Försvunnen - Joy Fielding (2003)

Sökte semesterläsning och fann en ganska nytryck pocket av den kanadensiska författarinnan Joy Fielding. En psykologisk thriller utan större litterära ambitioner, men med mycket levande karaktärsteckningar. I synnerhet den extroverta huvudpersonen Cindy, vars vuxna dotter försvinner mystiskt. Hur än lugnt hennes liv skulle ha kunnat vara, blir allt mycket hektiskt med fullmatad omgivning.

Hela historien ses inifrån Cindy, hur hon frenetiskt söker sin dotter och hela tiden drabbas av misstankar mot allt och alla. Jag som läsare fastnar omedelbart i hennes strid, och kastas mellan samma ytterligheter, från att misstänka allt och alla, till att emellanåt fundera över om inte Cindy själv gått överstyr. Känslan av att omöjligt kunna lita på någon håller hela tiden spänningen vid liv.

NP 1922 - Jacinto Benavente y Martínez

"for the happy manner in which he has continued the illustrious traditions of the Spanish drama"

1922 års Nobelpris i litteratur gick till spanjoren Jacinto Benavente (1866-1954), en mycket produktiv dramatiker av ca 170 teaterstycken. Han debuterade i början av 1890-talet och kämpade för realism och ett naturligt språkbruk på scenen, vilket säkert beror på att han själv började som skådespelare (inte poet) och utgick från det som kändes naturligt, snarare än storstilade ideal. Det tog ett drygt decennium för honom att slå igenom, men sedan lär han ha dominerat den spanska scenen både med sin stil och sin produktivitet.

Jag har bara läst ett av hans dramer, Los intereses creados (1907), tydligen hans 53:e pjäs, ett kammarspel som ansetts vara ett av hans bästa och därför finns i nytryck än idag, i vilken han själv ofta spelade huvudpersonen Crispín. Ironi och språk flyter fram elegant, men pjäsen avviker från hans övriga genom att anknyta till 1500-talets italienska Commedia dell'arte, som förlitar sig på ironiserande standard-karaktärer. Därmed uppstår en fars som driver med samhället. Dessutom förflyttas vi bakåt i tiden, till ca 1600, vilket inte bara frammanar en yvigare stil på karaktärer och slapstick, utan samtidigt anknyta till en forn storhetstid, Cervantes eleganta ironi i historierna om Don Quijote, samtida med Shakespeare.

Pjäsen blev utgångspunkt för Hilding Rosenbergs opera Marionetter (1938). Svenska titeln, De skapade intressena, låter styltigare än den mer geniala engelska varianten The Bonds of Interest. Min egen sammanfattning blir att 'allt går att sälja med mördande reklam'. Leandro och Crispín är hungriga och utfattiga, varför Crispín drar igång en ekonomisk karusell som involverar i stort sett alla i omgivningen. Där han lovar runt och håller tunt. Det blir som en nidbild av konsumtionssamhället, alla måste konsumera på lånade pengar för att få hjulen att börja snurra.

Den snåle rike Pulcinela, som ogärna släpper ett enda av sina mynt, får i slutänden betala hela kalaset, och detta genom att il Dottore, en pedantisk jurist, agerar lagvrängare genom att flytta plats på ett kommatecken i sitt juridiska dokument. Det är mycket elegant utfört på spanska. En hel lång mening får helt omvänd betydelse genom ett enda kommatecken. Svåröversatt naturligtvis. Men sluteffekten liknar vad man kan uppleva vid en listigt utförd deckarintrig, förutom att det skapar skratt.

För att vi inte ska ställa oss på Pulcinelas sida, får vi tidigt i pjäsen veta att hans rikedom är allt annat än ärligt ihopsamlad, och är dessutom som far kallsinnig inför sin dotters känslor.

Den vedervärdige mannen från Säffle - Sjöwall-Wahlöö (1971)

Sjunde boken om Martin Beck tillhör ju höjdpunkterna, filmad redan 1976 som Mannen på taket, med Carl-Gustaf Lindstedt. Den gick i repris på TV häromveckan, men jag missade den då, och trots att jag har minnesbilder kring den, bilden av Lindstedt, så är jag osäker på om jag verkligen sett den, elelr snarare minns affischer och filmkrönikor etc. Men läst den har jag gjort ett par gånger.

