Kurserna har pågått mycket intensivt. Ingen tid för fri läsning, inte ens på bussen. Och inga hela böcker. Analystentan gick över förväntan. Vi analyserade HC Andersens saga Skuggan. Vilket först kändes hopplöst. Är inte svag för HC Andersen, för mycket melankoli kanske. Föredrar folkssagor, framför konstsagor. Skuggan passar inte för barn. Huvudpersonen blir helt kallt halshuggen på slutet. Däremot finns det flera möjliga tolkningar för vuxna. Jag tog upp flera, bl a psykologisk syn och även en gnutta Platon på slutet. Uppskattades av läraren.
På Elin Wägner-kursen var det min tur att göra gruppens stora sammanfattning, och det blev snärjigt som sjutton. Trots att jag är mycket imponerad över alla hennes böcker, ska det bli skönt att bara ha en kurs att följa från 22 december. Senaste arbetsområdet gällde 'Det kvinnliga arvet' och innehöll inga romaner alls, utan först var det en slags historiebok Tusen år i Småland, som jag som historieintresserad blev mycket förtjust i. Och så var det biografin över Selma Lagerlöf. Eftersom den senare är tjock i två band, koncentrerade vi oss främst på Gösta Berlings Saga, den sprudlande skrivlusten, och Första världskriget-åren, då skrivkrampen låg som en rävsax över henne. Vi skulle jämföra Wägners analys av Gösta Berlings saga, med en annan feministisk litteraturvetares analys, Lisbeth Larsson. Mycket intressant. Jag riskerade dock hela tiden att halka in i Selma Lagerlöf, det är så lätt att dras in i den mäktiga romanen, än att distansera sig och jämföra analyserna. Båda var i alla fall överens om att det är majorskan som är huvudpersonen, den runt vilken hela historia kretsar. Det finns ett mor-dotter tema som är mycket starkt och upprepas i många varianter.
Lite betänksam blev jag över den oerhört självbiografiskt centrerade analysen. Allt var taget ur hennes liv. Men det var väl så på den tiden. Även Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi över Elin Wägner är maximalt centrerat på författaren, allt skall tolkas som kalkeringar ur författarens liv. Jag är inte sen att hänvisa till att författande alltid beroende av en författares erfarenheter. Men det finns ingen anledning att ta ifrån författaren det konstnärliga. Erfarenheter handlar inte bara om det direkta egna livet, utan lika mycket om läsning och funderingar kring den skapande processen.
En mycket intressant detalj rör dock Wägners långa utläggning kring vem som möjligen kunde vara förebild för majorskan på Ekeby. Och berättar där om en 'lagmanska' som var en livs levande 'woman in the attic', som vi säger idag. Mannen förklarade henne galen och förpassade henne till övervåningen, där han lät henne sitta inlåst i 15 år. Medan han själv gifte om sig med en 16-årig flicka, släkting till henne. Helt sjukt. När han dog, klev hon dock ner och tog tillbaka makten, drev på egen hand i 16 år den bruksrörelse de ägde. Mer galen än så var hon inte. Unga frun försvann spårlöst - det äktenskapet var ju aldrig legitimt.
Parallellt med detta har den litteraturhistoriska kursen inletts, som följer på den rena analyskursen. Där vi börjar med Bibeln och Homeros och skall gå fram t.o.m. Renässans och Barock. Eftersom Elin Wägner tagit så mycket tid de senaste tre veckorna känner jag mig oerhört splittrad där. Inte minst för att vi där mest läst bitar ur antologier. Det var läsning på egen hand. Litteraturlistan är mycket diger och innehåller också mycket intressant av kvinnliga författare som det tidigare inte talats så mycket om - som en balans och motbild. Dock verkar dessa ändå bortsållade i själva kursen. Läraren gör ett 'urval' och vi hinner inte allt. Så det är bar att inse. Det blir att stressa igenom kursen och sedan får jag börja från början och ta med alla sidoverk, och läsa allt som valts bort - på egen hand.
Grupparbetet gällde dock åter det grekiska dramat. Aischylos Agamemnon, 458 f kr, som känns så gammal och där tekniken lutar sig nästan enbart på en skådespelare i taget i dialog med körledaren. Kören är mycket dominant. Lite svårt att känna in sig i. Att jämföra med Euripides Medea, 431 f Kr, 27 år som känns som 70 år i skillnad. I Medea har kören degraderas till någon sorts stämningsmätare, uttryckande medkänsla, inte spela med och ifrågasätta som i Agamemnon. Misogyna är dom båda två, men det hörde ju till tiden, dock visar de viktiga kvinnorollerna att det måste ha funnits en kvinnopublik att tala till. Medea vann dock inte dramatävlingen på sin tid, 431. Den var antagligen inte politiskt korrekt nog.
Agamemnon visar vad som händer det dygn den grekiska härföraren återvänder från Trojanska kriget. Han mördas av sin fru, som gått och grunnat på sin hämnds, vid avresan till Troja hade han offrat deras dotter till gudarna för att få krigslycka. Minst sagt bestialiskt, lika bestialiskt mördad blir han. Vi har också läst utdrag ur Iliaden och där framkommer att konflikten till stor del ligger mellan Hjältekrigaren Akilles och Agamemnon, den girige, självisk, late, vilket Akilles föraktar. Just igår kväll visade de Hollywood rullen Troja, som bygger just på Iliaden, men här visar man både inledning och avslutningen med trojanska hästen, trots att det inte är med i Iliaden, där detta var underförstått, något man inte behövde berätta eftersom det var allmängods. Dock måste moderna tittare få förklaingarna. Allt stämde naturligtvis inte. I Iliaden får man återblickar på de 10 åren av krig. I filmen kännes hela förloppet inte som mer än en vecka. Exempelvis är Hectors lille son lika liten baby hela tiden.
En annan lustighet gäller att jag idag fick hem en Shakespeare-bok jag beställt från Atlantis. Den ingår i de gamla vackra Atlantis väljer ur världslitteraturen, de med turkos-marmorerade pärmar. Denna från 1985, men som ny. Varför jag beställde den särskilt var för att den innehåller en Shakespeare-pjäs jag aldrig tidigare hört talas om: Troilus och Cressida. Det låter ju som ett antikt tema, men hur visste jag inte. Den visar sig behandla trojaner och akajer från Iliaden. Alla kända, plus några tillägg. Man påstår att den kanske blivit bortglömd just för att man inte riktigt vet om den är en tragedi, eller snudd på komedi. Det blir spännande ...
I alla fall lär det vara lika mycket fredsförespråkande, krigsmotstånd, som Homeros Iliaden. Trots att han tvingades lägga in mängder av krigsscener, eftersom det var det som publiken ville höra. Apropå så har jag även fått tag på Sven Delblancs Homerisk hemkomst. Som behandlar just hans läsning av Iliaden. Mycket uppfriskande.
2009-11-30
2009-11-10
diverse snabbläsning
Förra veckan stressade jag med sluttentamen i analyskursen. Då är det som vanligt mina bussresor till och från jobbet som tjänstgör som andningshål. Kriteriet är då 'lättläst', slippa analysera medvetet.
Först en närapå självbiografisk roman av Lotta Thell, Utan en tanke. Köpte den när jag läst om bristande pedagogik för unga missbrukare på Hasselakollektiven. I synnerhet hur sexistiskt nedtryckta unga kvinnor blev. En bok tung att läsa, väckte en klaustrofobisk lägerkänsla. Och jag frågar mig liksom Primo Levi, som satt i naziläger: Vad är en människa?
Vill man bryta ner en människas självförtroende? Tvingas sudda ut sig själv, inte få tid till egna intressen. Hur ska man då bygga upp en människa att klara sig utanför kollektivet? En känsla av mening saknas. Vad lever man för? Önskningar för framtiden? Allt sånt är utsuddat.
Jag hade även del två, I skuggan av värmen, samma huvudperson men sju år senare. Efter att ha slutat knarka några år, hunnit skaffa sig hund och jobb som väktare, satte dock är mobbning igång där, så då krackerlerade orken att leva, och heroin blev åter 'lösningen'.
Huvudpersonen hittar i alla fall kärlek, även om hon inte vågar tro på det. Hon vill sluta knarka för att få behålla relationen, men orkar inte riktig. En mycket suggestiv roman, om ångestkänslorna kring denna konflikt att älska en man - dessutom polis - som först inte förstår att hon har problem, försöka dölja sina knarksnedsteg ... om och om igen. Oerhört känslosamt och suggestivt, vill inte sluta läsa. Ända tills slutet, när polisen som målats upp som ofelbar, känslosam, förstående, 'dröm-mannen', när han blir så besviken att han slår henne blodig.
Där försvann all min sympati. Allt som känts äkta, kändes inte längre äkta. Den fantastiske mannen kändes inte längre trovärdig. De två böckerna var bra och intressanta, med följande delar vill jag inte läsa. Jag har förlorat förtroendet för äktheten. Att han spöade upp henne och hon säger 'det är okej, nu är vi kvitt' ... nej, den lösningen duger inte för mig. Så ska inte en polis göra. Det är något lurt. Han har tydligen själv problem, men de har inte kommit fram i boken.
Den här typen av romaner handlar mest om att få uttrycka sig själv, sin situation, få utlopp för upplevelser, och säkert finns det en igenkänningsfaktor som är viktig för andra läsare.
Annat jag läst - inte på bussen, utan som insomning - är några av Jane Austens ungdoms-försök. Litteraturvetaren Vivi Edström gav iår ut en bok om Jane Austen och jag kombinerar den njutningsfulla läsninen av den boken, i små stycken, med omläsning av Jane Austens samlade verk (de tål att läsas många gånger). Hennes anteckningsböcker från ungdomen finns utgivna i tre böcker, varav en på svenska: Kärlek och vänskap och andra tidiga verk.
Titelverket Kärlek och vänskap skrev hon som 14-åring, liksom strax därefter Lesley Castle och den är hejdlöst burlesk. Hon frossar i burlesk ironi, där folk tänker och talar och beter sig tvärt emot vad all konvenans säger. Fullständigt hejdlöst och därför roligt.
Hon har också skrivit sin egen Engelsk Historia, lika hejdlös den. Hon går igenom de engelska regenterna från Henrik IV till Karl I, helt ohistorisk skvallerkrönika, maximalt subjektiv, älskar Maria Stuart och hatar därför Elizabeth I osv.
I följande lösrykta 'brev' (det mesta är skrivet i brevform) märks det att hon blir äldre, 16-17 år, och därmed också mer 'nyanserad', så pass att jag som inte känner mig hemma i tiden, har lite svårare att förstå det roliga. Däremot finner jag nöje i att känna igen en rad namn, t ex Musgrove, som kommer att dyka upp i hennes senare romaner. Säkert uppfanns hennes fantasivärld, säkert i samtal med syster Cassandra, ungefär som syskonen Brontë hade sina världar att leka kring. Att spinna vidare på inför framtiden. En begynnande människokännedom. Iakttagandet av hur människor reagerar och interagerar. Inklusive allt ologiskt ...
