Igår läste jag ut ännu en bok av Elsie Johansson, Näckrosträdet (2004). Har en riktig knut i magen efter att ha läst den. Det är en beskrivning av ett problematiskt äktenskap, från början till slut, så som jag aldrig tror att ett äktenskap tidigare beskrivits.
Det är ett sammantvinnat raspigt rep av hampa, av eviga behov och ångest, som dödar all kärlek. Kärlek är ett alltför stort mirakel, som huvudpersonen Hildur, som döper om sig till Hilde, inte vågar tro på.
I början av boken drar jag mig till minnes Kerstin Thorwalls böcker om Helga, byggd på hennes mors liv. Både Helga och Hildur gifter sig med psykiskt labila män, Helga närmast lurad in i alliansen. Men inte Hildur. Hon ångrar aldrig sitt beslut, trots livets smärtsamma verklighet. Inte kan hon förneka det mest oskyldiga hoppfulla i sig själv. För livets ljusa minnen, är som smultron på ett strå.
Återigen har Elsie valt en mycket symbolisk titel. Näckrosen dyker upp som symbol ett flertal gånger genom boken. När någon tror att de vet något om hennes man, den lättsamme och trevlige, eller om hur deras äktenskap misslyckats 'för att hon är som hon är', för ingen utomstående vet hur det är. Hildur sviker aldrig sin Ivan, aldrig att hon skulle avslöja hans svagheter. Hon bara tänker: 'Vad vet ni om näckrosen, förutom den lilla knoppen över ytan?'
Nej. Näckrosen befinner sig huvudsakligen under vattnet. Vatten som symbol för vårt undermedvetna, vår känslovärld. Trädet är det hon mediterar sig till att bli, när hon äntligen försöker skaffa sig ett eget liv och egen styrka. Björk är hennes mantra.
Som en röd sargad tråd genom boken går besvikelsen över den religiösa världen. Jesuskladdet. Det kan hon inte tro på som sanning. Hennes man är gång på gång otrogen. Värsta sveket var med hennes egen väninna, hon som alltid pratar om Jesus och den gudomliga kärleken. Då storknar Hildur av hat. Och på resa i Jerusalem blir hon våldtagen. Och en präst som skall trösta henne när maken ligger för döden, om honom fantiserar hon samhörighet och åtrå. Men han flyr.
Men Hildrur lär sig till slut att 'förlåta' Jesus-kvinnan, inte ta till sitt hjärta, utan just för att det är synd om henne i hela sin skröplighet. I sin nyfunna styrka säger Hildur:
"Jag är ändå ett träd, fast barken emellanåt flagar tunn och skör."
En talande sann bild. Så sant och klart som Elsie Johanssons språk alltid är, poeten. Även om denna bok är mycket dyster rakt igenom. Ett helt liv, så tungt. Hennes man, den otrogne, var hennes livsarbete. Deras hopplösa äktenskap var det livsarbete hon aldrig kunde överge.
Ja, vad vet vi egentligen om meningen i våra liv, här där vi strävar efter maximal självförverkligande. Vad ska man då säga om ett liv, som är helt på andras vilkor. Det är lätt att sörja den 'som aldrig fått självförverkliga sig' ... Men vad vet vi om vilket liv som skall förverkligas?
2008-11-17
Andlighet
Andlighet är kontakt med en icke-materiell verklighet.
Läste igår ut ytterligare en bok av Elsie Johansson: Näckrosträdet. På sidan 75 skriver hon:
'Nej, vi skapar inte oss själva, men vi skapar våra gudar. Ur vilket kaos i oss föds dessa gudar.'
Näckrosträdet har i sig en stark tråd av besvikelse över religiös falskhet. För överallt där människor samlas så samlas även mänskliga svagheter. Andligheten handlar främst om att nå fram till idealen bortom de mänskliga svagheterna. Ha en förebild. Men om vi inte skapar oss själva. Var kommer vi då ifrån?
Vi skapar våra gudar, vår tro, som ett försök till tolkning hur universum hänger ihop, vi och materien och det andliga. Alltså förändras också den tolkningen i takt med förändringar i samhället.
Begrepp vrids och förändras...
Beroende på våra egna erfarenheter.
Läste igår ut ytterligare en bok av Elsie Johansson: Näckrosträdet. På sidan 75 skriver hon:
'Nej, vi skapar inte oss själva, men vi skapar våra gudar. Ur vilket kaos i oss föds dessa gudar.'
Näckrosträdet har i sig en stark tråd av besvikelse över religiös falskhet. För överallt där människor samlas så samlas även mänskliga svagheter. Andligheten handlar främst om att nå fram till idealen bortom de mänskliga svagheterna. Ha en förebild. Men om vi inte skapar oss själva. Var kommer vi då ifrån?
Vi skapar våra gudar, vår tro, som ett försök till tolkning hur universum hänger ihop, vi och materien och det andliga. Alltså förändras också den tolkningen i takt med förändringar i samhället.
Begrepp vrids och förändras...
Beroende på våra egna erfarenheter.
2008-11-12
Babylons skapelsemyt
Har i min ägo en vacker liten bok - Enuma Elish : det babyloniska skapelseeposet, stiligt översatt från det utdöda semitiska språket akkadiska, av den unge språkvetaren Ola Wikander. Den är inbunden och har härlig papperskvalitet. Översättningen flyter på en mycket behaglig svenska.
Mesopotamien, tvåflodslandet i vars kärna Irak ligger idag. Iran i bergen nordost därom var en del av den bördiga halvmåne av berg som omgav Eufrats och Tigris dalgångar. Bördiga för att de soliga bergssidorna, hur än torra, också var idealiska för det gräs som människorna började skörda och förädla till våra dagars säd, med början för 10.000 år sedan. Klimatet blev torrare, bytesdjur minskade, men av gräset kunde man koka gröt. Senare uppfanns brödbaket. Praktiskt och förföriskt.
Floddalen var sank och ständigt utsatt för översvämningar, bergssidorna var betydligt säkrare boplatser. Säkert även något svalare som bergstrakterar tenderar att vara. På dessa bergssidor blev man bofasta bönder för första gången. Folk samlades i allt större byar, byggde städer, som blev till stadsstater. Sumererna är det första folk från dessa nya samhällsförändringar som vi kan sätta namn på. Sumererna lärde sig samarbeta kring vidsträckta bevattningssystem längre ner i floddalarna. Sumerernas högkultur är 5000 år gammal, och den första som skapade ett skrivsystem, kilskriften. Var och en av deras städer hade sin egen skyddsgud. Sumerernas språk är inte släkt med något annat vi känner till. Grammatiken kan tyda på rötter från centralasien.
De fick dock inte vara ensamma länge i sitt område. Bördigheten drog. Semiter började invandra från Sinaihalvön, infiltrerade allt större områden. Akkad var den första semitiska staden i norra Irak. Deras språk, det första kända semitiska kallas akkadiska efter dem. De ville äta bröd och ta till sig den sumeriska kulturen. Mycket snabbt tog de över. Akkadiska blev Mesopotamiens kulturbärande språk i 2000 år, från ca 2300-400 f Kr, allmänt använt för diplomati och handel.
Sumeriska språket dog ut i talad form, men bevarades länge i skrift, studerad av den bildade eliten, för sin 'vetenskap', t ex astrologi. De akkadiska texterna innehåller sumeriska låneord och ordlekar, som bara eliten kan ha förstått.
Det tog ca 1000 år efter Akkads grundande innan Babylon blev en av huvudorterna. Det är osäkert när eposet Enuma elish sammanställdes, men helt säkert gjordes det av politiska skäl. Den äldsta bevarade texten är från 800 f Kr Babylons storhetstid. Men språkdräkten antyder att det sammanställdes ca 1500-1000 f Kr, vissa forskare tror ännu tidigare, 1800-1600 f Kr.
Dock, det mytologiska råmaterialet till eposet, områdets levande myter är mycket äldre än den tidpunkt då eposet redigerades med ett visst politiskt syfte. Eposet Enuma elish vill legitimera Babylon som världens centrum, att andra stadsstater skulle lyda Babylons härskare. Eposet ger därför en gudomlig förklaring till att den politiska makten lämnat den tidigare rådsförsamlingen och centraliserats till kungamakten.
Eposet skildrar en kamp mellan gudar, övergången från kaos till ordning, när världen skapas. Mytologin skiljer inte på heligt och profant. Myten används som argument för att legitimera den mänskliga kungen här på jorden. Vad som sker på jorden har redan skett bland gudarna. Högguden är kungens heliga förebild, som kungen fått sin makt från. Han gör som gudarna.
Ola Wikanders introduktion till eposet är mycket intressant. Utan den är det svårt att idag förstå den gamla kulturens tänkesätt. Intressant är nyanseringen av vad vi kallar polyteism.
I Mesopotamien lagrades minst två kulturer över varandra, den sumeriska och den semitiska. Ju närmare två kulturer kommer varandra, ju mindre känns skillnaderna. Gudarna blir som aspekter av varandra, och gudanamnen som översättningar. Romarna såg Jupiter i grekernas Zeus. Två namn på samma stormgud. Även i Mesopotamien fick samma gud olika namn.
Ola Wikander förklarar Namngivningen som oerhört viktig. Namet skapar gudens, människans, tingets roll i världen. Namnet är ödet, den specifika plats vi intar i världen. Walter Ong förklarar att i muntliga kulturer är ordet magiskt; att ge en order; att recitera ett epos. Hos tidiga skrivkulturer överfördes magin på det skrivna ordet. 1:a Mosebok visar att Guds ord hade magisk skaparkraft.
Babylons skyddsgud var stormguden Marduk. I eposets avslutning, där alla andra gudar lovar att lyda honom, räknar man upp Marduks 50 namn, ärebenämningar, 50 olika gudanamn med var sin funktion i världen och samhället. Det inleds med orden: ' ...med vilket namn vi än åkallar honom skall han vara vår gud!' Alla olika gudar är alltså bara en aspekt av Marduk - alla är ett - Han är alla - Marduk är Herren.
Wikander förklarar att olika texter hade olika lösningar på denna mångfacetterade aspekt. I några texter är olika gudar som olika kroppsdelar av en enda gud. Det fanns ingen absolut motsättning mellan monoteism och polyteism i Mesopotamien.
Enuma elish inleds med Världens skapelse ur Kaos. Det kaotiska urtillståndet var inte namngivet, hade alltså inte fått sin roll, var inte skapat. Men detta urkaos bestod av två urprinciper:
Tiamat - saltvattnet, den kvinnliga vildsinta principen, Skapar-urmodern som födde alla.
Apsu - sötvattnet, den manliga principen.
När dessa två glider samman skapas världen, vild och kaotisk. I detta vatten föder Tiamat: Lahmu och Lahamu, Anshar och Kishar, och den femte guden, himmelsguden Anu. Ola Wikander summerar himmelsguden helt kort som en patriark utan absolut makt som mest delegerar uppgifter till andra gudar. I teorin är Anu den högste, men i praktiken hamnar han oftast i skymundan.
Intressant med tanke på Karen Armstrongs beskrivning i Myternas historia. Himlen väcker andliga upplevelser genom sitt eviga drama av blixtar, oväder, regnbågar, solnedgångar, månförmörkelser, meteorer osv. Attraherar och skrämmer. Ofattbar och fjärran, något vi inte kan påverka. Vördnad och förundran väcker tillbedjan, för att Himlen inkarnerar tillvarons heliga gåtfullhet. Vi tillber det inte, Himlen är opåverkbar, ogripbar, utan större konsekvenser för det mänsliga - alltså bleknade guden bort.
Karen Armstrong menar att under äldre stenålder, upstod på olika håll primitiv monoteism, runt en himmelsgud, ensam skapare av himmel och jord ur intet, en höggud som styr människors öden långt bortifrån. Han finns i varje pantheon, alltför upphöjd för att avbildas. Han vakar och bestraffar, men är frånvarande i vardagen. En impotent och dunkel skapargud, maktlös och undanträngd i periferin.
Skapelsemyter och himmelsgudar är spekulationer om universums uppkomst, kring dem uppstår ingen kult. I eposet ger Anu upphov till vishetsguden Ea, den förste att överträffa sina förfäder, den förste verkligt store guden. Han i sin tur blir far till stormguden Marduk, stadsstaten Babylons beskyddare, gudakonungensom eposet rör sig kring och vill legitimera som Babylons härskare.
I eposets skapelseberättelse är Tiamat den stora skaparkraften, urkraften. Hon och Apsu flyter samman. Ur Tiamat föds gudabarn som väsnas så Tiamat och Apsu inte kan fortsätta sin förgudomliga dvala. Apsu ilsknar till och ber Tiamat döda dem. Detta väcker Tiamats vrede. Hur är sömnlös, vägrar hon döda det hon själv skapat.
Apsu tänker då förgöra dem i smyg. Men visdomsguden Ea genomskådar planen, söver ner och dödar sin fader Apsu. Ur Apsu bygger Ea sitt tempel och flyttar in med sin hustru Damkina och avlar sonen Marduk. Farfar Anu, himmelsguden, hyllar sin sonson och ger honom dubbla gudomliga krafter (fyra ögon, fyra öron, fyra stormvindar).
Tiamat måste nu ingripa mot marduks förskräckliga vindar, med tanke på hur illa det gick för Apsu. Hon skapar en demonhär för att strida med sina gudabarn. Vishetsguden Ea blir genast varse detta och varnar Anshar, som ilsket svarar att det var Ea själv som satte igång eländet genom att döda Apsu. Ea (känd för sina heliga besvärjelser) måste själv betvinga kaosmonstret Tiamat. Men hennes makt är för stor. Även himmelguden Anu misslyckas.
Ingen av gudarna vågar gå emot Tiamat, förrän Ea vädjar till sin son Marduk, som samtycker på villkor att han utnämns till gudarnas konung. Marduk bekämpar demonhären med vindar och ljungeld, från sin stormvagn, dragen av fyra hästar. Han utmanar Tiamat på envig och lyckas döda henne, skär upp kroppen och spänner upp huden som en jättelik tältduk - han har skapat himlen.
Av Tiamat, den ursprungliga världen, urgudinnan, har Marduk skapat en ny värld. Ur Tiamats ögon rinner floderna Eufrat och Tigris fram. Marduk skapar sol, måne, himlakroppar och årstider. Han överlämnar Ödestavlan till sin farfar himmelsguden Anu. Gudarna vill inte slita för sin föda. Då ger Marduk sin far Ea i uppdrag att skapa människor till tjänare. De skapas av Tiamats älskare Qingus blod. Han fick skulden för allt efter Tiamats död.
Alla (manliga) gudar görs delaktiga med var sin uppgift. Marduk framställd som den centrale guden, gudarnas kung och förkämpe, som styr och delegerar. Eposet är politiskt och används vid den årliga nyårsfesten, där Babylons kung spelar guden Marduks roll. Säkerligen med gäster från andra underlydande stater. Kulten visar att Babylons makt har gudomligt ursprung.
Gamla gudar ur äldre mytologi har inkorporerats i det nya. Under tidigare epoker när Babylons makt ännu var ringa, var Ea den Store guden, som skapat människorna. Nu får han uppdraget av Marduk. Och Anu tillåts namnge deras öde. Den enda som Marduk helt utraderat, som inte tillåts delta, det är den ursprungliga skapargudinnan Tiamat. Men bara genom att Marduk bygger om världen med hennes kropp som bas.
Dessa äldre myter säger att det var människornas larm som utlöste gudarnas vrede, så att de sände en flod att dränka dem. En mälkänd myt, inte minst genom bibeln.
Tittar man på den äldre Sumeriska kulturens gudar så känner vi igen bitar av namnen. Hos sumererna hette Moder jord KI och Himmelguden AN, jfr Anu, Anshar, Kishar. Sumerernas Gudinna för havsdjupen hette Nammu. Kan det ha med Lahmu och Lahamu att göra? Helt klart möbleras myterna om när den yttre världens omdanas politiskt. Beroende på vilken stad som hade störst makt, ändrades namn, släkt och maktförhållanden.