Nu när jag läser den i relation till övriga böcker i serien 'Roman om ett brott', märker jag hur tidsspannet krymper. De första fem böckerna handlade mer om en långdragen vardag, där brotten tog lång tid att lösa sig - via mer eller mindre tillfälligheter. Sjätte boken begränsades till under två veckor. Denna bok rör sig om totalt ca 13 timmar, från mord till våldsam upplösning, den 3 april 1971. Alltså en förtätad storyline.

I förra boken fanns arbetslöshet och vräkning som bottenorsaker. Denna gång är den direkt utlösande orsaken att barnavårdsnämnden tar barnet ifrån en redan plågad man. Hämnd utlöses. Karaktärerna är huvudsakligen poliser, hela serien bildar poliserna ett mikrokosmos av samhället, med deras olika psykologiska bevekelsegrunder, alltifrån pacifister till prisbelönta prickskyttar.

Jag blir aldrig riktigt klok på Gunvald Larsson, som har lätt att gå över gränsen och bruka våld mot de misstänkta. Han har tidigare sagt sig 'tycka synd om' nästan alla, offer och förövare lika. Samtidigt verkar han förakta såväl kollegor som brottslingar. Han sägs här uttryckligen vara så illa omtyckt just för att han inte hemfallit åt 'kamaraderiet' inom polisen. Vilket då skulle vara det enda som skiljer honom från förövaren i just denna roman?

Jag är dessutom extra förtjust i denna del eftersom historien rör sig kring platser jag själv vistats på och kring åratal under mitt eget liv: Dalagatan, Sabbatsberg, Eastmaninstitutet, Vasaparken, för att inte tala om Segeltorp, där jag har min arbetsplats sedan över tio år tillbaka i en gammal 30-talsvilla inte långt från Gamla Södertäljevägen, om än på andra sidan, inte på den höglänta.

Denna historia bjuder alltså på action, och hur slätt 'specialister på närstrid' står sig mot 'desperados'. Nog måste väl den här boken ha hört till det som gjorde serien världsberömd. Galenskap, hämnd, våld, hat. Poliser som mördar poliser.

Polis, polis, potatismos - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1970)

Sjätte boken om Martin Beck och Riksmordkommissionen är betydligt mer begränsad i tid än tidigare historier. Hela mordutredningen pågår och klaras av under första halvan av juli, år 1969, främst i Skåne. Det är semestertider och en ovanligt varm sommar. Martin Beck är nere i Skåne och samarbetar med Månsson och Skacke. Kollberg är extremt grinig över personalbristen.

Förutom den stående ironin kring Solna-poliserna Kristiansson och Kvant, satiriserar författarna denna gång även över Säpo, som inkompetenta och överdrivet nojiga kring utlänningar och vänsteranhängare. Vilket väl kan sägas låg i tiden. Mer udda är att denne Paulsson, säpo-agent för mig framstår som en utseendemässig hybrid av mustaschprydd korpulent 'Poirot', men betydligt färgstarkare till klädseln med bl.a. poppiga pepita-rutor, vilket gör ett osannolikt intryck på mig.

Däremot tycks 68-vågen nu börja avspeglas i kriminalhistorien, där nyrika klippare med skumraskaffärer skor sig på vanliga knegare. Symptomatiskt är då att förövaren, som handlat i vredesmod, öppet erkänner vad han gjort sig skyldig till, medan 'profitörerna' - förutom mordoffret självt - kan leva vidare i ohotad lyx.

Tyvärr finns det svagheter i intrigen, som det ytliga affärssvamlet, vilket inte ger något trovärdigt intryck på mig alls. Dessutom frågar jag mig hur Åsa Torell, den förolyckade Stenströms flickvän, på bara två år har lyckats gå från den plötsliga lusten att 'bli polis' till att både ha avklarat studierna, samt jobbat till sig erfarenhet nog att jobba självständigt och genomföra förhör inom sin rotel. Plötsligt har alltså en kvinna dykt upp på scen, mer än bara som offer eller jobbig hustru.

Apropå det så har Beck skilt sig, så vi slipper den hustrubilden, lever åter som ungkarl - men det räcker inte för att motivera sexet mellan honom och Åsa. Alltså ännu ett osannolikt drag.

Brandbilen som försvann - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1969)

Femte delen om Martin Beck och Mordkommissionen utspelas revolternas år 1968, men detta nämns nästan inte alls. Militärdiktaturer fanns det gott om även i Europa, alldeles inpå knuten, men Sverige var relativt lugnt. Romanen fokuserar på polisernas trägna arbete, hur det obegripliga nystas upp. Inga ledtrådar dukas fram för läsaren i förväg, inte desto mindre finns det några spektakulära lösningar som gör läsandet intressant.

