The Thin Man - Dashiell Hammett (1934)

Förr visades ofta gamla 30-talsfilmer på TV, Några jag särskilt minns för sin humor är Den gäckande skuggan (1934) och några uppföljare om jag minns rätt. Huvudpersoner var en motvillig privatdetektiv och hans hustru, och det jag minns mest - deras lilla vita pigga foxterrier.

När jag nu beslutat mig för att läsa något av Dashiell Hammett, mannen som skapade den hårdkokte deckaren, blev jag glatt överraskad av att känna igen Nick Charles som tycks dricka non-stop, och allt skämtsamt gnabb med hans hustru Nora (William Powell och Myrna Loy) - och framförallt deras hunds närvaro från första sidan. Jag älskar humorn som inleder denna historia. Tyvärr ebbar humorn ut ju mer vi involveras i mordutredningen.

Historien avslutas med en förvånande 'twist' i den slutliga lösningen av brottet. Så det är en utmärkt historia på det sättet. Men jag saknar humorn, som helt klart är det man utvecklat i filmerna. Film och bok utkom dessutom samma år, så det var snabbt marscherat!

Spelaren - Fjodor Dostojevskij (1866)

Dostojevskij stora romaner måste man ha gott om tid att läsa, låta sig sjunka in. Det var många år sedan jag läste dem och inte blir det någon omläsning denna sommar. Däremot hittade jag hans kortroman Spelaren, som utkom 1866, samma år som han inledde sina mästerverk i tegelstensformat med Brott och straff, följt av Onda Andar, Idioten och Bröderna Karamasov.

Spelaren : ur en ung mans dagbok, är en riktig liten pärla, lite spefult humoristisk, i synnerhet vad gäller beskrivningen av 'farmor'. Det roar mig också att den kurort historien tilldrar sig på, heter Rulettenburg, även det en cynism eftersom roulett-spelet drar till sig och förgiftar människorna mer än vad orten kan erbjuda på det hälsobringande området.

Historien berättas i jagform, i ett febrigt irrande tilltal, som åskådliggör den feber speldjävulens sprider omkring sig. Tydligen skrev Dostojevskij utifrån delvis egen erfarenhet, vad gäller spelberoendet. Spelaren skrevs alltså redan 1866, vilket ger mig en känsla av modernitet, vad gäller både tema och framställning.

Å andra sidan stör jag mig på alla 'halvkvädna visor', dvs allt hysch-hysch runt sex och moral. Att inget inomt detta område uttalas i ord. Vad samtida läsare antagligen 'tog för givet', vägrar jag ta för givet. Mänskliga relationer är komplicerade, möjligt mångfacetterade. Men vi befinner oss mitt under 1800-talet, då äktenskap alltid var ett socialt arrangemang, ett sätt att köpa sig en social ställning, och detta legitimerades genom att tiga och hysch-hyscha kring alla andra mänskliga behov och känslor.

På kurorten befinner sig sysslolös adel från olika länder - ryssar, polacker, tyskar, fransmän, en engelsman - alla som karikatyrer av sin 'nationalart' i en tid då överklassen närmade sig sin undergång, i avsaknad av livsuppgift. Endast engelsmannen är behärskad och innehavare av inkomstbringade 'samhällsroll'. Övriga försöker leva av varann. Polackerna, som saknar eget land sedan Polen delats mellan Ryssland, Preussen och Habsburg, river och sliter och frösöker skäla de dom kan från de rikas spelbord. Ryssarna har gott om land att leva av, men åker hellre utomlands och flirtar med västeuropeisk kultur, trots att den är omoralisk och på väg mot sin egen undergång. Fransmännen tror sig vara förmer än andra, glider på gamla lagrar som kulturnation, trots att denna sedan länge avsatts av den stora revolutionen.

Man får nog säga att detta är en psykologiskt insiktsfull kritik av överklassen.

Tre rum på Manhattan - Georges Simenon (1946)

Simenon var en extremt produktiv författare och skrev inte bara om Maigret. 1970 kom Trois chambres à Manhattan (1946) ut på svenska i Bonniers Svalan-serie. En feberhett känslosam roman, kring den manliga huvudpersonens ångestfullt labila psyke.