Den rasande kaosgudinnan Tiamat härrör från mycket gamla myter om den blodtörstiga jaktgudinnan resp Moder Jord. Patriarkernas religion har tagit över. Länge var man rädd för Storgudinnan, alltings skapelse, men stormguden Marduk sprättar upp henne, tar över makten. Inte ens i Marduks epos är den manliga principen Apsu lika mäktig som Tiamat. Han mördas av sin sonson vishetsguden Ea. Av Apsu skapas Eas tempel, men av Tiamat hela världen. Men Marduk avlades innuti templet som byggts av Apsus manliga princip. Det står i eposet:
"I ödenas tempel, i planernas helgedom, avlades Herren (Marduk), den skickligaste av de skickliga, gudarnas vise. I Apsus mitt avlades Marduk. I det rena Apsus mitt avlades Marduk. Hans fader Ea avlade honom. Hans moder Damkina födde honom."
Jag kan bara spekulera, att den patriarkal kulturen inte längre tror, som tidigare jägarkultur, att kvinnan är allt livs upphov. Ur henne föds allt liv, mannen är hennes umbärlige jägare. Nu är kvinnan myllan som fadern, bonden, avlar Marduk i. Skapargudinnan är detroniserad. Marduk är den semitiske patriarken, erövraren, kolonisatören. Kvinnan en äldre ursprungskultur.
Är Tiamat det salta vattnets princip för att fosterfattnet är salt? Varför dödar stormguden Marduk havsgudinnan, urmodern, det kosmiska vattnet? Tog krigiska patriarker över efter en Gudinnereligion? Eller var allt mer komplicerat än så?
Ah! Där ser vi, att myten rör sig bort från de spekulativa skapelsemyterna, till den mänskliga kulturens områden med kamp och maktanspråk.
Mesopotamien, tvåflodslandet i vars kärna Irak ligger idag. Iran i bergen nordost därom var en del av den bördiga halvmåne av berg som omgav Eufrats och Tigris dalgångar. Bördiga för att de soliga bergssidorna, hur än torra, också var idealiska för det gräs som människorna började skörda och förädla till våra dagars säd, med början för 10.000 år sedan. Klimatet blev torrare, bytesdjur minskade, men av gräset kunde man koka gröt. Senare uppfanns brödbaket. Praktiskt och förföriskt.
Floddalen var sank och ständigt utsatt för översvämningar, bergssidorna var betydligt säkrare boplatser. Säkert även något svalare som bergstrakterar tenderar att vara. På dessa bergssidor blev man bofasta bönder för första gången. Folk samlades i allt större byar, byggde städer, som blev till stadsstater. Sumererna är det första folk från dessa nya samhällsförändringar som vi kan sätta namn på. Sumererna lärde sig samarbeta kring vidsträckta bevattningssystem längre ner i floddalarna. Sumerernas högkultur är 5000 år gammal, och den första som skapade ett skrivsystem, kilskriften. Var och en av deras städer hade sin egen skyddsgud. Sumerernas språk är inte släkt med något annat vi känner till. Grammatiken kan tyda på rötter från centralasien.
De fick dock inte vara ensamma länge i sitt område. Bördigheten drog. Semiter började invandra från Sinaihalvön, infiltrerade allt större områden. Akkad var den första semitiska staden i norra Irak. Deras språk, det första kända semitiska kallas akkadiska efter dem. De ville äta bröd och ta till sig den sumeriska kulturen. Mycket snabbt tog de över. Akkadiska blev Mesopotamiens kulturbärande språk i 2000 år, från ca 2300-400 f Kr, allmänt använt för diplomati och handel.
Sumeriska språket dog ut i talad form, men bevarades länge i skrift, studerad av den bildade eliten, för sin 'vetenskap', t ex astrologi. De akkadiska texterna innehåller sumeriska låneord och ordlekar, som bara eliten kan ha förstått.
Det tog ca 1000 år efter Akkads grundande innan Babylon blev en av huvudorterna. Det är osäkert när eposet Enuma elish sammanställdes, men helt säkert gjordes det av politiska skäl. Den äldsta bevarade texten är från 800 f Kr Babylons storhetstid. Men språkdräkten antyder att det sammanställdes ca 1500-1000 f Kr, vissa forskare tror ännu tidigare, 1800-1600 f Kr.
Dock, det mytologiska råmaterialet till eposet, områdets levande myter är mycket äldre än den tidpunkt då eposet redigerades med ett visst politiskt syfte. Eposet Enuma elish vill legitimera Babylon som världens centrum, att andra stadsstater skulle lyda Babylons härskare. Eposet ger därför en gudomlig förklaring till att den politiska makten lämnat den tidigare rådsförsamlingen och centraliserats till kungamakten.
Eposet skildrar en kamp mellan gudar, övergången från kaos till ordning, när världen skapas. Mytologin skiljer inte på heligt och profant. Myten används som argument för att legitimera den mänskliga kungen här på jorden. Vad som sker på jorden har redan skett bland gudarna. Högguden är kungens heliga förebild, som kungen fått sin makt från. Han gör som gudarna.
Ola Wikanders introduktion till eposet är mycket intressant. Utan den är det svårt att idag förstå den gamla kulturens tänkesätt. Intressant är nyanseringen av vad vi kallar polyteism.
I Mesopotamien lagrades minst två kulturer över varandra, den sumeriska och den semitiska. Ju närmare två kulturer kommer varandra, ju mindre känns skillnaderna. Gudarna blir som aspekter av varandra, och gudanamnen som översättningar. Romarna såg Jupiter i grekernas Zeus. Två namn på samma stormgud. Även i Mesopotamien fick samma gud olika namn.
Ola Wikander förklarar Namngivningen som oerhört viktig. Namet skapar gudens, människans, tingets roll i världen. Namnet är ödet, den specifika plats vi intar i världen. Walter Ong förklarar att i muntliga kulturer är ordet magiskt; att ge en order; att recitera ett epos. Hos tidiga skrivkulturer överfördes magin på det skrivna ordet. 1:a Mosebok visar att Guds ord hade magisk skaparkraft.
Babylons skyddsgud var stormguden Marduk. I eposets avslutning, där alla andra gudar lovar att lyda honom, räknar man upp Marduks 50 namn, ärebenämningar, 50 olika gudanamn med var sin funktion i världen och samhället. Det inleds med orden: ' ...med vilket namn vi än åkallar honom skall han vara vår gud!' Alla olika gudar är alltså bara en aspekt av Marduk - alla är ett - Han är alla - Marduk är Herren.
Wikander förklarar att olika texter hade olika lösningar på denna mångfacetterade aspekt. I några texter är olika gudar som olika kroppsdelar av en enda gud. Det fanns ingen absolut motsättning mellan monoteism och polyteism i Mesopotamien.
Enuma elish inleds med Världens skapelse ur Kaos. Det kaotiska urtillståndet var inte namngivet, hade alltså inte fått sin roll, var inte skapat. Men detta urkaos bestod av två urprinciper:
Tiamat - saltvattnet, den kvinnliga vildsinta principen, Skapar-urmodern som födde alla.
Apsu - sötvattnet, den manliga principen.
När dessa två glider samman skapas världen, vild och kaotisk. I detta vatten föder Tiamat: Lahmu och Lahamu, Anshar och Kishar, och den femte guden, himmelsguden Anu. Ola Wikander summerar himmelsguden helt kort som en patriark utan absolut makt som mest delegerar uppgifter till andra gudar. I teorin är Anu den högste, men i praktiken hamnar han oftast i skymundan.
Intressant med tanke på Karen Armstrongs beskrivning i Myternas historia. Himlen väcker andliga upplevelser genom sitt eviga drama av blixtar, oväder, regnbågar, solnedgångar, månförmörkelser, meteorer osv. Attraherar och skrämmer. Ofattbar och fjärran, något vi inte kan påverka. Vördnad och förundran väcker tillbedjan, för att Himlen inkarnerar tillvarons heliga gåtfullhet. Vi tillber det inte, Himlen är opåverkbar, ogripbar, utan större konsekvenser för det mänsliga - alltså bleknade guden bort.
Karen Armstrong menar att under äldre stenålder, upstod på olika håll primitiv monoteism, runt en himmelsgud, ensam skapare av himmel och jord ur intet, en höggud som styr människors öden långt bortifrån. Han finns i varje pantheon, alltför upphöjd för att avbildas. Han vakar och bestraffar, men är frånvarande i vardagen. En impotent och dunkel skapargud, maktlös och undanträngd i periferin.
Skapelsemyter och himmelsgudar är spekulationer om universums uppkomst, kring dem uppstår ingen kult. I eposet ger Anu upphov till vishetsguden Ea, den förste att överträffa sina förfäder, den förste verkligt store guden. Han i sin tur blir far till stormguden Marduk, stadsstaten Babylons beskyddare, gudakonungensom eposet rör sig kring och vill legitimera som Babylons härskare.
I eposets skapelseberättelse är Tiamat den stora skaparkraften, urkraften. Hon och Apsu flyter samman. Ur Tiamat föds gudabarn som väsnas så Tiamat och Apsu inte kan fortsätta sin förgudomliga dvala. Apsu ilsknar till och ber Tiamat döda dem. Detta väcker Tiamats vrede. Hur är sömnlös, vägrar hon döda det hon själv skapat.
Apsu tänker då förgöra dem i smyg. Men visdomsguden Ea genomskådar planen, söver ner och dödar sin fader Apsu. Ur Apsu bygger Ea sitt tempel och flyttar in med sin hustru Damkina och avlar sonen Marduk. Farfar Anu, himmelsguden, hyllar sin sonson och ger honom dubbla gudomliga krafter (fyra ögon, fyra öron, fyra stormvindar).
Tiamat måste nu ingripa mot marduks förskräckliga vindar, med tanke på hur illa det gick för Apsu. Hon skapar en demonhär för att strida med sina gudabarn. Vishetsguden Ea blir genast varse detta och varnar Anshar, som ilsket svarar att det var Ea själv som satte igång eländet genom att döda Apsu. Ea (känd för sina heliga besvärjelser) måste själv betvinga kaosmonstret Tiamat. Men hennes makt är för stor. Även himmelguden Anu misslyckas.
Ingen av gudarna vågar gå emot Tiamat, förrän Ea vädjar till sin son Marduk, som samtycker på villkor att han utnämns till gudarnas konung. Marduk bekämpar demonhären med vindar och ljungeld, från sin stormvagn, dragen av fyra hästar. Han utmanar Tiamat på envig och lyckas döda henne, skär upp kroppen och spänner upp huden som en jättelik tältduk - han har skapat himlen.
Av Tiamat, den ursprungliga världen, urgudinnan, har Marduk skapat en ny värld. Ur Tiamats ögon rinner floderna Eufrat och Tigris fram. Marduk skapar sol, måne, himlakroppar och årstider. Han överlämnar Ödestavlan till sin farfar himmelsguden Anu. Gudarna vill inte slita för sin föda. Då ger Marduk sin far Ea i uppdrag att skapa människor till tjänare. De skapas av Tiamats älskare Qingus blod. Han fick skulden för allt efter Tiamats död.
Alla (manliga) gudar görs delaktiga med var sin uppgift. Marduk framställd som den centrale guden, gudarnas kung och förkämpe, som styr och delegerar. Eposet är politiskt och används vid den årliga nyårsfesten, där Babylons kung spelar guden Marduks roll. Säkerligen med gäster från andra underlydande stater. Kulten visar att Babylons makt har gudomligt ursprung.
Gamla gudar ur äldre mytologi har inkorporerats i det nya. Under tidigare epoker när Babylons makt ännu var ringa, var Ea den Store guden, som skapat människorna. Nu får han uppdraget av Marduk. Och Anu tillåts namnge deras öde. Den enda som Marduk helt utraderat, som inte tillåts delta, det är den ursprungliga skapargudinnan Tiamat. Men bara genom att Marduk bygger om världen med hennes kropp som bas.
Dessa äldre myter säger att det var människornas larm som utlöste gudarnas vrede, så att de sände en flod att dränka dem. En mälkänd myt, inte minst genom bibeln.
Tittar man på den äldre Sumeriska kulturens gudar så känner vi igen bitar av namnen. Hos sumererna hette Moder jord KI och Himmelguden AN, jfr Anu, Anshar, Kishar. Sumerernas Gudinna för havsdjupen hette Nammu. Kan det ha med Lahmu och Lahamu att göra? Helt klart möbleras myterna om när den yttre världens omdanas politiskt. Beroende på vilken stad som hade störst makt, ändrades namn, släkt och maktförhållanden.
Den rasande kaosgudinnan Tiamat härrör från mycket gamla myter om den blodtörstiga jaktgudinnan resp Moder Jord. Patriarkernas religion har tagit över. Länge var man rädd för Storgudinnan, alltings skapelse, men stormguden Marduk sprättar upp henne, tar över makten. Inte ens i Marduks epos är den manliga principen Apsu lika mäktig som Tiamat. Han mördas av sin sonson vishetsguden Ea. Av Apsu skapas Eas tempel, men av Tiamat hela världen. Men Marduk avlades innuti templet som byggts av Apsus manliga princip. Det står i eposet:
"I ödenas tempel, i planernas helgedom, avlades Herren (Marduk), den skickligaste av de skickliga, gudarnas vise. I Apsus mitt avlades Marduk. I det rena Apsus mitt avlades Marduk. Hans fader Ea avlade honom. Hans moder Damkina födde honom."
Jag kan bara spekulera, att den patriarkal kulturen inte längre tror, som tidigare jägarkultur, att kvinnan är allt livs upphov. Ur henne föds allt liv, mannen är hennes umbärlige jägare. Nu är kvinnan myllan som fadern, bonden, avlar Marduk i. Skapargudinnan är detroniserad. Marduk är den semitiske patriarken, erövraren, kolonisatören. Kvinnan en äldre ursprungskultur.
Är Tiamat det salta vattnets princip för att fosterfattnet är salt? Varför dödar stormguden Marduk havsgudinnan, urmodern, det kosmiska vattnet? Tog krigiska patriarker över efter en Gudinnereligion? Eller var allt mer komplicerat än så?
Ah! Där ser vi, att myten rör sig bort från de spekulativa skapelsemyterna, till den mänskliga kulturens områden med kamp och maktanspråk.
2008-11-09
Myter
Jag har sedan tonåren alltid undrat vad historiker och teologer menar, när de säger att folk i olika tider tror på Gud eller gudar. Jag har min världsuppfattning, liknar den andra människors?
Vår vetenskapliga tid rationaliserar. Jag är uppfödd så och rationaliserade länge, tills jag fick mina egna upplevelser att fundera över. Skiljer sig mina tankar från andras? Beror det på trossatser eller upplevelser? (Obs! vetenskap är en trossats.) Hur skiljer det sig över tid? Men om hjärnan inte har förändrat sig de senaste 100.000 åren tänker och upplever vi då verkligheten så annorlunda (förutom skillnader i rent intellektuella trossatser)? Hur upplever vi en andlig dimension? Är myterna skapade av vanligt folk? Eller är de prästskråets försök att uppfostra och styra folket? Eller en blandning av allt detta?
Vetenskapstro har en tendens att sprida nedlåtande attityder omkring sig. Vi kan förledas tro att tidigare människors världsbild var okunnig och naiv.
Periodvis återkommer jag till litteratur som antar saker om människans utveckling, stenålder, forntid, ursprungsbefolkningar. Mesopotamien och Egyptien var först med att fästa myter på papyrus och lertavlor. Alltså på gränsen till det okända vi inget vet om. Det intresserar mig. Skrivarna då, som alltid, speglade sitt samhälle.
Läste för ett antal år sedan en mycket intressant bok av Walter Ong, om skillnaden mellan Muntlig och skriftlig kultur. En stor AHA-upplevelse. Myter var det naturliga sättet att förmedla kunskaper innan vi blev läs och skrivkunniga. Vilket procentuellt sett är större delen av vår tid här på jorden. Myten var mänsklighetens minne och samlare av kunskap. Självklart när man väl tänker på det. Myter lär oss hantera problem vi möter, förbereder oss för livet och samhället i alla dess stadier och nivåer.
Vår tids romaner har samma grundfunktion, att med fantasins hjälp visa på större sammanhang och underliggande mönster. Samla mänskliga erfarenheter. Mönster och igenkännande som ger läsaren en känsla av mening i livet, stigar att följa.
Det mänskliga psyket registrerar inte bara den närvarande materien. Vi minns det förflutna och kan lägga upp planer för framtiden och erfara det icke-materiella, saker som inte kan förklaras rationellt. Med hjälp av fantasin kan vi skapa nya lösningar. En del av allt detta betecknas som religion eller mytologi. Vetenskapstron har avfärdat det som irrationellt och oseriöst. Trots att även teknik och vetenskap hör till det som behöver fantasi för att utvecklas och vidga vår horisont.
