Juldagen 2008. Har just sett den animerade filmen Polarexpressen. Om den tvivlande pojken, på gränsen mellan barn och vuxen, som får åka Expresståg till Nordpolen för att träffa Tomten och för att inte förlora tron.
Så varifrån kommer Tomte-myten? Den är väl inte mer än 100 år? Långt vitt hår och vitt skägg. Father Christmas. Den gamla bibelmyten? Gud själv, Fadern, upphovet till vårt överflöd.
Skapad i en värld då folk slutar tro på Bibelns ord...
2008-12-25
Den heliga familjen - Mariamyten
TV4 visade på julaftons eftermiddag en italiensk film om Den heliga familjen. De är bra på sånt, italienarna. Såg dock inte hela eftersom den krockade med Kalle Anka.
Funderade åter över myten. Jag såg scener där prästerna lämnade över den unga Maria till den åldrade änklingen Josef, som redan har en rad barn, och hur hon först togs emot med tvekan i familjen. De ska vara trolovade ett år innan de gifter sig. Men en av sönerna, ung och hetlevrad, tycker att fadern gör sig löjlig, och vill hellre själv gifta sig med Maria. Han genomför t o m ett misslyckat försök till våldtäkt, när Maria avvisar honom och förklarar att hon älskar Josef.
Ängeln kommer till Maria och hon blir havande, utan att förstå varför. Hon reser bort. När Josef ett halvår senare återser henne gravid, drabbas han av den klassiska misstron. Denne Josef är mild och tror först att hon är våldtagen och då vill han absolut inte lägga någon skuld på henne. Han tror dock inte på talet om 'En Röst'. Nog inser han att barn inte uppstår ur tomma intet. Skall han förskjuta henne? Sonen som velat våldta henne, säger att det är bäst att han själv gifter sig med henne så att skammen inte förstöra familjeäran. Josef skakade på huvudet. Josef och Maria älskar varandra.
De gifter sig och alliansen accepteras slutligen av alla hans barn. Men sedan kommer de romerska soldaterna med kravet om skattskrivning ... (och vi bytte TV-kanal). Detta är alltså en av myterna kring den heliga familjen. En film vill tolka några frågor och svårigheter som vi kanske kan identifiera oss med.
Ett evigt problem är faderns bristande tillit till vetskapen om han är fader till barnet. Klassiskt. Alla patriarkala lagar kring familjerätt rör denna kärna. Mannens oro att tvingas underhålla och låta sig ärvas av någon annan mans barn. I vår samtid med talrika skilsmässor och komplicerade familjeband, blir vi mer och mer medvetna om vad Hjalmar Bergman tog upp redan i Markurells i Wadköping. Att kärlek, bandet mellan far och barn handlar mer om relationen under uppväxten, än om gener. Den som tar hand om barnet kärleksfullt, är den barnet fäster sig vid.
Tänk en tid långt tillbaka när barn alltid var en gåva av fruktbarhet, en gåva som kom genom kvinnans kropp. Jag har alltid tänkt att den tiden måste ha varit innan människan började hålla husdjur. Nog måste fåraherdar, eller åtminstone den som föder upp höns och grisar inse att barn kommer bara till ifall hona och hane har förenats. men med missförståndet att kvinnan bara var ett förvaringskärl för mannens säd. En agrar syn, den som sår sin säd får skörd om den hamnat i god jord. Underförstått, kvinnan är god jord eller inte. Dock inte mer än så.
När jag såg Josefs lidande ansikte, inför den maktlösa Maria, hon som försatts i denna situation utan möjlighet att välja, fick mig att tänkte på Mariamyten. Kvinnan, Moder Jord, får ett barn från gudarna. I de första jordbrukarnas bördiga halvmåne möttes den ursprungliga Modergudinnan med nya tankar kring hur barn blir till. Rollerna byts. Mannen är inte längre maktlös, han sår och avlar, alltså blir kvinnan den maktlösa, inför hans vilja. Men samtidigt ökar hans misstro mot omgivningen. Det han skapar av åkrar och fårahjordar, vill han inte att andra mäns avkomma ska förskingra. Oro han aldrig tidigare känt uppstår. Han skapar lagar för att skydda sig, men blir aldrig helt säker.
Den nya kunskapen blir hans helvete, så länge inte kärlek skänker tillit inom paret. Ursprungligen var mannen lycklig om Världsanden skänkt kvinnan barn. Han skulle skydda de sårbara i sin familj, dvs barn och kvinnor. För visst är kvinnan sårbar, såväl när hon är gravid som när hon ammar och har små liv att ta hand om.
I mina tankar är myten kring Maria och Josef, en spegling av mötet mellan olika religiösa myter i den bördiga halvmånen. Maria som symbol för kvinnan som får barnet till skänks av Anden. Josef av fåraherdeätt, med kunskapen att barn inte blir till utan en far. Klaschen mellan Ursprunglig Renhet och den nya Misstron.
Förra Julen läste jag bibelforskaren Geza Vermes bok The Nativity : history and legend. Att Jesus har funnits som historisk person är tveklöst. Men att granska myterna och se hur mycket som passar ihop med fakta är mindre produktivt. Inte desto mindre är Geza Vermes analyser mycket intressanta, för att lära sig något om oss människor och våra myter.
Bibeln behandlar främst Jesus tid som förkunnare, alltså två tre kända år före korsfästelsen. Om detta finns fyra evangelier. Men bara två av dem talar om skattskrivningen och Jesu födelse. Och av dessa tycks en följa den andra. Källorna är alltså få. Kanske en enda. Så jag undrar om det beror på att det gått så lång tid sedan Modergudinnan förlorade sin ledande position till herdarnas patriarkat. Och att de myterna därför är få och inte lika spridda.
Geza Vermes tar dock upp andra saker, bl a att språkliga missförstånd ligger bakom Jungfrumyten. När man på arameiska talade om jungfru, menade man 'ung flicka', eftersom flickor gifte sig vid 12 år, så fick det samma betydelse som orörd, jungfrulig, oavsett fakta. Vermes bortförklarar alltså själva jungfrufödseln, som vår vetenskapliga tid inte ser som möjlig.
Dessutom skrevs evangelierna på grekiska, kulturspråket kring Medelhavet på romartiden. Grekernas ord för jungfru hade dock en klar distinktion att det rörde sig om orörd kvinna, till skillnad från prostituerade. Alltså ett utslag av en annan kultur än den judiska/israeliska. Intressant ur kulturell och språklig synvinkel, för den som vill granska fakta bit för bit, hellre än ta myten för vad den är.
Att Josef anses äldre än Maria är mest en tolkning av att det i Bibeln talas om hans bröder, liksom det finns släktträd som vill tolka Jesus släktskap direkt från Adam. Men ingenting är klart om hur eller varför. Det brukar finnas politiska skäl till släktträd.
Funderade åter över myten. Jag såg scener där prästerna lämnade över den unga Maria till den åldrade änklingen Josef, som redan har en rad barn, och hur hon först togs emot med tvekan i familjen. De ska vara trolovade ett år innan de gifter sig. Men en av sönerna, ung och hetlevrad, tycker att fadern gör sig löjlig, och vill hellre själv gifta sig med Maria. Han genomför t o m ett misslyckat försök till våldtäkt, när Maria avvisar honom och förklarar att hon älskar Josef.
Ängeln kommer till Maria och hon blir havande, utan att förstå varför. Hon reser bort. När Josef ett halvår senare återser henne gravid, drabbas han av den klassiska misstron. Denne Josef är mild och tror först att hon är våldtagen och då vill han absolut inte lägga någon skuld på henne. Han tror dock inte på talet om 'En Röst'. Nog inser han att barn inte uppstår ur tomma intet. Skall han förskjuta henne? Sonen som velat våldta henne, säger att det är bäst att han själv gifter sig med henne så att skammen inte förstöra familjeäran. Josef skakade på huvudet. Josef och Maria älskar varandra.
De gifter sig och alliansen accepteras slutligen av alla hans barn. Men sedan kommer de romerska soldaterna med kravet om skattskrivning ... (och vi bytte TV-kanal). Detta är alltså en av myterna kring den heliga familjen. En film vill tolka några frågor och svårigheter som vi kanske kan identifiera oss med.
Ett evigt problem är faderns bristande tillit till vetskapen om han är fader till barnet. Klassiskt. Alla patriarkala lagar kring familjerätt rör denna kärna. Mannens oro att tvingas underhålla och låta sig ärvas av någon annan mans barn. I vår samtid med talrika skilsmässor och komplicerade familjeband, blir vi mer och mer medvetna om vad Hjalmar Bergman tog upp redan i Markurells i Wadköping. Att kärlek, bandet mellan far och barn handlar mer om relationen under uppväxten, än om gener. Den som tar hand om barnet kärleksfullt, är den barnet fäster sig vid.
Tänk en tid långt tillbaka när barn alltid var en gåva av fruktbarhet, en gåva som kom genom kvinnans kropp. Jag har alltid tänkt att den tiden måste ha varit innan människan började hålla husdjur. Nog måste fåraherdar, eller åtminstone den som föder upp höns och grisar inse att barn kommer bara till ifall hona och hane har förenats. men med missförståndet att kvinnan bara var ett förvaringskärl för mannens säd. En agrar syn, den som sår sin säd får skörd om den hamnat i god jord. Underförstått, kvinnan är god jord eller inte. Dock inte mer än så.
När jag såg Josefs lidande ansikte, inför den maktlösa Maria, hon som försatts i denna situation utan möjlighet att välja, fick mig att tänkte på Mariamyten. Kvinnan, Moder Jord, får ett barn från gudarna. I de första jordbrukarnas bördiga halvmåne möttes den ursprungliga Modergudinnan med nya tankar kring hur barn blir till. Rollerna byts. Mannen är inte längre maktlös, han sår och avlar, alltså blir kvinnan den maktlösa, inför hans vilja. Men samtidigt ökar hans misstro mot omgivningen. Det han skapar av åkrar och fårahjordar, vill han inte att andra mäns avkomma ska förskingra. Oro han aldrig tidigare känt uppstår. Han skapar lagar för att skydda sig, men blir aldrig helt säker.
Den nya kunskapen blir hans helvete, så länge inte kärlek skänker tillit inom paret. Ursprungligen var mannen lycklig om Världsanden skänkt kvinnan barn. Han skulle skydda de sårbara i sin familj, dvs barn och kvinnor. För visst är kvinnan sårbar, såväl när hon är gravid som när hon ammar och har små liv att ta hand om.
I mina tankar är myten kring Maria och Josef, en spegling av mötet mellan olika religiösa myter i den bördiga halvmånen. Maria som symbol för kvinnan som får barnet till skänks av Anden. Josef av fåraherdeätt, med kunskapen att barn inte blir till utan en far. Klaschen mellan Ursprunglig Renhet och den nya Misstron.
Förra Julen läste jag bibelforskaren Geza Vermes bok The Nativity : history and legend. Att Jesus har funnits som historisk person är tveklöst. Men att granska myterna och se hur mycket som passar ihop med fakta är mindre produktivt. Inte desto mindre är Geza Vermes analyser mycket intressanta, för att lära sig något om oss människor och våra myter.
Bibeln behandlar främst Jesus tid som förkunnare, alltså två tre kända år före korsfästelsen. Om detta finns fyra evangelier. Men bara två av dem talar om skattskrivningen och Jesu födelse. Och av dessa tycks en följa den andra. Källorna är alltså få. Kanske en enda. Så jag undrar om det beror på att det gått så lång tid sedan Modergudinnan förlorade sin ledande position till herdarnas patriarkat. Och att de myterna därför är få och inte lika spridda.
Geza Vermes tar dock upp andra saker, bl a att språkliga missförstånd ligger bakom Jungfrumyten. När man på arameiska talade om jungfru, menade man 'ung flicka', eftersom flickor gifte sig vid 12 år, så fick det samma betydelse som orörd, jungfrulig, oavsett fakta. Vermes bortförklarar alltså själva jungfrufödseln, som vår vetenskapliga tid inte ser som möjlig.
Dessutom skrevs evangelierna på grekiska, kulturspråket kring Medelhavet på romartiden. Grekernas ord för jungfru hade dock en klar distinktion att det rörde sig om orörd kvinna, till skillnad från prostituerade. Alltså ett utslag av en annan kultur än den judiska/israeliska. Intressant ur kulturell och språklig synvinkel, för den som vill granska fakta bit för bit, hellre än ta myten för vad den är.
Att Josef anses äldre än Maria är mest en tolkning av att det i Bibeln talas om hans bröder, liksom det finns släktträd som vill tolka Jesus släktskap direkt från Adam. Men ingenting är klart om hur eller varför. Det brukar finnas politiska skäl till släktträd.
Julefrid - överflöd
Det har inte blivit mycket bloggande nu i december. Det är en ständig balansgång mellan att inte stressa upp sig inför livets krav och alla plikter som tränger sig på inför julen. I min familj har vi traditionell familjemiddag kring Lucia. För att alla vill träffas. Det kräver tid och förberedelser. Och mina 85-åriga föräldrar vill man gärna ge lite extra stöd och uppmärksamhet. Samtidigt som släktmiddagen i allmänhet framkallar en viruskris som sprider sig i alla läger.
Så ock detta år. Att ligga hemma sjuk ger INTE mer tid åt läsbehovet. Tvärtom. Virus korkar ihop min hjärna lika mycket som mina öronnäsahals. Han dock iår bli frisk lagom till Julafton.
Julafton råder i alla fall julefrid i min närmsta krets - sambo och dotter. Svensk julmat idag är ju till största delen färdigköpt. Skinkan är kokt och behöver bara griljeras. Prinskorven är färdig. Sillen ligger i glasburk. Och så några goda ostar. Mandariner och druvor.
Vi plockar en tallrik att äta till Kalle Anka, till vilket vi i talkör upprepar favoritreplikerna. Därefter stängs TV av ända fram till Karl Bertil Jonssons Julafton. Den är ett absolut måste under total julefrid. Tage Danielsson, den oslagbare. Även här kan vi i talkör läsa repliker - i detta fall Tages fullständigt suveräna formuleringar.
Detta är våra ritualer - det som håller vår inre krets samman. Läste för ett tag sedan att paket och överraskningar frisätter en särskild sorts lycko-kemikalier hos barn, en kemikalie som dock försvinner med åren, och att det är därför vi vuxna inte kan uppleva samma lyckorus.
Det verkar dock inte som om vi slutar att hoppas. Längtan efter magin i den glittrande granen och att glädja andra med gåvor.
Ting hör dock inte till vad vi lägger någon större vikt vid. Alltså visade sig årets julklappar främst innehålla choklad. Så mörk choklad som möjligt. Alla tre gav vi varandra choklad. Och så hade jag fått choklad via jobbet. Alltså dignade vardagsrumsbordet av ett överflöd av choklad.
Det fick mig att åter igen börja fundera över julritualer och myter. Vad handlar Julen om idag?
Myter förvandlas ju som bekant över tid. En levande myt följer med sin tid, vill förklara något i sin samtid.
