Oskuldens minut : Jernbanan 7 - Sara Lidman (1999)

Så har jag slutligen gått i mål vad gäller Sara Lidmans Jernbaneepos. Jag fick delarna i en utgåva som räknar alla sju delarna, men det är 22 år från första till sista delen. De två sista delarna tillkom sent 1990-tal och har ändrat fokus. I synnerhet denna sjunde del handlar inte alls om järnvägen. Den är ett faktum sedan en generation tillbaka, och har inte uppfyllt de drömmar Didrik hade. Det gemensamma är att det är samma socken med samma familjer. Tiden har gått, nu är det 1920-talet, men ändå tycks den fattiga norrlandsbygden inte ha ändrats mycket sedan 1800-talet. 

Rönnog, huvudperson i del 6, har tydligen cykel, för vid ett tillfälle sägs hon 'cykla iväg'. Utbildad till mejerska, förde hon en modern känsla med sig, inte minst vad gäller hygien. Men nu är hon gift med Isak Mårten, folkilsken av besvikelser, fast i skuldträsket som svärfar Didrik lämnade över till sin son innan han dog. Didrik lät också installera el, så nu hänger det en 15W lampa i rummet där familjen samlas om vinterkvällarna - 15W måste vara ett minimum för att överleva det norrländska vinterhalvåret! Och lillebror Amos fick löständer av 'Kronan' under exercisen. Mer modernitet än så möter vi inte, utan det är det ursprungliga småbrukarsamhället, ett hårt liv, med tungt skogsarbete och djurhållning.

Inga årtal skrivs ut, men eftersom Rönnogs andra graviditet slutade som missfall vid slutet av första världskriget (del 6), och hon och Isak Mårten nu har ännu fler barn, så måste vi logiskt nog befinna oss på 1920-talet.  Och så minns jag att Sara Lidman själv föddes 1923, och funderar på om någon av de små flickebarnen kan vara inspirerade av henne själv? Jag har ingen aning, men troligt är att alla människoöden hon fyller boken med är muntligt traderade minnen från hemsocknen som hon växt upp med, och nu präntat ner i dessa böcker. 

Som sagt, den här sista boken skiljer sig från de tidigare på flera sätt. Även om Isak Mårtens och Rönnogs liv fortsätter, så är deras familj nu mer en ramberättelse, än huvudfokus. I stället återberättas en mängd olika relationer i deras omnejd, inom och utom familjen. Det blir som en rad kortnoveller kring ett känslomässigt huvudtema - att trots att livet är en jämmerdal, så finns där trots allt benådade ögonblick, som de alla upplever, ögonblick av kärlek som gror i själen, och hjälper dem att överleva. Det är heligt och inget man talar om. Det som  hörs gräl, anklagelser, tvister - de svarta tankarna. 

Jag tror det här var Sara Lidmans sista roman, och i den lägger hon ner en vacker visdom, som finns i livet, bortom det tunga som fyller oss.  Rönnog uppfattas som lika folkilsken som kvigan Sabina som kämpade sig till sin position som ledarko. Hon blir en sträng mor, men vid 'en' enda av sina graviditeter förstår hon innebörden i uttrycket 'välsignat tillstånd', hon fylls dessa månader av mildhet och dottern Regina blir en gudagåva. 

Men ofta är dessa benådade ögonblick betydligt kortare, som när åtta personer samsas i stugans kammare "och ingen märker att det är trångt". (s.728). En fridfull stund när ingen plågas varken av hunger eller kroppsliga krämpor. Även barnen har sådana glimtar av lycka, som när flickorna Nanna och Regina (som Nanna oftast är avundsjuk på) tillsammans samlar järnfilspån som faller ner, när Amos slipar sågbladen vassa. Flickorna blåser in dessa i öppna spisens eld, så att de blixtrar till som små stjärnor (s.729). Innerliga stunder av paradisisk ro. 

I sådana ögonblick kan Sara Lidman tala direkt till läsaren, direktare än någonsin tidigare:

"Hur läng tror du att det går att leva så? Som ett med luften? Utan motstånd? (s.730)

Nej, livet tycks vara motstånd. Hon berättar om människorna och tydliggör på flera ställen skillnaden mellan vad de enskilda personerna är, och vad å andra sidan rykten må säga. Sånt är livet, pratat, men inte mer sant för det. 

'Blidan', tövädret människor emellan, varar sällan länge, när det brister, likt ett ägg, visar sig livet åter "som det verkligen är, en enda oförrätt"...

När Rönnog som byggt sig så höga murar av ilska, att hon från alla håll uppfattas som folkilsken, då kan det vara en benådad stund att få möta en vän, "en människa som såg förbi den rastlösa vaktfru hon blivit, en som visste att bortom 100 larmande klagomål finns en kärlek man inte kan tala om ... den kan man bara erfara..." (s.744)

Eller den glädje de känner som klarat sig undan en fara, eller räddat någon undan en fara, och hur vackra liknelser Sara Lidman kan få till, som när Lillebror Erhart, som många sett som "saktfärdig intill efterbliven" räddar en man ur djup snö och "drog ut snön ur hans mun och öron, bultade honom i ryggen och handskades med honom så ömsint som om han varit en kalv på väg att kvävas i sina fosterhinnor." (s.760)

Visst är det vackert, handskas så ömsint med honom som om han varit en kalv på väg att kvävas i sina fosterhinnor.  Ja, det är Oskuldens minut, en alla dessa gnistor av medmänsklighet, trots allt ... en vacker liten bok, trots allt ... en juvel.

Lifsens rot : Jernbanan 6 - Sara Lidman (1996)

Det är 22 år mellan utgivningen av Jernbane-eposests första och sista del. Jag har just läst den sjätte. Mellan femte och sjätte delen gick det 11 år, men i handlingen har vi rört oss en generation framåt, ca 20 år, och är nu framme på 1910-talet. Första världskriget pågår långt borta i söder, men verkar inte påverka livet i Lillvattnet, Didriks socken. Livet är lika fattigt och arbetsamt. Didriks skulder består, trots att järnvägen har varit klar i nära 20 år, så har rikedomen inte kommit, och livet inte underlättats för 'vanligt grovt folk'. 

I centrum i denna del står Rönnog, som utbildat sig till mejerist. Skildringen känns betydligt mer realistiskt, vi har nått fram i 'modern' tid, med enstaka bilar och tal om elektriskt ljus. Efter mycken tvekan kom Rönnog dock att gifta sig med Isak Mårten, Didriks 'storson', dvs familjens förstfödde son (kallas så hur än många döttrar som gått före). 

Trots hoppet i tid, bör man ha läst alla föregående delar för att hänga med i historien. För trots realismen så är känslan i boken fortfarande att historien är 'oralt traderad', via ständiga samtal inom familjer och grannar emellan. För livet går i samma cirklar, alla människor som myllrat fram i tidigare böcker, myllrar fortfarande fram i alla samtal, vilka är det som driver intrigen. Några finns kvar som gamlingar, familjerna håller ihop, och är närmast som fotbojor runt varandra, och de återberättar ständigt det förflutna för varandra. Livet som evig cirkelgång. 

