litar på honom, och vill hjälpa honom att bli friad i domstolen, ökar Aziz misstänksamhet till hat. När boken slutar två år senare, han hans upplevelser dock gått varvet runt, och traumat löst sig - nästan. Vänskap är aldrig möjlig mellan anglo-indier och lokalbefolkning, så länge kolonialmakten råder.  

Romanen är svår att kategorisera, för att den vägrar att bli etiketterad. Boken är främst känslomässig, inte en intellektuellt utredning, utan precis så motstridig om livet, som människors problem att gripa tag i livet. Romanen förenklar ingenting. Ofta kan britternas sätt att uttrycks sig kännas som grov satir, som jag frestas att skratta åt, men andra stunder misstänker jag att det är en djupt allvarligt bild av den farligt omedvetna lika väl som medvetna rasismen. Och den finns även mellan andra grupper, som muslimer och hinduer, även om de håller ihop mot britterna. 

Enligt Frank Kermode betraktade Forster Indien som 'a muddle', ett virrvarr, och det var detta virrvarr han velat åskådliggöra, och att det var det indiska virrvarret som Forster uppskattat, och vilket blev ett tema i romanen, så avgörande för alla känslornas stötande och blötande i varandra. 

Jag fascineras alltid av Forsters texter, för att de är så mänskliga i sitt känsloliv. 

De sju timmarna i paradiset - Theodor Kallifatides (1997)

Det här är en roman, där Theodor Kallifatides inte har sig själv i centrum, men däremot finns han med i en liten biroll, där han kan retas med sig själv, sitt kändisskap, landsmäns kritik av hans livsstil och annat. Det roar mig alltid när författare stoppar in sig själva, med en utifrånblick. 

Annars hade jag lite svårare för den här romanen än vad jag brukar ha med Kallifatides filosoferande. Romanen har så många stickspår, att den blir som ett fasettslipat prisma. Men det blev inte en diamant. Ändå är romanen vacker i vissa vinklar, men mindre skimrande i andra vinklar. Slutet är otillfredsställande plötsligt, närmast onödigt, nästan en nödlösning. 

Kanske är det för att jag inte finner någon karaktär att identifiera mig med, eller sympatisera med. 

Romanen är tragisk. Sju timmar fick tydligen Adam och Eva i Paradiset, innan de slängdes ut av Gud - resten är saknad, mörker, brister, kamp, beroende och tvång. Var 1990-talet så mörkt? Välfärden hastigt urholkad ... Kärleken urholkad. 

Men känslan som romanen lämnar efter sig, blir trots allt ett sorts prisma över sin samtid.

Silverforsen - Elin Wägner (1924)

Silverforsen kan kallas Elin Wägners tredje 'Prästgårdsroman'. Prästmiljön var hon själv uppväxt med, så det är bankgrunden hon använder till flera stora romaner, kring etiska frågor. Som Åsa-Hanna (1918) som tilldrog sig på landsbygden i slutet av 1800-talet. Nästa var Den namnlösa (1922) som anknöt till första världskriget.  Men Silverforsen tilldrar sig i det fiktiva Silverstad, där Gabriel är präst i en av stadens församlingar, och problematiken är samtida, tidigt 1920-tal, med etiska komplikationer, frågor till individens samvete.

Prästens hem, som han delar med sin syster, Virginie, kallas Doktorsgården, jag antar att det kommer av att Gabriel doktorerat i teologi. Gabriel och Virginie är båda ogifta, men har ett livslångt förbund, och blev tidigt fosterföräldrar till den föräldralösa Gertrud, gift med Bengt sedan sex år, och deras dotter Annami är nu fem år. Denna familj bor på övervåningen i Doktorsgården, och där bor även deras 84-åriga rullstolsbundna mor, som får en framåt pojke som söker plats, att köra hennes rullstol. 

Det är en tät, dramatiskt välkomponerad historia, som huvudsakligen utspelar sig via en rapp dialog inom en begränsad familjekrets, ett dussin personer, fyra generationer, i samma hus, under mindre än en vecka. Så det är mycket teatraliskt, eller snarare filmiskt, för det är mycket rörelse.

I denne begränsade krets rör sig en mängd motstridiga känslor och komplexitet, vad gäller relationer mellan föräldrar och barn, syskon, och två äktenskap på fallrepet. Mycket är okonventionellt, för även om det är 'en gången tid', så är det den samtida brytningstiden - från äktenskap som ingåtts i alltför unga år, under yttre påverkan, till skilsmässa, moral, om barn som fäders egendom eller inte. Även det faktum att syskonparet är fosterföräldrar känns okonventionellt, även om Elin Wägner själv just vid denna tid blev fosterföräldrar, så det låg nära i hennes medvetenhet.