En kunskap vi tycks ha svårt att ta till oss på rätt sätt är den andliga lagen om överflöd. Att våga lita på att det finns tillräckligt för alla att leva ett gott liv. I stället är många rädda att bli utan och roffar åt sig så mycket som möjligt. Den som har, försöker hamstra rikedom. Vilket gör balansen mycket ojämn människor emellan.
Frågan är - Hur många jular måste vi uppleva innan vi inser behovet av balans? Och skaffa oss tillit nog till att jorden räcker till alla sina invånare om vi bara fördelar allt rättvist?
Vi åt oss inte spysjuka på chokladen igår, trots att bordet dignade. Vi behövde inte slås om favoritbitar. Var och en har sina personliga favoriter. Och aldrig behöver man mer än lagom.
PS. Vi har plastgran, trots att doften av äkta vara mångfaldigar magin. Vad är väl ljuvligare än äkta dofter från naturen, inte minst gran. Jag har dock inte samvete till att låta en gran bli nerhuggen bara för mitt höga nöjes skull. Snittblommor är en sak. Men träd som tar så lång tid på sig at växa ...
Så ock detta år. Att ligga hemma sjuk ger INTE mer tid åt läsbehovet. Tvärtom. Virus korkar ihop min hjärna lika mycket som mina öronnäsahals. Han dock iår bli frisk lagom till Julafton.
Julafton råder i alla fall julefrid i min närmsta krets - sambo och dotter. Svensk julmat idag är ju till största delen färdigköpt. Skinkan är kokt och behöver bara griljeras. Prinskorven är färdig. Sillen ligger i glasburk. Och så några goda ostar. Mandariner och druvor.
Vi plockar en tallrik att äta till Kalle Anka, till vilket vi i talkör upprepar favoritreplikerna. Därefter stängs TV av ända fram till Karl Bertil Jonssons Julafton. Den är ett absolut måste under total julefrid. Tage Danielsson, den oslagbare. Även här kan vi i talkör läsa repliker - i detta fall Tages fullständigt suveräna formuleringar.
Detta är våra ritualer - det som håller vår inre krets samman. Läste för ett tag sedan att paket och överraskningar frisätter en särskild sorts lycko-kemikalier hos barn, en kemikalie som dock försvinner med åren, och att det är därför vi vuxna inte kan uppleva samma lyckorus.
Det verkar dock inte som om vi slutar att hoppas. Längtan efter magin i den glittrande granen och att glädja andra med gåvor.
Ting hör dock inte till vad vi lägger någon större vikt vid. Alltså visade sig årets julklappar främst innehålla choklad. Så mörk choklad som möjligt. Alla tre gav vi varandra choklad. Och så hade jag fått choklad via jobbet. Alltså dignade vardagsrumsbordet av ett överflöd av choklad.
Det fick mig att åter igen börja fundera över julritualer och myter. Vad handlar Julen om idag?
Myter förvandlas ju som bekant över tid. En levande myt följer med sin tid, vill förklara något i sin samtid.
En kunskap vi tycks ha svårt att ta till oss på rätt sätt är den andliga lagen om överflöd. Att våga lita på att det finns tillräckligt för alla att leva ett gott liv. I stället är många rädda att bli utan och roffar åt sig så mycket som möjligt. Den som har, försöker hamstra rikedom. Vilket gör balansen mycket ojämn människor emellan.
Frågan är - Hur många jular måste vi uppleva innan vi inser behovet av balans? Och skaffa oss tillit nog till att jorden räcker till alla sina invånare om vi bara fördelar allt rättvist?
Vi åt oss inte spysjuka på chokladen igår, trots att bordet dignade. Vi behövde inte slås om favoritbitar. Var och en har sina personliga favoriter. Och aldrig behöver man mer än lagom.
PS. Vi har plastgran, trots att doften av äkta vara mångfaldigar magin. Vad är väl ljuvligare än äkta dofter från naturen, inte minst gran. Jag har dock inte samvete till att låta en gran bli nerhuggen bara för mitt höga nöjes skull. Snittblommor är en sak. Men träd som tar så lång tid på sig at växa ...
2008-12-07
Filmatiseringen Mondo
Apropå Le Clezio - igårkväll gick på SVT2 en fransk film efter hans underbara novell Mondo. Jag läste den i början av 80-talet, och den har aldrig lämnat mig. Skön men smärtsam på samma gång. Den klarögde pojken, vid sidan av, utan familj, som aldrig fått gå i skolan, men har en stort emotionell intelligens. Samhället som vill ruta in allt efter regler och logik, förstår honom inte. Regler och känslor krockar...
Filmen är gjord 1996 och Tony Gatlif regisserade. Han som gjorde Latcho drom, och andra sköna filmer. Filmen fick fram poesin och känslan i novellen mycket bra. Men ingenstans i de tidningsnotiser jag hittat om filmen står det att den bygger på en novell av årets nobelpristagare.
Jag tycker dock att det är en viktig info, då filmlen är mycket trogen novellen.
Filmen är gjord 1996 och Tony Gatlif regisserade. Han som gjorde Latcho drom, och andra sköna filmer. Filmen fick fram poesin och känslan i novellen mycket bra. Men ingenstans i de tidningsnotiser jag hittat om filmen står det att den bygger på en novell av årets nobelpristagare.
Jag tycker dock att det är en viktig info, då filmlen är mycket trogen novellen.
2008-12-04
Söderhavets myter
Le Clézio berättar om den ofantliga Stilla oceanen, med en yta stor som 2/3 av planeten. "En världsdel som de första européerna färdades genom utan att se. Drömmarnas kontinent."
Stjärnhimlen var viktig. Inte minst för sjömän, lika i alla tider. De blev en karta att följa. Olika stjärnor fick mytologiska beteckningar - där likaväl som här hos oss. Deras traditionlla kunskap ger kraft än idag. Kunskap om växter, traditioner, sagor, drömmar, fantasier.
Det är sed att mannen betalar för att gifta sig, så binds hustruns familj genom avtal. Skiljer sig gör man inte. Ändå berättar Charlotte sitt livs historia för Le Clézio, om hur hon en dag fått nog, misshandlad av sin brutala svartsjuka make. Trots att familjerna medlade och maken lovade att bättra sig, fortsatte han att slå. Då lämnade hon honom och flyttade till sin mormors by med sina tre döttrar. En dramatiskt handling, för så 'gör man inte'. Många långa skamfyllda plågsamma år har gått. De är inte skilda, hon är inte förskjuten, men separationen blev till slut slutgiltig. Hon är inte bitter. Hon har fått en ny vän, och trots att de inte kan gifta sig, kan de besöka varandra och hon har funnit frid i sitt liv.
När Le Clézio hör allt detta undrar han ifall kvinnornas värld verkligen förändrats så mycket på ett par generationer, eller om det är de stora etnograferna själva som ett halvsekel tidigare glömde av att beakta "kvinnornas värld, med sexuellt våld, misshandel inom äktenskapet och svartsjuka? Att de förbisåg kvinnornas svårigheter att få sina rättigheter respekterade, vilket samhälle de än lever i?"
Nej, visst är det troligt att mycket misstolkats. Vi har ju så svårt att ta oss ur våra egna ramar.
Le Clézio berättar att på Raga råder växternas magi. Invånarna röjde mark för sina odlingar, men först måste de levande be andarna om lov att slå sig ner där och odla. Andarna är närvarande överallt i bergen, har boningar i djupa grottor, höga trädstammar, växtblad, hav, åvatten, ålar, snäckor osv. När kvinnornas bara fötter stampat jorden på dansgolvet och männen hängt svinkäkar över takbjälkarna, är jorden deras. Men inte som egendom för evigt. De har rätten att nyttja den, leva av den. De har fått jorden av de avlidnas andar för att fortsätta släktens historia. Jorden är en levande varelse ...
En av deras skapelsemyter går såhär: "I begynnelsen fanns varken män eller kvinnor. Öarnas invånare var av sten.... de hade aldrig mött kvinnor eller smakat kokt föda. De åt bara råa rötter... Bland dem levde den unga stenmänniskan Kooman. En dag på jakt mötte han Penoa, en strålande vacker kvinna och bjöd hem henne till modern. Men hon trivdes inte med deras råa rötter som föda. Hon gav sig iväg att hämta den mat som de riktiga människorna åt på andra sidan havet. ... jams, tarorötter, bananer, ... hon tände eld genom att gnida två träbitar mot varandra för att koka vilt i en jordugn ... alla ville smaka och tyckte att det var underbar mat. Då gifte sig Kooman och Penoa och någon tid efteråt föddes en första dotter, som fick namnet Nemei. Och alla levde i överflöd.
Överflöd. Synonym för paradiset kan man tänka. Ursprunget. Men allt spricker då dottern Nemeis får smäll för att hon kissar på farmodern kjol. Penoa blir rasande på stenmänniskorna, dyker ner i havet med sin dotter, till andra sidan havet, för att aldrig återvända.
Då slocknade elden och stenmänniskorna började leva som förr och äta kallt.
Men när många år förflutit steg Nemei åter upp ur havet, återvände till sin far och gifte sig med en av faderns söner. Då inleddes människosläktet som samtidigt tillhör hav och land och som lärt sig göra upp eld och äta mat kokt på heta stenar.
Öarna genomsyras av andlighet, ur naturen, en andlighet inte sprungen ur religion. "Hela ön är som ett tempel." Myterna är inte något som skiljer sig från verkligheten, de är en oupplöslig enhet. "Ordet kan få dem att springa fram vars om helst och när som helst som om begynnelsens kraft fortfarande vibrerade i stenar, träd och forsarnas vatten."
Jag får veta att söderhavskulturerna är bland de mest manschauvinistiska. Och kanske är det inte så underligt med tanke på att endast de mest våghalsiga människor kunnat ta sig i små kanoter över oceanen för att nå dessa öar. Och det var här bungy-jumps uppfanns. Kan man tänka sig något som kräver mer mod? Men hör här historien om kvinnans skapelse. Först skapade Gud mannen av lera, helt och hållet, och satte honom att leva i en stor trädgård vid havet. Men en dag kom en fladdermus flygande till honom, just som han tänker skjuta den, sätter den sig på hans pil. Mannen frågar:"Vem är du?" Fladdermusen svarar: "Jag är Taotae, Gud", varpå den förvandlades till en kvinna mannen ingick förbund med. Så inleddes människosläktet vars ättlingar vi alla är i dag."
Tänk efter vad det betyder! Det är kvinnan som är Skapargudinnan, först skapar hon mannen av lera och sedan stiger hon ner på jorden och förvandlar sig själv till kvinna för att ingå förbund med mannen. Gudinnan skapar människosläktet ur sig själv. Men det går oss nästan förbi, för mannen är huvudpersonen i historien och kvinnan/guden blir hans följeslagare och kompanjon. Och eftersom det är i form av en fladdermus så är det även en i raden av versioner av hur vår andliga sida, intuitionen, förkroppsligar sig i ett djur. Denna historia handlar nog inte främst om människosläktet utbredning, utan om människans behov av sin gudomliga, andliga sida. För hur skulle vi överleva utan vår intuition och våra instinkter?
Här en annan skapelsehistoria, mer manschauvinistisk?, kring Barkulkul. I begynnelsen då endast jorden med sin växtlighet fanns, växte det upp en kokospalm som gav en jättelik frukt innehållande Barkulkuls ande. Frukten spack upp och födde sex män, först Barkulkul. Kokokmjölken var deras modersmjölk. När de alla vuxit upp insåg Barkulkul en dag att ensamma skulle de bli gamla och dö utan några efterlevande. För att få leva vidare måste de själva skapa en ny annorlunda varelse. Först plockade de kastanjer, rostade dem på elden, skalade och åt dem. Plötsligt kastade Barkulkul en kastanj på sin femte bror och träffade hans penis. 'Brodern brast i gråt, försökte rycka loss frukten men den satt stadigt fast ocn när han slutligen fick bort den följde testiklarna med. Så förvandlades han till kvinna.'
Genast stötte de 'henne' ifrån sig. Det manliga är idealet. Olikheten gör att femte brodern inte längre får bo i samma hus, hon måste skyla sig med en kjol av bananblad och får ett nytt namn som betyder 'brusten kastanj': Sermorp (observera likheten med ett kvinnligt kön). Resten av historien visar hur de genast ordnar upp samhället. Central är måltiden. Männen vill äta och tänder en eld. De går till henne, men varför? Hon ska inte laga den tycks det. De säger till henne att de vill äta. Ett sorts samarbete startar. Något förbryllande för mig. De går till henne en och en, sända av Barkulkul. Den 1:e söker upp kvinnan och säger att de vill äta, varpå Sermorp kallar honom bror och ber honom hämta ved. Den 2:e går till henne för att hämta snäckor att skrapa maten med. Denne kallar hon far. Den 3:e ber om kål, hon kallar honom kusin och ger honom ett kålhuvud. Den 4:e ber om bambu för att koka födan, honom kallar hon farfar. När kålen är färdigkokt går 5:e mannen till kvinnan och ber om vatten. Sermorp säger: 'Ta vattnet, min son.' De häller saltvattnet över kålen och äter sin måltid. Detta är förvirrande, eller? 1 = bror, 2 = far, 3 = kusin, 4 = farfar, 5 = son, men den femte brodern är ju den förvandlade Sermorp. Och kvar är ännu Barkulkul, ledaren. Barkulkul går efter måltiden, sist av alla, till kvinnan och ber om vatten att tvätta sig i. Sermorp ser på honom och säger: 'Ta vatten, min käraste, min ande.' Alla inser att han är hennes älskade och att de bör gifta sig.
Så vad handlar detta om? Förutom mysteriet att sex män varav en man förvandlas till kvinna, fortsätter att vara sex män. Kvinnan visar dem hur mat lagas och namnger samtidigt männens positioner i förhållande till henne. Det är uppenbarligen kring henne de kommer att cirkla. Männen tänder sin egen eld och lagar sin egen mat, men tycks få hjälp och instruktioner av kvinnan. Alltså ändå inte så mansdominerat som det ursprungligen tycks. De klarar sig inte utan Kvinnan. Som i grund och botten inte är så olik mannen, förutom att hon saknar testiklar.
En annan version slutar rakt på sak, att sjätte brodern Barkulkul går till kvinnans hus och bestiger henne trots att hon försöker hindra honom. Hon gråter och jämrar sig, ropar på sin mor, tills de andra männen säger åt henne: Sluta gråta! Paret somnar. Hon har blivit hans hustru, blir gravid, föder en dotter, som gifts bort när hon blir stor och föder en dotter. Och denna dotterdotter giftes bort och kom att föda både söner och döttrar. Så befolkades ön.
"Och när en kvinna idag gifter sig med en man älskar de med varandra och kvinnan gråter inte. Det som först skedde sker aldrig mer och så har det fortsatt fram till idag."
Stjärnhimlen var viktig. Inte minst för sjömän, lika i alla tider. De blev en karta att följa. Olika stjärnor fick mytologiska beteckningar - där likaväl som här hos oss. Deras traditionlla kunskap ger kraft än idag. Kunskap om växter, traditioner, sagor, drömmar, fantasier.