Enligt baksidestexten kallade Simenon själv den för sin "första kärleksroman". En etikett jag själv inte riktigt vill hålla med om. Huvudpersonen, Francois Combe, frågar sig själv mot slutet om han ständigt skulle "upptäcka nya djup av kärlek som han måste nå?" (s.198). Men det han här kallar kärlek är egentligen tillit till sig själv, just det han förlorat efter en skilsmässa.

En man och en kvinna, båda separerade och vinddrivna själar i New York, är som magneter laddade med ångest, särkilt mannen är ångestladdad av sin ensamhet. De klickar fast i varann likt handbojor redan vid första sammanträffandet på en bar, och släpper därefter inte taget. De söker hela tiden närhet och bekräftelse av varann, som kompensation för sin egen brist på självkänsla.

Som synes ett psykologiskt spel, mer än något annat. Omvärlden är oförstående, alltså ett yttre hot han försöker bygga murar mot. Kvinnan, Kay, är hela tiden övertygad om att deras 'kärlek' är äkta. Medan han gradvis lär sig acceptera denna tilltro, rädd att bli förrådd, lurad, förnekad. Allt detta manar till fortsatt läsning, håller uppe spänningen. Hur ska det gå?

Tyvärr finns det två saker jag inte kan förlika mig med. Framför allt kvinnan undergivenhet. Det är en alltför bedagad syn på 'kärlek', kvinnlig underkastelse. Riktigt flagrant uppdagat när han misshandlar henne av ren svartsjuka. Och hon ser det som en 'kärleksyttring'. Usch! Och sen går de bara ut på stan, som om ingenting hänt, som om alla de knytnävsslagen mot ansiktet inte skulle ge blåmärken och svullnader. Lalalala ... livet går vidare. Tvi Usch!

Samt ett litet enerverande misstag. Att det konstateras att väninnans kylskåp är avstängt sedan tio dagar, och två sidor senare går mannen och hittar kallt kött att äta i samma kylskåp. Kanske fånigt av mig, men jag har svårt för sådana logiska missar. Två sidor gles text är inte nog för att jag ska glömma fakta. Kanske stoppade Simenon in passusen om det avstängda kylskåpet vid en senare bearbetning, när han vill poängtera kontrasten i hur känslomässigt kylig väninnan Jessies make Ronald är, som tänker på att stänga av kylskåpet i samma stund han avslöjat sin fru med otrohet och tvingar henne att resa bort med honom. Men ändå ... konsekvenserna måste tas med. Kött i ett avstängt kylskåp sedan tio dagar, kan inte vara kallt, troligen är det grönt och kryper av sig självt ...

Barbara - Birgitta Trotzig (1964)

Var väl lite tveksam efter De utsatta, om Birgitta Trotzig är så bra sommarläsning, men chansade nu på  Levande och döda : tre berättelser som inleds med berättelsen "Barbara". Och jag älskar den.

Åter igen rör det sig kring en präst i gången tid. Men denna gång upplever jag det inte som nattsvart, bara som känslomässigt insiktsfullt. Känslor är fortfarande lika svårt, men de finns trots allt, även om de oftast trycks ner. Texten vävs av personernas känsloliv, inte kring objektiva fakta.

Ett tema är att varje människa är som inlåst i sin egen 'dröm', känslobubbla, vilket faktiskt gör dem till isolerade öar, som aldrig hamnar på samma våglängd. Som samlingsnamnet anger är även pendlandet mellan det levande och det döda ett huvudtema. Komplexiteten, helheten i berättelsen, pendlar mellan känslomässig vilja och ovilja att leva eller dö.

Att människors liv tycks ödesdrivna att sammanföras med sin anklagare.
Men liksom i De utsatta rör sig historien kring skapelsen av ett barn, mellan den unga barnhustrun och den avvisande äldre mannen, fadern, som dras till en känsla han inte kan hantera.

Detta barn föds på midsommarafton, och "töcknet hävs". Ändå överlever inte modern, men den havsögda Eva Marina, blir sin fader till tröst och glädje. Hans stenhjärta kan långsamt mjukas upp.

"Varför blir livet till en så olöslig förhårdnad i oss?"
Frågan finns uttalad i denna text och känns som central i de texter av Trotzig som jag hittills läst.

