En lite senare Montalbano-deckare. Lika lättflytande som de tidiga, men mindre munter. Montalabano verkar trött, samarbetet i polis-teamet gnisslar. De börjar dölja saker för varann.
En rolig detalj är att Montalbano vid ett tillfälle läser en deckare av sin egen författare, Andrea Camilleri, och får ett uppslag för sin utredning. :D
Montalbano utreder aldrig maffiabrott, trots att han befinner sig på Sicilien - maffiabrott har sin egen utredningsavdelning. Men i just denna bok tassar han runt tecken som tyder på maffia-metoder och skall avgöra om maffian är skyldig, eller orättvist anklagad.
Jag tycker att Modernistas nyutgivning är lysande vacker. Jag blir bara så otålig att det är så långt emellan delarna (som inte ges ut i kronologisk ordning). De utgivna böckerna har bilder av kommande delar som jag blir sugen på, men de finns ännu inte. Jag ville köpa en till som semesterläsning, men måste tydligen vänta ända till april 2015. Suck!
2014-08-01
Kväll efter kväll - Gerda Antti (1965)
Novellsamlingen Kväll efter kväll var Gerda Anttis prosadebut - en lysande njutbar sådan. Lika mycket för texternas sensuella kontakt med landsbygden, som den levande nerven i varje uttryckt bild. De beskriver en idag avlägsen vardag, i sin norrländska utbygd, där det var långt mellan människorna. Smärtsam är den känslomässiga och sensuella ravin som tycks skilja män och kvinnor. Ändå lägger texten alla undanstoppade känslor bultande synliga - hur än undanstoppade.
Slutnovellen, "Författarinnan", har en förlösande humor, i sin hämningslösa naivitet, efter alla illusionslösa hämningar. En fantastisk gestaltning av en ung litteraturförälskad människas drömmar och fördomar kring skrivandet. Jag tror alla kan känna igen sig i illusionernas spänningsfält. Samtidigt som det säger mycket om fördomarna mellan 'bildad' och 'obildad', vad som är värt att skriva om eller inte. På den tiden, mer än idag kanske, var litteraturen reserverad för något utanför vardagen.
Kanske är det därför deckarboomen blev en boom, för där får vardagen dominera. Och vara sämre än vår egen vardag. Men hos Gerda Antti är vardagen sensuell, även när den är hämmad. Vi ser att skönheten finns där, och kan vara vår bara vi tillåter den att finnas. Vi medvetandegörs.
Livsnerven gör texten allmängiltig - väggen till klassisk.
Slutnovellen, "Författarinnan", har en förlösande humor, i sin hämningslösa naivitet, efter alla illusionslösa hämningar. En fantastisk gestaltning av en ung litteraturförälskad människas drömmar och fördomar kring skrivandet. Jag tror alla kan känna igen sig i illusionernas spänningsfält. Samtidigt som det säger mycket om fördomarna mellan 'bildad' och 'obildad', vad som är värt att skriva om eller inte. På den tiden, mer än idag kanske, var litteraturen reserverad för något utanför vardagen.
Kanske är det därför deckarboomen blev en boom, för där får vardagen dominera. Och vara sämre än vår egen vardag. Men hos Gerda Antti är vardagen sensuell, även när den är hämmad. Vi ser att skönheten finns där, och kan vara vår bara vi tillåter den att finnas. Vi medvetandegörs.
Livsnerven gör texten allmängiltig - väggen till klassisk.
2014-07-30
'Harpsundsmordet' - Bo Balderson (1969)
Apropå deckare från sent 1960-tal, är det omöjligt att gå förbi den än idag hemliga pseudonymen Bo Balderson. Serien inleddes 1968 med Statsrådet och döden, en traditionell pusseldeckare i Agatha Christie-stil, men baserad helt på humor - alltifrån slapstick till samtidssatir. Det var en politiserande epok med hätsk debatt, varför det var ett genialt drag för sin samtid att låta en politisk och på andra sätt oskuldsfull person 'av misstag' få en statsrådspost, sedermera alltid benämnd 'Stadsrådet', som huvudroll och deckarpusslare. Det unika är de möjligheter till politisk samtidshumor som därmed uppstår och även är den behållning det ger mig, genom igenkänningsfaktorn.
Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.
Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.
Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund, mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.
Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.
Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...
Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.
Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.
Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund, mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.
Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.
Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...
2014-07-21
Terroristerna - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1975)
Sista delen i serien om om Martin Beck och den vid detta laget närmast upplösta 'Riksmordkommission', är den längsta i serien, dubbelt så lång som de bästa böckerna i mitten av serien. Med tanke på att Per Wahlöö dog samma år börjar jag undra hur arbetsfördelningen såg ut mellan Maj och Per? Var det han som redigerade och skar ner och tajtade ihop storyn? Är det därför sista delen känns som ett utkast till ett manus, som ännu inte redigerats?
Den blev en besvikelse, kändes mycket trög att läsa. Det är svårt att se skogen för alla träd. Seriens handling började 1964, inför förstatligandet av de tidigare kommunala polisenheterna. Någon gång i den vevan påbörjades bygget av det nya Polishuset på Kungsholmen, som alltså stod färdigt för inflyttning ungefär i samband med sista bokens handling, 1974. Kvarterspoliser, den godmodige landsortspolisen, det är förebilder i serien. Därför är ju 'riksmordkommissionen' (existerade en sådan i verkligheten eller bara i böckerna?) en motsägelse, att vi ska sympatisera med denna utredningsgrupp som arbetade rikstäckande, samtidigt som författarna satiriserar över en förstatligad polismyndighet gemensam för hela riket.
Många av Wahlöös övriga böcker behandlar militärdiktaturer, ett utbrett samhällsproblem, ett av orsakerna till allt fler politiska flyktingar från 1970-talet och framåt. Jag tänker att Beck-seriens samhällssatir lutar sig mot en rädsla att även Sverige skulle ta den militära riktningen, och öka på våldet och göra kvarterspolisen till kravallpoliser rustade till tänderna. Dock var Östeuropa en paradox, en blind fläck mitt i problemet militärdiktaturer. Man trodde sig kunna skilja på folkdiktaturer och andra, vilket väl är ett förlegat synsätt idag, men en realitet då. Författarna såg Sverige som en 'skendemokrati', en förtäckt diktatur, vilket lyser fram extra mycket i denna avslutande del.
Brotten i Terroristerna är löst sammanfogade: i förgrunden iskalla terrorister - som tycks se sin uppgift som rent teknisk - parallellt med den lilla människan, offer för ett obegripligt samhällssystem, som tar lagen i egna händer - av personliga känslomässiga orsaker. Och däremellan mordet på en cynisk porrfilmsdirektör, äcwn här en 'liten människa' som tar lagen i egna händer. Så vart tog pacifismen vägen? Försvann med Kollberg? men han jobbar ju som vapenspecialist på Armémuseum!
Det är alltså den svartaste av alla böckerna. Anslag till humor finns, men rinner ut i sanden. Kanske ett rent redigeringsproblem, eller avvägt och medvetet. Och så dödas Sveriges statsminister, inte namngiven, men utifrån alla beskrivningar och för att alla böcker är väl förankrade tidsmässigt, så vet vi alla att det var Palme. Sju och ett halvt år innan det verkligen skedde. Det var ett hetsigt samhällsklimat - och pacifismen tycktes inte ha en chans.
