Har varit med om en riktig pärs - ett kursmaraton. En sån intensiv läsperiod att jag inte fått någon tid till någon annan läsning. Matlagningen har dragits ner till ett minimum och jag har bara grymtat när folk försökt prata med mig.
Det värsta är att inte hinna läsa 'bra böcker'. Men det är klart. Ett litet andningshål har jag alltid - bussresan till jobbet! Och den senaste veckan har jag läst en alldeles underbar bok: Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, från 2003.
Den är inte ny, som vanligt väntade jag tills den kom i pocket (2005) och sedan kom det annat emellan. Men jag tror att det mesta sker av någon anledning. Just den här boken verkar passa in riktigt bra i mitt liv just nu.
Boken berättas i jag-person av pojken Halim, som går i nian på Södermalm. Bor någonstans nära Zinken och Tantolunden. Har arabiskt påbrå. Boken höjdes till skyarna redan från början. Så jag är inte ensam om att tycka om den. Och jag är inte heller gumman mot strömmen den här gången.
Jag har alltid varit svag för utvecklingsromaner, inte minst med en huvudperson i tonåren. Och denna är så suveränt skriven. Språket är det mest omtalade. Det är på gränsen till 'kreol' språk, färgat av invandrar-svenska, svenska prepositioner har plockats bort. Själv skulle jag inte kunna imitera det, skriva det. Men jag känner igen det. Det är helt igenom äkta. Och när jag läser inser jag att språket är symbol för en särskild gemenskap, för den som inte känner sig helt igenom svensk. Språket är ett val - att ta avstånd och skapa något eget, ett annat vi.
Halim är otålig på sin fars 'uppgivenhet' att han släppt 'kampen' och vill att sonen ska tala bra svenska. Själv beslutar han att bli tankesultan, knäcka koderna, stå emot integrationsplanerna. Han ska bli Sveriges mäktigaste revolutionsblatte.
Hela Halims frustration är så skönt återgiven i hans tankegångar. Även om jag inte hittar några referenser till 'rött öga' i själva boken, så känner jag hur hans öga blir mörkrött av frustration. Kluvenheten mellan den väluppfostrade och hänsynstagande sonen (som en gång talade perfekt svenska) och de hinder han möter från omgivningen, misstänksamma lärare, hotfulla slagskämpar i skolan, och så bli av med sin hemspråkslärare, som antagligen känts som en trygghet. Även vänner försvinner. Och hela insynen i att den som invandrat till Sverige aldrig får jobb som stämmer med kvalifikationerna man har. Det är hinder att slå sig blodig mot. Kärlek kommer och går, svår att förstå ...
Men tankesultanen ska lösa problemen. Det finns en härlig episod i boken där Mikael Persbrandt finns med. Halim tänker att hans vän och skådespelare Nourdine skulle passa bra i hans roll på dramaten. Detta gäller den autentiska rollen Leicester i Maria Stuart, producerad av Ingmar Bergman. Premiär 2000, vilket löpte till maj 2001. Dock inte så i boken ...
I boken är Persbrandt vild, arg, berusad? ... han svär och verkar inte vilja vara kvar i pjäsen. Detta får mig genast att tänka på vad som hände flera år senare, 2005? När MP hastigt avbryter sitt engagemang på Dramaten och det blir bråk pga det oplanerade avhoppet.
Ibland är böcker nästan läskigt framsynta...
I alla fall kan man säga att i Mikael Persbrandt möter Halim sin överman när det gäller frustration! Och den frustrationen krymper han inför, den vågar han sig inte på.
Dessutom roar det mig enormt att Khemiri själv dyker upp i slutet av boken som den okände grannen, nyinflyttad. Han får inte säga något själv, bara släppar matkassar, har flick-ansikte och misstänks vara föregående (än mer frånvarande) hyresgästs 'bögkompis'.
Tillbaka till Halim. Tydligen betyder Halim Drömmaren. Pappan tyckte att han skulle ha döpts till Halim el Saber = Den tålmodige drömmaren. I motsats då till hans tonårsotålighet som i brist på konstruktiva lösningar 'attackerar toaletter' med att klottra taggar med arabiska stjärnor och halvmånar. Han hittar i alla fall tillbaka till sin far i slutet. Och fadern förklarar att det är tålamodet som är nyckeln.
Några tänkvärda citat. Först om böcker och att skriva:
"Texten är evig medan minnet förändras. Det som man tror man kommer att minnas i resten av sitt liv ..."
När Halim frusteras av sin fars uppgivenhet, frågar han: När slutade du vara muslim?
Fadern svarar: - 'för mig är det här med religion inte så allvarligt. jar har sett religionen göra alltför stor skada. Men du har ju sett att jag ber. Ibland. /.../ när jag känner för det. men jag tror att religion handlar om just det. Att man ska göra det som får en att må bäst. Det finns en svensk präst som har sagt det så här: det går en bro från tro till ro. /.../ Religion får aldrig bli för viktigt, vet du. Fundamentalisterna är dom riktiga galningarna, det måste du komma ihåg. För mig är religionen mera ett sätt att nå ro ... "
Apropå tålamod, får Halim en dröm, av alla sina 'tankesultan' funderingar, som väcker en teori. Att egentligen finns det fem gudar. Fyra av dom sitter på molnen och ser och hör allt. De ska hålla människorna på plats, "hålla dom i koppel så dom fattar dom är inte lika grymma som gudar." Då känner vi oss svagare, som när de skickar iväg jordbävningar och orkaner. Alltså får de som "är mäktigast inuti lida mest utanpå". Men den femte guden är lite utanför, men struntar i att han mobbas. Han röker cigarr och har röd clownnäsa. "Rödnäsan skapar hela tiden jidder med dom andra" för hans mål är tvärtom att människorna ska fatta att dom är mäktigast. Han fixar med ödet, så att människor får hjälp av slumpen, så man kan se positivt på saken igen, om nu slumpen verkar hjälpa till. Problemet är de andra gudarna som skickar sjukdomar och dödsfall för att trycka ner. Men Rödnäsan smugglar in lite bra lösningar.
Visst är det en härliga bild - och kanske helt sann!
2009-03-22
Harold Bloom och Kanon (kurs 5)
Fredag 13 mars fick vi en föreläsning om Harold Bloom. (Läraren skruvade upp volymen och allt gick bra.) Bloom är en medie-kändis, oerhört beläst och extrem, som är både inspirerade (text-analyserna) och beklämmande (hårdnackade kritik av all kanon-kritik) att läsa. Extremt sin egen.
Bloom älskar skönlitteratur och hatar alla som 'smiter ifrån sitt ansvar' att vårda det arvet. Han är anti-teoretiker. Litteraturen ska inte teoritiseras sönder. Visst låter det förnuftigt?
Blooms bok, Western Canon (1994; sv.öv. 2000) är för tjock att svälja på vecka, men de kapitel vi hoppat över ska jag absolut läsa när jag får tid över, för den är mycket inspirerande.
I Blooms syn på Kanon är Shakespeares geni mycket centralt. I stort sett alla andra författare jämförs med Shakespeare. Kapitlet om Sigmund Freud var mycket roande. Bloom har tydligen upprört de rättrogna psykoanalytikerna genom att hävda att Freud var en utmärkt essäist, men ingen vetenskaps- man. Bloom beskriver ingående Freuds "Hamlets-komplex", som Bloom menar att Oidipus-komplexet borde ha hetat, om Freud vågat avslöja sin källa. Shakespeare var före i allt och Freud ägde och läste oupphörligt hans dramer, på engelska. Men i Hamlet kände Freud igen sig själv och ville därför lösa Hamlets problem, som ett patient-fall, en neurotisk hysteriker. Trots att Hamlet är världshistoriens mest komplexe och intelligente karaktär. Hamlet kommer sig inte för att agera, att lyda sin fader vålnadens order om att mörda styvfadern som hämnd.
Freud menar att om Hamlet varit frisk skulle han inte tvekat att mörda styvfadern. Hu?? DET tycker jag låter sjukt. Freud ville 'avslöja' Shakespeare som en bedragare. En simpel skådespelare kunde inte skriva något så komplext att Freud inte skulle kunna lösa det? Freud ville hellre att Shakespeare var täckmantel för en adelsman. En idé han inte var ensam om och höll fast vid livet ut. T ex earlen av Oxford. Freud gillade dock inte förslaget att det var Francis Bacon, eftersom Bacon var en skarpsynt erkänd vetenskapsman. Honom ville inte Freud tävla med, enligt Harold Bloom.
Med andra ord en osympatisk elitism. Det gillar inte jag, att hävda att en 'simpel' skådespelare inte är förmögen att tänka ut något så klokt? Ha! Han menade att en Earl kunde ha levt dessa tragiska öden i sitt liv, i sin familj, sin släkt. Men inte en olärd skådespelare. Jag vet inte om man kan hålla med Bloom om genier osv, men intelligensnivå handlar inte om man är av enkelt ursprung eller inte!
Som mina teaterlärare sa för 30 år sedan. De bästa pjäsförfattarna är själva skådespelare. En bra skådespelare har en alldeles särskild syn att se på människor, att avläsa deras känslor, och jag tror man kommer väldigt långt med sådana erfarenheter av upplevelser. Av samspel. Det är ju en psykoanalytisk situation. Att testa reaktioner. Shakespeares tidiga dramer är inte lika utarbetade som de senare. Helt naturligt, alla utvecklas med erfarenheter.
Bloom älskar skönlitteratur och hatar alla som 'smiter ifrån sitt ansvar' att vårda det arvet. Han är anti-teoretiker. Litteraturen ska inte teoritiseras sönder. Visst låter det förnuftigt?
Blooms bok, Western Canon (1994; sv.öv. 2000) är för tjock att svälja på vecka, men de kapitel vi hoppat över ska jag absolut läsa när jag får tid över, för den är mycket inspirerande.
I Blooms syn på Kanon är Shakespeares geni mycket centralt. I stort sett alla andra författare jämförs med Shakespeare. Kapitlet om Sigmund Freud var mycket roande. Bloom har tydligen upprört de rättrogna psykoanalytikerna genom att hävda att Freud var en utmärkt essäist, men ingen vetenskaps- man. Bloom beskriver ingående Freuds "Hamlets-komplex", som Bloom menar att Oidipus-komplexet borde ha hetat, om Freud vågat avslöja sin källa. Shakespeare var före i allt och Freud ägde och läste oupphörligt hans dramer, på engelska. Men i Hamlet kände Freud igen sig själv och ville därför lösa Hamlets problem, som ett patient-fall, en neurotisk hysteriker. Trots att Hamlet är världshistoriens mest komplexe och intelligente karaktär. Hamlet kommer sig inte för att agera, att lyda sin fader vålnadens order om att mörda styvfadern som hämnd.
Freud menar att om Hamlet varit frisk skulle han inte tvekat att mörda styvfadern. Hu?? DET tycker jag låter sjukt. Freud ville 'avslöja' Shakespeare som en bedragare. En simpel skådespelare kunde inte skriva något så komplext att Freud inte skulle kunna lösa det? Freud ville hellre att Shakespeare var täckmantel för en adelsman. En idé han inte var ensam om och höll fast vid livet ut. T ex earlen av Oxford. Freud gillade dock inte förslaget att det var Francis Bacon, eftersom Bacon var en skarpsynt erkänd vetenskapsman. Honom ville inte Freud tävla med, enligt Harold Bloom.
Med andra ord en osympatisk elitism. Det gillar inte jag, att hävda att en 'simpel' skådespelare inte är förmögen att tänka ut något så klokt? Ha! Han menade att en Earl kunde ha levt dessa tragiska öden i sitt liv, i sin familj, sin släkt. Men inte en olärd skådespelare. Jag vet inte om man kan hålla med Bloom om genier osv, men intelligensnivå handlar inte om man är av enkelt ursprung eller inte!
Som mina teaterlärare sa för 30 år sedan. De bästa pjäsförfattarna är själva skådespelare. En bra skådespelare har en alldeles särskild syn att se på människor, att avläsa deras känslor, och jag tror man kommer väldigt långt med sådana erfarenheter av upplevelser. Av samspel. Det är ju en psykoanalytisk situation. Att testa reaktioner. Shakespeares tidiga dramer är inte lika utarbetade som de senare. Helt naturligt, alla utvecklas med erfarenheter.
Paris - Dakar
Dödstrött, men ska försöka skriva några rader. Vill komma ikapp, för det är inte så att jag inte läser, för att jag inte skriver här. Tvärtom. Kursen har tagit all tid sedan sist. En riktig rivstart. Har ju heltidsjobb också och. Och fixar mat och rena kläder till familjen dessutom.
Men på bussen till och från jobbet har jag som vanligt en pocketbok. Läste ut Paris - Dakar, en novellsamling av Jens Liljestrand (2008) redan 13 mars. Kände att jag inte kunde skriva om den omedelbart. Så nu när jag ändå inte haft tid, har jag grunnat på den.
Jag är mycket tveksam till den här boken. Den uppmärksammades mycket när den kom för ett år sedan. Det tog inte lång tid innan den kom i pocket. Tydligen är han journalist och det här är den skönlitterära debuten. Och jag är så enormt kluven.
Skriva kan han. Språket flyter genom alla sju novellerna. Varje gång jag börjar läsa invaggas jag i en en känsla av tillit till att här kommer det att handla om mänskliga relationer, och att det är skrivet av en människa som ser och hör och förstår.
Men så en bit in börjar det vrida till sig. Jag blir misstänksam. En känsla av att här är det en psykopat som försöker lura mig. Önskan är att det ska reda ut sig. Men nej. Varje novell slutar med en totalknorr. Och varje gång knorren kommer så känner jag mig lurad.
Kritiken har talat om att han analyserar mansroller och att det är vansinnigt spännande. Hmm. Knorren på slutet leder helt klart till obehagliga känslor. Är det spännande? Skrivtekniken kan sägas vara deckaraktig, utan att någonsin vara det. I en deckare väntar man sig alltid att bli lite lurad. Man hänger på och försöker komma till samma lösning som författaren, och det är okej, även om man bara löser det till hälften.