Tog idag och läste om början av Karen Armstrongs Myternas historia. Hon säger att Myten möjliggör en stegrad livskänsla. Jag tolkar det som en andlig dimension här och nu. Extas. Instinkter. Intuition. Myt och rit hör ihop. Riten förankrar myten i kroppen, gör den påtaglig, samtidigt som den tar oss till det okända vi saknar ord för. Förbereder oss - andligt eller psykiskt.
Karen säger att all mytologi talar om en parallell verklighet, en osynlig stark nivå som i viss mening bär vår värld. Ibland kallad gudavärlden. Att vår värld har en gudomlig mer bestående motsvarighet. Myterna gestaltar den realitet människor anar intuitivt.
Vetenskapstroende stegrar sig naturligtvis inför tanken på Gud eller gudar. Jag har alltid stegrat mig mot myten om vitskäggige mannen på himlatronen. Den bilden av Gud kan jag inte rikta mig till. Jag lever mitt liv huvudsakligen mitt i materien här på jorden. Men jag har haft ett antal andliga upplevelser, förutom extatiska känslor och tankeöverföring med nära och kära, kontakt med en annan nivå av verkligheten, som hjälpt mig när livet varit svårt. Fullständigt oförklarliga saker om man vill beskriva det vetenskapligt eller enbart psykologiskt.
Karen säger att vår tid förenklar bilden av det gudomliga, till en metafysisk avskildhet. Jag tänker att eftersom religion och kyrka osm institution, kan ta sig dimensioner av översitteri så ökar behovet att förneka den. Vilket dock för med sig att även vår inneboende medfödda andliga sida förpassas till något avlägset och sagolikt.
Myter handlar om att gudar, människor och natur är oupplösligt förenade, är av samma gudomliga materia, underkastade samma lagar. Myter skiljer inte på människor och gudar, materiellt och andligt. Heligt är en aspekt av världsligt. Gudar var ett med storm, hav, flod, kärlek, vrede, lusta, allt som får oss att se tillvaron med nya ögon.
När jag hör detta, då känner jag att mina upplevelser har stöd. Känslor kan vara meddelanden från andliga djup. Att jag går rätt väg, eller just gett mig in på en onödigt besvärlig väg som jag kanske hellre borde undvika.
De eviga filosofiska frågorna: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Hur förklarar man en transcendent (osinnlig) upplevelse som rycker oss bortom vardagen? Karen menar att vi skapat våra myter om förfäder och gudar, just soms var på dessa frågor. För att vi har en medfödd känsla att människa och materia är mer än vi ser med blotta ögat.
Myter är tidlöst upprepade cykler av mänsklig erfarenhet (inte historiskt kronologiska punkter).
Transcendenta upplevelser har alltid ingått i mänskligt liv. Stunder av extas lyfter oss ur oss själva, traditionellt via religion. Finner vi den inte där, kan vi söka det i konst, musik, poesi, dans, droger, idrott. Myten ska väcka hänförelse. Upphör den att hänföra oss, dör den och kan inte längre användas.
Myten är inte naiv, eller en sämre sort (falska) fakta. Myt och litteratur låter oss ana nya möjligheter: 'Tänk om ...' vårt materiella liv inte är det enda? Skulle det förvandla oss, göra oss fullständiga? Myten är sann även utan fakta, om den säger något viktigt om vår mänsklighet. Vår förmåga till lek och fantasi är unik. Leka med möjligheter, skapa fantasivärldar. Konsten är fri från logik och förnuftstvång, men väcker insikter och känslor av en djupare sanning. Förändrar oss, skänkar nytt hopp, manar på oss.
Vår nutida alienation från myten saknar motstycke. I förmoderna samhällen var myten omistlig, gav livet mening, blottade det inre (tidig psykologi). I slutet av boken konstaterar Karen Armstrong att vår tids profeter är författare som återskapar myterna i romanens värld.
Jag ser en mycket tydlig koppling mellan å ena sidan det framväxande vetenskapliga tänkandet som tar avstånd från myten (religionen tappar fotfästet), parallelt med å andra sidan romanens framväxt i takt med ökad läskunnighet. Romanen exploderade i takt med 1900-talets utrotande av analfabetism. Och in i romanerna begav sig myterna. Freud o Jung använde spontant klassisk mytologi i nya tolkningar för att spegla sina insikter om själen. Romaner vi kallar klassiska innehåller outslitliga myter - hjältar och hjältinnor som söker meningen med livet - berättelser som ger oss hopp och styrka i vår egen livskamp.
Myter revideras ständigt i takt med vår föränderliga värld, för att synliggöra tidlösa sanningar. Men människans natur förändras inte. Urbefolkningar är djupt medvetna om att vi är inneslutna i andliga dimensioner. Gudomligt är verkligare än det materiella, utan någon klyfta mellan heligt och profant. Australiernas Drömtid är tidlös, en samtidig fond, bebodd av förfäderna, de som lärt oss allt vi kan. Vardagliga rutiner blir ceremonier i förbund med drömtiden. Mystik som ger livet mening och delaktighet med det eviga.
Stenen förkroppsligar styrka, fasthet, beständighet, är Helig för att den skiljer sig från mänsklig sårbarhet. Trädets inkarnerar mirakulös livskraft. Månskivan i ny och nedan uppenbarar pånyttfödelsens heliga krafter. Träd, stenar och himlakroppar tillbeds inte. De vördas som uppenbarelser av fördold kraft, synlig i naturfenomenens mäktigare verklighet.
Myten måst ha mänsklig vinkling för att nå fram. Skapelsemyt och himmelgud är spekulationer om världsalltets uppkomst. Men säger inget om oss människor och våra eviga frågor, och mister därför sin betydelse, säger Karen Armstrong. Varför har jag alltid fascinerats av skapelsemyter? Är det för att min tid är vetenskapens, att skola och tidningar handlar om just detta, att lösa gåtan om universums skapelse? Att moderna vetenskapsmän börjar komma den på spåren... Eller är det mest mitt intellektuella intresse för spekuklationer?
Logos, logik, objektiva fakta, är motsatsen till Myt. Men de kompletterar varandra. Människor behöver båda tänkesätten. Det effektiva, praktiska, rationella, som ledde till vetenskapen, säger dock inget om mäniniskolivets yttersta värde. Logos kan inte lindra smärta och sorg.
Myten ingår i en omdaningsprocess från död till pånyttfödelse. Utanför den ramen har den ingen mening. Myten får oss att lämna tryggheten och följa vägen till vår fullbordan.
Inget nytt liv utan att det gamla först dör.
Vår vetenskapliga tid rationaliserar. Jag är uppfödd så och rationaliserade länge, tills jag fick mina egna upplevelser att fundera över. Skiljer sig mina tankar från andras? Beror det på trossatser eller upplevelser? (Obs! vetenskap är en trossats.) Hur skiljer det sig över tid? Men om hjärnan inte har förändrat sig de senaste 100.000 åren tänker och upplever vi då verkligheten så annorlunda (förutom skillnader i rent intellektuella trossatser)? Hur upplever vi en andlig dimension? Är myterna skapade av vanligt folk? Eller är de prästskråets försök att uppfostra och styra folket? Eller en blandning av allt detta?
Vetenskapstro har en tendens att sprida nedlåtande attityder omkring sig. Vi kan förledas tro att tidigare människors världsbild var okunnig och naiv.
Periodvis återkommer jag till litteratur som antar saker om människans utveckling, stenålder, forntid, ursprungsbefolkningar. Mesopotamien och Egyptien var först med att fästa myter på papyrus och lertavlor. Alltså på gränsen till det okända vi inget vet om. Det intresserar mig. Skrivarna då, som alltid, speglade sitt samhälle.
Läste för ett antal år sedan en mycket intressant bok av Walter Ong, om skillnaden mellan Muntlig och skriftlig kultur. En stor AHA-upplevelse. Myter var det naturliga sättet att förmedla kunskaper innan vi blev läs och skrivkunniga. Vilket procentuellt sett är större delen av vår tid här på jorden. Myten var mänsklighetens minne och samlare av kunskap. Självklart när man väl tänker på det. Myter lär oss hantera problem vi möter, förbereder oss för livet och samhället i alla dess stadier och nivåer.
Vår tids romaner har samma grundfunktion, att med fantasins hjälp visa på större sammanhang och underliggande mönster. Samla mänskliga erfarenheter. Mönster och igenkännande som ger läsaren en känsla av mening i livet, stigar att följa.
Det mänskliga psyket registrerar inte bara den närvarande materien. Vi minns det förflutna och kan lägga upp planer för framtiden och erfara det icke-materiella, saker som inte kan förklaras rationellt. Med hjälp av fantasin kan vi skapa nya lösningar. En del av allt detta betecknas som religion eller mytologi. Vetenskapstron har avfärdat det som irrationellt och oseriöst. Trots att även teknik och vetenskap hör till det som behöver fantasi för att utvecklas och vidga vår horisont.
Tog idag och läste om början av Karen Armstrongs Myternas historia. Hon säger att Myten möjliggör en stegrad livskänsla. Jag tolkar det som en andlig dimension här och nu. Extas. Instinkter. Intuition. Myt och rit hör ihop. Riten förankrar myten i kroppen, gör den påtaglig, samtidigt som den tar oss till det okända vi saknar ord för. Förbereder oss - andligt eller psykiskt.
Karen säger att all mytologi talar om en parallell verklighet, en osynlig stark nivå som i viss mening bär vår värld. Ibland kallad gudavärlden. Att vår värld har en gudomlig mer bestående motsvarighet. Myterna gestaltar den realitet människor anar intuitivt.
Vetenskapstroende stegrar sig naturligtvis inför tanken på Gud eller gudar. Jag har alltid stegrat mig mot myten om vitskäggige mannen på himlatronen. Den bilden av Gud kan jag inte rikta mig till. Jag lever mitt liv huvudsakligen mitt i materien här på jorden. Men jag har haft ett antal andliga upplevelser, förutom extatiska känslor och tankeöverföring med nära och kära, kontakt med en annan nivå av verkligheten, som hjälpt mig när livet varit svårt. Fullständigt oförklarliga saker om man vill beskriva det vetenskapligt eller enbart psykologiskt.
Karen säger att vår tid förenklar bilden av det gudomliga, till en metafysisk avskildhet. Jag tänker att eftersom religion och kyrka osm institution, kan ta sig dimensioner av översitteri så ökar behovet att förneka den. Vilket dock för med sig att även vår inneboende medfödda andliga sida förpassas till något avlägset och sagolikt.
Myter handlar om att gudar, människor och natur är oupplösligt förenade, är av samma gudomliga materia, underkastade samma lagar. Myter skiljer inte på människor och gudar, materiellt och andligt. Heligt är en aspekt av världsligt. Gudar var ett med storm, hav, flod, kärlek, vrede, lusta, allt som får oss att se tillvaron med nya ögon.
När jag hör detta, då känner jag att mina upplevelser har stöd. Känslor kan vara meddelanden från andliga djup. Att jag går rätt väg, eller just gett mig in på en onödigt besvärlig väg som jag kanske hellre borde undvika.
De eviga filosofiska frågorna: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Hur förklarar man en transcendent (osinnlig) upplevelse som rycker oss bortom vardagen? Karen menar att vi skapat våra myter om förfäder och gudar, just soms var på dessa frågor. För att vi har en medfödd känsla att människa och materia är mer än vi ser med blotta ögat.
Myter är tidlöst upprepade cykler av mänsklig erfarenhet (inte historiskt kronologiska punkter).
Transcendenta upplevelser har alltid ingått i mänskligt liv. Stunder av extas lyfter oss ur oss själva, traditionellt via religion. Finner vi den inte där, kan vi söka det i konst, musik, poesi, dans, droger, idrott. Myten ska väcka hänförelse. Upphör den att hänföra oss, dör den och kan inte längre användas.
Myten är inte naiv, eller en sämre sort (falska) fakta. Myt och litteratur låter oss ana nya möjligheter: 'Tänk om ...' vårt materiella liv inte är det enda? Skulle det förvandla oss, göra oss fullständiga? Myten är sann även utan fakta, om den säger något viktigt om vår mänsklighet. Vår förmåga till lek och fantasi är unik. Leka med möjligheter, skapa fantasivärldar. Konsten är fri från logik och förnuftstvång, men väcker insikter och känslor av en djupare sanning. Förändrar oss, skänkar nytt hopp, manar på oss.
Vår nutida alienation från myten saknar motstycke. I förmoderna samhällen var myten omistlig, gav livet mening, blottade det inre (tidig psykologi). I slutet av boken konstaterar Karen Armstrong att vår tids profeter är författare som återskapar myterna i romanens värld.
Jag ser en mycket tydlig koppling mellan å ena sidan det framväxande vetenskapliga tänkandet som tar avstånd från myten (religionen tappar fotfästet), parallelt med å andra sidan romanens framväxt i takt med ökad läskunnighet. Romanen exploderade i takt med 1900-talets utrotande av analfabetism. Och in i romanerna begav sig myterna. Freud o Jung använde spontant klassisk mytologi i nya tolkningar för att spegla sina insikter om själen. Romaner vi kallar klassiska innehåller outslitliga myter - hjältar och hjältinnor som söker meningen med livet - berättelser som ger oss hopp och styrka i vår egen livskamp.
Myter revideras ständigt i takt med vår föränderliga värld, för att synliggöra tidlösa sanningar. Men människans natur förändras inte. Urbefolkningar är djupt medvetna om att vi är inneslutna i andliga dimensioner. Gudomligt är verkligare än det materiella, utan någon klyfta mellan heligt och profant. Australiernas Drömtid är tidlös, en samtidig fond, bebodd av förfäderna, de som lärt oss allt vi kan. Vardagliga rutiner blir ceremonier i förbund med drömtiden. Mystik som ger livet mening och delaktighet med det eviga.
Stenen förkroppsligar styrka, fasthet, beständighet, är Helig för att den skiljer sig från mänsklig sårbarhet. Trädets inkarnerar mirakulös livskraft. Månskivan i ny och nedan uppenbarar pånyttfödelsens heliga krafter. Träd, stenar och himlakroppar tillbeds inte. De vördas som uppenbarelser av fördold kraft, synlig i naturfenomenens mäktigare verklighet.
Myten måst ha mänsklig vinkling för att nå fram. Skapelsemyt och himmelgud är spekulationer om världsalltets uppkomst. Men säger inget om oss människor och våra eviga frågor, och mister därför sin betydelse, säger Karen Armstrong. Varför har jag alltid fascinerats av skapelsemyter? Är det för att min tid är vetenskapens, att skola och tidningar handlar om just detta, att lösa gåtan om universums skapelse? Att moderna vetenskapsmän börjar komma den på spåren... Eller är det mest mitt intellektuella intresse för spekuklationer?
Logos, logik, objektiva fakta, är motsatsen till Myt. Men de kompletterar varandra. Människor behöver båda tänkesätten. Det effektiva, praktiska, rationella, som ledde till vetenskapen, säger dock inget om mäniniskolivets yttersta värde. Logos kan inte lindra smärta och sorg.
Myten ingår i en omdaningsprocess från död till pånyttfödelse. Utanför den ramen har den ingen mening. Myten får oss att lämna tryggheten och följa vägen till vår fullbordan.
Inget nytt liv utan att det gamla först dör.
2008-11-04
For the Sake of Elena - Elizabeth George (1992)
Första läsning: Jag har nu slukat även femte kriminalromanen om Lynley: For the sake of Elena (1992). Ännu ett strålande romanhantverk. I denna femte del är vi tillbaka i kronologin. Jag ville äntligen få se hur det går för Barbara och hennes senila mor som blivit änka. Ska Barbara äntligen få börja leva, få tid för ett eget liv, inte bara stressa omkring. Det börjar bra när hon hittat en sansad ömsint kvinna, som tar hand om fyra äldre kvinnor professionellt i sitt hem. Men Barbara får skuldkänslor över sin 'egoism', trots att modern ofta inte ens känner igen sin dotter. Lynley känner dock som jag gör, jag sitter själv i en liknande sits, att det bästa för hennes mor är att bli omhändertagen av någon annan, så Barbara får försörja sig i lugn och ro.