Maigret och oskulden - Georges Simenon (1942)

Det var så länge sedan jag läste Maigret att jag nästan glömt hur det var. Och detta är den första jag läst på svenska, hittade i ärvdahögen  Maigret och oskulden (Cécile est morte), En bok för alla, 1995.

Det första jag reagerar på är att Andra världskriget inte nämns alls, trots att boken skrevs 1942 och tilldrar sig i Paris. Hela atmosfären blir därför mycket neutral.

Det andra intrycket är att texten framstår som fragmenterad. Maigret betraktas utifrån, via kommentarer av t ex hans icke närvarande hustru, samtidigt som de splittrade scenerna blir som en bild av Maigrets egna intuitiva reflektioner, tankehopp.

Maigret är polis, inte privatdeckare. Ett första trendbrott?  En intuitiv humanist, som inte kan lösa alla gåtor men vill stödja de oskyldiga.

The Murder of Roger Ackroyd - Agatha Christie (1926)

Har just avslutat denna berömda Christie-deckare, som på svenska brukar ha den föga träffande titeln Dolken från Tunis. Den är berömd för att Christie 'lurar' oss med en annorlunda synvinkel. Mer avslöjar jag inte. Men för mig är det inte för deckarintrigen jag läser, utan för karaktärerna och den humoristiska dialogen. Det är en tidig Hercule Poirot, alltså skriven redan på 1920-talet - Christie debuterade 1920 och skrev fram till sin död 1976 - men hans karaktär är redan fullgången, en blandning av trygg gemytlighet och uttalade egenheter precis som de flesta karaktärerna i historien. så gemytlig och har likt alla karaktärer sina uttalade egenheter. Det upphör aldrig att roa mig.

Strax innan hade jag läst Stieg Trenters tredje deckare om fotograf Harry Friberg, Lysande landning (1946), den andra med polisintendent Vesper Johnson. Berättarstilen har utvecklats positivt, vad gäller drivet i texten. Men jag saknar humorn som finns hos Agatha Christie och Hercule Poirot. Båda är pusseldeckare, men medan Christie skapar en underhållande dialog med små klurigheter läsaren kan fundera över, så blir Trenters uppradande av skilda hypoteser allt tradigare att följa i sina kringelkrångelbanor. Först den slutliga lösningen blir trovärdig och skapar därför en lättnad i mig - Äntligen något vettigt! Medan Christie däremot är roande hela vägen, ca 340 sidor av 358, det är bara slutscenens rabblanda genomgång av allt som skett, som får mig att gäspa.

Vesper Johnson är inte längre ett försök till fåfäng kopia av Poirot. Vesper är mer uttalat vänskaplig mot Harry i denna bok, men blir aldrig en rund karaktär, är aldrig gemytlig som Poirot, rusar mest runt och stressar och surar, så det är svårt att se några analytisk likheter med Poirot. Jag känner inte att Trenter ger mig några ledtrådar att följa med i.

Däremot väcker miljön även denna gång mitt intresse. Främst rör de sig kring en sjöflyghamn vid Gärdet, vilket jag associerar till Frihamnen där jag periodvis var kontorsanställd som ung. Än mer intrikat är det att pilot Lenke med hustru bor vid Mosaiska begravningsplatsen vid Alströmergatan på Kungsholmen, där jag själv vistades mycket 1980-81 via min dåvarande pojkväns billiga renoveringslägenhet. Så gjorde man på den tiden, hyrde ut utdömda lägenheter i väntan på renovering. Så utsikten över kyrkogården är välbekant för mig.

En folkfiende - Henrik Ibsen (1882)

En folkfiende upplever jag som oerhört aktuell. Jag har varken läst eller sett den tidigare, men säkert spelas den, och den skulle kunna sättas i helt modern omgivning. Huvudpersonen Dr Stockmann arbetar vid stadens hälsobadanläggning, men misstänker att vattnet är kontaminerat och låter därför utföra mätningar av vattenkvaliten, men blir motarbetad när han påtalar att problemet måste åtgärdas. Via lobbying skapas en majoritet som motarbetar honom på alla sätt.

Det är nämligen ekonomiska intressena som hela tiden sätts i första rummet, före människors miljö och hälsa. Ett kortsiktigt perspektiv, som känns igen än idag. Även om vi tror att vi kommit en bit vad gäller miljön, så vill man inte ens erkänna att det är farligt att sprida ut rötslam från avloppsverken på våra åkrar. Och gissa vad mycket gifter som avloppen innehåller. Och lika illa är det med sjukvården idag, som HELT styrs av ekonomi. När ska man lära sig att det inte går att sätta en prislapp på mänsklig hälsa?