Men i de här novellerna känns det bara som om själva 'HaHa, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!' är det enda som finns kvar. Jag som läsare vill inte bli lurad på det här sättet. Jag blir lämnad utanför.
Så vad är meningen med berättelserna? Det är nog det som stör mig. Jag vill att en berättelse skall ha en djupare mening. Vad vill författaren? Mer än att testa hur bra han kan lura mig? Analysera mansroller? Min känsla i inledningen är helt okej. Där är jag med. Men alla slutknorrar leder bara till att alla är psykopater. Är det värt skrivmödan det? Att förkalra för mig att alla män, oavsett vilken roll han har, är en psykopat?
Surrealistiskt drömlandskap står det på baksidan av boken ... jag inte är det den verklighet jag möter inte. Folk kan ha problem, men nog är männen normala nog. Jobbar och sliter och tar hand om sina nära och kära.
Så trots att språket flyter - boken har ingen substans för mig. Så trots alla lovord, så var detta för mig endast bortkastad lästid.
Men på bussen till och från jobbet har jag som vanligt en pocketbok. Läste ut Paris - Dakar, en novellsamling av Jens Liljestrand (2008) redan 13 mars. Kände att jag inte kunde skriva om den omedelbart. Så nu när jag ändå inte haft tid, har jag grunnat på den.
Jag är mycket tveksam till den här boken. Den uppmärksammades mycket när den kom för ett år sedan. Det tog inte lång tid innan den kom i pocket. Tydligen är han journalist och det här är den skönlitterära debuten. Och jag är så enormt kluven.
Skriva kan han. Språket flyter genom alla sju novellerna. Varje gång jag börjar läsa invaggas jag i en en känsla av tillit till att här kommer det att handla om mänskliga relationer, och att det är skrivet av en människa som ser och hör och förstår.
Men så en bit in börjar det vrida till sig. Jag blir misstänksam. En känsla av att här är det en psykopat som försöker lura mig. Önskan är att det ska reda ut sig. Men nej. Varje novell slutar med en totalknorr. Och varje gång knorren kommer så känner jag mig lurad.
Kritiken har talat om att han analyserar mansroller och att det är vansinnigt spännande. Hmm. Knorren på slutet leder helt klart till obehagliga känslor. Är det spännande? Skrivtekniken kan sägas vara deckaraktig, utan att någonsin vara det. I en deckare väntar man sig alltid att bli lite lurad. Man hänger på och försöker komma till samma lösning som författaren, och det är okej, även om man bara löser det till hälften.
Men i de här novellerna känns det bara som om själva 'HaHa, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!' är det enda som finns kvar. Jag som läsare vill inte bli lurad på det här sättet. Jag blir lämnad utanför.
Så vad är meningen med berättelserna? Det är nog det som stör mig. Jag vill att en berättelse skall ha en djupare mening. Vad vill författaren? Mer än att testa hur bra han kan lura mig? Analysera mansroller? Min känsla i inledningen är helt okej. Där är jag med. Men alla slutknorrar leder bara till att alla är psykopater. Är det värt skrivmödan det? Att förkalra för mig att alla män, oavsett vilken roll han har, är en psykopat?
Surrealistiskt drömlandskap står det på baksidan av boken ... jag inte är det den verklighet jag möter inte. Folk kan ha problem, men nog är männen normala nog. Jobbar och sliter och tar hand om sina nära och kära.
Så trots att språket flyter - boken har ingen substans för mig. Så trots alla lovord, så var detta för mig endast bortkastad lästid.
2009-03-12
Mera kurs: Le Clézio, Shakespeare, Kanon (kurs 4)
Igår satte kursen igång på allvar. Nu går det fort, måste öka läshastigheten. Tur att jag hunnit skaffa alla böcker.
Jag läser gärna en författares böcker kronologiskt, set om det finns en utveckling att följa. Läser just nu Le Clézios Skattsökaren (1985). Härlig bok! Det visar sig att vi ska göra vår slutskrivning om just Skattsökaren, vilket känns bra. Men just nu, när jag hunnit halvvägs, måste jag lägga den åt sidan och i stället läsa Allt är vind (2003).
Idag fick vi en föreläsning om Le Clézios stil och särdrag, utifrån Allt är vind, kanske Le Clézios mest uppskattade bok. Allt är aptitretande. Allt jag läst av Le Clézio, inte minst Skattsökaren, är en ren njutning, så jag äger stor tillförsikt. Efter att ha läst 30 sidor i Allt är vind är jag redan fast, och inser att det bara kan bli bättre när berättelsen tar fart.
Tyvärr måste jag först ägna mer tid åt facklitteraturen. Först litteraturkritikern Harold Bloom, som ibland är väldigt inspirerande, men ibland onödigt tjatig och väl elitistisk. Läser just nu en fullkomlig lovsång om Shakespeare och hans absoluta överhöghet över all annan litteratur. Spännande att fundera över Varför? För många år sen tog jag ett sabbatsår och gick en ett-årig scenisk teater- utbildning. Jag hade sysslat med amatörteater i tonåren, men ville få en mer professionell syn på saken. Och även om jag aldrig gick vidare, lärde det mig oerhört mycket på alla möjliga plan.
Som lärare hade vi två då aktiva regissörer, utbildade vid Warzawas teaterhögskola. De hävdade att bäst dramatiker är de som själva har skådespelarerfarenhet. De vet att det handlar om att 'uppleva' mötena på scenen, dvs Shakespeare och Molière, enastående tidlöst universella. Vilka även Harold Bloom tar upp som de främsta. Vi fick en historisk översikt alltifrån Comedia dell'Arte (mim-artad teater) via Shakespeare, Moliére, och Tjeckov, 'trots att han inte var skådespelare' till Kent Andersson (svenska skådespelare som skapade pjäser på 1960-talet).
Bloom tar upp Shakespeares ojämförliga verbala frodighet, med metaforer som överskrider alla språkliga och kulturella gränser. Alla kan känna igen sig. Shakespeare saknar dogmer, moralkakor som bara blir förlegade. Just det gör att han så lätt smälter in i vår egen sekulära tid. Med ideligen nya moderna filmversioner, ända ner till amerikanska high-school drama-komedier.
Shakespeare skapar mängder av karaktärer. Enligt Harold Bloom är Shakespeares geniala uppfinning karaktärernas egenhet att prata för sig själva. De avlyssnar sig själva och får därigenom nya insikter och kan ändra sig. Bloom menar att sedan dess är det vad vi själva och vår litteratur har sysslat med - inre monologer!
Jag läser gärna en författares böcker kronologiskt, set om det finns en utveckling att följa. Läser just nu Le Clézios Skattsökaren (1985). Härlig bok! Det visar sig att vi ska göra vår slutskrivning om just Skattsökaren, vilket känns bra. Men just nu, när jag hunnit halvvägs, måste jag lägga den åt sidan och i stället läsa Allt är vind (2003).
Idag fick vi en föreläsning om Le Clézios stil och särdrag, utifrån Allt är vind, kanske Le Clézios mest uppskattade bok. Allt är aptitretande. Allt jag läst av Le Clézio, inte minst Skattsökaren, är en ren njutning, så jag äger stor tillförsikt. Efter att ha läst 30 sidor i Allt är vind är jag redan fast, och inser att det bara kan bli bättre när berättelsen tar fart.
Tyvärr måste jag först ägna mer tid åt facklitteraturen. Först litteraturkritikern Harold Bloom, som ibland är väldigt inspirerande, men ibland onödigt tjatig och väl elitistisk. Läser just nu en fullkomlig lovsång om Shakespeare och hans absoluta överhöghet över all annan litteratur. Spännande att fundera över Varför? För många år sen tog jag ett sabbatsår och gick en ett-årig scenisk teater- utbildning. Jag hade sysslat med amatörteater i tonåren, men ville få en mer professionell syn på saken. Och även om jag aldrig gick vidare, lärde det mig oerhört mycket på alla möjliga plan.
Som lärare hade vi två då aktiva regissörer, utbildade vid Warzawas teaterhögskola. De hävdade att bäst dramatiker är de som själva har skådespelarerfarenhet. De vet att det handlar om att 'uppleva' mötena på scenen, dvs Shakespeare och Molière, enastående tidlöst universella. Vilka även Harold Bloom tar upp som de främsta. Vi fick en historisk översikt alltifrån Comedia dell'Arte (mim-artad teater) via Shakespeare, Moliére, och Tjeckov, 'trots att han inte var skådespelare' till Kent Andersson (svenska skådespelare som skapade pjäser på 1960-talet).
Bloom tar upp Shakespeares ojämförliga verbala frodighet, med metaforer som överskrider alla språkliga och kulturella gränser. Alla kan känna igen sig. Shakespeare saknar dogmer, moralkakor som bara blir förlegade. Just det gör att han så lätt smälter in i vår egen sekulära tid. Med ideligen nya moderna filmversioner, ända ner till amerikanska high-school drama-komedier.
Shakespeare skapar mängder av karaktärer. Enligt Harold Bloom är Shakespeares geniala uppfinning karaktärernas egenhet att prata för sig själva. De avlyssnar sig själva och får därigenom nya insikter och kan ändra sig. Bloom menar att sedan dess är det vad vi själva och vår litteratur har sysslat med - inre monologer!
2009-03-10
Kurs om Le Clézio och Kanon (kurs 3)
Att jag inte hunnit skriva här, beror på Kolbas (se 20 feb), kurslitteratur. Jag har ända sedan ungdomen önskat läsa litteraturvetenskap, men hade svårt att motivera det när ingen i min omgivning såg vitsen med skönlitteratur. Men så såg jag en annons i tidningen Språk och upptäckte att det numera är otroligt enkelt att anmäla sig. Allt sker via internet. Cyberspace ägde redan alla uppgifter om mina tidigare studier och att jag alltså har kompetens nog att bli antagen. Jag behövde inte skicka in ett enda papper. Sista anmälningsdag var passerad, men det spelade tydligen ingen roll alls. Jag kom in.
Det är en distanskurs helt via dator. Jag kan sitta hemma i soffan med min bärbara i knät och bara mysa. Det lät helt underbart. Kanske behöver de inte begränsa antalet anmälda. Eller blir jag ensam?
Kursen heter 'Årets Nobelpristagare i Litteratur är ...' Le Clézio fick nobelpriset 2008 och det jag hade läst av honom hade stannat positivt i mitt inre, så jag ville gärna läsa mer.
När jag fick kurslitteraturlistan i januari, stod där bara facklitteratur kring Kanon-debatten. 2000 sidor skönlitteratur skulle tillkomma. Bara Le Clézio? Eller skulle han jämföras med annan litteratur? Mina förväntningar var osäkra. Jag började läsa Kolbas lilla bok (140 sidor) som är mycket fakta-diger och en närmast kompakt genomgång av fakta och diverse åsikter i Kanon-debatten. Denna bok har tagit nästan all min tid.
Undrar om kursen tänkte kritisera hela fenomenet Nobelpris och kanske Le Clézio? Även om jag inte hittar något att kritisera Le Clézio för. Men varje år kring nobelpriset virvlar det runt kritik om att 'allt är fel'. I vissa kretsar verkar nobelpriset ha förvandlats till en nesa.
Men kursen började igår, via internet. Lärare och upphovsman till kursidén visade sig vara dansk. Han ansträngde sig att prata svenska och om ljudnivån varit lite högre kunde det ha blivit perfekt. I alla kurser ingår att vi ska visa upp en bra behandling av svenska språket. Det bekymrar mig lite att kurslitteraturen är på engelska och jag är osäker om hur olika fack-begrepp ska översättas. Jag är inte litteraturvetare.
Läraren meddelade genast att han ser kursen som 'folkbildande på högskolenivå'. Han hade själv inte läst särskilt mycket av Le Clézio (men nu naturligtvis sträckläst det mesta) och genast blivit mycket mycket förtjust i hans "fina människoskyn och fina sätt att skriva och tänka litteratur". Yes! Jag kommer inte att behöva slåss för min känsla vad gäller Le Clézio.
När Horace Engdahl skulle presenterade Le Clézio vid nobelföreläsningen, sa han att det varken är Frankrike eller den franska kulturen som tilldelas det här priset, utan individen Jean Marie Gustave Le Clézio.
Le Clézio är ett naturbarn, en orolig globetrotter, som säger mycket om den tid vi lever i just nu.
Intentionen är att kursen ska återkomma varje år, kanske med olika lärare, och varje gång fokusera på senaste pristagaren och hur denne står i förhållande till Kanon.
Kursen kommer att behandla tre frågor: 1/3 av tiden Nobelprisets historia och fenomen. Vad är Kanon? Skapad av Vem? Påverkar Nobelpriset kanonbildningen? Återstående 2/3 av tiden ska vi studera Le Clézios författarskap. Fundera över hur han passar in i den större bilden.
Jag ser fram emot detta!
Det är en distanskurs helt via dator. Jag kan sitta hemma i soffan med min bärbara i knät och bara mysa. Det lät helt underbart. Kanske behöver de inte begränsa antalet anmälda. Eller blir jag ensam?
Kursen heter 'Årets Nobelpristagare i Litteratur är ...' Le Clézio fick nobelpriset 2008 och det jag hade läst av honom hade stannat positivt i mitt inre, så jag ville gärna läsa mer.
När jag fick kurslitteraturlistan i januari, stod där bara facklitteratur kring Kanon-debatten. 2000 sidor skönlitteratur skulle tillkomma. Bara Le Clézio? Eller skulle han jämföras med annan litteratur? Mina förväntningar var osäkra. Jag började läsa Kolbas lilla bok (140 sidor) som är mycket fakta-diger och en närmast kompakt genomgång av fakta och diverse åsikter i Kanon-debatten. Denna bok har tagit nästan all min tid.
