Förvandlingen - Franz Kafka (1915)

 

Jag tror alla vet vem Gregor Samsa är, han som plötsligt en morgon vaknar upp som insekt. Jag har alltid tänkt att det måste vara Kafkas mest intressanta historia. Ändå har jag lyckats undvika att läsa den - i årtionden. Kafka blev visst aldrig nöjd med historien som helhet, men för mig duger den bra. För det är ingen skräckhistoria. Gregor må se ut som ett monster från utsidan, men inuti är det samma vänliga Gregor, som vill göra sin plikt, och vara hänsynsfull. Även om han inte längre kan göra sig förstådd.

En absurd historia, i en absurd värld? En fantasi, som tycks utgå ur en löneslavs våndor. Livet begränsat utan återvändo. Ansvarsbördan att försörja såväl föräldrar som syster. Han vill så gärna spara ihop nog för att låta systern få studera på musikkonservatoriet. Men livet är begränsat, kraven många, om hur man ska leva, vara, reagera. Kommunikationsproblem, inte minst mellan far och son, gör livet tungt. 

Gregor kan se och förstå allt som sker. Det är omgivningen som blir rädda för insekten stor som en människa, som inte kan göra sig förstådd, för familjen  hör bara insektens 'surr'. 

Systern Grete, 17 år, är den som i början har intuition nog att känna vad brodern behöver. Hon städar och försöker ställa fram mat åt Gregor. När han har svårt att röra sig i sitt trånga sovrum, vill hon flytta ut de onödiga möblerna. Men det vill inte modern, som känner att det vore att 'ge upp', att inte tro på att sonen skall 'bli sig själv' igen. Det är alltså även en historia om identitet, Gregor har förlorat sig själv. Han funderar över vad det är att vara människa, eller djur? Fortfarande som insekt tycks han uppskatta systerns fiolspel, den gör honom gripen, mer än någon annan människa i närheten. Räknas inte det? 

Men även systerns liv begränsas av broderns tillstånd, även hon måste hitta ett arbete, nu när brodern inte längre kan försörja familjen. Familjen börjar ta inneboende i ena rummet, men när de upptäcker 'insekten' betraktas de som paria, snuskiga. Du förtvivlar även systern, inför sitt begränsande liv. Hon kräver att 'odjuret', som omöjligt kan vara hennes 'bror', om det inte förstår att det måste ge sig av. Hela familjen tycks ge upp, känner sig förföljd av ett gissel, värre drabbade än andra familjer. 

Endast den gamla städerskan är inte rädd, hon kallar Gregor för 'Dyngbagge' och till tror honom förståndsgåvor. Och visst förstår han, och svälter ihjäl sig. När bara ett tunt skal återstår, kan städerskan lätt städa ut resterna. Och livet åter visa sig från den ljusa sidan - för resten av familjen. För Gregor fanns det dock ingen lösning.

The Valley of Fear - Sir Arthur Conan Doyle (1915)

 

Valley of Fear, är Arthur Conan Doyles fjärde roman, där Sherlock Holmes får vara med på ett hörn.  och återigen bara bitvis. Det var ju så det började, 1887, med A Study in Scarlet. Men folk förälskade sig i skapelsen Sherlock Holmes, medan författarens vyer var vidare. Sherlocks slutledningsförmåga är för briljant, han löser alla gåtor alltför snabbt, för att kunna fylla ut texten till en hel roman. 

Valley of Fear är en otäck historia, där Sherlock får ett nödrop via kodat brev, men inte hinner fram i tid att rädda första offret. Utgiven alldeles i början av första världskriget, en krigisk Vi-mot-Dom ton råder i hela romanen. men Doyle hade avlivat Sherlock åtskilligt tidigare, så historien är bakåt-daterad till 1890-talet, och därifrån till en utdragen förhistoria från 1875 - som upptar andra halvan av boken, och troligen är det som främst intresserade Doyle. Vi är tillbaka i det laglösa Amerika. Ändå är det ett otäckt framåtblickande mot gängkriminalitet, anarki, maffia, brottssyndikat som tar över samhället.

Doyle introducerar också en detektiv som arbetar 'under cover'. -- Hela intrigen är så mörk, att det inte kan vara annat än färgad av kriget och dess omänskliga våld. Jag är tacksam att romanen slutar med en twist, som inte är lätt att räkna ut i förväg, men som tillför visst ljus - hopp - till historien. Den gör det också värd att läsa, och jag tänker inte avslöja hur, för dem som ännu inte läst Valley of Fear. 

Detta måste vara en av Doyles skickligast konstruerade historier. För 'förhistorien' under andra halvan av boken innehåller också detektiver och brottsutredningar, och lyckas binda dem samman. 

Knutsmässo marknad : Komedier i Bergslagen 3 - Hjalmar Bergman (1916)

 Så har jag kommit till tredje delen i trilogin. Första delen betraktade hela släkthistorier mycket schematiskt, och på långt håll, som att vända en kikare bakochfram. Som om släktled efter släktled är dömda att behålla samma namn och beteenden. Andra boken saktade ner och landade på 1850-talet, med närmare porträtt av en rad omaka äktenskap och kärleksbekymmer. inte desto mindre med parallella generella beteendemönster. 

Tredje boken har landat i staden mitt i Bergslagen, den som ännu inte döpts till Wadköping: Knutsmässo marknad  har zoomat in på stadens traditionella marknad på Tjugondag Knut. Denna historia är begränsad till tre dagar, som en pjäs i tre akter. här möts nu många av människorna som figurerat i tidigare böcker, inklusive en konrektor Krok, alltså ur en av släkterna i den tidigare romanen, Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912). Hjalmar Bergman har stegvis byggt upp sitt universum, och under dessa krigsår valt att se tillbaka i sin hemtrakts äldre historia. 

Och han gör det på ett alldeles eget sätt, med expressionistiskt breda penseldrag som känns så moderna. Och i denna tredje del ger texten mig en levande filmisk känsla. Bergman har alltid varit mästerlig på dialog, orden rullar fram, munhuggs ohejdat, allt är som gjort för teater och film. Men i denna bok är varje beskrivning, varje karaktär, lika mästerligt fastnaglade via få ord, som om jag tillåts följa med en filmkameras löpningar, i full flykt ilar den, från scen till detalj, från person till person. Inte ett onödigt ord, ändå lever allt upp.

Från tidigare böckers vidvinkel, är denna text mer ett myller granskat i mikroskop. Har man läst de tidigare böckerna, är alla personer som går in och ut ur scenbilden bekanta. Om inte, är det kanske förvirrande. Men dialogerna är mästerligt levande, liksom alla detaljer. Texten avbildar hastigt både miljö och karaktärer och avbildar sinnligt levande 1850-talets myllrande marknad, bland dofter. varor och egenartade karaktärer, i en trovärdig äldre samtalston och samhällskänsla. 

Kanske känns inte denna marknadstablå lika 'djup' som tidigare frågeställningar. men vi möter ett äldre universum, en fattig och skitig tid av orättvisor och maktfullkomlighet och protester gestaltas. Djupet rör bara magister Ekmarck som vill rusta till bröllop med rådmannens dotter, han vill ta sig ur sin fattigdom och skaffa sig ett pastorat med fast inkomst att gifta sig på. Men de sociala skrankorna är benhårt stabila. Alla vet hur enkla föräldrar magistern har, han kan varken få fast pastorat eller elegant brud. Ekmarck kan inte tävla med en greve, Han tappar dessutom intresset när Lisa-Brita börjar resonera krasst. Han tar avstånd från det sociala spelet. 

Bergman ägnade alltså dessa krigsår åt att fästa sitt Bergslagen, sitt landskap, på papper, färdigt att befolkas av än fler, än mer utmejslade historier under åren som kommer.  Men under Knutmässo marknad  spelar stadens elit teater på rådmannens vind - en tragedi av Voltaire, medan de fattiga festar i källaren och i brygghuset.