Och i övrigt är det Sir Arthur Conan Doyles geniala idé som lyser igenom. Att vi, trots den avslutande historien, får följa ett gäng bekanta karaktärer i deras vardag, bara lite fördjupade i varje bok. Igenkännandets trygghet. Lite spridda skratt åt dumheter. Mordkommissionen är noga med vad som inte ligger på deras bord, vad som inte angår dem - dit hör demonstrationer, knark, stölder - dvs allt utom mord.

Historien pågår över sommaren när nästan alla inblandade tar semester och ägnar sig åt sitt eget liv, skapar andrum för sina snilleblixtar. 'Utlänningar' blir ett växande inslag, fördomar grasserar under ytan, men eftersom svensk ekonomi ropade efter arbetskraft slogs två flugor i en smäll, när vi tog emot flyktingar undan fattigdom och militarism. Flyktingar sågs ännu som en tillfällig arbetskraftsresurs, detta var innan ordet blev så 'fult' att det fick bytas ut mot 'invandrare'.  

Det var det här året Sovjet marscherade in i Prag, det nämns i en bisats mot slutet, när den avlidne unge Stenströms lika unga efterträdare Skacke, genom att rikta sin pistol mot fel person, riskerar sätta igång tredje världskriget. Det var ett överhängande hot i allas medvetande på 1960-talet. Den som läser romanerna idag, och inte minns hur det var, får bara den lättlästa deckare, som inte beskriver sin tid, utan tar sin egen tid som självklar och underförstådd. Resultatet blir en alldaglig deckarhistoria, som kan läsas oberoende av sin tidskontext.

Det är väl därför den kan filmas än idag med nya historier, instoppade i vår nutid. Ändå kan jag inte låta bli att leta efter mitt barndoms Stockholm mellan raderna.

The Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1892)

När Arthur Conan Doyle skapade karaktären Sherlock Holmes, 1887, ingick han i en större upplagd roman (En studie i rött) med förgreningar till Amerikas guldrush, och sensationer som mormoner. Alltså en spretig historia, som visar tecken på Doyles önskan att skriva historiska romaner. Utgivarna var dock mer intresserade av karaktär Sherlock Holmes, mästerdetektiven, vilken på uppdrag av en tidning, fördjupades 1890 i De fyras tecken, en historia med förgreningar till Indien. När The Strand Magazine 1891 bad Doyle om ännu en följetong om Sherlock Holmes, funderade han och kom fram till att han hellre skrev avslutade noveller, så läsarna slapp tappa tråden om de missade ett kapitel. Ett genialt drag som dominerat deckargenren sedan dess. Oavsett om det är noveller eller hela romaner, så serveras vi ett avslutat mysterium, med en mer eller mindre plausibel gåta och lösning, medan det som intresserar oss är de återkommande karaktärerna - detektiverna, poliserna - deras långsamma utveckling mitt i vardagen full av arbete och tilltrassalt privatliv. Det är något vi själva kan relatera till, livet innehåller sällan snyggt avslutade historier, vi går och tragglar och känner oss kluvna över både det ena och det andra.

Arthur Conan Doyle skrev tolv noveller till tidningen 1891-92, senare samlade som The Adventures of Sherlock Holmes, och ännu fler skulle det bli - över femtio - efter utgivarens övertalning. Och den som levandegör alltihop är vännen Dr Watson, som inte bara observerar och relaterar de vetenskapliga fakta som tycks vara det enda som intresserar Sherlock, utan gärna broderar ut och knyter ihop, som den historieberättare han är. Watson får till och med en reprimad kring detta i början av en novell, (The Copper Beeches) när Holmes betonar att hans egen skicklighet, slutledningsförmåga, är "an impersonal thing ... beyond myself", alltså att han själv uppfattar logik som en objektiv vetenskaplig metod, oberoende av honom själv.

"Crime is common, logic is rare. Therefore it is upon the logic rather than upon the crime that you should dwell. You have degraded what should have been a course of lectures into a series of tales."