Undrar om kursen tänkte kritisera hela fenomenet Nobelpris och kanske Le Clézio? Även om jag inte hittar något att kritisera Le Clézio för. Men varje år kring nobelpriset virvlar det runt kritik om att 'allt är fel'. I vissa kretsar verkar nobelpriset ha förvandlats till en nesa.
Men kursen började igår, via internet. Lärare och upphovsman till kursidén visade sig vara dansk. Han ansträngde sig att prata svenska och om ljudnivån varit lite högre kunde det ha blivit perfekt. I alla kurser ingår att vi ska visa upp en bra behandling av svenska språket. Det bekymrar mig lite att kurslitteraturen är på engelska och jag är osäker om hur olika fack-begrepp ska översättas. Jag är inte litteraturvetare.
Läraren meddelade genast att han ser kursen som 'folkbildande på högskolenivå'. Han hade själv inte läst särskilt mycket av Le Clézio (men nu naturligtvis sträckläst det mesta) och genast blivit mycket mycket förtjust i hans "fina människoskyn och fina sätt att skriva och tänka litteratur". Yes! Jag kommer inte att behöva slåss för min känsla vad gäller Le Clézio.
När Horace Engdahl skulle presenterade Le Clézio vid nobelföreläsningen, sa han att det varken är Frankrike eller den franska kulturen som tilldelas det här priset, utan individen Jean Marie Gustave Le Clézio.
Le Clézio är ett naturbarn, en orolig globetrotter, som säger mycket om den tid vi lever i just nu.
Intentionen är att kursen ska återkomma varje år, kanske med olika lärare, och varje gång fokusera på senaste pristagaren och hur denne står i förhållande till Kanon.
Kursen kommer att behandla tre frågor: 1/3 av tiden Nobelprisets historia och fenomen. Vad är Kanon? Skapad av Vem? Påverkar Nobelpriset kanonbildningen? Återstående 2/3 av tiden ska vi studera Le Clézios författarskap. Fundera över hur han passar in i den större bilden.
Jag ser fram emot detta!
Egyptolog Joyce Tyldesley
För någon vecka sedan kom jag äntligen till slutet i Jacq's femboksserie om Ramses. Min busslektyr i drygt två månader. Drog en suck av lättnad. Min dotter undrade om jag inte ångrade att jag lagt någon energi på böckerna... jo...
Jag hade ju förhoppningen att han inte bara diktade fritt utan utgick från någon sorts historiska fakta. Men förutom de välkända militärhistoriska fakta, som slaget vid Kadesj, så verkar det inte som om han har det.
Jag inser att temat är kittlande att fantisera omkring. Men välj inte en historisk person. Även om fakta är få så här efter över 3200 år, så måste man i alla fall använda de som finns. Anser jag.
Egyptologen Joyce Tyldesley är expert på området och har skrivit många böcker, inte minst kring egyptiska drottningar, men även en om Ramses. Köpte den i förra veckan på engelska. Behöver inte bläddra många sidor förrän jag inser att Jacq inte hållit sig ens till basfakta. De enda som stämmer verkar vara namnen på Ramses, Nefertari, sonen Merenptah och dottern Meritamun. Men som sagt han hade många fler barn och fruar än i boken, och de som nämn har varken rätt namn, rätt kronologisk ordning, eller rätt släktskap ... suck.
Nej, jag borde ha letat upp Joyce Tyldesleys faktaböcker från början. De är otroligt mycket mer fantasieggande och intressanta att läsa än Jacq.
Hennes bok om Kleopatra kom på svenska förra året. En avmytifiering av den bild av Kleopatra som skapats i litteraturen genom årtusendena. Och som kvinna i en patriarkal värld också misstolkad, mer eller mindre medvetet. Tyldesley benar därför upp fakta och skiljer dem från myterna. Hon var betydligt mer skicklig politiker, än femme fatale.
Kleopatra har tydligen legat och grott i bakhuvudet på flera, för alldeles häromveckan utkom en svensk historiker med sin bok om Kleopatra. Hoppas att den är lika nykter som Tyldesleys.
Jag hade ju förhoppningen att han inte bara diktade fritt utan utgick från någon sorts historiska fakta. Men förutom de välkända militärhistoriska fakta, som slaget vid Kadesj, så verkar det inte som om han har det.
Jag inser att temat är kittlande att fantisera omkring. Men välj inte en historisk person. Även om fakta är få så här efter över 3200 år, så måste man i alla fall använda de som finns. Anser jag.
Egyptologen Joyce Tyldesley är expert på området och har skrivit många böcker, inte minst kring egyptiska drottningar, men även en om Ramses. Köpte den i förra veckan på engelska. Behöver inte bläddra många sidor förrän jag inser att Jacq inte hållit sig ens till basfakta. De enda som stämmer verkar vara namnen på Ramses, Nefertari, sonen Merenptah och dottern Meritamun. Men som sagt han hade många fler barn och fruar än i boken, och de som nämn har varken rätt namn, rätt kronologisk ordning, eller rätt släktskap ... suck.
Nej, jag borde ha letat upp Joyce Tyldesleys faktaböcker från början. De är otroligt mycket mer fantasieggande och intressanta att läsa än Jacq.
Hennes bok om Kleopatra kom på svenska förra året. En avmytifiering av den bild av Kleopatra som skapats i litteraturen genom årtusendena. Och som kvinna i en patriarkal värld också misstolkad, mer eller mindre medvetet. Tyldesley benar därför upp fakta och skiljer dem från myterna. Hon var betydligt mer skicklig politiker, än femme fatale.
Kleopatra har tydligen legat och grott i bakhuvudet på flera, för alldeles häromveckan utkom en svensk historiker med sin bok om Kleopatra. Hoppas att den är lika nykter som Tyldesleys.
2009-02-28
Öken av JMG Le Clézio (1980)
Så har jag läst ytterligare en bok av senaste nobelpristagaren, Öken (1980). Både känslomässigt och tidsmässigt ligger den nära novellsamlingen Mondo och andra berättelser (1978).
Jag hörde honom i en TV-intervju säga ungefär så här: - Först ville jag skriva berättelser, sedan intresserade jag mig mest för att beskriva människor. Och nu vet jag inte längre varför jag skriver.
Med reservation för att jag kan ha missuppfattat, men Mondo och Öken tycker jag hör till kategorin beskriva människor. Men även debutboken Rapport om Adam, förefaller mig mer vara ett försök att tränga in i Adam än en berättelse för berättelsens skull. Men alla 15 år av böcker däremellan, 1963-1978, vet jag ännu inget om.
Öken är för mig en känslobok, en djupdykning i en nära känsla och kontakten med nordafrikansk öken. Närvaron kryper in under huden på mig. Känslor som mitt intellekt däremot inte förstår.
Boken inleds, varvas och avslutas med historiskt autentiska avsnitt från åren 1909-1912. De geografiska platserna är helt säkert autentiska, även om jag själv bara känner till några få. Jag bodde faktiskt en vecka i Marockos kuststad Agadir, januari 1986. Just den stad som kallas rebellstad, och som i slutet av boken (1912) skjuts sönder och samman av en pansarkryssaren Cosmao.
Åter tänker jag på det faktum att man talar om Första världskriget 1914-1918 och Andra världskriget 1939-1945, som mycket avgränsade krig. Men faktum är att krig pågått ständigt någonstans, och inte alls så lokalt. Trots allt har kolonialmakterna oftast varit inblandade. Boxarupproret i Kina och Boerkriget i Sydafrika pågick kring sekelskiftet 1900. Japaner och ryssar krigade ca 1905.
De kolonialistiska intrången hade pågått i 400 år. Helt klart i Le Clézios bok Öken är att kolonialmakterna är fullt upptagna med att sluka åt sig ökentrakterna. De sandiga, klippiga områden där de blå männen vandrat med sina getter. Man ägde inte marken. Detta var frihetens sista utposter. Och här försvann den - brutalt ...
De inledande avsnitten i Öken, från seklets början, talar om den siste shejken, den siste ledaren för dessa blå män, (alltså beduiner klädda i blå mantlar - jag fick besöka ett sådant läger 1986, uppsatt för att förnöja turister), han som skulle föra dem till det förlovande landet. (Obs! Får mig att tänka på Moses.) Men tillgången på jord och mark är nu så begränsad, efter det nya påfundet från västliga kolonialmakter om att jorden och vattnet kan ägas och begränsas ... att shejk Ma el-Ainin inte längre har någon utväg, dit han kan föra sitt folk. Han förlorar sina bundsförvanter, ända intill sina egna söner. Kulturen går under.
Parallellt med detta är historien om en betydligt senare 'ättling', Lalla Hawa. Befinner vi oss då på 1970-talet? I avsnittet Lyckan möter vi henne som barn, eller hon kanske redan är 16 år, fast det inte känns i början av boken, som huvudsakligen beskriver hennes kontakt med naturen och några udda människor. Hon är barnet som är öppen för allt. Tycker om allt. Sanden, getingarna, gamlingarna. Solens hetta. Blåsten. Sidorna genomsyras av livsglädje, trots fattigdom och brist på mat och vatten. Men hon känner också en rent andlig kontakt med naturen. Den talar till henne. Och hon kallar den Es-Ser, Hemligheten. Och kanske är det den gamle shejkens ande, som lever kvar, fäst vid sitt rätta element, öknen.
Sahara har inga synliga gränser. Hur än raka streck kolonialmakterna drog över kartan på 1800-talet. De platser jag känner igen i Le Clézios bok ligger i Marocko. Men antagligen rör det sig om ett mycket större område, eftersom beduinerna vandrar i veckor, månader och år. Ingenstans nämns Algeriet. Ändå var det Algerietrevolten 1954-1962, när Algeriet lösgjorde sig och återfick sin frihet, efter att ha levt under fransk överhöghet sedan 1844, som påverkat så många franska författare. Marocko hade alltid varit friare och självständigare.
Så då är frågan, när utspelar sig avsnitten med Lalla Hawa? Plötsligt, när hon protesterar mot det slavarbete med mattknytning barn utsätts för, inser omgivningen att hon inte längre är ett barn. Man beslutar att gifta bort henne med en äldre 'rik' man. Hon flyr ut i öknen med en vän och låter sig bli gravid. Men blir också sjuk av vätskebristen och hamnar slutligen i Marseille, vi får inte veta närmare hur. Först i fattiga invandrarförorter, hos sin faster, men blir städare på ett hotell, bland tillfällighetsarbetare, gästarbetare, ficktjuvar. Avsnittet heter Livet hos slavarna.
Men så av någon otrolig tillfällighet blir hon fotomodell ... hur än svårt jag har att ta till mig den biten, att allt detta sker under bara nio månader, och att hon blir så firad modell trots att hon är gravid med växande mage ... hmm ... men jag blundar och tar till mig de känslomässiga beskrivningarna.
Marseille är också en sorts öken, men helt känslokall. Det är sterila husblock, smutsingrodda hotell. Och Lalla Hawa är den eviga vandrande beduinen. Det går inte att låsa in henne i en lägenhet. Hon äger inget. Hon tar inte betalt för att bli fotograferad. Om hon tar emot pengar gör hon det bara för att ge dem vidare till tiggare hon lärt känna i området. Hon är rastlös. Åskådliggör kulturkrocken mellan kolonialmakten och de inflyttadearbetarna. Hon kan inte känna någon själslig kontakt med den hårda kalla staden, inte som hon gjorde med stenöknen. (Jag minns när jag var i Marocko att man där beskrev sitt land som - Ett kallt land med varm sol. Och det var sant. Det var kallt på ryggen, även när solen lyste het på magen.)
Alltså återvänder hon till Marocko när det närmar sig tiden för att hon skall föda. Hon föder sitt barn ensam på stranden under ett Fikonträds skugga. Och jag funderar - visst är det väl fikonträdet som är det ursprungliga Livets träd, hos de förpatriarkala gudinnereligionerna i mellersta östern? Är det medvetet symboliskt av Le Clézio? Det är som om symbolerna för olika religioner smälter samman till någon sorts universell andlighet. Som mest handlar om människans kontakt med sina rötter, med naturen.
Någonstans i botten av de Le Clézio böcker jag hittills läst tycks löpa gåtan: Vad är en människan och hennes värde? Sökandet efter naturen. Och hur rotlösa vi blir utan den.
Jag hinner inte mer än återupprepa detta iakttagande för mig själv, så kommer ett avsnitt där omgivningen och fotografen själv, ser på Lalla Hawa, som om hon är en gåta. Och frågar sig vad hon döljer för hemlighet ...
Le Clézios text bygger främst på människors känslor, ibland ser vi deras känslomässiga övertygelser, men även uppgivenhet och osäkerhet, rotlösa. Han försöker inte förklara världen för mig. Men han visar bilder som fastnar på min nähinna.
Jag hörde honom i en TV-intervju säga ungefär så här: - Först ville jag skriva berättelser, sedan intresserade jag mig mest för att beskriva människor. Och nu vet jag inte längre varför jag skriver.
Med reservation för att jag kan ha missuppfattat, men Mondo och Öken tycker jag hör till kategorin beskriva människor. Men även debutboken Rapport om Adam, förefaller mig mer vara ett försök att tränga in i Adam än en berättelse för berättelsens skull. Men alla 15 år av böcker däremellan, 1963-1978, vet jag ännu inget om.
Öken är för mig en känslobok, en djupdykning i en nära känsla och kontakten med nordafrikansk öken. Närvaron kryper in under huden på mig. Känslor som mitt intellekt däremot inte förstår.
Boken inleds, varvas och avslutas med historiskt autentiska avsnitt från åren 1909-1912. De geografiska platserna är helt säkert autentiska, även om jag själv bara känner till några få. Jag bodde faktiskt en vecka i Marockos kuststad Agadir, januari 1986. Just den stad som kallas rebellstad, och som i slutet av boken (1912) skjuts sönder och samman av en pansarkryssaren Cosmao.