Dansen på Frötjärn : Komedier i Bergslagen 2 - Hjalmar Bergman (1915)

Andra delen i Hjalmar Bergmans trilogi har saktat ner och landat i 1850-talet. Historierna rör sig fortsatt om människorna runt sjön Kroken i Bergslagen, lantadel och annan överklass på nedåtgående. Dansen går runt bygden, med temat 'Vad är kärlek?' Ska vi välja köttets lust, eller avstå den? Är bördsstolthet viktigare än mat på bordet? Ska vi hjälpa eller stjälpa varann? Människornas kärleksobjekt skiljer sig åt även i dessa historier. Det är inte alltid skönheten i det motsatta könet som bedårar mest. Ibland är det mat, blommor, vänskap, eller den egna familjen, likaväl som anor och snobberi. Vi får höra en mångfald motsatta tongångar. Men ett grundtema är att unga flickor gifts bort med äldre, ofta 'fula' män.

Boken börjar med att berätta om 'Fru Gunhild på Hviskingeholm, 1847-1863', som när hon var 20 år vigdes med Abraham Lilja, 48 år och Bergslagens snålaste man. Gnidigheten mal med tiden ner Gunhilds självkänsla och förstånd. Hon finner att hon begick mened, en stor synd, när hon lovade att älska sin make i nöd och lust. Hon hade alltid hållit av sin unge kusin. Hon kämpar på som god maka, föder fyra barn, men har hela tiden en osynlig låtsasvän, en ung man att vara kär i. De tre första barnen liknar maken, men vid fjärde graviditeten, när hon är 38, luckras underdånigheten upp. Dottern döps till Judith, inte något släktnamn, och får allt hon vill, behöver inte arbete, utan skäms bort. Judith personifierar moderns försök till frigörelse. När Judith slutligen själv försöka rymma med en ung kusin, klär hon ut sig till ung man, och den förvirrade modern blandar då ihop dottern med sin egen låtsaskärlek och följer med, vilket gör att de snart återvänder till hemmet. Ibland är hon dock medveten om att hon inte kan skilja på verklighet och fantasi. 

Gunhild tillhörde släkten Bourmaister som nu bebor gården Hilleborn. Resten av boken handlar främst om bergmästare Rygells tre äktenskap. Rygell är på uppåtgående, lånar ut pengar och köper slutligen ut gård efter gård från de skuldsatta, bryter malm och låter dem bo kvar som hyresgäster. Bland dessa är greven och grevinnan van Deen, som gifte sig redan 1807, och faktiskt haft ett lyckligt äktenskap allt sedan dess. Viveca blev den som folk alltid rådfrågade innan äktenskap ingicks. Hon var alltid kärleksfull, mild, 'oförstående' och emot resonansäktenskap.  Hon ville att fattigt folk att älska varann. Men 1842 brann deras herrgård Falla, och de hamnade utfattiga i ett ödestorp. Under tiden har Rygell tagit över, och ett årtionde senare förbarmat sig över dem, så de får bo gratis som inhysehjon på det som återstår av Falla. Varje sommar firas Vivecas födelsedag, genom att traktens familjer bygger majade äreportar till henne - tills trädgården en dag ödeläggs av fulla drängar och smeder. 

När Viveca fyller 70 år är hon nästan blind och döv, och tycks stå ensam i att förespråka kärlek framför familjeekonomi. På något sätt anses skulden vara Vivecas, att fattigdomen förvärras i trakten på 1850-talet. Men hon är av hävd älskad, tvärtemot Rygell, som köper upp alla gårdar som överklassen inte längre har råd med. 

Den otroligt fule, enögde, bergmästare Rygell bodde på Hoby, ett fattigt skräpigt ställe, med första hustrun, Malin Hamrin. Hon dansade bort alla sina krafter, och eftersom hon inte arbetade, fick hon svälta, och dog sedan under som en romantisk tablå under en lind. Rygell var först otröstlig änkeman, men gifter sig sedan med en prästdotter. Att hon är 20 år yngre, gör att han i morgongåva ger henne det natursköna Frötjärn, med nytt tvåvåningshus, som änkesäte att där vårda sin makes minne. Hon föder honom tre barn, men de uppfostras av släkt på annat håll, så prästdottern tynar bort i ensamheten. Obemärkt, obekant för alla i trakten. Rygell blir åter änkling tidigt 1850-tal.  

1857 blev Barbro Backe traktens nya härskarinnan, som Rygells tredje hustru. Även hon ung, går med på att gifta sig med den fule men rike Rygell, när han är nästan tre gånger äldre än henne. Detta trots att hon älskar en annan. Helt säkra är vi dock inte. Släkten Backe har gamla adliga rötter, men är nu utfattig, men de drömmer om sin tidigare släktgård Hilleborn. Barbro kräver detta Hilleborn i utbyte mot att gifta sig med Rygell. Hon vill ge Hilleborn till sin fattige kärlek, Gert Bourmaister. Alltså avstå sin kärlek, mot att få utöva givmildhet och göra honom rik. En paradox. 

När den fattige väl blir rik, kommer Barbro att redan vara gift med Rygell. På bröllopsdagen kör dock vagnen i diket och Barbro får sig en törn intill hjärtat, en obestämd kronisk åkomma som gör henne gradvis allt svagare.  Allt svagare blir även unge Gert Bourmaister, som dricker alltmer, förstår inte Barbros spel, utan blir alkoholiserad. Dessutom bor familjen Bourmaister redan på Hilleborn. Gerts farbror är visserligen så skuldsatta att Rygell snart kan avhysa dem. Men det dröjer och Barbro måste påminna Rygell om sitt löfte att ge henne Hilleborn. 

Är Hjalmar Bergman moralist? Eller trevar han efter en betydlig djupare etisk visdom. Språket flyter lätt fram, i lättsam lek. Som en nyck upprättar fru Barbro en domstol, regerad av omvänd psykologi, en dubbeltydig medkännande vishet likt Bibelns Salomon. Ute i ett naturskönt parklandskap, vill Barbro höra om traktens alla kärleksbekymmer och lösa dem. Den intelligenta Barbro, parerar suveränt alla paradoxer, och ser kärleken som en 'försakelse', ett offer. Men Barbro har själv en nog så metaforisk hjärtåkomma uppkommen när hon gifte sig utan kärlek.  

Barbros historia är tvetydig, för trots den lättsamma ytan, finns det bråddjup under denna yta. Och Rygell må vara ful och enögd, och hård i sitt ocker bland grannarna, men han är mild och undfallande mot sin unga hustru Barbro, och fördriver innevånarna på Hilleborn, för hennes skull, trots att det är just en av dem, hon vill ge gården till. Varför ska de fördrivas? Är det för att även Rygell skall tvingas utföra ett Kärleksoffer, likaväl som Barbro? Och som unge Bourmaister? 

Ändå får de alla gälda med livet. Gert skadas av ett vådaskott. Och Barbro kräver att få dansa till hjärtat inte orkar längre. Paradoxerna blir för komplicerade. Och Rygell blir änkling för tredje gången.  Kärleksdomstolen var en 'komedi', men i djupet råder mörker. Barbro hade aldrig känt sig som annat än en 'trasedocka', hon undervärderar sig själv. Hon ville ge Gert något värdefullare, och inser inte att kärlek är värdefullare än allt materiellt. 

Hjalmar Bergman blandar realism och romantik, vardag och egendomligheter, gestaltar människornas inre subjektiva våndor, med expressionismens breda penseldrag. I sin ordknapphet, snurrar bilderna som en dödsdans, och blir möjlig att tolka subjektivt, och läsas om igen, för att kanske tolkas på nya sätt varje gång. Evigt oberäknelig - schematisk - och ändå en ypperligt levande tidsskildring. 