Det är sed att mannen betalar för att gifta sig, så binds hustruns familj genom avtal. Skiljer sig gör man inte. Ändå berättar Charlotte sitt livs historia för Le Clézio, om hur hon en dag fått nog, misshandlad av sin brutala svartsjuka make. Trots att familjerna medlade och maken lovade att bättra sig, fortsatte han att slå. Då lämnade hon honom och flyttade till sin mormors by med sina tre döttrar. En dramatiskt handling, för så 'gör man inte'. Många långa skamfyllda plågsamma år har gått. De är inte skilda, hon är inte förskjuten, men separationen blev till slut slutgiltig. Hon är inte bitter. Hon har fått en ny vän, och trots att de inte kan gifta sig, kan de besöka varandra och hon har funnit frid i sitt liv.
När Le Clézio hör allt detta undrar han ifall kvinnornas värld verkligen förändrats så mycket på ett par generationer, eller om det är de stora etnograferna själva som ett halvsekel tidigare glömde av att beakta "kvinnornas värld, med sexuellt våld, misshandel inom äktenskapet och svartsjuka? Att de förbisåg kvinnornas svårigheter att få sina rättigheter respekterade, vilket samhälle de än lever i?"
Nej, visst är det troligt att mycket misstolkats. Vi har ju så svårt att ta oss ur våra egna ramar.
Le Clézio berättar att på Raga råder växternas magi. Invånarna röjde mark för sina odlingar, men först måste de levande be andarna om lov att slå sig ner där och odla. Andarna är närvarande överallt i bergen, har boningar i djupa grottor, höga trädstammar, växtblad, hav, åvatten, ålar, snäckor osv. När kvinnornas bara fötter stampat jorden på dansgolvet och männen hängt svinkäkar över takbjälkarna, är jorden deras. Men inte som egendom för evigt. De har rätten att nyttja den, leva av den. De har fått jorden av de avlidnas andar för att fortsätta släktens historia. Jorden är en levande varelse ...
En av deras skapelsemyter går såhär: "I begynnelsen fanns varken män eller kvinnor. Öarnas invånare var av sten.... de hade aldrig mött kvinnor eller smakat kokt föda. De åt bara råa rötter... Bland dem levde den unga stenmänniskan Kooman. En dag på jakt mötte han Penoa, en strålande vacker kvinna och bjöd hem henne till modern. Men hon trivdes inte med deras råa rötter som föda. Hon gav sig iväg att hämta den mat som de riktiga människorna åt på andra sidan havet. ... jams, tarorötter, bananer, ... hon tände eld genom att gnida två träbitar mot varandra för att koka vilt i en jordugn ... alla ville smaka och tyckte att det var underbar mat. Då gifte sig Kooman och Penoa och någon tid efteråt föddes en första dotter, som fick namnet Nemei. Och alla levde i överflöd.
Överflöd. Synonym för paradiset kan man tänka. Ursprunget. Men allt spricker då dottern Nemeis får smäll för att hon kissar på farmodern kjol. Penoa blir rasande på stenmänniskorna, dyker ner i havet med sin dotter, till andra sidan havet, för att aldrig återvända.
Då slocknade elden och stenmänniskorna började leva som förr och äta kallt.
Men när många år förflutit steg Nemei åter upp ur havet, återvände till sin far och gifte sig med en av faderns söner. Då inleddes människosläktet som samtidigt tillhör hav och land och som lärt sig göra upp eld och äta mat kokt på heta stenar.
Öarna genomsyras av andlighet, ur naturen, en andlighet inte sprungen ur religion. "Hela ön är som ett tempel." Myterna är inte något som skiljer sig från verkligheten, de är en oupplöslig enhet. "Ordet kan få dem att springa fram vars om helst och när som helst som om begynnelsens kraft fortfarande vibrerade i stenar, träd och forsarnas vatten."
Jag får veta att söderhavskulturerna är bland de mest manschauvinistiska. Och kanske är det inte så underligt med tanke på att endast de mest våghalsiga människor kunnat ta sig i små kanoter över oceanen för att nå dessa öar. Och det var här bungy-jumps uppfanns. Kan man tänka sig något som kräver mer mod? Men hör här historien om kvinnans skapelse. Först skapade Gud mannen av lera, helt och hållet, och satte honom att leva i en stor trädgård vid havet. Men en dag kom en fladdermus flygande till honom, just som han tänker skjuta den, sätter den sig på hans pil. Mannen frågar:"Vem är du?" Fladdermusen svarar: "Jag är Taotae, Gud", varpå den förvandlades till en kvinna mannen ingick förbund med. Så inleddes människosläktet vars ättlingar vi alla är i dag."
Tänk efter vad det betyder! Det är kvinnan som är Skapargudinnan, först skapar hon mannen av lera och sedan stiger hon ner på jorden och förvandlar sig själv till kvinna för att ingå förbund med mannen. Gudinnan skapar människosläktet ur sig själv. Men det går oss nästan förbi, för mannen är huvudpersonen i historien och kvinnan/guden blir hans följeslagare och kompanjon. Och eftersom det är i form av en fladdermus så är det även en i raden av versioner av hur vår andliga sida, intuitionen, förkroppsligar sig i ett djur. Denna historia handlar nog inte främst om människosläktet utbredning, utan om människans behov av sin gudomliga, andliga sida. För hur skulle vi överleva utan vår intuition och våra instinkter?
Här en annan skapelsehistoria, mer manschauvinistisk?, kring Barkulkul. I begynnelsen då endast jorden med sin växtlighet fanns, växte det upp en kokospalm som gav en jättelik frukt innehållande Barkulkuls ande. Frukten spack upp och födde sex män, först Barkulkul. Kokokmjölken var deras modersmjölk. När de alla vuxit upp insåg Barkulkul en dag att ensamma skulle de bli gamla och dö utan några efterlevande. För att få leva vidare måste de själva skapa en ny annorlunda varelse. Först plockade de kastanjer, rostade dem på elden, skalade och åt dem. Plötsligt kastade Barkulkul en kastanj på sin femte bror och träffade hans penis. 'Brodern brast i gråt, försökte rycka loss frukten men den satt stadigt fast ocn när han slutligen fick bort den följde testiklarna med. Så förvandlades han till kvinna.'
Genast stötte de 'henne' ifrån sig. Det manliga är idealet. Olikheten gör att femte brodern inte längre får bo i samma hus, hon måste skyla sig med en kjol av bananblad och får ett nytt namn som betyder 'brusten kastanj': Sermorp (observera likheten med ett kvinnligt kön). Resten av historien visar hur de genast ordnar upp samhället. Central är måltiden. Männen vill äta och tänder en eld. De går till henne, men varför? Hon ska inte laga den tycks det. De säger till henne att de vill äta. Ett sorts samarbete startar. Något förbryllande för mig. De går till henne en och en, sända av Barkulkul. Den 1:e söker upp kvinnan och säger att de vill äta, varpå Sermorp kallar honom bror och ber honom hämta ved. Den 2:e går till henne för att hämta snäckor att skrapa maten med. Denne kallar hon far. Den 3:e ber om kål, hon kallar honom kusin och ger honom ett kålhuvud. Den 4:e ber om bambu för att koka födan, honom kallar hon farfar. När kålen är färdigkokt går 5:e mannen till kvinnan och ber om vatten. Sermorp säger: 'Ta vattnet, min son.' De häller saltvattnet över kålen och äter sin måltid. Detta är förvirrande, eller? 1 = bror, 2 = far, 3 = kusin, 4 = farfar, 5 = son, men den femte brodern är ju den förvandlade Sermorp. Och kvar är ännu Barkulkul, ledaren. Barkulkul går efter måltiden, sist av alla, till kvinnan och ber om vatten att tvätta sig i. Sermorp ser på honom och säger: 'Ta vatten, min käraste, min ande.' Alla inser att han är hennes älskade och att de bör gifta sig.
Så vad handlar detta om? Förutom mysteriet att sex män varav en man förvandlas till kvinna, fortsätter att vara sex män. Kvinnan visar dem hur mat lagas och namnger samtidigt männens positioner i förhållande till henne. Det är uppenbarligen kring henne de kommer att cirkla. Männen tänder sin egen eld och lagar sin egen mat, men tycks få hjälp och instruktioner av kvinnan. Alltså ändå inte så mansdominerat som det ursprungligen tycks. De klarar sig inte utan Kvinnan. Som i grund och botten inte är så olik mannen, förutom att hon saknar testiklar.
En annan version slutar rakt på sak, att sjätte brodern Barkulkul går till kvinnans hus och bestiger henne trots att hon försöker hindra honom. Hon gråter och jämrar sig, ropar på sin mor, tills de andra männen säger åt henne: Sluta gråta! Paret somnar. Hon har blivit hans hustru, blir gravid, föder en dotter, som gifts bort när hon blir stor och föder en dotter. Och denna dotterdotter giftes bort och kom att föda både söner och döttrar. Så befolkades ön.
"Och när en kvinna idag gifter sig med en man älskar de med varandra och kvinnan gråter inte. Det som först skedde sker aldrig mer och så har det fortsatt fram till idag."
Raga av Le Clézio
Elizabeth Grate Bokförlag har på senare år gett ut några av Jean-Marie Gustave Le Clézios senaste böcker. Det är mjuka pärmar i danskt band (invikt flik för stadgans skull) men med en ypperlig papperskvalitet. En fröjd att hålla i handen och läsa. Så fort det tillkännagavs att Le Clézio tilldelats 2008 års nobelpris i litteratur, tog naturligtvis genast boklagret slut. Jag hade i bokhyllan, alltsedan tidigt 1980-tal, en av hans novellsamlingar: Mondo et autres histoires. Nu ville jag naturligtvis läsa något mer, gärna i en bra översättning. Den första jag fick tag i var Raga.
Raga : att nalkas den osynliga kontinenten, är en nätt liten bok, men med mycket brett innehåll. Le Clézio som själv känner sig hemma (via släktband) på ön Mauritius i Indiska oceanen, har rest till ett än större hav, Stilla oceanen, coh besökt Raga, en av de mindre öarna inom önationen Vanuatu (fd Nya Hebriderna).
Le Clézio förmedlar en total bild av nuet och det förflutna, genom att berätta vad han läst, människor han mött och pratat med, fakta, legender, men även genom att via inlevelse (fiktion) teckna bilder av hur det kan ha gått till när de första människorna i liten kanot gav sig ut på den vida oceanen och slutligen fann dessa små spridda öar. Han förmedlar deras egna myter och raserar kolonisatörernas falska bilder. Bokens innerlighet gräver sig djupt in i mig.
Han säger att detta är Äventyrets kontinent. Det som inte kan låsas in av gränser. Äventyret är en sinnebild för öarnas och havets folk. Äventyret uttytt som frihet. Tydligen har Oceaniens kulturer tolkats som den maximala machosamhället. Jag är inte alls inläst på området, men med tanke på förutsättningarna, det mod som äventyret att ta sig över havet i kanot måste ha inneburit, då är det begripligt.
Kvinnans öde som mor (före 1900-talet) har alltid hämmat möjligheterna till vådliga äventyr. För det krävdes familjegrupperingar. Men apropå 'äventyret', kynnet hos folket, berättar han om kvinnor från Tahiti och Melanesien 'som lite planlöst, utan färdkost, men med en okuvlig tro på sin lyckliga stjärna åker på fartygsdäck mellan öarna utan tanke på några gränser.'
En läsupplevelse som rekommenderas.
Raga : att nalkas den osynliga kontinenten, är en nätt liten bok, men med mycket brett innehåll. Le Clézio som själv känner sig hemma (via släktband) på ön Mauritius i Indiska oceanen, har rest till ett än större hav, Stilla oceanen, coh besökt Raga, en av de mindre öarna inom önationen Vanuatu (fd Nya Hebriderna).
Le Clézio förmedlar en total bild av nuet och det förflutna, genom att berätta vad han läst, människor han mött och pratat med, fakta, legender, men även genom att via inlevelse (fiktion) teckna bilder av hur det kan ha gått till när de första människorna i liten kanot gav sig ut på den vida oceanen och slutligen fann dessa små spridda öar. Han förmedlar deras egna myter och raserar kolonisatörernas falska bilder. Bokens innerlighet gräver sig djupt in i mig.
Han säger att detta är Äventyrets kontinent. Det som inte kan låsas in av gränser. Äventyret är en sinnebild för öarnas och havets folk. Äventyret uttytt som frihet. Tydligen har Oceaniens kulturer tolkats som den maximala machosamhället. Jag är inte alls inläst på området, men med tanke på förutsättningarna, det mod som äventyret att ta sig över havet i kanot måste ha inneburit, då är det begripligt.
Kvinnans öde som mor (före 1900-talet) har alltid hämmat möjligheterna till vådliga äventyr. För det krävdes familjegrupperingar. Men apropå 'äventyret', kynnet hos folket, berättar han om kvinnor från Tahiti och Melanesien 'som lite planlöst, utan färdkost, men med en okuvlig tro på sin lyckliga stjärna åker på fartygsdäck mellan öarna utan tanke på några gränser.'
En läsupplevelse som rekommenderas.
Planeten Gaia
Tänker du dig Jorden som en levande organism? Människor och djur är naturligtvis levande. Växter likaså. Träd är levande hur än långsamt de växer. Men hur är det med mineraler och metaller? Varje molekyl, oavsett om den sitter i hårda material, består huvudsakligen av tomrum. Och i det tomrummet snurrar elektroner omkring, alldeles levande.
Den bilden har jag haft i huvudet sedan jag var barn. Jag tänkte mig molekylen som ett planetsystem, med elektronerna snurrande som planeter runt sin sol, dvs kärnan av protoner och neutroner. Min slutledning sa mig att i så fall satt jag på en sådan elektron som snurrade runt en atomkärna, någonstans i något som är så enormt mycket större än jag. Kan vårt solsystem vara en cell i en jätte? Eller i ett världsträd?
Eller tänk att Jorden är själva huvudet på denna varelse. Den som tänker, men också lyssnar lika mycket utåt som inåt. På det huvudet är vi inte mer än löss. Nej, ännu mindre, ett virus.
Se jordklotet Gaia framför dig. Minns att vi pratar om västra och östra hemisfären, på samma sätt som vi talar om vänster och höger hjärnhalva. Länge, har vi betraktat 'Väst' som det kreativa, tekniska, logiskt vetenskapliga i tankekraften. Medan 'Öst' har varit det andligt intuitiva. Nu är det dags att få hjärnhalvorna att samarbeta, öppna kanalen som sammanbinder dem.
Känner du nu USA över ditt vänstra öra och Kina över ditt högra öra, då har du Afrika över hela bakre skallen ända ner i nacken där ryggraden möter upp. Vid södra Afrikas kuster åt våra ättlingar allt mer feta musslor, hjärnan fick energi nog att växa. Vi reste oss upp och gick mot norr.
Om du har Afrika så längs hela bakhuvudet, var hamnar då dina ögon? Jo, som Hawaiis öar. Hela ditt ansikte är naket och mjukt som Stilla oceanens böljande dyningar. Stort och öppet och nästan befriat från tankestress. Är då de spridda öarna i Söderhavet kanske som uppstickande tänder? Några på väg att döljas av den stigande havsnivån, drunknar i snålvattnet från den moderna människans girighet.