Åter tänker jag på det faktum att man talar om Första världskriget 1914-1918 och Andra världskriget 1939-1945, som mycket avgränsade krig. Men faktum är att krig pågått ständigt någonstans, och inte alls så lokalt. Trots allt har kolonialmakterna oftast varit inblandade. Boxarupproret i Kina och Boerkriget i Sydafrika pågick kring sekelskiftet 1900. Japaner och ryssar krigade ca 1905.
De kolonialistiska intrången hade pågått i 400 år. Helt klart i Le Clézios bok Öken är att kolonialmakterna är fullt upptagna med att sluka åt sig ökentrakterna. De sandiga, klippiga områden där de blå männen vandrat med sina getter. Man ägde inte marken. Detta var frihetens sista utposter. Och här försvann den - brutalt ...
De inledande avsnitten i Öken, från seklets början, talar om den siste shejken, den siste ledaren för dessa blå män, (alltså beduiner klädda i blå mantlar - jag fick besöka ett sådant läger 1986, uppsatt för att förnöja turister), han som skulle föra dem till det förlovande landet. (Obs! Får mig att tänka på Moses.) Men tillgången på jord och mark är nu så begränsad, efter det nya påfundet från västliga kolonialmakter om att jorden och vattnet kan ägas och begränsas ... att shejk Ma el-Ainin inte längre har någon utväg, dit han kan föra sitt folk. Han förlorar sina bundsförvanter, ända intill sina egna söner. Kulturen går under.
Parallellt med detta är historien om en betydligt senare 'ättling', Lalla Hawa. Befinner vi oss då på 1970-talet? I avsnittet Lyckan möter vi henne som barn, eller hon kanske redan är 16 år, fast det inte känns i början av boken, som huvudsakligen beskriver hennes kontakt med naturen och några udda människor. Hon är barnet som är öppen för allt. Tycker om allt. Sanden, getingarna, gamlingarna. Solens hetta. Blåsten. Sidorna genomsyras av livsglädje, trots fattigdom och brist på mat och vatten. Men hon känner också en rent andlig kontakt med naturen. Den talar till henne. Och hon kallar den Es-Ser, Hemligheten. Och kanske är det den gamle shejkens ande, som lever kvar, fäst vid sitt rätta element, öknen.
Sahara har inga synliga gränser. Hur än raka streck kolonialmakterna drog över kartan på 1800-talet. De platser jag känner igen i Le Clézios bok ligger i Marocko. Men antagligen rör det sig om ett mycket större område, eftersom beduinerna vandrar i veckor, månader och år. Ingenstans nämns Algeriet. Ändå var det Algerietrevolten 1954-1962, när Algeriet lösgjorde sig och återfick sin frihet, efter att ha levt under fransk överhöghet sedan 1844, som påverkat så många franska författare. Marocko hade alltid varit friare och självständigare.
Så då är frågan, när utspelar sig avsnitten med Lalla Hawa? Plötsligt, när hon protesterar mot det slavarbete med mattknytning barn utsätts för, inser omgivningen att hon inte längre är ett barn. Man beslutar att gifta bort henne med en äldre 'rik' man. Hon flyr ut i öknen med en vän och låter sig bli gravid. Men blir också sjuk av vätskebristen och hamnar slutligen i Marseille, vi får inte veta närmare hur. Först i fattiga invandrarförorter, hos sin faster, men blir städare på ett hotell, bland tillfällighetsarbetare, gästarbetare, ficktjuvar. Avsnittet heter Livet hos slavarna.
Men så av någon otrolig tillfällighet blir hon fotomodell ... hur än svårt jag har att ta till mig den biten, att allt detta sker under bara nio månader, och att hon blir så firad modell trots att hon är gravid med växande mage ... hmm ... men jag blundar och tar till mig de känslomässiga beskrivningarna.
Marseille är också en sorts öken, men helt känslokall. Det är sterila husblock, smutsingrodda hotell. Och Lalla Hawa är den eviga vandrande beduinen. Det går inte att låsa in henne i en lägenhet. Hon äger inget. Hon tar inte betalt för att bli fotograferad. Om hon tar emot pengar gör hon det bara för att ge dem vidare till tiggare hon lärt känna i området. Hon är rastlös. Åskådliggör kulturkrocken mellan kolonialmakten och de inflyttadearbetarna. Hon kan inte känna någon själslig kontakt med den hårda kalla staden, inte som hon gjorde med stenöknen. (Jag minns när jag var i Marocko att man där beskrev sitt land som - Ett kallt land med varm sol. Och det var sant. Det var kallt på ryggen, även när solen lyste het på magen.)
Alltså återvänder hon till Marocko när det närmar sig tiden för att hon skall föda. Hon föder sitt barn ensam på stranden under ett Fikonträds skugga. Och jag funderar - visst är det väl fikonträdet som är det ursprungliga Livets träd, hos de förpatriarkala gudinnereligionerna i mellersta östern? Är det medvetet symboliskt av Le Clézio? Det är som om symbolerna för olika religioner smälter samman till någon sorts universell andlighet. Som mest handlar om människans kontakt med sina rötter, med naturen.
Någonstans i botten av de Le Clézio böcker jag hittills läst tycks löpa gåtan: Vad är en människan och hennes värde? Sökandet efter naturen. Och hur rotlösa vi blir utan den.
Jag hinner inte mer än återupprepa detta iakttagande för mig själv, så kommer ett avsnitt där omgivningen och fotografen själv, ser på Lalla Hawa, som om hon är en gåta. Och frågar sig vad hon döljer för hemlighet ...
Le Clézios text bygger främst på människors känslor, ibland ser vi deras känslomässiga övertygelser, men även uppgivenhet och osäkerhet, rotlösa. Han försöker inte förklara världen för mig. Men han visar bilder som fastnar på min nähinna.
2009-02-20
Kanon (kurs 2)
En sak som slog mig när jag tänkte på klassiker som Iliaden och Odysséen, det gäller översättningens betydelse. Jag försökte läsa Odysséen när jag var ung, men fann den hopplöst tradig. Det kan mycket väl handla om ett översättningsproblem. Alltså föråldrad översättning.
Har tidigare läst att översättningar blir 'mossiga' oerhört mycket snabbare än originaltexter. Underligt men sant. En text skriven på originalspråk, är om den har klassiska kvaliteter skrivna med ett språk som håller för tidens tand. Men översättningar har en tendens att alltid sitta fast i den tid då den gjordes. Alltså behöver översättningar göras om med jämna mellanrum.
Då blir frågan: - Kan en bok bara bli klassisk inom sitt eget språkområde?
Jag vet ju hur mycket mer jag uppskattar de klassiska böcker jag läst på originalspråket ...
Har tidigare läst att översättningar blir 'mossiga' oerhört mycket snabbare än originaltexter. Underligt men sant. En text skriven på originalspråk, är om den har klassiska kvaliteter skrivna med ett språk som håller för tidens tand. Men översättningar har en tendens att alltid sitta fast i den tid då den gjordes. Alltså behöver översättningar göras om med jämna mellanrum.
Då blir frågan: - Kan en bok bara bli klassisk inom sitt eget språkområde?
Jag vet ju hur mycket mer jag uppskattar de klassiska böcker jag läst på originalspråket ...
Ramses-grums
Nu sitter jag här igen med ihoprynkad panna och grumsar ... har just läst ut fjärde boken om Ramses. Är det översättaren jag ska gnälla på nu, eller? Varför kallas den onde magikern Ofir ibland libanes och ibland för libyer? Suck.
Läste denna bok för att jag var nyfiken på hur han skulle tolka det här med Moses 'uppror', de tio plågorna som skulle drabba Egypten och hur uttåget gick till. Tyvärr blev det suck och Tja...
Först framträder Moses som en religiös fanatiker, mycket stark i sin tro. Självklart. Alla fenomen ges naturliga förklaringar ... jo, det är ju populärt och förståeligt i en realistisk roman. I den här boken blir det ett antiklimax, precis som hela bokserien, som inte har bestämt sig för om den ska gå på den realistiska linjen eller inte. För Farao och några av hans präster, de har övernaturliga krafter. Där ska man försöka ta det på allvarligt, utan vidare övertalning ... suck.
PS. Dessutom grumsar jag över att det inte skrivs något om att Farao gifte sig med den hettitiske kejsar Hattusilis dotter. Bok fyra slutar med att fredsfördraget mellan Hettiter och Egyptier äntligen går i hamn. Det är vid slutandet av sådana fördrag som giftermål ingick som en naturlig del, det fungerade som ett sorts sigill på att man menade vad man sa och skrev. Men inte ett knyst. Inte förrän nu i sista boken, femton år senare ... (?) påstås det att Hattusili börjar grumsa och hota att nu måste hans dotter bli gift med farao och dessutom unämnas till Stor Gemål, alltså First Lady. --- ologiskt anser jag. Förstår inte heller hoppet i tiden. Först kapitlet i del 5 verkar befinna sig högst ett år från del 4, där farao och vänner är ca 35 år, så vips i nästa lilla kapitel är alla ca 50 år.
Läste denna bok för att jag var nyfiken på hur han skulle tolka det här med Moses 'uppror', de tio plågorna som skulle drabba Egypten och hur uttåget gick till. Tyvärr blev det suck och Tja...
Först framträder Moses som en religiös fanatiker, mycket stark i sin tro. Självklart. Alla fenomen ges naturliga förklaringar ... jo, det är ju populärt och förståeligt i en realistisk roman. I den här boken blir det ett antiklimax, precis som hela bokserien, som inte har bestämt sig för om den ska gå på den realistiska linjen eller inte. För Farao och några av hans präster, de har övernaturliga krafter. Där ska man försöka ta det på allvarligt, utan vidare övertalning ... suck.
PS. Dessutom grumsar jag över att det inte skrivs något om att Farao gifte sig med den hettitiske kejsar Hattusilis dotter. Bok fyra slutar med att fredsfördraget mellan Hettiter och Egyptier äntligen går i hamn. Det är vid slutandet av sådana fördrag som giftermål ingick som en naturlig del, det fungerade som ett sorts sigill på att man menade vad man sa och skrev. Men inte ett knyst. Inte förrän nu i sista boken, femton år senare ... (?) påstås det att Hattusili börjar grumsa och hota att nu måste hans dotter bli gift med farao och dessutom unämnas till Stor Gemål, alltså First Lady. --- ologiskt anser jag. Förstår inte heller hoppet i tiden. Först kapitlet i del 5 verkar befinna sig högst ett år från del 4, där farao och vänner är ca 35 år, så vips i nästa lilla kapitel är alla ca 50 år.
2009-02-12
Kanon (kurs 1)
Läser E Dean Kolbas genomgång av den debatt kring 'litterär kanon' som tydligen pågått i nära 30 år nu. Frågan aktualiserades än mer av att min dotter, som nu går på gymnasiet, kom hem och visade mig sin kurs i litteraturhistoria. Min reflektion: 'Har ingenting förändrats på 30 år?
Eftersom man kanoniserar helgon, heligförklarar, trodde jag först att detsamma gällde för författarnas parnass, t ex Shakespeare, Jane Austen. Men ordet kommer från ett antikt grekiskt ord för linjal. De antika skulptörernas regler för de perfekta proportionerna för att avbilda hästar och människor.
NE säger: linjal, måttstock, rättesnöre. Texter eller dokument som anses normerande. Under senantiken upprättades listor över mönstergilla författare eller verk, som borde studeras som rättesnöre eller kanon för litterärt skapande. Ur detta bruk har en andra modern litteraturvetenskaplig betydelse av ordet uppkommit, nämligen det urval av litterära verk som vid en viss tid läses i skolor, är föremål för forskning, hålls aktuella genom nyutgåvor osv. Detta urval beror av tidens värderingar och antas prägla nya generationers normer och litterära uppfattning. Därför är sådan kanonbildning numera föremål för studium och debatt inom den s.k. receptionsforskningen och inom undervisningsväsendet, särskilt i USA
Kolbas redogör för USA, där han menar att påståendet att kanon bestäms av universitet och skolor, är en självbelåten missuppfattning. Kanon har existerat sedan antiken och universitet är senkomna nykomlingar.
Hur ser jag själv på kanon? Hur viktig är den för mig? Mitt 'medfödda' intresse för böcker var obegriplig för min familj, vilket påverkar mig än idag. Inte så att det hindrar mig från att läsa, men jag kan tvivla på att min önskan att läsa är viktig. Mitt första problem var mängden böcker som finns i världen ... eller på vårt biblioteket. Var skulle jag börja? Så jag började på A. Lästa allt som fanns där. Det tog mig två år att ta mig igenom A och halva B på vårt kommunbibliotek.
Jag minns lättlästa äventyrshistorier av Evelyn Anthony, liksom Allt går sönder av Chinua Achebe (1958) som jag senare förstått är en tidig milstolpe i den nya afrikanska romankonsten. En annan bok jag minns, mer för lay-outen än för texterna, var av Joseph Addison (och Richard Steel) som 1709-12 redigerade den engelska tidskriften Spectator. Så antagligen innehöll boken essäer ur tidningen, men som jag inte begrep speciellt mycket av då som 12-åring. Men det var häftigt att det var från 1700-talet. Historia har alltid fascinerat mig. Och några science-fiction av Isaac Asimov. Även om de inte alls berörde mig som novellerna av Ray Bradbury som fanns i veckotidningarna på den tiden.
Den här text-odyssén slutade ganska abrupt när jag hamnade hos Hjalmar Bergman. Först Blå blommor, (romantisk spleen från början av 1900-talet), varefter Hjalmar Bergman alltid ingått i min kanon, i synnerhet Markurells i Wadköping.
Att välja är ett evigt problem, inte minst i dagens bokflod, där alla böcker säljs med superlativer om 'Den roligaste' 'Mest spännande', 'Intressantaste', 'Prisbelönta' osv ... vilket ofta leder till besvikelser. Serien om Ramses påstods ha varit en stor framgång över hela världen, men inte uppskattade jag den.