Det finns dock saker som förvånar mig. Som allt detta intresse för det svenska? Redan i första boken lade jag märke till Mrs Gustafson. Hade hon gift sig till det efternamnet? Och att folk inreder med ljusa svenska furumöbler - vilket väl i och för sig är känt globalt. Men denna del tar priset. Nu är en av de mordmisstänkta en svensk - the Swede - Lennart Thorsson. Va? Skicklig nog Shakespeareforskare för en säker position som forskar-lärare i Cambridge i tio år. Troligt? Ska jag misstänka att George inte vågar välja en brittisk mordmisstänkt vid Cambridge prestigefyllda universitetsinstitution, ifall någon skulle ta åt sig, för att slippa åtal för förtal. Eller? Lite rasistiskt känns det ju att 'the Swede' är revolutionär socialist (även om bara som ögontjänare!) och lutar åt sexuellt övererotisk. Suck. Gamla fördomar. Blir också störd av de instoppade svenska svordomar som grodor hoppande ur Lennarts mun. Kom dessa ur lexikon eller en sensk vän? Apropå - hur översätter man något sånt till svenska? Jag har läst boken på engelska och reagerat på Fy fan, jävlar skit osv instoppade med kursiv stil (böjningsfel! korrekturmiss?).
Nåja, vidare, tillbaka till storyn. Jag blev lite irriterad på Barbaras oförmåga att släppa sin mor. kanske för att jag har liknande problem med mina egna gamla föräldrar. Barbara behöver ett eget liv, och slippa oroa sig för sin mor. Hon krånglar till det. Lynley menar att oftast är det den enklaste lösningen som är den rätta. Det löser sig till slut. När Barbara inser att det inte är omgivningen som dömer henne, utan hennes egen inre kritiker.
I övrigt rör flera teman kring mordgåtan kring kärlek, i olika varianter och avarter av beroenden. Samtal och undringar och definitioner, om vad kärlek egentligen är och innebär. Lynley och Helen (varför i allsindar måste man hänga Lady på Helen hela tiden?) får äntligen sitt intima samtal som löser upp Helens rädsla, att Lynley inte behöver henne tillräckligt mycket för att relationen ska håll i längden. Alltså återigen ett fall av beroendeställning. Tidigare har hon försökt ta hand om män, t ex alkoholisten i bok 2. Lynley behöver inte bli omhändertagen. Han vill dela sitt liv med Helen.
2023-01-23:
När jag läst om boken - 15 år senare! - upplever jag boken helt annorlunda. Åren har gått och jag inser inte bara hur litterära Elizabeth Georges kriminalromaner är, utan också att de passar sig mycket bra för omläsning och närläsning. Det är digra texter med många teman och referenser i texten. Även om just denna bok centrerar sig mest på visuell konst, så är sådana problem kring skapande lika relevant för litteratur/författare. När konstnären Sarah i denna bok vill försöka beskriva musik för en döv flicka, använder hon känselsinnet, genom att stryka med mjuka och hårda, lena och stickiga material mot flickans arm, i olika rytmiska svängar. Detta får mig genast att tänka på hur André Gide i Pastoralsymfonin låter prästen beskriva färg för en blind flicka, genom att ta låta hennes lyssna till en symfoniorkester och jämföra olika tonkvaliteter, mörka, ljusa, osv, och ge dom med olika färgkvaliteter.
Så, vid omläsning - långsam närläsning - är det inte Lynley och Barbara, och deras komplicerade privata liv, som dominerar mitt intresse. Jag kan nu fördjupa mig i mängder av alla andra fantastiskt utmejslade karaktärer. Alltifrån en biperson som Mr Davies, en pratglad äldre man, vars Collie-hund heter Mr Jeffries. De är som ett troget par, ständigt tillsammans, båda närmar sig slutet av livet:
"I'll take the cat. Not much for cats, Mr Jeffries and I, but we won't want to see the poor thing go begging for somewhere to lodge..."
Mycket levande gestaltat, oavsett typer. Och alla psykologiska och sociala teman som löper in och ut ur varandra, alltid i många varianter. Nu ser jag i romanens teman, att mycket rör medelålders kvinnor och män och deras problem att få dröm och verklighet att gå ihop. Skyldigheter mot sig själv vs andra. Äktenskap, kärlek, beroende, otrohet, svek. Allt vävs samman skickligt.
2008-11-03
2008-10-24
Nancy av Elsie Johansson
Nu har jag avslutat Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Helhetsintrycket är storartat.
Den avslutande delen heter just Nancy och kom redan 2001, men jag har alltså inte läst serien förrän nu. Jag är dock mycket glad att jag har böckerna. I min bokhylla ska de definitivt stanna.
Glasfåglarna, första boken, var en suverän sluten enhet i sig själv, med äldsta systern Dora som den sammanhållande stommen, hennes liv och död. Syskonkärleken mellan Dora och Nancy gjorde att Nancy också fanns till, den unga den som upptäcker livet och samhället. Även om allt slutar i elände - Dora dör och kriget bryter ut.
Efter det kändes Mosippan, andra boken, mer som en transportsträcka, kanske för att mellansystern Bettys liv kom mer i förgrunden, hon som alltid är avundsjuk och ogin mot Nancy, samtidgit som hon flyttat bort från hemmet, till köpingen och därför egentligen inte längre är i centrum. Bara svävar som en svart skugga vid horisonten. Men det gör också kriget. Krigsvintrarna, Nancys jobb som posttransportör i de råkalla snörika gryningarna. Bröder och svåger ligger långa perioder i fält. Bristen på män gör att kvinnorna får större möjlighet till arbete. Den effekten samt mörkläggning och ransoneringskort är det enda som skvallrar om att andra världskriget pågår.
När Nancy, sista boken i trilogin, börjar har fadern dött. Hon och modern är ensamma ännu en kall snörik krigsvinter. Tomheten råder. Nancys planer på att flytta och studera går om intet. Hon ger upp, blir deprimerad. All tomhet och sorg, Nancys nedvärdering av sig själv, hotar att göra boken till ännu en seg transportsträcka. Livet knallar på, det är intressant, en och annan människa dyker upp och försvinner.
Första gången det svider till, är första julen direkt efter faderns död 1941, då Betty och brodern Lennart på besök börjar grumsa om att de vill ha ut farsarvet, hellre än att Nancy bara ska gå hemma och ha det bra och äta upp det som finns kvar av det. Vilket naturligtvis är helt fel. Nancy är den enda med fast inkomst som fattiga Frida nu har att förlita sig på. Även om hon aldrig skulle nedlåta sig till att leva på sina barn. Alltid blir det någon råd, som Frida säger. Hon är om sig och kring sig och hjälper bönderna mot en matbit här och där. Hon försvarar Nancy för anklagelserna och bestämmer sig för att nog ska hon arbeta ihop till farsarvet. För inte vill hon var skyldig någon något.
Då kommer den andra förvånande scenen. Bouppteckningen. Fjärdingsman vill vara hygglig och skriva ner beloppet på stugan som fadern blivit lurad av markägande bonden att köpa - utan mark - för 800 kr. Det har ju gått 20 år. Men det går inte Frida med på. Hon har kvittot. Det ska stå 800 kr. Hon får som hon vill. Först ett halvår senare får vi veta hur klok hon varit. När hon och Nancy får möjlighet att överge den dragiga stugan och flytta till Uppsala, då går hon för att sälja tillbaka stugan. Och då har hon svart på vitt att den är värd 800 kr. Hon får ut 650 kr. Tänk om Fjärdingsmansmans välvillighet att skriva 500 kr, (för att hon skulle slippa gå från gård och grund bara för att kunna betala ut farsarvet), då hade hon fått ut mindre.
Farsarvet har hon vid det laget redan betalat ut, hon har tjänat ihop pengarna genom att sy skjortärmar, den tidens manufaktur, specialiserat löpande bandsarbete hemmna i stugan.
Pengarna från stugan känner hon dock ändå inte är hennes, det är faderns amerika-arv. Det skall sparas på postsparbanksbok, om inte annat så att barnen inte skall behöva lägga ut för hennes begravning. Hon är full av stolthet hon Frida.
Frida heter också min farmor. Hon var också född på 1890-talet, bodde i en liten röd stuga, knapert. Farfar sydde och farmor strök, hos den lokale skräddaren. Frida fyller 50 år i denna bok, precis som jag själv gjort i år. Just som hon flyttat till Uppsala, fått jobb och säker inkomst, ett nytt liv, och till och med en ny partner. Nancy själv är född 1923, samma år som min mor. jag tittar på foton av min mor, med den typiska 40-talsfrisyren med sidbena och vågor, i favorit-kläderna, långbyxor med kavaj. En tuff brud - men oh så osäker.
Nancy har kallats Elsie Johanssons alterego. Boken är ju skriven i första person. Men Elsie är född 1931, alltså åtta år yngre än min mor, och även om både Nancy och Elsie jobbat på posten så var det vid olika tider i historien. Nancy är inte Elsie, mer än möjligen till temperamentet.
Men hon använder sig av diverse metoder för att vi trycka på det realistiska. Hon berättar i jag-form, om sin almanacka, om det lilla hon skrivit in i den. Hon beskriver fotot av familjen på mammans 50-årsdag, litet 9 x 6 cm och svartvitt, där det är svårt att se alla ansikten utan förstoringsglas.
Jag sympatiserar med Nancys sorg över flytten till Uppsala, hon förlorar både jobbet (en egen funktion i samhåället) och naturen i Dalängen där deras torp låg. Jag själv jobbar ju i motsatta riktningen, har nu vid gränsen till 50, skaffat mig ett sommartorp, dit jag kan komma och njuta av växtligheten, bort från den trånga lägenheten, som dock är varm och bekväm, och alls inte gasosande och kall och dyster som den enrummare, med dass på gården, som Nancy och Frida flyttar till.
Ändå blir jag otålig på Nancys dysterhet, inbundenhet och brist på företagsamhet. Trots att jag vet att sådana perioder inträffar i allas liv. Vi måste gå inåt och lida, för att hitta den bästa vägen ut. Hermods kursbrev, för att kunna tenta av Realen, ligger oanvända, halvvägs. Hon kan inte tenta av utan att resa till Skåne på preparandkurs i tre månader. Men det är för dyrt. Hon är olycklig över ojämlikheten. Vem som får gå i skola eller inte. Att det hänger på inkomsten. Det känns övermäktigt för henne.
Men så vänder allt i slutet av boken, det närmar sig krigsslutet, Nancy blir ensam när Frida flyttar ihop med den nya mannen, arbetskamraten. Nancy har hela tiden mest av allt lidit av att ingen älskar henne. Och hon menar då någon man. Att hon bara är ett fjärde stödhjul när hon är utan med väninnan Solan. Hon har inte smält att hon blev övergiven av sin första stora kärlek, studenten som var på besök en sommar. Hon hade trott på den kärleken och blev övergiven.
Var hon så värdelös?
Men så får hon oväntat en injektion kärlek, av sin svåger. Och åter ser hon bara i rosenrött. Det var ett vitaminpiller hon behövde. Inte så att hon tror på dess framtid. Men åter har hon fått sitt värde tillbaka. Hon är inte bara konstig och värdelös. Inte heller tänkter hon döma sig själv för att hon 'horat med sin svåger'. Det hon såg vara bara en vacker kärlekslängtan, mellan två människor som tryggade sig till varandra i en svår stund. Det gav livet tillbaka för Nancy.
Hon ser den älsklige mannen i rosa. Säger till väninnan att kär är hon inte - men hon älskar. Den oegennyttiga kärleken, den som inget kräver. Hon är inte låst och kan därför åter bli kär.
Det viktigaste är väl just det - att hon lär sig att hon själv kan älska. Det viktiga är inte ifall den man älskar tar emot. Utan att man är medveten om sin egen förmåga att älska. Då blir livet genast ljust och hoppfullt. Då kan hon bära insikten att han gjorde sin egen fru med barn i samma veva. Värre än så var inte systerns och svågerns äktenskapliga problem.
Men nu kommer krigsslutet, Nancy flyttar til Stockholm med sin väninna Solan. Nancy har fast jobb på postgirot, hon tar lån och ledigt för att kunna resa till Skåne och avsluta sin realexamen. Hela livet ligger framför dem. De har alla möjligheter att lyckas. Nu har de bestämt sig.
Sista boken knyter ihop helheten hos alla tre. I Stockholm går Nancy till Doras grav, och hon inser att levande och döda måste släppa varandra. De döda tycker att de levande måste leva vidare sitt eget liv, inte låsa sig vid det förgångna. Alltså måste de levande släppa de döda, för att få det liv de är förtjänade, med allt positivt som kan komma dem till mötes.
Så hur än tveksam jag var i den långsamma dystra början av boken, så blir slutomdömet.
En fullgjuten helhet. Suverän.
Den avslutande delen heter just Nancy och kom redan 2001, men jag har alltså inte läst serien förrän nu. Jag är dock mycket glad att jag har böckerna. I min bokhylla ska de definitivt stanna.
Glasfåglarna, första boken, var en suverän sluten enhet i sig själv, med äldsta systern Dora som den sammanhållande stommen, hennes liv och död. Syskonkärleken mellan Dora och Nancy gjorde att Nancy också fanns till, den unga den som upptäcker livet och samhället. Även om allt slutar i elände - Dora dör och kriget bryter ut.
Efter det kändes Mosippan, andra boken, mer som en transportsträcka, kanske för att mellansystern Bettys liv kom mer i förgrunden, hon som alltid är avundsjuk och ogin mot Nancy, samtidgit som hon flyttat bort från hemmet, till köpingen och därför egentligen inte längre är i centrum. Bara svävar som en svart skugga vid horisonten. Men det gör också kriget. Krigsvintrarna, Nancys jobb som posttransportör i de råkalla snörika gryningarna. Bröder och svåger ligger långa perioder i fält. Bristen på män gör att kvinnorna får större möjlighet till arbete. Den effekten samt mörkläggning och ransoneringskort är det enda som skvallrar om att andra världskriget pågår.
När Nancy, sista boken i trilogin, börjar har fadern dött. Hon och modern är ensamma ännu en kall snörik krigsvinter. Tomheten råder. Nancys planer på att flytta och studera går om intet. Hon ger upp, blir deprimerad. All tomhet och sorg, Nancys nedvärdering av sig själv, hotar att göra boken till ännu en seg transportsträcka. Livet knallar på, det är intressant, en och annan människa dyker upp och försvinner.
Första gången det svider till, är första julen direkt efter faderns död 1941, då Betty och brodern Lennart på besök börjar grumsa om att de vill ha ut farsarvet, hellre än att Nancy bara ska gå hemma och ha det bra och äta upp det som finns kvar av det. Vilket naturligtvis är helt fel. Nancy är den enda med fast inkomst som fattiga Frida nu har att förlita sig på. Även om hon aldrig skulle nedlåta sig till att leva på sina barn. Alltid blir det någon råd, som Frida säger. Hon är om sig och kring sig och hjälper bönderna mot en matbit här och där. Hon försvarar Nancy för anklagelserna och bestämmer sig för att nog ska hon arbeta ihop till farsarvet. För inte vill hon var skyldig någon något.
Då kommer den andra förvånande scenen. Bouppteckningen. Fjärdingsman vill vara hygglig och skriva ner beloppet på stugan som fadern blivit lurad av markägande bonden att köpa - utan mark - för 800 kr. Det har ju gått 20 år. Men det går inte Frida med på. Hon har kvittot. Det ska stå 800 kr. Hon får som hon vill. Först ett halvår senare får vi veta hur klok hon varit. När hon och Nancy får möjlighet att överge den dragiga stugan och flytta till Uppsala, då går hon för att sälja tillbaka stugan. Och då har hon svart på vitt att den är värd 800 kr. Hon får ut 650 kr. Tänk om Fjärdingsmansmans välvillighet att skriva 500 kr, (för att hon skulle slippa gå från gård och grund bara för att kunna betala ut farsarvet), då hade hon fått ut mindre.
Farsarvet har hon vid det laget redan betalat ut, hon har tjänat ihop pengarna genom att sy skjortärmar, den tidens manufaktur, specialiserat löpande bandsarbete hemmna i stugan.