Först en närapå självbiografisk roman av Lotta Thell, Utan en tanke. Köpte den när jag läst om bristande pedagogik för unga missbrukare på Hasselakollektiven. I synnerhet hur sexistiskt nedtryckta unga kvinnor blev. En bok tung att läsa, väckte en klaustrofobisk lägerkänsla. Och jag frågar mig liksom Primo Levi, som satt i naziläger: Vad är en människa?
Vill man bryta ner en människas självförtroende? Tvingas sudda ut sig själv, inte få tid till egna intressen. Hur ska man då bygga upp en människa att klara sig utanför kollektivet? En känsla av mening saknas. Vad lever man för? Önskningar för framtiden? Allt sånt är utsuddat.
Jag hade även del två, I skuggan av värmen, samma huvudperson men sju år senare. Efter att ha slutat knarka några år, hunnit skaffa sig hund och jobb som väktare, satte dock är mobbning igång där, så då krackerlerade orken att leva, och heroin blev åter 'lösningen'.
Huvudpersonen hittar i alla fall kärlek, även om hon inte vågar tro på det. Hon vill sluta knarka för att få behålla relationen, men orkar inte riktig. En mycket suggestiv roman, om ångestkänslorna kring denna konflikt att älska en man - dessutom polis - som först inte förstår att hon har problem, försöka dölja sina knarksnedsteg ... om och om igen. Oerhört känslosamt och suggestivt, vill inte sluta läsa. Ända tills slutet, när polisen som målats upp som ofelbar, känslosam, förstående, 'dröm-mannen', när han blir så besviken att han slår henne blodig.
Där försvann all min sympati. Allt som känts äkta, kändes inte längre äkta. Den fantastiske mannen kändes inte längre trovärdig. De två böckerna var bra och intressanta, med följande delar vill jag inte läsa. Jag har förlorat förtroendet för äktheten. Att han spöade upp henne och hon säger 'det är okej, nu är vi kvitt' ... nej, den lösningen duger inte för mig. Så ska inte en polis göra. Det är något lurt. Han har tydligen själv problem, men de har inte kommit fram i boken.
Den här typen av romaner handlar mest om att få uttrycka sig själv, sin situation, få utlopp för upplevelser, och säkert finns det en igenkänningsfaktor som är viktig för andra läsare.
Annat jag läst - inte på bussen, utan som insomning - är några av Jane Austens ungdoms-försök. Litteraturvetaren Vivi Edström gav iår ut en bok om Jane Austen och jag kombinerar den njutningsfulla läsninen av den boken, i små stycken, med omläsning av Jane Austens samlade verk (de tål att läsas många gånger). Hennes anteckningsböcker från ungdomen finns utgivna i tre böcker, varav en på svenska: Kärlek och vänskap och andra tidiga verk.
Titelverket Kärlek och vänskap skrev hon som 14-åring, liksom strax därefter Lesley Castle och den är hejdlöst burlesk. Hon frossar i burlesk ironi, där folk tänker och talar och beter sig tvärt emot vad all konvenans säger. Fullständigt hejdlöst och därför roligt.
Hon har också skrivit sin egen Engelsk Historia, lika hejdlös den. Hon går igenom de engelska regenterna från Henrik IV till Karl I, helt ohistorisk skvallerkrönika, maximalt subjektiv, älskar Maria Stuart och hatar därför Elizabeth I osv.
I följande lösrykta 'brev' (det mesta är skrivet i brevform) märks det att hon blir äldre, 16-17 år, och därmed också mer 'nyanserad', så pass att jag som inte känner mig hemma i tiden, har lite svårare att förstå det roliga. Däremot finner jag nöje i att känna igen en rad namn, t ex Musgrove, som kommer att dyka upp i hennes senare romaner. Säkert uppfanns hennes fantasivärld, säkert i samtal med syster Cassandra, ungefär som syskonen Brontë hade sina världar att leka kring. Att spinna vidare på inför framtiden. En begynnande människokännedom. Iakttagandet av hur människor reagerar och interagerar. Inklusive allt ologiskt ...
Dialogen fortsätter - Elin Wägner (1932)
1932 var det åter dags för Elin Wägner att skriva en politisk tendensroman. Drygt 10 år hade gått sedan kvinnorna fått rösträtt i Sverige, och efter det tycktes de flesta somna om. Romanens titel signalerar klart och tydligt att hon vill att dialogen mellan män och kvinnor måste få fortsätta. Det är inte tid att soman om.
Som så ofta i Wägners romaner är det ett myller av karaktärer, som stiger fram levande, och representerar olika synsätt. Och därför så mycket svårare att försöka fånga på några få rader. Birgitta Wistrand skrev i Elin Wägner i 1920-talet (2006) att hennes huvudtema, som så ofta, är tre K: Kvinnor - Kärlek - Krig. Kvinnors situation naturligtvis. Kärleken är kvinnans förhållande till männen, dialogen könen emellan. Och tyvärr tvingades hon leva sitt liv under båda de två stora världskrigen. Redan nu 1932 känner hon hotet. Hon känner hur Hitler rustar.
Hon har också läst en rad böcker som funnit spår av modergudinnor och ev. matriarkat i tidigare kulturer. Detta intresserar och inspirerar till nya hypoteser, nya möjliga ämnen för dialog. Gunilla Domellöf målar i Mätt med främmande mått (2001) också upp tre teman, men här schematiskt kring Madonnan/modersrollen, och hur detta framställs i romanen ur tre synvinklar, från Faderns - Moderns - Dotterns synvinkel.
Det är alltså en triad, liknande Demeter och Kore, där Kore lever vinterhalvåret i underjorden hos Hades, men sommarhalvåret hos sin moder Demeter. Alltså till skillnad från Fader - Sonen - & den Helige Ande - som raderat ut den kvinnliga livsprincipen helt.
I romanen finns patriarker, bl a en präst, som vill förandliga kärleken, och vill att kvinnan skall vara som jungfru maria, orörd. Han ser sin egen hustru som ett barn, hon är inte jämlik, och han har svårt att se hennes förmåga. Samma beteende har bankdirektören. När hans hustru lämnar honom för att han inte tillerkänner henne modersrollen för de gemensamma barnen, då skaffar han genast en ny lydig dockhustru.
Modern, som brutit sig loss, skapar en egen handelsträdgård. Efter en hård strid med tistlar har hon lyckats skapa ett frodigt paradis, som hon kan leva på.
Mängder av olika teman finns invävda, kvinnors strävan att motsätta sig krigsrustningar. Modern har av en händelse hamnat i riksdagen (efterträdare till en riksdagsman som värvat henne till sin vallista, mest för att vinna kvinnoröster - men så dör han av hjärtslag), i samma riksdag som hennes man sitter och undrar hur dumma de varit som låtit kvinnorna få rösträtt, om de bafa hållit emot skulle den modenycken ha blåst förbi ...
En mycket känd scen gäller ett landstingsutskott som skall planera förlossningsvården i det nya 'folkhemmet'. Lokala barnmorskor rationaliseras bort, stora sjukhus efter statistiska tabeller. Medan en kvinnlig kommission som bett att få samarbeta och komma med förslag, får sitta i väntrummet under hela planeringen, för at sedan bara tacka och ta emot deras 'eleganta' förslag. Ingenting är som kvinnan, modern, själv önskar att det vore.
Att kvinnor inte vill föda barn eller tvingas abortera foster illegalt (båda delarna av ekonomiska skäl) likställs med kvinnlig krigföring - kvinnan vill inte föda soldater, söner som bara tas ifrån henne. Inte heller har hon ekonomisk möjlighet. Detta är de nya döttrarna, Kore som går ner i underjorden när krigets kyliga höstvindar hotar. Liksom Artemis, jägargudinnan, Apollons tvillingsyster som bär pil och båge. Hon är redo för strid. Den kärleksvägrande Lysistrate finns som en hägring, men inte stark ... kärleken finns där, mellan Märta Cronberger (Artemis) och konstnären Johan Hallinder, den feministiskt påverkade mannen, som vill att kvinnorna skall ställa krav på männen, för att hindra kriget. Det är som om tanken på Lysistrate finns mer undermedvetet hos mannen, än hos kvinnan.
Romanen är bred - där finns mycket att svälja. Och jag tycker om den. Den är sprängfylld av symboler, inte misnt blomstersymbolik. Den kommer att tåla många omläsningar.
Som så ofta i Wägners romaner är det ett myller av karaktärer, som stiger fram levande, och representerar olika synsätt. Och därför så mycket svårare att försöka fånga på några få rader. Birgitta Wistrand skrev i Elin Wägner i 1920-talet (2006) att hennes huvudtema, som så ofta, är tre K: Kvinnor - Kärlek - Krig. Kvinnors situation naturligtvis. Kärleken är kvinnans förhållande till männen, dialogen könen emellan. Och tyvärr tvingades hon leva sitt liv under båda de två stora världskrigen. Redan nu 1932 känner hon hotet. Hon känner hur Hitler rustar.
Hon har också läst en rad böcker som funnit spår av modergudinnor och ev. matriarkat i tidigare kulturer. Detta intresserar och inspirerar till nya hypoteser, nya möjliga ämnen för dialog. Gunilla Domellöf målar i Mätt med främmande mått (2001) också upp tre teman, men här schematiskt kring Madonnan/modersrollen, och hur detta framställs i romanen ur tre synvinklar, från Faderns - Moderns - Dotterns synvinkel.
Det är alltså en triad, liknande Demeter och Kore, där Kore lever vinterhalvåret i underjorden hos Hades, men sommarhalvåret hos sin moder Demeter. Alltså till skillnad från Fader - Sonen - & den Helige Ande - som raderat ut den kvinnliga livsprincipen helt.
I romanen finns patriarker, bl a en präst, som vill förandliga kärleken, och vill att kvinnan skall vara som jungfru maria, orörd. Han ser sin egen hustru som ett barn, hon är inte jämlik, och han har svårt att se hennes förmåga. Samma beteende har bankdirektören. När hans hustru lämnar honom för att han inte tillerkänner henne modersrollen för de gemensamma barnen, då skaffar han genast en ny lydig dockhustru.
Modern, som brutit sig loss, skapar en egen handelsträdgård. Efter en hård strid med tistlar har hon lyckats skapa ett frodigt paradis, som hon kan leva på.
Mängder av olika teman finns invävda, kvinnors strävan att motsätta sig krigsrustningar. Modern har av en händelse hamnat i riksdagen (efterträdare till en riksdagsman som värvat henne till sin vallista, mest för att vinna kvinnoröster - men så dör han av hjärtslag), i samma riksdag som hennes man sitter och undrar hur dumma de varit som låtit kvinnorna få rösträtt, om de bafa hållit emot skulle den modenycken ha blåst förbi ...
En mycket känd scen gäller ett landstingsutskott som skall planera förlossningsvården i det nya 'folkhemmet'. Lokala barnmorskor rationaliseras bort, stora sjukhus efter statistiska tabeller. Medan en kvinnlig kommission som bett att få samarbeta och komma med förslag, får sitta i väntrummet under hela planeringen, för at sedan bara tacka och ta emot deras 'eleganta' förslag. Ingenting är som kvinnan, modern, själv önskar att det vore.