Den blev en besvikelse, kändes mycket trög att läsa. Det är svårt att se skogen för alla träd. Seriens handling började 1964, inför förstatligandet av de tidigare kommunala polisenheterna. Någon gång i den vevan påbörjades bygget av det nya Polishuset på Kungsholmen, som alltså stod färdigt för inflyttning ungefär i samband med sista bokens handling, 1974. Kvarterspoliser, den godmodige landsortspolisen, det är förebilder i serien. Därför är ju 'riksmordkommissionen' (existerade en sådan i verkligheten eller bara i böckerna?) en motsägelse, att vi ska sympatisera med denna utredningsgrupp som arbetade rikstäckande, samtidigt som författarna satiriserar över en förstatligad polismyndighet gemensam för hela riket.
Många av Wahlöös övriga böcker behandlar militärdiktaturer, ett utbrett samhällsproblem, ett av orsakerna till allt fler politiska flyktingar från 1970-talet och framåt. Jag tänker att Beck-seriens samhällssatir lutar sig mot en rädsla att även Sverige skulle ta den militära riktningen, och öka på våldet och göra kvarterspolisen till kravallpoliser rustade till tänderna. Dock var Östeuropa en paradox, en blind fläck mitt i problemet militärdiktaturer. Man trodde sig kunna skilja på folkdiktaturer och andra, vilket väl är ett förlegat synsätt idag, men en realitet då. Författarna såg Sverige som en 'skendemokrati', en förtäckt diktatur, vilket lyser fram extra mycket i denna avslutande del.
Brotten i Terroristerna är löst sammanfogade: i förgrunden iskalla terrorister - som tycks se sin uppgift som rent teknisk - parallellt med den lilla människan, offer för ett obegripligt samhällssystem, som tar lagen i egna händer - av personliga känslomässiga orsaker. Och däremellan mordet på en cynisk porrfilmsdirektör, äcwn här en 'liten människa' som tar lagen i egna händer. Så vart tog pacifismen vägen? Försvann med Kollberg? men han jobbar ju som vapenspecialist på Armémuseum!
Det är alltså den svartaste av alla böckerna. Anslag till humor finns, men rinner ut i sanden. Kanske ett rent redigeringsproblem, eller avvägt och medvetet. Och så dödas Sveriges statsminister, inte namngiven, men utifrån alla beskrivningar och för att alla böcker är väl förankrade tidsmässigt, så vet vi alla att det var Palme. Sju och ett halvt år innan det verkligen skedde. Det var ett hetsigt samhällsklimat - och pacifismen tycktes inte ha en chans.
2014-07-16
Pukehornet - Kerstin Ekman (1967)
En gammal favorit. Måste bara säga - Läs den först! - tror inte jag kan skriva om denna bok utan att förstöra förstahandsintrycket för den som ännu inte läst denna psykologiska thriller. En bok som inte liknar något annat jag läst. Om förra boken, Dödsklockan (1963), var ett steg bort från deckaren mot psykologiska temat, så är steget här taget ful ut. Och på ett sätt är det en helt bakvänd historia.
Historien börjar alltså i tredje person, men helt ur huvudpersonens synvinkel - Pär. Efter två tredjedelar börjar historien om, men i jag-person, en av hyresgästerna berättar ur sin synvinkel under samma tid som gått, vissa ting och repliker knyter samman så vi hänger med i historien fast det är helt från andra hållet. Pär kallar sig prosaist, f.d. medarbetare i tidskriften Imago. Jag-kvinna visar sig vara författare, i början riden av leda och någon sorts skrivkramp. Flera i huset skriver dikt, nästan osannolikt många.
Mot slutet inser man att hela historien är en metaroman, dvs en historia om hur en berättelse växer fram. Förutom olika personers skrivförsök, är fantasier och illusioner huvudtemat. En 11-årig flicka har förutom sina duvor bara en låtsasbror att trygga sig till. Och Flickan försvarar sig genom att påstå att det är samma sak med Pär. Alla behöver någon - vem har Pär? Är gumman Agda verklig eller på låtsas?
Det är den gåtan författarinnan börjar spåna kring, och skriver en hel historia kring, som känns mycket trovärdig. Det är hennes uppgift. Hon väljer bort alla detaljer som inte passar in i hennes krav på 'verkligheten'. Men den gåta hon söker lösningen till, blir bara ännu en illusion. Tvärtemot en vanlig deckare slutar hela historien i en känsla av att gåtan är än mer ogenomtränglig än i början. För nu har hon undersökt det hon fantiserat ihop, och det håller inte. Agda kan inte ha ramlat i skogen på väg till bussen, för busshållplatsen ligger vid vägen alldeles intill gården hon besökt.
Så alla karaktärer är tillrättalagda via författarens fantasi, som hela tiden avviker från verkligheten, in mot illusionen. Och för mig som läsare är detta en fantastisk uppvisning i hur illusioner kan byggas på lösan sand.
Mycket tankeväckande!
Historien börjar alltså i tredje person, men helt ur huvudpersonens synvinkel - Pär. Efter två tredjedelar börjar historien om, men i jag-person, en av hyresgästerna berättar ur sin synvinkel under samma tid som gått, vissa ting och repliker knyter samman så vi hänger med i historien fast det är helt från andra hållet. Pär kallar sig prosaist, f.d. medarbetare i tidskriften Imago. Jag-kvinna visar sig vara författare, i början riden av leda och någon sorts skrivkramp. Flera i huset skriver dikt, nästan osannolikt många.
Mot slutet inser man att hela historien är en metaroman, dvs en historia om hur en berättelse växer fram. Förutom olika personers skrivförsök, är fantasier och illusioner huvudtemat. En 11-årig flicka har förutom sina duvor bara en låtsasbror att trygga sig till. Och Flickan försvarar sig genom att påstå att det är samma sak med Pär. Alla behöver någon - vem har Pär? Är gumman Agda verklig eller på låtsas?
Det är den gåtan författarinnan börjar spåna kring, och skriver en hel historia kring, som känns mycket trovärdig. Det är hennes uppgift. Hon väljer bort alla detaljer som inte passar in i hennes krav på 'verkligheten'. Men den gåta hon söker lösningen till, blir bara ännu en illusion. Tvärtemot en vanlig deckare slutar hela historien i en känsla av att gåtan är än mer ogenomtränglig än i början. För nu har hon undersökt det hon fantiserat ihop, och det håller inte. Agda kan inte ha ramlat i skogen på väg till bussen, för busshållplatsen ligger vid vägen alldeles intill gården hon besökt.
Så alla karaktärer är tillrättalagda via författarens fantasi, som hela tiden avviker från verkligheten, in mot illusionen. Och för mig som läsare är detta en fantastisk uppvisning i hur illusioner kan byggas på lösan sand.
Mycket tankeväckande!
