Rosenaltaret - Edith Södergran (1919)

När jag läser dikterna i Edith Södergransa tredje samling, 'Rosenaltaret' tänker jag ofta på den Zen-buddhistiska reflektionen, att "Före ZEN var bergen berg och skogarna skogar. Men under ZEN (visionen) var berg och skogar gudarnas boning. Efter ZEN var bergen berg och skogarna skogar." (fritt översatt, minns inte exakt).

Den andliga visionen kommer och går. Den är en ständigt pågående brottning mellan kropp och själ. Dikterna i del I, är jag-dikter, som meditationer som slår mellan förhöjt medvetande, och kroppens tvivel. Hur mycket som verkligen är Nietzsche vet jag inte (har svårt att orka med hans texter), han hörde i alla fall till tidens tankegods. Men - jag tänker ännu mer på Steiner, Antroposofins fader, han hade redan tio år tidigare gett ut många föreläsningar med en andlig syn på skapelsen, själens utveckling. Och det blir uppenbart hur viktigt hans tankegods måste ha varit, när jag fick veta att Antroposoferna hade en möteslokal granne med Södergran i hembyn Raivola. Antagligen hörde och lästa hon, och försöker hitta sig själv i Antroposofin.

Del II Fantastique - riktar sig till en "Syster", och visst kan det vara en saknad vän, likasinnad, men det kan lika gärna vara riktat till det Södergrans eget inre barn, ett 'gyllene barn', 'Hjärtebarn, lyckobarn!', 'Gudabarnet', den osäker lilla själen, som upplevt visioner, men ännu inte är vuxen nog att axla manteln. Dikten "Syster, min syster" tillhör dem där ZEN är stark.

Syster, min syster, du är ännu liten,
men du har redan sett Gud,
Välsignat är ditt änne, det strålar så.
Sedan du såg Gud, drog du dig undan från människorna.
Du satte dig ensam bland träden,
men bäcken teg för dig,
fåglarna sjöngo icke mer.
Den som sett Gud, ser intet mer på jorden,
han hör hemma i himmelen.

Den avslutande del III, talar om Dionysos, som extasen, uppståndelsens fruktbarhet. Gud och gudar hos Södergran har inget med dogmatisk kristendom att göra. Det är en personlig utveckling i själslig mening, som berör än i dag. I hennes tid var världskrig och revolution och fattigdom och sjukdom påtagliga skäl till att hamna i "The Dark Night of the Soul", men vi fortsätter att hamna där, vi måste möta vårt mörker, vår skugga, det är Själens väg, likt hjältens väg, för att finna sitt hem, sin flock, sin mening med livet.

Greenmantle - John Buchan (1916)

 

Läste nyligen John Buchans första spionroman, De 39 stegen, med Richard Hannah i huvudrollen, som inspirerat Hitchcock till så många filmer i stilen. Nu har jag läst även uppföljaren, skriven i början i början av 1916, alltså fortfarande mitt under brinnande världskrig. John Buchan arbetade själv inom det brittiska underrättelseväsendet, och kan utnyttjade sina kunskaper om läget för att göra historien 'trovärdig' (dock inte 'sann'). Än hade inte ens hälften av de stridande åren gått, det så det återstod drygt 2,5 år av slitsamt dödligt världskrig, ingen visste hur det skulle sluta, alla visste vid det här laget att allt var värre än någon kunnat ana. 

Jag-berättaren uttrycker på flera ställen i texten att krig är galenskap: "It is idiocy, but all war is idiotic." och senare, "That night I realised the crazy folly of war." Men främsta syftet var krigspropagande, att höja den engelska stridsmoralen, tron att det var möjligt att 'vinna'. "The most wholehearted idiot is apt to win." 

Buchans still har utvecklats betydligt, historien är än mer fartfylld och intrigfull. Kriget hade kastat in hela världen i en vi-eller-dom-mentalitet, alla mot alla. I synnerhet den tyske översten von Stumm karikeras till ett våldsamt monster. Fördomar riktas också  mot turkarna som stod på tyskarnas sida.

Det är en spionroman, så i spetsen står fyra män, från olika hörn av 'engelsk' kolonialism, som ska lista sig in i Tyskland och låtsas motarbeta britterna. Dessa män skapar variation genom sina olikheter. Det är berättaren Hannay, lojal och modig engelsman. Det är Sandy Arbuthnot, engelsk aristokat, solbränd och naturaliserad i mellersta östern, lite av Laurence av Arabien typ. Det är den dyspeptiske amerikanen Blenkiron - Amerika hade ännu inte gått med i kriget, så han är ganska grovt karikerad. Och så är det den sydafrikanske boern Peter Pienaar, djungeljägaren. Dessa bidrar på olika sätt, med sina olika förmågor.

En av bristerna i första Hannay-boken var avsaknaden på kvinnor. Men i den här förekommer faktiskt en kvinna, Hilda von Einem, en mystiskt fascinerande drottninglik, både Superwoman och hon-djävul, vars enda vapen tycks vara 'ridpiska'. Alltså inte någon av tidens Nya Kvinnor, utan den ur manlig synvinkel betydligt vanligare Medusan, som både hypnotiserar och skrämmer männen. Tyska, enligt namnet, men inte trogen den tyska armén, då hon även visar en tendens mot det orientaliska (i hennes intrig ingår att försöka starta ett islamitiskt 'religiöst' uppror). Mot slutet verkar hennes 'farlighet' dala när hon tycks ha förälskat sig i Sandy, och går i döden i kulregnet, av ren ilska för att Sandy avslöjat sig som engelsman och avvisat henne. Sandys nobla engelska moral gör just att han tar sig tid att begrava henne - mitt under fiendebeskjutning - "Dick, we must bury her here ... You see, she ... she liked me. I can make her no return but this."

Boken avslutas med slaget vid Erzerum, söder om Svarta havet, en i verkligheten avgörande rysk seger mot de turkiska ottomanerna, som ställt sig på tyskarnas sida. En första 'ljusglimt' efter alla nederlag i östra medelhavsområdet med hundratusentals dödade och skadade allierade soldater. Så försöker boken sluta på en positiv propaganda ton, mitt under det sega världskriget. 

Idag vet vi att ingen vinner ett krig.

The Rainbow - D H Lawrence (1915)

 David Herbert Lawrence (1881-1930), gruvarbetarsonen från norra England, som blev skollärare och senare författare, då han av olika anledningar levde mer i andra länder än hemlandet, och dog i förtid av TBC. Han experimenterade i sitt romanskrivande, och är kanske mest ihågkommen för att han tog upp sex i sina romaner, och därför blev hans böcker censurerade och förbjudna i England. 

Jag är sååå kluven inför D H Lawrence. Jag läser honom naturligtvis på engelska, språket är skönt. Men hans text i romanen är så tjatig, han tar om och tar om. Tar man bort allt som låter som en skiva som hakat upp sig, blir boken bara bli hälften så lång, vilket vore tillräckligt. 