Två släkter : Komedier i Bergslagen 1 - Hjalmar Bergman (1914)

Det är andra gången jag läser denna första roman i Hjalmar Bergmans trilogi 'Komedier i Bergslagen'. Det är uppenbart att jag inte förstod storheten i den när jag läste den första gången. Och det är inte förän i det sista långa kapitlet, 'Jörgen Siedels brev', som den djupare meningen med historierna uppenbaras. Dessförinnan är boken en lång räcka episoder, mytbildningar och legender, ur två Bergslagssläkters historia alltifrån 1600-talet. Det är svårt att hålla isär såväl namn som tid, då nästan alla tycks heta detsamma. Jan Erse är son till Erik Janse, och tvärtom, i generation efter generation. Och i släkten Siedel heter äldste sonen alltid Jörgen, utom urfader Joste från Pommern. 

Släkterna tvistar, försöker beröva varann herravälde och rikedom.  Men ju mer tiden går, desto mer består allt, och rullar i samma hjulspår. Och sällan står far och son ut med varann. Ändå följer de i varandras fotspår, som om det är ett orubbligt fastlagt öde. Och det är mycket alkohol och våld. Och även bakom prästen, finns vidskeplig skugga, hans kloka hustru som häxa, vars dekokter lika ofta dödar som botar de hjälpsökande. Det är ett skogarnas mörker som råder i det gamla Sverige. Tills man i slutet av 1700-talet börjar prata franska, men i övrigt är det samma våld och lurendrejerier.

Inte förrän i sista kapitlet, när lille Jörgen Siedel, 7 år - senaste generationen - undrar över sin identitet, klarnar min bild av romanen, även om Jörgens mor inte gör saken lättare för sin son. Han frågar: - Mor, vem är jag? Hon svarar:- Du! Du är inte så mycket som en liten ärta. Eller kanske att du är en liten ärta. Mor kan lägga dig i grytan, eller på vind att torka eller kasta bort dig. Alldeles som det behagar mor. Tänk på det och var lydig. 

Jörgen inser att modern har missförstått honom, men han vågar inte tjata, utan frågar då vem hans far är. - Kära far äger hela Klockeberga och dig och bror och mycket annat. - Men farfar då? - Farfar är fars far ... och dessförinnan var det farfars far, och farfars farfar (och dessutom ägde männen hustrur och pigor).

Jörgen tänker sig trött på den eviga raden av Jörgen-Siedlar, en del hänger som porträtt på salens väggar, 'sida vid sida som ärtorna i en skida', men det fanns fler Siedlar än tavlor. "Fanns det någon början? Fanns det något slut? Vem var han själv i den långa raden? En ärta är en ärta, far är far, Jörgen är Jörgen. - Mor, säg, har ärtorna namn?"

Plötsligt blev den groteska historien så rörande, inför sjuåringens funderingar. Och som så många barn lovar han sig själv, att han ska bli något annat, hederligt, gå sin egen väg - men ödet drar till slut in honom i sitt nät, och fast han aldrig stått ut med sin far, likt generationerna innan dess, blir han precis som sin far. 

Okej, även denna roman visar faktiskt på Hjalmar Bergmans mästerskap. Man får bara inte ha för bråttom när man läser och söker svaret. Trots att texten på ett sätt er mycket lättläst. Så finns där också ett djup, åtminstone faller en djup skugga över texten. Som så många texter, ända från 1900-talets början börjat ifrågasätta sin identitet, och söker sin identitet, sitt 'Jag', och önskar att få tänka själv i stället för att bara sätta på sig oket och följa sed och bruk. 

Mannen och körsbären med flera berättelser - Elin Wägner (1914)

 

En tidig novellsamling av Elin Wägner (1882-1949),  olika texter som skiljer sig mycket åt, både i kvalitet och innehåll. Flera av de korta texterna hade tidigare publicerats i tidskrifter, och är lättviktiga. Det känns som om det var en vanlig metod kring förra sekelskiftet, förlaget vill hålla liv i en populär författare, som inte haft möjlighet att skriva något mer betydande på ett tag. 

Elin Wägner hade hunnit gifta sig, men äktenskapet har redan efter ett par år gått i stå och mött stora problem. Även kampen för rösträtt har stoppats, och när boken skall ges ut utbryter första världskriget. I slutnovellen tolkar en besviken rösträttskvinna, det som rena konspirationen för att stoppakvinnorna.  Alla motgångar leder till funderingar, en vilja hos Wägner att uttrycka olika synvinklar på relationsfrågor och kvinnors situation. 

Lättviktiga texter kan också väcka tankar. Även om mina favoriter är de två sista längre texterna, 'Magdalenas frestelse' och 'De eniga millionerna'. Till frågorna hör kvinnors möjlighet att försörja sig eller inte. Att hon ska vara vacker, men helst inte mer, problematiseras i flera texter. 'Magdalenas frestelse', är en dialog i manusform, jag gillar hennes rappa repliker, tror Wägner skulle ha skrivit intressanta pjäser om hon velat. Denna börjar med kvinnas rättslöshet på arbetsmarknaden, men avslöjanden vrider till det, att det som först beskrivits som kvinnors sämre kvalifikationer, mer verkar handla om att man på mansdominerade arbetsplatser kan känna rädsla för att förstöra arbetsdisciplinen, om en vacker kvinna släpps in. 'Fula' kvinnor lär inte vara lika 'farliga', det är dessutom det vanliga sättet att avbilda kvinnor som uppfattas som 'fiender'. Kvinnan som först skulle ha fått en position med hög lön, 

Sluttexten, 'De eniga millionerna', den ambitiösaste, skildrar en global kvinnokonferens, där kvinnor från trettio länder samlas och samsas någorlunda. Ända tills konferensen nås av telegram om krigsutbrottet. Plötsligt riskerar de kvinnor som samlats i enighet, att omvandlas till fiender. Krig spränger sönder  alla möjligheter till enat arbete, hur ska de kunna samarbeta om deras män och söner ser varann som fiender? Enda hoppet är om de fortsätter att samarbeta, att arbeta för fred och pacifism. Men texten slutar i osäkerhet. Precis som krigsutbrottets sommaren 1914, utgivningsåret.

The Thirty-Nine Steps - John Buchan (1915)

John Buchan (1875-1940), av skotsk adel,  som slutade sina dagar som Kanadas generalguvernör. Men som större delen av livet författade en lång rad olika böcker, bl a biografier, men som främst är känd för sina spion-äventyrs böcker med huvudpersonen Richard Hannay. Boken 'The 39 Steps" tillkom 1914 kring första världskrigets utbrott, då han var sängbunden på grund av blödande magsår, och inte kunde kasta sig ut till sitt lands försvar.  I stället roade han sig med att fantisera ihop ett äventyr, med trådar ut i sin samtid, med spioner och förräderi, och hot mot politiska ledare. 

Richard Hannay är en helt vanlig engelsman, som känner sig uttråkad på det mesta här i livet, när han plötsligt råkar hamna mitt i en spionintrig och misstänks ha mördat den 'spion' som motståndarsidan är ute efter. Därmed blir han jagad av både polis och bovar. Texten är jag-berättad i talspråkig stil, som måste ha känts ny när boken utkom 1915, och som känns medryckande än idag. I veckor måste Hannay befinna sig på flykt, och snurrar runt på den skotska landsbygden, via tåg, bil och till fots, jagad av spanande flygplan. Så det är mycket fart och fläkt. De skotska original han stöter ihop med pratar 'dialekt', vilket roar mig. Hannay känns ung och full av energi, han agerar och tar sig ur farliga situationer, men när han ibland ligger  lågt och gömmer sig, hinner han också klurar ut intellektuella problem, som att läsa en hemlig kod och funderar på hur en spion bäst försvinner i mängden.