Jag har just läst ut Le Clézios senast tryckta bok i svensk översättning, Raga : att nalkas den osynliga kontinenten (2008). Här några citat från de sista sidorna:
"Samhällena på de stora kontinentalsocklarna har, trots sina 'uppenbarade' religioner och sina demokratiers så kallade allmängiltiga karaktär, vanskött sin uppgift och förnekat just de principer som de grundar sig på. Det har slaveriet, underkuvandet, koloniseringen och världskrigen lagt i dagen. /.../ De stora samhällenas misslyckande är sannolikt det största hotet i dagens värld."
" 'Havets spegel' som Joseph Conrad talade om, är öfolkens medvetande. Varken i grov sjö eller i lagunernas lugna vatten bevarar havet några individuella bilder. Det är den plats där allt kan uppebara sig, i varje ögonblick."
" De moderna staterna har försökt stänga in havets folk, precis som öknens nomader, i ett system av gränser. /... / När friheten på de ofantliga oceanerna har återställts, det vill säga det kommersiella, kulturella och politiska utbyte som alltför länge har legat nere, då börjar denna gamla kontinent, som var osynlig för att vi var blinda, att existera på nytt."
Den bilden har jag haft i huvudet sedan jag var barn. Jag tänkte mig molekylen som ett planetsystem, med elektronerna snurrande som planeter runt sin sol, dvs kärnan av protoner och neutroner. Min slutledning sa mig att i så fall satt jag på en sådan elektron som snurrade runt en atomkärna, någonstans i något som är så enormt mycket större än jag. Kan vårt solsystem vara en cell i en jätte? Eller i ett världsträd?
Eller tänk att Jorden är själva huvudet på denna varelse. Den som tänker, men också lyssnar lika mycket utåt som inåt. På det huvudet är vi inte mer än löss. Nej, ännu mindre, ett virus.
Se jordklotet Gaia framför dig. Minns att vi pratar om västra och östra hemisfären, på samma sätt som vi talar om vänster och höger hjärnhalva. Länge, har vi betraktat 'Väst' som det kreativa, tekniska, logiskt vetenskapliga i tankekraften. Medan 'Öst' har varit det andligt intuitiva. Nu är det dags att få hjärnhalvorna att samarbeta, öppna kanalen som sammanbinder dem.
Känner du nu USA över ditt vänstra öra och Kina över ditt högra öra, då har du Afrika över hela bakre skallen ända ner i nacken där ryggraden möter upp. Vid södra Afrikas kuster åt våra ättlingar allt mer feta musslor, hjärnan fick energi nog att växa. Vi reste oss upp och gick mot norr.
Om du har Afrika så längs hela bakhuvudet, var hamnar då dina ögon? Jo, som Hawaiis öar. Hela ditt ansikte är naket och mjukt som Stilla oceanens böljande dyningar. Stort och öppet och nästan befriat från tankestress. Är då de spridda öarna i Söderhavet kanske som uppstickande tänder? Några på väg att döljas av den stigande havsnivån, drunknar i snålvattnet från den moderna människans girighet.
Jag har just läst ut Le Clézios senast tryckta bok i svensk översättning, Raga : att nalkas den osynliga kontinenten (2008). Här några citat från de sista sidorna:
"Samhällena på de stora kontinentalsocklarna har, trots sina 'uppenbarade' religioner och sina demokratiers så kallade allmängiltiga karaktär, vanskött sin uppgift och förnekat just de principer som de grundar sig på. Det har slaveriet, underkuvandet, koloniseringen och världskrigen lagt i dagen. /.../ De stora samhällenas misslyckande är sannolikt det största hotet i dagens värld."
" 'Havets spegel' som Joseph Conrad talade om, är öfolkens medvetande. Varken i grov sjö eller i lagunernas lugna vatten bevarar havet några individuella bilder. Det är den plats där allt kan uppebara sig, i varje ögonblick."
" De moderna staterna har försökt stänga in havets folk, precis som öknens nomader, i ett system av gränser. /... / När friheten på de ofantliga oceanerna har återställts, det vill säga det kommersiella, kulturella och politiska utbyte som alltför länge har legat nere, då börjar denna gamla kontinent, som var osynlig för att vi var blinda, att existera på nytt."
2008-12-01
Bror & Syster i myterna
När myter vill beskriva skapelsen från urkaoset, så blir oundvikligen de första gudarna både syskon och makar. Tänker man för djupt på det, vaknar frågor kring incest.
Zoologiskt lär djur ha en inbygd instinkt som hindrar dem från att para sig syskon emellan. Det lär ha med lukten att göra. I boken Den mänskliga apans uppgång och fall, av Jared Diamond, har jag läst att människan präglas på liknande sätt. Vi förälskar oss inte, dras inte sexuellt, till de människor vi haft i vår omedelbara närhet under uppväxten (ca 10 år). Syskon är syskon, och barn på barnhem eller internatskolor upplever då varandra som syskon på samma sätt. Oavsett att man har olika föräldrar. Jag känner att samma sak kan gälla de man delat dagis och skolklass med.
När jag läst om Mesopotamien lärde jag mig att äkta makar kallar varann Bror och Syster, som ett bevis på ömhet och respekt. Tänker man efter så är det fullt logiskt. Man gifter sig och bildar en ny familj ihop. De har blivit som bror och syster. Visar den nya täta förbindelsen. Där talas det aldrig om giftermål mellan äkta syskon, vad jag vet.
Så varför blev det så i Egypten? Vet man att det verkligen är så och inte bara en misstolkning av texter? Så inläst är jag inte. Men om skapelsemyten stelnar till ett krav för legitimitet, då leder det väl till att människan bryter mot sitt naturliga arv. Om farao dessutom äktar en lång rad fruar, så kanske det inte heller hade någon större praktisk betydelse...
Kvinnans ställning var stark i Egypten, hon var friare än i resten av Mellanöstern. Vi har hört liknande saker om Etruskerna. Jag tolkar det därför som en äldre jordbrukskultur, med modern i centrum, med det jämlika äkta paret som styrande. I Egypten blev en farao legitimerad till makten, fick del av det gudomliga, endast genom att äkta gudinnan, sedermera gudinnans och gudens dotter. Släktskap via modern var viktigare än via fadern.
Zoologiskt lär djur ha en inbygd instinkt som hindrar dem från att para sig syskon emellan. Det lär ha med lukten att göra. I boken Den mänskliga apans uppgång och fall, av Jared Diamond, har jag läst att människan präglas på liknande sätt. Vi förälskar oss inte, dras inte sexuellt, till de människor vi haft i vår omedelbara närhet under uppväxten (ca 10 år). Syskon är syskon, och barn på barnhem eller internatskolor upplever då varandra som syskon på samma sätt. Oavsett att man har olika föräldrar. Jag känner att samma sak kan gälla de man delat dagis och skolklass med.
När jag läst om Mesopotamien lärde jag mig att äkta makar kallar varann Bror och Syster, som ett bevis på ömhet och respekt. Tänker man efter så är det fullt logiskt. Man gifter sig och bildar en ny familj ihop. De har blivit som bror och syster. Visar den nya täta förbindelsen. Där talas det aldrig om giftermål mellan äkta syskon, vad jag vet.
Så varför blev det så i Egypten? Vet man att det verkligen är så och inte bara en misstolkning av texter? Så inläst är jag inte. Men om skapelsemyten stelnar till ett krav för legitimitet, då leder det väl till att människan bryter mot sitt naturliga arv. Om farao dessutom äktar en lång rad fruar, så kanske det inte heller hade någon större praktisk betydelse...
Kvinnans ställning var stark i Egypten, hon var friare än i resten av Mellanöstern. Vi har hört liknande saker om Etruskerna. Jag tolkar det därför som en äldre jordbrukskultur, med modern i centrum, med det jämlika äkta paret som styrande. I Egypten blev en farao legitimerad till makten, fick del av det gudomliga, endast genom att äkta gudinnan, sedermera gudinnans och gudens dotter. Släktskap via modern var viktigare än via fadern.
Forntid & Egypten
November försvann med stormsteg. Mörkt och rått, några få dagar upplyst av snö, som sedan moddade till sig och försvann. Två dagar hann jag se min nya balkongbelysning (små lampor i fejkad grangirlang) visa sig i hela sin glans, inbäddad i snö, så lamporna lyste som i snölyktor. Utan snö är intrycket inte lika förtrollande.
Jag har inte varit sysslolös, även om privata plikter har tagit överhand. Ibland har jag piggat upp mig med inspirerande sköna trädgårdsbilder - bl a i Hannu Sarenströms bok Rimfrost och Trädgårdsdrömmar. Hannu visar sig vara en totalt ohämmad odlare och skaparsjäl. Jag känner igen önskan att 'äga alla vackra växter'. Överdåd som tvingar växterna att trängas. Den helt bedårande växtkraften.
I övrigt har jag trasslat in mig i olika böcker kring forntid och mytologi, som en fortsättning på min läsning av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Alla böcker är mycket läsvärda, önskar bara att jag kunde ta en sak i taget.
Den internationella Mytserien fick denna november två nya utgåvor. En av dem ligger nu på mitt sängbord. Binu och den stora muren av Su Tong. Han som skrev novellen som blev till filmen Den röda lyktan. Jag hade fått för mig att Su Tong var kvinna. Jag skäms, så lite begriper jag mig på kinesiska namn. Men är alltså en av Kinas mest berömda manliga författare just nu. Och boken Binu är absolut en pärla.
Jag behövde en ny pocketbok till bussresorna. Är ju inne på forntiden nu och såg att det i vår bokhylla fanns serie böcker kring Farao Ramses II. Min sambo, som sällan har samma boksmak som jag, ansåg att de var spännande äventyr. Nu har jag läst första boken i serien (från 1995) av franske författaren Christian Jacq: Ramses : ljusets son. Serien lär ha varit uppskattad på sin tid, men tyvärr finner jag den träig. Tror inte att det är översättningsproblem.
Ämnet intresserar mig mycket, därför blir jag så besviken. Ett gammalt avskalat ämne, som kunde ha framstälts mytiskt, har så många möjliga synvinklar. Men jag sitter och är tacksam för att boken främst består av dialog, skå det blir lite lättare att ta sig igenom den. Däremellan är beskrivningarna så oengagerade att jag känner det som en skolelevs sammanfattningar ur en faktabok om egyptisk kultur.
Hade jag inte redan läst en lång rad böcker om Egyptens forntid, skulle inga intressanta bilder ha skapats i mitt inre. Nej, vill man ha en levande, rikhaltig bild av Egypten vid den här tiden kan man leta fram Sinue, egyptiern av Mika Waltari (1945). En tegelsten, men oj så levande och fascinerande. Han rör sig dessutom runt hela den tidens Mellanöstern och ger alla olika kulturer röst, och ofta roande vanvördigt, men därigenom känns allt trovärdigt och fantasifullt på samma gång.
Lite road kan jag dock bli även av Christian Jacqs referenser till mer eller mindre historiska personer. Jag tycker om idén att bygga samman olika litterära arv. Därför roar det mig att greker, med Menelaos och 'sköna Helena' kommer seglande på trasiga skepp efter att ha besegrat Troja. Med sig har de poeten Homeros, som just jobbar på Iliaden, en berättelse om kriget. -- Upplägget blir för mig en roande skröna. Om Homeros fanns, så sammanställde han inte texten förrän minst 400 år senare, efter ett muntligt mytiskt berättararv.
Hypotetiskt kan tiden stämma. Visserligen är kronologin alltid osäker. Olika böcker säger olika, allteftersom vetenskapsmännen ändrar sig. Men Ramses II regerade någon gång ca 1300-1230 f Kr. Arkeologisk fynd efter en stad som kan ha varit Troja, Ilion, verkar ha brandskattats ca 1200 f Kr. Enligt en rad olika källor härjade sjöfolk i Medelhavet från ca 1200 f Kr. En vida spridd teori pratar om filistéerna bosatta vid Levantens kust, som indoeuropeiska invandrare och sjöfolk. Enligt Egyptiska källor hejdades dessa av farao Ramses III, ca 1186 f Kr. Dessa omtalas dessutom som Egyptiska legosoldater.
Alltså fel Ramses, 100 år för tidigt ... eller så är detta bara upptakten. En av Ramses vänner är hebréen Moses, som tycks ha arkitektoniska intressen. Är det Ramses som är farao i alla filmer om Moses? Jag hittar i NE att det är Ramses II:s son och efterträdare Merenptah blivit känd som 'Exodus-faraonen'. Tydligen finns en inskription på en segerstele från hans regering som första gången tar upp namnet Israel. I alla fall tvingades han försvara sig mot libyer och sjöfolken. Han drunknade dock inte i Röda havet, eftersom man funnit hans mumie i Konungarnas dal.
Men tyvärr är Jacqs beskrivningar oengagerade för mig. Karaktärerna platta. En myt kan ha en platt karaktär som arketyp. Men denna bok vill vara realistisk roman, då bör personerna vara psykologiskt trovärdiga. Men för mig lever de inte. Deras handlinger tycks mig inte motiverade. Författaren bara talar om för mig, det ena elelr andra, på ett mycket förvirrat sätt. Den inre monologen är så kluven och otydlig att det blir en ohelig allians mellan en konstaterande berättare och vad som skulle kunna vara karaktärens tankar. Mycket splittrande.
Jacq försöker mitt i detta 'kvasirealistiska' ändå få oss att tro på faraonernas andliga upplevelser av gudastatyer och andliga bevekelsegrunder för sitt handlande, utan att förmå uppamma en psykologiskt trovärdig inramning av dem. Jag skrynklar ihop pannan och förstår inte. Jag undrar också om Jacq förstår det andliga? Eller tror han att 'Då trodde de ungefär så här, men nu i den vetenskapliga eran kan vi inte längre förstå detta, du måste bara ta mina ord som de står där ...' Vilket jag alltså inte kan.
Istället: läs Karen Armstrongs Myternas historia.
Jag har inte varit sysslolös, även om privata plikter har tagit överhand. Ibland har jag piggat upp mig med inspirerande sköna trädgårdsbilder - bl a i Hannu Sarenströms bok Rimfrost och Trädgårdsdrömmar. Hannu visar sig vara en totalt ohämmad odlare och skaparsjäl. Jag känner igen önskan att 'äga alla vackra växter'. Överdåd som tvingar växterna att trängas. Den helt bedårande växtkraften.
I övrigt har jag trasslat in mig i olika böcker kring forntid och mytologi, som en fortsättning på min läsning av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Alla böcker är mycket läsvärda, önskar bara att jag kunde ta en sak i taget.
Den internationella Mytserien fick denna november två nya utgåvor. En av dem ligger nu på mitt sängbord. Binu och den stora muren av Su Tong. Han som skrev novellen som blev till filmen Den röda lyktan. Jag hade fått för mig att Su Tong var kvinna. Jag skäms, så lite begriper jag mig på kinesiska namn. Men är alltså en av Kinas mest berömda manliga författare just nu. Och boken Binu är absolut en pärla.