Pengarna från stugan känner hon dock ändå inte är hennes, det är faderns amerika-arv. Det skall sparas på postsparbanksbok, om inte annat så att barnen inte skall behöva lägga ut för hennes begravning. Hon är full av stolthet hon Frida.
Frida heter också min farmor. Hon var också född på 1890-talet, bodde i en liten röd stuga, knapert. Farfar sydde och farmor strök, hos den lokale skräddaren. Frida fyller 50 år i denna bok, precis som jag själv gjort i år. Just som hon flyttat till Uppsala, fått jobb och säker inkomst, ett nytt liv, och till och med en ny partner. Nancy själv är född 1923, samma år som min mor. jag tittar på foton av min mor, med den typiska 40-talsfrisyren med sidbena och vågor, i favorit-kläderna, långbyxor med kavaj. En tuff brud - men oh så osäker.
Nancy har kallats Elsie Johanssons alterego. Boken är ju skriven i första person. Men Elsie är född 1931, alltså åtta år yngre än min mor, och även om både Nancy och Elsie jobbat på posten så var det vid olika tider i historien. Nancy är inte Elsie, mer än möjligen till temperamentet.
Men hon använder sig av diverse metoder för att vi trycka på det realistiska. Hon berättar i jag-form, om sin almanacka, om det lilla hon skrivit in i den. Hon beskriver fotot av familjen på mammans 50-årsdag, litet 9 x 6 cm och svartvitt, där det är svårt att se alla ansikten utan förstoringsglas.
Jag sympatiserar med Nancys sorg över flytten till Uppsala, hon förlorar både jobbet (en egen funktion i samhåället) och naturen i Dalängen där deras torp låg. Jag själv jobbar ju i motsatta riktningen, har nu vid gränsen till 50, skaffat mig ett sommartorp, dit jag kan komma och njuta av växtligheten, bort från den trånga lägenheten, som dock är varm och bekväm, och alls inte gasosande och kall och dyster som den enrummare, med dass på gården, som Nancy och Frida flyttar till.
Ändå blir jag otålig på Nancys dysterhet, inbundenhet och brist på företagsamhet. Trots att jag vet att sådana perioder inträffar i allas liv. Vi måste gå inåt och lida, för att hitta den bästa vägen ut. Hermods kursbrev, för att kunna tenta av Realen, ligger oanvända, halvvägs. Hon kan inte tenta av utan att resa till Skåne på preparandkurs i tre månader. Men det är för dyrt. Hon är olycklig över ojämlikheten. Vem som får gå i skola eller inte. Att det hänger på inkomsten. Det känns övermäktigt för henne.
Men så vänder allt i slutet av boken, det närmar sig krigsslutet, Nancy blir ensam när Frida flyttar ihop med den nya mannen, arbetskamraten. Nancy har hela tiden mest av allt lidit av att ingen älskar henne. Och hon menar då någon man. Att hon bara är ett fjärde stödhjul när hon är utan med väninnan Solan. Hon har inte smält att hon blev övergiven av sin första stora kärlek, studenten som var på besök en sommar. Hon hade trott på den kärleken och blev övergiven.
Var hon så värdelös?
Men så får hon oväntat en injektion kärlek, av sin svåger. Och åter ser hon bara i rosenrött. Det var ett vitaminpiller hon behövde. Inte så att hon tror på dess framtid. Men åter har hon fått sitt värde tillbaka. Hon är inte bara konstig och värdelös. Inte heller tänkter hon döma sig själv för att hon 'horat med sin svåger'. Det hon såg vara bara en vacker kärlekslängtan, mellan två människor som tryggade sig till varandra i en svår stund. Det gav livet tillbaka för Nancy.
Hon ser den älsklige mannen i rosa. Säger till väninnan att kär är hon inte - men hon älskar. Den oegennyttiga kärleken, den som inget kräver. Hon är inte låst och kan därför åter bli kär.
Det viktigaste är väl just det - att hon lär sig att hon själv kan älska. Det viktiga är inte ifall den man älskar tar emot. Utan att man är medveten om sin egen förmåga att älska. Då blir livet genast ljust och hoppfullt. Då kan hon bära insikten att han gjorde sin egen fru med barn i samma veva. Värre än så var inte systerns och svågerns äktenskapliga problem.
Men nu kommer krigsslutet, Nancy flyttar til Stockholm med sin väninna Solan. Nancy har fast jobb på postgirot, hon tar lån och ledigt för att kunna resa till Skåne och avsluta sin realexamen. Hela livet ligger framför dem. De har alla möjligheter att lyckas. Nu har de bestämt sig.
Sista boken knyter ihop helheten hos alla tre. I Stockholm går Nancy till Doras grav, och hon inser att levande och döda måste släppa varandra. De döda tycker att de levande måste leva vidare sitt eget liv, inte låsa sig vid det förgångna. Alltså måste de levande släppa de döda, för att få det liv de är förtjänade, med allt positivt som kan komma dem till mötes.
Så hur än tveksam jag var i den långsamma dystra början av boken, så blir slutomdömet.
En fullgjuten helhet. Suverän.
2008-10-17
Att besegra fru J.
Anneli Jordahl har skrivit en mycket bra bok om Elsie Johansson: Att besegra fru J. Titeln är tagen ur en av Elsies egna dikter i första diktsamlingen 'Brorsan hade en vevgrammofon'
En dag blir jag tvungen att besegra fru J. / Kanhända en morgon, då det har snöat, / att jag går ut och lägger mig raklång / i nysnön, / på rygg, gamla människan, holkar med huvudet, /sveper med armarna alldeles allvarsam och alldeles glad ...
Hon skapar en ängel, tar sig tillbaka till barndomen och frigör sitt skapande, hon släpper sin roll som gift fru. Det tog Elsie 30 år av äktenskap och yrkesarbete på posten, innan hon tog sina skrivarförsök ur byrålådan och fick sina första texter utgivna.
Anneli Jordahl har alltid varit intresserad av klasstemat och rör sig därför kring detta. Förutom intervjuer med Elsie, gör hon djupdykningar i Frikyrkorörelsen och dess betydelse som demokratisk folkrörelse på 1800-talet, för framväxten av arbetarrörelsen och folkhemmet. Hon undersöker också Postverkets betydelse som avstamp för många klassresor. Och avslutningsvis kommenteras att kvinnor är en klass för sig, som har det svårare att klassresa än männen. Kvinnorna arbetar troget, kommer i skymundan. Livet går med städning, för att tvätta bort arbetarklasstämpeln. Som Nancys mamma säger, ungefär: Att vi är fattiga kan vi inte göra mycket åt, men smuts är något vi kan ta bort.
Det fick jag också lära mig som barn. Hel och ren ska man vara. Det var liksom det enda som krävdes, resten skulle gå av sig själv. Den svenske arbetaren skulle uppfostras till renlighet och redlighet, någon för svenska fabrikörer att lita på.
Jag gillar boken - läs den. Det är en minde-opener.
En dag blir jag tvungen att besegra fru J. / Kanhända en morgon, då det har snöat, / att jag går ut och lägger mig raklång / i nysnön, / på rygg, gamla människan, holkar med huvudet, /sveper med armarna alldeles allvarsam och alldeles glad ...
Hon skapar en ängel, tar sig tillbaka till barndomen och frigör sitt skapande, hon släpper sin roll som gift fru. Det tog Elsie 30 år av äktenskap och yrkesarbete på posten, innan hon tog sina skrivarförsök ur byrålådan och fick sina första texter utgivna.
Anneli Jordahl har alltid varit intresserad av klasstemat och rör sig därför kring detta. Förutom intervjuer med Elsie, gör hon djupdykningar i Frikyrkorörelsen och dess betydelse som demokratisk folkrörelse på 1800-talet, för framväxten av arbetarrörelsen och folkhemmet. Hon undersöker också Postverkets betydelse som avstamp för många klassresor. Och avslutningsvis kommenteras att kvinnor är en klass för sig, som har det svårare att klassresa än männen. Kvinnorna arbetar troget, kommer i skymundan. Livet går med städning, för att tvätta bort arbetarklasstämpeln. Som Nancys mamma säger, ungefär: Att vi är fattiga kan vi inte göra mycket åt, men smuts är något vi kan ta bort.
Det fick jag också lära mig som barn. Hel och ren ska man vara. Det var liksom det enda som krävdes, resten skulle gå av sig själv. Den svenske arbetaren skulle uppfostras till renlighet och redlighet, någon för svenska fabrikörer att lita på.
Jag gillar boken - läs den. Det är en minde-opener.
2008-10-16
A suitable Vengeance - Elizabeth George (1991)
Då var det bevisat igen. Känslor är så otroligt mycket mer spännande än mord. Har läst ännu en bok av Elizabeth George, hennes fjärde kriminalroman om Lynley, A Suitable Vengeance, 1991 (En högst passande hämnd). Karaktärerna lever i mig och jag vill veta hur det går för Barbara och hennes mamma nu sedan pappan dog i slutet av tredje boken. Men tji fick jag. Barbara Havers är knappt med i fjärde boken. Men det roar mig enormt att hon svischar förbi helt kort och rynkar på näsan åt Lynley. Inte tänker hon ta någon extra hänsyn bara för att den misstänkte mördaren är en kollegas yngre bror - nej då. Tvärtom. Knarkande överklass skulle hon aldrig kunna känna någon sympati för.
A Suitable Vengeance är en tillbakablick hela boken, när Elizabeth George fördjupar sig i övriga huvudpersoners bakgrund och känsloliv, vilket trots hennes nogsamt genomförda mordintriger ändå tycks vara hennes huvudintresse. Denna fjärde bok handlar alltså om Thomas Lynleys uppväxt, som äldste son och alltså earl i en adelsfamilj från Cornwall, samt vännen Simon St James, också adlig? men inte så förmögen, som blev invalid via en bilolycka då Lynley körde. Och deras kvinnliga vänner, eller vad man ska kalla dem, som senare även arbetar ihop med dem.
Som vanligt är Elizabeth George smart. Nu kommer förhistorien till den information hon planterat ut i tidigare böcker. Kanske är det just därför det är extra spännande att läsa om hur fel personer förlovar sig. Trots att vi vet att de kommer att skiljas åt. Hela tiden frågar jag mig - när och hur kommer kursändringen?
Men visst kan jag opponera mig mot att deras bekantskapskrets är så snäv, att det är en så liten, sträng fyrkant. Två män och två kvinnor, först ihop med 'fel' person, byggt på vänskap men inte 'rätt sorts kärlek'. Och efter många år av tvekan och oro och rädsla byter de och då faller allt på plats? Känns inte det lite unket snävt som vänkrets? Hur kan det komma sig? Vi har ju tidigare hört att Lynley tidigare flirtat vitt och brett. Men i dessa böcker är det bara Deborah och Lady Helen som gäller, en i taget, med år emellan. Varför? I slutet menar Helen, att Lynley bara skyddat sitt sårbara jag via ytliga relationer, men när det 'verkligen gäller', så är han betydligt djupare engagerad, även om han blundar för sina egna känslor.
Deborah är dotter till Simons 'tjänare', snarare invalidens personliga assistent, så de har umgåtts sedan hon var sju år. Där sätter jag också frågetecken. Däggdjur och fåglar lär styras av en sorts nedärvd instinkt som hindrar incest, genom att inte få erotiska känslor för personer man växt upp tillsammans med, människor som därför har samma 'lukt'. Människor lär ha liknande mönster. Förutom syskon, även dem man gått i småskola och internat ihop med. Det lär vara extremt ovanligt att bli kär och gifta sig med dem man känt så före 11-årsåldern. Alltså skulle man kunna bli kär endast i personer man börjat umgås med först efter 11 års ålder. Så varför vill Simon och Deborah inte vill vidga sina vyer ...
Men visst är Elizabeth George i övrigt duktig på att göra allt psykologiskt trovärdigt. Jag glömmer gärna alla gamla teorier när jag läser hennes bok, även om några formuleringar känns mer psykologibok, än verkliga analyser som folk kan tänkas ha av sig själva. Men boken griper mig, jag kan inte sluta läsa, tills jag får veta hur och när allt bara blev tvärtom...
Och även om deckargåtan är underordnad för mig, så är den klurig och oväntad ända intill den sista upplösningen. Jag vandrar omkring i Lynleys och St James funderingar hur sjutton allt hänger ihop. Och får tid att tänka själv också.
Men som sagt, jag fick inte veta hur det gått för Barbara och hennes mor. Så nu måste jag ju läsa en bok till om henne och Lynley.
A Suitable Vengeance är en tillbakablick hela boken, när Elizabeth George fördjupar sig i övriga huvudpersoners bakgrund och känsloliv, vilket trots hennes nogsamt genomförda mordintriger ändå tycks vara hennes huvudintresse. Denna fjärde bok handlar alltså om Thomas Lynleys uppväxt, som äldste son och alltså earl i en adelsfamilj från Cornwall, samt vännen Simon St James, också adlig? men inte så förmögen, som blev invalid via en bilolycka då Lynley körde. Och deras kvinnliga vänner, eller vad man ska kalla dem, som senare även arbetar ihop med dem.
Som vanligt är Elizabeth George smart. Nu kommer förhistorien till den information hon planterat ut i tidigare böcker. Kanske är det just därför det är extra spännande att läsa om hur fel personer förlovar sig. Trots att vi vet att de kommer att skiljas åt. Hela tiden frågar jag mig - när och hur kommer kursändringen?
Men visst kan jag opponera mig mot att deras bekantskapskrets är så snäv, att det är en så liten, sträng fyrkant. Två män och två kvinnor, först ihop med 'fel' person, byggt på vänskap men inte 'rätt sorts kärlek'. Och efter många år av tvekan och oro och rädsla byter de och då faller allt på plats? Känns inte det lite unket snävt som vänkrets? Hur kan det komma sig? Vi har ju tidigare hört att Lynley tidigare flirtat vitt och brett. Men i dessa böcker är det bara Deborah och Lady Helen som gäller, en i taget, med år emellan. Varför? I slutet menar Helen, att Lynley bara skyddat sitt sårbara jag via ytliga relationer, men när det 'verkligen gäller', så är han betydligt djupare engagerad, även om han blundar för sina egna känslor.
Deborah är dotter till Simons 'tjänare', snarare invalidens personliga assistent, så de har umgåtts sedan hon var sju år. Där sätter jag också frågetecken. Däggdjur och fåglar lär styras av en sorts nedärvd instinkt som hindrar incest, genom att inte få erotiska känslor för personer man växt upp tillsammans med, människor som därför har samma 'lukt'. Människor lär ha liknande mönster. Förutom syskon, även dem man gått i småskola och internat ihop med. Det lär vara extremt ovanligt att bli kär och gifta sig med dem man känt så före 11-årsåldern. Alltså skulle man kunna bli kär endast i personer man börjat umgås med först efter 11 års ålder. Så varför vill Simon och Deborah inte vill vidga sina vyer ...
Men visst är Elizabeth George i övrigt duktig på att göra allt psykologiskt trovärdigt. Jag glömmer gärna alla gamla teorier när jag läser hennes bok, även om några formuleringar känns mer psykologibok, än verkliga analyser som folk kan tänkas ha av sig själva. Men boken griper mig, jag kan inte sluta läsa, tills jag får veta hur och när allt bara blev tvärtom...
Och även om deckargåtan är underordnad för mig, så är den klurig och oväntad ända intill den sista upplösningen. Jag vandrar omkring i Lynleys och St James funderingar hur sjutton allt hänger ihop. Och får tid att tänka själv också.
Men som sagt, jag fick inte veta hur det gått för Barbara och hennes mor. Så nu måste jag ju läsa en bok till om henne och Lynley.
2008-10-10
Mosippan av Elsie Johansson
Mosippan kom ut 1998 som andra delen i trilogin om Nancy. Jag har nu slukat den lika begärligt som del 1, Glasfåglarna. Slutkänslan blir ändå att detta är en klar mellansträcka, en transport från del 1 till del 3.
Glasfåglarna snurrade sammanhållet kring den äldre halvsystern Dora och hennes tragiska öde. Mosippan tilldrar sig två år senare, från sensommaren 1940, över den svinkalla krigsvintern 1941 och ännu en sommar och höst. Dora är död och kriget splittrar upp familjegemenskapen än mer, bröder och svåger ligger i fält. Ovissheten dallrar. Krigsfaran, rädslan för att tyska soldater ska komma smygande i skogarna, avskyn inför nazistsympatisörer, den vaga osäkerheten kring vem man kan lita på.