Att kvinnor inte vill föda barn eller tvingas abortera foster illegalt (båda delarna av ekonomiska skäl) likställs med kvinnlig krigföring - kvinnan vill inte föda soldater, söner som bara tas ifrån henne. Inte heller har hon ekonomisk möjlighet. Detta är de nya döttrarna, Kore som går ner i underjorden när krigets kyliga höstvindar hotar. Liksom Artemis, jägargudinnan, Apollons tvillingsyster som bär pil och båge. Hon är redo för strid. Den kärleksvägrande Lysistrate finns som en hägring, men inte stark ... kärleken finns där, mellan Märta Cronberger (Artemis) och konstnären Johan Hallinder, den feministiskt påverkade mannen, som vill att kvinnorna skall ställa krav på männen, för att hindra kriget. Det är som om tanken på Lysistrate finns mer undermedvetet hos mannen, än hos kvinnan.
Romanen är bred - där finns mycket att svälja. Och jag tycker om den. Den är sprängfylld av symboler, inte misnt blomstersymbolik. Den kommer att tåla många omläsningar.
2009-10-30
Epikanalys - Mörkrets Hjärta
Sista steget i analyserandets trestegsraket gällde Epik, dvs berättande text. Ursprunglingen skrevs all epik på vers, orimmat, t ex som hexameter. Men numera menar man främst romaner och noveller när man talar om epik.
Som analysobjekt skulle vi ta Joseph Conrads Heart of Darkness (Mörkrets hjärta). Haha! Något mer sönderanalyserat finns väl inte. Eller så kan man se det som att det finns hur många möjliga vinklingar som helst. Och det är väl det som är det intressanta. Just det är ju kriteriet för en 'modern' text, det arketypiskt moderna - mångfalden av tolkningsmöjligheter.
I Sverige kallas den kortroman, i andra länder ofta långnovell. Den är på ca 100 sidor, så det är ett gränsfall åt båda hållen. Den skrevs 1899 och publicerades först i tre delar i en populär tidskrift, vanlig i alla britternas kolonier. 1902 gavs den ut i bokform.
Jag har läst den flera gånger, på egen hand och inom universitetskurser (Engelska och Litteratur). Den är ett måste. Ändå känns den alltid flyktig. TS Eliot inleder sin dikt The Waste Land med ett citat ur den, 'Mistah Kurtz - he dead' . Jag läste Olof Lagercrantz Resa med Mörkrets hjärta, någon gång i början av 1990-talet. En mycket intressant läsning, men inte fick jag något slutgiltigt grepp om den för det. I den vevan gav Sven Lindkvist ut Utrota varenda djävel! en bok om imperialistisk rasism, mycket bra, men fasansfull. Dess titel är också hämtad ur Mörkrets hjärta.
I vår kurs nu skulle vi analysera den, tre och tre i grupp. Vilket inte gjorde saken lättare, eftersom det finns så många möjliga tolkningar. Här ger jag ingen heltäckande tolkning, men vill notera vad jag upptäckte som 'nytt' den här gången. Typiskt för en sån här text att man alltid upptäcker nya saker.
Eftersom jag nu lärt mig att titta lite närmare på formen, inte bara kontext och innehåll, så noterade jag i synnerhet att Marlow satt som en Buddha-bild när han berättade som sina upplevelser.
Tidigare gjorde hoppandet fram och tillbaka i tiden att texten kändes extra ogripbar. De tre delarna har alla samma ramberättelse. Fem vänner har träffats på en båt vid Themsens mynning, med Londons silhuett skönjbar. Vännerna är en bolagsdirektör, en bokhållare, en advokat, en obestämd Jag-berättare och så Marlow, som är den ende riktige sjömannen, utan att riktigt se ut som en tvättäkta sjöman. Bolagsdirektören är den som ger trygghet genom sitt Lots-utseende. Kom att tänka på att dessa män, dessa yrkeskategorier, ger bilden av det företag som själva imperialismen byggde på. Den ytligt förtroendeingivande, handeln, pengarna, och så lagvrängarna som får till det efter eget ändamål. Jagberättaren är en okritisk beundrare av allt det stortartat brittiska, deras storartade utbredande av 'civilisationen'.
Bara Marlow avviker. Och han tar över ordet efter bara några sidor och behålla det sedan i stort sett hela tiden. Han sitter som en Buddha, blundar som om han mediterar. Och begrundar lidandet, försöker betrakta det objektivt, men det går inte alltid.
Han berättar att hade rest i asiatiska farvatten under sex år innan historien i Mörkrets hjärta, och där fått insikter om civilisation, så pass att när han återvände till sina vänner i London, ville han 'civilisera' dem. Här ser vi alltså en motsättning. Marlow tycker inte att London är den mest civiliserade och mest fantastiska staden. Den saknar något andligt balanserat som han fann i Asien. Den synvinkel vi får här är denna flyktiga doft av Asien, en imperialistisk europeisk ångvält och så den mystiska afrikanska urskogen, den natur som de betraktade som ett vilt vidunder, till skillnad från Europeisk natur, som nu var så välkammat civiliserat, välordnad för att skänka oss mat och inte mycket mer. Urskogen i Kongo var ett vidunder, ett monster, som svalde hela expeditioner med människor och djur som aldrig mer återfanns.
Marlow försöker tänka sig Europa lika vild, i en avlägsen urtid, som när Romarna kom och försökte utforska Themsen. Denna vilda respektive fjättrade natur hänför sig också till människornas inre psyke. Marlow uppfattar de svarta afrikanerna som 'fria', till skillnad från de s.k. civiliserade Europeerna. De vitas fernissa försvinner dock mycket snabbt i den heta fuktiga regnskogen.
Som analysobjekt skulle vi ta Joseph Conrads Heart of Darkness (Mörkrets hjärta). Haha! Något mer sönderanalyserat finns väl inte. Eller så kan man se det som att det finns hur många möjliga vinklingar som helst. Och det är väl det som är det intressanta. Just det är ju kriteriet för en 'modern' text, det arketypiskt moderna - mångfalden av tolkningsmöjligheter.
I Sverige kallas den kortroman, i andra länder ofta långnovell. Den är på ca 100 sidor, så det är ett gränsfall åt båda hållen. Den skrevs 1899 och publicerades först i tre delar i en populär tidskrift, vanlig i alla britternas kolonier. 1902 gavs den ut i bokform.
Jag har läst den flera gånger, på egen hand och inom universitetskurser (Engelska och Litteratur). Den är ett måste. Ändå känns den alltid flyktig. TS Eliot inleder sin dikt The Waste Land med ett citat ur den, 'Mistah Kurtz - he dead' . Jag läste Olof Lagercrantz Resa med Mörkrets hjärta, någon gång i början av 1990-talet. En mycket intressant läsning, men inte fick jag något slutgiltigt grepp om den för det. I den vevan gav Sven Lindkvist ut Utrota varenda djävel! en bok om imperialistisk rasism, mycket bra, men fasansfull. Dess titel är också hämtad ur Mörkrets hjärta.
I vår kurs nu skulle vi analysera den, tre och tre i grupp. Vilket inte gjorde saken lättare, eftersom det finns så många möjliga tolkningar. Här ger jag ingen heltäckande tolkning, men vill notera vad jag upptäckte som 'nytt' den här gången. Typiskt för en sån här text att man alltid upptäcker nya saker.
Eftersom jag nu lärt mig att titta lite närmare på formen, inte bara kontext och innehåll, så noterade jag i synnerhet att Marlow satt som en Buddha-bild när han berättade som sina upplevelser.
Tidigare gjorde hoppandet fram och tillbaka i tiden att texten kändes extra ogripbar. De tre delarna har alla samma ramberättelse. Fem vänner har träffats på en båt vid Themsens mynning, med Londons silhuett skönjbar. Vännerna är en bolagsdirektör, en bokhållare, en advokat, en obestämd Jag-berättare och så Marlow, som är den ende riktige sjömannen, utan att riktigt se ut som en tvättäkta sjöman. Bolagsdirektören är den som ger trygghet genom sitt Lots-utseende. Kom att tänka på att dessa män, dessa yrkeskategorier, ger bilden av det företag som själva imperialismen byggde på. Den ytligt förtroendeingivande, handeln, pengarna, och så lagvrängarna som får till det efter eget ändamål. Jagberättaren är en okritisk beundrare av allt det stortartat brittiska, deras storartade utbredande av 'civilisationen'.
Bara Marlow avviker. Och han tar över ordet efter bara några sidor och behålla det sedan i stort sett hela tiden. Han sitter som en Buddha, blundar som om han mediterar. Och begrundar lidandet, försöker betrakta det objektivt, men det går inte alltid.
Han berättar att hade rest i asiatiska farvatten under sex år innan historien i Mörkrets hjärta, och där fått insikter om civilisation, så pass att när han återvände till sina vänner i London, ville han 'civilisera' dem. Här ser vi alltså en motsättning. Marlow tycker inte att London är den mest civiliserade och mest fantastiska staden. Den saknar något andligt balanserat som han fann i Asien. Den synvinkel vi får här är denna flyktiga doft av Asien, en imperialistisk europeisk ångvält och så den mystiska afrikanska urskogen, den natur som de betraktade som ett vilt vidunder, till skillnad från Europeisk natur, som nu var så välkammat civiliserat, välordnad för att skänka oss mat och inte mycket mer. Urskogen i Kongo var ett vidunder, ett monster, som svalde hela expeditioner med människor och djur som aldrig mer återfanns.
Marlow försöker tänka sig Europa lika vild, i en avlägsen urtid, som när Romarna kom och försökte utforska Themsen. Denna vilda respektive fjättrade natur hänför sig också till människornas inre psyke. Marlow uppfattar de svarta afrikanerna som 'fria', till skillnad från de s.k. civiliserade Europeerna. De vitas fernissa försvinner dock mycket snabbt i den heta fuktiga regnskogen.
2009-10-23
Lyrikanalys
Som övningsanalyser fick vi arbeta med Bellman: Fredmans epistel nr 7. Och Stagnelius: Vän! i förödelsens stund. Lyriken är det jag känt mig mest osäker inför. Men det visade sig väcka enorm entusiasm i mig.
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.
Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.
Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.
Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:
"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.
Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.
Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.
Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:
"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."