Jag behövde en ny pocketbok till bussresorna. Är ju inne på forntiden nu och såg att det i vår bokhylla fanns serie böcker kring Farao Ramses II. Min sambo, som sällan har samma boksmak som jag, ansåg att de var spännande äventyr. Nu har jag läst första boken i serien (från 1995) av franske författaren Christian Jacq: Ramses : ljusets son. Serien lär ha varit uppskattad på sin tid, men tyvärr finner jag den träig. Tror inte att det är översättningsproblem.
Ämnet intresserar mig mycket, därför blir jag så besviken. Ett gammalt avskalat ämne, som kunde ha framstälts mytiskt, har så många möjliga synvinklar. Men jag sitter och är tacksam för att boken främst består av dialog, skå det blir lite lättare att ta sig igenom den. Däremellan är beskrivningarna så oengagerade att jag känner det som en skolelevs sammanfattningar ur en faktabok om egyptisk kultur.
Hade jag inte redan läst en lång rad böcker om Egyptens forntid, skulle inga intressanta bilder ha skapats i mitt inre. Nej, vill man ha en levande, rikhaltig bild av Egypten vid den här tiden kan man leta fram Sinue, egyptiern av Mika Waltari (1945). En tegelsten, men oj så levande och fascinerande. Han rör sig dessutom runt hela den tidens Mellanöstern och ger alla olika kulturer röst, och ofta roande vanvördigt, men därigenom känns allt trovärdigt och fantasifullt på samma gång.
Lite road kan jag dock bli även av Christian Jacqs referenser till mer eller mindre historiska personer. Jag tycker om idén att bygga samman olika litterära arv. Därför roar det mig att greker, med Menelaos och 'sköna Helena' kommer seglande på trasiga skepp efter att ha besegrat Troja. Med sig har de poeten Homeros, som just jobbar på Iliaden, en berättelse om kriget. -- Upplägget blir för mig en roande skröna. Om Homeros fanns, så sammanställde han inte texten förrän minst 400 år senare, efter ett muntligt mytiskt berättararv.
Hypotetiskt kan tiden stämma. Visserligen är kronologin alltid osäker. Olika böcker säger olika, allteftersom vetenskapsmännen ändrar sig. Men Ramses II regerade någon gång ca 1300-1230 f Kr. Arkeologisk fynd efter en stad som kan ha varit Troja, Ilion, verkar ha brandskattats ca 1200 f Kr. Enligt en rad olika källor härjade sjöfolk i Medelhavet från ca 1200 f Kr. En vida spridd teori pratar om filistéerna bosatta vid Levantens kust, som indoeuropeiska invandrare och sjöfolk. Enligt Egyptiska källor hejdades dessa av farao Ramses III, ca 1186 f Kr. Dessa omtalas dessutom som Egyptiska legosoldater.
Alltså fel Ramses, 100 år för tidigt ... eller så är detta bara upptakten. En av Ramses vänner är hebréen Moses, som tycks ha arkitektoniska intressen. Är det Ramses som är farao i alla filmer om Moses? Jag hittar i NE att det är Ramses II:s son och efterträdare Merenptah blivit känd som 'Exodus-faraonen'. Tydligen finns en inskription på en segerstele från hans regering som första gången tar upp namnet Israel. I alla fall tvingades han försvara sig mot libyer och sjöfolken. Han drunknade dock inte i Röda havet, eftersom man funnit hans mumie i Konungarnas dal.
Men tyvärr är Jacqs beskrivningar oengagerade för mig. Karaktärerna platta. En myt kan ha en platt karaktär som arketyp. Men denna bok vill vara realistisk roman, då bör personerna vara psykologiskt trovärdiga. Men för mig lever de inte. Deras handlinger tycks mig inte motiverade. Författaren bara talar om för mig, det ena elelr andra, på ett mycket förvirrat sätt. Den inre monologen är så kluven och otydlig att det blir en ohelig allians mellan en konstaterande berättare och vad som skulle kunna vara karaktärens tankar. Mycket splittrande.
Jacq försöker mitt i detta 'kvasirealistiska' ändå få oss att tro på faraonernas andliga upplevelser av gudastatyer och andliga bevekelsegrunder för sitt handlande, utan att förmå uppamma en psykologiskt trovärdig inramning av dem. Jag skrynklar ihop pannan och förstår inte. Jag undrar också om Jacq förstår det andliga? Eller tror han att 'Då trodde de ungefär så här, men nu i den vetenskapliga eran kan vi inte längre förstå detta, du måste bara ta mina ord som de står där ...' Vilket jag alltså inte kan.
Istället: läs Karen Armstrongs Myternas historia.
2008-11-17
Näckrosträdet av Elsie Johansson
Igår läste jag ut ännu en bok av Elsie Johansson, Näckrosträdet (2004). Har en riktig knut i magen efter att ha läst den. Det är en beskrivning av ett problematiskt äktenskap, från början till slut, så som jag aldrig tror att ett äktenskap tidigare beskrivits.
Det är ett sammantvinnat raspigt rep av hampa, av eviga behov och ångest, som dödar all kärlek. Kärlek är ett alltför stort mirakel, som huvudpersonen Hildur, som döper om sig till Hilde, inte vågar tro på.
I början av boken drar jag mig till minnes Kerstin Thorwalls böcker om Helga, byggd på hennes mors liv. Både Helga och Hildur gifter sig med psykiskt labila män, Helga närmast lurad in i alliansen. Men inte Hildur. Hon ångrar aldrig sitt beslut, trots livets smärtsamma verklighet. Inte kan hon förneka det mest oskyldiga hoppfulla i sig själv. För livets ljusa minnen, är som smultron på ett strå.
Återigen har Elsie valt en mycket symbolisk titel. Näckrosen dyker upp som symbol ett flertal gånger genom boken. När någon tror att de vet något om hennes man, den lättsamme och trevlige, eller om hur deras äktenskap misslyckats 'för att hon är som hon är', för ingen utomstående vet hur det är. Hildur sviker aldrig sin Ivan, aldrig att hon skulle avslöja hans svagheter. Hon bara tänker: 'Vad vet ni om näckrosen, förutom den lilla knoppen över ytan?'
Nej. Näckrosen befinner sig huvudsakligen under vattnet. Vatten som symbol för vårt undermedvetna, vår känslovärld. Trädet är det hon mediterar sig till att bli, när hon äntligen försöker skaffa sig ett eget liv och egen styrka. Björk är hennes mantra.
Som en röd sargad tråd genom boken går besvikelsen över den religiösa världen. Jesuskladdet. Det kan hon inte tro på som sanning. Hennes man är gång på gång otrogen. Värsta sveket var med hennes egen väninna, hon som alltid pratar om Jesus och den gudomliga kärleken. Då storknar Hildur av hat. Och på resa i Jerusalem blir hon våldtagen. Och en präst som skall trösta henne när maken ligger för döden, om honom fantiserar hon samhörighet och åtrå. Men han flyr.
Men Hildrur lär sig till slut att 'förlåta' Jesus-kvinnan, inte ta till sitt hjärta, utan just för att det är synd om henne i hela sin skröplighet. I sin nyfunna styrka säger Hildur:
"Jag är ändå ett träd, fast barken emellanåt flagar tunn och skör."
En talande sann bild. Så sant och klart som Elsie Johanssons språk alltid är, poeten. Även om denna bok är mycket dyster rakt igenom. Ett helt liv, så tungt. Hennes man, den otrogne, var hennes livsarbete. Deras hopplösa äktenskap var det livsarbete hon aldrig kunde överge.
Ja, vad vet vi egentligen om meningen i våra liv, här där vi strävar efter maximal självförverkligande. Vad ska man då säga om ett liv, som är helt på andras vilkor. Det är lätt att sörja den 'som aldrig fått självförverkliga sig' ... Men vad vet vi om vilket liv som skall förverkligas?
Det är ett sammantvinnat raspigt rep av hampa, av eviga behov och ångest, som dödar all kärlek. Kärlek är ett alltför stort mirakel, som huvudpersonen Hildur, som döper om sig till Hilde, inte vågar tro på.
I början av boken drar jag mig till minnes Kerstin Thorwalls böcker om Helga, byggd på hennes mors liv. Både Helga och Hildur gifter sig med psykiskt labila män, Helga närmast lurad in i alliansen. Men inte Hildur. Hon ångrar aldrig sitt beslut, trots livets smärtsamma verklighet. Inte kan hon förneka det mest oskyldiga hoppfulla i sig själv. För livets ljusa minnen, är som smultron på ett strå.
Återigen har Elsie valt en mycket symbolisk titel. Näckrosen dyker upp som symbol ett flertal gånger genom boken. När någon tror att de vet något om hennes man, den lättsamme och trevlige, eller om hur deras äktenskap misslyckats 'för att hon är som hon är', för ingen utomstående vet hur det är. Hildur sviker aldrig sin Ivan, aldrig att hon skulle avslöja hans svagheter. Hon bara tänker: 'Vad vet ni om näckrosen, förutom den lilla knoppen över ytan?'
Nej. Näckrosen befinner sig huvudsakligen under vattnet. Vatten som symbol för vårt undermedvetna, vår känslovärld. Trädet är det hon mediterar sig till att bli, när hon äntligen försöker skaffa sig ett eget liv och egen styrka. Björk är hennes mantra.
Som en röd sargad tråd genom boken går besvikelsen över den religiösa världen. Jesuskladdet. Det kan hon inte tro på som sanning. Hennes man är gång på gång otrogen. Värsta sveket var med hennes egen väninna, hon som alltid pratar om Jesus och den gudomliga kärleken. Då storknar Hildur av hat. Och på resa i Jerusalem blir hon våldtagen. Och en präst som skall trösta henne när maken ligger för döden, om honom fantiserar hon samhörighet och åtrå. Men han flyr.
Men Hildrur lär sig till slut att 'förlåta' Jesus-kvinnan, inte ta till sitt hjärta, utan just för att det är synd om henne i hela sin skröplighet. I sin nyfunna styrka säger Hildur:
"Jag är ändå ett träd, fast barken emellanåt flagar tunn och skör."
En talande sann bild. Så sant och klart som Elsie Johanssons språk alltid är, poeten. Även om denna bok är mycket dyster rakt igenom. Ett helt liv, så tungt. Hennes man, den otrogne, var hennes livsarbete. Deras hopplösa äktenskap var det livsarbete hon aldrig kunde överge.
Ja, vad vet vi egentligen om meningen i våra liv, här där vi strävar efter maximal självförverkligande. Vad ska man då säga om ett liv, som är helt på andras vilkor. Det är lätt att sörja den 'som aldrig fått självförverkliga sig' ... Men vad vet vi om vilket liv som skall förverkligas?
Andlighet
Andlighet är kontakt med en icke-materiell verklighet.
Läste igår ut ytterligare en bok av Elsie Johansson: Näckrosträdet. På sidan 75 skriver hon:
'Nej, vi skapar inte oss själva, men vi skapar våra gudar. Ur vilket kaos i oss föds dessa gudar.'
Näckrosträdet har i sig en stark tråd av besvikelse över religiös falskhet. För överallt där människor samlas så samlas även mänskliga svagheter. Andligheten handlar främst om att nå fram till idealen bortom de mänskliga svagheterna. Ha en förebild. Men om vi inte skapar oss själva. Var kommer vi då ifrån?
Vi skapar våra gudar, vår tro, som ett försök till tolkning hur universum hänger ihop, vi och materien och det andliga. Alltså förändras också den tolkningen i takt med förändringar i samhället.
Begrepp vrids och förändras...
Beroende på våra egna erfarenheter.
Läste igår ut ytterligare en bok av Elsie Johansson: Näckrosträdet. På sidan 75 skriver hon:
'Nej, vi skapar inte oss själva, men vi skapar våra gudar. Ur vilket kaos i oss föds dessa gudar.'
Näckrosträdet har i sig en stark tråd av besvikelse över religiös falskhet. För överallt där människor samlas så samlas även mänskliga svagheter. Andligheten handlar främst om att nå fram till idealen bortom de mänskliga svagheterna. Ha en förebild. Men om vi inte skapar oss själva. Var kommer vi då ifrån?
Vi skapar våra gudar, vår tro, som ett försök till tolkning hur universum hänger ihop, vi och materien och det andliga. Alltså förändras också den tolkningen i takt med förändringar i samhället.
Begrepp vrids och förändras...
Beroende på våra egna erfarenheter.
2008-11-12
Babylons skapelsemyt
Har i min ägo en vacker liten bok - Enuma Elish : det babyloniska skapelseeposet, stiligt översatt från det utdöda semitiska språket akkadiska, av den unge språkvetaren Ola Wikander. Den är inbunden och har härlig papperskvalitet. Översättningen flyter på en mycket behaglig svenska.
Mesopotamien, tvåflodslandet i vars kärna Irak ligger idag. Iran i bergen nordost därom var en del av den bördiga halvmåne av berg som omgav Eufrats och Tigris dalgångar. Bördiga för att de soliga bergssidorna, hur än torra, också var idealiska för det gräs som människorna började skörda och förädla till våra dagars säd, med början för 10.000 år sedan. Klimatet blev torrare, bytesdjur minskade, men av gräset kunde man koka gröt. Senare uppfanns brödbaket. Praktiskt och förföriskt.
Floddalen var sank och ständigt utsatt för översvämningar, bergssidorna var betydligt säkrare boplatser. Säkert även något svalare som bergstrakterar tenderar att vara. På dessa bergssidor blev man bofasta bönder för första gången. Folk samlades i allt större byar, byggde städer, som blev till stadsstater. Sumererna är det första folk från dessa nya samhällsförändringar som vi kan sätta namn på. Sumererna lärde sig samarbeta kring vidsträckta bevattningssystem längre ner i floddalarna. Sumerernas högkultur är 5000 år gammal, och den första som skapade ett skrivsystem, kilskriften. Var och en av deras städer hade sin egen skyddsgud. Sumerernas språk är inte släkt med något annat vi känner till. Grammatiken kan tyda på rötter från centralasien.
De fick dock inte vara ensamma länge i sitt område. Bördigheten drog. Semiter började invandra från Sinaihalvön, infiltrerade allt större områden. Akkad var den första semitiska staden i norra Irak. Deras språk, det första kända semitiska kallas akkadiska efter dem. De ville äta bröd och ta till sig den sumeriska kulturen. Mycket snabbt tog de över. Akkadiska blev Mesopotamiens kulturbärande språk i 2000 år, från ca 2300-400 f Kr, allmänt använt för diplomati och handel.
Sumeriska språket dog ut i talad form, men bevarades länge i skrift, studerad av den bildade eliten, för sin 'vetenskap', t ex astrologi. De akkadiska texterna innehåller sumeriska låneord och ordlekar, som bara eliten kan ha förstått.
Det tog ca 1000 år efter Akkads grundande innan Babylon blev en av huvudorterna. Det är osäkert när eposet Enuma elish sammanställdes, men helt säkert gjordes det av politiska skäl. Den äldsta bevarade texten är från 800 f Kr Babylons storhetstid. Men språkdräkten antyder att det sammanställdes ca 1500-1000 f Kr, vissa forskare tror ännu tidigare, 1800-1600 f Kr.