Mosippan, denna i deras hemtrakter rätt ovanliga lilla växt, till vilken Nancy för sin första pojkvän vid deras första generade träff: 'Den krusiga mörkgröna bladrosetten låg flat mot moränen, klockan var nedåtböjd och havsluten, vitrosa, silkesluddig på utsidan, nästan röd inuti. Och när man böjde sig och kikade in i kalken såg man det gula på bottnen, ståndarkransen med pistillen i mitten. Plötsligt var jag alldeles lugn.' (s. 211)
Jag ser Mosippan som symbol för Nancy själv, det lilla silkesluddiga blomhuvudet som sakta tar sig upp ur moränen - Nancy söker frihet och ett bättre liv, mem vet inte riktigt hur det ska gå till. Korrespondensstudierna vågar hon inte riktigt ta på allvar. Jobb som posttransportör får hon dock, och en osannolik inkomst av 90 kr i månaden, när männen tagits ut i försvarstjänst. Den halvslutna vitrosa blomman, röd inuti, är också Nancys utforskande av sin sexualitet - men också snart nog förlusten av kärleksdrömmen, krossandet av alla illusioner.
Och så dör fadern, just som Nancy planerat att spänna ut sina vingar för vinden. Där tar boken slut. Och jag är så glad att jag redan äger även del tre, som heter just bara Nancy, så jag får veta hur det går. För jag anar att det antagligen blir svårare att lämna modern som just blivit änka, för att kunna bygga sig ett eget liv.
Glasfåglarna snurrade sammanhållet kring den äldre halvsystern Dora och hennes tragiska öde. Mosippan tilldrar sig två år senare, från sensommaren 1940, över den svinkalla krigsvintern 1941 och ännu en sommar och höst. Dora är död och kriget splittrar upp familjegemenskapen än mer, bröder och svåger ligger i fält. Ovissheten dallrar. Krigsfaran, rädslan för att tyska soldater ska komma smygande i skogarna, avskyn inför nazistsympatisörer, den vaga osäkerheten kring vem man kan lita på.
Mosippan, denna i deras hemtrakter rätt ovanliga lilla växt, till vilken Nancy för sin första pojkvän vid deras första generade träff: 'Den krusiga mörkgröna bladrosetten låg flat mot moränen, klockan var nedåtböjd och havsluten, vitrosa, silkesluddig på utsidan, nästan röd inuti. Och när man böjde sig och kikade in i kalken såg man det gula på bottnen, ståndarkransen med pistillen i mitten. Plötsligt var jag alldeles lugn.' (s. 211)
Jag ser Mosippan som symbol för Nancy själv, det lilla silkesluddiga blomhuvudet som sakta tar sig upp ur moränen - Nancy söker frihet och ett bättre liv, mem vet inte riktigt hur det ska gå till. Korrespondensstudierna vågar hon inte riktigt ta på allvar. Jobb som posttransportör får hon dock, och en osannolik inkomst av 90 kr i månaden, när männen tagits ut i försvarstjänst. Den halvslutna vitrosa blomman, röd inuti, är också Nancys utforskande av sin sexualitet - men också snart nog förlusten av kärleksdrömmen, krossandet av alla illusioner.
Och så dör fadern, just som Nancy planerat att spänna ut sina vingar för vinden. Där tar boken slut. Och jag är så glad att jag redan äger även del tre, som heter just bara Nancy, så jag får veta hur det går. För jag anar att det antagligen blir svårare att lämna modern som just blivit änka, för att kunna bygga sig ett eget liv.
2008-10-09
NP 2008 - Le Clézio
Jean-Marie Gustave Le Clézio, född 1940, får årets nobelpris i litteratur. När jag hör hans namn tänker jag genast på noveller - långnoveller. Pojken Mondo, stiger fram för mitt inre, mot sanden i Nordafrika. Jag har inte hört Svenska Akademiens motivering, vet inte om de nämner hans novellkonst, men om de gör det, så lär det inet ha hänt sedan Paul Heyse 1910.
Men Le Clézio rör sig naturligtvis i helt andra rymder än Heyse. Jag läste ett antal av hans noveller på franska på 70-80-talet. Jag äger dock ingen av hans böcker på svenska. Men det glädjer mig verkligen att priset går till en författare med så poetiska kvaliteter i sitt språk. Utsatta barn och andra människor beskrivna i ett språk som grep tag i mig och bilder som aldrig lämnat mig.
En intressant intervju med Le Clézio fanns i DN 29 februari i år. (länken funkar inte längre)
Men Le Clézio rör sig naturligtvis i helt andra rymder än Heyse. Jag läste ett antal av hans noveller på franska på 70-80-talet. Jag äger dock ingen av hans böcker på svenska. Men det glädjer mig verkligen att priset går till en författare med så poetiska kvaliteter i sitt språk. Utsatta barn och andra människor beskrivna i ett språk som grep tag i mig och bilder som aldrig lämnat mig.
En intressant intervju med Le Clézio fanns i DN 29 februari i år. (länken funkar inte längre)
Aftonbladet skriver bl.a. om Le Clézios kontakter med Sverige och inte minst Stig Dagerman, vars roman Ormen översattes av Le Clézio till franska 1974. Ormen ligger även mig varmt om hjärtat, inte bara för at det är en mycket intressant roman, utan även för att min egen hemort skymtar förbi i dess text, och det är inte ofta det händer. Haha! tänk bara! Le Clézio är orsaken till att en mängd fransmän vrickat tungan på det märkliga ortsnamnet Stuvsta.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3501975.ab
Apropå, så har Le Clézio även tilldelats Stig Dagermanpriset nu i höst.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3501975.ab
Apropå, så har Le Clézio även tilldelats Stig Dagermanpriset nu i höst.
2008-10-06
Järnvägen av Juhani Aho (1884)
I somras läste jag Järnvägen av Juhani Aho, 1884, tryckt av Atlantis 1978. Det är en helt underbar bok. Inte minst för att den är mästerligt illustrerad med 55 teckningar (eller etsningar?) av Raimo Puustinen. Boken är i större format än övriga böcker, dvs djupare in i bokhyllan och därför fyrkantig. Allt för illustrationernas skull inser jag. Det är otroligt noggranna bilder av huvudpersonerna Matti och Liisa, deras häst och hemmiljö, m m på den finska landsbygden. Det är bilder att fastna i långa stunder.
Juhani Aho är en pseudonym för Johannes Brofeldt, men han kom 1906 att ta den som sitt riktiga namn. Född 1861, var han bara 21 år när han fick Järnvägen utgiven. Inspirerad av den franska realismens programprinciper studerade han Matti och Liisa, från den avlägsna finska bondebygden, deras sätt agera i sin livsmiljö, och sätter sedan in dom i en ny situation - Järnvägen - för att se hur de reagerar inför denna nymodighet. Först hör de bara talas om begreppet och undrar vad det kan vara, om det kan vara sant eller bara en saga, om andra försöker lura dem. En märkvärdig väg av järn, hus på hjul, som går med eldens kraft. Ett splitternytt mirakel. Och beger sig slutligen iväg för att se med egna ögon.
Förutom de underbara illustrationerna (skapade så sent som 1973), så är texten ren och klar, en njutning att läsa. Texten innehåller finstämd humor kring den mänskliga svagheten att inte vilja erkänna att man inte vet och inte förstår något man inte stött på. Händelseförloppet och relationerna människor emellan beskrivs med antydningar och enkla ord. Föredömligt.
Ett fint exempel på 1880-talets socialrealism, som Aho blev den som införde till Finland.
Juhani Aho är en pseudonym för Johannes Brofeldt, men han kom 1906 att ta den som sitt riktiga namn. Född 1861, var han bara 21 år när han fick Järnvägen utgiven. Inspirerad av den franska realismens programprinciper studerade han Matti och Liisa, från den avlägsna finska bondebygden, deras sätt agera i sin livsmiljö, och sätter sedan in dom i en ny situation - Järnvägen - för att se hur de reagerar inför denna nymodighet. Först hör de bara talas om begreppet och undrar vad det kan vara, om det kan vara sant eller bara en saga, om andra försöker lura dem. En märkvärdig väg av järn, hus på hjul, som går med eldens kraft. Ett splitternytt mirakel. Och beger sig slutligen iväg för att se med egna ögon.
Förutom de underbara illustrationerna (skapade så sent som 1973), så är texten ren och klar, en njutning att läsa. Texten innehåller finstämd humor kring den mänskliga svagheten att inte vilja erkänna att man inte vet och inte förstår något man inte stött på. Händelseförloppet och relationerna människor emellan beskrivs med antydningar och enkla ord. Föredömligt.
Ett fint exempel på 1880-talets socialrealism, som Aho blev den som införde till Finland.
Atlantis väljer ur världslitteraturen
Bokförlaget Atlantis startade i slutet av 1970-talet en utgivning klassiker som de kallade 'Atlantis väljer ur Världslitteraturen'. Det visste inte jag då, men har upptäckt senare, då jag inhandlat några av böckerna på Antikvariat. Och även några av de senare utgivna på 1990-talet där några fortfarande finns i lager hos förlaget och i handeln.
Bokserien hade de första årtiondena ett för mig förföriskt utseende. Pärmarna är enhetligt mönstrade i en sorts marmoreringsmönster - som jag inbillar mig var vanligt på 1800-talet - brokigt i turkos, beige med mera. Främre pärmen har dessutom en infälld illustration. En hel del av böckerna, av de tidiga utgåvorna, har även tecknade illustrationer. Har för mig att tecknade illustrationer var ett nytt grepp som blev vanligt vid sekelskiftet 1900 för att bredda läsekretsen.
Jag vet inte hur eller varför bokurvalet gjorts. Jag har inte sett dem alla, men enligt förteckningen över serien i slutet av de senare böckerna - inser jag att inte en enda av de utgivna böckerna är skrivna av kvinnor. Inte en enda kvinnlig klassiker? Skumt.
Eller är det bara symptomatiskt för 1970- och 80-talen? Den gamla kanon som litteraturhistorien då byggde på, innan kvinnor började ge ut sin egen litteraturhistoria.
Böckerna verkar dock inte bara bygga på 'kanon' utan följa andra prioriteringar. Intressant är den äldre utgivningen av nordiska författare. Några böcker har fått grannlandslitteraturstödet från Nordisk Ministerråd. Så det kan vara ett urvalskriterium.
Jag har själv snöat in på sekelskiftet 1900 senaste året. Förutom grävandet i de tidiga Nobelprisen har jag bl a läst om Joseph Conrad och Hjalmar Söderberg. Vilket lett mig vidare till bl a JP Jacobsens 'Niels Lyne', som det står om i Martin Bircks ungdom, och var Martins favoritroman. Då måste jag ju läsa den för att få veta varför.
På Strindbergs och Ibsens tid var Norden en mer enhetlig marknad. Den läsande befolkningen i varje enskilt land var väl inte stor nog för att försörja en författare. Säkert behövde böckerna inte ens översättas. Det samma gällde då även tyska - tyska kan alla - ungefär som vi idag gör med engelska. Men engelska ansågs då betydligt svårare, vilket är märkligt för många idag.
Av den senare utgivningen, främst 90-tal tror jag, finns Livsdagen lång av Eyvind Johnson och italienska klassiker som Den tudelade viskonten, Klätterbaronen, Den obefintlige riddaren och Zenos bekännelser bara för att nämna några få, som tillhör romaner jag inte vill vara utan.
Atlantis fortsätter sin utgivning. Men inte med samma omslag. Och inte under beteckningen 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' trots att böckerna är minst lika betydande. De ville väl förnya sig - inte vet jag - men jag saknar marmoreringen.
Bokserien hade de första årtiondena ett för mig förföriskt utseende. Pärmarna är enhetligt mönstrade i en sorts marmoreringsmönster - som jag inbillar mig var vanligt på 1800-talet - brokigt i turkos, beige med mera. Främre pärmen har dessutom en infälld illustration. En hel del av böckerna, av de tidiga utgåvorna, har även tecknade illustrationer. Har för mig att tecknade illustrationer var ett nytt grepp som blev vanligt vid sekelskiftet 1900 för att bredda läsekretsen.
Jag vet inte hur eller varför bokurvalet gjorts. Jag har inte sett dem alla, men enligt förteckningen över serien i slutet av de senare böckerna - inser jag att inte en enda av de utgivna böckerna är skrivna av kvinnor. Inte en enda kvinnlig klassiker? Skumt.
Eller är det bara symptomatiskt för 1970- och 80-talen? Den gamla kanon som litteraturhistorien då byggde på, innan kvinnor började ge ut sin egen litteraturhistoria.
Böckerna verkar dock inte bara bygga på 'kanon' utan följa andra prioriteringar. Intressant är den äldre utgivningen av nordiska författare. Några böcker har fått grannlandslitteraturstödet från Nordisk Ministerråd. Så det kan vara ett urvalskriterium.
Jag har själv snöat in på sekelskiftet 1900 senaste året. Förutom grävandet i de tidiga Nobelprisen har jag bl a läst om Joseph Conrad och Hjalmar Söderberg. Vilket lett mig vidare till bl a JP Jacobsens 'Niels Lyne', som det står om i Martin Bircks ungdom, och var Martins favoritroman. Då måste jag ju läsa den för att få veta varför.
På Strindbergs och Ibsens tid var Norden en mer enhetlig marknad. Den läsande befolkningen i varje enskilt land var väl inte stor nog för att försörja en författare. Säkert behövde böckerna inte ens översättas. Det samma gällde då även tyska - tyska kan alla - ungefär som vi idag gör med engelska. Men engelska ansågs då betydligt svårare, vilket är märkligt för många idag.
Av den senare utgivningen, främst 90-tal tror jag, finns Livsdagen lång av Eyvind Johnson och italienska klassiker som Den tudelade viskonten, Klätterbaronen, Den obefintlige riddaren och Zenos bekännelser bara för att nämna några få, som tillhör romaner jag inte vill vara utan.
Atlantis fortsätter sin utgivning. Men inte med samma omslag. Och inte under beteckningen 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' trots att böckerna är minst lika betydande. De ville väl förnya sig - inte vet jag - men jag saknar marmoreringen.
2008-09-29
Orkanpartyt : roman om en myt - Klas Östergren (2007)
Så är jag framme vid Klas Östergrens bidrag till den internationella Mytserien. Klas Östergren hör till de författare jag 'växte upp med'. Noterade hans debut redan när det begav sig, Attila (1975). Läste en notis och letade förgäves efter den i bokhandeln. Jag blev tvungen att beställa och fick en häftad upplaga, ouppsprättad, som oftast debutantverk var på den tiden. Handlade om en ung man och hans tjej på gymnasiet - plus historiska referenser till bl.a. Attila (sånt jag gillade). Inledningsrad: Regnet gned ryggen mot var fönsterruta.
Enligt baksidestexten sa sig Klas vara en produkt av - och rikta sig till - ett traditionslöst mellanskikt, med rötter bland arbetarna men med kronan i salongerna. Ungdomar som gått ut den moderna skolan men inte riktigt vet var de hör hemma. Nästa verk kom 1977, en lika osprättad häftad upplaga. Inledningsrad: Regnet gned brösten mot var fönsterruta.
En ung författare med genomtänkta litterära ambitioner. Böckerna citerar gärna låtar som berättaren lyssnar till. Källan angavs inte i texten, men det behövdes inte. Alltihop var musk jag kunde utantill eftersom även jag lyssnat på dessa låtar var och varannan dag.
Så jag fortsatte att läsa hans böcker: Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Fattiga riddare och stora svenskar, Plåster, Ankare. Jag hoppades få återfinna samma känsla av igenkänning. Men det gjorde jag aldrig. Gentlemen var en stor roman, skickligt hantverk, men för skicklig. Det stora romanbygget föll över mig - Giganternas brunn är en fullständigt vidrig tanke - Fattiga riddare fortsatte att kväva mig. Men så kom Plåster och jag begrep inget annat än att, det här, det är en man som mår dåligt. Och vid Ankare tog det tvärstopp. En gammal sjöman i Skåne? Osade det Hemmingway?? Eller annan manlig 30-40-talslitteratur. Det var ingen genre jag var insatt i. Men känslan liknade de gamla svartvita filmer TV visade på 70-talet, som jag m inns det var det nästan bara gamla amerikanska 1930- och 40-tals filmer, typ Humphrey Bogart.