Watson inleder alltså med att relatera hur besviken Sherlock är över att se sina torra fakta omvandlade till romantiska historier, men ger sig därefter genast i kast med att relatera ännu ett bizarrt mysterium kring mänskliga känslor, som Holmes sedan nystar upp med logikens hjälp. Dessa tidiga deckarhistorier är inte centrerade kring mord, som idag, utan är mer surrealistiska mysterier, som gror i okunnig vidskepelsen, men som enligt Holmes alltid har en naturlig förklaring. Mysterierna kan dölja missförstånd, och nystas upp för att visa att något brott trots allt inte ägt rum. Ofta försvinner den ena äkta maken, med eller mot den andres vilja. I botten kan ligga kontaktbrist och ofrivilliga äktenskap. Allt styrt av passioner.

Får vi bara fram rätt fakta, kan vi ta oss 'bortom' (beyond) alla känslor som rör till mänskliga relationer. Holmes vill förlitar sig helt på hjärnbarkens yttre vindlingar fyllda med pigga grå celler, det som skiljer den mänskliga hjärnan från djurens. Medan Watson står för känslor och fantasi, och är den omtänksamme vännen, som alltid ställer upp. Vi behöver dock inte tvinga in Holmes och Watson i ett stereotyps motsatsförhållande - för Holmes är ingen robotdator, utan en motsägelsefull människa som alla andra, även om han är skickligare på att bortse från sina känslor.

"Crime is common, logic is rare" visar snarare på det motsägelsefulla i den mänskliga naturen. Trots att vi höjer logiken till skyarna och påstår att det får människan att stå över djuren, så styrs vi mer av våra känslor, och instinkter. Logiken kan visserligen rensa ut vidskepelser, men riskerar också att slå över i omänsklighet. Även om logik är ett vapen mot vidskepelse, behöver vi även vaska fram våra friska instinkter, och där står sig logiken slätt.

Den skrattande polisen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1968)

I fjärde Martin Beck-historien är vi framme vid hösten 1967 och demonstrationer mot USA och Vietnamkriget uppmärksammas. Kritik riktas mot att polisresurser ödas mer mot demonstranter, än på att lösa verkliga brott. Å andra sidan sägs bokens inledande massmord på en buss utlösa så många razzior - i brist på bättre förslag för att finna den skyldige - att hela den undre världen måste ligga lågt och slutligen gärna hjälper polisen för att få tillbaka sin 'arbetsro'.

En av de döda på bussen är en yngre poliskollega, den i början av serien hunsade Stenström, vilket gör att hela kåren har svårt att acceptera dådet som 'en galnings sensationshandling'. I och med detta inleds en komplicerad intrig, med trådar tillbaka till en 16 år gammalt snart preskriberat mord, med en utredning på flera tusen sidor, som ingenstans ledde. Återigen får alla i Mordkommisionen bidra med sina individuella specialiteter och funderingar, att lägga sina bitar i det stora komplicerade pusslet. Och så blir boken nästan en pusseldeckare, med många trådar att följa.

Gunvald Larsson framträder i en mer positiv dager, och får några slutord om att han normalt sett 'tycker synd om nästan alla' han möter i sitt jobb - vilket vi tidigare inte insett utifrån hans kantiga yttre -  men det finns vissa 'självupptagna svin' som skor sig på andra, vilket gör honom rasande.

Fler kvinnor får ta plats i denna bok, och polisfruarna sticker fram en aning ur skuggorna. Dock vilar större delen av intrigen på 'nymfomani', en omhuldad myt mitt i den då pågående sexuella frigörelsen. När kvinnor inte längre döljer sin sexualitet blir de skrämmnade. Den överdrivna hotbilden av den 'omättliga kvinnan' känns idag enbart som dammig schablon.

Titeln Den skrattande polisen lånades av Charles Penrose gamla engelska Music Hall-låt med samma namn. Music Hall visades även på svensk TV på den tiden vi hade bara en eller två kanaler. Den mördade polisen hade börjat känna vittring, kände glädjen att komma lösningen på spåren, men han hann inte redovisa sin upptäckt. Martin Becks skratt när han inser att de gjort om hela Stenströms arbete helt i onödan, är nog av en helt annan art ...

Mannen på balkongen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1967)

I tredje boken har kommissarie Martin Beck och hans poliskollegor äntligen landat i Stockholm fullt ut. Brott sker i Vanadisparken, Tantolunden, och många gator är med i bilden. Kollberg har flyttat till Skärmarbrink och kommer därmed närmare Beck som bor kvar i Bagarmossen.