Dock, det mytologiska råmaterialet till eposet, områdets levande myter är mycket äldre än den tidpunkt då eposet redigerades med ett visst politiskt syfte. Eposet Enuma elish vill legitimera Babylon som världens centrum, att andra stadsstater skulle lyda Babylons härskare. Eposet ger därför en gudomlig förklaring till att den politiska makten lämnat den tidigare rådsförsamlingen och centraliserats till kungamakten.
Eposet skildrar en kamp mellan gudar, övergången från kaos till ordning, när världen skapas. Mytologin skiljer inte på heligt och profant. Myten används som argument för att legitimera den mänskliga kungen här på jorden. Vad som sker på jorden har redan skett bland gudarna. Högguden är kungens heliga förebild, som kungen fått sin makt från. Han gör som gudarna.
Ola Wikanders introduktion till eposet är mycket intressant. Utan den är det svårt att idag förstå den gamla kulturens tänkesätt. Intressant är nyanseringen av vad vi kallar polyteism.
I Mesopotamien lagrades minst två kulturer över varandra, den sumeriska och den semitiska. Ju närmare två kulturer kommer varandra, ju mindre känns skillnaderna. Gudarna blir som aspekter av varandra, och gudanamnen som översättningar. Romarna såg Jupiter i grekernas Zeus. Två namn på samma stormgud. Även i Mesopotamien fick samma gud olika namn.
Ola Wikander förklarar Namngivningen som oerhört viktig. Namet skapar gudens, människans, tingets roll i världen. Namnet är ödet, den specifika plats vi intar i världen. Walter Ong förklarar att i muntliga kulturer är ordet magiskt; att ge en order; att recitera ett epos. Hos tidiga skrivkulturer överfördes magin på det skrivna ordet. 1:a Mosebok visar att Guds ord hade magisk skaparkraft.
Babylons skyddsgud var stormguden Marduk. I eposets avslutning, där alla andra gudar lovar att lyda honom, räknar man upp Marduks 50 namn, ärebenämningar, 50 olika gudanamn med var sin funktion i världen och samhället. Det inleds med orden: ' ...med vilket namn vi än åkallar honom skall han vara vår gud!' Alla olika gudar är alltså bara en aspekt av Marduk - alla är ett - Han är alla - Marduk är Herren.
Wikander förklarar att olika texter hade olika lösningar på denna mångfacetterade aspekt. I några texter är olika gudar som olika kroppsdelar av en enda gud. Det fanns ingen absolut motsättning mellan monoteism och polyteism i Mesopotamien.
Enuma elish inleds med Världens skapelse ur Kaos. Det kaotiska urtillståndet var inte namngivet, hade alltså inte fått sin roll, var inte skapat. Men detta urkaos bestod av två urprinciper:
Tiamat - saltvattnet, den kvinnliga vildsinta principen, Skapar-urmodern som födde alla.
Apsu - sötvattnet, den manliga principen.
När dessa två glider samman skapas världen, vild och kaotisk. I detta vatten föder Tiamat: Lahmu och Lahamu, Anshar och Kishar, och den femte guden, himmelsguden Anu. Ola Wikander summerar himmelsguden helt kort som en patriark utan absolut makt som mest delegerar uppgifter till andra gudar. I teorin är Anu den högste, men i praktiken hamnar han oftast i skymundan.
Intressant med tanke på Karen Armstrongs beskrivning i Myternas historia. Himlen väcker andliga upplevelser genom sitt eviga drama av blixtar, oväder, regnbågar, solnedgångar, månförmörkelser, meteorer osv. Attraherar och skrämmer. Ofattbar och fjärran, något vi inte kan påverka. Vördnad och förundran väcker tillbedjan, för att Himlen inkarnerar tillvarons heliga gåtfullhet. Vi tillber det inte, Himlen är opåverkbar, ogripbar, utan större konsekvenser för det mänsliga - alltså bleknade guden bort.
Karen Armstrong menar att under äldre stenålder, upstod på olika håll primitiv monoteism, runt en himmelsgud, ensam skapare av himmel och jord ur intet, en höggud som styr människors öden långt bortifrån. Han finns i varje pantheon, alltför upphöjd för att avbildas. Han vakar och bestraffar, men är frånvarande i vardagen. En impotent och dunkel skapargud, maktlös och undanträngd i periferin.
Skapelsemyter och himmelsgudar är spekulationer om universums uppkomst, kring dem uppstår ingen kult. I eposet ger Anu upphov till vishetsguden Ea, den förste att överträffa sina förfäder, den förste verkligt store guden. Han i sin tur blir far till stormguden Marduk, stadsstaten Babylons beskyddare, gudakonungensom eposet rör sig kring och vill legitimera som Babylons härskare.
I eposets skapelseberättelse är Tiamat den stora skaparkraften, urkraften. Hon och Apsu flyter samman. Ur Tiamat föds gudabarn som väsnas så Tiamat och Apsu inte kan fortsätta sin förgudomliga dvala. Apsu ilsknar till och ber Tiamat döda dem. Detta väcker Tiamats vrede. Hur är sömnlös, vägrar hon döda det hon själv skapat.
Apsu tänker då förgöra dem i smyg. Men visdomsguden Ea genomskådar planen, söver ner och dödar sin fader Apsu. Ur Apsu bygger Ea sitt tempel och flyttar in med sin hustru Damkina och avlar sonen Marduk. Farfar Anu, himmelsguden, hyllar sin sonson och ger honom dubbla gudomliga krafter (fyra ögon, fyra öron, fyra stormvindar).
Tiamat måste nu ingripa mot marduks förskräckliga vindar, med tanke på hur illa det gick för Apsu. Hon skapar en demonhär för att strida med sina gudabarn. Vishetsguden Ea blir genast varse detta och varnar Anshar, som ilsket svarar att det var Ea själv som satte igång eländet genom att döda Apsu. Ea (känd för sina heliga besvärjelser) måste själv betvinga kaosmonstret Tiamat. Men hennes makt är för stor. Även himmelguden Anu misslyckas.
Ingen av gudarna vågar gå emot Tiamat, förrän Ea vädjar till sin son Marduk, som samtycker på villkor att han utnämns till gudarnas konung. Marduk bekämpar demonhären med vindar och ljungeld, från sin stormvagn, dragen av fyra hästar. Han utmanar Tiamat på envig och lyckas döda henne, skär upp kroppen och spänner upp huden som en jättelik tältduk - han har skapat himlen.
Av Tiamat, den ursprungliga världen, urgudinnan, har Marduk skapat en ny värld. Ur Tiamats ögon rinner floderna Eufrat och Tigris fram. Marduk skapar sol, måne, himlakroppar och årstider. Han överlämnar Ödestavlan till sin farfar himmelsguden Anu. Gudarna vill inte slita för sin föda. Då ger Marduk sin far Ea i uppdrag att skapa människor till tjänare. De skapas av Tiamats älskare Qingus blod. Han fick skulden för allt efter Tiamats död.
Alla (manliga) gudar görs delaktiga med var sin uppgift. Marduk framställd som den centrale guden, gudarnas kung och förkämpe, som styr och delegerar. Eposet är politiskt och används vid den årliga nyårsfesten, där Babylons kung spelar guden Marduks roll. Säkerligen med gäster från andra underlydande stater. Kulten visar att Babylons makt har gudomligt ursprung.
Gamla gudar ur äldre mytologi har inkorporerats i det nya. Under tidigare epoker när Babylons makt ännu var ringa, var Ea den Store guden, som skapat människorna. Nu får han uppdraget av Marduk. Och Anu tillåts namnge deras öde. Den enda som Marduk helt utraderat, som inte tillåts delta, det är den ursprungliga skapargudinnan Tiamat. Men bara genom att Marduk bygger om världen med hennes kropp som bas.
Dessa äldre myter säger att det var människornas larm som utlöste gudarnas vrede, så att de sände en flod att dränka dem. En mälkänd myt, inte minst genom bibeln.
Tittar man på den äldre Sumeriska kulturens gudar så känner vi igen bitar av namnen. Hos sumererna hette Moder jord KI och Himmelguden AN, jfr Anu, Anshar, Kishar. Sumerernas Gudinna för havsdjupen hette Nammu. Kan det ha med Lahmu och Lahamu att göra? Helt klart möbleras myterna om när den yttre världens omdanas politiskt. Beroende på vilken stad som hade störst makt, ändrades namn, släkt och maktförhållanden.
Den rasande kaosgudinnan Tiamat härrör från mycket gamla myter om den blodtörstiga jaktgudinnan resp Moder Jord. Patriarkernas religion har tagit över. Länge var man rädd för Storgudinnan, alltings skapelse, men stormguden Marduk sprättar upp henne, tar över makten. Inte ens i Marduks epos är den manliga principen Apsu lika mäktig som Tiamat. Han mördas av sin sonson vishetsguden Ea. Av Apsu skapas Eas tempel, men av Tiamat hela världen. Men Marduk avlades innuti templet som byggts av Apsus manliga princip. Det står i eposet:
"I ödenas tempel, i planernas helgedom, avlades Herren (Marduk), den skickligaste av de skickliga, gudarnas vise. I Apsus mitt avlades Marduk. I det rena Apsus mitt avlades Marduk. Hans fader Ea avlade honom. Hans moder Damkina födde honom."
Jag kan bara spekulera, att den patriarkal kulturen inte längre tror, som tidigare jägarkultur, att kvinnan är allt livs upphov. Ur henne föds allt liv, mannen är hennes umbärlige jägare. Nu är kvinnan myllan som fadern, bonden, avlar Marduk i. Skapargudinnan är detroniserad. Marduk är den semitiske patriarken, erövraren, kolonisatören. Kvinnan en äldre ursprungskultur.
Är Tiamat det salta vattnets princip för att fosterfattnet är salt? Varför dödar stormguden Marduk havsgudinnan, urmodern, det kosmiska vattnet? Tog krigiska patriarker över efter en Gudinnereligion? Eller var allt mer komplicerat än så?
Ah! Där ser vi, att myten rör sig bort från de spekulativa skapelsemyterna, till den mänskliga kulturens områden med kamp och maktanspråk.
Mesopotamien, tvåflodslandet i vars kärna Irak ligger idag. Iran i bergen nordost därom var en del av den bördiga halvmåne av berg som omgav Eufrats och Tigris dalgångar. Bördiga för att de soliga bergssidorna, hur än torra, också var idealiska för det gräs som människorna började skörda och förädla till våra dagars säd, med början för 10.000 år sedan. Klimatet blev torrare, bytesdjur minskade, men av gräset kunde man koka gröt. Senare uppfanns brödbaket. Praktiskt och förföriskt.
Floddalen var sank och ständigt utsatt för översvämningar, bergssidorna var betydligt säkrare boplatser. Säkert även något svalare som bergstrakterar tenderar att vara. På dessa bergssidor blev man bofasta bönder för första gången. Folk samlades i allt större byar, byggde städer, som blev till stadsstater. Sumererna är det första folk från dessa nya samhällsförändringar som vi kan sätta namn på. Sumererna lärde sig samarbeta kring vidsträckta bevattningssystem längre ner i floddalarna. Sumerernas högkultur är 5000 år gammal, och den första som skapade ett skrivsystem, kilskriften. Var och en av deras städer hade sin egen skyddsgud. Sumerernas språk är inte släkt med något annat vi känner till. Grammatiken kan tyda på rötter från centralasien.
De fick dock inte vara ensamma länge i sitt område. Bördigheten drog. Semiter började invandra från Sinaihalvön, infiltrerade allt större områden. Akkad var den första semitiska staden i norra Irak. Deras språk, det första kända semitiska kallas akkadiska efter dem. De ville äta bröd och ta till sig den sumeriska kulturen. Mycket snabbt tog de över. Akkadiska blev Mesopotamiens kulturbärande språk i 2000 år, från ca 2300-400 f Kr, allmänt använt för diplomati och handel.
Sumeriska språket dog ut i talad form, men bevarades länge i skrift, studerad av den bildade eliten, för sin 'vetenskap', t ex astrologi. De akkadiska texterna innehåller sumeriska låneord och ordlekar, som bara eliten kan ha förstått.
Det tog ca 1000 år efter Akkads grundande innan Babylon blev en av huvudorterna. Det är osäkert när eposet Enuma elish sammanställdes, men helt säkert gjordes det av politiska skäl. Den äldsta bevarade texten är från 800 f Kr Babylons storhetstid. Men språkdräkten antyder att det sammanställdes ca 1500-1000 f Kr, vissa forskare tror ännu tidigare, 1800-1600 f Kr.
Dock, det mytologiska råmaterialet till eposet, områdets levande myter är mycket äldre än den tidpunkt då eposet redigerades med ett visst politiskt syfte. Eposet Enuma elish vill legitimera Babylon som världens centrum, att andra stadsstater skulle lyda Babylons härskare. Eposet ger därför en gudomlig förklaring till att den politiska makten lämnat den tidigare rådsförsamlingen och centraliserats till kungamakten.
Eposet skildrar en kamp mellan gudar, övergången från kaos till ordning, när världen skapas. Mytologin skiljer inte på heligt och profant. Myten används som argument för att legitimera den mänskliga kungen här på jorden. Vad som sker på jorden har redan skett bland gudarna. Högguden är kungens heliga förebild, som kungen fått sin makt från. Han gör som gudarna.
Ola Wikanders introduktion till eposet är mycket intressant. Utan den är det svårt att idag förstå den gamla kulturens tänkesätt. Intressant är nyanseringen av vad vi kallar polyteism.
I Mesopotamien lagrades minst två kulturer över varandra, den sumeriska och den semitiska. Ju närmare två kulturer kommer varandra, ju mindre känns skillnaderna. Gudarna blir som aspekter av varandra, och gudanamnen som översättningar. Romarna såg Jupiter i grekernas Zeus. Två namn på samma stormgud. Även i Mesopotamien fick samma gud olika namn.
Ola Wikander förklarar Namngivningen som oerhört viktig. Namet skapar gudens, människans, tingets roll i världen. Namnet är ödet, den specifika plats vi intar i världen. Walter Ong förklarar att i muntliga kulturer är ordet magiskt; att ge en order; att recitera ett epos. Hos tidiga skrivkulturer överfördes magin på det skrivna ordet. 1:a Mosebok visar att Guds ord hade magisk skaparkraft.
Babylons skyddsgud var stormguden Marduk. I eposets avslutning, där alla andra gudar lovar att lyda honom, räknar man upp Marduks 50 namn, ärebenämningar, 50 olika gudanamn med var sin funktion i världen och samhället. Det inleds med orden: ' ...med vilket namn vi än åkallar honom skall han vara vår gud!' Alla olika gudar är alltså bara en aspekt av Marduk - alla är ett - Han är alla - Marduk är Herren.
Wikander förklarar att olika texter hade olika lösningar på denna mångfacetterade aspekt. I några texter är olika gudar som olika kroppsdelar av en enda gud. Det fanns ingen absolut motsättning mellan monoteism och polyteism i Mesopotamien.
Enuma elish inleds med Världens skapelse ur Kaos. Det kaotiska urtillståndet var inte namngivet, hade alltså inte fått sin roll, var inte skapat. Men detta urkaos bestod av två urprinciper:
Tiamat - saltvattnet, den kvinnliga vildsinta principen, Skapar-urmodern som födde alla.