Pristagare vid utmärkelser som t ex Nobelpriset, Augustpriset ... blir också ett sätt att välja, även om man själv inte håller med. Men en författare som fått Nobelpriset, har större chans att finnas nyutgiven än idag, åtminstone i engelsk upplaga, även om det är 100 år sedan hen fick priset.
Bra Böckers specialserie Bra Klassiker blev en inkörsport för mig. Först kom Leo Tolstojs Anna Karenina, inte speciellt upplyftande äktenskapsproblem. Dansken Herman Bangs Tine gick in i hjärtat och oerhört fascinerad blev jag av norrmannen Gustav Wieds Livets ondska och von Kleists Michael Kohlhaas (1811). Kan dock inte begripa att ingen Jane Austen dök upp under de år jag var med i den bokklubben.
Vilka böcker ger förlagen ut? Vilka böcker blir återutgivna? Har på senare år upptäckt förlaget Atlantis serie där de 'väljer ur världslitteraturen'. Den inleddes också i slutet av 1970-talet och behöll in på 1980-talet sina marmorerade omslag i blå-turkosa färger. Jag började samla dem när jag fann den på antikvariat. Många tidiga böcker var illustrerade, liksom en hel del av Bra Klassiker också.
Otroligt när det gäller Atlantis är att under 30 år av utgivning, har jag endast funnit TVÅ (2) titlar av kvinnliga författare. Ev. tre ifall Heliga Birgittas uppenbarelser ingår i serien ... minns inte. De andra två var en kvinna från 1100-talet (Anna Komnena) som berättar om sin far (!). Och en amerikansk novellförfattarinna, Flannery O'Connor.
Märkligt urval. Vem gör detta urval? O'Connor, Anna Komnena och Heliga Birgitta, men i övrigt vill ingen befatta sig med kvinnliga författare? Nordiska författare hade Atlantis en hel del av i början när utgivningen fick stöd av Nordiska rådet, vilket antagligen påverkade urvalet. Noveller tycks också ha prioriterats. Kanske en arvodesfråga? Möjligheten att beställa engelska böcker via nätet har i alla fall breddat min egen möjlighet att komma över böcker som tidigare var svåra att uppbringa.
VAD gör en bok intressant? Jane Austen har i mitt tycke en rad eviga kvaliteter - skickligt teatralt upplägg, frisk ironi, insiktsfull psykologi. Hennes böcker bygger nästan helt på dialog, så TV-serie- makare har närmast färdiga manus att tillgå, bara de har obegränsad sändningstid att tillgå. Har man bara utrymme för en långfilm, måste man korta, välja och vraka, vilket är svårare.
'Klassiker' har ofta tilltalande estetiska kvaliteter. Eller andra anledningar till att förlag vill satsa på återutgivning. Men min dröm om böcker är att de både är estetiskt tilltalande och beskriver min verklighet, något jag kan identifiera mig med. Min egen kanon handlar dock inte i första hand om de mest fantastiska ofelbara verken, utan romaner som är ett uttryck för sin egen tid, främst de senaste 300 åren. Jag som är historieintresserad, får genom dessa romaner en hjälp att titta in i människors själ och tankar.
Människor är alla så olika, med väldigt skiftade smak. Helt olika böcker tillfredsställer våra behov. Behoven förändras dessutom över tid, genom livet.
Eftersom man kanoniserar helgon, heligförklarar, trodde jag först att detsamma gällde för författarnas parnass, t ex Shakespeare, Jane Austen. Men ordet kommer från ett antikt grekiskt ord för linjal. De antika skulptörernas regler för de perfekta proportionerna för att avbilda hästar och människor.
NE säger: linjal, måttstock, rättesnöre. Texter eller dokument som anses normerande. Under senantiken upprättades listor över mönstergilla författare eller verk, som borde studeras som rättesnöre eller kanon för litterärt skapande. Ur detta bruk har en andra modern litteraturvetenskaplig betydelse av ordet uppkommit, nämligen det urval av litterära verk som vid en viss tid läses i skolor, är föremål för forskning, hålls aktuella genom nyutgåvor osv. Detta urval beror av tidens värderingar och antas prägla nya generationers normer och litterära uppfattning. Därför är sådan kanonbildning numera föremål för studium och debatt inom den s.k. receptionsforskningen och inom undervisningsväsendet, särskilt i USA
Kolbas redogör för USA, där han menar att påståendet att kanon bestäms av universitet och skolor, är en självbelåten missuppfattning. Kanon har existerat sedan antiken och universitet är senkomna nykomlingar.
Hur ser jag själv på kanon? Hur viktig är den för mig? Mitt 'medfödda' intresse för böcker var obegriplig för min familj, vilket påverkar mig än idag. Inte så att det hindrar mig från att läsa, men jag kan tvivla på att min önskan att läsa är viktig. Mitt första problem var mängden böcker som finns i världen ... eller på vårt biblioteket. Var skulle jag börja? Så jag började på A. Lästa allt som fanns där. Det tog mig två år att ta mig igenom A och halva B på vårt kommunbibliotek.
Jag minns lättlästa äventyrshistorier av Evelyn Anthony, liksom Allt går sönder av Chinua Achebe (1958) som jag senare förstått är en tidig milstolpe i den nya afrikanska romankonsten. En annan bok jag minns, mer för lay-outen än för texterna, var av Joseph Addison (och Richard Steel) som 1709-12 redigerade den engelska tidskriften Spectator. Så antagligen innehöll boken essäer ur tidningen, men som jag inte begrep speciellt mycket av då som 12-åring. Men det var häftigt att det var från 1700-talet. Historia har alltid fascinerat mig. Och några science-fiction av Isaac Asimov. Även om de inte alls berörde mig som novellerna av Ray Bradbury som fanns i veckotidningarna på den tiden.
Den här text-odyssén slutade ganska abrupt när jag hamnade hos Hjalmar Bergman. Först Blå blommor, (romantisk spleen från början av 1900-talet), varefter Hjalmar Bergman alltid ingått i min kanon, i synnerhet Markurells i Wadköping.
Att välja är ett evigt problem, inte minst i dagens bokflod, där alla böcker säljs med superlativer om 'Den roligaste' 'Mest spännande', 'Intressantaste', 'Prisbelönta' osv ... vilket ofta leder till besvikelser. Serien om Ramses påstods ha varit en stor framgång över hela världen, men inte uppskattade jag den.
Pristagare vid utmärkelser som t ex Nobelpriset, Augustpriset ... blir också ett sätt att välja, även om man själv inte håller med. Men en författare som fått Nobelpriset, har större chans att finnas nyutgiven än idag, åtminstone i engelsk upplaga, även om det är 100 år sedan hen fick priset.
Bra Böckers specialserie Bra Klassiker blev en inkörsport för mig. Först kom Leo Tolstojs Anna Karenina, inte speciellt upplyftande äktenskapsproblem. Dansken Herman Bangs Tine gick in i hjärtat och oerhört fascinerad blev jag av norrmannen Gustav Wieds Livets ondska och von Kleists Michael Kohlhaas (1811). Kan dock inte begripa att ingen Jane Austen dök upp under de år jag var med i den bokklubben.
Vilka böcker ger förlagen ut? Vilka böcker blir återutgivna? Har på senare år upptäckt förlaget Atlantis serie där de 'väljer ur världslitteraturen'. Den inleddes också i slutet av 1970-talet och behöll in på 1980-talet sina marmorerade omslag i blå-turkosa färger. Jag började samla dem när jag fann den på antikvariat. Många tidiga böcker var illustrerade, liksom en hel del av Bra Klassiker också.
Otroligt när det gäller Atlantis är att under 30 år av utgivning, har jag endast funnit TVÅ (2) titlar av kvinnliga författare. Ev. tre ifall Heliga Birgittas uppenbarelser ingår i serien ... minns inte. De andra två var en kvinna från 1100-talet (Anna Komnena) som berättar om sin far (!). Och en amerikansk novellförfattarinna, Flannery O'Connor.
Märkligt urval. Vem gör detta urval? O'Connor, Anna Komnena och Heliga Birgitta, men i övrigt vill ingen befatta sig med kvinnliga författare? Nordiska författare hade Atlantis en hel del av i början när utgivningen fick stöd av Nordiska rådet, vilket antagligen påverkade urvalet. Noveller tycks också ha prioriterats. Kanske en arvodesfråga? Möjligheten att beställa engelska böcker via nätet har i alla fall breddat min egen möjlighet att komma över böcker som tidigare var svåra att uppbringa.
VAD gör en bok intressant? Jane Austen har i mitt tycke en rad eviga kvaliteter - skickligt teatralt upplägg, frisk ironi, insiktsfull psykologi. Hennes böcker bygger nästan helt på dialog, så TV-serie- makare har närmast färdiga manus att tillgå, bara de har obegränsad sändningstid att tillgå. Har man bara utrymme för en långfilm, måste man korta, välja och vraka, vilket är svårare.
'Klassiker' har ofta tilltalande estetiska kvaliteter. Eller andra anledningar till att förlag vill satsa på återutgivning. Men min dröm om böcker är att de både är estetiskt tilltalande och beskriver min verklighet, något jag kan identifiera mig med. Min egen kanon handlar dock inte i första hand om de mest fantastiska ofelbara verken, utan romaner som är ett uttryck för sin egen tid, främst de senaste 300 åren. Jag som är historieintresserad, får genom dessa romaner en hjälp att titta in i människors själ och tankar.
Människor är alla så olika, med väldigt skiftade smak. Helt olika böcker tillfredsställer våra behov. Behoven förändras dessutom över tid, genom livet.
Slutet på svartsjukan - Marcel Proust (1896)
Nu har jag funnit och läst ännu en novell av Marcel Proust, Slutet på svartsjukan. Den ingick i den 1896 utgivna novellsamlingen Les plaisirs et les jours. Just den samling i vilken novellen Den Likgiltige inte fick vara med. Fullt begripligt, eftersom den inte var fullgången på samma sätt som Slutet på svartsjukan helt klart är.
Slutet på svartsjukan är en känslomässig berg-och-dal-bana. Tema: Kärlek. Kan man känna kärlek och ändå slippa den plågsamma svartsjukan? Nej, blir svaret. Så länge man känner lidelse för en annan människa kommer svartsjukan att hänga med som dess tvilling. När den manlige huvudpersonen Honoré slutligen ligger för döden efter en olycka, brottas han med oro över vad som ska hända henne, Francoise, efter att han dött. Vem ska få dela lidelsen med henne?
Men ju närmare döden han kommer, desto avlägsnare blir lidelsen, som lämnar plats för en kärlek som inte skiljer på vem man delat lidelse med eller inte. Den omfattar alla medmänniskor, det vi kallar ovillkorlig kärlek och som andra har kallat agape. Svartsjukan släpper när behovet av äganderätt försvunnit.
Är detta ovanligt kloka tankar för en 22 år ung man? Eller är det kärleksbegreppet i den katolska tron och dess filosofi som har fått honom att grubbla över alla olika fasetter som begreppet kärlek innefattar? Samtidigt som han brottades över sina egna lidelser och sin egen sexuella identitet. Vad är kärlek?
Dubbelmoralen är tydlig. Honoré som man, kan gå ur famn i famn. Han bedrar Francoise utan att blinka. Deras relation är dold för omvärlden. Ångesten kommer när han inser att hon, som är änka, mycket väl skulle kunna vara lika otrogen som han. Då börjar han vakta på henne, följer henne som en skugga. Och hennes kärlek är så stor att hon bara gläds åt hans närvaro.
Deras nya täta relation lugnar med tiden ner hans svartsjuka, deras förhållande växer till trohet och blir öppet erkänd. Honoré mår så bra över att släpp svartsjukan att omgivningen lägger märke till hur bra han verkar må och tillskriver det hans (som dom tror) 'nya' relation med Francoise. Men just då inträffar ett av livets meningslösa, oförutsedda händelser - olyckan.
En viss ironi som roar mig ofantligt, inleder novellens tredje kapitel. Vi får veta att Francoise, som var född 'prinsessa' avstod från titeln genom sitt giftermålet med Mr Seaune (som hon är änka efter). Äran i titlar beskriver Proust som adlig inbillning. I societeten där hon rör sig gör en hertiginnetitel bara att man 'försvinner i mängden'. Haha!
Medan hennes borgerliga namn dock, 'utmärker sig som en mouche i ansiktet'. Haha! Först högg man huvudet av hela franska adeln under Franska revolutionen, så att Frankrike kom att lida 'stor brist' på adel, när väl Napoleon utropade sig till Kejsare, och önskade sig ett flärdfullt hov som anstod honom. Så han började utnämna nya adelsfamiljer.
Efter det blev det inflation på fattigadel i Frankrike, vilket antagligen är bakgrunden till den 'societet' Marcel Proust beskriver i sina berättelser. Där det råder inflation på titlar.
Slutet på svartsjukan är en känslomässig berg-och-dal-bana. Tema: Kärlek. Kan man känna kärlek och ändå slippa den plågsamma svartsjukan? Nej, blir svaret. Så länge man känner lidelse för en annan människa kommer svartsjukan att hänga med som dess tvilling. När den manlige huvudpersonen Honoré slutligen ligger för döden efter en olycka, brottas han med oro över vad som ska hända henne, Francoise, efter att han dött. Vem ska få dela lidelsen med henne?
Men ju närmare döden han kommer, desto avlägsnare blir lidelsen, som lämnar plats för en kärlek som inte skiljer på vem man delat lidelse med eller inte. Den omfattar alla medmänniskor, det vi kallar ovillkorlig kärlek och som andra har kallat agape. Svartsjukan släpper när behovet av äganderätt försvunnit.
Är detta ovanligt kloka tankar för en 22 år ung man? Eller är det kärleksbegreppet i den katolska tron och dess filosofi som har fått honom att grubbla över alla olika fasetter som begreppet kärlek innefattar? Samtidigt som han brottades över sina egna lidelser och sin egen sexuella identitet. Vad är kärlek?