Romanen är ett litterärt konstverk genom sina metaforer. The Rainbow (Regnbågen) i titeln, förekommer naturligtvis symboliskt i texten flera gånger, men engelskan har också ett annat ord för 'båge', arch, och det ordet förekommer ännu oftare i romanen, nästan som en 'hemlig' skuggvariant, som smyger förbi, inte bara i texten om katedralens valv i spetsbågestil, utan även i andra bildassociationer, som för broar, och när en arm kröker sig över någon axlar, och mycket annat. 

Det nya, moderna, är att boken skrivs helt ur ett känslolivets perspektiv, och att detta är irrationellt och skiftar hela tiden, läsaren märker snart att personerna ljuger för sig själva, och blundar för olika psykiska innehåll. 

Däremot stör jag mig på idé-innehållet, det haltar för mig, i synnerhet kvinnoporträtten, som visserligen är kända för att vara 'okonventionella'. Jag kan inte köpa sättet att framställa kvinnorna. Jag insåg plötsligt mot slutet av boken när Ursula kysser Anton, och han upplever det som om hon är en glupsk 'harpya', att den här romanen bygger på Dekadens-trenden som var utbredd vid sekelskiftet 1900, kanske mer i Tyskland och Norden än i England, men D H Lawrence hade både tysk sambo (med tiden fru) och vistades mycket utomlands. Den svage mannen, rädd för sex, och den glupande kvinnliga Medusan/Harpyan. 

Med andra ord, han skrev inte en i första hand realistisk roman, utan lekte med dekadenta symboler. Boken handlar om tre generationer, i vilka samtliga par har svårigheter dras passionerat till varandra, men man och kvinnor tycks omöjligt kunna nå varandra, inför sin passion för kvinnan blir männen svaga, och kvinnorna så starka i sin irrationalitet, att de skrämmer sina män till underdånighet, som dock bara sker psykiskt. Det är som i talesättet att världen består av enbart 'Mödrar och Söner', rent psykologiskt, så söker mannen sin mor via passionen, men återfinner henne aldrig, eftersom de egna barnen kommer emellan. Mannen måste bli vuxen och skapa sig egna aktiviteter.

Ett annat problem är att Lawrence vill utforska det sexuella, och tyvärr försöker han utveckla det ur kvinnornas synvinkel, och det fungerar inte. Det är mycket manligt att hänge sig åt sex utan minsta tanke på konsekvenserna. Det är så lättvindigt, att låta kvinnan efter månader av sexuella aktiviteter, plötsligt låta Ursula tänka, 'Oj, kan jag vara med barn, det hade jag aldrig haft en tanke på'. Och just när man börjar tro att det kommit in en realistisk dimension. Men tydligen var det bara för att Ursula på slutet ska kunna fråga sig 'varför' hon fortfarande känner sig så bunden till den älskare hon skilt sig ifrån - 'Det måste bero på barnet hon bär i sig'. (Hon vet inte att han då redan hastigt och lustigt gift sig med en annan, tidigare flickvän.) Men nej då, står det alldeles på slutet. Det var inget barn och det var väl tur det. 

Allt är mycket rörigt. De tre paren i de tre generationerna, olikheterna mellan man och kvinna, understryks av kulturella olikheter. Änkan Lydia är polska, kanske av aristokratisk börd, och har en dotter, Anna, med sin avlidne polske make, innan hon gifter sig med en engelsk bonde, Tom Brangwen. Äktenskapet blir både eldigt och problematiskt. Det tar många år innan de börjar stadga sig i äktenskapet, med en djupare ordlös sorts kärlek, där de båda aldrig tycks förstå varandra,  men ändå landar i att bli två separata vuxna personer, som är den stödjande livgivande regnbågen över barnen.

Dottern Anna är ju också polska genom båda sina föräldrar, även om hennes styvfar Tom är engelsman. Anna gifter sig sedan med Toms brorson William Brangwen, spetsdesignern som sysslar med träsniderier på fritiden. Trots att Lydia och Tom får flera söner ihop, pratas det bara om Anna under hennes uppväxt. Vi får höra lite mer om sönerna senare, men bara det Anna upplever i sin kontakt med 'släkten', alltså halvbröderna. 

Anna och Will får först dottern Ursula, och därmed blir hon huvudperson, och trotts att Anna fortsätter att föda många barn, omnämns de knappt. Inte mer än att det leder till problem i äktenskapet, eftersom Will hela tiden känner sig utanför, när Anna går helt upp i moderskapet, medan Anna själv aldrig tycks intressera sig mer än för det yngsta barnet. Vilket tidigt väcker Ursulas fiendskap till modern, för att hon föder så många barn, och modern visar hela tiden negativa känslor visavi sin problematiska dotter. Will går in för sina sniderier, och intresset i kyrkan. 

Jag nämnde tidigare denna Ursula, kvinnan som inte vill gifta sig, är ju hälften engelsk, och hade mer kontakt med sin engelska far än sin 'polsk-födda' mor, hennes långa utom-äktenskapliga relationer var med Anton, också en polsk immigrant, vars positiva egenskaper hon tycks helt skapa i sina drömmar, mer än vad som verkligen finns där. Engelska Ursula får studera, och tvingas undervisa i en fruktansvärd viktoriansk prygel-skola, där hon tvingas göra sig av med sin medkänsla, och pryglar pojkarna för att få lugn i klassrummet. Mycket motbjudande läsning. Ursula längtar ut i världen, hon är den Nya Kvinnan, hon som vill resa och studera och uppleva hela världen. 

Ursula Brangwen lever ut sin sexualitet som en skrämmande Medusa, med all besvikelse över att hon inte kunnat skapa den man hon önskat sig, och får sedan i slutet hux flux uppleva en närmast religiös omvändelse, där hon 'förstår' att kvinnan ska inte välja sig en man, utan snällt acceptera den man 'Gud' ger henne, och nöjt föda alla barn 'Gud' vill ge henne. Urk, ja, det där är svårsmält, och känns väldigt hastigt påkommet för att få ett slut på boken. 

Ännu ett tema i boken, som mer hör till samtida 'realism' är kritiken av den framväxande industrin, inte minst kolindustrin, med fyrkantiga arbetarbostäder som förfular miljön. Och 'dödar' människors själ. Svarta som spöken går kolarbetarna hem på kvällarna, döda till själ och hjärta. Ursula känner sig rejält 'död' och frustrerad inför detta, och drömmer om ett Eden - hon vill ha 'en egen måne'. Anton hade velat ha henne som fru med sig till den indiska kolonin, där han kan få arbete. Men trots att Ursula vill resa och uppleva andra kulturer, så vill hon inte ingå i den europeiska koloniala överklassen i Indien, där förstör de bara 'paradiset'. 