I denna bok fördjupas karaktärerna. Melanders minneskonst blir avgörande, en spricka märks mellan Gunvald Larsson och de övriga. Gunvald upplevs stel, omständlig och kvinnofientlig. Kollberg är systematisk och vapenmotståndare. Han ser inte vapen som bästa styrkedemonstration. Kollberg känner att allmänheten och pressen ser infångandet av brottslingar som ett tillfälligheternas spel, att polisen haft 'tur', snarare än skicklighet. Något som minskar betydelsen av hans arbete, som han vill se som ett medvetet arbete att göra nätet så finmaskigt som möjligt, för att hjäpa turen på traven. Det är hans plikt: Han önskar också att ungdomarnas växande narkotikamissbruk kunde bemötas via effektiv motargumentation, hellre än med hot.

Brottet, små flickor våldtas och mördas, lär vara inspirerat av en verklig seriemördare, som härjat 1958-1963, bland annat i Vita bergsparken. Saken är att jag själv växte upp där i närheten just dessa år. Och när jag tänker tillbaka på 1967, tillkomståret för just denna polisroman, hade jag en väninna som råkat ut för en blottare i en annan park. Jag minns att vi fick följa med henne till polisen, satt i väntrummet, när hon skulle titta igenom kataloger över möjliga förövare. Men hon hittade ingen likhet. Jag kan dock förstå hysterin så här i backspegeln, föräldrarnas rädsla, om morden nyligen varit nyhetsstoff. I boken startar föräldrar en 'frivilllig beväpnad skyddskår', vilket naturligtvis bara piskar upp lynchstämningen på ett negativt sätt.

Obehagligt, men knappt uttalat, är den koppling som kan anas mellan raderna, bilden som inte uttalas om ett samband mellan den känslomässigt hämmade mördarens handlande, och den kvinnliga sexuella frigörelsen, yttrat i kortkorta kjolar och nättrosor ...

En lättnad efter allt elände är paret Kristiansson och Kvant, 'radiopoliserna' som begärt flyttning till Solna. De som föredrar att glassa runt i sin 'radiopolisbil', men helst slipper tampas med brottslingar. Äntligen något att skratta kring, godmodigt, det vi vanliga civila kan relatera till. De får också illustrera att brottslingarna - trots allt - fångas av en slump, även om det är Martin Becks arbetsgrupp som fått fram en efterlysning och ett signalement att gå efter.

Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson (2011)

Denna spänningsroman, med genrebeteckningen glesbygd noir, segar sig fram i ett sakta mak som är effektfullt, illustrerande ett lugnt samhälle i glesbygd - åtminstone på ytan. Långsamheten är effektfull genom att balansera den stillastående sysslolösheten med ordfattiga dialoger, där personerna mer talar mellan raderna, vilket paradoxalt nog ökar lästakten mitt i stillheten. Men idyllen krackelerar, när sysslolösa ungdomar går från småkriminella inbrott till att via knark hamna i maffians skotteld.

Författarens debut lär ha varit aktion i högt tempo. Jag har inte läst den, men är tacksam att han valt att svänga helt åt motsatt håll, med tanke på att jag upplevde den enda aktionscenen i Den enögda kaninen, med brand och skottlossning, som mindre lyckad än resten av boken. Tempot är här inte effektivt.

Texten bygger sin 'spänning' med hjälp av olika mystiska drag, som dock inte fullföljs utan lämnas obesvarade - men annars vore det väl inte mystiskt - vi får aldrig veta om författaren ser verkligheten som mer än materiell, eller om det är jag-berättarens eget psyke som spelar honom olika spratt.

Författaren studerar kriminologi.

Mannen som gick upp i rök - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1966)

Detta är andra boken i serien om Martin Beck och hans arbetskamrater. Även denna gång kommer Stockholm bara i andra hand. Utredningen inleds i Budapest där en svensk journalist försvunnit. Detta roade mig för att jag själv turistat i Budapest, och därför kände jag igen namn på kvarter, utkiksplats, torg, Margaretaön med sitt bad etc. Jag kände mig nästan hemma.

Mordoffret är en mindre trevlig journalist, som visar sig ha smugglat och langat hasch, från Turkiet, via Östeuropa. Här kommer alltså det under 1960-talet växande drogmissbruket upp på agendan. Romantiteln Mannen som gick upp i rök blir därigenom dubbeltydig, syftar både på försvinnandet och haschrökning. Brottet uppstod vid lägenhetsbråk där alkoholkonsumtion var inblandat, alltså antagligen något av det vanligaste statistiskt sett. Det ovanliga är förövarens sätt att försöka undkomma upptäckt. Offret är på många sätt en parasit, alltså inte saknad av det laglydiga samhället, mer än av arbetsgivaren.