Dubbelmoralen är tydlig. Honoré som man, kan gå ur famn i famn. Han bedrar Francoise utan att blinka. Deras relation är dold för omvärlden. Ångesten kommer när han inser att hon, som är änka, mycket väl skulle kunna vara lika otrogen som han. Då börjar han vakta på henne, följer henne som en skugga. Och hennes kärlek är så stor att hon bara gläds åt hans närvaro.
Deras nya täta relation lugnar med tiden ner hans svartsjuka, deras förhållande växer till trohet och blir öppet erkänd. Honoré mår så bra över att släpp svartsjukan att omgivningen lägger märke till hur bra han verkar må och tillskriver det hans (som dom tror) 'nya' relation med Francoise. Men just då inträffar ett av livets meningslösa, oförutsedda händelser - olyckan.
En viss ironi som roar mig ofantligt, inleder novellens tredje kapitel. Vi får veta att Francoise, som var född 'prinsessa' avstod från titeln genom sitt giftermålet med Mr Seaune (som hon är änka efter). Äran i titlar beskriver Proust som adlig inbillning. I societeten där hon rör sig gör en hertiginnetitel bara att man 'försvinner i mängden'. Haha!
Medan hennes borgerliga namn dock, 'utmärker sig som en mouche i ansiktet'. Haha! Först högg man huvudet av hela franska adeln under Franska revolutionen, så att Frankrike kom att lida 'stor brist' på adel, när väl Napoleon utropade sig till Kejsare, och önskade sig ett flärdfullt hov som anstod honom. Så han började utnämna nya adelsfamiljer.
Efter det blev det inflation på fattigadel i Frankrike, vilket antagligen är bakgrunden till den 'societet' Marcel Proust beskriver i sina berättelser. Där det råder inflation på titlar.
2009-02-08
Babel, hettiter och faraoner ... ?
Till favoriten på TV hör Babel, med Daniel Sjölin som programledare. Det verkar ha en enorm genomslagskraft. Blir jag nyfiken på någon av böckerna som tas upp i programmet, visar de sig snabbt ta slut i webb-butikerna, ja ofta redan samma kväll.
Aldrig glömmer jag hur Sjölin inledde sin intervju med P O Enquist, om hans självbiografiska bok Ett annat liv. Han sa: - Förlåt att jag svär i mitt eget program, men vad i helvete är det här för bok?
Och trots efterstrycket, sa Sjölin det med så nertonad röst, att svordomen nog knappt hade märkts om han inte inlett med att förklara att han just planerade att uttala en svordom. Själin ville inte säga något negativt om Enquists bok. Tvärtom.
Tänker dock på just dessa ord när jag nu läst ut min 'busslektyr', Christian Jacq's tredje bok om Ramses (I solgudens namn), - Vad i helvete är det här för slags bok?
Jag har så svårt att stå ut med Christian Jacqs böcker, trots att perioden alltid intresserat mig. Men jag undrar ifall Jacq själv vet 'vad för slags bok' han vill skriva. Han har i alla fall inte förmedlat det till mig. Den ger mig en dammiga känslan av urvattnad historiebok för högstadiet.
Det som roade mig mest i tredje boken i serien, är de hettitiska breven. Tror de är autentiska. Jag har sett andra liknande brev från samma tid, till och från hettiter. De skrev så där, kungligheter emellan. Troligtvis i diplomatisk 'kod'.
Jag tänker på Kejsar Muwatallis fråga i sitt brev till Farao Ramses, där han undrar ifall faraos hästar mår lika bra som hans egna. Hästdragna stridsvagnar var Hettiternas främsta krigsvapen. För egyptierna en närmast ny teknik, eftersom de inte sig av hästar alls under sitt första årtusende som nation, utan först efter att de invaderats av främmande folk, några århundraden före Ramses. Med det i åtanke känns kejsarens fråga faktiskt som en rå pik. Ungefär: "Våra stridsvagnar står beredda, hur är det med era?"
Men det som sedan fick mig att höja på ögonbrynen mitt i den torra historien, var beskrivningen av det för historiker kända krigsslaget vid Kadesh. Det som både Hettiter och Egyptier hävdar att de vann. Hettiterna ligger i bakhåll och verkar först bli segrare, då ber Ramses till sin Gud:
- Fader varför har du övergivit mig?
Snacka om biblisk hänvisning! Men nejdå. Amun överger inte sin son. Ramses får helt plötsligt överjordiska krafter och mejar för egen hand, med egen båge ner ett 1000-tal fiender (dock med assistans av sitt tama lejon!? som biter huvudet av fiender som närmar sig!?) medan alla andra egyptier flyr. Och det är denna 'gudomliga' kraft som vänder utgången av slaget. Egyptiska hjälptrupper som kommer från en annan riktning än huvudhären, hinner komma till undsättning.
Bilderna i mig blir så absurda - i den i övrigt torra realismen, med små oengagerade hänvisningar till gudar och annat som aldrig blir trovärdigt - att jag helt plötsligt vaknar till och blir road. Och det är inte normalt för mig. Att bli road av en krigsscen...
Något sjukt är det här ...
Andra saker som stör mig är - tomheten. Tomt på folk. Fast vi vet att Ramses hade mellan 50-100 fruar så finns där bara Nefertari och Iset. I övrigt verkar det ödsligt i salarna.
Något riktigt otroligt är dessutom när Acha sänder bud till Ramses via en hettitisk 'bondflicka'. Som alltså påstås ta sig alldeles ensam - ensam kvinna! - hela vägen från dagens Ankara till det Egyptiska deltat? På kort tid, utan språkkunskaper och kommer helskinnad fram?
Haremet var inte vad vi kan tänka idag. En luxuös samling sexslavar åt farao? Avtal furstar emellan beseglades ofta genom ett 'äktenskap'. Det gjorde dem dock inte till inlåsta sysslolösa fångar. Nej, Haremet var snarast en stor industrianläggning för vävning, sömnad, och alla möjliga viktiga hantverkskonster. Arbeten som drottningen och andra hovdamer leder och administrerar.
Detta nämns som hastigast i början av fjärde boken ... Och då känns det som för sent att bli av med känslan av 'tomhet' snarare än den febriala aktivitet och det folkmyller som troligen rådde.
Aldrig glömmer jag hur Sjölin inledde sin intervju med P O Enquist, om hans självbiografiska bok Ett annat liv. Han sa: - Förlåt att jag svär i mitt eget program, men vad i helvete är det här för bok?
Och trots efterstrycket, sa Sjölin det med så nertonad röst, att svordomen nog knappt hade märkts om han inte inlett med att förklara att han just planerade att uttala en svordom. Själin ville inte säga något negativt om Enquists bok. Tvärtom.
Tänker dock på just dessa ord när jag nu läst ut min 'busslektyr', Christian Jacq's tredje bok om Ramses (I solgudens namn), - Vad i helvete är det här för slags bok?
Jag har så svårt att stå ut med Christian Jacqs böcker, trots att perioden alltid intresserat mig. Men jag undrar ifall Jacq själv vet 'vad för slags bok' han vill skriva. Han har i alla fall inte förmedlat det till mig. Den ger mig en dammiga känslan av urvattnad historiebok för högstadiet.
Det som roade mig mest i tredje boken i serien, är de hettitiska breven. Tror de är autentiska. Jag har sett andra liknande brev från samma tid, till och från hettiter. De skrev så där, kungligheter emellan. Troligtvis i diplomatisk 'kod'.
Jag tänker på Kejsar Muwatallis fråga i sitt brev till Farao Ramses, där han undrar ifall faraos hästar mår lika bra som hans egna. Hästdragna stridsvagnar var Hettiternas främsta krigsvapen. För egyptierna en närmast ny teknik, eftersom de inte sig av hästar alls under sitt första årtusende som nation, utan först efter att de invaderats av främmande folk, några århundraden före Ramses. Med det i åtanke känns kejsarens fråga faktiskt som en rå pik. Ungefär: "Våra stridsvagnar står beredda, hur är det med era?"
Men det som sedan fick mig att höja på ögonbrynen mitt i den torra historien, var beskrivningen av det för historiker kända krigsslaget vid Kadesh. Det som både Hettiter och Egyptier hävdar att de vann. Hettiterna ligger i bakhåll och verkar först bli segrare, då ber Ramses till sin Gud:
- Fader varför har du övergivit mig?
Snacka om biblisk hänvisning! Men nejdå. Amun överger inte sin son. Ramses får helt plötsligt överjordiska krafter och mejar för egen hand, med egen båge ner ett 1000-tal fiender (dock med assistans av sitt tama lejon!? som biter huvudet av fiender som närmar sig!?) medan alla andra egyptier flyr. Och det är denna 'gudomliga' kraft som vänder utgången av slaget. Egyptiska hjälptrupper som kommer från en annan riktning än huvudhären, hinner komma till undsättning.
Bilderna i mig blir så absurda - i den i övrigt torra realismen, med små oengagerade hänvisningar till gudar och annat som aldrig blir trovärdigt - att jag helt plötsligt vaknar till och blir road. Och det är inte normalt för mig. Att bli road av en krigsscen...
Något sjukt är det här ...
Andra saker som stör mig är - tomheten. Tomt på folk. Fast vi vet att Ramses hade mellan 50-100 fruar så finns där bara Nefertari och Iset. I övrigt verkar det ödsligt i salarna.
Något riktigt otroligt är dessutom när Acha sänder bud till Ramses via en hettitisk 'bondflicka'. Som alltså påstås ta sig alldeles ensam - ensam kvinna! - hela vägen från dagens Ankara till det Egyptiska deltat? På kort tid, utan språkkunskaper och kommer helskinnad fram?
Haremet var inte vad vi kan tänka idag. En luxuös samling sexslavar åt farao? Avtal furstar emellan beseglades ofta genom ett 'äktenskap'. Det gjorde dem dock inte till inlåsta sysslolösa fångar. Nej, Haremet var snarast en stor industrianläggning för vävning, sömnad, och alla möjliga viktiga hantverkskonster. Arbeten som drottningen och andra hovdamer leder och administrerar.
Detta nämns som hastigast i början av fjärde boken ... Och då känns det som för sent att bli av med känslan av 'tomhet' snarare än den febriala aktivitet och det folkmyller som troligen rådde.
2009-02-01
Marcel Proust - Den likgiltige (1896)
Marcel Proust är mest känd för sitt mastodontverk På spaning efter den tid som flytt. Sju böcker, som började utges 1913 (första världskriget försenade utgivningen, vilket dock även tillät Proust att utvidga texten), fram till sista delen 1927, fem år efter Prousts död.
Antagligen har alla hört talas om madeleine-kakan, ursprunget till Prousts metod, sinnesintryck som väcker minnen, får berättaren att återuppleva, associera, oftast kring kärlek och lidelser, men även tiden och döden.
Ung och entusiastisk läste jag första boken (Swanns värld), och började på andra boken. Men jag tröttnade. Vet inte ifall jag bara var för ung, eller om jag skulle reagera likadant idag. Jag sympatiserar med hans behov att gräva i minnen och små nyanser. Men min tröskel gäller: Varför lägga så mycket tid på denna förlorade värld, sekelskiftets franska aristokrati?
Jag blev dock nyfiken på den novell av Marcel Proust, Den likgiltige, som bokförlaget Atlantis 1981 utgav inklusive introduktion av litteraturforskaren Philip Kolb. 20 sidor novell och något längre introduktion. En övergripbar lättnad. Novellen skrevs 1894 och publicerades 1 mars 1896 i en mindre känd, kort därefter bortglömd, tidskrift. Novellen förblev därför okänd tills Kolb återfann den på 1970-talet. Proust var inte tillräckligt nöjd med den för att låta den ingå i den novellsamling (Les plaisirs et les jours) som han gav ut samma år, endast 22 år gammal.
Som novell betraktad är den inte märkvärdig. Men i skenet av På spaning efter den tid som flytt, blir den intressant. Det som inspirerade honom till novellen låg kvar och mognade för att växa in i den stora romanen. 1910 mindes han novellen, sökte efter tidskriften för att få läsa den igen. Han beskriver då novellen som 'idiotisk' - antagligen för att han inte var nöjd med formen - men kärnan i den hade aldrig lämnat honom.
Ämne och stil förebådar romanen. 1893 mötte han en grevinnan Greffulhe, som tydligen var den främsta grande dame i den parisiska societeten vid denna tid. Novellen (som senare romanen) studerar 'oförklarliga böjelser'; i detta fall en societetsdams kärlek för en mindre betydande man som inte besvarar hennes känslor. Banalt. Men Proust undrar och gräver i psyket. Vad kom sig den oväntade kärleken ifrån? Provocerades hon av hans likgiltighet? Handlar det om koketteri? Om en flyr jagar den andra och tvärtom?
Senare får vi helt plumpt veta att den likgiltige Lepré 'har en last'. Han älskar bara skamlösa kvinnor. Kan alltså inte besvara societetskvinnans nådiga kärlek. Här handlar det alltså återigen om en 'oförklarlig böjelse', att dras till något som står 'under' ens egen sociala status.
Att den unge Proust inte vet tillräckligt om laster av detta slag för att kunna brodera ut texten, är en annan sak. 'Lasten' avslöjas dessutom utan omsvep i ett samtal som svar på en rak fråga, vilket är motsatsen till den subtila metod som blev Prousts i På spaning efter den tid som flytt.
Novellen lär dock ha samma grundsyn på kärleken och mänskligt beteende, som i romanen. Kärleken finns inom en person själv, oavsett personens status. Kärleken kommer inte utifrån. Tycke och smak tycks vara något ödesbestämt, anser Kolb.