2014-07-14
Polismördaren - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1974)
Nionde och näst sista boken om Martin Beck och Riksmordkommissionen. Tilldrar sig huvudsakligen i Skåne, oktober 1973, men även i Stockholmstrakten. Att även orten Malexander i södra Östergötland, omnämns helt kort apropå en flyktbils färd genom Sverige, får mig att haja till lite - med tanke på romanens titel - trots att orten förstasidesstoff i ett liknande sammanhang först 25 år senare.
Dessutom är ett av romanseriens ständiga teman att propagera för vapenfria poliser, med Storbritannien som förebild, ett huvudtema i just denna del. En polis som viftar med sitt vapen provocerar fram moteld. Kollberg har vägrat bära vapen serien igenom, efter att i ungdomen ha råkat skjuta ihjäl en människa. I slutet av denna bok begär han slutligen avsked och lämna polisyrket.
Bokserien En roman om ett brott närmar sig slutet och antar därmed en allt dystrare ton, mer satir och mindre humor. Denna nionde del anknyter även till första och andra delen genom att låta de i dessa böcker dömda brottslingarna åter vara med på scenen och utpekas som syndabockar, inte minst av pressen. Vilket kan sägas vara ännu ett huvudtema i Polismördaren.
Martin Beck tycks äntligen ha släppt loss i det privata och funnit en passande partner i Rhea. Kvinnobilden har mjuknat markant i de senare böckerna, dvs kvinnor som mänskliga individer inte bara slagpåsar, vilket säkerligen hänger samman med den mycket livaktiga kvinnorörelsen kring 1970.
Dessutom är ett av romanseriens ständiga teman att propagera för vapenfria poliser, med Storbritannien som förebild, ett huvudtema i just denna del. En polis som viftar med sitt vapen provocerar fram moteld. Kollberg har vägrat bära vapen serien igenom, efter att i ungdomen ha råkat skjuta ihjäl en människa. I slutet av denna bok begär han slutligen avsked och lämna polisyrket.
Bokserien En roman om ett brott närmar sig slutet och antar därmed en allt dystrare ton, mer satir och mindre humor. Denna nionde del anknyter även till första och andra delen genom att låta de i dessa böcker dömda brottslingarna åter vara med på scenen och utpekas som syndabockar, inte minst av pressen. Vilket kan sägas vara ännu ett huvudtema i Polismördaren.
Martin Beck tycks äntligen ha släppt loss i det privata och funnit en passande partner i Rhea. Kvinnobilden har mjuknat markant i de senare böckerna, dvs kvinnor som mänskliga individer inte bara slagpåsar, vilket säkerligen hänger samman med den mycket livaktiga kvinnorörelsen kring 1970.
2014-07-12
Det slutna rummet - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1972)
Åttonde Beck-romanen har återvänt till ett långsammare tempo och är lite längre än tidigare böcker, vilket kanske bidrar till en något segare känsla. Mest beror nog detta på att Martin Beck just återvänt efter en 15 månader lång sjukledighet, alltså ända sedan föregående boks handling. Undrar om Sjöwall-Wahlöö hade funderat på att göra sig av med sin huvudperson? Tillbaka är han helt klart och Kristiansson har fått en ny kollega, Kvastmo, att ersätta Kvant.
Denna gång har författarparet tagit sig an ett klassiskt tema i pusseldeckare: gåtor kring slutna rum. Poe skrev den första mästerdetektivhistorien, vilket även var en gåta kring ett slutet rum, Morden på Rue Morgue. Även om denna historia endast har ett mord i ett mystiskt slutet rum, så innehåller romanen flera slutna rum. Bland annat känner sig Beck isolerad i sitt tjänsterum, ensam och utanför övrigt gänget som fått rycka in som stödtrupp åt andra avdelningar efter en våg av bankrån. Den långa sjukskrivningen har isolerat honom. Dessutom drabbas en av brottslingarna av stöld ur sin, vad han själv tror är, säkert tillsluten lägenhet. Och så går ett rum i baklås på egen hand, vilket blir den slutliga ledtråden för Beck att finna lösningen.
Allt detta ger naturligtvis en lite trög och klaustrofobisk känsla. Men flera brottsutredningar pågår samtidigt och historien innehåller också en rad humoristiska höjdpunkter, alltifrån ren slapstick till den vanliga ironin kring förväxlingar, till exempel att en brottsling kan åka fast för något han inte gjort, medan en annan slipper undan, att Beck verkligen löst det olösliga fallet fast ingen tror honom. Och så vidare. Författarna återanvänder även förväxlingen av gator, samma gatunamn på olika platser, en höjdpunkt i Brandbilen som försvann, även om avståndet är längre denna gång.
Så trots en lite seg start och klaustrofobiska känslor, blir mitt helhetsintryck att boken är underhållande på flera sätt. Men jag sätter en språklig lapsus i halsen. På slutsidorna påstås en brottsling som kommit undan befinna sig i Italien, men namnen är spanskklingande. Visst kan en spanjorska ha bosatt sig i Italien, men varför skapa en sådan komplikation utan att förklara? Att hon dessutom har en 'bodega', spanska för vinbar, tyder mer på en vilja att skapa lokalfärg, men har då två länder blandats ihop? Italien har inte bodegor, det är spanska. Varför inte hellre säga att vi befinner oss i Spanien? 1972 var Spanien fortfarande en diktatur under Franco, inte ett troligt mål för den som ville leva livet på orätt fångna pengar. Så det blev Italien? Detaljer har betydelse. Detaljer höjer denna bok i positiv riktning, så det är synd att mitt sista intryck blir en rent språklig miss.
Denna gång har författarparet tagit sig an ett klassiskt tema i pusseldeckare: gåtor kring slutna rum. Poe skrev den första mästerdetektivhistorien, vilket även var en gåta kring ett slutet rum, Morden på Rue Morgue. Även om denna historia endast har ett mord i ett mystiskt slutet rum, så innehåller romanen flera slutna rum. Bland annat känner sig Beck isolerad i sitt tjänsterum, ensam och utanför övrigt gänget som fått rycka in som stödtrupp åt andra avdelningar efter en våg av bankrån. Den långa sjukskrivningen har isolerat honom. Dessutom drabbas en av brottslingarna av stöld ur sin, vad han själv tror är, säkert tillsluten lägenhet. Och så går ett rum i baklås på egen hand, vilket blir den slutliga ledtråden för Beck att finna lösningen.
Allt detta ger naturligtvis en lite trög och klaustrofobisk känsla. Men flera brottsutredningar pågår samtidigt och historien innehåller också en rad humoristiska höjdpunkter, alltifrån ren slapstick till den vanliga ironin kring förväxlingar, till exempel att en brottsling kan åka fast för något han inte gjort, medan en annan slipper undan, att Beck verkligen löst det olösliga fallet fast ingen tror honom. Och så vidare. Författarna återanvänder även förväxlingen av gator, samma gatunamn på olika platser, en höjdpunkt i Brandbilen som försvann, även om avståndet är längre denna gång.