I denna historia poängteras polisernas lagarbete. Ungerska polisen visas fram som extremt effektiv, inte mycket undkommer deras vakande öga. I Sverige hänger mycket på Martin Becks förmåga att kombinera sin intuition med sin logiska kapacitet vid granskandet av detaljer. Hans kollega Kollberg är så samkörd att de verkar tänka samma sak utan att behöva uttala orden. Minneskonstnären Mellander fixar fram all info de behöver. Någon sidekick, typ Watson, finns inte. Däremot är Stenström en yngre kollega som inte alltid hänger med i de logiska svängarna, och därför behöver informeras - under Kollbergs irriterade suckande 'han får väl tänka själv' - och därigenom informeras även vi läsare.

Ett visst raljerande uppstår som kan roa. Läsaren kan också notera vilken typ av information Beck riktar in sig på vid flera tillfällen och själv fundera över vad dessa betyder och kan leda till, lite mer som vid en traditionell pusseldeckare. Så vi hänger med i spårandet.

Här växer alltså polisromanen fram steg för steg. Samtidigt noterar jag att boken är ett barn av sin tid, inte minst vad gäller könsroller. Romanen är helt dominerad av män. Kvinnor existerar endast som polisernas tjatiga småsura fruar, hemmafruar som behöver barn att sysselsätta sig med eftersom deras män så sällan har tid att komma hem. Som krydda finns också en ung kvinna, på skuggsidan, som beskrivs som 'lösaktig'...

Dödsklockan - Kerstin Ekman (1963)

Dödsklockan (1963) är Kerstin Ekmans första mästerverk. Hon har tagit steget fullt ut bort från den vanliga deckargenren och satsat på psykologiskt utmejslade karaktärer - med andra ord en roman. Och en oförglömlig psykologisk thriller, väl värd att läsas om - mer än en gång. Behandlingen av språket och den stegrade spänningen inför den svårlösta konflikt som uppstått, är helt underbar i sin suveränt enkla konstfullhet. Jag vill inte släppa boken utan önskar bara veta mer.

Ekman rör sig åter längre norrut, osäkert var, men i skogstrakter med gott om älg. Om inte Norrland, så åtminstonde Mellansverige en bit upp. Hela boken är dessutom mycket övertygande vad gäller älgjakt och jakthundar, känns fullständigt autentisk.

Jag vill inte avslöja något om intrigen, ifall ni ännu inte läst boken eller sett filmen från 1999. Man behöver inte vara intresserad av jakt för att uppskatta denna spännignsroman. Det är mängden utmejslade karaktärer och relationer som växer fram via subtil intrig och växande komplikation, som gör läsningen upplivande. Mänskliga skröpligheter och insikten att vem som helst kan hamna i bryderier och ljusskygga zoner. Och hur lätt det då är att lurar sig själv i förhoppningen att bevara sin respektabla yta ...

Bärgad skörd - Margit Söderholm (1952)

Det är första gången jag läser Margit Söderholm, som tillhörde de stora populära romanförfattarna i Sverige på 1940-50-talen. Driver dagg, faller regn var hennes genombrott 1943, och filmatiserades redan 1946. Den såg jag som ung, när man fortfarnade visade gamla svenska filmer på TV.

I högen med ärvda böcker fann jag Bärgad skörd (1952), som tilldrar sig i bondebygd under 1800-talet, lite obestämt var, antagligen i Mellansverige. Berättandet är naturligtvis lite trögt med dagens mått mätt, men med gott om trovärdig dramatik. En imponerande väl genomförd historia. Mest imponerad blev jag av förhöret hos häradsdomaren, och hela rättshistorien, som ger mig intrycket att Söderholm var väl inläst på området. Hjälten hamnar åtta månader i kall och beckmörk bekännelsekammare, en idag bortglömd skamfläck på vår rättshistoria.

Det imponerande är hur hjältens alla goda gärningar, här kan vridas och misstänkliggöras, allt passar ihop i en mycket skicklig intrig, som tummar på rättvisan och tvingar människor att begrunda sina liv. Ett annat tema i berättelsen är skillnaden mellan otillfredsställd åtrå och den kärlek som stärker oss, vilket fyller denna historia med en hel del heta känslor. Återigen fullt trovärdigt.

En mycket läsvärd engagerande historia alltså. I synnerhet för den som är intresserad av historiska romaner, trots att det inte är det historiska som var temat i sig.  