Det problematiska, det förlegade, det allt annat än 'moderna' är könsskillnaderna, att männen hänförs mer till det andliga, solen, religionen, och kvinnorna till jorden, köttet, månen, natten. Så olika att de aldrig kan förstå varandra. Ursula blir symbol för den kvinna som tycks vara 'kött', men ändå inte kan nöja sig med att sätta barn till världen. Regnbågen är ljuset som ska förbinda himlen och jorden, mannen och kvinnan, under vilkas sammanflätade armar barnen får skydd. 

Ursula och hennes syster Gudrun, och deras vidare öden, fortsätter i D H Lawrence nästa bok 'Women in Love", de hör ihop, och dessa två lär vara hans bästa, så innan jag helt avfärdar 'Regnbågen', måste jag läsa även 'Women in Love'. 

Septemberlyran - Edith Södergran (1918)

 Södergrans andra diktsamling, har ett litet förord, där hon förbereder läsaren på sin fria stil, modernismens avsaknad av traditionella versmått och rim, hon säger sig "ha kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Hon beskriver sina dikter som "vårdslösa handteckningar", och avslutar sedan denna inledning med de berömda orden: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

Själv har jag ännu aldrig orkat igenom Nietzsches vid förra sekelskiftet populära bok Så talade Zarathustra. Idag gjorde jag ett tredje försök med 'Zarathustras företal', betydligt längre än Södergrans förord, men i slutet av det står: "Men om något omöjligt beder jag här: jag beder att min stolthet alltid måtte följa min klokhet. / och om en gång min klokhet övergiver mig - ack, han älskar att flyga bort! - må då min stolthet flyga bort med min dårskap!" 

Det tolkar jag som samma anda som i Södergrans ord, att vara stolt över sin klokhet. Hon vet att hon är klok, även om litteraturkritikerna inte tolkar henne så. Utmanande ord för en så ung kvinna tyckte många kritiker, varför hon kom att drabbas av mer hån denna gång, än vid första samlingen. Även hennes förlag tvekade, och i första utgåvan uteslöt de 19 av de 45 dikterna - nästan hälften! - vilket gjorde att Södergrans egen plan över hur dikterna skulle hänge ihop omintetgjordes och samlingen kom att halta.  

Den förkortade diktsamlingen dominerades av Diktjagets meditativa affirmationer, besvärjelser för att hämta kraft under en ond tid, krig och revolution, svält och inbördeskrig. September 1918 flödade inspirationen, i förhoppningen att slutet på eländet närmade sig. Men diktsamlingen i sin helhet är mer balanserad. Förutom de andliga besvärjelserna, och hopp om nya skaparkrafter, både för henne själv och hela samhället, balanseras dessa även med tvivel och frågor. Sjutton av dikterna innehåller frågor,, ibland inledda med frågor, ibland upprepade som refränger, ibland besvarade, ibland inte. 

I krig och revolution fanns en förhoppning om förbättringar för mänskligheten, men till det krävdes andlig styrka. Ingen visste i samtiden vad som skulle ske. Nietzsche skrev i Zarathustra företal att denne samlat styrka bland djuren på berget i tio år, och helgonet han mött i skogen hade mediterat i ensamhet minst lika länge. Men människorna kallade sig rättrådiga och levde ändå i rädsla och livslögn, Att predika, för att omvända, vill inte Zarathustra, bara de sanna följeslagarna skall han ta till sig, (mer än så har jag inte läst...) - allt är allegori och metafor. Samma sak gäller Södergran.

Södergrans Diktjag, är lika allegoriskt i den ena metaforen efter den andra, tycks gång på gång söka inre styrka, kontakt med sin intuition, den måste ständigt samlas på nytt. I Södergrans dikt 'Vid Nietzsches grav' sitter diktjaget där som hans "första barn i glädjetårar", och förklarar att "Dina barns vika dig ej" men några rader ner står att graven är 'förfallen'. Så tvivlet finns där, balansen mellan idealism och verklighet. 

 

Dikter - Edith Södergran (1916)

Södergrans expressionistiska debutdiktsamling inledde den finlandssvenska modernismen, mitt under brinnande världskrig. Och hon blev snabbt en fixstjärna, men inte utan kamp. Det är så uppenbart att Södergran var ett barn av sin tid, med sin känslighet, inte bara skakad av sin egen lungsot, utan även av det fruktansvärda kriget, ryska revolutionen, Finlands inbördeskrig, fattigdom och svält. Naturligtvis sökte hon svar på varför världen såg ut som den gjorde, och ville hitta en lösning - trots att hon bara var i 20-årsåldern när dikterna utgavs - och dog bara 31 år ung. 

Redan som tonåring tog jag till mig många av debutdikterna. Flera stannar lätt i minnet. Omedelbarheten i hennes närvaro i livet är ständigt där, vid varje läsning. Hon var ung, men ändå tycks hon inte söka sin identitet, den var hon antagligen tidigt klar över. Dikterna uttrycker snarare en förhöjd medvetenhet i nuet, i naturen, i sin omgivning, som ai allt speglar hennes själ. 

Tror man inte på själen, kanske man vill  sexualisera sensualismen i dikterna. Men i dikt efter dikt talar 'själen', som varken är man eller kvinna, utan ett neutrum, med djup, något evigt. 

Klassiska är slutraderna ur 'Dagen svalnar...': 

  "Du sökte en kvinna 

   och fann en själ - 

   du är besviken."

Men idag tänker jag än mer på dikten 'Kärlek', som börjar:

  "Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;
    jag lämnade den på en klippa vid havet
    och naken kom jag till dig och liknade en kvinna." 

Notera, att utan själ liknar hon en kvinna, bara liknar,  

  "något du sett i drömmen" 

Alltså mannen hon försöker tala till, tyckte sig se sin drömkvinna. Han ler och vill att hon skall se sin skönhet i spegeln, men själv ser hon bara det själlösa stoftet, som smulas sönder. Hon ser sin skönhet som sjuk, för utan själen har den "ingen vilja", när kvinnan i hennes samtid (och långt därefter) betraktar henne som mer kött och instinkt, i jämförelse med mannens 'intellekt', riskerar hon att förlorar sin vilja, sin kraft. 

Det var det Södergran ville bekälmpa genom att lägga ner sin själ i diktandet.  

Släkten Jerneploogs framgång - Elin Wägner (1916)

Elin Wägner skrev Släkten Jerneploogs framgång medan första världskriget pågick för fullt, ingen visste hur länge det skulle komma att pågå, eller om Sverige skulle dras med. Stämningen är grå, tyngd av besvikelse, att alla kvinnors arbete för rösträtt och fred, utopin hon gärna ville tro på, helt gått i stå. All denna oro och besvikelse kanaliseras in i texten, som inte har någon romanintrig i vanlig mening. Det här var dagsfärsk samhällskritik, den rör Wägners samtid, hon 'förklarar' inte, utan det var en bok att läsa och diskutera medan kriget pågick. Därmed kan texten kännas lite spretig, olika synvinklar pratas fram i dialoger, lättläst och förankrat i sin samtid.  Några svar och lösningar ges inte.