Den namnlösa - Elin Wägner (1922)
Många av Elin Wägners böcker finner jag bara om jag dammsuger antikvariat. Jag hade turen att hitta Den namnlösa hittade jag den vägen. Dessutom en vacker utgåva från 1929, med färgillustrationer av Einar Nerman. Så vackra, att de hjälpte till att förhöja stämningen i romanen - ett vackert privatinbundet band. Boken har en jag-berättare, vilket känns ovanligt för Wägner. Däremot tilldrar sig historien nästan helt i en småländsk prästgård. Och här finns för mig roande samband med Åsa-Hanna. Hennes grav, barn och barnbarn, finns med även här. Vi befinner oss alltså i samma prästgård som på hennes tid, men två generationer senare. Vi möter dottersonen till prästen Mossbäck som vigde Åsa-Hanna. Nu är det han som är andligt dogmatisk präst i samma by. När en av Åsa-Hannas döttrar lider i sitt äktenskap har han ingen tröst att ge. Skilsmässa ser han inte som en möjlighet, människan skall lära sig att fördra med sina olyckor. Ida däremot hade flyttat till Stockholm och blivit 'fin dam'. Hennes familj är alltså fortfarande kluven mellan landsbygdens andliga grepp och den moderna tidens stadsmässiga pengaekonomi. Men det är inte det boken handlar om.
Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.
Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.
Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.
Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.
Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.
Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.
Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Prästens syn och Rakels egen mixas ihop. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera en 'lust' i henne, att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.
Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!
Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.
Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.
Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.
Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.
Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.
Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.
Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Prästens syn och Rakels egen mixas ihop. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera en 'lust' i henne, att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.
Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!
2009-10-16
Åsa-Hanna av Elin Wägner (1918)
Åsa-Hanna är en av Elin Wägners mest uppmärksammade romaner och i min bokhylla står en nyutgåva från 1979. En vacker, liten och behändig utgåva, 236 sidor. Men verket är större på alla sätt än formatet antyder. Jag har Irja Browallius Elida från Gårdar, i samma behändiga serie. Båda böckerna innehåller en nerbrunnen gård.
Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne. Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.
Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid. Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.
Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.
Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.
I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.
Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.
Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.
Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.
Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.
PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.
Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne. Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.
Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid. Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.
Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.
Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.
I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.
Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.
Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.
Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.
Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.
PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.
***
De första gånger jag läste Åsa-Hanna sympatiserade jag mycket med hennes rädslor och kampen att hålla skenet uppe. Vid omläsning femton år senare, ser jag mer till Wägners skickliga stil. Romanen har ingen allvetande berättare, utan texten rör sig från medvetande till medvetande, och så lär vi känna den stora mängden av karaktärer trots att texten är relativt kort. Ett kraftprov är Åsa-Hannas bröllop, där vi får träffa de flesta i byn. Med få meningar/tankar möter vi de komplicerade relationerna, och svårigheterna folk har att förstå varann, och kvinnors utsatthet och försök till maktbalans.
Romanen är realism på hög nivå, den återger det liv de flesta möter, inte romantik. Jag tänker att det märks att Elin Wägners eget äktenskap var på upphällning redan innan denna bok påbörjades, även om äktenskapet inte upplöstes fullständigt förrän 1922, så känns det att hon har erfarenheter hon kan dra ifrån och berika texten med.
Jag uppskattar också hennes sätt att skriva dialekt/vardagligt tal i alla dialoger, utbytta vokaler, tappade delar av ord (ej uttalade), böjningar. Bara jag 'lyssnar' på uttalet i takt med att jag läser, känns allt så äkta och begripligt.
2009-10-03
Familjens projektledare?
Ah, nu har jag smugit emellan med annat igen ... hahaha, och riktigt nöjsamt har det varit. Det är bussresorna till och från jobbet som är anledningen. Jag har alldeles för fullt upp för att nöjesläsa, men på bussen kan jag bara inte koncentrera mig på allvaret i kurslitteraturen.
Så jag grep en pocket som låg och väntade. Gunilla Bergensten beskriver när hon som "Familjens projektledare säger upp sig" (2008). Igenkänningsfaktorn är enormt hög. Först undrar jag väl lite, hur hysteriskt får man vara, alla krav för att få familjelogistiken att gå ihop. Själv har jag för åtskilliga år sedan tvingats sänka kravet. I mitt fall var det debuten av en kronisk sjukdom som fick mig att gå i sank, att börja negligera smulor under bordet, dammråttor, sluta serva ...
Trodde jag. Men det är väl en sanning med modifikation. En avvikelse av betydelse är naturligtvis att min sambo inte är far till mitt barn. Han kom in i bilden tio år senare, det gör både att min dotter nu är gammal nog att ta hand om sig själv, och att triangeln hemma är lite annorlunda. För uppenbart är det förekomsten av små barn som är den största orsaken till familje-logistik-problem.
Å andra sidan har ju män en enorm förmåga att visa sig hjälplösa, vare sig det är via uppfostran eller ren lathet, som gör att man undrar om de aldrig blir äldre än 5 år? Boken är naturligtvis full av schabloner, och allt är naturligtvis inte lika hos oss som hos författaren. Men helhetsbilden stämmer.
Några slutledningar är underbara. T ex apropå påståendet att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt genom att kvinnor skulle ha fler kopplingar mellan hjärnhalvorna. Vilket skulle förklara att män gärna fördjupar sig i en sak i taget, medan kvinnor kan processa många saker samtidigt och få bättre överblick. Biologin har gjort oss kvinnor till 'Help desk för familjelivet', skriver hon. Och fortsätter ironiskt att det "verkar oerthört vettigt att denna naturens lilla egenhet används framför allt till att sköta familjens logistik. Inte för att t ex leda ett företag eller styra upp ett land."
Hahaha. Visst är det lustigt hur man kan använda ett argument i en riktning utan att tänka på hur ologiskt det är i en annan riktning.
Dessutom, "om kvinnans hjärna är gjord för att vara familjens projektledare, om det är förutbestämt sedan urminnes tider, då är jag inte kvinna", skriver Bergensten. Visst kan man skratta. Men sanning är att det var min alldeles uppriktiga upplevelse redan när jag var barn. Och ännu mer som tonåring och ung vuxen. Jag kände aldrig igen mig i föreställninarna om hur en kvinna skulle vara. Så jag var länge övertygad om att jag var man i en kvinnas kropp. Många män har skrattat åt mig, eftersom de sser mitt kvinnlig yttre. Gunilla Bergensten har döpt det till SMIK - Syndrom Man I Kvinnokropp.
Nu kan vi komma ut ur garderoben och erkänna: Jag är Man. Vi är män. (hahahah)
Konsekvensen är ännu mer underbar. Eftersom vi är män, kommer ingen längre att förvänta sig att vi ska klara av allt vi hittills tvingasts klara av. Alla kommer att beundra oss för minsta lilla vi åstadkommer. SMIK kan klassas som funktionshinder, som berättigar till personlig assistent, så vi stackare kan fungera som riktiga kvinnor. Yes! Yes! Yes!
Frågan är ju varför män går med på att klassificera sig själva som fullständigt ohjälpligt oförmögna att klara av vad som ingår i ett vardagsliv? Det är ju trots allt en sorts idiotstämpel. Tja, de saknar motivation. Kvinnor äger medkänsla och kommer därför att hjälpa den stackars hjälplöse så småningom.
Bergensten själv börjar ge upp. Hon vet att hon är tändstiftet som måste initiera sin man. Han är trots allt betydligt mer aktiv och närvarande än vad hennes far var. Det viktiga nu är att INTE uppfostra våra flickor till att bli Duktiga. De ska tillåtas vara precis lika lata som pojkarna. Det är enda sättet att minska deras tjänstvillighet. Den medkänsla och tjänstvillighet som gör alla män så hopplöst handikappade...
Så jag grep en pocket som låg och väntade. Gunilla Bergensten beskriver när hon som "Familjens projektledare säger upp sig" (2008). Igenkänningsfaktorn är enormt hög. Först undrar jag väl lite, hur hysteriskt får man vara, alla krav för att få familjelogistiken att gå ihop. Själv har jag för åtskilliga år sedan tvingats sänka kravet. I mitt fall var det debuten av en kronisk sjukdom som fick mig att gå i sank, att börja negligera smulor under bordet, dammråttor, sluta serva ...
Trodde jag. Men det är väl en sanning med modifikation. En avvikelse av betydelse är naturligtvis att min sambo inte är far till mitt barn. Han kom in i bilden tio år senare, det gör både att min dotter nu är gammal nog att ta hand om sig själv, och att triangeln hemma är lite annorlunda. För uppenbart är det förekomsten av små barn som är den största orsaken till familje-logistik-problem.
Å andra sidan har ju män en enorm förmåga att visa sig hjälplösa, vare sig det är via uppfostran eller ren lathet, som gör att man undrar om de aldrig blir äldre än 5 år? Boken är naturligtvis full av schabloner, och allt är naturligtvis inte lika hos oss som hos författaren. Men helhetsbilden stämmer.
Några slutledningar är underbara. T ex apropå påståendet att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt genom att kvinnor skulle ha fler kopplingar mellan hjärnhalvorna. Vilket skulle förklara att män gärna fördjupar sig i en sak i taget, medan kvinnor kan processa många saker samtidigt och få bättre överblick. Biologin har gjort oss kvinnor till 'Help desk för familjelivet', skriver hon. Och fortsätter ironiskt att det "verkar oerthört vettigt att denna naturens lilla egenhet används framför allt till att sköta familjens logistik. Inte för att t ex leda ett företag eller styra upp ett land."
Hahaha. Visst är det lustigt hur man kan använda ett argument i en riktning utan att tänka på hur ologiskt det är i en annan riktning.
Dessutom, "om kvinnans hjärna är gjord för att vara familjens projektledare, om det är förutbestämt sedan urminnes tider, då är jag inte kvinna", skriver Bergensten. Visst kan man skratta. Men sanning är att det var min alldeles uppriktiga upplevelse redan när jag var barn. Och ännu mer som tonåring och ung vuxen. Jag kände aldrig igen mig i föreställninarna om hur en kvinna skulle vara. Så jag var länge övertygad om att jag var man i en kvinnas kropp. Många män har skrattat åt mig, eftersom de sser mitt kvinnlig yttre. Gunilla Bergensten har döpt det till SMIK - Syndrom Man I Kvinnokropp.
Nu kan vi komma ut ur garderoben och erkänna: Jag är Man. Vi är män. (hahahah)
Konsekvensen är ännu mer underbar. Eftersom vi är män, kommer ingen längre att förvänta sig att vi ska klara av allt vi hittills tvingasts klara av. Alla kommer att beundra oss för minsta lilla vi åstadkommer. SMIK kan klassas som funktionshinder, som berättigar till personlig assistent, så vi stackare kan fungera som riktiga kvinnor. Yes! Yes! Yes!
Frågan är ju varför män går med på att klassificera sig själva som fullständigt ohjälpligt oförmögna att klara av vad som ingår i ett vardagsliv? Det är ju trots allt en sorts idiotstämpel. Tja, de saknar motivation. Kvinnor äger medkänsla och kommer därför att hjälpa den stackars hjälplöse så småningom.
Bergensten själv börjar ge upp. Hon vet att hon är tändstiftet som måste initiera sin man. Han är trots allt betydligt mer aktiv och närvarande än vad hennes far var. Det viktiga nu är att INTE uppfostra våra flickor till att bli Duktiga. De ska tillåtas vara precis lika lata som pojkarna. Det är enda sättet att minska deras tjänstvillighet. Den medkänsla och tjänstvillighet som gör alla män så hopplöst handikappade...
2009-10-01
Fantastiska Elin Wägner!