Ofta är ha modig nog att avslöja sig, och berätta om sina äventyr, vilket hjälper ibland, men annars ökar på hans problem. Vid ett tillfälle säger en bokintresserad person han anförtrott sig till, att det han berättar låter som en blandning av Rider Haggard och Conan Doyle! Och det kan man nog säga till viss del, men det känns också som om han skapar en ny genre, under trycket av 1910-talets konflikter, balkankrigen, och hotet om världskrig. När Hannay innan äventyret började hade tråkigt, tänkte han att Albanien måste vara betydligt roligare - men så kom äventyret till honom, och  följde honom från London upp till Skottland. 

Det är maj-juni 1914, en grekisk ledare måste räddas undan hotet att mördas, för att undvika krig. De lyckas inte, greken dör, hotet kommer allt närmare. De tyska spionerna åker i alla fall fast och Hannay frias från mordmisstankarna. - Som slutkläm, beger sig Hannay entusiastiskt ut till fronten. Författaren själv kom, efter att magsåret läkt, att bli krigskorrespondent i Frankrike. 

Kvinnorna lyser med sin frånvaro i boken. Före första världskriget var äventyr inget som kvinnor ansågs syssla med. John Buchan skrev äventyr för män. Boken har dock filmatiserats flera gånger i olika tolkningar. Först var Alfred Hitchcock. Hans film 'The 39 Steps' från 1935, har ändrat på det mesta. 1935 hade kvinnor rösträtt och många hade sluppit ur sina burar under första världskriget, deltagit som sjuksköterskor, kört ambulanser, tagit de jobb som saknade arbetskraft när männen låg i fält. Alltså stoppar Hitchcock in flera viktiga kvinnoroller, t ex den 'spion', Scudder, som söker hjälp hos Hannay och blev mördad, så Hannay drogs in i äventyret , är hos Hitchcock en kvinna. 

Hitchcock stoppar också in en fientlig kvinna, som vägrar hjälpa Hannay, dock blir de båda fångade och sammanfogade med handfängsel, vilket skapar komedi och dramatik, när de är så ofrivilligt sammanfogade. Men det är alltså inget som Buchan skulle ha tänkt på att skriva. Hitchcock ändrade mycket i intrigen, och till och med hur vi ska tolka titeln. De 39 stegen blir något annat än i boken. Hitchcock fäste sig vid huvudpersonen, Richard Hannay, och det förstår jag. Så ja, filmen är 'roligare'. 

Men boken är ändå viktig i den populärlitterära äventyrens utveckling, och första steget till den typ av äventyrsunderhållning, som är så vanliga idag. Min favorit bland Hitchcocks filmer är 'I sista minuten' med Cary Grant, från 1959, alltså 24 år senare, jobbar Hitchcock vidare på temat med en oskyldigt utpekad Hannay, även om han heter något annat i den filmen. Minns ni filmen? Med sitt mest oväntade slut, när de klättrat omkring på klippan med de amerikanska presidentskulpturerna, kvinnan halkar och blir hängande i hans hand högt upp över bergstupet - och vips, lyfter han upp henne till överslafen på tåget, - Snipp snapp snut, så var den sagan slut. 

För att få ett verkligt lyckligt slut, behövs en kärleksintrig, livet i övrigt är ju mest krig och elände. 

Nabots sten : Jernbanan 3 - Sara Lidman (1981)

 I Jernbaneeposets tredje del växer bilden. Lidmans språk vkäver och målar fram skogsbygden i Lillvattnet, människorna som fortfarande väntar på 'Jernbanan', många förhoppningar går i stöpet, när den smarta eliten lurar till sig skogens rikedomar. I synnerhet språket målar, det norrländska, hur pass korrekt det gestaltas vet jag itne, men känslan stämmer för mig. Man brukar prata omd en norrländska ordknappheten, och för mig representeras denna av alla uteblivna bisatser. Att många meningar slutar med 'att.' eller 'som.' eller 'men.' Mer behöve rinte sägas. Jag som läsare förstår ändå det osagda, tänkta bisatser. 

Tio år har gått sedan Didrik friade till Anna-Stava, åtta år sedan bröllopet slutligen blev av, alltså borde vi befinna oss ca 1890, även om inget årtal skrivs ut. De har tre döttrar, som Didrik knappt lägger märke till, för som fjärde barn föds nu hans stolthet över allt annat, Storsonen, Söndagsbarnet. Men det är en svår förlossning, så svår att Anna-Stava sinat, men då dyker Hagar upp, som en skyddsängel, ett ymnighetshorn, för amning och matlagning. Och beskäftighet. Hon blir kvar i sex månader, centrum för intriger och misstankar och skuld och svartsjuka. 

Även alla dessa bibliska namn tillhör färgen som Lidman målar med, alla referenser till det bibliska, men utan att egentligen hålla sig till Bibeln. Visst är Hagar tjänsteflicka, likt Abrahams Hagar, men hon föder inte sin husbondes barn, i alla fall inte Didriks. Barn har hon fött, två stycken, eller hur kan hon annars ha så mycket mjölk att ge bort? Denna Hagar drivs inte heller ut (i öknen), hon är stark och obändig, och går sin egen väg, när hon själv vill. 

Nabot, Didriks fosterbror, som var förälskad i Hagar och far till hennes första barn, Otto, är i Bibeln en man som stenas till döds, oskyldig. Men i Jernbanan är det en helt annan sten det rör sig om, en symbolisk alltför stor sten, som Nabot lämnat kvar i marken och grävt runtikring, och som Didrik då lyfter undan för att stoltsera och visa sig på styva linan, trots att den även för honom varit för stor, så att han fick ryggproblem och i framtiden valde lättare arbete, handelsbod och gästgiveri - Och socknens ordförande blev han, som länsman 'planerat', när han hörde att Didrik hade talets gåva, förmågan att tala till det enkla, 'grova' folkets om fördelar med Jernbanans införande. Även om åren går och det är trögt att få myndigheterna på sin sida.

Fyra delar kvar - när blir det järnväg?

Dubliners - James Joyce (1914)

1904 lämnade James Joyce Irland för gott, en frustrerad ung man, frustrerad över det stagnerande irländska samhället, klämt mellan det Brittiska styret och den Katolska kyrkan. Som många andra författare som lämnar sitt hemland, arbetar kreativiteten med att återuppleva just detta. Joyce började genast skriva noveller för att fånga och beskriva för världen den huvudstad han lämnat - Dublin. Men det tog alltså tio år innan den kom i tryck, och antagligen filade han på den under detta årtionde.

Språket är flytande skön engelska. Tydligen var han motståndare till återupplivandet av iriskan, det keltiska urspråket, trots att han förespråkar Irlands självständighet. Men i denna novellsamling har han svårt att tro på 'friheten', dess möjlighet i Dublin, eftersom stadsbefolkning tycks inlåst i sina välkända ramar, undersåtar till britter och påven. Alla novellerna, alla karaktärerna tycks inlindade i ofrihet. I övrigt har historierna ingen 'sens moral' eller snärtiga slut. Novellerna bildar i stället ett prisma av olika vinklar av den alienerande staden Dublin. 

Hans nästa roman, Porträtt av konstnären som ung, tilldrar sig också i Dublin, liksom hans storverk Odysseus, men det är mycket länge sedan jag läste dem, och då reflekterade jag inte över det, men när jag läser om dem framöver, får jag notera det djupare. 

Vredens barn : Jernbanan 2 - Sara Lidman (1979)

I del två av Jernbaneeposet har den impressionistiska dimman lättat. Texten har övergått till ett mer realistiskt gestaltande av det hårda livet i Lillvattnets socken, beskriver en rad arbetsområden, inte lika noggrant som Kerstin Ekman, men samhället och livet på 1880-talet lever upp. I början av boken nämns årtalet 1880, så tre år har gått från början av första boken. 