Jag tvingades inse att Klas Östergren skrev böcker om män för män. Jag hittade kvinnor att relatera till. (Varför fick han skriva en julkalender för barn??)
Så hur upplevde jag Orkanpartyt? Det måste ju ses som ett hedersuppdrag att få skriva Sveriges bidrag till den internationella Mytserien. Jag är kluven, fågel eller fisk, eller mitt emellan? Och varför ser omslaget ut som det gör? Som en kioskdeckare från 40-50-talet? Lägsta betyg: 1.
Boken är en dystopi. Alltså beskriver en miljöförstörd havererad värld, där kärlek och omtanke inte längre existerar. Myten som 'moderniseras' är naturligtvis gamla nordiska asagudar och deras slut i ett Ragnarök, världens undergång.
Serien inleddes med Karen Armstrongs faktabok kring myternas historia, där hon förklarade att myter lever så länge de tolkar och lär oss något om den värld vi lever i, något dess samtid kan relatera till. Med alla miljö- och klimathot vi lever under nu, borde Ragnarök passa in. Ändå har jag svårt för dystopier, som varit så vanligt förekommande under större delen av 1900-talet, för trots att våra kroppar är nedsmutsade av alltfler kemikalier - upplever jag inte att känslokalla människor tagit över världen.
Orkanpartyt inleds med en katastrofbild av världen. Varenda Science Fiction-serie på TV ser likadan ut. Språket är torrt och känslokallt, för att huvudpersonen Hanck Orn ännu inte lärt sig vad kärlek är. Så okej då. Men hur ska jag bli känslomässigt berörd? Var tilldrar sig historien? Språkligt och namnmässigt tyder på en blandning av Storbritannien, Tyskland, Norden ... och så hans hopplösa namn - Hanck Orn.
Tills vi förstår att hans namn Orn, egentligen är Örn utan prickar! Det roade mig - jag känner igen vår internationella internet-värld, där prickar över bokstäver är obsoleta, liksom Hanck själv, som kan konsten att reparera mekaniska skrivmaskiner, i hans värld åter helt nödvändiga, men en bristvara när världen åter måste klara sig på minimal mängd elektricitet.
Detta roar mig, jag har själv ett efternamn med nordisk bokstav som inte fungerar i mailform. Jag tänker på Skanska, som antagligen nästan ingen längre kommer ihåg ursprungligen hette 'Skånska cementgjuteriet'. Höganäs kakel hittar man nu som "cchoganas.se" ... och alla andra stympade ord vi vant oss vid dagligen, t ex sjukvardsradgivningen ...osv
Hanck blir far och grips av faderskärlek, här börjar jag ta till mig historien, men fortfarande känns det trögt för mig att komma överens med språket. Klas Östergren sa själv i någon intervju att tidspressen gjorde att han inte hade tid att fila på sina meningar så som han vanligen gör. Det känns. De av hans böcker som jag upplevt som övermäktiga, hade säkert maximalt filade meningar, utbroderat intill andningsbrist - för mig.
Denna bok tycks mig ha för mycket ord, för ordens egen skull. Manligt språk tungt att svälja. Jag vill ha ord som väcker bilder inom mig, som jag kan minnas när orden själva bleknat bort.
Vad sägs om den här meningen, som är ett helt stycke, på sid 365: En beryktad person som möter en som förefaller oberörd av detta dåliga rykte står inför en underbar möjlighet att låta vederbörande göra en erfarenhet som styrker och bekräftar ryktet eller tvärtom, visa en annan sida som kan vara god och älskvärd och därigenom lustigt nog bli ännu mer illa beryktad, nu som desutom opålitlig.
Begriplig? Det tog en del omläsningar får jag säga. Den meningen är för mig ord, utan konkret förankring. Kanslitorrt. Den beryktade personen är Hel, dödsrikets föreståndare. Den hon möter är alltså Hanck, som här alltså skall vara oberörd på något Humphrey Bogart vis? Hmm. Vad hette egentligen huvudpersonen i Ankare? Kan inte minnas. Har inte boken kvar så här 20 år senare. Men det är inte omöjligt att det var just Hanck.
En klar bild: Äktenskapet blev emellertid misslyckat. Njord ville bo vid havet. Skade i skogen. Båda fick sin vilja fram.
Detta kan jag skratta åt. Detta är också essensen i den ursprungliga asaberättelsen. De levde separerade. Man kan säga att Njord lottades att bli Skades man genom utseendet på sina fötter, (Skade hoppades att fötterna tillhörde Balder). De gifte sig alltså inte av kärlek.
Mittpartiet av boken, själva Orkanpartyt, är i den stilen, att de nordiska asagudarna svischar förbi med små hänvisningar till kända berättelser om deras öden och äventyr, hur Tor fångar midgårdsormen med en tjur som bete (hornen som krok antar jag), fagre Balder, Lokes nidingsdåd att få honom mördad, och mycket annat. Då känner jag igen mig. Och kanske är det just Östergren, författaren för män om män, som skall tolka just asagudar, hur än mycket de nu visar sig ha förlorat sin manlighet. Några kvinnor som jag kan relatera till finns inte. Visst finns där Asynjor, men jag kan inte relatera till dem i Östergrens form.
Jag menar inte att det skulle vara något fel i att Östergren skriver om män för män. Det behövs säkert. Det finns en hel del kvinnor som skriver om och för kvinnor. Det är naturligt. Men för att bli klassiskt och allmängiltigt så vill jag som läsare få ta del av hela människor av båda könen.
Lokes straff för sitt dåd mot Balder, är att sitta fjättrad under en etterdrypande orm, med Sigyn som stannar hos honom trots allt, och tålmodigt fångar upp ettret, som ändock bränner honom varje gång hon måste vända sig bort och tömma sin skål. Plötsligt flammar det upp en egen Östergrensk tolkning på Sigyns mål och mening med att stå där. Han menar att ifall hon låtit ettret falla obehindrat, så skulle han lätt kunna begå självmord genom att svälja det, och därmed slippa ifrån sitt helvete. Men att Sigyn på detta sätt förlänger hans straff. Att hon gör det med med den hämndfyllda tanken: Vad var det jag sa!
Den synen gör mig bara deprimerad. Detta är inte min värld av mänskliga relationer.
För att knyta ihop asagudarna med den 'framtida dystopin', bär den styrande klanen alltså asagudarnas namn, och har deras livshistorier. Var Hanck Orn och hans son Toby kommer in, vet jag inte. Men där förekommer en nysning, som sätter igång något, Orkanpartyt? Partyt pågick ju redan när Toby nyser, men det är väl just nysningen som sätter igång Orkanen. Och det får mig genast att tänka på Kaosteori - att vindfläkten från en fjärils vingslag, skulle kunna ackumuleras till att sätta igång en orkan i en annan del av världen.
Nysningen får Loke att slå ihjäl Toby, alltså så slumpartat - irriterad över tjänstefolket. Eftersom Loke då fortfarande inte är fjättrad, så borde detta vara innan Balder blev mördad. Balder som var ljuset och glädjen personifierad, ungefär som Jesus förespråkade kärlek, men blev korsfäst. Men om detta verkligen inledde Ragnarök, så känns hela historien som en evighetsspiral utan början och slut. Eftersom Jorden redan var förödd, kärleken gått under, långt innan Toby föddes.
Nåväl, den Gamle (Oden) ser med sitt vishetens öga, att Hanck till sin son upplevt kärlek, som ingen annan upplevt. Han sitter inne med kunskap om kärlekens äkta väsen. Så han ber honom skriva ner den, så att den kunskapen kan bli känd och ihågkommen. Hanck tvekar.
Loke sitter fjättrad och straffas, i väntan på att någon skall kunna förlåta honom, men endast den som upplevt kärlek kan förlåta. Men Hanck kan inte förlåta att hans barn har mördats, han vill hämnas. Så länge Loke är fjättrad, hänger Världen, Universum i detta interregnum av tillfälliga lösningar, inget är avgjort. Det är när Loke befrias som världen kommer att ödeläggas under den slutgiltiga striden. Innan dess - en perfekt terrorbalans.
Hanck inser också att den kommission som är tillsatt att utreda och beskriva känslor - de kommer aldrig att klara det. För en vetenskaplig beskrivning har trots väldigt lite med själva ämnet att göra. Känslor kan inte beskrivas vetenskapligt. Rubriken 'Kärlek' ... en av dessa rubriker som tycktes ha så stark dragningskraft på bråkstakar, grälsjuka och självutnämnda experter som kunde göra vilken enkel utsaga som helst till ett olösligt tvisteämne.
Det är den här - pudelns kärna - som jag vill sätta betyg 4 på. Känsla och logik är varandras
motsatser. Glädjen Hanck känner när han inser att ... Ingen någonsin kommer att kunna förklara någonting. Kärleken är outgrundlig! Världen har sin gång!
Älska kan bara den som vågar sätta hela världen på spel. Alltså är han fri att beskriva den faderskärlek han har upplevt. Men det kommer att ta tid ... hela hans liv, många ark papper ...
Ett evighetshjul, eller hur...?
Enligt baksidestexten sa sig Klas vara en produkt av - och rikta sig till - ett traditionslöst mellanskikt, med rötter bland arbetarna men med kronan i salongerna. Ungdomar som gått ut den moderna skolan men inte riktigt vet var de hör hemma. Nästa verk kom 1977, en lika osprättad häftad upplaga. Inledningsrad: Regnet gned brösten mot var fönsterruta.
En ung författare med genomtänkta litterära ambitioner. Böckerna citerar gärna låtar som berättaren lyssnar till. Källan angavs inte i texten, men det behövdes inte. Alltihop var musk jag kunde utantill eftersom även jag lyssnat på dessa låtar var och varannan dag.
Så jag fortsatte att läsa hans böcker: Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Fattiga riddare och stora svenskar, Plåster, Ankare. Jag hoppades få återfinna samma känsla av igenkänning. Men det gjorde jag aldrig. Gentlemen var en stor roman, skickligt hantverk, men för skicklig. Det stora romanbygget föll över mig - Giganternas brunn är en fullständigt vidrig tanke - Fattiga riddare fortsatte att kväva mig. Men så kom Plåster och jag begrep inget annat än att, det här, det är en man som mår dåligt. Och vid Ankare tog det tvärstopp. En gammal sjöman i Skåne? Osade det Hemmingway?? Eller annan manlig 30-40-talslitteratur. Det var ingen genre jag var insatt i. Men känslan liknade de gamla svartvita filmer TV visade på 70-talet, som jag m inns det var det nästan bara gamla amerikanska 1930- och 40-tals filmer, typ Humphrey Bogart.
Jag tvingades inse att Klas Östergren skrev böcker om män för män. Jag hittade kvinnor att relatera till. (Varför fick han skriva en julkalender för barn??)
Så hur upplevde jag Orkanpartyt? Det måste ju ses som ett hedersuppdrag att få skriva Sveriges bidrag till den internationella Mytserien. Jag är kluven, fågel eller fisk, eller mitt emellan? Och varför ser omslaget ut som det gör? Som en kioskdeckare från 40-50-talet? Lägsta betyg: 1.
Boken är en dystopi. Alltså beskriver en miljöförstörd havererad värld, där kärlek och omtanke inte längre existerar. Myten som 'moderniseras' är naturligtvis gamla nordiska asagudar och deras slut i ett Ragnarök, världens undergång.
Serien inleddes med Karen Armstrongs faktabok kring myternas historia, där hon förklarade att myter lever så länge de tolkar och lär oss något om den värld vi lever i, något dess samtid kan relatera till. Med alla miljö- och klimathot vi lever under nu, borde Ragnarök passa in. Ändå har jag svårt för dystopier, som varit så vanligt förekommande under större delen av 1900-talet, för trots att våra kroppar är nedsmutsade av alltfler kemikalier - upplever jag inte att känslokalla människor tagit över världen.
Orkanpartyt inleds med en katastrofbild av världen. Varenda Science Fiction-serie på TV ser likadan ut. Språket är torrt och känslokallt, för att huvudpersonen Hanck Orn ännu inte lärt sig vad kärlek är. Så okej då. Men hur ska jag bli känslomässigt berörd? Var tilldrar sig historien? Språkligt och namnmässigt tyder på en blandning av Storbritannien, Tyskland, Norden ... och så hans hopplösa namn - Hanck Orn.
Tills vi förstår att hans namn Orn, egentligen är Örn utan prickar! Det roade mig - jag känner igen vår internationella internet-värld, där prickar över bokstäver är obsoleta, liksom Hanck själv, som kan konsten att reparera mekaniska skrivmaskiner, i hans värld åter helt nödvändiga, men en bristvara när världen åter måste klara sig på minimal mängd elektricitet.
Detta roar mig, jag har själv ett efternamn med nordisk bokstav som inte fungerar i mailform. Jag tänker på Skanska, som antagligen nästan ingen längre kommer ihåg ursprungligen hette 'Skånska cementgjuteriet'. Höganäs kakel hittar man nu som "cchoganas.se" ... och alla andra stympade ord vi vant oss vid dagligen, t ex sjukvardsradgivningen ...osv
Hanck blir far och grips av faderskärlek, här börjar jag ta till mig historien, men fortfarande känns det trögt för mig att komma överens med språket. Klas Östergren sa själv i någon intervju att tidspressen gjorde att han inte hade tid att fila på sina meningar så som han vanligen gör. Det känns. De av hans böcker som jag upplevt som övermäktiga, hade säkert maximalt filade meningar, utbroderat intill andningsbrist - för mig.
Denna bok tycks mig ha för mycket ord, för ordens egen skull. Manligt språk tungt att svälja. Jag vill ha ord som väcker bilder inom mig, som jag kan minnas när orden själva bleknat bort.
Vad sägs om den här meningen, som är ett helt stycke, på sid 365: En beryktad person som möter en som förefaller oberörd av detta dåliga rykte står inför en underbar möjlighet att låta vederbörande göra en erfarenhet som styrker och bekräftar ryktet eller tvärtom, visa en annan sida som kan vara god och älskvärd och därigenom lustigt nog bli ännu mer illa beryktad, nu som desutom opålitlig.
Begriplig? Det tog en del omläsningar får jag säga. Den meningen är för mig ord, utan konkret förankring. Kanslitorrt. Den beryktade personen är Hel, dödsrikets föreståndare. Den hon möter är alltså Hanck, som här alltså skall vara oberörd på något Humphrey Bogart vis? Hmm. Vad hette egentligen huvudpersonen i Ankare? Kan inte minnas. Har inte boken kvar så här 20 år senare. Men det är inte omöjligt att det var just Hanck.
En klar bild: Äktenskapet blev emellertid misslyckat. Njord ville bo vid havet. Skade i skogen. Båda fick sin vilja fram.
Detta kan jag skratta åt. Detta är också essensen i den ursprungliga asaberättelsen. De levde separerade. Man kan säga att Njord lottades att bli Skades man genom utseendet på sina fötter, (Skade hoppades att fötterna tillhörde Balder). De gifte sig alltså inte av kärlek.
Mittpartiet av boken, själva Orkanpartyt, är i den stilen, att de nordiska asagudarna svischar förbi med små hänvisningar till kända berättelser om deras öden och äventyr, hur Tor fångar midgårdsormen med en tjur som bete (hornen som krok antar jag), fagre Balder, Lokes nidingsdåd att få honom mördad, och mycket annat. Då känner jag igen mig. Och kanske är det just Östergren, författaren för män om män, som skall tolka just asagudar, hur än mycket de nu visar sig ha förlorat sin manlighet. Några kvinnor som jag kan relatera till finns inte. Visst finns där Asynjor, men jag kan inte relatera till dem i Östergrens form.
Jag menar inte att det skulle vara något fel i att Östergren skriver om män för män. Det behövs säkert. Det finns en hel del kvinnor som skriver om och för kvinnor. Det är naturligt. Men för att bli klassiskt och allmängiltigt så vill jag som läsare få ta del av hela människor av båda könen.
Lokes straff för sitt dåd mot Balder, är att sitta fjättrad under en etterdrypande orm, med Sigyn som stannar hos honom trots allt, och tålmodigt fångar upp ettret, som ändock bränner honom varje gång hon måste vända sig bort och tömma sin skål. Plötsligt flammar det upp en egen Östergrensk tolkning på Sigyns mål och mening med att stå där. Han menar att ifall hon låtit ettret falla obehindrat, så skulle han lätt kunna begå självmord genom att svälja det, och därmed slippa ifrån sitt helvete. Men att Sigyn på detta sätt förlänger hans straff. Att hon gör det med med den hämndfyllda tanken: Vad var det jag sa!