Ju mer jag läser av Elin Wägner, desto mer inser jag hur fantastisk hon är. Litterärt konstnärlig ut i fingerspetsarna, kombinerat med samhällsengagemang. Det är oslagbart.
Jag sitter och blir riktigt förbannad för att hon inte ingår i skolans allmänbildning, likaväl som Strindberg. Vad jag önskar att jag redan i skolan hade fått läsa Elin Wägner, likaväl som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman! Vilken miss att vi inte fick det!
Får mer och mer insikt om att hon är en av våra allra största författare!
Det är dessutom i år exakt 60 år sedan hon dog - slutade skriva... Även om just det inte är något att fira, så är det ett skäl så gott som något att passa på att uppmärksamma henne.
Elin Wägner skriver inte 'feministiskt' på ett sådant sätt att män uppfattar det som besvärande, jag menar hotfullt för sin manlighet, att läsa henne. Tvärtom. Elin skriver för alla människors likaberättigande oavsett kön och samhällsklass. Och hon gör det genom att låta alla olika sidor komma till tals.
Så får läsaren döma själv ...
Jag sitter och blir riktigt förbannad för att hon inte ingår i skolans allmänbildning, likaväl som Strindberg. Vad jag önskar att jag redan i skolan hade fått läsa Elin Wägner, likaväl som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman! Vilken miss att vi inte fick det!
Får mer och mer insikt om att hon är en av våra allra största författare!
Det är dessutom i år exakt 60 år sedan hon dog - slutade skriva... Även om just det inte är något att fira, så är det ett skäl så gott som något att passa på att uppmärksamma henne.
Elin Wägner skriver inte 'feministiskt' på ett sådant sätt att män uppfattar det som besvärande, jag menar hotfullt för sin manlighet, att läsa henne. Tvärtom. Elin skriver för alla människors likaberättigande oavsett kön och samhällsklass. Och hon gör det genom att låta alla olika sidor komma till tals.
Så får läsaren döma själv ...
2009-09-28
Konung Oidipus - Sofokles (ca 427 f Kr)
Som exempel tog vi Konung Oidipus för vår Dramatikanalys. Tack vare Sigmund Freud antagligen litteraturens mest välkända historia. Det var den även för antikens publik. Oidipus-sagan var allmän. Mycket av spänningen i tragedin bygger från första till sista sidan på att vi i publiken vet, vad Kung Oidipus själv inte vet - att profetian redan slagit in. Han har redan dödat sin far och äktat sin moder, och har dessutom redan minst fyra halvvuxna barn med henne.
Sen är det väl inte så säkert att Freud tolkade tragedin rätt. Han använda den i alla fall framgångsrikt för sina egna syften. Att döda sin far och äkta sin mor är i högsta grad tabu, och var det redan på Sofokles tid. Något mer avskytt fanns inte. Alltså valde Sofokles just dessa 'brott' men utförda helt utan uppsåt. Det är ju det som är själva poängen. Båda Oidipus själv och hans föräldrar gör allt för att de inte ska träffas och medverka till att profetian slår in.
Just det gör att den slår in. De känner inte varandra ... kan inte känna igen varandra. Så hur ska detta tolkas? Att gudarna straffar den oskyldige? Profetian har dock inget villkor - den säger inte: om du gör si och så så slipper du ...
Detta är en ren förutsägelse. Detta kommer att ske. Lär dig leva med det. Jag associerar genast till handikapp och obotliga sjukdomar. Det är inget man drar på sig för att man levt ett omoraliskt leverne. Man drabbas - och måste leva med det.
Dessutom levde Sofokles, under nästan hela 400-talet, Athens storhetstid. Men slutet av hans liv var också en ideologisk brytningstid. Strax efter att Sofokles dog förlorade dramat sin starka ställning. Det som en gång varit en religiös kult. Tragedierna behandlar svåra frågor, skuld, offer, saker som på något sätt anknöts till kulten. Man ansåg också att dramaförfattarna var 'lärare'. De ställde upp ett problem att grubbla över. Förutom att huvudpersonens öde skulle väcka känslor av medlidande, göra publiken till bättre medkännande människor.
Men så kom nya strömningar, rationellt filosofiskt tänkande, som började ifrågasätta den gudomligt andliga verkligheten. Tragedierna förlorade fotfästet. Sofokles tyckte antagligen att detta var en sorts hybris. Att förneka att det fanns krafter starkare än människan. Människan vill ju så gärna rationellt planera bort all oro och olyckor. Men det går inte alla. Naturen är starkare. Ibland föds vi med handikapp. Ofta drabbas vi av sjukdom ...
Men det finns en klurighet till. Något vi i gruppen först förbisåg, men plötsligt insåg.
Oidipus var som ung ute på vandring. När han kom till en plats där 'trenne allfarvägar möts' mötte han ett följe med en äldre man i en vagn och hans 5 följeslagare (eskort). Den mannen led helt klart av hybris, han ville inte hindras av att där fanns en annan vägfarare. De gjorde allt för att träna Oidipus av vägen, för att de själva skulle komma snabbt fram.
Detta retade naturligtvis Oidipus. Han försökte försvara sig, slog efter dem. Mannen i vagnen, som var kung Laios, Oidipus biologiske far, sände iväg en hård pisksnärt i huvudet på Oidipus. Vilket gjorde Oidipus så ilsken att han dödade den osympatiske mannen och dessutom fyra av hans fem följeslagare. Det visar på råstyrka att klara det ensam - eller hur?
Sen kommer det sig att han gifter sig med änkan, utan att veta varken vem hon är enka efter eller att det är hans biologiska mor. Först 15-20 år senare börjar man gräva i frågan. Oidipus fosterfar dör och först då får han klart besked om att detta inte var hans biologiske far. Detta oroar Oidipus enormt, makan/modern Iokaste berättar att Laios mördades där 'trenne allfarvägar möts'. Just detta faktum känner Oidipus igen, därifrån kan han nysta fram sanningen. Oidipus är hedervärd på alla sätt, inte minst genom att han gör allt för att komma fram till sanningen, trots att alla vill hindra honom.
Men det var alltså när vi satt och funderade över hans oskuld, att handlingarna inte skedde med uppsåt, som vi kom att tänka på vad där stod om platsen. Trenne allfarvägar möts. Det är en nog så tydlig symbol för 'livsval'. Tre möjliga vägar. Valde Oidipus rätt?
- En menade att Oidipus stod på sig och valde 'striden och undvek inte konflikten'.
Det kan naturligtvis anses som ett bevis på en furstes styrka.
- Jag tänkte väl nästan i motsatta banor, att han varit 'hallstarrigt dumdristig', som hellre slåss mot övermakten genom att slåss med sex män på samma gång. Hellre än att fly och undgå sitt öde.
Frågan är vad det tredje möjliga livsvalet var?
Inte förrän nu såg jag kung Laios tydligare. Det är inte Oidipus som beseglar sitt öde. Ingen vill straffa Oidipus för vad han gjorde utan uppsåt. Oidipus straffar sig själv. Sticker ut sina ögon för att han inte står ut med tanken att han skadat sina egna föräldrar (modern tog livet av sig vid insikten om vad som skett).
Det var Laios öde som hängde på profetian. Han lät sätta ut sin egen son (kungasonen!) i vildmarken att dö, för att själv slippa dö. Det var han som ägde hybris nog för att pränga en vägfarare av vägen. Det var hans öde som beseglades, av hans eget beteende.
Men Oidipus kan ändå inte låta bli att känna skuld. Det står väl något liknande i bibeln, att fädernas synder går i arv till sönerna.
Sen är det väl inte så säkert att Freud tolkade tragedin rätt. Han använda den i alla fall framgångsrikt för sina egna syften. Att döda sin far och äkta sin mor är i högsta grad tabu, och var det redan på Sofokles tid. Något mer avskytt fanns inte. Alltså valde Sofokles just dessa 'brott' men utförda helt utan uppsåt. Det är ju det som är själva poängen. Båda Oidipus själv och hans föräldrar gör allt för att de inte ska träffas och medverka till att profetian slår in.
Just det gör att den slår in. De känner inte varandra ... kan inte känna igen varandra. Så hur ska detta tolkas? Att gudarna straffar den oskyldige? Profetian har dock inget villkor - den säger inte: om du gör si och så så slipper du ...
Detta är en ren förutsägelse. Detta kommer att ske. Lär dig leva med det. Jag associerar genast till handikapp och obotliga sjukdomar. Det är inget man drar på sig för att man levt ett omoraliskt leverne. Man drabbas - och måste leva med det.
Dessutom levde Sofokles, under nästan hela 400-talet, Athens storhetstid. Men slutet av hans liv var också en ideologisk brytningstid. Strax efter att Sofokles dog förlorade dramat sin starka ställning. Det som en gång varit en religiös kult. Tragedierna behandlar svåra frågor, skuld, offer, saker som på något sätt anknöts till kulten. Man ansåg också att dramaförfattarna var 'lärare'. De ställde upp ett problem att grubbla över. Förutom att huvudpersonens öde skulle väcka känslor av medlidande, göra publiken till bättre medkännande människor.
Men så kom nya strömningar, rationellt filosofiskt tänkande, som började ifrågasätta den gudomligt andliga verkligheten. Tragedierna förlorade fotfästet. Sofokles tyckte antagligen att detta var en sorts hybris. Att förneka att det fanns krafter starkare än människan. Människan vill ju så gärna rationellt planera bort all oro och olyckor. Men det går inte alla. Naturen är starkare. Ibland föds vi med handikapp. Ofta drabbas vi av sjukdom ...
Men det finns en klurighet till. Något vi i gruppen först förbisåg, men plötsligt insåg.
Oidipus var som ung ute på vandring. När han kom till en plats där 'trenne allfarvägar möts' mötte han ett följe med en äldre man i en vagn och hans 5 följeslagare (eskort). Den mannen led helt klart av hybris, han ville inte hindras av att där fanns en annan vägfarare. De gjorde allt för att träna Oidipus av vägen, för att de själva skulle komma snabbt fram.
Detta retade naturligtvis Oidipus. Han försökte försvara sig, slog efter dem. Mannen i vagnen, som var kung Laios, Oidipus biologiske far, sände iväg en hård pisksnärt i huvudet på Oidipus. Vilket gjorde Oidipus så ilsken att han dödade den osympatiske mannen och dessutom fyra av hans fem följeslagare. Det visar på råstyrka att klara det ensam - eller hur?
Sen kommer det sig att han gifter sig med änkan, utan att veta varken vem hon är enka efter eller att det är hans biologiska mor. Först 15-20 år senare börjar man gräva i frågan. Oidipus fosterfar dör och först då får han klart besked om att detta inte var hans biologiske far. Detta oroar Oidipus enormt, makan/modern Iokaste berättar att Laios mördades där 'trenne allfarvägar möts'. Just detta faktum känner Oidipus igen, därifrån kan han nysta fram sanningen. Oidipus är hedervärd på alla sätt, inte minst genom att han gör allt för att komma fram till sanningen, trots att alla vill hindra honom.