Parallellt med gräsrötternas bekymmer, blir Didrik alltmer inblandad i länsman Holmbergs och konsul Lidstedts planer. De behöver Didrik som mellanhand, för att få samhället, dvs deras ekonomi att utvecklas. För att utvinna landskapets rikedomar behövs järnvägen, att den byggs ut och förbinder dem med resten av landet. Och Didrik är hederlig och därför förtroendeingivande för att med lån binda upp nätet av arbetskarlar som ska göra grovjobbet. Didrik sprider känslan krig sig att järnvägen och allt hårt skogsarbete är något positivt, men läsaren anar redan, efter intriger under ytan som oskadliggör de som inte fogar sig i överhetens regler, men läsaren anar att i problemen kommer att växa i det långa loppet. 

'Vredens barn' är också det tröga, flytande, tveksamma förhållandet mellan Didrik och Anna-Stava som han fann i slutet av första delen, och började drömma om att fria till. Men han är obeslutsam, hon är den fromma och sköna, och klokheten säger att i deras hårda liv kärvs starka arbetsamma kvinnor, skönhet är inte något som talar 'för' ett produktivt partnerskap. Osäkerhet leder till att 'vredens barn' blir det som driver, i slutet av boken beskrivna som de ofödda barnen, brånaden, lusten. Känslan av ett förhållande med förhinder. 

Detsamma gäller parallell-historien om Annas mormor, Catarina, den gamla änkan med skadad höft, som väntat förgäves på sin kärlek, Gusta'Paulus, den religiösa separatisten, som tvingats lämna trakten, och inte kommer tillbaka förrän alldeles i slutet av livet, så de kan försonas, vilket de gör i seniliteten i slutet av livet, och inte förrän i döden kan de förenas, vilket sker symboliskt på Annas och Didriks bröllopsdag, vilket dock hemlighålls, för att inte skjuta upp bröllop med ett halvårs sorgetid. 

Även ett spädbarns död bromsar deras vigsel, då föräldrarna kräver begravning av babyn samma dag. Liv och död vävs samman. En svart slagskugga faller över livet i det kalla nordliga skogslandskapet. 

Vreden finns där hela tiden, pyr under ytan, mellan samhällsklasser, mellan byar, mellan könen. 'Arg' används i betydelsen arbetsam, stark. Arga kvinnor är de starka och idoga, kunniga i tillverkning av olika slag. Arga blir hästarna först om de får havre, dvs energirik mat som ger 'ursinnig arbetslust', så de orkar dra tunga lass. En 'arg' kvinna ger mer plus i familjeekonomin, än en from och vacker. Männen ser gärna att kvinnor och hästar 'tiger och lider', kvinnor som arbetshästar, men sanningen är att det är de som kan läsa och skriva, de sitter inne med en rad kunskaper för produktion, medan männen tvingas lita mer till råstyrka. 

Men Didrik vill inte längre förlita sig på slitet, han har romantiska drömmar om en skön och skör hustru, och köper henne en kristallkaraff som fästmansgåva. Han vill att Anna ska vara något enastående och avskilt, precis som länsmans hustru, omgiven av status vad gäller kläder, hår och prylar. Medan gräsrötterna själva kallar sig för 'groft folk', de som kan hugga i och klösa sig fast och bita ifrån sig. De arga. Som Annas 'fula' syster Ida, som har stora meriter, bl a som salpeterkokerska, och får sig en välbeställd make, trots att alla trott att hon skulle förbli ogift. Även roddarmadammerna är arga, men riskerar att förlora när ångbåtslinjerna byggs ut. 

Annas fromhet har dock en intuitiv andlig sida, 'han vet inte hur hans häst räddats till livet' - bilden av hästen som höll på att gå ner sig i kärret och en av de utslagna, Hård, kallad Hårding, försöker rädda honom, blir denne själv nedtrampad, en bild dom etsar sig fast, och tillhör det som Anna får se i sina ångestladdade drömmar. Medan Didrik mest 'skäller' på det avlägsna Schwärje, och skrattar åt vidskepelse och helvetestron i dåliga samveten. 

Nå, får se om historien tar fart i del tre?

Din tjänare hör : Jernbanan 1 - Sara Lidman (1977)

Sara Lidmans debut Tjärdalen hör till mina absoluta favoriter, lika mycket tycker jag om Hjortronlandet och Regnspiran, alla skrivna på 1950-talet. Men Jernbane-eposet har jag inte börjat läsa förrän nu, åren har gått och jag har nästan 'sparat' på det. Få se nu om det håller ...

Första delen, Din tjänare hör (1977), har samma 'luddighet' som jag minns från Hjortronlandet. Där var jag väldigt osäker om vilken tid vi befann oss i, men här vit jag säkert att det är 1800-tal, år 1877 nämns tidigt, även om texten hela tiden rör sig framåt och bakåt, med någon släkt anekdot från 1700-talet. Men det är en sorts evig utmark, en gränsmark till evigheten, där tiden tyckts stå stilla. Första två tredjedelarna av Din tjänare hör lägger landet för läsaren,den otyglade obygden, kärren som kräver hårt arbete att dika ut, stenblock svåra att få ur den obanade marken, allt beskrivs som via samtal, hörsägen, poetiskt, som en impressionistisk målning av suddiga färgklickar, som flyter samman först sedan man backat ut ur dess närhet. Samtal och minnen rör sig i tid och rum, lär os s känna traktens folk, en per kvadratkilometer. Folk som inte känner andra böcker än bibeln, och fått sina namn därur, och nästan ingen är skrivkunnig, för i skogen ligger Schwärje så långt borta. 

Men Didrik Mårtensson känner intuitivt att livet och världen har mer att ge, bara de har järnväg och kunde bindas samman med resten av landet. Mot slutet har länsman Holmgren fått upp ögonen för Didriks talanger att tala och skriva, och hur de med hjälp av klokhet, handelsbod och gästgiveri, skall göra sin socken intressant, nog för att få ekonmerna söderöver att vilja dra järnvägen åt deras håll, för där finns rikedomar - Skogen. 

Men det är Holmgrens vyer. Didrik vill inte fälla mer skog, inte dika ur fler kärr. Han hade hellre hittat 'guld', åtminstone malm. Han har förälskat sig i Anna-Stava, den fromma, som i sin finhet borde få det lika fint som länsmans hustru, så på något sätt bör han skaffa sig inkomster att bygga hus med tapeter...

Som sagt, en poetiskt målad impressionistisk tavla, få se om historien tar fart i nästa del?

Kejsarn av Portugallien - Selma Lagerlöf (1914)

Har läst om ännu en klassiker av Selma Lagerlöf, Kejsarn av Portugallien. Den extremt heta och torra sommaren 1914, när Europa rustade upp och inledde första världskriget, slöt sig Lagerlöf inom sig själv och koncentrerade sig på att skriva ännu ett mästerverk om kärlekens livgivande kraft - även om hettan också inspirerade huvudpersonen till undergångs-känslor. 

För första gången koncentrerar sig Lagerlöf på en (1) huvudperson, Jan i Skrolycka, en enkel torpare i Askedalarna. Jag vet inte om det ortnamnet existerar i verkligheten, men jag associerar till fattigdom i säck och aska i livets grottedal. Med små enkla medel, skapar Lagerlöf varsamt ett sorts dialektalt talspråk, som hon använder för att lyfta fram den enkla människan, utan att besudla, fokuserar hon på medmänsklighet. Textens språk och gestaltade verklighet är njutbart lättläst - och blir som en föregångare till senare arbetarförfattare. 

Temat är i första hand relationen förälder vs barn. Det finns flera sidohistorier, som exemplifierar andra varianter på det fjärde budet och svårigheterna med att alltid vörda sina föräldrar. Texten framkastar även i klartext frågan, varför det inte också finns ett motsatt budord, att föräldrar ska vörda sina barn? Egentligen exemplifierar hela romanen Jans vördnad inför sin dotter, som han låter själva Solen vara gudmor till och övermodigt döper till Klar Fina Gulleborg. Övermodigt för att hierarkin, när historien tilldrar sig, från 1860-talet, inte tillät samhällets gräsrötter att förhäva sig vad gällde namn, kläder och umgänge. 