Prousts metod med symboler och sinnesintryck, förebådas i novellens beskrivning av societetsdamens förändrade förhållande till blommor. De visar hennes förändrade sinnesstämning. I början använder hon blommor som utsmyckning i håret och på kläderna, för hon vet att de gör henne än vackrare. Slokande blommor slängs utan pardon. Men så snart hon drabbats av olycklig kärlek, då tyr hon sig till de vissnande blommorna hon tyr sig till. Symboler för tragisk kärlek utan hopp.
Kolb skriver att även i romanen får blommor symbolisera teman kring kärlek. En orkidéplanta som väntar på befruktning via en insekt, symboliserar en mänsklig könsakt. Om jag hade begripit det i tonåren, hade mitt intresse kanske vaknat ... ? De följande delarna i På spaning... lär alltmer fördjupar temat kring 'onaturliga laster'. Skulle det ha väckt min nyfikenhet i tonåren, eller var även dessa anspelningarna alltför diskreta? Proust var homosexuell, men i romanen lär han bara beskriva heterosexuell kärlek. Men funderingarna lämnade honom aldrig, Varför känner man som man känner? Förälskade han sig i män som förhöll sig likgiltiga till hans dyrkan?
I novellen finns en kort passus om att kvinnans konstintresse kunde vara orsaken, att föremålet för hennes kärlek liknade konstverk hon alltid tyckt om, skulle på något sätt förebåda hennes annars 'obegripliga' känslor.
För mig, 100 år senare, har statustänket inte samma betydelse. Lasterna jag rör mig kring är inte 'onaturliga'. Kvinnor är inte skamlösa. Men kärleken är fortfarande ett mysterium.
Enda lösningen jag ser, är att någonstans i botten finns en själ som emellanåt känner igen en annan själ vi bestämt möte med i detta liv. Övrigt är psykologisk skola. Relationer är egots brottningsmatscher. Då möter vi dessa 'oförklarliga böjelser', för att vi har något att lära av det. Säkert skulle sekelskiftets Parisiska societet mått bra av att inse att status inte är allt här i världen.
PS. Ytterligare en sak gör novellen mycket intressant för folk intresserade av Proust. Han led av astma. Novellen den likgiltige innehåller den enda kända beskrivningen av ett barns ångest inför det första kvävande astmaanfallet. Han beskriver alltså hur han själv chockades av det första anfallet vid 9 års ålder, men använder det som en liknelse för den 'nervkris' som den kvinnliga huvudpersonen upplever när hon får reda på att den bekant (den likgiltige) hon hittills knappt lagt märke till, skall avresa på en lång resa. Och det är denna chock som lyfter upp hennes känslor från det omedvetna och gör dem medvetna (skulle jag säga) - medan Proust verkar tyda det som om det är själva chocken som ökar mannens betydelse i hennes ögon.
Antagligen har alla hört talas om madeleine-kakan, ursprunget till Prousts metod, sinnesintryck som väcker minnen, får berättaren att återuppleva, associera, oftast kring kärlek och lidelser, men även tiden och döden.
Ung och entusiastisk läste jag första boken (Swanns värld), och började på andra boken. Men jag tröttnade. Vet inte ifall jag bara var för ung, eller om jag skulle reagera likadant idag. Jag sympatiserar med hans behov att gräva i minnen och små nyanser. Men min tröskel gäller: Varför lägga så mycket tid på denna förlorade värld, sekelskiftets franska aristokrati?
Jag blev dock nyfiken på den novell av Marcel Proust, Den likgiltige, som bokförlaget Atlantis 1981 utgav inklusive introduktion av litteraturforskaren Philip Kolb. 20 sidor novell och något längre introduktion. En övergripbar lättnad. Novellen skrevs 1894 och publicerades 1 mars 1896 i en mindre känd, kort därefter bortglömd, tidskrift. Novellen förblev därför okänd tills Kolb återfann den på 1970-talet. Proust var inte tillräckligt nöjd med den för att låta den ingå i den novellsamling (Les plaisirs et les jours) som han gav ut samma år, endast 22 år gammal.
Som novell betraktad är den inte märkvärdig. Men i skenet av På spaning efter den tid som flytt, blir den intressant. Det som inspirerade honom till novellen låg kvar och mognade för att växa in i den stora romanen. 1910 mindes han novellen, sökte efter tidskriften för att få läsa den igen. Han beskriver då novellen som 'idiotisk' - antagligen för att han inte var nöjd med formen - men kärnan i den hade aldrig lämnat honom.
Ämne och stil förebådar romanen. 1893 mötte han en grevinnan Greffulhe, som tydligen var den främsta grande dame i den parisiska societeten vid denna tid. Novellen (som senare romanen) studerar 'oförklarliga böjelser'; i detta fall en societetsdams kärlek för en mindre betydande man som inte besvarar hennes känslor. Banalt. Men Proust undrar och gräver i psyket. Vad kom sig den oväntade kärleken ifrån? Provocerades hon av hans likgiltighet? Handlar det om koketteri? Om en flyr jagar den andra och tvärtom?
Senare får vi helt plumpt veta att den likgiltige Lepré 'har en last'. Han älskar bara skamlösa kvinnor. Kan alltså inte besvara societetskvinnans nådiga kärlek. Här handlar det alltså återigen om en 'oförklarlig böjelse', att dras till något som står 'under' ens egen sociala status.
Att den unge Proust inte vet tillräckligt om laster av detta slag för att kunna brodera ut texten, är en annan sak. 'Lasten' avslöjas dessutom utan omsvep i ett samtal som svar på en rak fråga, vilket är motsatsen till den subtila metod som blev Prousts i På spaning efter den tid som flytt.
Novellen lär dock ha samma grundsyn på kärleken och mänskligt beteende, som i romanen. Kärleken finns inom en person själv, oavsett personens status. Kärleken kommer inte utifrån. Tycke och smak tycks vara något ödesbestämt, anser Kolb.
Prousts metod med symboler och sinnesintryck, förebådas i novellens beskrivning av societetsdamens förändrade förhållande till blommor. De visar hennes förändrade sinnesstämning. I början använder hon blommor som utsmyckning i håret och på kläderna, för hon vet att de gör henne än vackrare. Slokande blommor slängs utan pardon. Men så snart hon drabbats av olycklig kärlek, då tyr hon sig till de vissnande blommorna hon tyr sig till. Symboler för tragisk kärlek utan hopp.
Kolb skriver att även i romanen får blommor symbolisera teman kring kärlek. En orkidéplanta som väntar på befruktning via en insekt, symboliserar en mänsklig könsakt. Om jag hade begripit det i tonåren, hade mitt intresse kanske vaknat ... ? De följande delarna i På spaning... lär alltmer fördjupar temat kring 'onaturliga laster'. Skulle det ha väckt min nyfikenhet i tonåren, eller var även dessa anspelningarna alltför diskreta? Proust var homosexuell, men i romanen lär han bara beskriva heterosexuell kärlek. Men funderingarna lämnade honom aldrig, Varför känner man som man känner? Förälskade han sig i män som förhöll sig likgiltiga till hans dyrkan?
I novellen finns en kort passus om att kvinnans konstintresse kunde vara orsaken, att föremålet för hennes kärlek liknade konstverk hon alltid tyckt om, skulle på något sätt förebåda hennes annars 'obegripliga' känslor.
För mig, 100 år senare, har statustänket inte samma betydelse. Lasterna jag rör mig kring är inte 'onaturliga'. Kvinnor är inte skamlösa. Men kärleken är fortfarande ett mysterium.
Enda lösningen jag ser, är att någonstans i botten finns en själ som emellanåt känner igen en annan själ vi bestämt möte med i detta liv. Övrigt är psykologisk skola. Relationer är egots brottningsmatscher. Då möter vi dessa 'oförklarliga böjelser', för att vi har något att lära av det. Säkert skulle sekelskiftets Parisiska societet mått bra av att inse att status inte är allt här i världen.
PS. Ytterligare en sak gör novellen mycket intressant för folk intresserade av Proust. Han led av astma. Novellen den likgiltige innehåller den enda kända beskrivningen av ett barns ångest inför det första kvävande astmaanfallet. Han beskriver alltså hur han själv chockades av det första anfallet vid 9 års ålder, men använder det som en liknelse för den 'nervkris' som den kvinnliga huvudpersonen upplever när hon får reda på att den bekant (den likgiltige) hon hittills knappt lagt märke till, skall avresa på en lång resa. Och det är denna chock som lyfter upp hennes känslor från det omedvetna och gör dem medvetna (skulle jag säga) - medan Proust verkar tyda det som om det är själva chocken som ökar mannens betydelse i hennes ögon.
2009-01-27
Rapport om Adam av Le Clézio (1963)
Onekligen enastående som debutroman. Länge undrade jag dock med viss otålighet vartåt berättelsen var på väg. Vad handlar den om? Men uttråkad blev jag aldrig.
Mest närvaro för mig personligen kände jag när referenserna till TV dök upp. Som ett tecken på det meningslösa själsdöda nya samhällslivet. 1963 var samma år min familj skaffade TV. Man gjorde det med förevändningen att få min bror att stanna hemma mer och inte alltid rusa hem till kompisar som redan hade TV. Det var då familjecirkeln med gemensamma aktiviteter, blev en halvcirkel tyst vänd mot TV-apparaten.
Självklart är den första känsla som väcks i mig, minnet av Albert Camus Främling. Den känslomässiga avstängdheten. Soldränkt havskust. Algerietkriget, av så stor betydelse för fransmän, är dock inte det jag först associerar till. Jag tänker på det krigiska 1900-talet i största allmänhet, och dess motsats i glättig konsumism, något som precis låg i sin linda i början av 1960-talet.
Idag kan man ju bara konstatera, att TV dominerar mer än någonsin, även om vi i min kärnfamilj inte sätter på den särskilt mycket. Mina föräldrar missar dock aldrig en nyhetssändning. Le Clézio tycks referera till det meningslösa tilla tt stå och berätta meningslösa historier för varandra, hitta på vad som helst utan större djup, bara för att underhålla varandra, att detta är ett sorts dårskap. Oftast lyssnar inte åskådarna för att förstå, men grips ändå av det kollektiva vansinnet.
Några tidningssidor finns också med. Fyllda av död och mord, så många att döden försvinner i mängden. Blir ointressant, trots det sensationslystna.
Visst finns det franska resonerande utsvävningar, men ändå inte tröttande som mycket annat. Den unge Le Clézio har tänkt djupt, och det metafysiska resonerandet mot slutet lyfter boken, trots att man aldrig blir riktigt säker på vad som är uppriktigt eller vad som är galenskap. Vad författaren vill ha fram, eller vad man själv vill tolka det som.
Men känslan att det är mycket möjligt att bli galen av det krigiska, plastiga, ytliga 1900-talet, den kan jag ta till mig. NE:s förklaring av existentialismen lyder:
"Utmärkande för existentialisterna är övertygelsen att existensupplevelsen aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap."
Detta tycks vara vad huvudpersonen Adam Pollo, som internerats på mentalsjukhus, försöker förklara för de studenter som kommer för att intervjua honom (under överinseende av en mycket arrogant läkare, deras handledare). Menar Le Clézio att existentialisterna är galna? Eller att omvärlden bara är väldigt ovillig att försöka förstå vad de säger?
Adam Pollo säger: "Det är nog med psykopatologi för idag ... jag menar ... det finns ingenting mer att förstå. Allt är slut. Ni är ni, och jag är jag. Försök inte längre att hela tiden sätta er i mitt ställe. Det övriga är strunt. Jag har fått nog, jag ... jag bönfaller er, försök inte längre förstå."
Adam Pollo flyr in i den kontrollerade, inrutade, svala, harmoniska mentalsjukhusvärlden. Där slipper han ta ansvar för ett liv i en värld han inte förstår. Där sitter han och försöker finna stabila longituder att fästa tillvaron vid.
Men vad är meningen med en roman, om det inte är meningen att vi ska försöka sätta oss in i karaktärernas liv och situation?
Mest närvaro för mig personligen kände jag när referenserna till TV dök upp. Som ett tecken på det meningslösa själsdöda nya samhällslivet. 1963 var samma år min familj skaffade TV. Man gjorde det med förevändningen att få min bror att stanna hemma mer och inte alltid rusa hem till kompisar som redan hade TV. Det var då familjecirkeln med gemensamma aktiviteter, blev en halvcirkel tyst vänd mot TV-apparaten.
Självklart är den första känsla som väcks i mig, minnet av Albert Camus Främling. Den känslomässiga avstängdheten. Soldränkt havskust. Algerietkriget, av så stor betydelse för fransmän, är dock inte det jag först associerar till. Jag tänker på det krigiska 1900-talet i största allmänhet, och dess motsats i glättig konsumism, något som precis låg i sin linda i början av 1960-talet.
Idag kan man ju bara konstatera, att TV dominerar mer än någonsin, även om vi i min kärnfamilj inte sätter på den särskilt mycket. Mina föräldrar missar dock aldrig en nyhetssändning. Le Clézio tycks referera till det meningslösa tilla tt stå och berätta meningslösa historier för varandra, hitta på vad som helst utan större djup, bara för att underhålla varandra, att detta är ett sorts dårskap. Oftast lyssnar inte åskådarna för att förstå, men grips ändå av det kollektiva vansinnet.
Några tidningssidor finns också med. Fyllda av död och mord, så många att döden försvinner i mängden. Blir ointressant, trots det sensationslystna.
Visst finns det franska resonerande utsvävningar, men ändå inte tröttande som mycket annat. Den unge Le Clézio har tänkt djupt, och det metafysiska resonerandet mot slutet lyfter boken, trots att man aldrig blir riktigt säker på vad som är uppriktigt eller vad som är galenskap. Vad författaren vill ha fram, eller vad man själv vill tolka det som.
Men känslan att det är mycket möjligt att bli galen av det krigiska, plastiga, ytliga 1900-talet, den kan jag ta till mig. NE:s förklaring av existentialismen lyder:
"Utmärkande för existentialisterna är övertygelsen att existensupplevelsen aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap."