Men det var alltså när vi satt och funderade över hans oskuld, att handlingarna inte skedde med uppsåt, som vi kom att tänka på vad där stod om platsen. Trenne allfarvägar möts. Det är en nog så tydlig symbol för 'livsval'. Tre möjliga vägar. Valde Oidipus rätt?
- En menade att Oidipus stod på sig och valde 'striden och undvek inte konflikten'.
Det kan naturligtvis anses som ett bevis på en furstes styrka.
- Jag tänkte väl nästan i motsatta banor, att han varit 'hallstarrigt dumdristig', som hellre slåss mot övermakten genom att slåss med sex män på samma gång. Hellre än att fly och undgå sitt öde.
Frågan är vad det tredje möjliga livsvalet var?
Inte förrän nu såg jag kung Laios tydligare. Det är inte Oidipus som beseglar sitt öde. Ingen vill straffa Oidipus för vad han gjorde utan uppsåt. Oidipus straffar sig själv. Sticker ut sina ögon för att han inte står ut med tanken att han skadat sina egna föräldrar (modern tog livet av sig vid insikten om vad som skett).
Det var Laios öde som hängde på profetian. Han lät sätta ut sin egen son (kungasonen!) i vildmarken att dö, för att själv slippa dö. Det var han som ägde hybris nog för att pränga en vägfarare av vägen. Det var hans öde som beseglades, av hans eget beteende.
Men Oidipus kan ändå inte låta bli att känna skuld. Det står väl något liknande i bibeln, att fädernas synder går i arv till sönerna.
Litteraturvetenskap
Min första rena litteraturvetenskapskurs rörde nobelpristagaren LeClézio, den andra jag börjat med nu om Elin Wägner. Trots att det står att det är 'grundkurser' som inte kräver förkunskaper, så kände jag mig förra terminen osäker om alla möjliga begrepp. Så därför har jag kanske tagit mig vatten över huvudet denna termin och även hoppat på grundkursen i litteraturvetenskap, för att bättre förstå grunden i ämnet i sig.
Eftersom jag jobbar heltid också borde jag inte gå två kurser, men jag vill inte vänta med Elin Wägner, tycker om hennes böcker så mycket.
Litteraturvetenskapskursen har i alla fall öppnat ganska lugnt, först bara koncentrerade på tekniken. Hur man analyserar. När litteraturhistorien sätter igång på allvar om någon månad, då kommer en störtflod av litteratur från alla håll.
Första veckan läste vi Staffan Bergstens Litteraturhistoriens grundbegrepp som självstudier. Jobbig tyckte vissa, men jag älskade den! Han låter oss ta några steg tillbaka och begrunda människors fruktlösa försök att hitta system i litteraturens historia. Periodindelningar hit och dit har jag kunnat utantill i 30 år. Och också vetat att det alltid finns författare som inte passar in i mallen.
Staffan Bergsten fördjupar sig i just detta faktum. Vi behöver en ram för att vara pedagogiska, men egentligen är ingenting så enkelt. Snarare pågår en ständig dragkamp åt olika håll. Sedan väljer den ena att fokusera det ena och en annan något annat.
Efter denna bas, gick vi in på dramatikanalys. Antagligen för att dramats ursprung uppstod under antiken, och nästan hela tiden varit konservativ (bunden till teater-institutionen) och i mycket behållit de konventioner som skapades redan hos de gamla grekerna. Den grupprapporten lämnades in igår.
Nästa område blir lyrikanalys. Lyriken har under större delen av dess historia betraktats som det 'högsta' inom litteraturen, åtminstone hela perioden från de Grekiska Tragedierna på 400-talet f Kr, fram tills Romanen började ta över. Lyrik/poesi/dikt känns svårast för mig. Där behöver jag massor av kurskunskaper.
Själv har jag ägnat mitt liv åt dans och musik, så jag har alltid dominerats av stark taktkänsla. Så om jag läser en dikt med regelbunden takt, som dessutom rimmar, då börjar hela mitt inre dansa, och genast tappar min hjärna bort betydelsen i orden. Jag har svårt att bryta den tendensen. Dansar jag lyssnar jag sällan till sångarens ORD (all musik har inte sång, dessutom), vilket enligt min dotter är knäppta. Hon hör i första hand texten, om det beror på att hon inte är dansare eller vad?
Fri vers känns lite enklare för mig i den egenskapen.
Har alltid varit galet intresserad av 'all' litteratur - men nu grunnar jag mycket över vad de menar med 'vetenskap'. Det är det jag vill lära mig. Som vår lärare sa:
"Om litteraturvetenskap ska vara en vetenskap så gäller det att veta med vilka anspråk man säger olika saker."
Detta visserligen sagt i samband med skillnaden mellan analys och tolkning. Analys anger premisserna för tolkning. Men gäller nog det mesta. Löst tyckande hjälper inte fram det vetenskapliga.
För egen del vaknar känslan att man 'gapar över allt'. Litteratur är ju essensen av människan. Vi tolkar och beskriver vår verklighet. Jag själv har alltid gapat över 'för mycket', jag vill ta in ALLT, är intresserad av ALLT, ... så hur få någon struktur på detta. Hur välja och vraka?
Eftersom jag jobbar heltid också borde jag inte gå två kurser, men jag vill inte vänta med Elin Wägner, tycker om hennes böcker så mycket.
Litteraturvetenskapskursen har i alla fall öppnat ganska lugnt, först bara koncentrerade på tekniken. Hur man analyserar. När litteraturhistorien sätter igång på allvar om någon månad, då kommer en störtflod av litteratur från alla håll.
Första veckan läste vi Staffan Bergstens Litteraturhistoriens grundbegrepp som självstudier. Jobbig tyckte vissa, men jag älskade den! Han låter oss ta några steg tillbaka och begrunda människors fruktlösa försök att hitta system i litteraturens historia. Periodindelningar hit och dit har jag kunnat utantill i 30 år. Och också vetat att det alltid finns författare som inte passar in i mallen.
Staffan Bergsten fördjupar sig i just detta faktum. Vi behöver en ram för att vara pedagogiska, men egentligen är ingenting så enkelt. Snarare pågår en ständig dragkamp åt olika håll. Sedan väljer den ena att fokusera det ena och en annan något annat.
Efter denna bas, gick vi in på dramatikanalys. Antagligen för att dramats ursprung uppstod under antiken, och nästan hela tiden varit konservativ (bunden till teater-institutionen) och i mycket behållit de konventioner som skapades redan hos de gamla grekerna. Den grupprapporten lämnades in igår.
Nästa område blir lyrikanalys. Lyriken har under större delen av dess historia betraktats som det 'högsta' inom litteraturen, åtminstone hela perioden från de Grekiska Tragedierna på 400-talet f Kr, fram tills Romanen började ta över. Lyrik/poesi/dikt känns svårast för mig. Där behöver jag massor av kurskunskaper.
Själv har jag ägnat mitt liv åt dans och musik, så jag har alltid dominerats av stark taktkänsla. Så om jag läser en dikt med regelbunden takt, som dessutom rimmar, då börjar hela mitt inre dansa, och genast tappar min hjärna bort betydelsen i orden. Jag har svårt att bryta den tendensen. Dansar jag lyssnar jag sällan till sångarens ORD (all musik har inte sång, dessutom), vilket enligt min dotter är knäppta. Hon hör i första hand texten, om det beror på att hon inte är dansare eller vad?
Fri vers känns lite enklare för mig i den egenskapen.
Har alltid varit galet intresserad av 'all' litteratur - men nu grunnar jag mycket över vad de menar med 'vetenskap'. Det är det jag vill lära mig. Som vår lärare sa:
"Om litteraturvetenskap ska vara en vetenskap så gäller det att veta med vilka anspråk man säger olika saker."
Detta visserligen sagt i samband med skillnaden mellan analys och tolkning. Analys anger premisserna för tolkning. Men gäller nog det mesta. Löst tyckande hjälper inte fram det vetenskapliga.
För egen del vaknar känslan att man 'gapar över allt'. Litteratur är ju essensen av människan. Vi tolkar och beskriver vår verklighet. Jag själv har alltid gapat över 'för mycket', jag vill ta in ALLT, är intresserad av ALLT, ... så hur få någon struktur på detta. Hur välja och vraka?
Pennskaftet - Elin Wägner (1910)
Elin Wägner-kursens första grupparbete lämnades in i helgen. Detta första beting handlade om den Nya kvinnan och storstaden. Förutom Norrtullsligan behandlades även Pennskaftet. Det nya med Elin Wägner var att dessa romaner behandlar den 'Nya Kvinnan', som vet att hon själv är Ny, SBK, den Självförsörjande Bildade Kvinnan. Vilket i synnerhet gäller Pennskaftet, som handlar mycket om agiterandet för kvinnlig rösträtt.
I Norrtullsligan hade de unga kontoristerna tagit över det manliga 'bohemeriet'. Som en protest mot gamla patriarkala och borgerliga ideal. I Pennskaftet kan man skönja en ljusning. Huvudpersonen Barbro, vars smeknamn fått ge namn åt romanen, vägrar att acceptera och fastna i fördomarna. Hon omvänder en ung arkitekt, Dick, från de vanliga manliga fördomarna om vad den 'nya kvinnan' är. Att hon inte är oanständig. Att hon har lika mycket ideal och stolthet som någon annan. Och Dick blir tillräckligt omvänd för att de ska våga gifta sig med varandra.
Idag intresserar vi oss kanske mest för alla konkreta hänvisningar till det kvinnliga rösträttsarbetet. Wägner visar upp positiva förebilder, som den välutbildade Dr Ester Henning, som både arbetar som läkare och har familj. Vilket går ihop just för att hennes gemytlige man gärna ställer upp för henne och tar hand om sonen. Men romanen är full av karaktärer med olika synsätt, i olika åldrar och med olika erfarenheter. Vilket gör den till en ídé-roman, där olika åsikter får stötas och plötas.
Denna frispråkiga kärlekshistoria, paret som tillbringar sommaren i en sommarstuga, ensamma tillsammans, innan giftermålet, verkar dock ha varit det som intresserade samtiden mest. Kritikerna bedårades av att den 'nya kvinnan', 'rösträttskämparna', hade känslor och inte hatade män. Barbros charm lyckades omvända en rad män. Fick dem att förstå att det inte var fel att lita till kvinnors förmågor.
Dock slutar inte boken med en helt positiv utopi. Pegg trivs med sitt journalistarbete, arbetet är inte längre ett lika hopplöst, hälsofarligt, nödtvång, som i Norrtullsligan. Hon har yrkesstolthet och trivs med sitt skrivande. Hon vågar inte skriva allt hon tänker, då skulle hennes texter inte tas in av redaktörerna. Hon måste hålla låg profil. Vara utan det vill hon dock inte, hur än mycket hon trivs med att ta hand om hemmet tillsammans med Dick. Men när de väl beslutat att gifta sig, då tror rösträttskvinnorna först att de ska förlora henne. Men det skrattar hon bort, självklart kommer hon tillbaka och skriver åt dem. Dick är ju en omvänd man nu.