För omväxlings skull är det ont om kvinnor i denna Ibsen-pjäs. Där finns endast Dr Stockmans hustru och dotter. Hustrun säger inte mycket, utan begränsar sig till att lugna och hyscha sin make. Dottern är dock ett framtidens barn, som arbetar och står på egna ben.

Fettpärlan - Guy de Maupassant (1880)

Maupassant (1850-1893), fransk novell-mästare, slog igenom med just långnovellen Fettpärlan. Läste ett antal av hans lite kortare noveller en gång i tiden när jag pluggade franska. Hör till realisterna, närapå naturalist i sin granskning av människors svagheter. I Fettpärlan, som också är öknamn på den kvinnliga huvudpersonen, får vi följa åtta personer i färd med att lämna sin hemstad som ockuperats av den preussiska armén. Beundransvärd är Maupassants förmåga att med några få ord göra varje person levande och unika i sin skröplighet. Varje kort replik karakteriserar talaren på pricken.

I vagnen sitter ett antal representanter för samhällets olika nischer: den nyrike uppkomlingen och listige skojaren som blivit vingrossist, adeln representerad i en fastighetsägande greve och en industriman i bomullsbranschen - alla tre med fruar - symboliserar sin rikedom och makt. Dessutom deltar två nunnor som representanter för det andliga skrået, en agitator för demokratin ('respektabelt folks skräck') och sist, men inte minst, den vällustigt feta prostituerade kvinnan 'Fettpärlan'.

Det är med stor sorg jag inser hur utnyttjad hon blir på alla sätt och vis, allt efter omgivningens behov. Realismen, eller naturalismen, medger tydligen inte någon intrig som låter den utnyttjade vinna några poänger. Och det upplever jag så tungt och dystert. Hur än klassiskt skicklig novellist Maupassant är, så skulle jag behöva något mer upplyftande.

Gengångare - Henrik Ibsen (1881)

Gengångare är en titel som jag hört många gånger och undrat över, men varken läst eller sett framföras. Temat visar sig vara dubbelmoral, ett vanligt tema, men jag saknar fräschheten. Titeln är dubbeltydig, och utgår från begreppet 'fädrens synder', som så att den yngre generationen är på väg att upprepa sina föräldrars misstag. Protesten mot att kvinnor tvingas leva under plikten att dölja sina mäns synder, är öppet uttalat. Även i denna Ibsen-pjäs är det kvinnorna som känns mer öppna och ifrågasättande, medan männen omhuldar en fernissad yta. Den stora hysch-hyschet gäller syfilisen, som aldrig nämns med namn. den omskrivs med  trötthet, ångest, gå i barndom, och är naturligtvis den värsta dödsdomen någon kunde få.

Lite förvånande är slutet där Ibsen tar upp dödshjäps-temat. Sonen Osvald har sparat ihop morfintabletter i vad han tror är en dödlig dos. Men han vill få hjälp att dö, när ingen återvändo finns. Ska modern kunna hjälp honom, hon som gav honom livet?

The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald (1925)

Kortromanen Den store Gatsby kom som ny film nu, så jag skyndade mig att läsa den. Vill alltid läsa boken innan jag ser filmatiseringar, för att inte påverkas av regissörens bilder och missa det som författaren lagt in i sin text. Regissören kan fastna för en av idéerna i boken och sedan utveckla den till något mer - precis som vi läsare oftast gör när vi läser, åtminstone när vi tycker om boken vi läser. Den store Gatsby är en klassiker, vilket brukar innebära att texten är genomtänkt flerbottnad.

Men när jag läste kunde jag inte undvika att se Leonardo Di Caprio framför mig, varje gång jag läste namnet Gatsby. Självklart är jag påverkad av bioreklamen. Men det kan också bero på något mer. De har valt rätt skådis till rollen, till den person som stiger fram för mig i texten.

Texten är inte lång, den är lättläst, det mesta förmedlas via dialog, men visar sig i slutänden vara ett intrikat nät av relationer och missförstånd. Att en granne får vara berättarröst underlättar i skapandet av 'mysteriet' Gatsby. Vem är han? Inför sig själv? Inför sin omgivning?