Allt skapar en dynamisk komplexitet, som håller mig intresserad romanen igenom. Även om vi idag kan känna att vi tagit oss igenom många moraliska stötestenar, som skapat frihet åt människor att ändra sina liv, så har de underliggande etiska problemen inte försvunnit, utan är något vi alla kan drabbas av, när relationer behöver upplösas, eller omskapas. Elin Wägner skriver rappt, rörligt, lättläst på ytan, trots att frågeställningarna kan stanna kvar länge efter att man nått till sista punkten.

Så kärnan i historien är hur passion och plikt och etik hamnar i konflikt både mellan karaktärer och inom karaktärer. Och här finns också en andlig dimension, som berör Elin Wägners kontakt med kväkare sedan något årtionde tillbaka. Något som än i dag finns kvar i försöken att lyssna till vårt inre, att finna rätt väg genom att lyssna till intuitionen, till själen, för att finna vad som är rätt väg för en själv, snarare än att låta sig ledas av andra. 

Gertrud hade låtit sig ledas in i ett äktenskap som genast kändes fel för henne själv, men som omgivning vill fortsätta att fullfölja, som en plit, varvid barnet blir en etisk komplikation. Virginie letar efter budskap som kan reda ut hennes egna inre motstridiga känslor. En extra dimension för att åskådliggöra detta, görs genom dödgrävare Lundin, en rak och ärlig människa, som likt kväkare lyssnar inåt, för att alltid lyda de budskap som tycks komma till honom, så att han som en tredje part framför budskap.

På sidan 230 är han obehagligt berörd av biskopens tal, som visserligen handlar om att budskapen kan komma från andra människor, bara vi lär oss lyssna. Problemet är att biskopen bara för fram ratifierade kanaler, dvs äldre andliga ledare som skrivit ner sin tro, och fått följare. För Lundin känns detta "fattigt och falskt" eftersom hans egen "största, underbaraste och sanna erfarenhet, som människohjärtat kunde göra, den att man utan förmedling av människor, predikningar och böcker kan höra Gud tala i sitt eget hjärta."

På sidan 236 frågar Virginie honom just kring budskap, erkänner han att det inte alltid att man hör det inom sig. Är man orolig försvinner det i det allmänna larmet. "... man hör aldrig om inte det är riktigt tyst inom en."  En gammal sanning, som stämmer än idag. Oro kommer i vägen. Därav allt tal om lugn och meditation. Om vi vill hitta vår egen inre sanning.  Men insikten kan också komma från en medmänniskas omedvetna kommentar, bara vi lyssnar, och skapar vår egen tolkning. 

Jeeves klarar skivan - PG Wodehouse (1925)

 Har man som jag någon gång sett någon TV-scen med Stephen Fry och Hugh Laurie personifiera Jeeves och Wooster, så går det inte att läsa dessa noveller utan att de två och deras perfekta tandem-spel dyker upp i huvudet. Och det intrycket tenderar att höja intycket.  

Jeeves klarar skivan är 10 noveller, nio berättade av den smått förvirrade, närmast aningslöse, värnlöse, sysslolöse aristokraten Wooster, att han alltid förlitar sig på sin smarta betjänt, som alltid har en listig lösning på alla Woosters och hans vänners kniviga problem. Den sista novellen berättas av just denne världsvane Jeeves, och visar hur han retas med sin arbetsgivare, alltid med baktanken att lirka in Wooster på rätt spår. 

Först när jag läste en av novellerna, där en karaktär frågor om hans namn stavas Wooster eller Wochester, insåg jag att namnet stavas så som vi alla borde uttala Worchester, platsen och såsen, vilket understryker det typiskt brittiskt tvetydiga dubbelheten, mellan stavning versus uttal, och av skenet som bedrar?

Det språkliga är höjdpunkten, Wooster talar det tidiga 1900-talets utbredda nya 'slang', medan Jeeves i allt för sig som en gentleman, en närmast kunglig butler, och talar fläckfritt. 

Humorn i sig rör i allmänhet de svaga tanklösa sysslolösa männens fasa inför manhaftiga mostrar, fastrar och presumtiva flickvänner. Vilket blir tjatigt i längden, även om tanken bakom inte ligger djupare än deras egen osäkerhet inför livet. Så fort de blir hjälpa av händiga barnflickor etc, så är plötsligt kvinnosläktet helt 'underbart', just för sin händighet. 

De svaga männen kontra den nya kvinnans manhaftighet låg i tiden. Det är symptomatiskt för 1910-1920-talen, och rolig mest som sin samtids kliché. 