Så trots en lite seg start och klaustrofobiska känslor, blir mitt helhetsintryck att boken är underhållande på flera sätt. Men jag sätter en språklig lapsus i halsen. På slutsidorna påstås en brottsling som kommit undan befinna sig i Italien, men namnen är spanskklingande. Visst kan en spanjorska ha bosatt sig i Italien, men varför skapa en sådan komplikation utan att förklara? Att hon dessutom har en 'bodega', spanska för vinbar, tyder mer på en vilja att skapa lokalfärg, men har då två länder blandats ihop? Italien har inte bodegor, det är spanska. Varför inte hellre säga att vi befinner oss i Spanien? 1972 var Spanien fortfarande en diktatur under Franco, inte ett troligt mål för den som ville leva livet på orätt fångna pengar. Så det blev Italien? Detaljer har betydelse. Detaljer höjer denna bok i positiv riktning, så det är synd att mitt sista intryck blir en rent språklig miss.
2014-07-07
Försvunnen - Joy Fielding (2003)
Sökte semesterläsning och fann en ganska nytryck pocket av den kanadensiska författarinnan Joy Fielding. En psykologisk thriller utan större litterära ambitioner, men med mycket levande karaktärsteckningar. I synnerhet den extroverta huvudpersonen Cindy, vars vuxna dotter försvinner mystiskt. Hur än lugnt hennes liv skulle ha kunnat vara, blir allt mycket hektiskt med fullmatad omgivning.
Hela historien ses inifrån Cindy, hur hon frenetiskt söker sin dotter och hela tiden drabbas av misstankar mot allt och alla. Jag som läsare fastnar omedelbart i hennes strid, och kastas mellan samma ytterligheter, från att misstänka allt och alla, till att emellanåt fundera över om inte Cindy själv gått överstyr. Känslan av att omöjligt kunna lita på någon håller hela tiden spänningen vid liv.
Hela historien ses inifrån Cindy, hur hon frenetiskt söker sin dotter och hela tiden drabbas av misstankar mot allt och alla. Jag som läsare fastnar omedelbart i hennes strid, och kastas mellan samma ytterligheter, från att misstänka allt och alla, till att emellanåt fundera över om inte Cindy själv gått överstyr. Känslan av att omöjligt kunna lita på någon håller hela tiden spänningen vid liv.
NP 1922 - Jacinto Benavente y Martínez
"for the happy manner in which he has continued the illustrious traditions of the Spanish drama"
1922 års Nobelpris i litteratur gick till spanjoren Jacinto Benavente (1866-1954), en mycket produktiv dramatiker av ca 170 teaterstycken. Han debuterade i början av 1890-talet och kämpade för realism och ett naturligt språkbruk på scenen, vilket säkert beror på att han själv började som skådespelare (inte poet) och utgick från det som kändes naturligt, snarare än storstilade ideal. Det tog ett drygt decennium för honom att slå igenom, men sedan lär han ha dominerat den spanska scenen både med sin stil och sin produktivitet.
Jag har bara läst ett av hans dramer, Los intereses creados (1907), tydligen hans 53:e pjäs, ett kammarspel som ansetts vara ett av hans bästa och därför finns i nytryck än idag, i vilken han själv ofta spelade huvudpersonen Crispín. Ironi och språk flyter fram elegant, men pjäsen avviker från hans övriga genom att anknyta till 1500-talets italienska Commedia dell'arte, som förlitar sig på ironiserande standard-karaktärer. Därmed uppstår en fars som driver med samhället. Dessutom förflyttas vi bakåt i tiden, till ca 1600, vilket inte bara frammanar en yvigare stil på karaktärer och slapstick, utan samtidigt anknyta till en forn storhetstid, Cervantes eleganta ironi i historierna om Don Quijote, samtida med Shakespeare.
Pjäsen blev utgångspunkt för Hilding Rosenbergs opera Marionetter (1938). Svenska titeln, De skapade intressena, låter styltigare än den mer geniala engelska varianten The Bonds of Interest. Min egen sammanfattning blir att 'allt går att sälja med mördande reklam'. Leandro och Crispín är hungriga och utfattiga, varför Crispín drar igång en ekonomisk karusell som involverar i stort sett alla i omgivningen. Där han lovar runt och håller tunt. Det blir som en nidbild av konsumtionssamhället, alla måste konsumera på lånade pengar för att få hjulen att börja snurra.
Den snåle rike Pulcinela, som ogärna släpper ett enda av sina mynt, får i slutänden betala hela kalaset, och detta genom att il Dottore, en pedantisk jurist, agerar lagvrängare genom att flytta plats på ett kommatecken i sitt juridiska dokument. Det är mycket elegant utfört på spanska. En hel lång mening får helt omvänd betydelse genom ett enda kommatecken. Svåröversatt naturligtvis. Men sluteffekten liknar vad man kan uppleva vid en listigt utförd deckarintrig, förutom att det skapar skratt.
För att vi inte ska ställa oss på Pulcinelas sida, får vi tidigt i pjäsen veta att hans rikedom är allt annat än ärligt ihopsamlad, och är dessutom som far kallsinnig inför sin dotters känslor.
1922 års Nobelpris i litteratur gick till spanjoren Jacinto Benavente (1866-1954), en mycket produktiv dramatiker av ca 170 teaterstycken. Han debuterade i början av 1890-talet och kämpade för realism och ett naturligt språkbruk på scenen, vilket säkert beror på att han själv började som skådespelare (inte poet) och utgick från det som kändes naturligt, snarare än storstilade ideal. Det tog ett drygt decennium för honom att slå igenom, men sedan lär han ha dominerat den spanska scenen både med sin stil och sin produktivitet.
Jag har bara läst ett av hans dramer, Los intereses creados (1907), tydligen hans 53:e pjäs, ett kammarspel som ansetts vara ett av hans bästa och därför finns i nytryck än idag, i vilken han själv ofta spelade huvudpersonen Crispín. Ironi och språk flyter fram elegant, men pjäsen avviker från hans övriga genom att anknyta till 1500-talets italienska Commedia dell'arte, som förlitar sig på ironiserande standard-karaktärer. Därmed uppstår en fars som driver med samhället. Dessutom förflyttas vi bakåt i tiden, till ca 1600, vilket inte bara frammanar en yvigare stil på karaktärer och slapstick, utan samtidigt anknyta till en forn storhetstid, Cervantes eleganta ironi i historierna om Don Quijote, samtida med Shakespeare.
Pjäsen blev utgångspunkt för Hilding Rosenbergs opera Marionetter (1938). Svenska titeln, De skapade intressena, låter styltigare än den mer geniala engelska varianten The Bonds of Interest. Min egen sammanfattning blir att 'allt går att sälja med mördande reklam'. Leandro och Crispín är hungriga och utfattiga, varför Crispín drar igång en ekonomisk karusell som involverar i stort sett alla i omgivningen. Där han lovar runt och håller tunt. Det blir som en nidbild av konsumtionssamhället, alla måste konsumera på lånade pengar för att få hjulen att börja snurra.
Den snåle rike Pulcinela, som ogärna släpper ett enda av sina mynt, får i slutänden betala hela kalaset, och detta genom att il Dottore, en pedantisk jurist, agerar lagvrängare genom att flytta plats på ett kommatecken i sitt juridiska dokument. Det är mycket elegant utfört på spanska. En hel lång mening får helt omvänd betydelse genom ett enda kommatecken. Svåröversatt naturligtvis. Men sluteffekten liknar vad man kan uppleva vid en listigt utförd deckarintrig, förutom att det skapar skratt.