Grannen heter Nick Carraway, vilket jag associerar till 'carry away', att ryckas med, hänföras. Nick är inte snabb med sina omdömen, snarare har han svårt att välja vilket ben han ska stå på, hur han skall tolka sin granne Gatsby, men även han har svårt att värja sig mot Gatsbys överdådiga rikedom.

Historien tilldrar sig 1922, med några trådar tillbaka till första världskriget. Det glada tjugotalet visar sitt tanklösa överdåd. Gatsbys dröm, som också är 'den amerikanska drömmen', är att även en enkel man kan bli accepterad av 'gräddan' i samhället, bara han lyckas ekonomiskt. Och beviset för detta blir då att vinna 'den fina flickan', hur än andefattig hon kan tyckas, eftersom hon är födde där uppe på samhällstoppen.

Ett grönt ljussken över vattnet, blir som en ledstjärna för Gatsby, att eftersträva Daisy, att börja om, som om ingenting hänt. Nick försöker förklara för honom att man inte kan få tillbaka det förflutna, men Gatsby vägrar släppa sin orealistiska dröm, blundar för verkligheten.

Gjort är gjort. Inte ens i USA kan förvärvade pengar överträffa ärvda pengar.

Boken utgavs fyra år före den stora börskraschen 1929, dödsstöten för den naiva synen på evig ekonomisk framgång.

Niels Lyhne - J P Jacobsen (1880)

En av mina favoritböcker sedan länge är Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom (1901). I den läser och begrundar Martin Birck och hans vänner med uppenbar beundran just Niels Lyhne (1880). Det gjorde mig nyfiken, men först nu har jag läst även denna. Och den gör nästan lika stort intryck på mig, som alltid uppskattat utvecklingsromaner. Vi får följa hela Niels Lyhnes känsloliv, inlett med en beskrivning av föräldrarna och deras äktenskap, vilket naturligtvis påverkat Niels, fram till hans egen död. Temat är psykologiskt och filosofiskt. Romanen närgranskar Niels Lyhnes alla relationer till släkt och vänner och de inblandes känslor gentemot varandra och svårigheter att nå fram. Flera av kvinnorna dör tidigt, vilket är symptomatiskt för hur sårbart livet var under 1800-talet.

Niels är väl närmast en antihjälte, som modern i barndomen försökt inspirera till stordåd via äventyr, men som krymper inför utmaningarna och drar kortaste stråt i de flesta av sina relationer. Han mognar till atteist, övertygad om att människan själv skapar sina gudar och kan uppnå harmoni först genom att tro på sig själv och sin egen förmåga att skapa ett gott liv här och nu. När han slutligen, som mogen man, gifter sig med en 17-18-årig flicka, tycks hon bli en fanatisk anhängare av makens åsikter. Ända fram till sin egen förtidiga död. Inför döden vittrar idolbilden av maken, hon ber prästen komma och ge henne sista smörjelsen. Deras kärlek som Niels uppfattat som den mening med livet han mognat och kommit hem till, slocknar i hennes ögon, när hon ser in i döden. Niels blir åter ensam - så som människan är obotligt ensam.

Jens Peter Jacobsen (1847-1885), dansk författare, som 1873 drabbats av tuberkulos och avled redan vid 38 års ålder. Jacobsen inledde sina universitetsstudier med naturhistoria och blev då översättare av Charles Darwins skrifter, först Om arternas uppkomst, men inspirerades också av Georg Brandes och började skriva skönlitterärt. Det är lätt att inse att hans studier gav honom en grundmurad syn på människan som produkt av arv och miljö, dvs med lika genetiska instinkter som djuren, som påverkad av sin omgivning. och att det är den vilsenhet vi upplever inför detta, som beskrivs i Niels Lyhnes liv. Och gav Jacobsen ett så stort inflytande på nyare litteratur i Norden vid denna tid, med den nya moderniteten och naturalismen.

Hans första roman var dock Fru Marie Grubbe (1876), en historisk roman byggd på verkliga personer från 1600-talet. Jag läste den som ung, men kan inte säga att jag minns så mycket mer än att det skildrar en adelskvinnas liv och hur hon möter män allt längre ner på samhällsstegen. Först på botten har hon skrubbat av polityren och nått in i sig själv. Alltså miljö versus instinkter. Här speglar sig kvinnan i männen, liksom Niels Lyhne kommer att spegla sig i främst i kvinnorna i sitt liv.