Apsu - sötvattnet, den manliga principen.
När dessa två glider samman skapas världen, vild och kaotisk. I detta vatten föder Tiamat: Lahmu och Lahamu, Anshar och Kishar, och den femte guden, himmelsguden Anu. Ola Wikander summerar himmelsguden helt kort som en patriark utan absolut makt som mest delegerar uppgifter till andra gudar. I teorin är Anu den högste, men i praktiken hamnar han oftast i skymundan.
Intressant med tanke på Karen Armstrongs beskrivning i Myternas historia. Himlen väcker andliga upplevelser genom sitt eviga drama av blixtar, oväder, regnbågar, solnedgångar, månförmörkelser, meteorer osv. Attraherar och skrämmer. Ofattbar och fjärran, något vi inte kan påverka. Vördnad och förundran väcker tillbedjan, för att Himlen inkarnerar tillvarons heliga gåtfullhet. Vi tillber det inte, Himlen är opåverkbar, ogripbar, utan större konsekvenser för det mänsliga - alltså bleknade guden bort.
Karen Armstrong menar att under äldre stenålder, upstod på olika håll primitiv monoteism, runt en himmelsgud, ensam skapare av himmel och jord ur intet, en höggud som styr människors öden långt bortifrån. Han finns i varje pantheon, alltför upphöjd för att avbildas. Han vakar och bestraffar, men är frånvarande i vardagen. En impotent och dunkel skapargud, maktlös och undanträngd i periferin.
Skapelsemyter och himmelsgudar är spekulationer om universums uppkomst, kring dem uppstår ingen kult. I eposet ger Anu upphov till vishetsguden Ea, den förste att överträffa sina förfäder, den förste verkligt store guden. Han i sin tur blir far till stormguden Marduk, stadsstaten Babylons beskyddare, gudakonungensom eposet rör sig kring och vill legitimera som Babylons härskare.
I eposets skapelseberättelse är Tiamat den stora skaparkraften, urkraften. Hon och Apsu flyter samman. Ur Tiamat föds gudabarn som väsnas så Tiamat och Apsu inte kan fortsätta sin förgudomliga dvala. Apsu ilsknar till och ber Tiamat döda dem. Detta väcker Tiamats vrede. Hur är sömnlös, vägrar hon döda det hon själv skapat.
Apsu tänker då förgöra dem i smyg. Men visdomsguden Ea genomskådar planen, söver ner och dödar sin fader Apsu. Ur Apsu bygger Ea sitt tempel och flyttar in med sin hustru Damkina och avlar sonen Marduk. Farfar Anu, himmelsguden, hyllar sin sonson och ger honom dubbla gudomliga krafter (fyra ögon, fyra öron, fyra stormvindar).
Tiamat måste nu ingripa mot marduks förskräckliga vindar, med tanke på hur illa det gick för Apsu. Hon skapar en demonhär för att strida med sina gudabarn. Vishetsguden Ea blir genast varse detta och varnar Anshar, som ilsket svarar att det var Ea själv som satte igång eländet genom att döda Apsu. Ea (känd för sina heliga besvärjelser) måste själv betvinga kaosmonstret Tiamat. Men hennes makt är för stor. Även himmelguden Anu misslyckas.
Ingen av gudarna vågar gå emot Tiamat, förrän Ea vädjar till sin son Marduk, som samtycker på villkor att han utnämns till gudarnas konung. Marduk bekämpar demonhären med vindar och ljungeld, från sin stormvagn, dragen av fyra hästar. Han utmanar Tiamat på envig och lyckas döda henne, skär upp kroppen och spänner upp huden som en jättelik tältduk - han har skapat himlen.
Av Tiamat, den ursprungliga världen, urgudinnan, har Marduk skapat en ny värld. Ur Tiamats ögon rinner floderna Eufrat och Tigris fram. Marduk skapar sol, måne, himlakroppar och årstider. Han överlämnar Ödestavlan till sin farfar himmelsguden Anu. Gudarna vill inte slita för sin föda. Då ger Marduk sin far Ea i uppdrag att skapa människor till tjänare. De skapas av Tiamats älskare Qingus blod. Han fick skulden för allt efter Tiamats död.
Alla (manliga) gudar görs delaktiga med var sin uppgift. Marduk framställd som den centrale guden, gudarnas kung och förkämpe, som styr och delegerar. Eposet är politiskt och används vid den årliga nyårsfesten, där Babylons kung spelar guden Marduks roll. Säkerligen med gäster från andra underlydande stater. Kulten visar att Babylons makt har gudomligt ursprung.
Gamla gudar ur äldre mytologi har inkorporerats i det nya. Under tidigare epoker när Babylons makt ännu var ringa, var Ea den Store guden, som skapat människorna. Nu får han uppdraget av Marduk. Och Anu tillåts namnge deras öde. Den enda som Marduk helt utraderat, som inte tillåts delta, det är den ursprungliga skapargudinnan Tiamat. Men bara genom att Marduk bygger om världen med hennes kropp som bas.
Dessa äldre myter säger att det var människornas larm som utlöste gudarnas vrede, så att de sände en flod att dränka dem. En mälkänd myt, inte minst genom bibeln.
Tittar man på den äldre Sumeriska kulturens gudar så känner vi igen bitar av namnen. Hos sumererna hette Moder jord KI och Himmelguden AN, jfr Anu, Anshar, Kishar. Sumerernas Gudinna för havsdjupen hette Nammu. Kan det ha med Lahmu och Lahamu att göra? Helt klart möbleras myterna om när den yttre världens omdanas politiskt. Beroende på vilken stad som hade störst makt, ändrades namn, släkt och maktförhållanden.
Den rasande kaosgudinnan Tiamat härrör från mycket gamla myter om den blodtörstiga jaktgudinnan resp Moder Jord. Patriarkernas religion har tagit över. Länge var man rädd för Storgudinnan, alltings skapelse, men stormguden Marduk sprättar upp henne, tar över makten. Inte ens i Marduks epos är den manliga principen Apsu lika mäktig som Tiamat. Han mördas av sin sonson vishetsguden Ea. Av Apsu skapas Eas tempel, men av Tiamat hela världen. Men Marduk avlades innuti templet som byggts av Apsus manliga princip. Det står i eposet:
"I ödenas tempel, i planernas helgedom, avlades Herren (Marduk), den skickligaste av de skickliga, gudarnas vise. I Apsus mitt avlades Marduk. I det rena Apsus mitt avlades Marduk. Hans fader Ea avlade honom. Hans moder Damkina födde honom."
Jag kan bara spekulera, att den patriarkal kulturen inte längre tror, som tidigare jägarkultur, att kvinnan är allt livs upphov. Ur henne föds allt liv, mannen är hennes umbärlige jägare. Nu är kvinnan myllan som fadern, bonden, avlar Marduk i. Skapargudinnan är detroniserad. Marduk är den semitiske patriarken, erövraren, kolonisatören. Kvinnan en äldre ursprungskultur.
Är Tiamat det salta vattnets princip för att fosterfattnet är salt? Varför dödar stormguden Marduk havsgudinnan, urmodern, det kosmiska vattnet? Tog krigiska patriarker över efter en Gudinnereligion? Eller var allt mer komplicerat än så?
Ah! Där ser vi, att myten rör sig bort från de spekulativa skapelsemyterna, till den mänskliga kulturens områden med kamp och maktanspråk.
2008-11-09
Myter
Jag har sedan tonåren alltid undrat vad historiker och teologer menar, när de säger att folk i olika tider tror på Gud eller gudar. Jag har min världsuppfattning, liknar den andra människors?
Vår vetenskapliga tid rationaliserar. Jag är uppfödd så och rationaliserade länge, tills jag fick mina egna upplevelser att fundera över. Skiljer sig mina tankar från andras? Beror det på trossatser eller upplevelser? (Obs! vetenskap är en trossats.) Hur skiljer det sig över tid? Men om hjärnan inte har förändrat sig de senaste 100.000 åren tänker och upplever vi då verkligheten så annorlunda (förutom skillnader i rent intellektuella trossatser)? Hur upplever vi en andlig dimension? Är myterna skapade av vanligt folk? Eller är de prästskråets försök att uppfostra och styra folket? Eller en blandning av allt detta?
Vetenskapstro har en tendens att sprida nedlåtande attityder omkring sig. Vi kan förledas tro att tidigare människors världsbild var okunnig och naiv.
Periodvis återkommer jag till litteratur som antar saker om människans utveckling, stenålder, forntid, ursprungsbefolkningar. Mesopotamien och Egyptien var först med att fästa myter på papyrus och lertavlor. Alltså på gränsen till det okända vi inget vet om. Det intresserar mig. Skrivarna då, som alltid, speglade sitt samhälle.
Läste för ett antal år sedan en mycket intressant bok av Walter Ong, om skillnaden mellan Muntlig och skriftlig kultur. En stor AHA-upplevelse. Myter var det naturliga sättet att förmedla kunskaper innan vi blev läs och skrivkunniga. Vilket procentuellt sett är större delen av vår tid här på jorden. Myten var mänsklighetens minne och samlare av kunskap. Självklart när man väl tänker på det. Myter lär oss hantera problem vi möter, förbereder oss för livet och samhället i alla dess stadier och nivåer.
Vår tids romaner har samma grundfunktion, att med fantasins hjälp visa på större sammanhang och underliggande mönster. Samla mänskliga erfarenheter. Mönster och igenkännande som ger läsaren en känsla av mening i livet, stigar att följa.
Det mänskliga psyket registrerar inte bara den närvarande materien. Vi minns det förflutna och kan lägga upp planer för framtiden och erfara det icke-materiella, saker som inte kan förklaras rationellt. Med hjälp av fantasin kan vi skapa nya lösningar. En del av allt detta betecknas som religion eller mytologi. Vetenskapstron har avfärdat det som irrationellt och oseriöst. Trots att även teknik och vetenskap hör till det som behöver fantasi för att utvecklas och vidga vår horisont.
Tog idag och läste om början av Karen Armstrongs Myternas historia. Hon säger att Myten möjliggör en stegrad livskänsla. Jag tolkar det som en andlig dimension här och nu. Extas. Instinkter. Intuition. Myt och rit hör ihop. Riten förankrar myten i kroppen, gör den påtaglig, samtidigt som den tar oss till det okända vi saknar ord för. Förbereder oss - andligt eller psykiskt.
Karen säger att all mytologi talar om en parallell verklighet, en osynlig stark nivå som i viss mening bär vår värld. Ibland kallad gudavärlden. Att vår värld har en gudomlig mer bestående motsvarighet. Myterna gestaltar den realitet människor anar intuitivt.
Vetenskapstroende stegrar sig naturligtvis inför tanken på Gud eller gudar. Jag har alltid stegrat mig mot myten om vitskäggige mannen på himlatronen. Den bilden av Gud kan jag inte rikta mig till. Jag lever mitt liv huvudsakligen mitt i materien här på jorden. Men jag har haft ett antal andliga upplevelser, förutom extatiska känslor och tankeöverföring med nära och kära, kontakt med en annan nivå av verkligheten, som hjälpt mig när livet varit svårt. Fullständigt oförklarliga saker om man vill beskriva det vetenskapligt eller enbart psykologiskt.
Karen säger att vår tid förenklar bilden av det gudomliga, till en metafysisk avskildhet. Jag tänker att eftersom religion och kyrka osm institution, kan ta sig dimensioner av översitteri så ökar behovet att förneka den. Vilket dock för med sig att även vår inneboende medfödda andliga sida förpassas till något avlägset och sagolikt.
Myter handlar om att gudar, människor och natur är oupplösligt förenade, är av samma gudomliga materia, underkastade samma lagar. Myter skiljer inte på människor och gudar, materiellt och andligt. Heligt är en aspekt av världsligt. Gudar var ett med storm, hav, flod, kärlek, vrede, lusta, allt som får oss att se tillvaron med nya ögon.
När jag hör detta, då känner jag att mina upplevelser har stöd. Känslor kan vara meddelanden från andliga djup. Att jag går rätt väg, eller just gett mig in på en onödigt besvärlig väg som jag kanske hellre borde undvika.
De eviga filosofiska frågorna: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Hur förklarar man en transcendent (osinnlig) upplevelse som rycker oss bortom vardagen? Karen menar att vi skapat våra myter om förfäder och gudar, just soms var på dessa frågor. För att vi har en medfödd känsla att människa och materia är mer än vi ser med blotta ögat.
Myter är tidlöst upprepade cykler av mänsklig erfarenhet (inte historiskt kronologiska punkter).
Transcendenta upplevelser har alltid ingått i mänskligt liv. Stunder av extas lyfter oss ur oss själva, traditionellt via religion. Finner vi den inte där, kan vi söka det i konst, musik, poesi, dans, droger, idrott. Myten ska väcka hänförelse. Upphör den att hänföra oss, dör den och kan inte längre användas.
Myten är inte naiv, eller en sämre sort (falska) fakta. Myt och litteratur låter oss ana nya möjligheter: 'Tänk om ...' vårt materiella liv inte är det enda? Skulle det förvandla oss, göra oss fullständiga? Myten är sann även utan fakta, om den säger något viktigt om vår mänsklighet. Vår förmåga till lek och fantasi är unik. Leka med möjligheter, skapa fantasivärldar. Konsten är fri från logik och förnuftstvång, men väcker insikter och känslor av en djupare sanning. Förändrar oss, skänkar nytt hopp, manar på oss.
Vår nutida alienation från myten saknar motstycke. I förmoderna samhällen var myten omistlig, gav livet mening, blottade det inre (tidig psykologi). I slutet av boken konstaterar Karen Armstrong att vår tids profeter är författare som återskapar myterna i romanens värld.
Jag ser en mycket tydlig koppling mellan å ena sidan det framväxande vetenskapliga tänkandet som tar avstånd från myten (religionen tappar fotfästet), parallelt med å andra sidan romanens framväxt i takt med ökad läskunnighet. Romanen exploderade i takt med 1900-talets utrotande av analfabetism. Och in i romanerna begav sig myterna. Freud o Jung använde spontant klassisk mytologi i nya tolkningar för att spegla sina insikter om själen. Romaner vi kallar klassiska innehåller outslitliga myter - hjältar och hjältinnor som söker meningen med livet - berättelser som ger oss hopp och styrka i vår egen livskamp.
Myter revideras ständigt i takt med vår föränderliga värld, för att synliggöra tidlösa sanningar. Men människans natur förändras inte. Urbefolkningar är djupt medvetna om att vi är inneslutna i andliga dimensioner. Gudomligt är verkligare än det materiella, utan någon klyfta mellan heligt och profant. Australiernas Drömtid är tidlös, en samtidig fond, bebodd av förfäderna, de som lärt oss allt vi kan. Vardagliga rutiner blir ceremonier i förbund med drömtiden. Mystik som ger livet mening och delaktighet med det eviga.
Stenen förkroppsligar styrka, fasthet, beständighet, är Helig för att den skiljer sig från mänsklig sårbarhet. Trädets inkarnerar mirakulös livskraft. Månskivan i ny och nedan uppenbarar pånyttfödelsens heliga krafter. Träd, stenar och himlakroppar tillbeds inte. De vördas som uppenbarelser av fördold kraft, synlig i naturfenomenens mäktigare verklighet.