För att vi inte ska ställa oss på Pulcinelas sida, får vi tidigt i pjäsen veta att hans rikedom är allt annat än ärligt ihopsamlad, och är dessutom som far kallsinnig inför sin dotters känslor.
2014-07-05
Den vedervärdige mannen från Säffle - Sjöwall-Wahlöö (1971)
Sjunde boken om Martin Beck tillhör ju höjdpunkterna, filmad redan 1976 som Mannen på taket, med Carl-Gustaf Lindstedt. Den gick i repris på TV häromveckan, men jag missade den då, och trots att jag har minnesbilder kring den, bilden av Lindstedt, så är jag osäker på om jag verkligen sett den, elelr snarare minns affischer och filmkrönikor etc. Men läst den har jag gjort ett par gånger.
Nu när jag läser den i relation till övriga böcker i serien 'Roman om ett brott', märker jag hur tidsspannet krymper. De första fem böckerna handlade mer om en långdragen vardag, där brotten tog lång tid att lösa sig - via mer eller mindre tillfälligheter. Sjätte boken begränsades till under två veckor. Denna bok rör sig om totalt ca 13 timmar, från mord till våldsam upplösning, den 3 april 1971. Alltså en förtätad storyline.
I förra boken fanns arbetslöshet och vräkning som bottenorsaker. Denna gång är den direkt utlösande orsaken att barnavårdsnämnden tar barnet ifrån en redan plågad man. Hämnd utlöses. Karaktärerna är huvudsakligen poliser, hela serien bildar poliserna ett mikrokosmos av samhället, med deras olika psykologiska bevekelsegrunder, alltifrån pacifister till prisbelönta prickskyttar.
Jag blir aldrig riktigt klok på Gunvald Larsson, som har lätt att gå över gränsen och bruka våld mot de misstänkta. Han har tidigare sagt sig 'tycka synd om' nästan alla, offer och förövare lika. Samtidigt verkar han förakta såväl kollegor som brottslingar. Han sägs här uttryckligen vara så illa omtyckt just för att han inte hemfallit åt 'kamaraderiet' inom polisen. Vilket då skulle vara det enda som skiljer honom från förövaren i just denna roman?
Jag är dessutom extra förtjust i denna del eftersom historien rör sig kring platser jag själv vistats på och kring åratal under mitt eget liv: Dalagatan, Sabbatsberg, Eastmaninstitutet, Vasaparken, för att inte tala om Segeltorp, där jag har min arbetsplats sedan över tio år tillbaka i en gammal 30-talsvilla inte långt från Gamla Södertäljevägen, om än på andra sidan, inte på den höglänta.
Denna historia bjuder alltså på action, och hur slätt 'specialister på närstrid' står sig mot 'desperados'. Nog måste väl den här boken ha hört till det som gjorde serien världsberömd. Galenskap, hämnd, våld, hat. Poliser som mördar poliser.
Nu när jag läser den i relation till övriga böcker i serien 'Roman om ett brott', märker jag hur tidsspannet krymper. De första fem böckerna handlade mer om en långdragen vardag, där brotten tog lång tid att lösa sig - via mer eller mindre tillfälligheter. Sjätte boken begränsades till under två veckor. Denna bok rör sig om totalt ca 13 timmar, från mord till våldsam upplösning, den 3 april 1971. Alltså en förtätad storyline.
I förra boken fanns arbetslöshet och vräkning som bottenorsaker. Denna gång är den direkt utlösande orsaken att barnavårdsnämnden tar barnet ifrån en redan plågad man. Hämnd utlöses. Karaktärerna är huvudsakligen poliser, hela serien bildar poliserna ett mikrokosmos av samhället, med deras olika psykologiska bevekelsegrunder, alltifrån pacifister till prisbelönta prickskyttar.
Jag blir aldrig riktigt klok på Gunvald Larsson, som har lätt att gå över gränsen och bruka våld mot de misstänkta. Han har tidigare sagt sig 'tycka synd om' nästan alla, offer och förövare lika. Samtidigt verkar han förakta såväl kollegor som brottslingar. Han sägs här uttryckligen vara så illa omtyckt just för att han inte hemfallit åt 'kamaraderiet' inom polisen. Vilket då skulle vara det enda som skiljer honom från förövaren i just denna roman?
Jag är dessutom extra förtjust i denna del eftersom historien rör sig kring platser jag själv vistats på och kring åratal under mitt eget liv: Dalagatan, Sabbatsberg, Eastmaninstitutet, Vasaparken, för att inte tala om Segeltorp, där jag har min arbetsplats sedan över tio år tillbaka i en gammal 30-talsvilla inte långt från Gamla Södertäljevägen, om än på andra sidan, inte på den höglänta.
Denna historia bjuder alltså på action, och hur slätt 'specialister på närstrid' står sig mot 'desperados'. Nog måste väl den här boken ha hört till det som gjorde serien världsberömd. Galenskap, hämnd, våld, hat. Poliser som mördar poliser.
2014-07-02
Polis, polis, potatismos - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1970)
Sjätte boken om Martin Beck och Riksmordkommissionen är betydligt mer begränsad i tid än tidigare historier. Hela mordutredningen pågår och klaras av under första halvan av juli, år 1969, främst i Skåne. Det är semestertider och en ovanligt varm sommar. Martin Beck är nere i Skåne och samarbetar med Månsson och Skacke. Kollberg är extremt grinig över personalbristen.
Förutom den stående ironin kring Solna-poliserna Kristiansson och Kvant, satiriserar författarna denna gång även över Säpo, som inkompetenta och överdrivet nojiga kring utlänningar och vänsteranhängare. Vilket väl kan sägas låg i tiden. Mer udda är att denne Paulsson, säpo-agent för mig framstår som en utseendemässig hybrid av mustaschprydd korpulent 'Poirot', men betydligt färgstarkare till klädseln med bl.a. poppiga pepita-rutor, vilket gör ett osannolikt intryck på mig.
Däremot tycks 68-vågen nu börja avspeglas i kriminalhistorien, där nyrika klippare med skumraskaffärer skor sig på vanliga knegare. Symptomatiskt är då att förövaren, som handlat i vredesmod, öppet erkänner vad han gjort sig skyldig till, medan 'profitörerna' - förutom mordoffret självt - kan leva vidare i ohotad lyx.
Tyvärr finns det svagheter i intrigen, som det ytliga affärssvamlet, vilket inte ger något trovärdigt intryck på mig alls. Dessutom frågar jag mig hur Åsa Torell, den förolyckade Stenströms flickvän, på bara två år har lyckats gå från den plötsliga lusten att 'bli polis' till att både ha avklarat studierna, samt jobbat till sig erfarenhet nog att jobba självständigt och genomföra förhör inom sin rotel. Plötsligt har alltså en kvinna dykt upp på scen, mer än bara som offer eller jobbig hustru.
Apropå det så har Beck skilt sig, så vi slipper den hustrubilden, lever åter som ungkarl - men det räcker inte för att motivera sexet mellan honom och Åsa. Alltså ännu ett osannolikt drag.