Men hon bär ändå på en hemlighet. Hur än omvänd Dick är, så har det krävts betydande diskussioner dem emellan. De har kommit fram till en kompromiss. Visst ska hon skriva för rösträttsrörelsen. Det är ju trots allt ideellt obetalt arbete, som utförs på fritiden. Däremot har hon fått kompromissa bort sitt fasta journalistjobb. Så mycket för den jämlikheten.
Den vanskliga kluvenheten finns där hela tiden.
Det positiva i kärleken kan hänga ihop med att Elin vid denna tid mötte John Landqvist, litteraturkritiker, som hon gifte sig med 1910. (och skilde sig ifrån 1922...)
Elin Wägner blev genast en mycket uppskattad författare, men de inledande böckerna ansågs inte tungviktiga. Humor och charm, visst, men detta var populärlitteratur ....
På allvar togs hon inte förrän hon började skriva sina s.k. smålandsromaner.
Det är vårt nästa beting. Bygderomaner ansåg man som 'hög' litteratur i Sverige på 1910-1920-talen. Hon valde naturligtvis genren för sina egna motiv. Men det blundade många kritiker för. Feminism och samhällskritik ville man blunda för. Elin Wägner vann prestige. Betet svaldes. Tyvärr hamnade andemeningen då också mycket i skymundan...
I Norrtullsligan hade de unga kontoristerna tagit över det manliga 'bohemeriet'. Som en protest mot gamla patriarkala och borgerliga ideal. I Pennskaftet kan man skönja en ljusning. Huvudpersonen Barbro, vars smeknamn fått ge namn åt romanen, vägrar att acceptera och fastna i fördomarna. Hon omvänder en ung arkitekt, Dick, från de vanliga manliga fördomarna om vad den 'nya kvinnan' är. Att hon inte är oanständig. Att hon har lika mycket ideal och stolthet som någon annan. Och Dick blir tillräckligt omvänd för att de ska våga gifta sig med varandra.
Idag intresserar vi oss kanske mest för alla konkreta hänvisningar till det kvinnliga rösträttsarbetet. Wägner visar upp positiva förebilder, som den välutbildade Dr Ester Henning, som både arbetar som läkare och har familj. Vilket går ihop just för att hennes gemytlige man gärna ställer upp för henne och tar hand om sonen. Men romanen är full av karaktärer med olika synsätt, i olika åldrar och med olika erfarenheter. Vilket gör den till en ídé-roman, där olika åsikter får stötas och plötas.
Denna frispråkiga kärlekshistoria, paret som tillbringar sommaren i en sommarstuga, ensamma tillsammans, innan giftermålet, verkar dock ha varit det som intresserade samtiden mest. Kritikerna bedårades av att den 'nya kvinnan', 'rösträttskämparna', hade känslor och inte hatade män. Barbros charm lyckades omvända en rad män. Fick dem att förstå att det inte var fel att lita till kvinnors förmågor.
Dock slutar inte boken med en helt positiv utopi. Pegg trivs med sitt journalistarbete, arbetet är inte längre ett lika hopplöst, hälsofarligt, nödtvång, som i Norrtullsligan. Hon har yrkesstolthet och trivs med sitt skrivande. Hon vågar inte skriva allt hon tänker, då skulle hennes texter inte tas in av redaktörerna. Hon måste hålla låg profil. Vara utan det vill hon dock inte, hur än mycket hon trivs med att ta hand om hemmet tillsammans med Dick. Men när de väl beslutat att gifta sig, då tror rösträttskvinnorna först att de ska förlora henne. Men det skrattar hon bort, självklart kommer hon tillbaka och skriver åt dem. Dick är ju en omvänd man nu.
Men hon bär ändå på en hemlighet. Hur än omvänd Dick är, så har det krävts betydande diskussioner dem emellan. De har kommit fram till en kompromiss. Visst ska hon skriva för rösträttsrörelsen. Det är ju trots allt ideellt obetalt arbete, som utförs på fritiden. Däremot har hon fått kompromissa bort sitt fasta journalistjobb. Så mycket för den jämlikheten.
Den vanskliga kluvenheten finns där hela tiden.
Det positiva i kärleken kan hänga ihop med att Elin vid denna tid mötte John Landqvist, litteraturkritiker, som hon gifte sig med 1910. (och skilde sig ifrån 1922...)
Elin Wägner blev genast en mycket uppskattad författare, men de inledande böckerna ansågs inte tungviktiga. Humor och charm, visst, men detta var populärlitteratur ....
På allvar togs hon inte förrän hon började skriva sina s.k. smålandsromaner.
Det är vårt nästa beting. Bygderomaner ansåg man som 'hög' litteratur i Sverige på 1910-1920-talen. Hon valde naturligtvis genren för sina egna motiv. Men det blundade många kritiker för. Feminism och samhällskritik ville man blunda för. Elin Wägner vann prestige. Betet svaldes. Tyvärr hamnade andemeningen då också mycket i skymundan...
2009-09-23
Blå blommor - Hjalmar Bergman (1907)
Hjalmar Bergmans verkliga debut var inte en roman, utan en pjäs: Maria, Jesu moder (1905). Den vet jag inget om. Men känslan är att det i början rör sig mycket symboliskt och metafysiskt i denne unge man.
Hans andra roman, Blå blommor, läste jag för första gången för snart 40 år sedan. Och jag var alldeles för ung för att förstå. Kan nog inte säga att jag förstår idag heller. Och inte har jag tid att fördjupa mig, nu parallellt med Elin Wägnerkursen. Frågan är väl ifall jag vill det heller. Elin Wägner är så totalt närvarande i verkligheten - här och nu. Kvick, rolig. Hjalmar Bergman slåss med ett virrvarr av funderingar kring sjukdom, brottslighet, vad är dröm eller verklighet? Vad är sjukdom eller brott?
Inledningskapitlet till Blå blommor gjorde dock ett mäktigt intryck på mig - som pjäs! Det är inte romanens berättarmetod. Det är dramats. Ingen berättare leder läsaren. Vi möter en rad personer enbart genom vad de säger, och kroppsliga åtbörder. Och det gör mig intensivt närvarande, som om jag satt i en mörk teatersalong och såg personerna träda in en efter en.
Men så efter ett par kapitel dras jag mer och mer in i en blandning av dröm och sinnesförvirring, brott och straff, som inte går att skildra på scenen. Antagligen är det därför detta blev en roman.
Jag vill läsa Novalis, Henrik von Ofterdingen, för att få reda på ursprunget till Romantikens blåa blomma. I Hjalmar Bergmans roman är de blå blommorna både kärlek och dröm, liksom något man nästan fruktar, och som trampas ner. Det första större avsnittet heter Blommor och handlar om fadern Bengt, som verkar sinnesförvirrad, vi vet inte ifall han är skyldig till ett brott eller bara tar på sig skulden, eller var det han som var anstiftaren? Som fick sin dräng att göra det. Men där finns även sexuell symbolik. Bengts vånda inför sina känslor inför den 23 år yngre fosterdottern, hans kamp med sig själv, är han förälskad eller bara beskyddande. Och hur han närmast befrämjar att drängen slutligen tar hennes oskuld. Och hur han då själv kan se på henne som 'en dålig kvinna' och är nära att våldta henne. (ett virrvarr som sagt)
Den mindre avslutande delen heter Vita och handlar mer om sonen Ragnar. Detta är många år senare, när fadern sedan flera år tillbaka redan avtjänat sitt straff. Har ett respektabelt arbete och förtjänar nog med pengar. Sonen är fascinerad av vita krysantemer, säger att japanerna vördar dem som heliga. Han vill täcka moderns grav med dessa, så att gravkullen liknar en vit duva.
Sonen tror på Gud, men det är fadern som inte tror på Gud, som haft en dröm om Jesus. I samma dröm som de blå blommorna förekommer, men som fadern gjorde om till en saga han berättat för sonen. För fosterdottern Ingrid berättade han det som en dröm. När Ragnar tycker att det är orättvist att han itne får drömma om Gud, säger Fadern:
- Det man inte tror på, kan man väl åtminstone få drömma om.
Där finns också funderingar kring om en arbetares liv verkligen är ett liv eller inte. Lättare att sova har han i alla fall, uttröttad som han blir varje dag. "Ty visst är väl arbetaren en lycklig varelse, som får sömn till skänks. Djup sömn. /.../ Man arbetar och äter och dricker och arbetar. Halvdör åtta timmar av dygnet för att kunna leva resten. Lever för att kunna dö helt och hållet."
Pessimistiskt.
I samband med Elin Wägner kursen jag går nu, inkluderas naturligtvis även en vidare syn kring svensk litteratur i början av 1900-talet. Industrialiseringen har tagit fart, moderniteten. I och med detta blev det en tydlig dualitet mellan stad och land, nytt och gammalt. Ofta idylliserades bonden, landsbygden. Så dock inte hos Elin Wägner. Kluven var hon. Om kvinnan inte skulle må bättre av att söka sig tillbaka till det för kvinnan 'naturliga livet', kärleksarbetet. I Norrtullsligan innebär det att Pegg lämnar Stockholmskontoret för att bli hushållerska på landsbygden.
Bergmans Blå blommor befinner sig i första delen Blommor på landet, familjen har övergett byn, flytt till kvarnen, invid skogen. Där finns natur, men allt är naket och spartanskt. Fattigt. Faderns brott handlar om ett desperat försök att försörja familjen genom att tända på huset och hoppas på att få ut fårn försäkringen.
I den mindre slutdelen Vit, färdas vi först med fadern på tåg, från en större stad där han fått något slags kontorsjobb, ganska bra betalt, han har i alla fall råd att hjälpa sin son. Han färdas nu till sin son, som nu bor i ett kallt och rått, mörkt, stadshus. Han bor där med Ingrid. De har det fattigt. Ingrids Sven, drängen, är redan död. Sven försöker vinna anseende, trots faderns brott, som gör folk tveksamma, men lyckas inte så bra. Han får uppskattning för att han räddat en flicka, trots att han eg. var för feg så pass att han fick ett hysteriskt anfall, och att det var det som skrämde bort våldsverkarna. Däremot går han och filar på en plan att stjäla pengar för att ha råd att smycka moderns grav. Ett alls inte oundvikligt brott. Funderingarna ligger alltså mest ikring vad som gör oss till brottslingar, får sönerna lida för fädernas synder? Hur förmedlas det arbet vidare?
Men bortsett från de grubblerierna, så rymmer alltså Blå blommor en variant av den tudelning mellan stad och land, som tydligen var vanlig i svensk litteratur vid denna tid. Inte heller Bergman idylliserar landsbygden på något sätt. Båda är i denna bok lika torftiga.
Hans andra roman, Blå blommor, läste jag för första gången för snart 40 år sedan. Och jag var alldeles för ung för att förstå. Kan nog inte säga att jag förstår idag heller. Och inte har jag tid att fördjupa mig, nu parallellt med Elin Wägnerkursen. Frågan är väl ifall jag vill det heller. Elin Wägner är så totalt närvarande i verkligheten - här och nu. Kvick, rolig. Hjalmar Bergman slåss med ett virrvarr av funderingar kring sjukdom, brottslighet, vad är dröm eller verklighet? Vad är sjukdom eller brott?