För den som satt sig in i 1910-talet, världskriget, kampen för jämställdhet och rösträtt för kvinnor, blir denna bok en intressant inlaga, med bred horisont, trots att boken tilldrar sig i en liten fiktiv stad, Gustavsfors, som blir som Gustav V:s Sverige i ett nötskal, med Landshövding Jerneploog, och inte minst hans hustru, i toppen, skickligt intrigerande för att inte förlora makten. Kanske kan även efternamnet symbolisera Sverige, plogen som symbol för det bondeland vi fortfarande var, en ankdamm, trots vår rika naturtillgång, järnet, Jerne. 

Huvudperson är dock Ingar Gunnarson, den moderna fria självförsörjande kvinnan, som utvandrat och bildat familj i Amerika, men som återvänt som skild moder, för att grunda en butiksverksamhet i Sverige, som trots allt hade legat henne varmast om hjärtat. Hennes rötter är bondelandet, maten en hederssak. Hennes dröm är att bilda en kooperativ matbutik, för att motverka matfusk och hejda alla tendenser till att hamstra och utnyttja kriget som förvändning för att skapa matbrist och överpriser. Eliten har tjänat pengar på spekulationer. 

Men nu är Ingars besvikelse stor. Att kvinnor över hela världen så lätt lät sig söndras av politik och krig, av rustningshysterin, i stället för den fred de kämpat för. Jämlikhet och rösträtt för kvinnor, allt har gått i stå, i romanen symboliserat av att man både vill stoppa Ingars butik med kundinflytande, och det flickgymnasium som hon och några kvinnliga lärare kämpat för. Men också att hennes son, som är mitt uppe i sina studier till teknolog, nu lockats att avbryta sina studier för att frivilligt göra sin militärtjänst, hellre än att kämpa för pacifismen. 

Elin Wägner hade på nära håll sett de globala kvinnorörelsernas eniga kamp smulas sönder. Även i privatlivet smulas världen sönder kring henne, hon är nu skild, och både hennes far och hennes ex-svägerska avlider under 1916. Hon vakade vid deras dödsbäddar, vilket tycks avspeglat även i romanen, där hon sitter vid sin mors dödsbädd och tycker sig känna moderns själ lösgöra sig. Det här är inte en bok om unga kvicka kontorister, utan om medelålders mödrar, aktiva kvinnor som sökt en bättre värld för sina barn, men känner sig motarbetade. Kriget har satt käppar i hjulet för det mesta, men väcker också andliga känslor och funderingar. Trots all motgång, och våldet som dödar så många, så kan Ingar inte känna att grundfrågan har förändrats. Grundmoralen i fred och jämlikhet är densamma, fortfarande värd att kämpa för.

Boken är fylld av livserfarenheter, frön till visdom. Jag sjunker lätt in i texten, i känslan. Melankoli och depression ligger på lut. Att ha "styrka nog att försvara sin övertygelse mot sin personliga erfarenhet" (s.218), det är vad som krävs, hur än svårt det känns. Att vanliga dödliga kvinnor och män inte vågar tro på sin styrka, på enheten, möjligheten att hålla fred - det är problemet. 

Redan på sidan 38, säger Ingars mor, den enkla bondekvinnan, apropå en hissad flagga, att när hon kommer ut ur landet och ser "hela byken" hänga ute på tork, bländande vit i solen, det tycker hon är "vackrare än flaggan"... "kan man kalla sånt folk fosterlandsvänner som föredrar en ren tvätt på gården framför flaggan?" Byken, det grådaskiga som ännu inte tvättats, brukar man ju prata om när folk inte har riktigt rent mjöl i påsen. Kan Wägner ge oss en tydligare bild av vad hon vill med romanen?

På sid 170 säger Ingar till en väninna: "Inte är världen ett enda stort Gustavsfors, o nej. Finns det inte höjder lika höga, tror du, som det finns djupa djup? Det ser vi ju, att där finns dårskap och ondska. Men där finns också kärlek och förnuft. Därför att inte Guds redskap till världens räddning finns i Gustavsfors, får man inte tvivla på att det inte finns alls! Jag är övertygad om att Gud aldrig skulle tillstatt, att vi skulle lida detta utan att se till, att medel till vår räddning funnes inom oss själva. - Gud? sa lilla magistern. Hon var religiös analfabet, döv och dumb, för henne hade livet intet mysterium, ingen ande. /.../  - Till dig kan jag ju säga, fortfor Ingar, att jag först trodde, att Gustavsfors skulle visa ett ädlare ansikte /.../ men sen tyckte jag mig märka, att, nå ja, att småsintheten nog fanns kvar ändå. Jag trodde ett slag på enighet, ja, titta du, och på att jag skulle få vara med och förbereda marken för den moraliska resningen. Men jag inser ju nu mycket väl, att då skulle det varit någon med större auktoritet än jag och större allt möjligt..."

Släkten Jerneploog hade kväst Ingars goda föresatser. Samhällets elit hade berusat sig med patriotism, järn och blod hade Tyskland propagerat för, och fått många följeslagare. 1916 har allt sedan länge fastnat i gyttja, tragedin ett faktum. Världen låg i ruiner. Alla förhoppningar krossade. 

Kärnan i texten är trots allt aktuell än idag, år 2023. 

Den grymma freden - Theodor Kallifatides (1977)

 Världskriget är över, liksom inbördeskriget, men inte eländet ... motsättningar mellan de olika politiska falanger leder till förföljelse, våld, korruption, skenrättegångar. Familjen har tvingats lämna Jalo, så denna tredje del tilldrar sig i Aten, där flyktingar får förstäderna att växa. 

Jag känner mig avvaktande inför denna tredje del i trilogin, som vill beskriva Minos (författarens alter ego) och hans familj, krigsskadad, förnedrad, fattigdom och sjukdomar. Men denna del känns av splittrad. Författaren vill bevara minnet, erfarenheterna - visst, livet är splittrat, följer ingen välkomponerad intrig. Kanske beror det på att del ett och två var han själv för liten, och tvingades dikta mer, fabulera kring barndomsdrömmen. Den här boken vill uppteckna främst Minos tonår, och då vävs ett lapptäcke av fängslad bror, sjuk morfar, excentriska lärare och kamrater, någon förälskelse, sexdrömmar. Ett myller av 'horor' och mot slutet invasionen av amerikanska soldater med deras fruar. Allt blir svårgripbart. 

Behållningen är, hur historien plötsligt, både via fadern, och bror Giorgos förälskelse till Rita, återvänder till Greklands 'tragedi' 1922, det misslyckade kriget med Turkiet, som ledde till en miljon  flyktingar, greker som bott vid Svarta havet i årtusenden, tvingas lämna sina hem, och sorgen, såret som inte läker, och senare får många att emigrera vidare ut över världen från 1950-talet. Ett gemensamt öde och sår. 