Förutom den stående ironin kring Solna-poliserna Kristiansson och Kvant, satiriserar författarna denna gång även över Säpo, som inkompetenta och överdrivet nojiga kring utlänningar och vänsteranhängare. Vilket väl kan sägas låg i tiden. Mer udda är att denne Paulsson, säpo-agent för mig framstår som en utseendemässig hybrid av mustaschprydd korpulent 'Poirot', men betydligt färgstarkare till klädseln med bl.a. poppiga pepita-rutor, vilket gör ett osannolikt intryck på mig.
Däremot tycks 68-vågen nu börja avspeglas i kriminalhistorien, där nyrika klippare med skumraskaffärer skor sig på vanliga knegare. Symptomatiskt är då att förövaren, som handlat i vredesmod, öppet erkänner vad han gjort sig skyldig till, medan 'profitörerna' - förutom mordoffret självt - kan leva vidare i ohotad lyx.
Tyvärr finns det svagheter i intrigen, som det ytliga affärssvamlet, vilket inte ger något trovärdigt intryck på mig alls. Dessutom frågar jag mig hur Åsa Torell, den förolyckade Stenströms flickvän, på bara två år har lyckats gå från den plötsliga lusten att 'bli polis' till att både ha avklarat studierna, samt jobbat till sig erfarenhet nog att jobba självständigt och genomföra förhör inom sin rotel. Plötsligt har alltså en kvinna dykt upp på scen, mer än bara som offer eller jobbig hustru.
Apropå det så har Beck skilt sig, så vi slipper den hustrubilden, lever åter som ungkarl - men det räcker inte för att motivera sexet mellan honom och Åsa. Alltså ännu ett osannolikt drag.
2014-06-28
Brandbilen som försvann - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1969)
Femte delen om Martin Beck och Mordkommissionen utspelas revolternas år 1968, men detta nämns nästan inte alls. Militärdiktaturer fanns det gott om även i Europa, alldeles inpå knuten, men Sverige var relativt lugnt. Romanen fokuserar på polisernas trägna arbete, hur det obegripliga nystas upp. Inga ledtrådar dukas fram för läsaren i förväg, inte desto mindre finns det några spektakulära lösningar som gör läsandet intressant.
Och i övrigt är det Sir Arthur Conan Doyles geniala idé som lyser igenom. Att vi, trots den avslutande historien, får följa ett gäng bekanta karaktärer i deras vardag, bara lite fördjupade i varje bok. Igenkännandets trygghet. Lite spridda skratt åt dumheter. Mordkommissionen är noga med vad som inte ligger på deras bord, vad som inte angår dem - dit hör demonstrationer, knark, stölder - dvs allt utom mord.
Historien pågår över sommaren när nästan alla inblandade tar semester och ägnar sig åt sitt eget liv, skapar andrum för sina snilleblixtar. 'Utlänningar' blir ett växande inslag, fördomar grasserar under ytan, men eftersom svensk ekonomi ropade efter arbetskraft slogs två flugor i en smäll, när vi tog emot flyktingar undan fattigdom och militarism. Flyktingar sågs ännu som en tillfällig arbetskraftsresurs, detta var innan ordet blev så 'fult' att det fick bytas ut mot 'invandrare'.
Det var det här året Sovjet marscherade in i Prag, det nämns i en bisats mot slutet, när den avlidne unge Stenströms lika unga efterträdare Skacke, genom att rikta sin pistol mot fel person, riskerar sätta igång tredje världskriget. Det var ett överhängande hot i allas medvetande på 1960-talet. Den som läser romanerna idag, och inte minns hur det var, får bara den lättlästa deckare, som inte beskriver sin tid, utan tar sin egen tid som självklar och underförstådd. Resultatet blir en alldaglig deckarhistoria, som kan läsas oberoende av sin tidskontext.
Det är väl därför den kan filmas än idag med nya historier, instoppade i vår nutid. Ändå kan jag inte låta bli att leta efter mitt barndoms Stockholm mellan raderna.
Och i övrigt är det Sir Arthur Conan Doyles geniala idé som lyser igenom. Att vi, trots den avslutande historien, får följa ett gäng bekanta karaktärer i deras vardag, bara lite fördjupade i varje bok. Igenkännandets trygghet. Lite spridda skratt åt dumheter. Mordkommissionen är noga med vad som inte ligger på deras bord, vad som inte angår dem - dit hör demonstrationer, knark, stölder - dvs allt utom mord.
Historien pågår över sommaren när nästan alla inblandade tar semester och ägnar sig åt sitt eget liv, skapar andrum för sina snilleblixtar. 'Utlänningar' blir ett växande inslag, fördomar grasserar under ytan, men eftersom svensk ekonomi ropade efter arbetskraft slogs två flugor i en smäll, när vi tog emot flyktingar undan fattigdom och militarism. Flyktingar sågs ännu som en tillfällig arbetskraftsresurs, detta var innan ordet blev så 'fult' att det fick bytas ut mot 'invandrare'.
Det var det här året Sovjet marscherade in i Prag, det nämns i en bisats mot slutet, när den avlidne unge Stenströms lika unga efterträdare Skacke, genom att rikta sin pistol mot fel person, riskerar sätta igång tredje världskriget. Det var ett överhängande hot i allas medvetande på 1960-talet. Den som läser romanerna idag, och inte minns hur det var, får bara den lättlästa deckare, som inte beskriver sin tid, utan tar sin egen tid som självklar och underförstådd. Resultatet blir en alldaglig deckarhistoria, som kan läsas oberoende av sin tidskontext.
Det är väl därför den kan filmas än idag med nya historier, instoppade i vår nutid. Ändå kan jag inte låta bli att leta efter mitt barndoms Stockholm mellan raderna.
The Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1892)
När Arthur Conan Doyle skapade karaktären Sherlock Holmes, 1887, ingick han i en större upplagd roman (En studie i rött) med förgreningar till Amerikas guldrush, och sensationer som mormoner. Alltså en spretig historia, som visar tecken på Doyles önskan att skriva historiska romaner. Utgivarna var dock mer intresserade av karaktär Sherlock Holmes, mästerdetektiven, vilken på uppdrag av en tidning, fördjupades 1890 i De fyras tecken, en historia med förgreningar till Indien. När The Strand Magazine 1891 bad Doyle om ännu en följetong om Sherlock Holmes, funderade han och kom fram till att han hellre skrev avslutade noveller, så läsarna slapp tappa tråden om de missade ett kapitel. Ett genialt drag som dominerat deckargenren sedan dess. Oavsett om det är noveller eller hela romaner, så serveras vi ett avslutat mysterium, med en mer eller mindre plausibel gåta och lösning, medan det som intresserar oss är de återkommande karaktärerna - detektiverna, poliserna - deras långsamma utveckling mitt i vardagen full av arbete och tilltrassalt privatliv. Det är något vi själva kan relatera till, livet innehåller sällan snyggt avslutade historier, vi går och tragglar och känner oss kluvna över både det ena och det andra.