Didriks skulder har visserligen skuffats över på sonen, Isak Mårten, och därmed hans hustru Rönnog, vars barn alla riskerar bli lika hungriga och trasiga som alla barnrika familjer i Rönnogs närhet, vilka hon ser ner på, hon som lärt sig hygien via den moderna mejerinäringen, med pastöriserad mjölk. 

Alltsedan Järnvägsbygget fullbordats i Lillvattnet och rallarna försvann, är kvinnorna tillbaka på scenen. Och Rönnog är lika arbetsamt 'arg', och likt Hagar och många andra, är det kvinnornas arbete, besparingar och tillgångar, som räddar männen. 

Bara en avslutande del återstår för mig att läsa...

Järnkronan : Jernbanan 5 - Sara Lidman (1985)

 Var det här tänkt som en epilog? Men blev ett mellanspel? Över tio år senare utgavs del sex och sju i Jernbane-eposet, och då kring den yngre generationen. De ska jag också snart läsa. 

'Järnkrona' kallades tydligen en fånges kedjor förr i tiden. Didrik Mårtensson, f.d. Olförarn, har som mellanhanden kommit i kläm mellan överhetens ekonomiska intressen och sina utnyttjade sockenbor, och har dömts för förskingring av nödhjälp. Trots att man kan säga att nödhjälp alltid varit det han ägnat sig åt, då han sålt mat och utsäde på krita. Nödhjälpen efter oåret 1893 kom för sent, åkrarna var redan sådda. Alltså listas de som redan fått köpa på krita, och kallas 'fattiga' enligt reglerna som medföljde 'nödhjälpen', vilket visade sig vara en oförlåtlig ärekränkning bland de utblottade sockenborna. Och så gick det som det gick. 

Så här efter femte boken är jag inkörd på stilen, jargongen och vill gärna veta mer. Lidman strävar vidare med sin historia, och hur än viktig boken är i serien, känns den något svagare för mig, spretigare, lite för lös i kanterna. Men man kan säga att den är lika rörig som livet, med alla olika motsatta åsikter och intressen. Det är svårt att få ihop människors väl och ve. Sara Lidman behåller dock sin alldeles egenkomponerade epos-stil, även om den inte känns lika prosalyrisk här.

Boken pågår de nio månader då Didrik sitter av sitt straff på Långholmen i Stockholm. Där vägrar han, eller försöker, att ta till sig fånglivet. Han lever i stället i sina tankar, resonerar med kungen och överheten, om alla missförstånd, och hur hans socken skadats i hanteringen, och hur de skall kunna få ersättning och han själv rentvås. Lika mycket har han en sorts tankeläsande kontakt med hustru och barn, lämnar dem aldrig själsligen. 

Hustru Anna-Stava är ju också en av socknens mest andliga kvinnor, med en närmast medial kontakt med de döda, och har även hon hela tiden maken i sina tankar. Alla deras ägodelar har sålts på exekutiv auktion, själva sitter de kvar på nåder i ett av husen och svälter,  medan det mesta av gården rivits för att förflyttas till den nya järnvägsstationen, med nya ägare att bedriva järnvägshotell. Didrik missade kungen, någon verklig invigning av Jernbanan blev det inte. Så viktig var inte deras ort. Krass verklighet och dröm gick inte ihop. 

Två av döttrarna, Hanna och Siri, svälter ihjäl. Men i Anna-Stava växer ett nytt barn, just dessa nio månader. Graviditeten gör Anna till lugnet i stormens öga. Anna är stolt över att Didrik inte nekat till beskyllningarna, utan tog sitt 'straff', trots att det var ett missförstånd. Hon ser det som ett andligt reningsbad. Anna älskar Didrik mer än någonsin, medan många i byn ser Didrik som en missdådare, som hon måste skilja sig ifrån. 

Samtidigt tiger man om fakta, säger att Didrik rest bort 'i Fjärran', för att  tala med kungen och ordna så socknen får upprättelse och skadestånd. Men allt är som en dröm, en rad motstridiga energier som stöts och blöts. Vems verklighet som är den rätta, beror på vems blicken är. Annas kusin Ludvig, till förståndet svag, har köpt Månliden för att få gifta sig med sina drömmars tilltänkta Anna-Stava, men vet inte hur han skall komma till skott - och hela tiden växer Annas mage. Aldrig att hon ger upp sin make, hur än många som slår sina lovar ikring henne. 

Den underbare mannen : Jernbanan 4 - Sara Lidman (1983)

 Helst vill jag gny...

Texten är lättläst, när jag låter språket flöda och orden rinner fram som musik.  Benämnt 'Epos', ett oralt traderat minnesarkiv. Det är prosalyrik. Lyrik för alla radbyten, som i fri vers, utan punkt och versaler. Men läsningen är också blytung, grå, mörk... 

För alla orättvisor, hur den lilla människan far illa, genom sin okunskap, som inte får uttalas, för att okunnighet anses skamfyllt. 

Del 4 av eposet behandlar åren 1892-93, svåraste vintern i mannaminne. Järnvägsbygget pågår i Lillvattnet, där är fullt med rallare och trakten måste i allt offra sig för att få järnvägen som det propagerats för, den som ska föra välfärden med sig, om ett år, efter invigningen 1894. Ingen har tid med sin egen torva, järnvägen ska ha all grus och allt timmer de kan få fram, de får leva på köpemat, amerikanskt fläsk, men det måste köpas på kredit, skulderna ökar. Inte blir det någon förtjänst över. När väl järnvägen når fram, kan allt man lider brist på fraktas till dem. Men med vad ska de köpa det, om de inte kan försörja sig själva

I denna fjärde del är kvinnan marginaliserad. Den erotiska underströmmen växer fram, blir till ett könskrig. Inga äktenskap tycks längre harmoniska. Männens tävlan och krig sinsemellan växer. Där är fullt av tomma ord, för att finna penningar. 'Den underbare mannen', gäller alla patriarker, alltifrån den avlägsne svenske kungen, som hålls upp som ett galjonshuvud, att 'äran att få arbete för kungen' är nog, även om gratis. Och den jättelike rallarbasen från Småland, som vet att se om sitt eget hus, sitt eget värde, i motsats till de lokala 'bönderna'. Och all annan överhet däremellan, bolag bank och myndighetspersoner, som sitter inne med kunskap som gör dem till v inner och folket till förlorare. Didrik, 'Olförarn' i socknen, mannen med talets gåva att förmedla sina ljusa visioner, börjar bli alltmer medveten om sin egen 'okunnighet', att han använts som bulvan för andras vinster, utan att själv informeras. 

Didrik har egentligen inget sinne för ekonomi, han hoppas på sin vision, att allt ska lösas sig bara deras egen järnvägsstation kan invigas, och att alla som kämpat får möta kungen...

Falska papper - Holger Brate, alias Hjalmar Bergman (1916)

 

Upptäckte nyligen att Hjalmar Bergman utgivit en kriminalhistoria under pseudonym! Falska papper av Holger Brate har initialerna gemensamt med Bergman själv, men så snart jag börjar läsa inser jag att Holger Brate är detektiven som återberättar hur han först är på jakt efter en försvunnen kvinna (som inte är försvunnen så särskilt länge), hon söker sin försvunne far. Historien både pågår och skrivs mitt under brinnande världskrig, och tilldrar sig delvis i Paris och involverar spioner och förvecklingar i den genren. 