Ett annat försök till sammanhållning är att denna del har en kort prolog och lika kort epilog, om zigenaren Menelaos, i början med den dansande björnen 'Stalin', och i slutet med apan 'J F Dulles', uppkallad efter USA's utrikesminister på 1950-talet. Texten är ett konstgrepp, en symbol. Texten upprepas med små variationer, som både visar att historien går vidare, och upprepar sig. Stalin som symbol för fascistisk totalitarism, och senare det sexualiserade amerikanska kulturklimatet, när fattigdomen trots allt tycks ebba ut ... 

Ploget och svärdet - Theodor Kallifatides (1975)

Andra delen i trilogin om byn Jalo på Peloponnesos, åren 1944-1947, och rör inbördeskriget som blev resultatet när Tyskarna motades ut ur Grekland mot slutet av andra världskriget. Det är mycket svarta år med gerillakrig och motreaktioner av olika slag, när ingen kan lita på någon. Och det är mycket tung läsning. Denna del känns egentligen inte längre som en roman, utan mer som en historisk krönika som försöker förklara den komplicerade politiska scenen, i vilken historiska personer omnämns och de karaktärer vi känner från första delen, finns med och drabbas. jag kan inte annat än lida med dem. Det är ingen njutbar läsning, men det är inte heller ämnet.

Men boken upplyser mig på ett område som jag vetat alldeles för lite om.

On Human Bondage - W. Somerset Maugham (1915)

Romanen finns översatt till svenska, jag har sett titeln Människans slaveri. William Somerset Maugham (1874-1965), var mycket aktiv skribent genom sitt långa liv, alltifrån dramatik till romaner och noveller. Och tydligen började hans pjäser spelas i Sverige redan i början på 1900-talet. Han föddes i Paris av brittiska föräldrar, men kom att studera även i Tyskland och England, bland annat medicin. Han kunde därför använda mycket ur sina egna erfarenheter när han skrev den roman som skulle bli hans mest omtalade, mästerverket On Human Bondage. 

Innan jag öppnade denna nästan 700 sidor långa roman, hade jag ingen aning om att jag skulle komma att sjunka in i den så totalt och sympatisera med huvudpersonen Philip Carey, trots hans svagheter. Det är en noggrant utmejslad utvecklingsroman, från att Philip blev föräldralös vid 9 års ålder 1885, genom hela hans krokiga 'pilgrimsfärd' genom livet, med olika studier och arbeten, begränsningar och fattigdom, med i England, men också i Tyskland och Frankrike, tills den slutar ca 1906.

Det är en detaljerad, inkännande beskrivning av Philips växande erfarenheter, i takt med att han mer eller mindre slarvar bort det lilla kapital han ärvt efter sina föräldrar, pengarna smälter samman och tvingar slutligen in honom i fattigdom och hopplöshet. Alla utmejslade porträtt, karaktärer med både goda sidor och svagheter, ger mig en känsla av att stiga in i en Dickensroman, men moderniserad, ärligare, helt utan de melodramatiska känslorna. 

Ändå väcker romanen känslor och oro i mig. Jag kan inte annat än sympatisera med  Philip, trots hans svagheter. Han är en komplex karaktär, snarstucken när någon retar honom för hans klumpfot, men ändå ständigt snar till vänlig medkänsla, förvånad när någon visar honom sin godhet, trots att han själv gör detsamma, utan att han tycks se sina egna goda sidor. Det mest frustrerande är hans meningslösa kärlek till Mildred, den kvinna han faller handlöst för, trots att hon hela tiden försmår och utnyttjar honom, tills han är helt utblottad. Frustrerad blir jag av att han gör om samma misstag gång på gång, så fort hon visar sig, då vill jag helst ruska om honom, få honom att vakna upp. Så pass tror jag på berättelsen, tar till mig hans karaktär. Och jag tänker, bondage, slaveriet, det kommer från hans naivitet i relationen till Mildred. Men frustrationen  inför hans misstag, är också insikten att de flesta människor strular bort sig när det gäller kärlek, att det ofta kan ta nästan ett helt liv innan vi börjar fatta vad 'kärlek' egentligen är. Författaren lotsar läsaren igenom tjugo år av växande mer eller mindre svåra erfarenheter, och då och då slutsatser med insikter, som åtminstone vi som läsare kan ta till oss, även om Philip fortsätter att göra misstag. Även om inte mycket blir så som han önskat och planerat i livet, så börjar han förstå åtminstone sitt eget behov av kärlek mot slutet, äkta kärlek, inte bara låt sig utnyttjas. Han har trots allt hela tiden gett av sig själv, även om hans handikapp ofta gjort honom till driftkucku, också gjort honom inåtvänd som driftkucku, så har det gjort honom blind för andras godhet, så att han haft svårt att tro på den, och därför satt krokben på sig själv. 

Men titelns 'slaveri', gäller inte bara kärleksrelationer, utan allt i livet, alla relationer och inte minst vårt behov av pengar. Philip, som så många andra, växte upp med en viktoriansk barnatro, bad till Gud att få bli av med sin klumpfot. När bönen inte uppfylldes, tappade han sin tro, insåg inte allt han lärde sig av sitt handikapp, inte förrän långt senare. Tidens nihilism, tanken att Gud är död, och livet meningslöst, växer fram, men tycks också befria Philip. Om allt saknar mening, behöver han inte heller anstränga sig så ångestfyllt, han behöver inte ta allt så allvarligt, och lösa alla andra problem. Lättnad uppstår när han inser att han kan ta sitt eget liv mer som en lek, en upptäcktsfärd. Så blir han allt bättre på att ignorera andras elaka gliringar om hans klumpfot. Och till slut kan han ta till sig något som mer liknar äkta kärlek än vad han någonsin tidigare mött. 

Och insikten, "He saw that the normal was the rarest trhing in the world. Everyone had some defect, of body or of mind. (...) At this moment he could feel a holy compassion for them all. They were all helpless instruments of blind chance. (...) The only reasonable thing was to accept the good of mend and be patient with their faults." 

Och om det är något Philip har haft boken igenom, det som jag känner som grunden i hans personlighet, så är det hans 'tålamod', hur än nertrycka han känt sig, så har han aldrig låtit sig trampas ned, han har hellre tigit och gått vidare. Åtminstone har författaren själv detta tålamod, trots att det kan puttra av lite elak ironi under ytan över egenheter, så finns där en medkänsla med alla karaktärers svaga sidor, lika väl som insikten att vi alla har något gott i oss. 

Sara Lidman : i liv och text - Birgitta Holm (1998; uppdat. 2003)

 Allt jag läst av Birgitta Holm, om författares författande, uppskattar jag mycket. Så även denna bok. Hon skriver rent, klart, och lyckas få med hela Sara Lidmans något snåriga författarskap och person - samtidigt som Holm tvekar kring biografi som genre. Borde inte texten få stå för sig själv? Båda ja och nja. 