Den synen gör mig bara deprimerad. Detta är inte min värld av mänskliga relationer.
För att knyta ihop asagudarna med den 'framtida dystopin', bär den styrande klanen alltså asagudarnas namn, och har deras livshistorier. Var Hanck Orn och hans son Toby kommer in, vet jag inte. Men där förekommer en nysning, som sätter igång något, Orkanpartyt? Partyt pågick ju redan när Toby nyser, men det är väl just nysningen som sätter igång Orkanen. Och det får mig genast att tänka på Kaosteori - att vindfläkten från en fjärils vingslag, skulle kunna ackumuleras till att sätta igång en orkan i en annan del av världen.
Nysningen får Loke att slå ihjäl Toby, alltså så slumpartat - irriterad över tjänstefolket. Eftersom Loke då fortfarande inte är fjättrad, så borde detta vara innan Balder blev mördad. Balder som var ljuset och glädjen personifierad, ungefär som Jesus förespråkade kärlek, men blev korsfäst. Men om detta verkligen inledde Ragnarök, så känns hela historien som en evighetsspiral utan början och slut. Eftersom Jorden redan var förödd, kärleken gått under, långt innan Toby föddes.
Nåväl, den Gamle (Oden) ser med sitt vishetens öga, att Hanck till sin son upplevt kärlek, som ingen annan upplevt. Han sitter inne med kunskap om kärlekens äkta väsen. Så han ber honom skriva ner den, så att den kunskapen kan bli känd och ihågkommen. Hanck tvekar.
Loke sitter fjättrad och straffas, i väntan på att någon skall kunna förlåta honom, men endast den som upplevt kärlek kan förlåta. Men Hanck kan inte förlåta att hans barn har mördats, han vill hämnas. Så länge Loke är fjättrad, hänger Världen, Universum i detta interregnum av tillfälliga lösningar, inget är avgjort. Det är när Loke befrias som världen kommer att ödeläggas under den slutgiltiga striden. Innan dess - en perfekt terrorbalans.
Hanck inser också att den kommission som är tillsatt att utreda och beskriva känslor - de kommer aldrig att klara det. För en vetenskaplig beskrivning har trots väldigt lite med själva ämnet att göra. Känslor kan inte beskrivas vetenskapligt. Rubriken 'Kärlek' ... en av dessa rubriker som tycktes ha så stark dragningskraft på bråkstakar, grälsjuka och självutnämnda experter som kunde göra vilken enkel utsaga som helst till ett olösligt tvisteämne.
Det är den här - pudelns kärna - som jag vill sätta betyg 4 på. Känsla och logik är varandras
motsatser. Glädjen Hanck känner när han inser att ... Ingen någonsin kommer att kunna förklara någonting. Kärleken är outgrundlig! Världen har sin gång!
Älska kan bara den som vågar sätta hela världen på spel. Alltså är han fri att beskriva den faderskärlek han har upplevt. Men det kommer att ta tid ... hela hans liv, många ark papper ...
Ett evighetshjul, eller hur...?
2008-09-27
Till minnet av Edward - Elizabeth George (1990)
Så har jag då läst min tredje Kommissarie Lynley deckare, Till Minnet av Edward, en mycket bra deckare. Den svacka jag anade i andra Lynley-historien är helt borta. George är åter på topp.
Mördad är en 13-årig internatskoleelev. Poliserna letar motiv och går då igenom en katalog av de mest säljande eländena: pedofiler, sexuella anspelningar av olika slag, rasism, pennalism, tills det mot slutet känns så vridet att jag börjar tvivla på att jag kan godkänna boken, men just då kommer lösningen, och historien blir trovärdig igen, bitarna faller på plats för mig.
Alla utom en, som jag känner som lite svag - det roliga är då att i sista kapitlet så opponerar sig Havers över precis samma sak (som jag), och det reds ut och blir troligt.
Dessutom är en av Elizabeth George finesser, hennes förmåga att vagga in oss i säkerhet och leda oss i traditionell riktning, som t ex viljan att dölja felsteg, t ex att bli biologisk far till ett barn med en älskarinna. Men så vrider intrigen sig och vi inser att där trodde vi fel. Han hade ingen känd älskarinna. Han är juridisk far, inte biologisk, till sin frus felsteg. En mer oväntad lösning.
En slutsummering kan sägas vara att mordet begåtts i sken av vänskap - men egentligen ingen frivillig vänskap, utan en form av utpressning, där betalningen ska bli lojalitet och 'kärlek' på livstid. Jag gillar detta, att det inte är liderlighet och utsvävningar som placeras som publikfriande huvudämne, utan att livet handlar om psykologiska komplikationer.
Elizabeth Georges deckare har ett myller av personer, alla med sina hemligheter, liksom människor alltid har både positiva sidor och svagheter, och relationer som strulat till oss. Och en dold hemlighet (hemlighållen pga skamkänslor) - även kan strula till livet mer än vi förstår för omgivningen och senare släktled.
Hela detta myller av personer och relationer sjunker jag in i och tror på medan jag läser, men glömmer till stor del efteråt. Att minnas vem som var mördaren, känns oviktigt efteråt. Grunden är den pågående storyn mellan huvudpersonerna som återkommer bok efter bok. Huvudsaken är att bokens historia intresserar nog för att bli läst, och det är här konflikten i relationerna. Livet är fyllt av konflikter och vi vill se hur andra ordna upp sina konflikter, kanske se en variant av våra egna problem och lösningar.
Kommissarie Thomas Lynley och assistent Barbara Havers kommer från olika sociala sammanhang. Lynleys adelstitel ger naturligtvis en trygghet, trots att han inte använder den, utan är mer intresserad av vilken insats han kan göra. Han behöver inte lön för att överleva. Havers behöver dock varenda krona, där hon lever i en nedgången risig Londonförort, med invalidiserad far, smått galen mor (inte senil, men lika borta) och minnet av en bror som dog i tidig ålder. Hon bor alltså hemma och måste ta hand om dessa svaga individer och får därför inget 'eget liv'. Barbara balanserar föräldrarnas olika handikapp mot varann så hon kan gå till jobbet varje dag - men privatlivet håller hon hemligt för alla arbetskamrater. Ett inte alltför ovanligt scenario.
Detta deckarpar ger en någorlunda bred syn på samhället. Havers och Lynley kan först inte förstå hur de ska kunna arbeta ihop, inte med så olika livssyn. Men så uppstår en lojalitet dem emellan. Trots att Havers föraktar alla som fötts med silversked i mun, så olikt hennes egen situation.
Lynley verkar genomgod. Han hyser stor medkänsla med de flesta och vi anar att den medkänslan inte kommit gratis. Han har också fått uppleva sorg. Inte minst den skuld han känner för att en nära vän blivit invalid för livet. Dessutom är han ensamstående, sedan den kvinna han älskat gift sig med en annan.
Bok 1 - Deborah, som han älskat, gifter sig med hans invalidiserade vän, som dessutom arbetar som kriminaltekniker med eget labb. Hon valde St James (adligt namn), trots hans invaliditet, av kärlek, för att han aldrig tvekat inför kärleken till henne som helt saknar social status, dotter till den betjänt som varje morgon hjälper honom i protesen. Så en av Lynleys svagheter är alltså att han haft lite svårare att reservationslöst åsidosätta familjens krav på status ... (vi får inte veta helt klart)
Bok 2 - Lady Helen, med samma adelsbakgrund som Lynley, och nära vän i åratal, som stött honom när livet varit tungt, inte minst i saknaden efter Deborah, visar sig trots allt ha eget sexliv. Då hon befinner sig på mordplatsen via en tillfällig älskare, en alkoholiserad regissör Lynley genast misstänker för mordet, blossar Lynleys svartsjuka upp. Han inser att Helen alltid varit mer än vän, men att han tagit henne för given. Hans personliga vendetta blir att misstänkliggöra och fälla hennes älskare för brottet. Kris uppstår mellan dem. Helen kan inte se sin vän och älskare som brottsling. Lynley tvingas inse och avslöja att han älskar Helen och inte kan leva utan henne, men vid det laget är hon utless på hans beteende och vill inte se honom mer.
-- och vid sidan av tuffar det lyckliga äktenskapet mellan St James och Deborah på. Och Barbara Havers har ett litet helvete att klara av både jobb och sjuka föräldrar.
Bok 3 - Ett tema i denna bok är förlusten av barn, problem att få barn, adoption, aborter, missfall. Deborah som fått missfall på missfall, kan inte få barn, orsakat av en abort hon gjort som ung (sent omsider inser vi att Lynley var den ovetande fadern). Deborahs inre skuldkänslor kring detta, gör att St James befarar att hon inte behöll sin ungdomskärlek Lynley. Ett missförstånd, eftersom hon alltid var mer kär i St James, men länge inte vågade hoppas i den riktningen. Lynley hörde ju till dem som flirtade på mer ohejdat, utan tanke på konsekvenser.
-- Parallellt med detta deppar Lynley över att Helen i två månader håller sig undan, vilar upp sig i Grekland, arg på Lynley och tvivlar på att deras vänskap kan fortsätta. Hon går dock på de sista sidorna med på att fortsätta deras vänskap, vilket Lynley får nöja sig med, trots att han vill ha mer.
-- I slutet dör även Barbara Havers far. Modern, som förlorat förståndet, sitter ensam med honom i tolv timmar, försöker mata honom, förstår inte vad död betyder.
Alltså består min nyfikenhet, och jag måste köpa fjärde boken: Hur ska det gå för Barbara Havers och hennes mor? Modern kan inte bo ensam hemma. Har de råd med ett servicehem? Kommer Barbara äntligen att få ett eget liv, så hon kan ha egna vuxna relationer?
Mördad är en 13-årig internatskoleelev. Poliserna letar motiv och går då igenom en katalog av de mest säljande eländena: pedofiler, sexuella anspelningar av olika slag, rasism, pennalism, tills det mot slutet känns så vridet att jag börjar tvivla på att jag kan godkänna boken, men just då kommer lösningen, och historien blir trovärdig igen, bitarna faller på plats för mig.
Alla utom en, som jag känner som lite svag - det roliga är då att i sista kapitlet så opponerar sig Havers över precis samma sak (som jag), och det reds ut och blir troligt.
Dessutom är en av Elizabeth George finesser, hennes förmåga att vagga in oss i säkerhet och leda oss i traditionell riktning, som t ex viljan att dölja felsteg, t ex att bli biologisk far till ett barn med en älskarinna. Men så vrider intrigen sig och vi inser att där trodde vi fel. Han hade ingen känd älskarinna. Han är juridisk far, inte biologisk, till sin frus felsteg. En mer oväntad lösning.
En slutsummering kan sägas vara att mordet begåtts i sken av vänskap - men egentligen ingen frivillig vänskap, utan en form av utpressning, där betalningen ska bli lojalitet och 'kärlek' på livstid. Jag gillar detta, att det inte är liderlighet och utsvävningar som placeras som publikfriande huvudämne, utan att livet handlar om psykologiska komplikationer.
Elizabeth Georges deckare har ett myller av personer, alla med sina hemligheter, liksom människor alltid har både positiva sidor och svagheter, och relationer som strulat till oss. Och en dold hemlighet (hemlighållen pga skamkänslor) - även kan strula till livet mer än vi förstår för omgivningen och senare släktled.
Hela detta myller av personer och relationer sjunker jag in i och tror på medan jag läser, men glömmer till stor del efteråt. Att minnas vem som var mördaren, känns oviktigt efteråt. Grunden är den pågående storyn mellan huvudpersonerna som återkommer bok efter bok. Huvudsaken är att bokens historia intresserar nog för att bli läst, och det är här konflikten i relationerna. Livet är fyllt av konflikter och vi vill se hur andra ordna upp sina konflikter, kanske se en variant av våra egna problem och lösningar.
Kommissarie Thomas Lynley och assistent Barbara Havers kommer från olika sociala sammanhang. Lynleys adelstitel ger naturligtvis en trygghet, trots att han inte använder den, utan är mer intresserad av vilken insats han kan göra. Han behöver inte lön för att överleva. Havers behöver dock varenda krona, där hon lever i en nedgången risig Londonförort, med invalidiserad far, smått galen mor (inte senil, men lika borta) och minnet av en bror som dog i tidig ålder. Hon bor alltså hemma och måste ta hand om dessa svaga individer och får därför inget 'eget liv'. Barbara balanserar föräldrarnas olika handikapp mot varann så hon kan gå till jobbet varje dag - men privatlivet håller hon hemligt för alla arbetskamrater. Ett inte alltför ovanligt scenario.
Detta deckarpar ger en någorlunda bred syn på samhället. Havers och Lynley kan först inte förstå hur de ska kunna arbeta ihop, inte med så olika livssyn. Men så uppstår en lojalitet dem emellan. Trots att Havers föraktar alla som fötts med silversked i mun, så olikt hennes egen situation.
Lynley verkar genomgod. Han hyser stor medkänsla med de flesta och vi anar att den medkänslan inte kommit gratis. Han har också fått uppleva sorg. Inte minst den skuld han känner för att en nära vän blivit invalid för livet. Dessutom är han ensamstående, sedan den kvinna han älskat gift sig med en annan.
Bok 1 - Deborah, som han älskat, gifter sig med hans invalidiserade vän, som dessutom arbetar som kriminaltekniker med eget labb. Hon valde St James (adligt namn), trots hans invaliditet, av kärlek, för att han aldrig tvekat inför kärleken till henne som helt saknar social status, dotter till den betjänt som varje morgon hjälper honom i protesen. Så en av Lynleys svagheter är alltså att han haft lite svårare att reservationslöst åsidosätta familjens krav på status ... (vi får inte veta helt klart)
Bok 2 - Lady Helen, med samma adelsbakgrund som Lynley, och nära vän i åratal, som stött honom när livet varit tungt, inte minst i saknaden efter Deborah, visar sig trots allt ha eget sexliv. Då hon befinner sig på mordplatsen via en tillfällig älskare, en alkoholiserad regissör Lynley genast misstänker för mordet, blossar Lynleys svartsjuka upp. Han inser att Helen alltid varit mer än vän, men att han tagit henne för given. Hans personliga vendetta blir att misstänkliggöra och fälla hennes älskare för brottet. Kris uppstår mellan dem. Helen kan inte se sin vän och älskare som brottsling. Lynley tvingas inse och avslöja att han älskar Helen och inte kan leva utan henne, men vid det laget är hon utless på hans beteende och vill inte se honom mer.
-- och vid sidan av tuffar det lyckliga äktenskapet mellan St James och Deborah på. Och Barbara Havers har ett litet helvete att klara av både jobb och sjuka föräldrar.
Bok 3 - Ett tema i denna bok är förlusten av barn, problem att få barn, adoption, aborter, missfall. Deborah som fått missfall på missfall, kan inte få barn, orsakat av en abort hon gjort som ung (sent omsider inser vi att Lynley var den ovetande fadern). Deborahs inre skuldkänslor kring detta, gör att St James befarar att hon inte behöll sin ungdomskärlek Lynley. Ett missförstånd, eftersom hon alltid var mer kär i St James, men länge inte vågade hoppas i den riktningen. Lynley hörde ju till dem som flirtade på mer ohejdat, utan tanke på konsekvenser.
-- Parallellt med detta deppar Lynley över att Helen i två månader håller sig undan, vilar upp sig i Grekland, arg på Lynley och tvivlar på att deras vänskap kan fortsätta. Hon går dock på de sista sidorna med på att fortsätta deras vänskap, vilket Lynley får nöja sig med, trots att han vill ha mer.
-- I slutet dör även Barbara Havers far. Modern, som förlorat förståndet, sitter ensam med honom i tolv timmar, försöker mata honom, förstår inte vad död betyder.
Alltså består min nyfikenhet, och jag måste köpa fjärde boken: Hur ska det gå för Barbara Havers och hennes mor? Modern kan inte bo ensam hemma. Har de råd med ett servicehem? Kommer Barbara äntligen att få ett eget liv, så hon kan ha egna vuxna relationer?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