Hjalmar Bergmans far avled 1915, vilket ledde till akut behov att tjäna pengar, och som så ofta vänder sig författare till populärgenrer, i synnerhet brotthistorier, i förhoppning om snabba cash. Historien börjar med protokoll förda av Holger Brate, och kanske var förhoppningen att ge det hela en känsla av realism, men det är verkligt svårt att ta denna historia på allvar. Det går ett hejigt humoristiskt drag genom texten, vilken ger mig en känsla åt Frank Heller hållet. Han skrev ju i genren vid samma tid. 

Texten utgavs först som månadshäften, så Bergman skrev den bit för bit, så att den börjat tryckas innan Bergman skrivit klar historien. Det gör att det är svårt för mig att få grepp om historien i början. Protokoll-formen är ju inte heller så intressant, och den överges snart. Och övergår till brev och diverse förhör och berättande. Komplikationerna är många. Bergman hade säkert roligt åt sitt skapande, även om han inte får den ro som behövdes för hans helgjutna skapelser. Å andra sidan tillhör det ju genren att läsaren inte ska veta allt förrän mot slutet.

Han har i brev uttryckt att han helst ville skriva teater och filmmanus. Och  många gånger är texterna, som Hans nåds testamente, och Knutsmässo marknad, mästerliga vad gäller dialog och hur karaktärerna framträder med enkla men effektiva medel. I denna historia saknas dock karaktärsteckningen. Han hade nog alldeles för bråttom. 

Det intressanta är dock att den både skrevs och tilldrar sig under första världskriget och att han hakar på stämningarna. Historien börjar i Stockholm, men rör sig söderut till Skåne och Danmark, för att sluta i Paris. Alla är misstänksamma mot alla. En av huvudpersonerna är en polack. Polen som varit ockuperat och delat av Ryssland, Tyskland och Österrike sedan ca 120 år, och hela denna tid fortsatt att kämpa för sin frihet, och underjordiskt underblåst uppror mot alla ockupationsmakter. Det tillhör alltså det 'dagsaktuella' stoff som Bergman använder. Inte förrän vid fredsförhandlingarna fick Polen återuppstå på kartan som en egen nation. 

Herland - Charlotte Perkins Gilman (1915)

 Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) ägnade sin författarbana åt att utforska ojämlikheten mellan könen, både via faktaverk och fiktion. Jag tyckte mycket om novellen Den gula tapeten (1892), och ville nu pröva hennes 'feministiska utopi', Herland (1915), en lite svåröversatt titel, rike, men har tydligen översatts till svenska både under titeln Jungfrulandet respektive Kvinnoland. 

Tyvärr gick läsningen mycket trögt. Utopin Herland beskrivs mycket långsamt, och i allmänhet är utopier tråkig läsning, eftersom de saknar drivande konflikter. Gilman har försökt göra det till ett fantasy-äventyr. Men behållningen är främst hur texten speglar de samhällsdiskussioner som pågick kring sekelskiftet 1900. Kvinnors rösträtt och inträde på alla yrkesområden. Att Ellen Key proklamerat 1900-talet som Barnets århundrade och Maria Montessories idéer att reformera skolundervisningen för barn, för att repsketera barnets människovärde och upptäckarglädje.

I texten lyckas tre unga amerikanska upptäcktsresanden hitta ett mytiskt matriarkat, där alla män dött ut av krig och annat elände och då sker undret, i stället för att dö ut, börjar kvinnorna föröka sig via jungfrufödsel. Notera att detta började för cirka två tusen år sedan, alltså Jesu tillkomst via Marias jungfrufödsel! Just den biten kan också spegla de andliga strömningarna för hundra år sedan, där den materialistiska synen var 'gud är död', parallellt med teosofi och annat som ville återuppväcka människors tro på själen. I Herland kontrolleras jungfrufödseln via meditativ introspektion, att 'vilja bli mor', i stället för att bara lyda djuriska impulser. 

De tre männen - macho-teknikern Terry, romantikern-botanisten Jeff och berättaren Van, som är sociolog - ger oss tre olika synvinklar att betrakta de Moder-dyrkande asexuella veganerna. Och deras försök att beskriva 'vårt' patriarkala samhälle tidigt 1900-tal, för att de blir medvetna om sina egna livslögner och samhällets brister i förhållande till Herland-utopin. 

Men trots att de två samhällena, patriarkatet vs matriarkatet, kan sägas spegla varandra, vända upp och ner på varandra, är det inte bara patriarkatet som har brister. Även Herland känns klaustrofobiskt. Det utopiska socialistiska gruppsamhället, som inte erkänner individualism, har också en dold skuggsida, blinda fläckar. Boken förespråkar varken det ena eller andra varianten. Boken måste redan när den utgavs främst ha varit tänkt som diskussionsunderlag, i en tid när alla samhället var på väg att omstöpas mer eller mindre brådstörtat. 

De tre männen förälskar sig och gifter sig med var sin kvinna i Herland, men äktenskapet blir inte vad de väntat sig, någon av dem. De amerikanska männens förutfattade meningar om vad äktenskap innebär, stämmer inte alls med vad de Herland-uppfostrade unga kvinnorna menar. Det slutar med att Terry d öms till förvisning från Herland, för hans våldtäktsförsök. Terry kan inte komma ifrån att han anser att mannen självklart ska styra världen och dominera kvinnan. Romantikern Jeff är däremot fullständigt omvänd och vill inget annat än att få stanna coh dyrka kvinnor. 

Berättaren Van uppnår ett kamratäktenskap med Ellador, som fascineras av möjligheten till 'faderskap' lika väl som 'moderskap'. Detta par är det mest jämställda och de två följer med Terry, när han förvisas ut ur Herland. Inom Van växer dock oron inför den kulturkrock som hans hustru Ellador oundvikligen kommer att drabbas av i vårt bristfälliga värld, som den var då, strax före första världskriget. 

Trögheten i läsupplevelsen är det negativa, men å andra sidan är de sociologiska och kulturhistoriska funderingarna väl värda ansträngningen, om man vill veta vad som rörde sig i folks huvuden år på 1910-talet. 

Swanns värld : På spaning ... 1 - Marcel Proust (1913)

Det är tredje gången jag läser första delen av På spaning efter den tid som flytt, och den blir bara bättre och bättre. Tredje gången gillt. Antagligen för att jag själv blivit äldre och fått mer 'tålamod'. Jag har förhoppningen att det närmsta året/åren ska kunna ta mig igenom hela serien. Trots mäktigheten i dess djuplodning, som har gjort att jag denna sommar har begränsat mig till cirka tio sidor Proust per dag. Det krävs tid att reflektera för att jag ska kunna njuta av läsningen. 

I våras läste jag både Alain de Bottons och Olof Lagercrantz små böcker om att läsa Proust. Men det gav mig inget, för det går inte att vattna ur några enstaka intrigtrådar ur Proust. Det är inte det boken handlar om. På spaning efter den tid som flytt är en filosofisk psykologisk djupdykning i det egna självet. Jag kände dock igen mig i Lagercrantz kommentar, att han inte visste vilken läsare han vände sig till, utom möjligen de som likt honom själv, vid första läsningen av På spaning ... varit för ung och inte kommit längre än till Del 2. När livet snurrar allt fortare med arbete, hem och barn, då är det ont om den tid för eftertanke som behövs för att läsa Proust. I synnerhet som det även finns många andra intressanta böcker att läsa.