I dag röd ... - Stieg Trenter (1945)

Hittade ett par gamla Trenter-deckare i en låda begagnat. Det gjorde min far glad. Första gången jag läser Stieg Trenter, men vet att han tillhör de tidigaste svenska deckarförfattarna. Han är i synnerhet känd för hur han plockar in Stockholms-miljöer i sina deckare. Som 08 känner jag mig hemma, trots att beskrivningarna är nästan 70 år gamla.

Farlig fåfänga (1944) syftar till och med i titeln på den en gång kända utsiktspunkten 'Fåfängan', men det är dubbeltydigt eftersom även brottet snurrar kring just egenskapen 'fåfänga'. Det var den tredje deckare Trenter skrev, men den första med fotografen och amatördeckaren Harry Friberg som huvudperson. En kriminalkommissarie Artur Lind dyker upp och beksrivs som 'indianansikte', vilket jag uppfattar som en bild för outgrundligt 'pokerface', framför mästerdetektivens slutledningsförmåga. Säkert inspirerat av Sherlock Holmes. Harry Friberg blir inblandad för att han råkar vara hembjuden på middag till en tidigare skolkamrat samma kväll som denne faller utför fåfängans branta bergssida och dör, vilket blir en förklaring till varför kommisarien kan tänka sig att ta till honom som informant och låta honom informellt försöka ta reda på vad övriga gäster kan tänkas dölja. Friberg är relativt aktiv, medan kommissariens arbete sker främst i det fördolda. Upplösningen sker genom en samlad konfrontation à la Agatha Christie, där den skyldige avslöjar sig.

Jag finner dock denna historia relativt trögläst, med märkligheter som gör historien mindre trovärdig för mig. En trevande inledning för Trentar tycker jag. Intressant är tidsbilden, då boken skrevs medan andra världskriget ännu pågick och stämningen är mörk och man hänvisar till bostadsbrist. Mörkret kring fåfängan nattetid, det rädda barnet och psykiskt obehagliga personer gör att boken för mig lutar mer åt dyster skräck än klurig mästerdeckare.

I dag röd ... (1945) är Trenters fjärde deckare, med betydligt mer flyt i språket och för mig trovärdigare intrig i det stora hela. Återigen får läsaren uppleva handlingen via pressfotograf Harry Friberg, som dock är mindre aktiv och nu mer som en förvånad Watson, till en ny kommissarie, Vesper Johnson, betydligt mer framträdande än Lind i föregående bok. Vesper är lynnig som Sherlock och fåfäng à la Hercule Poirot, speglar sin mustasch osv. Fåfängan känns omotiverad, utom möjligen som förklaring till att han, på sitt motsträviga sätt, ändå tycks ha behov av att Friberg hänger på, ja bjuder in honom mer eller mindre, som underdånig 'publik' under hela utredningsarbetets flängande kring Stockholm. Alltifrån inledningen vid Blockhusudden på Djurgården till Årstatunneln i söder mot slutet. Huvudmiljön är dock Slussen med Stomatolskylt, restaurang Gondolen och det  underjordiska garageområdet som mina tankar nu stoppar in i dagens stora bussterminal. Den fanns inte då, men Saltjöbanan bör ha funnits, för redan i föregående bok, Farlig fåfänga, beskrivs spåren under Fåfängan där ett av offren faller ner.

Även om boken inte refererar till att andra världskriget äntligen är över, så får jag ett ljusare intryck av denna historia, trots dödfallen, än föregående.

De utsatta - Birgitta Trotzig (1957)

Birgitta Trotzigs genombrott, en mycket dyster historia. Om människan verkligen varit så totalt kärlekslös genom historien, har jag svårt att förstå hur vi blivit en så 'framgångsrik' ras.

Men tänker jag 1950-tal, så nära efter andra världskriget, är dysterheten begriplig. Trotzigs historia tilldrar sig i slutet av 1600-talet, också ett århundrade söndersplittrat av krig. Trotzig skriver om präster, men utan andlighet, en allmän tröstlös brist på andlighet, vilket får mig att tänka på efterkrigstidens existentialister, en anda av 'Gud är död´ - människan övergiven. Egentligen alldeles för dyster för att läsa så här i skön försomamrtid.