Arthur Conan Doyle skrev tolv noveller till tidningen 1891-92, senare samlade som The Adventures of Sherlock Holmes, och ännu fler skulle det bli - över femtio - efter utgivarens övertalning. Och den som levandegör alltihop är vännen Dr Watson, som inte bara observerar och relaterar de vetenskapliga fakta som tycks vara det enda som intresserar Sherlock, utan gärna broderar ut och knyter ihop, som den historieberättare han är. Watson får till och med en reprimad kring detta i början av en novell, (The Copper Beeches) när Holmes betonar att hans egen skicklighet, slutledningsförmåga, är "an impersonal thing ... beyond myself", alltså att han själv uppfattar logik som en objektiv vetenskaplig metod, oberoende av honom själv.
"Crime is common, logic is rare. Therefore it is upon the logic rather than upon the crime that you should dwell. You have degraded what should have been a course of lectures into a series of tales."
Watson inleder alltså med att relatera hur besviken Sherlock är över att se sina torra fakta omvandlade till romantiska historier, men ger sig därefter genast i kast med att relatera ännu ett bizarrt mysterium kring mänskliga känslor, som Holmes sedan nystar upp med logikens hjälp. Dessa tidiga deckarhistorier är inte centrerade kring mord, som idag, utan är mer surrealistiska mysterier, som gror i okunnig vidskepelsen, men som enligt Holmes alltid har en naturlig förklaring. Mysterierna kan dölja missförstånd, och nystas upp för att visa att något brott trots allt inte ägt rum. Ofta försvinner den ena äkta maken, med eller mot den andres vilja. I botten kan ligga kontaktbrist och ofrivilliga äktenskap. Allt styrt av passioner.
Får vi bara fram rätt fakta, kan vi ta oss 'bortom' (beyond) alla känslor som rör till mänskliga relationer. Holmes vill förlitar sig helt på hjärnbarkens yttre vindlingar fyllda med pigga grå celler, det som skiljer den mänskliga hjärnan från djurens. Medan Watson står för känslor och fantasi, och är den omtänksamme vännen, som alltid ställer upp. Vi behöver dock inte tvinga in Holmes och Watson i ett stereotyps motsatsförhållande - för Holmes är ingen robotdator, utan en motsägelsefull människa som alla andra, även om han är skickligare på att bortse från sina känslor.
"Crime is common, logic is rare" visar snarare på det motsägelsefulla i den mänskliga naturen. Trots att vi höjer logiken till skyarna och påstår att det får människan att stå över djuren, så styrs vi mer av våra känslor, och instinkter. Logiken kan visserligen rensa ut vidskepelser, men riskerar också att slå över i omänsklighet. Även om logik är ett vapen mot vidskepelse, behöver vi även vaska fram våra friska instinkter, och där står sig logiken slätt.
Arthur Conan Doyle skrev tolv noveller till tidningen 1891-92, senare samlade som The Adventures of Sherlock Holmes, och ännu fler skulle det bli - över femtio - efter utgivarens övertalning. Och den som levandegör alltihop är vännen Dr Watson, som inte bara observerar och relaterar de vetenskapliga fakta som tycks vara det enda som intresserar Sherlock, utan gärna broderar ut och knyter ihop, som den historieberättare han är. Watson får till och med en reprimad kring detta i början av en novell, (The Copper Beeches) när Holmes betonar att hans egen skicklighet, slutledningsförmåga, är "an impersonal thing ... beyond myself", alltså att han själv uppfattar logik som en objektiv vetenskaplig metod, oberoende av honom själv.
"Crime is common, logic is rare. Therefore it is upon the logic rather than upon the crime that you should dwell. You have degraded what should have been a course of lectures into a series of tales."
Watson inleder alltså med att relatera hur besviken Sherlock är över att se sina torra fakta omvandlade till romantiska historier, men ger sig därefter genast i kast med att relatera ännu ett bizarrt mysterium kring mänskliga känslor, som Holmes sedan nystar upp med logikens hjälp. Dessa tidiga deckarhistorier är inte centrerade kring mord, som idag, utan är mer surrealistiska mysterier, som gror i okunnig vidskepelsen, men som enligt Holmes alltid har en naturlig förklaring. Mysterierna kan dölja missförstånd, och nystas upp för att visa att något brott trots allt inte ägt rum. Ofta försvinner den ena äkta maken, med eller mot den andres vilja. I botten kan ligga kontaktbrist och ofrivilliga äktenskap. Allt styrt av passioner.
Får vi bara fram rätt fakta, kan vi ta oss 'bortom' (beyond) alla känslor som rör till mänskliga relationer. Holmes vill förlitar sig helt på hjärnbarkens yttre vindlingar fyllda med pigga grå celler, det som skiljer den mänskliga hjärnan från djurens. Medan Watson står för känslor och fantasi, och är den omtänksamme vännen, som alltid ställer upp. Vi behöver dock inte tvinga in Holmes och Watson i ett stereotyps motsatsförhållande - för Holmes är ingen robotdator, utan en motsägelsefull människa som alla andra, även om han är skickligare på att bortse från sina känslor.
"Crime is common, logic is rare" visar snarare på det motsägelsefulla i den mänskliga naturen. Trots att vi höjer logiken till skyarna och påstår att det får människan att stå över djuren, så styrs vi mer av våra känslor, och instinkter. Logiken kan visserligen rensa ut vidskepelser, men riskerar också att slå över i omänsklighet. Även om logik är ett vapen mot vidskepelse, behöver vi även vaska fram våra friska instinkter, och där står sig logiken slätt.
2014-06-21
Den skrattande polisen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1968)
I fjärde Martin Beck-historien är vi framme vid hösten 1967 och demonstrationer mot USA och Vietnamkriget uppmärksammas. Kritik riktas mot att polisresurser ödas mer mot demonstranter, än på att lösa verkliga brott. Å andra sidan sägs bokens inledande massmord på en buss utlösa så många razzior - i brist på bättre förslag för att finna den skyldige - att hela den undre världen måste ligga lågt och slutligen gärna hjälper polisen för att få tillbaka sin 'arbetsro'.
En av de döda på bussen är en yngre poliskollega, den i början av serien hunsade Stenström, vilket gör att hela kåren har svårt att acceptera dådet som 'en galnings sensationshandling'. I och med detta inleds en komplicerad intrig, med trådar tillbaka till en 16 år gammalt snart preskriberat mord, med en utredning på flera tusen sidor, som ingenstans ledde. Återigen får alla i Mordkommisionen bidra med sina individuella specialiteter och funderingar, att lägga sina bitar i det stora komplicerade pusslet. Och så blir boken nästan en pusseldeckare, med många trådar att följa.
Gunvald Larsson framträder i en mer positiv dager, och får några slutord om att han normalt sett 'tycker synd om nästan alla' han möter i sitt jobb - vilket vi tidigare inte insett utifrån hans kantiga yttre - men det finns vissa 'självupptagna svin' som skor sig på andra, vilket gör honom rasande.
Fler kvinnor får ta plats i denna bok, och polisfruarna sticker fram en aning ur skuggorna. Dock vilar större delen av intrigen på 'nymfomani', en omhuldad myt mitt i den då pågående sexuella frigörelsen. När kvinnor inte längre döljer sin sexualitet blir de skrämmnade. Den överdrivna hotbilden av den 'omättliga kvinnan' känns idag enbart som dammig schablon.