Sedan läste jag även Livets krona (1953) av samma författare. Visade sig vara en fortsättning med samma karaktärer. Även om början av boken tar om en del för att man ska komma ihåg vad som hände i förra boken, så har även denna bok sina poänger. Inte minst för alla som vill veta mer om karaktärerna. Men allra mest tyckte jag om den levande beskrivningen av hur folket reste till olika marknadsstäder, i det här fallet Stockholm, för att sälja de fåglar och de skinn man fått vid jakt, inte minst för att dryga ut kassan. Hur man reste samman som säkerhet, och hur olika landskap hade olika samlingsplatser. Man kan väl jämföra det med studentnationer, men här för handlare av olika slag. Mycket intressant. Kanske är detta en av anledningarna till alla gator i Stockholm med landskapsnamn? Jag tänker att de olika husen med olika landskapstillhörigheter, kan ha legat där gatorna i dag har just deras landskapsnamn, kanske?

I denna andra roman får jag också hållpunkt vad gäller tid, 1830-tal, och plats. Handlingen tilldrar sig i Hälsingland. Tidig frost, september 1836, förstörde skörden och skapade nöd 1837, slutet av denna roman.

Roseanna - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1965)

Har planerat att läsa hela Sjöwall-Wahlöös En roman om ett brott, dvs Martin Beck-seriens tio delar i någorlunda tätt svep nu i sommar. Har aldrig tidigare läst första boken, Roseanna (1965). Den känns inte som så mycket mer än en introduktion. På sin tid, 1965 då pusseldeckaren ännu dominerad, avvek den genom att vara polisroman, att följa en rad polisers vardag, oglamorös, ofta tröstlös och grå. Karaktärerna är huvudsakligen vanliga knegare.

Ett tema är slumpen. Vi får tidigt veta att polisens arbete sällan ger utdelning, att det är slumpen som avgör om en brottsling spåras upp och avslöjas. Så även i detta fall. En amerikansk turist har mördats på båtutflykt i Sverige, dumpats i Göta kanal och inte återfunnits förän månader senare. Enträget arbete leder till insamlade turistbilder och foton på möjliga kontakter med offret. Men förövaren spåras inte upp, utan återfinns av en ren slump. Hela brottet framställs som en slump, att offer och förövare möttes var en slump, att förövaren är psykopaten som 'råkar' döda offret, när förträngda skamkänslor projiceras och tar över.

Kanske skulle förövaren aldrig ha upprepat sitt brott om inte polisens metod för att få honom att avslöja sig själv, provocerat fram en reaktion genom att gillra en liknande situation. Att de lyckas är alltså inget de kan vara stolta över. De har både gått över lagens gräns och riskerat livet på en ung kvinnlig medarbetare.

Mordet utlöstes av psykologiska orsaker, främst manlig rädsla för kvinnlig sexualitet, rädsla inför den nya fria kvinnan som vågar ta initiativ. 1960-talets sexuell frigörelse krockar med äldre renhetsideal. Det oroande är, att ifall vi ska se polisens provokation, deras gillrade fälla, som främsta brottet, blir konsekvensen att de kvinnliga offren 'har sig själva att skylla', de har ju också 'provocerat' genom slå sig i slang med en främmande man. Jag slår alltså ihop boken med en obehaglig känsla.

I denna första bok i serien sker alltså mordet utanför Stockholm. Inte förrän i slutet börjar jag uppleva en inledning till den Stockholmsskildring som de senare böckerna trots allt är. Nu börjar jag hoppas på nästa bok som något mer ...

Maigret s'amuse - Georges Simenon (1956)

Denna Maigret-historia verkade lovande eftersom titeln säger att han roar sig. Han har nämligen lovat att äntligen ta tre veckor semester - och inte bryta detta löfte, arbetsnarkoman som han är. Beslutet kommer dock så sent att alla hotell på den traditionella turistorten Sables d'Olonne (det var väl där Tati spelade in Semestersabotören?) är fullbokade. Maigret och hans fru beslutar då att semestra i Paris, flanera på gatorna och äta alla måltider på restaurang. Och han lyckas faktiskt, trots att många är skeptiska.

Jag glömmer ofta att Simenon egentligen var belgare, eftersom Maigret tillhör Paris-polisen. Just denna bok känns dessutom extra mycket Paris-historia, med tanke på alla kända gatunamn som dyker upp under Maigrets 'semestrande'. Självklart inträffar ett mord samtidigt som semestern inleds, som Maigrets assistent får ta över som vikarie. Madame Maigret har nog svårt att tro att han då skall kunna hålla sig borta från kontoret, men det gör han! Hans semesternöje blir i stället att leka 'amatördeckare', och följa med utredningsarbetet via tidningarnas rapporter, samt luska lite via några samtal med en sin läkare (de två möjliga misstänkta är läkare).