Jag kan ana bibliska referenser, som det brinnande trädet. Folk blir rädda, men ingen gud talar till dem ur lågorna. På en nivå är berättelsen rakt igenom realistisk, ideliga födelser och dödsfall, stank, blod och andra kroppsvätskor, svält och skymfer. Huvudpersonen heter Isak och blir offrad, inte av sin far, utan av sin son, och ingen gudshand finns där att stoppa offret. Språket brister i meningsbyggnad, på ett sätt som skulle kunna vara poesi, om inte alla karaktärer vore så svältfödda.

En medveten luddighet i meningsflödet som antyder brist på mening. Liksom språkliga luckor kan symbolisera andliga brister. Vilket får mig att associera till den litterära modernismens språkliga fokus.

Men trots den övervägande mörka tonen slutar alltihop med en lovsång till barnet, en symbolisk återuppståndelse.

Av jord är du kommen - Gurli Hertzman-Ericson (1935)

Började i helgen bläddra i en äldre bok, från min 'ärvda släkthylla', Av jord är du kommen ... (1935) i ett omtryck 1943 av Folket i Bilds Förlag. Det tog inte många sidor förrän jag hade fastnat totalt och snart läst ut hela boken. Hon hör till Elin Wägners generation och var engagerad i freds- och kvinnofrågor, vilket naturligtvis inkluderade kvinnlig rösträtt.

Jag blev mycket imponerad av boken. I förordet säger hon sig vilja skildra "dalaböndernas liv i helg och vardag", vilket kanske låter som någon sorts etnografisk kulturhistoria. Men det är det inte, utan snarare en inkännande socialhistoria, av en familj och en bondebygd under tidigt 1900-tal. Och det är förvånande så mycket som blir sagt, med så få ord, och realtivt få sidor (237). Berättarrösten bryter igenom stark, i sitt sakliga relaterande av en rad olika karaktärer, och hur de tacklar de problem som uppstår i spänningsfältet mellan social realiteten och känslor, hur gammal 'sedvana' är etiskt genomsyrad, utan att bli stelbent biblisk lag. En ny tid är på väg, där även kvinnor kan få förtroende uppdrag i kommunen.

Förvisso uppmålas bilden av att jämlikhet är möjligt, även om det inte sker utan slitningar, där såväl kön som rika tillgångar resp. fattigdom spelar in. Men främst ser jag denna familjehistoria som ett implicit inlägg i trettiotalets sexualdebatt.

"Sherlock Holmes" - Sir Arthur Conan Doyle (1887, 1890)

Arthur Conan Doyle var utbildad ögonläckare, men ganska sysslolös på sin privata praktik, så han använde väntetiden mellan patienterna till att skriva historier. I sin ungdom fascinerade honom den av E.A Poe 45 år tidigare skapade figuren Auguste Dupin, en mästerligt rationell tänkare, främst i Morden på Rue Morgue, urskapelsen till stängda-rummet-mysterier. Under sina läkarstudier hade Doyle dessutom en lärare i medicin som hela tiden excellerade i förmågan att observera varje detalj och ur dessa dra vittgående slutledningar, och därigenom tillhör förebilderna för Sherlock Holmes.

Sherlock Holmes dyker upp första gången i A Study in Scarlet (1887), en ganska splittrad historia som Doyle hade ganska svårt att få utgiven. Mästerdetektiven var en så ny genre att dess form ännu ine var fastlagd. Dess form kan tyckas splittrad, men det är just det som fascinerar mig. Detta är en roman som inte bestämt vilket dess huvudtema eller målgrupp är. Inledningsvis får vi lära känna såväl Sherlock Holmes som Dr Watson ganska ingående. Därpå kommer ett mystiskt mord som blir ett sätt att visa upp Mr Holmes excentriska analytiska förmåga. Varpå vi hastigt och lustigt hamnar i amerikanska halvökentrakter några årtionden tidigare, som ger en mycket negativ bild av en religiös sekt (mormoner). Här blandas romantik och sensationshistorier med vilda västerns nybyggar-mödor i en lång och komplicerad historia om makt och hämnd, vilken sent omsider leder fram (och tillbaka) till kortromanens inledande mord, som Sherlock Holmes får ge en kort och koncis slutlig analytisk utredning av. Tidsspannet gör det hela något suspekt, hur Mr Holmes kan sitta inne med all denna info. Textens relativa korthet gör att den oftast kallas långnovell, men känslan vid läsning blir för mig betydligt längre på grund av alla utvikningar. Men hur än fascinerad jag blir av denna schizofrena och smått nojiga historia, blev inte samtiden det.