Sara Lidman gav Birgitta Holm hela sitt 'hemarkiv', sin skrubb full med anteckningar, dagböcker, handlingar och efterforskningar om sin släkt och sin bygd. Detta var 1994, när Jernbaneeposet ännu bara var fem böcker, utgivna 1977-1985. Och är det antagligen fortfarande. Dessa fem romaner cirklar kring farfar Didrik. Nog förstod jag att Sara Lidman inspirerats av sin egen hembygd, men inte att det var SÅÅ exakt. Birgitta Holm redogör för släktens öden så som det överensstämmer med Jernbane-eposet. Och naturligtvis fick Lidman skit för det, av byn som kände sig betittad, utstirrad? Men det är ju så det är med konst. Det närliggande inspirerar till större generaliseringar. Alla vi som inte levt där och inte känner sig trampad på tårna, finner det vackert och berörande. Vi letar efter något att känna igen sig i, medan de berörda skyr det de känner igen. 

Birgitta Holms tanke om varför Jernbaneeposet 'anses svårt att läsa', är värt att citeras. Att Lidman blandar traktens 'olika språk' (västerbottniskt talspråk, rikssvenska, myndighetsspråk och den ålderdomliga Bibelns språk), så att texten blir ett poetiskt gränsland, det är inte det svåra, inte heller dialekten i sig, eller myllret av människor. Det svåra är något mer oväntat, att Lidmans sätt att "förhålla sig till ord är detsamma som i poesin, läsaren förväntas uppehålla en poetisk läsart genom fem band romaner."

Att Lidman vrider och vänder på orden. Holm tar ett exempel ur Vredens barn, sid 135: "Karaffen är finare än karaffinen. Fastän det inte låter så, sa kassaförvaltaren och log."

Antingen älskar man hur hon smakar på orden, och vill sjunka in i just dessa ordmeditationer. Eller så finner man det svårt att hänga med.

Birgitta Holm skriver naturligtvis om hela författarskapet, men eftersom Jernbaneeposet bygger på familjen Lidmans 'förhistoria', så inleds boken där och får mig att associera. Men innan dess får vi insikter om det mesta, alltifrån debuten med Tjärdalen 1951, som jag själv älskade, när jag hittade den på 1990-talet. Vidare över aktivismen mot svensk Atombomb, vidare över Vietnamkriget och apartheid i Afrika. 

Men, som sagt,  när Holm arbetade på den här biografin, var Jernbaneeposet fem poetiska romaner kring Saras farfar. Men hon funderade länge på att även skriva om sin mor och hennes 'vrede', 'hysterin', 'hotet' som hela tiden tycks lura i bakhuvudet, i det undermedvetna. Allt det där som gjorde att Sara hellre tydde sig till sin far. 

Och så i slutet av 1990-talet, när Holm befriat hennes från arkivet, bagaget, tillkom i snabb följd de två sista böckerna, som alltså egentligen inte tillhörde Jernbaneeposet (och inte handlar om järnvägen, utan om hennes föräldrar och många andra i byn/trakten) - den oroande Lifsens rot, om vreden som livskraft, Sara Lidman skrev ju även tidigare om 'arga' kvinnor i betydelsen 'arbetssam och kunnig', men när det gäller modern, var vreden mörkare än så. Och slutligen den poetiska Oskuldens minut. Den senare kom först 1999, ett år efter Birgitta Holms biografi. 

Inte förrän i den allra sista boken, Oskuldens minut,  tycks Sara ha försonat sig med sin mor. Birgitta Holm fick lägga till ett flyhänt slutkapitel om dessa två böcker, i en uppdaterad ny upplaga 2003, när Jernbaneeposet återutgavs som sju romaner, till Saras 80-årsjubileum. Jag hade själv funderat på om Sara själv inspirerat till någon av småflickorna. Birgitta Holm tolkar 'Nanna', som ett fiktivt alter ego, en variant på Någon/Ingen, lillflickan som känner sig utstött, när hon får en lillasyster som modern börjar slösa all sin kärlek på, så som hon aldrig slösat kärlek på någon annan. Så Nanna tyr sig till fadern, för fadern tycks vara den enda som ser henne - åtminstone ibland.  

Dotter-Far-relationen var tema redan i debuten, Tjärdalen, så egentligen är det väl på tiden att jag läser om den, och ser om jag uppskattar den lika mycket även nu, sedan jag läst hela Järnbaneeposet...

Oskuldens minut : Jernbanan 7 - Sara Lidman (1999)

Så har jag slutligen gått i mål vad gäller Sara Lidmans Jernbaneepos. Jag fick delarna i en utgåva som räknar alla sju delarna, men det är 22 år från första till sista delen. De två sista delarna tillkom sent 1990-tal och har ändrat fokus. I synnerhet denna sjunde del handlar inte alls om järnvägen. Den är ett faktum sedan en generation tillbaka, och har inte uppfyllt de drömmar Didrik hade. Det gemensamma är att det är samma socken med samma familjer. Tiden har gått, nu är det 1920-talet, men ändå tycks den fattiga norrlandsbygden inte ha ändrats mycket sedan 1800-talet. 

Rönnog, huvudperson i del 6, har tydligen cykel, för vid ett tillfälle sägs hon 'cykla iväg'. Utbildad till mejerska, förde hon en modern känsla med sig, inte minst vad gäller hygien. Men nu är hon gift med Isak Mårten, folkilsken av besvikelser, fast i skuldträsket som svärfar Didrik lämnade över till sin son innan han dog. Didrik lät också installera el, så nu hänger det en 15W lampa i rummet där familjen samlas om vinterkvällarna - 15W måste vara ett minimum för att överleva det norrländska vinterhalvåret! Och lillebror Amos fick löständer av 'Kronan' under exercisen. Mer modernitet än så möter vi inte, utan det är det ursprungliga småbrukarsamhället, ett hårt liv, med tungt skogsarbete och djurhållning.

Inga årtal skrivs ut, men eftersom Rönnogs andra graviditet slutade som missfall vid slutet av första världskriget (del 6), och hon och Isak Mårten nu har ännu fler barn, så måste vi logiskt nog befinna oss på 1920-talet.  Och så minns jag att Sara Lidman själv föddes 1923, och funderar på om någon av de små flickebarnen kan vara inspirerade av henne själv? Jag har ingen aning, men troligt är att alla människoöden hon fyller boken med är muntligt traderade minnen från hemsocknen som hon växt upp med, och nu präntat ner i dessa böcker. 

Som sagt, den här sista boken skiljer sig från de tidigare på flera sätt. Även om Isak Mårtens och Rönnogs liv fortsätter, så är deras familj nu mer en ramberättelse, än huvudfokus. I stället återberättas en mängd olika relationer i deras omnejd, inom och utom familjen. Det blir som en rad kortnoveller kring ett känslomässigt huvudtema - att trots att livet är en jämmerdal, så finns där trots allt benådade ögonblick, som de alla upplever, ögonblick av kärlek som gror i själen, och hjälper dem att överleva. Det är heligt och inget man talar om. Det som  hörs gräl, anklagelser, tvister - de svarta tankarna. 