Denna metod, där jag tvingas läsa fejkade tidningsartiklar, gör att det tar lite längre tid innan berättelsen börjar intressera mig. Men till slut blir jag road, inte minst av Maigrets lycko-känsla över att slippa ta ansvar för fallets utgång och bara 'leka allmänhet', och naturligtvis av hustruns avvaktande hållning till hurhan verkligen ska kunna hålla sig borta fårn kontoret, hon tänker minsann inte tvinga honom att hålla ett sånt löfte. Vid ett par tillfällen kommer han på nyttiga ledtrådar och sänder dem som 'anonyma' tips till poliskontoret, så som allmämnheten brukar göra.

När jag läser blir det uppenbart för mig hur psykologiska historierna kring Maigret är. En traditionella pusseldeckare är oftast helt inriktad på gåtor, stängda-rummet mysterier etc. Karaktärerna i historierna blir aldrig mer än platta klichéer. Vi ska leta ledtrådar, inte fördjupa oss i personerna.

På sidan 127 i Maigret s'amuse, sitter dock kommissarien och tänker på att han egentligen inte alls tänker på brottet, han vill inte göra några logiska rekonstruktioner. Istället är det somom personerna i dramat levde inuti honom, hankänner sig in i dem, och väntar på att de ska kliva ur skuggan och levandegöra den enda sanna lösningen av alla möjliga.

Jag tänker att detta måste också vara författaren Simenons egen skrivmetod, att karaktärerna lever i honom och stiger fram en och en för honomn, liksom i sitt alter-ego Maigret. Simenon var ju alldeles kopiöst produktiv, skrev felra böcker om året, varav 72 st om Maigret. Och det vi tycker om måste vara det psykologiska inkännandet, vilket ju är den typ av deckare som levt kvar längst. Serier där vi lär känna några huvudpersoner bit för bit ...

Den brinnande ugnen - Kerstin Ekman (1962)

Det är inte första gången jag läser Den brinnande ugnen av Kerstin Ekman, men det är första gången jag läst den så tätt efter De tre små mästarna (1961), att jag lagt märke till att David Malm är med i båda böckerna. I föregående bok var han ung nybakad konststudent, i denna restaurerar han en gammal kyrkomålning. Kerstin Ekmans romaner är inte bara bildrika, hela landskapet levandegörs liksom varje detalj i handlingen. Ofta ingår konst av något slag, ofta målningar. I Den brinnande ugnen ingår alltså en kyrkomålning i handlingen, som både anspelar på en bibeltext och gett titeln på boken. Intressantare är att när scenbilden för de kommande händelserna målas upp i bokens inledning, så jämförs den just med en tavla. Det som skall vara en fiktiv verklighet, ett uppländskt bondbygd med prästboställe, klockstapel och mjölkpall, beskrivs "denna kyliga april" som "en smula overklig". Och fortsätter:

"Himlen upptar fyra femtedelar av tavlan och drar i köldgrönt mot horisonten. Sjön är stilla som en pappskiva och man får en känsla av att man kan knacka på den och få fram ett torrt ljud utan eko."

Längre ner konstateras dessutom att denna uppländska leråker "försöker spela teater". Det bäddas för dramatik. En frän obehaglig lukt som inte borde finnas där...

Till en början tyckte jag att resten av boken var ett steg tillbaka efter De tre små mästarna,  där landskapet hade en så stor huvudroll som väckte intresse. Även karaktärerna var där djupare utvecklade. Vi tycks vara tillbaka i den traditionella pusseldeckaren. I deckarens urtid var det inte nödvändigt med mord, Sherlock Holmes löste även stöldmysterier, eller till och med radera ut indicier för att påvisa att inget brott förelåg. Numera har vi vant oss vid att deckare = mord. Länge håller Ekman oss fångna i en psykologisk brinnande ugn, ett närapå tradigt pyromanmysterium, ända tills allt i slutet knyts ihop på ett mycket intelligent sätt, och jag kan konstatera att ett dödsfall har trots allt funnits med hela tiden - Ekman har bara undvikit att uppmärksamma det.

Mycket listigt! Och väl värd att läsas om än idag, även om den inte tillhör storverken.