Förutom en amerikansk tidningsutgivare, som planerar att expandera mot den europeiska marknaden och insåg deckargenrens möjliga framtida storhet. Han bad såväl Oscar Wilde som Arthur Conan Doyle att skriva varsin spännande historia för hans tidning. Oscar Wilde skrev klassikern Dorian Grays porträtt, och Doyle beslöt att låta Sherlock Holmes ta itu med ännu ett klurigt fall, The Sign of the Four (1890). Denna historia är betydligt tätare strukturerad, trots att även denna avslutas med en återblickande bakgrundshistoria, berättad av en av förövarna, så är denna bara en avslutning, inte en huvudingrediens.

Historien inleds med en explicit diskussion mellan Sherlock Holmes och Dr Watson, där den senare tillåter sig att tvivla på att analytiskt tänkande verkligen kan avslöja så mycket som Holmes påstår. Inledningskapitlet blir därmed en programförklaring kring mästerdetektiven och i förlängningen för denna nyta litterära genre. Till huvudinredienserna hör 'sensationer'. Redan på första sidan avslöjas Sherlock Holmes som skamlöst drogberoende. Förklaringen sägs vara att hans hjärna kräver ständig stiumlans, vara hela tiden aktiv. Dr Watson får balansera genom sitt fördömande av drogbruket och utvecklas dessutom senare som karaktär genom att finna kärleken. Sherlock Holmes bara suckar åt alla emotioner som han bara finner stör människans analytiska slutledningsförmåga. En annan sensation i berättelsen är dvärgfolket från Andanamo-öarna, omnämnda som fängelseöar i närheten av Indien. Jag tvivlar på att de fanns i verkligheten. Bakgrundshistorien har dock förflyttat sig till Indien, med sensationella juvelrikedomar och Sepoy-uppror som historiens upprinnelse. Själv får detta mig att tänka på 'homo floriensis', som helt nyligen upptäcktes på just en ostindisk ö, en tidig människa som utvecklats isolerat, ca små som barn, men som dog ut för tiotusen år sedan när istiden tog slut.

Trots att det är Dr Watson som berättar om Sherlock Holmes, så är tonen mycket neutral. Vi får två motsatta åsikter såväl kring känslor som kring droger. Avsnittet som utspelas i Indien avslöjar den sociala hierarkin, med vita överst, sikher däremellan, och hinduer som samhällets otrogna, lögnaktiga bottensats. Men detta är inte författarens ståndpunkt. Ojämlikheten kommer fram hos de olika karaktärernas syn på livet. Den enkle engelske soldaten upplever en helt annan gemenskap med sina landsmän i indien, än vad han någonsin skulle få göra hemma i England. Sikherna ner ner på hinduer och strävar upp mot den vite mannen, men får se sig lurad, inte håller de vita sitt ord. Mördaren beskrivs först som otroligt ful och våldsam, men bilden nyanseras senare genom bakgrundshistorien som ger motivet för hämnden.

Watson och Holmes funderar över människan som gåta. Dr Watson föreslår att människan är "en själ gömd inuti ett djur". Holmes hävdar att medan varje individ är ett olösligt mysterium, där man aldrig vet hur en viss person kommer att agera, så är det statistiska utfallet för hur många som agerar på ena eller andra sättet, enligt Holmes - konstant.

PS. Mördaren är alltså inte som hos EA Poe en orangutang, men likväl en mycket speciell, hårig dvärgmänniska. Dödsfallen utförs i denna historia via extremt effektiva giftpilar, sådana som urfolk har använt via blåsrör. Lustigt är att jag just nu läser Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner, som utgavs i Frankrike första gången 2003, men där handlingen är förlagd till Paris 1889 - och även där dör offren extremt snabbt av giftstick (currare), och även här knutet till Sydostasien.