Myten måst ha mänsklig vinkling för att nå fram. Skapelsemyt och himmelgud är spekulationer om världsalltets uppkomst. Men säger inget om oss människor och våra eviga frågor, och mister därför sin betydelse, säger Karen Armstrong. Varför har jag alltid fascinerats av skapelsemyter? Är det för att min tid är vetenskapens, att skola och tidningar handlar om just detta, att lösa gåtan om universums skapelse? Att moderna vetenskapsmän börjar komma den på spåren... Eller är det mest mitt intellektuella intresse för spekuklationer?
Logos, logik, objektiva fakta, är motsatsen till Myt. Men de kompletterar varandra. Människor behöver båda tänkesätten. Det effektiva, praktiska, rationella, som ledde till vetenskapen, säger dock inget om mäniniskolivets yttersta värde. Logos kan inte lindra smärta och sorg.
Myten ingår i en omdaningsprocess från död till pånyttfödelse. Utanför den ramen har den ingen mening. Myten får oss att lämna tryggheten och följa vägen till vår fullbordan.
Inget nytt liv utan att det gamla först dör.
Vår vetenskapliga tid rationaliserar. Jag är uppfödd så och rationaliserade länge, tills jag fick mina egna upplevelser att fundera över. Skiljer sig mina tankar från andras? Beror det på trossatser eller upplevelser? (Obs! vetenskap är en trossats.) Hur skiljer det sig över tid? Men om hjärnan inte har förändrat sig de senaste 100.000 åren tänker och upplever vi då verkligheten så annorlunda (förutom skillnader i rent intellektuella trossatser)? Hur upplever vi en andlig dimension? Är myterna skapade av vanligt folk? Eller är de prästskråets försök att uppfostra och styra folket? Eller en blandning av allt detta?
Vetenskapstro har en tendens att sprida nedlåtande attityder omkring sig. Vi kan förledas tro att tidigare människors världsbild var okunnig och naiv.
Periodvis återkommer jag till litteratur som antar saker om människans utveckling, stenålder, forntid, ursprungsbefolkningar. Mesopotamien och Egyptien var först med att fästa myter på papyrus och lertavlor. Alltså på gränsen till det okända vi inget vet om. Det intresserar mig. Skrivarna då, som alltid, speglade sitt samhälle.
Läste för ett antal år sedan en mycket intressant bok av Walter Ong, om skillnaden mellan Muntlig och skriftlig kultur. En stor AHA-upplevelse. Myter var det naturliga sättet att förmedla kunskaper innan vi blev läs och skrivkunniga. Vilket procentuellt sett är större delen av vår tid här på jorden. Myten var mänsklighetens minne och samlare av kunskap. Självklart när man väl tänker på det. Myter lär oss hantera problem vi möter, förbereder oss för livet och samhället i alla dess stadier och nivåer.
Vår tids romaner har samma grundfunktion, att med fantasins hjälp visa på större sammanhang och underliggande mönster. Samla mänskliga erfarenheter. Mönster och igenkännande som ger läsaren en känsla av mening i livet, stigar att följa.
Det mänskliga psyket registrerar inte bara den närvarande materien. Vi minns det förflutna och kan lägga upp planer för framtiden och erfara det icke-materiella, saker som inte kan förklaras rationellt. Med hjälp av fantasin kan vi skapa nya lösningar. En del av allt detta betecknas som religion eller mytologi. Vetenskapstron har avfärdat det som irrationellt och oseriöst. Trots att även teknik och vetenskap hör till det som behöver fantasi för att utvecklas och vidga vår horisont.
Tog idag och läste om början av Karen Armstrongs Myternas historia. Hon säger att Myten möjliggör en stegrad livskänsla. Jag tolkar det som en andlig dimension här och nu. Extas. Instinkter. Intuition. Myt och rit hör ihop. Riten förankrar myten i kroppen, gör den påtaglig, samtidigt som den tar oss till det okända vi saknar ord för. Förbereder oss - andligt eller psykiskt.
Karen säger att all mytologi talar om en parallell verklighet, en osynlig stark nivå som i viss mening bär vår värld. Ibland kallad gudavärlden. Att vår värld har en gudomlig mer bestående motsvarighet. Myterna gestaltar den realitet människor anar intuitivt.
Vetenskapstroende stegrar sig naturligtvis inför tanken på Gud eller gudar. Jag har alltid stegrat mig mot myten om vitskäggige mannen på himlatronen. Den bilden av Gud kan jag inte rikta mig till. Jag lever mitt liv huvudsakligen mitt i materien här på jorden. Men jag har haft ett antal andliga upplevelser, förutom extatiska känslor och tankeöverföring med nära och kära, kontakt med en annan nivå av verkligheten, som hjälpt mig när livet varit svårt. Fullständigt oförklarliga saker om man vill beskriva det vetenskapligt eller enbart psykologiskt.
Karen säger att vår tid förenklar bilden av det gudomliga, till en metafysisk avskildhet. Jag tänker att eftersom religion och kyrka osm institution, kan ta sig dimensioner av översitteri så ökar behovet att förneka den. Vilket dock för med sig att även vår inneboende medfödda andliga sida förpassas till något avlägset och sagolikt.
Myter handlar om att gudar, människor och natur är oupplösligt förenade, är av samma gudomliga materia, underkastade samma lagar. Myter skiljer inte på människor och gudar, materiellt och andligt. Heligt är en aspekt av världsligt. Gudar var ett med storm, hav, flod, kärlek, vrede, lusta, allt som får oss att se tillvaron med nya ögon.
När jag hör detta, då känner jag att mina upplevelser har stöd. Känslor kan vara meddelanden från andliga djup. Att jag går rätt väg, eller just gett mig in på en onödigt besvärlig väg som jag kanske hellre borde undvika.
De eviga filosofiska frågorna: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Hur förklarar man en transcendent (osinnlig) upplevelse som rycker oss bortom vardagen? Karen menar att vi skapat våra myter om förfäder och gudar, just soms var på dessa frågor. För att vi har en medfödd känsla att människa och materia är mer än vi ser med blotta ögat.
Myter är tidlöst upprepade cykler av mänsklig erfarenhet (inte historiskt kronologiska punkter).
Transcendenta upplevelser har alltid ingått i mänskligt liv. Stunder av extas lyfter oss ur oss själva, traditionellt via religion. Finner vi den inte där, kan vi söka det i konst, musik, poesi, dans, droger, idrott. Myten ska väcka hänförelse. Upphör den att hänföra oss, dör den och kan inte längre användas.
Myten är inte naiv, eller en sämre sort (falska) fakta. Myt och litteratur låter oss ana nya möjligheter: 'Tänk om ...' vårt materiella liv inte är det enda? Skulle det förvandla oss, göra oss fullständiga? Myten är sann även utan fakta, om den säger något viktigt om vår mänsklighet. Vår förmåga till lek och fantasi är unik. Leka med möjligheter, skapa fantasivärldar. Konsten är fri från logik och förnuftstvång, men väcker insikter och känslor av en djupare sanning. Förändrar oss, skänkar nytt hopp, manar på oss.
Vår nutida alienation från myten saknar motstycke. I förmoderna samhällen var myten omistlig, gav livet mening, blottade det inre (tidig psykologi). I slutet av boken konstaterar Karen Armstrong att vår tids profeter är författare som återskapar myterna i romanens värld.
Jag ser en mycket tydlig koppling mellan å ena sidan det framväxande vetenskapliga tänkandet som tar avstånd från myten (religionen tappar fotfästet), parallelt med å andra sidan romanens framväxt i takt med ökad läskunnighet. Romanen exploderade i takt med 1900-talets utrotande av analfabetism. Och in i romanerna begav sig myterna. Freud o Jung använde spontant klassisk mytologi i nya tolkningar för att spegla sina insikter om själen. Romaner vi kallar klassiska innehåller outslitliga myter - hjältar och hjältinnor som söker meningen med livet - berättelser som ger oss hopp och styrka i vår egen livskamp.
Myter revideras ständigt i takt med vår föränderliga värld, för att synliggöra tidlösa sanningar. Men människans natur förändras inte. Urbefolkningar är djupt medvetna om att vi är inneslutna i andliga dimensioner. Gudomligt är verkligare än det materiella, utan någon klyfta mellan heligt och profant. Australiernas Drömtid är tidlös, en samtidig fond, bebodd av förfäderna, de som lärt oss allt vi kan. Vardagliga rutiner blir ceremonier i förbund med drömtiden. Mystik som ger livet mening och delaktighet med det eviga.
Stenen förkroppsligar styrka, fasthet, beständighet, är Helig för att den skiljer sig från mänsklig sårbarhet. Trädets inkarnerar mirakulös livskraft. Månskivan i ny och nedan uppenbarar pånyttfödelsens heliga krafter. Träd, stenar och himlakroppar tillbeds inte. De vördas som uppenbarelser av fördold kraft, synlig i naturfenomenens mäktigare verklighet.
Myten måst ha mänsklig vinkling för att nå fram. Skapelsemyt och himmelgud är spekulationer om världsalltets uppkomst. Men säger inget om oss människor och våra eviga frågor, och mister därför sin betydelse, säger Karen Armstrong. Varför har jag alltid fascinerats av skapelsemyter? Är det för att min tid är vetenskapens, att skola och tidningar handlar om just detta, att lösa gåtan om universums skapelse? Att moderna vetenskapsmän börjar komma den på spåren... Eller är det mest mitt intellektuella intresse för spekuklationer?
Logos, logik, objektiva fakta, är motsatsen till Myt. Men de kompletterar varandra. Människor behöver båda tänkesätten. Det effektiva, praktiska, rationella, som ledde till vetenskapen, säger dock inget om mäniniskolivets yttersta värde. Logos kan inte lindra smärta och sorg.
Myten ingår i en omdaningsprocess från död till pånyttfödelse. Utanför den ramen har den ingen mening. Myten får oss att lämna tryggheten och följa vägen till vår fullbordan.
Inget nytt liv utan att det gamla först dör.
2008-11-04
For the Sake of Elena - Elizabeth George (1992)
Första läsning: Jag har nu slukat även femte kriminalromanen om Lynley: For the sake of Elena (1992). Ännu ett strålande romanhantverk. I denna femte del är vi tillbaka i kronologin. Jag ville äntligen få se hur det går för Barbara och hennes senila mor som blivit änka. Ska Barbara äntligen få börja leva, få tid för ett eget liv, inte bara stressa omkring. Det börjar bra när hon hittat en sansad ömsint kvinna, som tar hand om fyra äldre kvinnor professionellt i sitt hem. Men Barbara får skuldkänslor över sin 'egoism', trots att modern ofta inte ens känner igen sin dotter. Lynley känner dock som jag gör, jag sitter själv i en liknande sits, att det bästa för hennes mor är att bli omhändertagen av någon annan, så Barbara får försörja sig i lugn och ro.
Det finns dock saker som förvånar mig. Som allt detta intresse för det svenska? Redan i första boken lade jag märke till Mrs Gustafson. Hade hon gift sig till det efternamnet? Och att folk inreder med ljusa svenska furumöbler - vilket väl i och för sig är känt globalt. Men denna del tar priset. Nu är en av de mordmisstänkta en svensk - the Swede - Lennart Thorsson. Va? Skicklig nog Shakespeareforskare för en säker position som forskar-lärare i Cambridge i tio år. Troligt? Ska jag misstänka att George inte vågar välja en brittisk mordmisstänkt vid Cambridge prestigefyllda universitetsinstitution, ifall någon skulle ta åt sig, för att slippa åtal för förtal. Eller? Lite rasistiskt känns det ju att 'the Swede' är revolutionär socialist (även om bara som ögontjänare!) och lutar åt sexuellt övererotisk. Suck. Gamla fördomar. Blir också störd av de instoppade svenska svordomar som grodor hoppande ur Lennarts mun. Kom dessa ur lexikon eller en sensk vän? Apropå - hur översätter man något sånt till svenska? Jag har läst boken på engelska och reagerat på Fy fan, jävlar skit osv instoppade med kursiv stil (böjningsfel! korrekturmiss?).
Nåja, vidare, tillbaka till storyn. Jag blev lite irriterad på Barbaras oförmåga att släppa sin mor. kanske för att jag har liknande problem med mina egna gamla föräldrar. Barbara behöver ett eget liv, och slippa oroa sig för sin mor. Hon krånglar till det. Lynley menar att oftast är det den enklaste lösningen som är den rätta. Det löser sig till slut. När Barbara inser att det inte är omgivningen som dömer henne, utan hennes egen inre kritiker.
I övrigt rör flera teman kring mordgåtan kring kärlek, i olika varianter och avarter av beroenden. Samtal och undringar och definitioner, om vad kärlek egentligen är och innebär. Lynley och Helen (varför i allsindar måste man hänga Lady på Helen hela tiden?) får äntligen sitt intima samtal som löser upp Helens rädsla, att Lynley inte behöver henne tillräckligt mycket för att relationen ska håll i längden. Alltså återigen ett fall av beroendeställning. Tidigare har hon försökt ta hand om män, t ex alkoholisten i bok 2. Lynley behöver inte bli omhändertagen. Han vill dela sitt liv med Helen.
2023-01-23:
När jag läst om boken - 15 år senare! - upplever jag boken helt annorlunda. Åren har gått och jag inser inte bara hur litterära Elizabeth Georges kriminalromaner är, utan också att de passar sig mycket bra för omläsning och närläsning. Det är digra texter med många teman och referenser i texten. Även om just denna bok centrerar sig mest på visuell konst, så är sådana problem kring skapande lika relevant för litteratur/författare. När konstnären Sarah i denna bok vill försöka beskriva musik för en döv flicka, använder hon känselsinnet, genom att stryka med mjuka och hårda, lena och stickiga material mot flickans arm, i olika rytmiska svängar. Detta får mig genast att tänka på hur André Gide i Pastoralsymfonin låter prästen beskriva färg för en blind flicka, genom att ta låta hennes lyssna till en symfoniorkester och jämföra olika tonkvaliteter, mörka, ljusa, osv, och ge dom med olika färgkvaliteter.
Så, vid omläsning - långsam närläsning - är det inte Lynley och Barbara, och deras komplicerade privata liv, som dominerar mitt intresse. Jag kan nu fördjupa mig i mängder av alla andra fantastiskt utmejslade karaktärer. Alltifrån en biperson som Mr Davies, en pratglad äldre man, vars Collie-hund heter Mr Jeffries. De är som ett troget par, ständigt tillsammans, båda närmar sig slutet av livet:
"I'll take the cat. Not much for cats, Mr Jeffries and I, but we won't want to see the poor thing go begging for somewhere to lodge..."
Mycket levande gestaltat, oavsett typer. Och alla psykologiska och sociala teman som löper in och ut ur varandra, alltid i många varianter. Nu ser jag i romanens teman, att mycket rör medelålders kvinnor och män och deras problem att få dröm och verklighet att gå ihop. Skyldigheter mot sig själv vs andra. Äktenskap, kärlek, beroende, otrohet, svek. Allt vävs samman skickligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