Jag tror det här var Sara Lidmans sista roman, och i den lägger hon ner en vacker visdom, som finns i livet, bortom det tunga som fyller oss.  Rönnog uppfattas som lika folkilsken som kvigan Sabina som kämpade sig till sin position som ledarko. Hon blir en sträng mor, men vid 'en' enda av sina graviditeter förstår hon innebörden i uttrycket 'välsignat tillstånd', hon fylls dessa månader av mildhet och dottern Regina blir en gudagåva. 

Men ofta är dessa benådade ögonblick betydligt kortare, som när åtta personer samsas i stugans kammare "och ingen märker att det är trångt". (s.728). En fridfull stund när ingen plågas varken av hunger eller kroppsliga krämpor. Även barnen har sådana glimtar av lycka, som när flickorna Nanna och Regina (som Nanna oftast är avundsjuk på) tillsammans samlar järnfilspån som faller ner, när Amos slipar sågbladen vassa. Flickorna blåser in dessa i öppna spisens eld, så att de blixtrar till som små stjärnor (s.729). Innerliga stunder av paradisisk ro. 

I sådana ögonblick kan Sara Lidman tala direkt till läsaren, direktare än någonsin tidigare:

"Hur läng tror du att det går att leva så? Som ett med luften? Utan motstånd? (s.730)

Nej, livet tycks vara motstånd. Hon berättar om människorna och tydliggör på flera ställen skillnaden mellan vad de enskilda personerna är, och vad å andra sidan rykten må säga. Sånt är livet, pratat, men inte mer sant för det. 

'Blidan', tövädret människor emellan, varar sällan länge, när det brister, likt ett ägg, visar sig livet åter "som det verkligen är, en enda oförrätt"...

När Rönnog som byggt sig så höga murar av ilska, att hon från alla håll uppfattas som folkilsken, då kan det vara en benådad stund att få möta en vän, "en människa som såg förbi den rastlösa vaktfru hon blivit, en som visste att bortom 100 larmande klagomål finns en kärlek man inte kan tala om ... den kan man bara erfara..." (s.744)

Eller den glädje de känner som klarat sig undan en fara, eller räddat någon undan en fara, och hur vackra liknelser Sara Lidman kan få till, som när Lillebror Erhart, som många sett som "saktfärdig intill efterbliven" räddar en man ur djup snö och "drog ut snön ur hans mun och öron, bultade honom i ryggen och handskades med honom så ömsint som om han varit en kalv på väg att kvävas i sina fosterhinnor." (s.760)

Visst är det vackert, handskas så ömsint med honom som om han varit en kalv på väg att kvävas i sina fosterhinnor.  Ja, det är Oskuldens minut, en alla dessa gnistor av medmänsklighet, trots allt ... en vacker liten bok, trots allt ... en juvel.

Lifsens rot : Jernbanan 6 - Sara Lidman (1996)

Det är 22 år mellan utgivningen av Jernbane-eposests första och sista del. Jag har just läst den sjätte. Mellan femte och sjätte delen gick det 11 år, men i handlingen har vi rört oss en generation framåt, ca 20 år, och är nu framme på 1910-talet. Första världskriget pågår långt borta i söder, men verkar inte påverka livet i Lillvattnet, Didriks socken. Livet är lika fattigt och arbetsamt. Didriks skulder består, trots att järnvägen har varit klar i nära 20 år, så har rikedomen inte kommit, och livet inte underlättats för 'vanligt grovt folk'. 

I centrum i denna del står Rönnog, som utbildat sig till mejerist. Skildringen känns betydligt mer realistiskt, vi har nått fram i 'modern' tid, med enstaka bilar och tal om elektriskt ljus. Efter mycken tvekan kom Rönnog dock att gifta sig med Isak Mårten, Didriks 'storson', dvs familjens förstfödde son (kallas så hur än många döttrar som gått före). 

Trots hoppet i tid, bör man ha läst alla föregående delar för att hänga med i historien. För trots realismen så är känslan i boken fortfarande att historien är 'oralt traderad', via ständiga samtal inom familjer och grannar emellan. För livet går i samma cirklar, alla människor som myllrat fram i tidigare böcker, myllrar fortfarande fram i alla samtal, vilka är det som driver intrigen. Några finns kvar som gamlingar, familjerna håller ihop, och är närmast som fotbojor runt varandra, och de återberättar ständigt det förflutna för varandra. Livet som evig cirkelgång. 

Didriks skulder har visserligen skuffats över på sonen, Isak Mårten, och därmed hans hustru Rönnog, vars barn alla riskerar bli lika hungriga och trasiga som alla barnrika familjer i Rönnogs närhet, vilka hon ser ner på, hon som lärt sig hygien via den moderna mejerinäringen, med pastöriserad mjölk. 

Alltsedan Järnvägsbygget fullbordats i Lillvattnet och rallarna försvann, är kvinnorna tillbaka på scenen. Och Rönnog är lika arbetsamt 'arg', och likt Hagar och många andra, är det kvinnornas arbete, besparingar och tillgångar, som räddar männen. 

Bara en avslutande del återstår för mig att läsa...

Järnkronan : Jernbanan 5 - Sara Lidman (1985)

 Var det här tänkt som en epilog? Men blev ett mellanspel? Över tio år senare utgavs del sex och sju i Jernbane-eposet, och då kring den yngre generationen. De ska jag också snart läsa. 

'Järnkrona' kallades tydligen en fånges kedjor förr i tiden. Didrik Mårtensson, f.d. Olförarn, har som mellanhanden kommit i kläm mellan överhetens ekonomiska intressen och sina utnyttjade sockenbor, och har dömts för förskingring av nödhjälp. Trots att man kan säga att nödhjälp alltid varit det han ägnat sig åt, då han sålt mat och utsäde på krita. Nödhjälpen efter oåret 1893 kom för sent, åkrarna var redan sådda. Alltså listas de som redan fått köpa på krita, och kallas 'fattiga' enligt reglerna som medföljde 'nödhjälpen', vilket visade sig vara en oförlåtlig ärekränkning bland de utblottade sockenborna. Och så gick det som det gick. 

Så här efter femte boken är jag inkörd på stilen, jargongen och vill gärna veta mer. Lidman strävar vidare med sin historia, och hur än viktig boken är i serien, känns den något svagare för mig, spretigare, lite för lös i kanterna. Men man kan säga att den är lika rörig som livet, med alla olika motsatta åsikter och intressen. Det är svårt att få ihop människors väl och ve. Sara Lidman behåller dock sin alldeles egenkomponerade epos-stil, även om den inte känns lika prosalyrisk här.

Boken pågår de nio månader då Didrik sitter av sitt straff på Långholmen i Stockholm. Där vägrar han, eller försöker, att ta till sig fånglivet. Han lever i stället i sina tankar, resonerar med kungen och överheten, om alla missförstånd, och hur hans socken skadats i hanteringen, och hur de skall kunna få ersättning och han själv rentvås. Lika mycket har han en sorts tankeläsande kontakt med hustru och barn, lämnar dem aldrig själsligen. 