Swan Song : Forsyte saga 6 - John Galsworthy (1928)

Sjätte delen om släkten Forsyte, men också tredje och sista delen i Trilogin 'The Modern Comedy', där Galsworthy har koncentrerat sig på sin samtid, 1920-talets förvirring och ytlighet, modernismen efter första världskriget desillusion. Denna del, utgiven 1928, inleds med Generalstrejken i maj 1926, som  pågick i nio dagar i ett försök att stödja kolgruvearbetarna, som hotades med sänkta löner. Den var över på nio dagar, under vilka flera personer ur Forsyte släkten ställer upp och stödarbetar.

Gruvarbetarna fortsatte i flera månader, och den segdragna kampen omnämns då och då under boken, som en suck, från Soames Forsyte. Osäkerheten i tiden. Kol var värme källan för många britter vintertid. Gruvstrejken ebbade ut till vintern, men den brittiska kolindustrin lär aldrig ha  hämtat sig därefter, utan var på ett allmänt nedåtsluttande plan.

Hur än mycket variant på Romeo & Julia, när det gäller Fleur och Jon, så fortsätter ändå Soames Forsytes  att vara den mest gripande karaktären. Första delen i Forsyte Sagan bullade upp en stor släkt, men i slutänden snurrar det mesta runt Soames, i synnerhet denna andra trilogi, The Modern Comedy (del 4-6). Soames har vunnit livsvisdom genom trägen kamp genom livet, och framför allt genom att bli far, och skämma bort sin dotter. Passionen alltid väl undanstoppad, men en desto hetare glöd. 

Fleurs historia är en variant på fadern i allt. Hon försöker att vinna sin passion, personifierad i Jon, den blonde unge mannen, skönheten hon vill dra till sig. Ändå tvingas hon dölja den för omvärlden, men det går inte. Lika lite som för fadern. Soames känner precis allt Fleur känner, de har samma gener, liksom Irene och Jon delade samma gener. De är oförenliga på ett praktiskt plan. Drömmen är en illusion som föder desillusion.

Det är inte bara Soames Svanesång, utan i främsta rummet kharma, desillusionen,från släktled till släktled, som får spela ut sin Svanesång, sin dödskamp. Hur skall mänskligheten gå vidare, i oron efter det stora kriget. Någon nämner Mussolinis maktövertagande i Italien, oron i Tyskland. Ändå fortsätter de att hoppas på britternas 'karaktär'. I backspegeln vet vi hur börskrasch och 30-talets sociala omvälvningar ännu finns kvar att spelas ut, författaren visste inte, men kände på sig. 

Soames har verkligen växt från bok till bok, i Galsworthys gestaltning, den muttrande gamlingen, fördomsfullt envis, men ändå hjärtegod i det fördolda. Svårt att inte fästa sig vid honom. Väl värd nobelpriset, för detta levande porträtt. 

Den dagen kastanjerna slår ut ... - Bodil Malmström (1994)

Titeln är lång, får inte plats ovan, den ska vara: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Men aj vad hon är skicklig, Bodil, med språket, med texten, med djupen i berättelsen. Och efter många år med dikter och andra kortare texter, blev detta debutromanen. Fulländat. Nästan som prosalyrik, men så mycket mer.

Men först förhöll jag mig undrande. Varför ville Bodil Malmström skriva denna ganska långa text om en självupptagen manlig skådespelare, en egoist utan självkännedom. Han som snabbt blev kändis, genom sin skönhet och charm, som levt på sin självklara 'tveklöshet'. Maurice Lind.

Hela texten är kryddad med olika språk, främst franska - Maurice har fransk morfar. Men också med citat från kända poesi och prosa, för att inte tala om musik, och främst av allt skådespel. Allt flyter lätt förbi, och inramar skådespelarens hela liv, men också hans generation, fyrtiotalisterna som växte upp på 1950-talet, och hade sin storhetstid i brytningen mellan 1970-talets solidaritet, som snabbt förbyttes i 1980-talets Yuppie-era. En rik text, som passar mig perfekt, att sjunka in i.

Och jag tänker, är detta en generationsroman? Rör detta 80-talets ytliga flärd, avståndstagandet från allt utom jaget? Men texten utvecklas ständigt, rör konstnären, som 'måste vara egoist', skapandets krav och privilegium och nödvändighet. Eller?

Men Maurice åldras, förlorar sin tveklöshet, alkohol dövar och försvårar, sårbarheten växer, dottern som förnekas honom är viktigast. Texten fördjupas, får allt fler möjliga bottnar. Mitt intresse ökar för varje sida, människan så full av motsägelser, historien om ett liv, med alla dess komplikationer.  Att alltid kräva jagets frihet, och samtidigt alltid sakna någon att höra samman med. . 

För mig var Bodil Malmsten främst 'poeten', såväl folkligt rak som sofistikerat och subtilt mångbottnad. Men så läste jag att hon även sysslat med teater, bland annat i radio. Inte konstigt att allt känns så autentiskt. Hennes beläsenhet visar sig ständigt, utan pekpinnar. Skönhet i smärta!