Jans vördar sin dotter, för att det var hennes födelse som väckte hans hjärta till liv. Från att ha levt ett surmulet tryggt liv i offerställning, där han anklagat andra för sina egna brister, väcks hans intuition och andliga livsvisdom när det nyfödda, själsligt rena barnet läggs i hans famn. Han blir inkännande empatisk inför andra människors problem, och finner på lösningar, så att andra med tiden börjar uppfatta honom som synsk, vilket skrämmer de vidskepliga. Men inför sig själv och dottern hotar blindheten. Det ligger för hära

Att Jan gör Solen själv till dotterns gudmor, skyddshelgon, är tvetydigt. Solen som metafor för själskraft kan också tolkas hedniskt. När Jan mot slutet ser solen glödhett röd sjunka ner mot Askedalarna, är det som en gammaltestamentlig hämnande Gud inför mänskliga dårskaper. Den röda aftonsolen hade förebådats av Klara Gullas sidenblanka röda klänning, som hon bar till gudstjänsten en söndag. Prosten hade först förfasat sig, men Jan hade stolt försvarat dottern, att hon alltid varit till heder åt sina föräldrar, och inte förtjänar ont tal. Så prosten teg, men jantelagen fick inte resten av bygden att tiga, där leder avundsjukan till hån, som sår alla chanser till hån när hon fått resa till Stockholm. 

Den täta symbiosen med dottern, hur Jan projicerar såväl solen som sina problem på dottern, leder Klara vilsen. När fadern orättfärdigt krävs på 200 riksdaler, tror Klara högmodigt att hon med lätthet kan skaffa fram summan på tre månader, bara hon får åka till Stockholm. Inte på 1860-talet. Inte med hedern i behåll. Men den 18-åriga dottern kvävs i symbiosen och längtar efter egna äventyr i staden. Och när fadern inser att Klara längtar bort, längtar efter eget liv, egen företagsamhet, inte bara att tjäna sina föräldrar, då brister det, och Jans psyke får sig en så kraftig törn när navelsträngen klipps av, att han behöver fantasier för att överleva. I femton år väntar han förgäves på att dottern skall återvända. 

Han längtar sig förtvivlad, med bygger upp en skyddsmur av fantasier, när folk kallar Klara 'drottning' (slang för prostituerad) tolkar han det bokstavligt, när han får en kaskett och käpp med silverknopp, tolkar han det som om dottern delar med sig av sin kejserliga  höghet, och när de slutligen tas ifrån honom av sanningssägare, grubblar han förtvivlat över hur han förbrutit sig, och inser sitt högmod. Han har inte bara höjt sin dotter till skyarna, han har även förnekat sin hustru och en 'stollig' släkting, alltså en spegling av sig själv.

Lagerlöf är som alltid en skickligt gestaltande psykolog, och låter Jans hustru säga:  "Jan är inte stollig. Vår Herre har satt en skärm för ögonen på'n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det ska en bara vara tacksam för."

Hur än kyligt deras äktenskap var från början, har även de mjuknat inför varandra, och svetsats samman sedan dottern försvann ur deras liv. Hustrun är lika livsvis hon, men det är inte hon som är fokus i berättelsen. Det är Jans sköra psyke, och problemen att hantera symbiosen med dottern. Han vill henne bara väl, och inser att hans svaghet och ekonomiska problem lett till att Klara tvingats ut i en hård storstadsvärld. Där hotar laster och hon tvingas lägga på sig samma hårdhet, som fadern blev av med när hon kom till världen. 

Symbios är mänskligt, men också något vi måste ta oss ur. Visst ska vi förvänta oss bara bra saker av våra barn, men vi kan inte förvänta oss att de ska lösa våra problem. De har nog med sina egna. Klara klarade ju faktiskt upp sina problem, och skaffade sig en rörelse som restauratris. Men det är inte det som fokuseras. Hon har dåligt samvete, och tyngs under faderns projiceringar, så när han drunknar, plågas hon än mer, vilket växer till vidskepelse, inbillar sig att hans döda ande väntar på att få hämnas. Klara måste också släppa symbiosen och inser att hon inte var ansvarig för hans sorg.

Som alltid, stora viktiga teman hos Selma Lagerlöf är Kärleken, Kreativiteten och Förlusten av Barndomshemmet. Förlusten av Mårbacka, och kampen för att vinna tillbaka det, vilket lyckades efter Nobelpriset 1909, även om det inte var så enkelt som att bara 'köpa' det med pengarna, utan krävde mycket arbete, precis som för Klara Gulla. Till detta krävdes Kreativ Fantasi för att överleva, precis som för Jan i Skrolycka. Och inte minst Kärlek och Medkänsla, som vi alla behöver, och som Selma Lagerlöf ägnade livet åt att försöka sprida i sina texter. 

NP 1937 - Roger Martin du Gard

"för den  konstnärliga kraft och sanning, varmed han i romanserien 'Les Thibault' har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv"

Så löd motiveringen 1937, när Roger Martin du Gard (1881-1958) fick Nobels litteraturpris. Jag minns att jag som ung såg en intressant fransk TV-serie som baserades på just den bokserien, Les Thibault, åtta delar utgivna 1922-1940. TV-serien hade ungefär lika många delar, som handlade om en familj med en strikt katolsk far och i synnerhet hans två söners olika öden. Nationalencyklopedin kallar den mästerverk, "en brett samtidsförankrad familjehistoria om två bröder, en revoltör och en konformist, en berättelse om lidandet och döden och sexualiteten, skriven med slående enkelhet."

Hur än intressant detta låter, så känns det väl mycket för ett smakprov på författaren - film och text är ju sällan samma sak - den är också svår att få tag på, så jag var glad att jag i stället fick tag på en betydligt tidigare roman, genombrottsverket, Jean Barois (1913). När jag nu läste den, ser jag redan här intresset för att problematisera motsatser, och på ett föredömligt rent och lättläst språk, utan att förenkla idéinnehållet. Tur det, för exemplaret jag fick tag på var helt klart datorinläst (från gammal utgåva, nu på print-on-demand), så att sidbrytningar och kapitelindelningar flyter ihop utan normala typografiska luckor mellan olika avsnitt. När jag insåg det började jag använda färgpennor för att markera nytt kapitel etc.   

Svenska Akademins priskommitté hade bytt inriktning på 1930-talet och omtolkat Nobels testamente till att ges till författare som kunde tala till de stora läsargrupperna, inte som ofta tidigare, till ett fåtal. Där passar denna språkliga klarhet in. Roger Martin du Gard var utbildad arkivtjänsteman, vilket märks i Jean Barois, där han använder historiska fakta med precision, och i noter anger exakt vilka texter han citerar. Enkelheten uttrycker sig från början genom att texten till stor del består av dialog, skrivna som i teatermanus, där allt utom replikerna uttrycks som kortfattade scenhänvisningar, och plats, och personernas ålder och utseende. Men insprängt finns också brev och utdrag ur dagböcker och domstols-förhandlingar. Allt bildar ett sorts collage av människors olika tankar och inställningar till livsfrågor. Språket är enkelt, men absolut inte idé-innehållet, snarare gestaltar texten livets komplexitet. Författaren kommer inte med något 'svar', han gestaltar många frågeställningar.  

Jag började läsa nyfiket, och fann oväntat nog att en stor del av boken handlar om Dreyfus-affären, vilket säkert bidragit till att boken går att få tag på än idag. Romanen gestaltar hur justitiemordet mot Dreyfus 1894, och den segdragna kampen i åratal därefter att finna 'sanningen', de sociala motsättningarna kring sekelskiftet 1900, och den uppenbara antisemitismen i ett samhälle som på ytan trott på Franska Revolutionens budskap om jämlikhet och broderskap. Redan år 1905 kom franska staten att skilja sig från kyrkan, så att religionsfrihet kunde råda. Undrar om det också var ett symptom eller resultat av Dreyfus-affären?