Nåväl, bokens filosofisk psykologisk djupdykning i det egna självet, handlar i mycket om den tid då Proust skrev och verkade, samtida med filosofen Henri Bergson (dessutom gift med Prousts kusin) och Sigmund Freud. Att tränga in i sitt eget omedvetna och själsliga nivåer låg i tiden. Sekelskiftet var också l'art pour l'art, konsten för konstens egen skull, och Proust förenar detta till en allenarådande helighet hos tingen, som en spegling av betraktarens själ. I synnerhet berättaren Marcels själ, men som ett okänt omedvetet, något borttappat att leta efter.

Boken igenom, i synnerhet i första delen, 'Combray', som rör Marcels barndomsminnen från hans mormors landsortsstad, med minnet av ångest och lycka av olika slag, tolkas i stort sett allting via människans fem sinnen: dofter, färger, smak, hudens behov av kramar och godnattkyssar, och hörseln med vårt behov av musik, minsta namn har en klang. Vilket genast får mig att tänka på alla  skrivarböcker med tips för skönlitterärt skapande, som talar om hur referenser till våra fem sinnen och  hur deras intryck kan berika texten man arbetar med, för att få väcka läsaren. Nog måste det tipset vara ett arv från Proust! 

Proust vidareutvecklar dessutom detta till att omfatta alla konstarter, alla han möter beskrivs via konstverk, målningar, statyer, kyrkliga utsmyckningar, för att förhöja känslan och verkligen få oss att associera med såväl den unge Marcel som med konstkännaren Monsieur Swann. Det är ständiga associationer, inte bara till konst, utan även till litteratur, författare, och inte minst musik.  

Proust hör härigenom till den mest tacksamma författaren ifall man vill fördjupa sig i Intermedialitet, alltså sammansmältningen av olika konstarter i ett verk. Proust sammansmälter 'allt' som tänkas kan. Hans ord på boksidan återger förutom alla våra sinnesintryck, också liknelser och metaforer via beskriven arkitektur, målningar, statyer, och inte minst musik. Hela texten kan ses som musikaliska satser och upprepade teman och melodier. 

I andra delen, 'Swann och kärleken', är spelas hela Swanns kärleksvånda upp likt en musikalisk symfoni, alltifrån overtyr, via tema med variationer, via olika satser fram till klimax för att slutligen ebba ut. Inte så att detta uttalas öppet, men det är känslan när man läser om Swanns åratal av svängande mellan förälskelse och svartsjuka. Pendlandet mellan kärlekens höga visa och svartsjukans mörker, ångest och lycka. Swann och Odetta har en musikalisk slinga, ur en fiktiv nära okänd, men lokalt bekant tonsättare, Vinteuil, som 'deras' musikaliska tema, så som många kärlekspar kan ha en låt de dansat till när de förälskade sig. Vinteuils eget livsdrama förekommer redan i första delen, och hans lilla melodi återkommer alltså som ett viktigt tema i denna andra del, som tilldrar sig när Swann var ung, alltså innan Marcel föddes. 

Swanns värld, första delen av På spaning av den värld som flytt, består av tre delar, de två ovan nämnda och avslutas med den 50 sidor korta avdelningen med den märkliga titeln "Ortnamn : namnet". Första gången jag läste boken trodde jag att det var ett informativt efterord. Men nej, det var en pendang som för samman Swann och Marcel på ett djupare plan, genom att han som barn förälskar sig i Swann och Odettes dotter, Gilberte, som han inte får leka med, eftersom Swann 'gift ner sig' med kokotten Odette - enligt samhällsnormen och hans nyktra föräldrars synsätt. Men av en händelse träffas de i Paris några år senare, på Champs-Elysées gräsmatta, lekplats där Paris barnjungfrur 'vallar' sina skyddslingar. Inga namn utbyts. Men för Marcel blir det en daglig källa till möjlig lycka eller besvikelse, om han ska få se och leka med Gilberte eller inte, en ödets nyck. 

Alltså är avdelningen 'Ortnamn : namnet', om Marcels obesvarade kärlek till Gilberte, en parallellhistoria till Swanns oförklarliga kärlek till Odette, pendeln mellan lycka och svartsjuk ångest, den musikaliska temat som upprepas, avslutas med denna tredje musikaliska final-sats, renodlingen av det musikaliska temat. Frågan om 'Varför' man älskar, när kärleken inte besvara, varför man älskar något som inte är värt ens kärlek, som Swanns avslutningsord i avdelning två, konstaterandet: 

"Att tänka sig att jag har slösat bort åratal av mitt liv, att jag har velat dö, att jag har upplevat min största kärlek - för en kvinna som inte tilltalade mig, som inte var min typ!"

Det eviga mysteriet, varför en passion kan gripa en själv, men inte alla andra. Varför ålägger man sig en sådan plåga? Och fantasins betydelse, som får två människor att uppleva all skönhet så helt annorlunda mot varandra. Marcels fantasi 'helgar' allt från dofter till namn, bara för att handlar om Swann och hans dotter, och ger det en exalterad känsla, så exalterad att den kan göra honom sjuk av längtan. Längtan efter något annat, bortom vardagen, bortom detta liv. 

När Marcel gör allt för att få tala om Swanns familj, för att uppamma sin kärlek, 'en okänd dimension', ett själsrus, undviker hans föräldrar detta, och Marcel konstaterar att det är för att de 'saknade det tillfälliga sjätte sinne som kärleken utrustat mig med'. Marcel använder alltså alla sina fem jordiska sinnen, för att uppamma det sjätte själsliga sinnet - kärleken. Kärleken bor i en själv, oavsett om besvarad eller inte. 

Marcel summerar mot slutet: "När en tro försvinner, finns ändå något kvar /.../ ett vidskepligt fasthållande vid det förgångna /.../ som om det vore i det och inte i oss själva som det gudomliga har sin boning, och som om vår nuvarande brist på tro hade en yttre orsak, nämligen gudarnas död."

Och avslutar känslofullt: Minnet av en bild är ingenting annat än saknaden efter ett ögonblick, och husen, vägarna och gatorna flyr undan - ack! - lika snabbt som åren. 

Förvandlingen - Franz Kafka (1915)

 

Jag tror alla vet vem Gregor Samsa är, han som plötsligt en morgon vaknar upp som insekt. Jag har alltid tänkt att det måste vara Kafkas mest intressanta historia. Ändå har jag lyckats undvika att läsa den - i årtionden. Kafka blev visst aldrig nöjd med historien som helhet, men för mig duger den bra. För det är ingen skräckhistoria. Gregor må se ut som ett monster från utsidan, men inuti är det samma vänliga Gregor, som vill göra sin plikt, och vara hänsynsfull. Även om han inte längre kan göra sig förstådd.