Hustru Anna-Stava är ju också en av socknens mest andliga kvinnor, med en närmast medial kontakt med de döda, och har även hon hela tiden maken i sina tankar. Alla deras ägodelar har sålts på exekutiv auktion, själva sitter de kvar på nåder i ett av husen och svälter,  medan det mesta av gården rivits för att förflyttas till den nya järnvägsstationen, med nya ägare att bedriva järnvägshotell. Didrik missade kungen, någon verklig invigning av Jernbanan blev det inte. Så viktig var inte deras ort. Krass verklighet och dröm gick inte ihop. 

Två av döttrarna, Hanna och Siri, svälter ihjäl. Men i Anna-Stava växer ett nytt barn, just dessa nio månader. Graviditeten gör Anna till lugnet i stormens öga. Anna är stolt över att Didrik inte nekat till beskyllningarna, utan tog sitt 'straff', trots att det var ett missförstånd. Hon ser det som ett andligt reningsbad. Anna älskar Didrik mer än någonsin, medan många i byn ser Didrik som en missdådare, som hon måste skilja sig ifrån. 

Samtidigt tiger man om fakta, säger att Didrik rest bort 'i Fjärran', för att  tala med kungen och ordna så socknen får upprättelse och skadestånd. Men allt är som en dröm, en rad motstridiga energier som stöts och blöts. Vems verklighet som är den rätta, beror på vems blicken är. Annas kusin Ludvig, till förståndet svag, har köpt Månliden för att få gifta sig med sina drömmars tilltänkta Anna-Stava, men vet inte hur han skall komma till skott - och hela tiden växer Annas mage. Aldrig att hon ger upp sin make, hur än många som slår sina lovar ikring henne. 

Den underbare mannen : Jernbanan 4 - Sara Lidman (1983)

 Helst vill jag gny...

Texten är lättläst, när jag låter språket flöda och orden rinner fram som musik.  Benämnt 'Epos', ett oralt traderat minnesarkiv. Det är prosalyrik. Lyrik för alla radbyten, som i fri vers, utan punkt och versaler. Men läsningen är också blytung, grå, mörk... 

För alla orättvisor, hur den lilla människan far illa, genom sin okunskap, som inte får uttalas, för att okunnighet anses skamfyllt. 

Del 4 av eposet behandlar åren 1892-93, svåraste vintern i mannaminne. Järnvägsbygget pågår i Lillvattnet, där är fullt med rallare och trakten måste i allt offra sig för att få järnvägen som det propagerats för, den som ska föra välfärden med sig, om ett år, efter invigningen 1894. Ingen har tid med sin egen torva, järnvägen ska ha all grus och allt timmer de kan få fram, de får leva på köpemat, amerikanskt fläsk, men det måste köpas på kredit, skulderna ökar. Inte blir det någon förtjänst över. När väl järnvägen når fram, kan allt man lider brist på fraktas till dem. Men med vad ska de köpa det, om de inte kan försörja sig själva

I denna fjärde del är kvinnan marginaliserad. Den erotiska underströmmen växer fram, blir till ett könskrig. Inga äktenskap tycks längre harmoniska. Männens tävlan och krig sinsemellan växer. Där är fullt av tomma ord, för att finna penningar. 'Den underbare mannen', gäller alla patriarker, alltifrån den avlägsne svenske kungen, som hålls upp som ett galjonshuvud, att 'äran att få arbete för kungen' är nog, även om gratis. Och den jättelike rallarbasen från Småland, som vet att se om sitt eget hus, sitt eget värde, i motsats till de lokala 'bönderna'. Och all annan överhet däremellan, bolag bank och myndighetspersoner, som sitter inne med kunskap som gör dem till v inner och folket till förlorare. Didrik, 'Olförarn' i socknen, mannen med talets gåva att förmedla sina ljusa visioner, börjar bli alltmer medveten om sin egen 'okunnighet', att han använts som bulvan för andras vinster, utan att själv informeras. 

Didrik har egentligen inget sinne för ekonomi, han hoppas på sin vision, att allt ska lösas sig bara deras egen järnvägsstation kan invigas, och att alla som kämpat får möta kungen...

Falska papper - Holger Brate, alias Hjalmar Bergman (1916)

 

Upptäckte nyligen att Hjalmar Bergman utgivit en kriminalhistoria under pseudonym! Falska papper av Holger Brate har initialerna gemensamt med Bergman själv, men så snart jag börjar läsa inser jag att Holger Brate är detektiven som återberättar hur han först är på jakt efter en försvunnen kvinna (som inte är försvunnen så särskilt länge), hon söker sin försvunne far. Historien både pågår och skrivs mitt under brinnande världskrig, och tilldrar sig delvis i Paris och involverar spioner och förvecklingar i den genren. 

Hjalmar Bergmans far avled 1915, vilket ledde till akut behov att tjäna pengar, och som så ofta vänder sig författare till populärgenrer, i synnerhet brotthistorier, i förhoppning om snabba cash. Historien börjar med protokoll förda av Holger Brate, och kanske var förhoppningen att ge det hela en känsla av realism, men det är verkligt svårt att ta denna historia på allvar. Det går ett hejigt humoristiskt drag genom texten, vilken ger mig en känsla åt Frank Heller hållet. Han skrev ju i genren vid samma tid. 

Texten utgavs först som månadshäften, så Bergman skrev den bit för bit, så att den börjat tryckas innan Bergman skrivit klar historien. Det gör att det är svårt för mig att få grepp om historien i början. Protokoll-formen är ju inte heller så intressant, och den överges snart. Och övergår till brev och diverse förhör och berättande. Komplikationerna är många. Bergman hade säkert roligt åt sitt skapande, även om han inte får den ro som behövdes för hans helgjutna skapelser. Å andra sidan tillhör det ju genren att läsaren inte ska veta allt förrän mot slutet.

Han har i brev uttryckt att han helst ville skriva teater och filmmanus. Och  många gånger är texterna, som Hans nåds testamente, och Knutsmässo marknad, mästerliga vad gäller dialog och hur karaktärerna framträder med enkla men effektiva medel. I denna historia saknas dock karaktärsteckningen. Han hade nog alldeles för bråttom. 

Det intressanta är dock att den både skrevs och tilldrar sig under första världskriget och att han hakar på stämningarna. Historien börjar i Stockholm, men rör sig söderut till Skåne och Danmark, för att sluta i Paris. Alla är misstänksamma mot alla. En av huvudpersonerna är en polack. Polen som varit ockuperat och delat av Ryssland, Tyskland och Österrike sedan ca 120 år, och hela denna tid fortsatt att kämpa för sin frihet, och underjordiskt underblåst uppror mot alla ockupationsmakter. Det tillhör alltså det 'dagsaktuella' stoff som Bergman använder. Inte förrän vid fredsförhandlingarna fick Polen återuppstå på kartan som en egen nation.