Jean Barois handlar om titelkaraktärens liv, i tre huvudavdelningar: från ungdom, via aktivt vuxenliv, till ålderdom, där livet igenom religion och vetenskap prövas mot varandra i olika varianter. den katolska kyrkans dogmer ställs mot materialism, hoppet att kunna 'bevisa' det ena eller andra hela tiden slås i spillror. 

Jeans mor dör tidigt, och fadern, ateist och mycket upptagen läkare, och därmed frånvarande fader,  menar att Jeans svaga hälsa (tendens till lungsot), måste stärkas genom fysiska aktiviteter för att väcka livsviljan. Jean som växt upp främst hos mormodern, som förlitat sig på helgon och böner, saknar fadern och försöker ta till sig hans tankar och börjar studera de moderna vetenskaperna. När mormodern dör är fadern fortfarande lika upptagen/frånvarande, så Jean knyts till sin gudmor och hennes dotter Cecile som hans bästa vän. De gifter sig mycket unga, men så snart förälskelsen blir vardag, står han inte längre ut med sin hustrus religiösa 'vidskepelse'. 

När Cecile tycks ha svårt att bli gravid ber hon till helgon och utför religiösa riter, vilka Jean vägrar delta i. När det ändå blir barn, de får dottern Marie, tänker Jean inte hindra Ceciles kyrkliga utövning, men vägrar delta själv. Han revolterar, t ex genom att vägra delta i dotterns dop. dop. Då spricker samlivet, de separerar, Jean lovar att inte längre vara en del i dotterns liv, innan hon fyller 18 år. Han blir alltså en lika frånvarnade far åt sin dotter, som hans egen far varit. 

Jean Barois har i samma veva blivit av med sin lärartjänst i en katolsk skola, för att han föreläst om Darwin och evolutionen. Alltså flyttar han till Paris och startar tidskriften Le Semeur (Såningsmannen) som propagerar för vetenskap och humanism, i motsats till vidskepelse och katolska dogmer. De vänner Barois startar tidskriften ihop med, har alla skilda karaktärsdrag och inställningar inför livet och hur problem ska lösas. Någon har estetiska dandy-later, en annan ser anarkism som lösningen, en tredje arbetar intensivt i sitt laboratorium på att finna svaret till livets uppkomst, och så vidare. Minns att detta alltså är samtida med Strindbergs Infernokris i Paris, också han höll på med kemiska experiment.  

Barois har alltså lämnat sin barnatro bakom sig och kämpar för att upplysa sina medmänniskor om vetenskapernas landvinningar, man vill att 'alla' ska få ta del av denna 'väckelse'. Men i stället blir människor bara mer splittrade, och det blir allt svårare att finna någon allenarådande 'sanning'. Redan i ungdomen hade han kontakt med en entusiastisk katolsk präst som senare blev missionär, men Barois kunde inte tro på de dogmerna. Senare hade Barois en studiekamrat, utbildad präst, som ändå studerade vetenskaperna och propagerade för att se på religionen med mer symboliska förtecken. Men inte heller det räcker för Barois. I kampen kring Dreyfus, och i kontakterna med andra ateister, kan han inte tro annat än att ingen själ finns, människan är bara en samling atomer som kommer att upplösas när döden inträffar. 

När dottern Marie fyllt 18 år vill hon träffa honom. Vid det laget har han helt lämnat den tanken bakom sig, att en gång träffa dottern och förklara sin syn på livet. Hur en generad han känner sig lovar han ta emot henne i sin parisiska ungkarlslya i två månader. Hon sätter sig och läser alla böcker och artiklar han skrivit dessa 18 år. Och han blir genast bedårad av hennes intelligens, men också chockad när hon berättar att hon beslutat gå i kloster. Att träffa fadern var bara ett 'test' för att se om hennes egen tro kunde omkullkastas. Men det kan den inte. Hennes mystiska religiösa upplevelser, känslan av av allt är besjälat, påverkas inte av några vetenskapliga argument.  

Även Maries katolska mor chockeras, hur än katolskt dogmatisk, hade hon inte velat att dottern skulle gå i kloster. Jeans sorg efter sin korta förbindelse med dottern leder till en själslig kris, hans lungsot  återkommer när han försvagas och grubblar. Marie hade velat att föräldrarna skulle återförenas och stödja varandra, men Barois men tvingas till slut när kroppen blir allt svagare, att sluta arbeta, och flytta hem till sitt föräldrahem, där Cecile, som alltid engagerad i församlingsarbetet, blir hans stöd mot slutet av livet. 

Hela romanen är en filosofisk betraktelse över motsatser som vetenskap och religiös tro, materialism och andlighet - motsatser som hela tiden balanseras genom samtal mellan oliktänkande. Alla får sitt synsätt uttryckt. Dessutom kan livet i sig innebära olika faser och synvinklar. Det blir som en evig cirkelgång. Jean Barois själv tycks gå varvet runt i sitt sökande efter en möjlig tro och trygghet i sitt jag. Själv har han blivit så skeptisk att han har svårt att finna ro och självinsikt. Han avundas människor som är trygga i sig själva, som t ex hans dotter. 

Vad var det deras tidskrift 'Såningsmannen' hade sått? Tvivel? Var det av godo eller ondo? Vetenskap och andlighet talar inte samma språk, de är två skilda delar av livet, det ena kan inte bevisa det andra. Prästen Barois diskuterar med i slutet av livet är övertygad om att han lyckats ge honom ro i bönen, meditationen. Medan hans ateistiske vän, som kämpat för tolerans, frihet och broderskap, finner ro i vetskapen att liv och död hör ihop, är det som ger harmoni och utveckling. Det ateisterna aldrig kan förlåta är att religionen fördömer alla som står utanför, och förpassar dem till 'helvetet'.

Barois tycks dock aldrig finna ro, han saknar tillförsikt. Han tar emot katolska kyrkans sista smörjelse. Men när han dragit sitt sista andetag, finner hustrun och prästen hans 'testamente', som han skrev i sin krafts dagar, ca 40 år gammal, där han intygar att han inte tror på en odödlig själ, utan på en universell determinism, vad som är gott eller ont är relativt, en slump, beror av omständigheterna. 

Sedan hustrun öppnat och läser detta låter hon det falla i öppna spisens lågor. Och prästen hindrar henne inte... 

Roger Martin du Gard var drygt 30 år när romanen gavs ut, och den känns både föredömligt klar och allomfattande i sitt filosoferande. Hans stil, med repliker och arkivmaterial ger mer än bara 'en illusion' av verkligheten i hans samtid. Jag själv har ingen anknytning till katolicismen och kan därför känna med Barois i protesten mot dogmer, och stönar ibland över de religiösa kvinnornas hårdnackade vägran att acceptera hans 'religionsfrihet', men ändå är frågeställningarna så allmänt hållna att boken kan läsas än idag för sitt problematiserande av ande och materia. Vi har ännu inte löst den gåtan...

Det enda 'bristen' jag kan se är kvinnoporträtten, hustrun och dottern, och deras mor/mormor, som alla är mycket diffusa - representanter för katolska kyrkans synsätt - som först fick mig att känna att författaren själv inte verkade närmare bekymra sig om 'kvinnor', allt är för mycket schabloner. Men å andra sidan skulle detta även kunna symbolisera Jean Barois egna problem att ta till sig det andliga, som kvinnorna symboliserar, därav det diffusa. Samtidigt som de frånvarande fäderna också är ett symptom, både på frånvarande religiösa tron lika väl som auktoritetstro.

Om författaren var för ung för detta synsätt eller inte, vet jag inte. Men undermedvetet finns den där, eller är möjligt att tolka så. Det är en evig balansgång att vara tolerant.  