Detta tycks vara vad huvudpersonen Adam Pollo, som internerats på mentalsjukhus, försöker förklara för de studenter som kommer för att intervjua honom (under överinseende av en mycket arrogant läkare, deras handledare). Menar Le Clézio att existentialisterna är galna? Eller att omvärlden bara är väldigt ovillig att försöka förstå vad de säger?
Adam Pollo säger: "Det är nog med psykopatologi för idag ... jag menar ... det finns ingenting mer att förstå. Allt är slut. Ni är ni, och jag är jag. Försök inte längre att hela tiden sätta er i mitt ställe. Det övriga är strunt. Jag har fått nog, jag ... jag bönfaller er, försök inte längre förstå."
Adam Pollo flyr in i den kontrollerade, inrutade, svala, harmoniska mentalsjukhusvärlden. Där slipper han ta ansvar för ett liv i en värld han inte förstår. Där sitter han och försöker finna stabila longituder att fästa tillvaron vid.
Men vad är meningen med en roman, om det inte är meningen att vi ska försöka sätta oss in i karaktärernas liv och situation?
2009-01-21
Hustrur och Bihustrur - Su Tong (1989)
Efter att ha läst Binu och den stora muren, plockade jag fram en liten novellsamling av Su Tong som En bok för alla återutgav 2001. Den består av endast två noveller och har namnet Den röda lyktan, det namn som novellen Hustrur och bihustrur fick som film av regissören Zhang Yimou.
Jag tyckte om filmen, men när jag jämför med mina känslor av att läsa novellen så kliver den främmande kinesiska kulturen i bild, ändå inte in under huden på mig, på samma sätt som Su Tongs novell, som jag läste efter att ha sett filmen, och som jag nu läst om med ännu större behållning.
Jag känner att Su Tongs språk i novellen kliar i mig, på samma sätt som i Binu. Något i den unga kvinnan Songlian, huvudperson, liknar Binu. Det måste vara Su Tongs språk och tanke om kvinnors människovärde. Vakna kvinnor med ett levande intellekt, men inordnade i en mycket stel social ram som omöjligt kan ändras av dem själva. Songlian registrerar varat och försöker leva efter det. Underdånighet saknas helt. Hon accepterar sin situation.
Hon känner sitt värde i förhållande till sig själv, men känner också att omgivningen inte ger henne detta människovärde. Så hon försöker se på sig själv och andra kvinnor i omgivningen utifrån för att förstå. Hon säger på s. 51:
"Jag kan bara inte förstå vad kvinnor är för ena varelser, vad de räknas som för varelser. De är som hundar, eller katter, eller guldfiskar, eller råttor, som allt möjligt bara inte människor"
Jag tolkar detta som hur män ser och använder kvinnor, vilken plats de får. Songlian har vid 19 års ålder gifts bort som bihustru till en 50 års man till vilken hon blir den fjärde hustrun.
Sid 68 "Kvinnor är allt bra underliga, tänkte hon, de kan se rakt igenom andra men inte igenom sig själva." Ja, det är lättare att tolka andras känslor än sina egna. Känslor förblindar när man är mitt uppe i dem. Svårigheten att kliva ett steg åt sidan ur sina egna känslor.
Sid 86: "Så fort hon tänkte på sig själv blev dock allting ett vitt tomrum, precis som snön utanför. Det var overkligt och undflyende, hälften var verklighet men den andra hälften bara bortsmälta illusioner."
När jag läser, uppfattar jag alltså inte kulturella skillnader, som när jag ser filmen. Su Tongs text är universell. Jag betraktar vad som händer när kvinnor inte får ett eget människovärde, inte har egna möjligheter att försörja sig, utan hamnar i en beroendesituation.
Novellen är inte tidsbestämd, men jag uppfattar den som före Mao, men efter Boxarupproret. Troligen mellankrigstid. Det finns västerländsk påverkan (kostymer, cigaretttändare osv). Songlian hade varit en modern flicka som studerat på universitet. Men när hennes far gick i konkurs och tog livet av sig, måste hon försörja sig själv, och då kändes äktenskap som den enklaste vägen. Hon blir 'såld' till en man som vill ta sig en fjärde hustru.
Män styr, äger tillgångarna. Pengar ger dock status bara om man använder dem. T ex genom att skaffa sig flera fruar. Genom fruar och barn, visar han upp ytterligare en sida av sin virilitet. En kvinna som inte föder barn riskerar att bli hackkyckling. Mannens virilitet blir misstänkliggjord, kvinnorna använder det som rangordning sinsemellan.
Allt handlar om mannens status. Många fruar ger status. Om hans sexuella förmåga minskar när han blir äldre hoppas han att en ny ung fru skall ändra på det. Fruarna kan aldrig slappna av och samsas (de bor dock åtskilda i byggnaden eller i sidobyggnad), livet blir ett ändlöst intrigerande, som Songlian dock är alltför intelligent för att inte tröttna på mycket snart. Hon tystnar, går för sig själv.
Mannens status skadas också av om en hustru är otrogen. En rad bihustrur i flera generationer sägs ha tagit livet av sig. Man säger att de gjorde det av skam efter otrohet. Songlian kommer dock på sanningen. Mannen kan inte tollerera en sådan skymf. Om kvinnan försöker rymma, bär man tillbaka henne och dränker henne i brunnen i den egna trädgården. Det bara kallas för självmord. Så är det att vara på botten och inte ha någon rättssäkerhet.
Chen Maiping berättar i efterordet att Su Tong anses i viss mån sentimental och att hans verkan kan beskrivas som 'elegier över en flydd tid'. Jag kan inte bedöma hans verk i sin helhet. Men varken denna novell eller Binu upplever jag som sentimental tillbakaflykt. Snarare som en tydlig bild av social instängdhet, som en gång fanns, och som vi förhoppningsvis slipper uppleva igen i samma grad.
Chen Maiping beskriver ämnet i novellen som 'hustrurs och konkubiners strid om mannens gunst'. Och att Su Tong genom sitt ämnesval har utmanat den traditionella litteraturen genom att ta detta gamla ämne som det finns otaliga berättelser om och berätta den på ett nytt sätt.
Jag skulle vilja säga att det beskrivna ämnet 'strid om mannens gunst', i Su Tongs fall bara är det skenbara ämnet. Su Tong bryr sig lika lite som Songlian om att strida om mannens gunst. Så hans nya sätt att berätta handlar om att byta synvinkel helt. Han beskriver hur den ram kvinnor tvingats in i skapar ett omänskligt förtryck av mänskliga värden.
Chen Maipung beskriver Su Tongs litterära stil så här: "Hans metod är, för att göra det enkelt, att placera sig själv i historien. /.../ Su Tong presenterar berättelsen så att det verkar som om han själv var närvarande när den utspelade sig och talar om för oss vad han känner snarare än vad han ser och hör. Historien är alltså inte återberättad utan refererad genom Su Tongs egna känslor ..."
Ja, helt säkert är det därför texten går rakt in under huden på mig.
" ...och den viktigaste känslostämningen är den av väta och genomdränkthet."
Ha, lustigt. Jag tänkte inte så mycket på det i novellen. Visst finns där en brunn bak i trädgården, och Songlians humör försämras av höstregnen och kylan. Men det är ändå inte de bilderna som fastnar i mig i första hand. Å andra sidan måste man säga att Binu och den stora muren är fullständigt genomdränkt av väta hela tiden. Binu bor i en by där det blir förbjudet att gråta, varför kvinnorna ('som omöjligt kan sluta gråta', det påstås att alla vet att det är så) lär sig andra metoder. Tårarna börja tränga ut ur huden, håret och på andra sätt. Och sedan fortsätter Binu hela tjocka boken att ge ifrån sig väta.
En helt fascinerande bild som aldrig kommer att lämna mig.
Jag tyckte om filmen, men när jag jämför med mina känslor av att läsa novellen så kliver den främmande kinesiska kulturen i bild, ändå inte in under huden på mig, på samma sätt som Su Tongs novell, som jag läste efter att ha sett filmen, och som jag nu läst om med ännu större behållning.
Jag känner att Su Tongs språk i novellen kliar i mig, på samma sätt som i Binu. Något i den unga kvinnan Songlian, huvudperson, liknar Binu. Det måste vara Su Tongs språk och tanke om kvinnors människovärde. Vakna kvinnor med ett levande intellekt, men inordnade i en mycket stel social ram som omöjligt kan ändras av dem själva. Songlian registrerar varat och försöker leva efter det. Underdånighet saknas helt. Hon accepterar sin situation.
Hon känner sitt värde i förhållande till sig själv, men känner också att omgivningen inte ger henne detta människovärde. Så hon försöker se på sig själv och andra kvinnor i omgivningen utifrån för att förstå. Hon säger på s. 51:
"Jag kan bara inte förstå vad kvinnor är för ena varelser, vad de räknas som för varelser. De är som hundar, eller katter, eller guldfiskar, eller råttor, som allt möjligt bara inte människor"
Jag tolkar detta som hur män ser och använder kvinnor, vilken plats de får. Songlian har vid 19 års ålder gifts bort som bihustru till en 50 års man till vilken hon blir den fjärde hustrun.
Sid 68 "Kvinnor är allt bra underliga, tänkte hon, de kan se rakt igenom andra men inte igenom sig själva." Ja, det är lättare att tolka andras känslor än sina egna. Känslor förblindar när man är mitt uppe i dem. Svårigheten att kliva ett steg åt sidan ur sina egna känslor.
Sid 86: "Så fort hon tänkte på sig själv blev dock allting ett vitt tomrum, precis som snön utanför. Det var overkligt och undflyende, hälften var verklighet men den andra hälften bara bortsmälta illusioner."
När jag läser, uppfattar jag alltså inte kulturella skillnader, som när jag ser filmen. Su Tongs text är universell. Jag betraktar vad som händer när kvinnor inte får ett eget människovärde, inte har egna möjligheter att försörja sig, utan hamnar i en beroendesituation.
Novellen är inte tidsbestämd, men jag uppfattar den som före Mao, men efter Boxarupproret. Troligen mellankrigstid. Det finns västerländsk påverkan (kostymer, cigaretttändare osv). Songlian hade varit en modern flicka som studerat på universitet. Men när hennes far gick i konkurs och tog livet av sig, måste hon försörja sig själv, och då kändes äktenskap som den enklaste vägen. Hon blir 'såld' till en man som vill ta sig en fjärde hustru.
Män styr, äger tillgångarna. Pengar ger dock status bara om man använder dem. T ex genom att skaffa sig flera fruar. Genom fruar och barn, visar han upp ytterligare en sida av sin virilitet. En kvinna som inte föder barn riskerar att bli hackkyckling. Mannens virilitet blir misstänkliggjord, kvinnorna använder det som rangordning sinsemellan.
Allt handlar om mannens status. Många fruar ger status. Om hans sexuella förmåga minskar när han blir äldre hoppas han att en ny ung fru skall ändra på det. Fruarna kan aldrig slappna av och samsas (de bor dock åtskilda i byggnaden eller i sidobyggnad), livet blir ett ändlöst intrigerande, som Songlian dock är alltför intelligent för att inte tröttna på mycket snart. Hon tystnar, går för sig själv.
Mannens status skadas också av om en hustru är otrogen. En rad bihustrur i flera generationer sägs ha tagit livet av sig. Man säger att de gjorde det av skam efter otrohet. Songlian kommer dock på sanningen. Mannen kan inte tollerera en sådan skymf. Om kvinnan försöker rymma, bär man tillbaka henne och dränker henne i brunnen i den egna trädgården. Det bara kallas för självmord. Så är det att vara på botten och inte ha någon rättssäkerhet.
Chen Maiping berättar i efterordet att Su Tong anses i viss mån sentimental och att hans verkan kan beskrivas som 'elegier över en flydd tid'. Jag kan inte bedöma hans verk i sin helhet. Men varken denna novell eller Binu upplever jag som sentimental tillbakaflykt. Snarare som en tydlig bild av social instängdhet, som en gång fanns, och som vi förhoppningsvis slipper uppleva igen i samma grad.
Chen Maiping beskriver ämnet i novellen som 'hustrurs och konkubiners strid om mannens gunst'. Och att Su Tong genom sitt ämnesval har utmanat den traditionella litteraturen genom att ta detta gamla ämne som det finns otaliga berättelser om och berätta den på ett nytt sätt.
Jag skulle vilja säga att det beskrivna ämnet 'strid om mannens gunst', i Su Tongs fall bara är det skenbara ämnet. Su Tong bryr sig lika lite som Songlian om att strida om mannens gunst. Så hans nya sätt att berätta handlar om att byta synvinkel helt. Han beskriver hur den ram kvinnor tvingats in i skapar ett omänskligt förtryck av mänskliga värden.
Chen Maipung beskriver Su Tongs litterära stil så här: "Hans metod är, för att göra det enkelt, att placera sig själv i historien. /.../ Su Tong presenterar berättelsen så att det verkar som om han själv var närvarande när den utspelade sig och talar om för oss vad han känner snarare än vad han ser och hör. Historien är alltså inte återberättad utan refererad genom Su Tongs egna känslor ..."
Ja, helt säkert är det därför texten går rakt in under huden på mig.
" ...och den viktigaste känslostämningen är den av väta och genomdränkthet."
Ha, lustigt. Jag tänkte inte så mycket på det i novellen. Visst finns där en brunn bak i trädgården, och Songlians humör försämras av höstregnen och kylan. Men det är ändå inte de bilderna som fastnar i mig i första hand. Å andra sidan måste man säga att Binu och den stora muren är fullständigt genomdränkt av väta hela tiden. Binu bor i en by där det blir förbjudet att gråta, varför kvinnorna ('som omöjligt kan sluta gråta', det påstås att alla vet att det är så) lär sig andra metoder. Tårarna börja tränga ut ur huden, håret och på andra sätt. Och sedan fortsätter Binu hela tjocka boken att ge ifrån sig väta.
En helt fascinerande bild som aldrig kommer att lämna mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