En absurd historia, i en absurd värld? En fantasi, som tycks utgå ur en löneslavs våndor. Livet begränsat utan återvändo. Ansvarsbördan att försörja såväl föräldrar som syster. Han vill så gärna spara ihop nog för att låta systern få studera på musikkonservatoriet. Men livet är begränsat, kraven många, om hur man ska leva, vara, reagera. Kommunikationsproblem, inte minst mellan far och son, gör livet tungt. 

Gregor kan se och förstå allt som sker. Det är omgivningen som blir rädda för insekten stor som en människa, som inte kan göra sig förstådd, för familjen  hör bara insektens 'surr'. 

Systern Grete, 17 år, är den som i början har intuition nog att känna vad brodern behöver. Hon städar och försöker ställa fram mat åt Gregor. När han har svårt att röra sig i sitt trånga sovrum, vill hon flytta ut de onödiga möblerna. Men det vill inte modern, som känner att det vore att 'ge upp', att inte tro på att sonen skall 'bli sig själv' igen. Det är alltså även en historia om identitet, Gregor har förlorat sig själv. Han funderar över vad det är att vara människa, eller djur? Fortfarande som insekt tycks han uppskatta systerns fiolspel, den gör honom gripen, mer än någon annan människa i närheten. Räknas inte det? 

Men även systerns liv begränsas av broderns tillstånd, även hon måste hitta ett arbete, nu när brodern inte längre kan försörja familjen. Familjen börjar ta inneboende i ena rummet, men när de upptäcker 'insekten' betraktas de som paria, snuskiga. Du förtvivlar även systern, inför sitt begränsande liv. Hon kräver att 'odjuret', som omöjligt kan vara hennes 'bror', om det inte förstår att det måste ge sig av. Hela familjen tycks ge upp, känner sig förföljd av ett gissel, värre drabbade än andra familjer. 

Endast den gamla städerskan är inte rädd, hon kallar Gregor för 'Dyngbagge' och till tror honom förståndsgåvor. Och visst förstår han, och svälter ihjäl sig. När bara ett tunt skal återstår, kan städerskan lätt städa ut resterna. Och livet åter visa sig från den ljusa sidan - för resten av familjen. För Gregor fanns det dock ingen lösning.

The Valley of Fear - Sir Arthur Conan Doyle (1915)

 

Valley of Fear, är Arthur Conan Doyles fjärde roman, där Sherlock Holmes får vara med på ett hörn.  och återigen bara bitvis. Det var ju så det började, 1887, med A Study in Scarlet. Men folk förälskade sig i skapelsen Sherlock Holmes, medan författarens vyer var vidare. Sherlocks slutledningsförmåga är för briljant, han löser alla gåtor alltför snabbt, för att kunna fylla ut texten till en hel roman. 

Valley of Fear är en otäck historia, där Sherlock får ett nödrop via kodat brev, men inte hinner fram i tid att rädda första offret. Utgiven alldeles i början av första världskriget, en krigisk Vi-mot-Dom ton råder i hela romanen. men Doyle hade avlivat Sherlock åtskilligt tidigare, så historien är bakåt-daterad till 1890-talet, och därifrån till en utdragen förhistoria från 1875 - som upptar andra halvan av boken, och troligen är det som främst intresserade Doyle. Vi är tillbaka i det laglösa Amerika. Ändå är det ett otäckt framåtblickande mot gängkriminalitet, anarki, maffia, brottssyndikat som tar över samhället.

Doyle introducerar också en detektiv som arbetar 'under cover'. -- Hela intrigen är så mörk, att det inte kan vara annat än färgad av kriget och dess omänskliga våld. Jag är tacksam att romanen slutar med en twist, som inte är lätt att räkna ut i förväg, men som tillför visst ljus - hopp - till historien. Den gör det också värd att läsa, och jag tänker inte avslöja hur, för dem som ännu inte läst Valley of Fear. 

Detta måste vara en av Doyles skickligast konstruerade historier. För 'förhistorien' under andra halvan av boken innehåller också detektiver och brottsutredningar, och lyckas binda dem samman. 

Knutsmässo marknad : Komedier i Bergslagen 3 - Hjalmar Bergman (1916)

 Så har jag kommit till tredje delen i trilogin. Första delen betraktade hela släkthistorier mycket schematiskt, och på långt håll, som att vända en kikare bakochfram. Som om släktled efter släktled är dömda att behålla samma namn och beteenden. Andra boken saktade ner och landade på 1850-talet, med närmare porträtt av en rad omaka äktenskap och kärleksbekymmer. inte desto mindre med parallella generella beteendemönster. 

Tredje boken har landat i staden mitt i Bergslagen, den som ännu inte döpts till Wadköping: Knutsmässo marknad  har zoomat in på stadens traditionella marknad på Tjugondag Knut. Denna historia är begränsad till tre dagar, som en pjäs i tre akter. här möts nu många av människorna som figurerat i tidigare böcker, inklusive en konrektor Krok, alltså ur en av släkterna i den tidigare romanen, Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912). Hjalmar Bergman har stegvis byggt upp sitt universum, och under dessa krigsår valt att se tillbaka i sin hemtrakts äldre historia. 

Och han gör det på ett alldeles eget sätt, med expressionistiskt breda penseldrag som känns så moderna. Och i denna tredje del ger texten mig en levande filmisk känsla. Bergman har alltid varit mästerlig på dialog, orden rullar fram, munhuggs ohejdat, allt är som gjort för teater och film. Men i denna bok är varje beskrivning, varje karaktär, lika mästerligt fastnaglade via få ord, som om jag tillåts följa med en filmkameras löpningar, i full flykt ilar den, från scen till detalj, från person till person. Inte ett onödigt ord, ändå lever allt upp.

Från tidigare böckers vidvinkel, är denna text mer ett myller granskat i mikroskop. Har man läst de tidigare böckerna, är alla personer som går in och ut ur scenbilden bekanta. Om inte, är det kanske förvirrande. Men dialogerna är mästerligt levande, liksom alla detaljer. Texten avbildar hastigt både miljö och karaktärer och avbildar sinnligt levande 1850-talets myllrande marknad, bland dofter. varor och egenartade karaktärer, i en trovärdig äldre samtalston och samhällskänsla. 

Kanske känns inte denna marknadstablå lika 'djup' som tidigare frågeställningar. men vi möter ett äldre universum, en fattig och skitig tid av orättvisor och maktfullkomlighet och protester gestaltas. Djupet rör bara magister Ekmarck som vill rusta till bröllop med rådmannens dotter, han vill ta sig ur sin fattigdom och skaffa sig ett pastorat med fast inkomst att gifta sig på. Men de sociala skrankorna är benhårt stabila. Alla vet hur enkla föräldrar magistern har, han kan varken få fast pastorat eller elegant brud. Ekmarck kan inte tävla med en greve, Han tappar dessutom intresset när Lisa-Brita börjar resonera krasst. Han tar avstånd från det sociala spelet. 

Bergman ägnade alltså dessa krigsår åt att fästa sitt Bergslagen, sitt landskap, på papper, färdigt att befolkas av än fler, än mer utmejslade historier under åren som kommer.  Men under Knutmässo marknad  spelar stadens elit teater på rådmannens vind - en tragedi av Voltaire, medan de fattiga festar i källaren och i brygghuset.