En kakelsättares eftermiddag - Lars Gustafsson (1991)

 "Om människor själva fick bestämma var och när de skulle födas kanske det inte skulle födas några människor alls?" (s.119)

En dyster liten bok, som av någon för mig okänd anledning tilldrar sig 1982 - trots att den utgavs  1991, på tröskeln till den ekonomiska kris när 'bostadsbubblan' sprack och en mängd byggnadsföretag gick i konkurs. Men här befinner vi oss alltså 1982, i en dyster epilog till 1970-talets kriser. I alla fall jobbar kakelsättare Thorsten Bergman förgäves, i ett övergivet hus, sliter för att göra om det några andra slarvat med. Men huset är övergivet, och egentligen har han gått till fel hus, blandat ihop adresserna. Och får inget för sitt slit. 

En på ytan stilistiskt enkel avskalad historia, jämfört med de mångfacetterade 70-talsböckerna i serien "Sprickorna i muren", skapar sig Gustafsson en 'nyenkel stil'. Han har rivit ner all tidigare komplicerad mosaik, och stannar i enkla människors 'jag-berättande', förundrade över hur märkligt livet kan kännas. Det går att hitta många underliggande metaforer, men man behöver inte. Tilltalet är direkt, känslan är avskalad. Och dystert uppgiven.

På ytan - enkel - men under ytan full av metaforer. Det övergivna huset kan mycket väl tolkas som när 1980-talet övergav 'Folkhemmet'. 

Det finns berättelser i berättelsen, genom möten med andra människor. Däribland, släktingar till släktingar, kusiners kusiner, bland annat en skicklig 'konstnär', som aldrig fick studera och verkligen bli konstnär, men så skicklig att han utnyttjas som 'förfalskare', trots att han själv bara såg det som inspiration att kopiera i en viss stil, han signerade inte med falskt namn och såg det därför inte ens som plagiat. Men när han byter till modernare material, akryl, i stället för oljefärger, avslöjas att han blivit utnyttjad, att hans förmåga att 'härmas' utnyttjats av ohederliga konsthandlare. 

"Inte fan hamnar man i fängelse för konstförfalskning nuförtiden." (s.148)

Nej, Affe fick sitta i fängelse för den misshandel han blev orsak till i ilskan över att ha utnyttjats. Men förfalskarhistorien är ändå en metafor för funderingar kring 'konst', att härmas är 'skit', men bara om man blir upptäckt, annars kan man tjäna storkovan, eller åtminstone tjäna ihop storkovan åt andra. 

Det anses fint att vara 'originell', trots att all konst är ömsesidigt beroende inspiration människor emellan. 

Le Grand Meaulnes - Henri Alain-Fournier (1913)

Denna bok finns översatt till svenska under två olika titlar, både ordagrant Den store Meaulnes, men även Det underbara äventyret, vilket antagligen är lättare för en svensk att ta till sig. Den franska stavningen till trots uttalas efternamnet Meaulnes, som svenska 'moln', om än lite mjukare. Boken var debut för den unge Henri Alain-Fournier (1886-1914), men blev också hans svanesång, eftersom han stupade redan i början av Första världskriget, den 22 september, när kriget inte ens pågått i två månader. 

Jag läste den på franska som ung student och var lite tveksam över ryktet, så omtalad och älskad inom fransk litteratur. Författarens korta liv bidrog säkert. För mig är det en väl segdragen romantisk historia, större delen av boken är 'vag', för att huvudpersonerna mest drömmer om äventyr, och verkar befinna sig uppe bland 'molnen', när de letar efter äventyret, fantasy slottet, kärleken. Kanske var mina språkkunskaper inte nog vid först läsning? Kanske är jag för gammal nu när jag läst om den?  Den blev film, vilket säkert passar mycket bra. Film är bra för romantik och alla longörer kan skäras bort. 

Berättaren Francois Seurel läser till folkskollärare och får den två år äldre äventyrslängtande Augustin Meaulnes som vän, och de försöker tillsammans reda ut ett mysterium Meaulnes hamnat i, som tycks utmana våra vanliga uppfattning om tid och rum, sagolikt, som i senare fantasy-historier. Till historien hör också den rövarromantiske galenpannan Frantz, en prins i trasor, som både vägrar bli vuxen och anpassa sig under alla sociala regler. Det är Frantz som försökt iscensätta ett sagolikt bröllop i alltför unga år, i ett slott som redan är mer ruin och kuliss. Det är det äventyr de alla dras in i. 

I historien finns även Frantz syster Yvonne, som både Meaulnes och berättaren fäster sina romantiska drömmar på. Men Yvonnes bror Frantz vill inte veta av sin familj, när hans fästmö aldrig dyker upp till sitt bröllop, löses allt upp, dagdrömmen förvandlas till tragedi, Frantz börjar leva som en vandrande zigenare. Varken Yvonne eller deras föräldrar nekar någonsin Frantz någonting, han växer aldrig upp.

Boken är för mig språkligt ofullgången, författaren hann inte utvecklas stilistiskt. Men det finns en hel del tematiska uppslag, som väl är det som fått boken att leva vidare. Psykiska och själsliga problem när man skall finna sitt eget jag, växa upp, lära sig förstå kärlek och vänskap. 

Meaulnes:- "Du vet vad äventyret i Sainte-Agathe betydde för mig. Det var mitt livsmål och det enda som gav mig hopp. /---/ jag försökte verkligen leva som andra där borta, i Paris, när jag såg att allt var slut och det inte längre lönade sig att söka det försvunna slottet ... Men en människa, som en gång varit i paradiset, kan väl aldrig vänja sig vid vardagen?"

Det låter som mer än dagdröm, det låter som en andlig upplevelse. Och problemen med att inte följa sin intuition, sin inre övertygelser ... Att ta sig över hindren för att nå det Namnlösa slottet.

Meaulnes:- "jag stod på höjden av min utveckling då jag upptäckte det Namnlösa slottet, så fullkomligt och rent kommer mitt väsen aldrig mer att bli. Endast i döden, kan jag måhända återfinna den inre skönhet jag ägde då..."

Kvinnobilden 1913, eller handlingens 1890-tal, avspeglas fortfarande i en madonna-hora-dualism, vilket också handlar om dessa unga mäns blinda fläck, när de söker efter sin egen Anima, lika väl som sin Animus.  Vilket tycks vara lättare för berättaren, som tre år senare börjar arbeta som folkskollärare. Han har fortfarande kontakt med barn, kanske även sitt inre barn, och förblir stödjande vän till Yvonne. Men svårare för Meaulnes, han flyr, och försöker stänga av sina känslor, bli kylig, det han tror att vuxenhet innebär. 

Berättaren Francois tänker på sin förvunne vän, Meaulnes, och undrar "Att en så nobel människa kan ha så galna griller. Kanske hans äventyrslusta blev honom övermäktig." Att vännen kan vara så kylig, när han själv har så svårt att dämma upp sina tårar. "Vi hade återfunnit den vackra unga flickan. Vi hade erövrat henne. Hon var min väns hustru, ohc jag älskade henne med den djupa hemliga ömhet som aldrig kan kläs i ord. Jag hade nöjd mig med hennes blotta åsyn och varit lycklig som ett barn." Men Meaulnes hade flytt direkt efter bröllopsnatten.  Francois förstår inte, han vet ännu inte allt, vet inget om vännens kval. 

Efter en långdragen, romantiskt dimmig historia, börjar det däremot hända så mycket med komplicerade turer, korsbefruktade relationer, att jag började associera till 'Svindlande höjder' av Emily Brontë, som också rör febrig passion i systematiskt korsbefruktade relationer och nära släkt. Tills det i slutet är en dotter, en ny generation, som får hjälpa till att lösa upp de gamla otursförföljda kärleksmisstagen.