Titeln Den skrattande polisen lånades av Charles Penrose gamla engelska Music Hall-låt med samma namn. Music Hall visades även på svensk TV på den tiden vi hade bara en eller två kanaler. Den mördade polisen hade börjat känna vittring, kände glädjen att komma lösningen på spåren, men han hann inte redovisa sin upptäckt. Martin Becks skratt när han inser att de gjort om hela Stenströms arbete helt i onödan, är nog av en helt annan art ...
En av de döda på bussen är en yngre poliskollega, den i början av serien hunsade Stenström, vilket gör att hela kåren har svårt att acceptera dådet som 'en galnings sensationshandling'. I och med detta inleds en komplicerad intrig, med trådar tillbaka till en 16 år gammalt snart preskriberat mord, med en utredning på flera tusen sidor, som ingenstans ledde. Återigen får alla i Mordkommisionen bidra med sina individuella specialiteter och funderingar, att lägga sina bitar i det stora komplicerade pusslet. Och så blir boken nästan en pusseldeckare, med många trådar att följa.
Gunvald Larsson framträder i en mer positiv dager, och får några slutord om att han normalt sett 'tycker synd om nästan alla' han möter i sitt jobb - vilket vi tidigare inte insett utifrån hans kantiga yttre - men det finns vissa 'självupptagna svin' som skor sig på andra, vilket gör honom rasande.
Fler kvinnor får ta plats i denna bok, och polisfruarna sticker fram en aning ur skuggorna. Dock vilar större delen av intrigen på 'nymfomani', en omhuldad myt mitt i den då pågående sexuella frigörelsen. När kvinnor inte längre döljer sin sexualitet blir de skrämmnade. Den överdrivna hotbilden av den 'omättliga kvinnan' känns idag enbart som dammig schablon.
Titeln Den skrattande polisen lånades av Charles Penrose gamla engelska Music Hall-låt med samma namn. Music Hall visades även på svensk TV på den tiden vi hade bara en eller två kanaler. Den mördade polisen hade börjat känna vittring, kände glädjen att komma lösningen på spåren, men han hann inte redovisa sin upptäckt. Martin Becks skratt när han inser att de gjort om hela Stenströms arbete helt i onödan, är nog av en helt annan art ...
2014-06-18
Mannen på balkongen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1967)
I tredje boken har kommissarie Martin Beck och hans poliskollegor äntligen landat i Stockholm fullt ut. Brott sker i Vanadisparken, Tantolunden, och många gator är med i bilden. Kollberg har flyttat till Skärmarbrink och kommer därmed närmare Beck som bor kvar i Bagarmossen.
I denna bok fördjupas karaktärerna. Melanders minneskonst blir avgörande, en spricka märks mellan Gunvald Larsson och de övriga. Gunvald upplevs stel, omständlig och kvinnofientlig. Kollberg är systematisk och vapenmotståndare. Han ser inte vapen som bästa styrkedemonstration. Kollberg känner att allmänheten och pressen ser infångandet av brottslingar som ett tillfälligheternas spel, att polisen haft 'tur', snarare än skicklighet. Något som minskar betydelsen av hans arbete, som han vill se som ett medvetet arbete att göra nätet så finmaskigt som möjligt, för att hjäpa turen på traven. Det är hans plikt: Han önskar också att ungdomarnas växande narkotikamissbruk kunde bemötas via effektiv motargumentation, hellre än med hot.
Brottet, små flickor våldtas och mördas, lär vara inspirerat av en verklig seriemördare, som härjat 1958-1963, bland annat i Vita bergsparken. Saken är att jag själv växte upp där i närheten just dessa år. Och när jag tänker tillbaka på 1967, tillkomståret för just denna polisroman, hade jag en väninna som råkat ut för en blottare i en annan park. Jag minns att vi fick följa med henne till polisen, satt i väntrummet, när hon skulle titta igenom kataloger över möjliga förövare. Men hon hittade ingen likhet. Jag kan dock förstå hysterin så här i backspegeln, föräldrarnas rädsla, om morden nyligen varit nyhetsstoff. I boken startar föräldrar en 'frivilllig beväpnad skyddskår', vilket naturligtvis bara piskar upp lynchstämningen på ett negativt sätt.
Obehagligt, men knappt uttalat, är den koppling som kan anas mellan raderna, bilden som inte uttalas om ett samband mellan den känslomässigt hämmade mördarens handlande, och den kvinnliga sexuella frigörelsen, yttrat i kortkorta kjolar och nättrosor ...
En lättnad efter allt elände är paret Kristiansson och Kvant, 'radiopoliserna' som begärt flyttning till Solna. De som föredrar att glassa runt i sin 'radiopolisbil', men helst slipper tampas med brottslingar. Äntligen något att skratta kring, godmodigt, det vi vanliga civila kan relatera till. De får också illustrera att brottslingarna - trots allt - fångas av en slump, även om det är Martin Becks arbetsgrupp som fått fram en efterlysning och ett signalement att gå efter.
I denna bok fördjupas karaktärerna. Melanders minneskonst blir avgörande, en spricka märks mellan Gunvald Larsson och de övriga. Gunvald upplevs stel, omständlig och kvinnofientlig. Kollberg är systematisk och vapenmotståndare. Han ser inte vapen som bästa styrkedemonstration. Kollberg känner att allmänheten och pressen ser infångandet av brottslingar som ett tillfälligheternas spel, att polisen haft 'tur', snarare än skicklighet. Något som minskar betydelsen av hans arbete, som han vill se som ett medvetet arbete att göra nätet så finmaskigt som möjligt, för att hjäpa turen på traven. Det är hans plikt: Han önskar också att ungdomarnas växande narkotikamissbruk kunde bemötas via effektiv motargumentation, hellre än med hot.
Brottet, små flickor våldtas och mördas, lär vara inspirerat av en verklig seriemördare, som härjat 1958-1963, bland annat i Vita bergsparken. Saken är att jag själv växte upp där i närheten just dessa år. Och när jag tänker tillbaka på 1967, tillkomståret för just denna polisroman, hade jag en väninna som råkat ut för en blottare i en annan park. Jag minns att vi fick följa med henne till polisen, satt i väntrummet, när hon skulle titta igenom kataloger över möjliga förövare. Men hon hittade ingen likhet. Jag kan dock förstå hysterin så här i backspegeln, föräldrarnas rädsla, om morden nyligen varit nyhetsstoff. I boken startar föräldrar en 'frivilllig beväpnad skyddskår', vilket naturligtvis bara piskar upp lynchstämningen på ett negativt sätt.
Obehagligt, men knappt uttalat, är den koppling som kan anas mellan raderna, bilden som inte uttalas om ett samband mellan den känslomässigt hämmade mördarens handlande, och den kvinnliga sexuella frigörelsen, yttrat i kortkorta kjolar och nättrosor ...
En lättnad efter allt elände är paret Kristiansson och Kvant, 'radiopoliserna' som begärt flyttning till Solna. De som föredrar att glassa runt i sin 'radiopolisbil', men helst slipper tampas med brottslingar. Äntligen något att skratta kring, godmodigt, det vi vanliga civila kan relatera till. De får också illustrera att brottslingarna - trots allt - fångas av en slump, även om det är Martin Becks arbetsgrupp som fått fram en efterlysning och ett signalement att gå efter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