Dansen på Frötjärn : Komedier i Bergslagen 2 - Hjalmar Bergman (1915)

Andra delen i Hjalmar Bergmans trilogi har saktat ner och landat i 1850-talet. Historierna rör sig fortsatt om människorna runt sjön Kroken i Bergslagen, lantadel och annan överklass på nedåtgående. Dansen går runt bygden, med temat 'Vad är kärlek?' Ska vi välja köttets lust, eller avstå den? Är bördsstolthet viktigare än mat på bordet? Ska vi hjälpa eller stjälpa varann? Människornas kärleksobjekt skiljer sig åt även i dessa historier. Det är inte alltid skönheten i det motsatta könet som bedårar mest. Ibland är det mat, blommor, vänskap, eller den egna familjen, likaväl som anor och snobberi. Vi får höra en mångfald motsatta tongångar. Men ett grundtema är att unga flickor gifts bort med äldre, ofta 'fula' män.

Boken börjar med att berätta om 'Fru Gunhild på Hviskingeholm, 1847-1863', som när hon var 20 år vigdes med Abraham Lilja, 48 år och Bergslagens snålaste man. Gnidigheten mal med tiden ner Gunhilds självkänsla och förstånd. Hon finner att hon begick mened, en stor synd, när hon lovade att älska sin make i nöd och lust. Hon hade alltid hållit av sin unge kusin. Hon kämpar på som god maka, föder fyra barn, men har hela tiden en osynlig låtsasvän, en ung man att vara kär i. De tre första barnen liknar maken, men vid fjärde graviditeten, när hon är 38, luckras underdånigheten upp. Dottern döps till Judith, inte något släktnamn, och får allt hon vill, behöver inte arbete, utan skäms bort. Judith personifierar moderns försök till frigörelse. När Judith slutligen själv försöka rymma med en ung kusin, klär hon ut sig till ung man, och den förvirrade modern blandar då ihop dottern med sin egen låtsaskärlek och följer med, vilket gör att de snart återvänder till hemmet. Ibland är hon dock medveten om att hon inte kan skilja på verklighet och fantasi. 

Gunhild tillhörde släkten Bourmaister som nu bebor gården Hilleborn. Resten av boken handlar främst om bergmästare Rygells tre äktenskap. Rygell är på uppåtgående, lånar ut pengar och köper slutligen ut gård efter gård från de skuldsatta, bryter malm och låter dem bo kvar som hyresgäster. Bland dessa är greven och grevinnan van Deen, som gifte sig redan 1807, och faktiskt haft ett lyckligt äktenskap allt sedan dess. Viveca blev den som folk alltid rådfrågade innan äktenskap ingicks. Hon var alltid kärleksfull, mild, 'oförstående' och emot resonansäktenskap.  Hon ville att fattigt folk att älska varann. Men 1842 brann deras herrgård Falla, och de hamnade utfattiga i ett ödestorp. Under tiden har Rygell tagit över, och ett årtionde senare förbarmat sig över dem, så de får bo gratis som inhysehjon på det som återstår av Falla. Varje sommar firas Vivecas födelsedag, genom att traktens familjer bygger majade äreportar till henne - tills trädgården en dag ödeläggs av fulla drängar och smeder. 

När Viveca fyller 70 år är hon nästan blind och döv, och tycks stå ensam i att förespråka kärlek framför familjeekonomi. På något sätt anses skulden vara Vivecas, att fattigdomen förvärras i trakten på 1850-talet. Men hon är av hävd älskad, tvärtemot Rygell, som köper upp alla gårdar som överklassen inte längre har råd med. 

Den otroligt fule, enögde, bergmästare Rygell bodde på Hoby, ett fattigt skräpigt ställe, med första hustrun, Malin Hamrin. Hon dansade bort alla sina krafter, och eftersom hon inte arbetade, fick hon svälta, och dog sedan under som en romantisk tablå under en lind. Rygell var först otröstlig änkeman, men gifter sig sedan med en prästdotter. Att hon är 20 år yngre, gör att han i morgongåva ger henne det natursköna Frötjärn, med nytt tvåvåningshus, som änkesäte att där vårda sin makes minne. Hon föder honom tre barn, men de uppfostras av släkt på annat håll, så prästdottern tynar bort i ensamheten. Obemärkt, obekant för alla i trakten. Rygell blir åter änkling tidigt 1850-tal.  

1857 blev Barbro Backe traktens nya härskarinnan, som Rygells tredje hustru. Även hon ung, går med på att gifta sig med den fule men rike Rygell, när han är nästan tre gånger äldre än henne. Detta trots att hon älskar en annan. Helt säkra är vi dock inte. Släkten Backe har gamla adliga rötter, men är nu utfattig, men de drömmer om sin tidigare släktgård Hilleborn. Barbro kräver detta Hilleborn i utbyte mot att gifta sig med Rygell. Hon vill ge Hilleborn till sin fattige kärlek, Gert Bourmaister. Alltså avstå sin kärlek, mot att få utöva givmildhet och göra honom rik. En paradox. 

När den fattige väl blir rik, kommer Barbro att redan vara gift med Rygell. På bröllopsdagen kör dock vagnen i diket och Barbro får sig en törn intill hjärtat, en obestämd kronisk åkomma som gör henne gradvis allt svagare.  Allt svagare blir även unge Gert Bourmaister, som dricker alltmer, förstår inte Barbros spel, utan blir alkoholiserad. Dessutom bor familjen Bourmaister redan på Hilleborn. Gerts farbror är visserligen så skuldsatta att Rygell snart kan avhysa dem. Men det dröjer och Barbro måste påminna Rygell om sitt löfte att ge henne Hilleborn. 

Är Hjalmar Bergman moralist? Eller trevar han efter en betydlig djupare etisk visdom. Språket flyter lätt fram, i lättsam lek. Som en nyck upprättar fru Barbro en domstol, regerad av omvänd psykologi, en dubbeltydig medkännande vishet likt Bibelns Salomon. Ute i ett naturskönt parklandskap, vill Barbro höra om traktens alla kärleksbekymmer och lösa dem. Den intelligenta Barbro, parerar suveränt alla paradoxer, och ser kärleken som en 'försakelse', ett offer. Men Barbro har själv en nog så metaforisk hjärtåkomma uppkommen när hon gifte sig utan kärlek.  

Barbros historia är tvetydig, för trots den lättsamma ytan, finns det bråddjup under denna yta. Och Rygell må vara ful och enögd, och hård i sitt ocker bland grannarna, men han är mild och undfallande mot sin unga hustru Barbro, och fördriver innevånarna på Hilleborn, för hennes skull, trots att det är just en av dem, hon vill ge gården till. Varför ska de fördrivas? Är det för att även Rygell skall tvingas utföra ett Kärleksoffer, likaväl som Barbro? Och som unge Bourmaister? 

Ändå får de alla gälda med livet. Gert skadas av ett vådaskott. Och Barbro kräver att få dansa till hjärtat inte orkar längre. Paradoxerna blir för komplicerade. Och Rygell blir änkling för tredje gången.  Kärleksdomstolen var en 'komedi', men i djupet råder mörker. Barbro hade aldrig känt sig som annat än en 'trasedocka', hon undervärderar sig själv. Hon ville ge Gert något värdefullare, och inser inte att kärlek är värdefullare än allt materiellt. 

Hjalmar Bergman blandar realism och romantik, vardag och egendomligheter, gestaltar människornas inre subjektiva våndor, med expressionismens breda penseldrag. I sin ordknapphet, snurrar bilderna som en dödsdans, och blir möjlig att tolka subjektivt, och läsas om igen, för att kanske tolkas på nya sätt varje gång. Evigt oberäknelig - schematisk - och ändå en ypperligt levande tidsskildring. 

Två släkter : Komedier i Bergslagen 1 - Hjalmar Bergman (1914)

Det är andra gången jag läser denna första roman i Hjalmar Bergmans trilogi 'Komedier i Bergslagen'. Det är uppenbart att jag inte förstod storheten i den när jag läste den första gången. Och det är inte förän i det sista långa kapitlet, 'Jörgen Siedels brev', som den djupare meningen med historierna uppenbaras. Dessförinnan är boken en lång räcka episoder, mytbildningar och legender, ur två Bergslagssläkters historia alltifrån 1600-talet. Det är svårt att hålla isär såväl namn som tid, då nästan alla tycks heta detsamma. Jan Erse är son till Erik Janse, och tvärtom, i generation efter generation. Och i släkten Siedel heter äldste sonen alltid Jörgen, utom urfader Joste från Pommern. 

Släkterna tvistar, försöker beröva varann herravälde och rikedom.  Men ju mer tiden går, desto mer består allt, och rullar i samma hjulspår. Och sällan står far och son ut med varann. Ändå följer de i varandras fotspår, som om det är ett orubbligt fastlagt öde. Och det är mycket alkohol och våld. Och även bakom prästen, finns vidskeplig skugga, hans kloka hustru som häxa, vars dekokter lika ofta dödar som botar de hjälpsökande. Det är ett skogarnas mörker som råder i det gamla Sverige. Tills man i slutet av 1700-talet börjar prata franska, men i övrigt är det samma våld och lurendrejerier.

Inte förrän i sista kapitlet, när lille Jörgen Siedel, 7 år - senaste generationen - undrar över sin identitet, klarnar min bild av romanen, även om Jörgens mor inte gör saken lättare för sin son. Han frågar: - Mor, vem är jag? Hon svarar:- Du! Du är inte så mycket som en liten ärta. Eller kanske att du är en liten ärta. Mor kan lägga dig i grytan, eller på vind att torka eller kasta bort dig. Alldeles som det behagar mor. Tänk på det och var lydig. 

Jörgen inser att modern har missförstått honom, men han vågar inte tjata, utan frågar då vem hans far är. - Kära far äger hela Klockeberga och dig och bror och mycket annat. - Men farfar då? - Farfar är fars far ... och dessförinnan var det farfars far, och farfars farfar (och dessutom ägde männen hustrur och pigor).

Jörgen tänker sig trött på den eviga raden av Jörgen-Siedlar, en del hänger som porträtt på salens väggar, 'sida vid sida som ärtorna i en skida', men det fanns fler Siedlar än tavlor. "Fanns det någon början? Fanns det något slut? Vem var han själv i den långa raden? En ärta är en ärta, far är far, Jörgen är Jörgen. - Mor, säg, har ärtorna namn?"

Plötsligt blev den groteska historien så rörande, inför sjuåringens funderingar. Och som så många barn lovar han sig själv, att han ska bli något annat, hederligt, gå sin egen väg - men ödet drar till slut in honom i sitt nät, och fast han aldrig stått ut med sin far, likt generationerna innan dess, blir han precis som sin far. 

Okej, även denna roman visar faktiskt på Hjalmar Bergmans mästerskap. Man får bara inte ha för bråttom när man läser och söker svaret. Trots att texten på ett sätt er mycket lättläst. Så finns där också ett djup, åtminstone faller en djup skugga över texten. Som så många texter, ända från 1900-talets början börjat ifrågasätta sin identitet, och söker sin identitet, sitt 'Jag', och önskar att få tänka själv i stället för att bara sätta på sig oket och följa sed och bruk. 

Mannen och körsbären med flera berättelser - Elin Wägner (1914)

 

En tidig novellsamling av Elin Wägner (1882-1949),  olika texter som skiljer sig mycket åt, både i kvalitet och innehåll. Flera av de korta texterna hade tidigare publicerats i tidskrifter, och är lättviktiga. Det känns som om det var en vanlig metod kring förra sekelskiftet, förlaget vill hålla liv i en populär författare, som inte haft möjlighet att skriva något mer betydande på ett tag. 

Elin Wägner hade hunnit gifta sig, men äktenskapet har redan efter ett par år gått i stå och mött stora problem. Även kampen för rösträtt har stoppats, och när boken skall ges ut utbryter första världskriget. I slutnovellen tolkar en besviken rösträttskvinna, det som rena konspirationen för att stoppakvinnorna.  Alla motgångar leder till funderingar, en vilja hos Wägner att uttrycka olika synvinklar på relationsfrågor och kvinnors situation. 

Lättviktiga texter kan också väcka tankar. Även om mina favoriter är de två sista längre texterna, 'Magdalenas frestelse' och 'De eniga millionerna'. Till frågorna hör kvinnors möjlighet att försörja sig eller inte. Att hon ska vara vacker, men helst inte mer, problematiseras i flera texter. 'Magdalenas frestelse', är en dialog i manusform, jag gillar hennes rappa repliker, tror Wägner skulle ha skrivit intressanta pjäser om hon velat. Denna börjar med kvinnas rättslöshet på arbetsmarknaden, men avslöjanden vrider till det, att det som först beskrivits som kvinnors sämre kvalifikationer, mer verkar handla om att man på mansdominerade arbetsplatser kan känna rädsla för att förstöra arbetsdisciplinen, om en vacker kvinna släpps in. 'Fula' kvinnor lär inte vara lika 'farliga', det är dessutom det vanliga sättet att avbilda kvinnor som uppfattas som 'fiender'. Kvinnan som först skulle ha fått en position med hög lön, 

Sluttexten, 'De eniga millionerna', den ambitiösaste, skildrar en global kvinnokonferens, där kvinnor från trettio länder samlas och samsas någorlunda. Ända tills konferensen nås av telegram om krigsutbrottet. Plötsligt riskerar de kvinnor som samlats i enighet, att omvandlas till fiender. Krig spränger sönder  alla möjligheter till enat arbete, hur ska de kunna samarbeta om deras män och söner ser varann som fiender? Enda hoppet är om de fortsätter att samarbeta, att arbeta för fred och pacifism. Men texten slutar i osäkerhet. Precis som krigsutbrottets sommaren 1914, utgivningsåret.

The Thirty-Nine Steps - John Buchan (1915)

John Buchan (1875-1940), av skotsk adel,  som slutade sina dagar som Kanadas generalguvernör. Men som större delen av livet författade en lång rad olika böcker, bl a biografier, men som främst är känd för sina spion-äventyrs böcker med huvudpersonen Richard Hannay. Boken 'The 39 Steps" tillkom 1914 kring första världskrigets utbrott, då han var sängbunden på grund av blödande magsår, och inte kunde kasta sig ut till sitt lands försvar.  I stället roade han sig med att fantisera ihop ett äventyr, med trådar ut i sin samtid, med spioner och förräderi, och hot mot politiska ledare. 

Richard Hannay är en helt vanlig engelsman, som känner sig uttråkad på det mesta här i livet, när han plötsligt råkar hamna mitt i en spionintrig och misstänks ha mördat den 'spion' som motståndarsidan är ute efter. Därmed blir han jagad av både polis och bovar. Texten är jag-berättad i talspråkig stil, som måste ha känts ny när boken utkom 1915, och som känns medryckande än idag. I veckor måste Hannay befinna sig på flykt, och snurrar runt på den skotska landsbygden, via tåg, bil och till fots, jagad av spanande flygplan. Så det är mycket fart och fläkt. De skotska original han stöter ihop med pratar 'dialekt', vilket roar mig. Hannay känns ung och full av energi, han agerar och tar sig ur farliga situationer, men när han ibland ligger  lågt och gömmer sig, hinner han också klurar ut intellektuella problem, som att läsa en hemlig kod och funderar på hur en spion bäst försvinner i mängden.

Ofta är ha modig nog att avslöja sig, och berätta om sina äventyr, vilket hjälper ibland, men annars ökar på hans problem. Vid ett tillfälle säger en bokintresserad person han anförtrott sig till, att det han berättar låter som en blandning av Rider Haggard och Conan Doyle! Och det kan man nog säga till viss del, men det känns också som om han skapar en ny genre, under trycket av 1910-talets konflikter, balkankrigen, och hotet om världskrig. När Hannay innan äventyret började hade tråkigt, tänkte han att Albanien måste vara betydligt roligare - men så kom äventyret till honom, och  följde honom från London upp till Skottland. 

Det är maj-juni 1914, en grekisk ledare måste räddas undan hotet att mördas, för att undvika krig. De lyckas inte, greken dör, hotet kommer allt närmare. De tyska spionerna åker i alla fall fast och Hannay frias från mordmisstankarna. - Som slutkläm, beger sig Hannay entusiastiskt ut till fronten. Författaren själv kom, efter att magsåret läkt, att bli krigskorrespondent i Frankrike. 

Kvinnorna lyser med sin frånvaro i boken. Före första världskriget var äventyr inget som kvinnor ansågs syssla med. John Buchan skrev äventyr för män. Boken har dock filmatiserats flera gånger i olika tolkningar. Först var Alfred Hitchcock. Hans film 'The 39 Steps' från 1935, har ändrat på det mesta. 1935 hade kvinnor rösträtt och många hade sluppit ur sina burar under första världskriget, deltagit som sjuksköterskor, kört ambulanser, tagit de jobb som saknade arbetskraft när männen låg i fält. Alltså stoppar Hitchcock in flera viktiga kvinnoroller, t ex den 'spion', Scudder, som söker hjälp hos Hannay och blev mördad, så Hannay drogs in i äventyret , är hos Hitchcock en kvinna. 

Hitchcock stoppar också in en fientlig kvinna, som vägrar hjälpa Hannay, dock blir de båda fångade och sammanfogade med handfängsel, vilket skapar komedi och dramatik, när de är så ofrivilligt sammanfogade. Men det är alltså inget som Buchan skulle ha tänkt på att skriva. Hitchcock ändrade mycket i intrigen, och till och med hur vi ska tolka titeln. De 39 stegen blir något annat än i boken. Hitchcock fäste sig vid huvudpersonen, Richard Hannay, och det förstår jag. Så ja, filmen är 'roligare'. 

Men boken är ändå viktig i den populärlitterära äventyrens utveckling, och första steget till den typ av äventyrsunderhållning, som är så vanliga idag. Min favorit bland Hitchcocks filmer är 'I sista minuten' med Cary Grant, från 1959, alltså 24 år senare, jobbar Hitchcock vidare på temat med en oskyldigt utpekad Hannay, även om han heter något annat i den filmen. Minns ni filmen? Med sitt mest oväntade slut, när de klättrat omkring på klippan med de amerikanska presidentskulpturerna, kvinnan halkar och blir hängande i hans hand högt upp över bergstupet - och vips, lyfter han upp henne till överslafen på tåget, - Snipp snapp snut, så var den sagan slut. 

För att få ett verkligt lyckligt slut, behövs en kärleksintrig, livet i övrigt är ju mest krig och elände. 

Nabots sten : Jernbanan 3 - Sara Lidman (1981)

 I Jernbaneeposets tredje del växer bilden. Lidmans språk vkäver och målar fram skogsbygden i Lillvattnet, människorna som fortfarande väntar på 'Jernbanan', många förhoppningar går i stöpet, när den smarta eliten lurar till sig skogens rikedomar. I synnerhet språket målar, det norrländska, hur pass korrekt det gestaltas vet jag itne, men känslan stämmer för mig. Man brukar prata omd en norrländska ordknappheten, och för mig representeras denna av alla uteblivna bisatser. Att många meningar slutar med 'att.' eller 'som.' eller 'men.' Mer behöve rinte sägas. Jag som läsare förstår ändå det osagda, tänkta bisatser. 

Tio år har gått sedan Didrik friade till Anna-Stava, åtta år sedan bröllopet slutligen blev av, alltså borde vi befinna oss ca 1890, även om inget årtal skrivs ut. De har tre döttrar, som Didrik knappt lägger märke till, för som fjärde barn föds nu hans stolthet över allt annat, Storsonen, Söndagsbarnet. Men det är en svår förlossning, så svår att Anna-Stava sinat, men då dyker Hagar upp, som en skyddsängel, ett ymnighetshorn, för amning och matlagning. Och beskäftighet. Hon blir kvar i sex månader, centrum för intriger och misstankar och skuld och svartsjuka. 

Även alla dessa bibliska namn tillhör färgen som Lidman målar med, alla referenser till det bibliska, men utan att egentligen hålla sig till Bibeln. Visst är Hagar tjänsteflicka, likt Abrahams Hagar, men hon föder inte sin husbondes barn, i alla fall inte Didriks. Barn har hon fött, två stycken, eller hur kan hon annars ha så mycket mjölk att ge bort? Denna Hagar drivs inte heller ut (i öknen), hon är stark och obändig, och går sin egen väg, när hon själv vill. 

Nabot, Didriks fosterbror, som var förälskad i Hagar och far till hennes första barn, Otto, är i Bibeln en man som stenas till döds, oskyldig. Men i Jernbanan är det en helt annan sten det rör sig om, en symbolisk alltför stor sten, som Nabot lämnat kvar i marken och grävt runtikring, och som Didrik då lyfter undan för att stoltsera och visa sig på styva linan, trots att den även för honom varit för stor, så att han fick ryggproblem och i framtiden valde lättare arbete, handelsbod och gästgiveri - Och socknens ordförande blev han, som länsman 'planerat', när han hörde att Didrik hade talets gåva, förmågan att tala till det enkla, 'grova' folkets om fördelar med Jernbanans införande. Även om åren går och det är trögt att få myndigheterna på sin sida.

Fyra delar kvar - när blir det järnväg?