Inledningskapitlet till Blå blommor gjorde dock ett mäktigt intryck på mig - som pjäs! Det är inte romanens berättarmetod. Det är dramats. Ingen berättare leder läsaren. Vi möter en rad personer enbart genom vad de säger, och kroppsliga åtbörder. Och det gör mig intensivt närvarande, som om jag satt i en mörk teatersalong och såg personerna träda in en efter en.
Men så efter ett par kapitel dras jag mer och mer in i en blandning av dröm och sinnesförvirring, brott och straff, som inte går att skildra på scenen. Antagligen är det därför detta blev en roman.
Jag vill läsa Novalis, Henrik von Ofterdingen, för att få reda på ursprunget till Romantikens blåa blomma. I Hjalmar Bergmans roman är de blå blommorna både kärlek och dröm, liksom något man nästan fruktar, och som trampas ner. Det första större avsnittet heter Blommor och handlar om fadern Bengt, som verkar sinnesförvirrad, vi vet inte ifall han är skyldig till ett brott eller bara tar på sig skulden, eller var det han som var anstiftaren? Som fick sin dräng att göra det. Men där finns även sexuell symbolik. Bengts vånda inför sina känslor inför den 23 år yngre fosterdottern, hans kamp med sig själv, är han förälskad eller bara beskyddande. Och hur han närmast befrämjar att drängen slutligen tar hennes oskuld. Och hur han då själv kan se på henne som 'en dålig kvinna' och är nära att våldta henne. (ett virrvarr som sagt)
Den mindre avslutande delen heter Vita och handlar mer om sonen Ragnar. Detta är många år senare, när fadern sedan flera år tillbaka redan avtjänat sitt straff. Har ett respektabelt arbete och förtjänar nog med pengar. Sonen är fascinerad av vita krysantemer, säger att japanerna vördar dem som heliga. Han vill täcka moderns grav med dessa, så att gravkullen liknar en vit duva.
Sonen tror på Gud, men det är fadern som inte tror på Gud, som haft en dröm om Jesus. I samma dröm som de blå blommorna förekommer, men som fadern gjorde om till en saga han berättat för sonen. För fosterdottern Ingrid berättade han det som en dröm. När Ragnar tycker att det är orättvist att han itne får drömma om Gud, säger Fadern:
- Det man inte tror på, kan man väl åtminstone få drömma om.
Där finns också funderingar kring om en arbetares liv verkligen är ett liv eller inte. Lättare att sova har han i alla fall, uttröttad som han blir varje dag. "Ty visst är väl arbetaren en lycklig varelse, som får sömn till skänks. Djup sömn. /.../ Man arbetar och äter och dricker och arbetar. Halvdör åtta timmar av dygnet för att kunna leva resten. Lever för att kunna dö helt och hållet."
Pessimistiskt.
I samband med Elin Wägner kursen jag går nu, inkluderas naturligtvis även en vidare syn kring svensk litteratur i början av 1900-talet. Industrialiseringen har tagit fart, moderniteten. I och med detta blev det en tydlig dualitet mellan stad och land, nytt och gammalt. Ofta idylliserades bonden, landsbygden. Så dock inte hos Elin Wägner. Kluven var hon. Om kvinnan inte skulle må bättre av att söka sig tillbaka till det för kvinnan 'naturliga livet', kärleksarbetet. I Norrtullsligan innebär det att Pegg lämnar Stockholmskontoret för att bli hushållerska på landsbygden.
Bergmans Blå blommor befinner sig i första delen Blommor på landet, familjen har övergett byn, flytt till kvarnen, invid skogen. Där finns natur, men allt är naket och spartanskt. Fattigt. Faderns brott handlar om ett desperat försök att försörja familjen genom att tända på huset och hoppas på att få ut fårn försäkringen.
I den mindre slutdelen Vit, färdas vi först med fadern på tåg, från en större stad där han fått något slags kontorsjobb, ganska bra betalt, han har i alla fall råd att hjälpa sin son. Han färdas nu till sin son, som nu bor i ett kallt och rått, mörkt, stadshus. Han bor där med Ingrid. De har det fattigt. Ingrids Sven, drängen, är redan död. Sven försöker vinna anseende, trots faderns brott, som gör folk tveksamma, men lyckas inte så bra. Han får uppskattning för att han räddat en flicka, trots att han eg. var för feg så pass att han fick ett hysteriskt anfall, och att det var det som skrämde bort våldsverkarna. Däremot går han och filar på en plan att stjäla pengar för att ha råd att smycka moderns grav. Ett alls inte oundvikligt brott. Funderingarna ligger alltså mest ikring vad som gör oss till brottslingar, får sönerna lida för fädernas synder? Hur förmedlas det arbet vidare?
Men bortsett från de grubblerierna, så rymmer alltså Blå blommor en variant av den tudelning mellan stad och land, som tydligen var vanlig i svensk litteratur vid denna tid. Inte heller Bergman idylliserar landsbygden på något sätt. Båda är i denna bok lika torftiga.
2009-09-17
Solivro - Hjalmar Bergman (1906)
Hmm, egentligen har jag inte tid med annat än litteraturkursen jag läser, ... men när jag är på biblioteket och hämtat ut eller lämnat in fjärrlån (till studierna), då passerar jag en mängd frestande hyllor.
Så jag fick med mig en 'sidoläsningsbok', som jag har nosat på en bit i taget innan jag somnar, som ren avkoppling, har jag sagt mig. Det som frestade var Hjalmar Bergman, minnet av att jag läste hans debutroman när jag var 12 år, den med det vackra namnet Solivro.
1906 skedde den debuten, alltså ett år före Elin Wägners novelldebut. De är samma generation. Elin född 1882, Hjalmar Bergman 1883. Hjalmar Söderberg lite äldre (1869) var redan i full gång sedan minst tio år. Så jag är alltså fortfarande och snurrar kring sekelskiftet.
Solivro, prins av Aeretanien är dock helt väsensskild från Elin Wägner. Detta är en romantisk saga så långt från realism man kan komma. Och också långt från hur han skrev sina kommande romaner. Han har skapat en egen myt, som säkert kan tolkas symboliskt på olika sätt. Vi hamnar i en sorts 'Fantasy-värld', med folk som inte liknar kända folkslag.
Först är det folket aeretanierna. De är väl vad vi kan kalla 'civiliserade'. Och så är det deras vildsinta fiender, matretterna. Först är de bara fiender, men kompliceras av att Solivros döda mor troligen var matrett själv, trots att hon var ett milt väsen. Fientligheterna ligger dock där och pyr. Matretterna beskrivs som vildar, först mest som rovdjur, men när Solivro finner sin kärlek, som med tiden avslöjas som matrett, och får barn med henne då mjuknar bilden. De må vara ociviliserade, men inte känslolösa. De är konkurrenter om marken i gränsområdena. Men det finns ett folk till, soregnerna, som skymningsfolk i ett drömland där tiden inte kan mätas. Kanske var det soregn Solivros moder var, inte matrett? Vi får inte alla svar.
Boken är skriven före världskrigen, berättelsen befinner sig i ett avlägset fantasy, med långa klädnader, mantlar, pilbågar, gördlar. Matretterna verkar mest vara klädda i skinn och använda sina tänder mer än vapen. Gränsen mellan människa och djur verkar flytande. Soregnerna för dock in ett sorts psykologiskt omedvetet. Innan dess handlade berättelsen för mig främst om främlingsfientlighet... (är detta kanske hellre inspirerat av Freud?)
En symbolisk händelse äger rum just den natt när prins Solivro föds. Då visar sig två jättelika fåglar på himlen och börjar strida med varandra. Där uppe i luften börjar de slita fjädrarna av varandra, så blodregn faller över jorden, men när solen gick upp var de jättelika fåglarna försvunna. Av striden syntes inga spår. Endast en tvekluven fjäder, röd av blod låg dold i grönskan. En konstfärdig vapensmed finner den och smidde en pil att bära fjädern. Han smyckade pilen och ristade orden: Solivro prins av Aeretanien.
"Om Solivros födelsestund ... intet av allt det jag hört har tyckts mig tydligare teckna ett liv, fyllt av stora och fruktlösa strider, än dessa väldiga fåglars kamp med en blodröd fjäder som minne och märke."
När man når bokens sista sida, inser man att det är fruktlösa som är huvudordet. Hela inledningen syns stor och stark, en myt, det förebådar något enastående ... men så mynnar allt ut i ett intet. Solivros goda föresatser går om intet. Han blir ingenting.
"Du vet att jag kände furst Solivro rätt nära. Han var en man. Han hade en mans känslor, en mans vilja, en mans kraft. Och livet bjöd honom sådan rikedom, så stora möjligheter.
Och likväl brusto alla hans företag och blevo till någonting litet och löjligt. Någonting, som i bästa fall andra fingo utföra och draga fördel av."
Det växer fram en snopen känsla i mig. Är det den snopenhet vi känner när våra liv aldrig blir vad vi tänkt oss?
"Har Skaparen samma nöjen som okynniga barn: att riva sönder sina vackraste leksaker. Eller var han sin egen fördärvare, furst Solivro? Kanske han aldrig förmådde glömma leken? Han lekte och märkte icke, att dagen skiftade färg. Men plötsligt blev leken hårdhänt, ... Då häpnade han och förskräcktes lik ett bortskämt barn."
Hjalmar Bergman var 23 år när han gav ut denna berättelse. Våndades han över att behöva bli vuxen? Att motas in i de vuxnas ramar, att tvingas bli något, inte bara leka, fantisera, skriva ...?
Så jag fick med mig en 'sidoläsningsbok', som jag har nosat på en bit i taget innan jag somnar, som ren avkoppling, har jag sagt mig. Det som frestade var Hjalmar Bergman, minnet av att jag läste hans debutroman när jag var 12 år, den med det vackra namnet Solivro.
1906 skedde den debuten, alltså ett år före Elin Wägners novelldebut. De är samma generation. Elin född 1882, Hjalmar Bergman 1883. Hjalmar Söderberg lite äldre (1869) var redan i full gång sedan minst tio år. Så jag är alltså fortfarande och snurrar kring sekelskiftet.
Solivro, prins av Aeretanien är dock helt väsensskild från Elin Wägner. Detta är en romantisk saga så långt från realism man kan komma. Och också långt från hur han skrev sina kommande romaner. Han har skapat en egen myt, som säkert kan tolkas symboliskt på olika sätt. Vi hamnar i en sorts 'Fantasy-värld', med folk som inte liknar kända folkslag.
Först är det folket aeretanierna. De är väl vad vi kan kalla 'civiliserade'. Och så är det deras vildsinta fiender, matretterna. Först är de bara fiender, men kompliceras av att Solivros döda mor troligen var matrett själv, trots att hon var ett milt väsen. Fientligheterna ligger dock där och pyr. Matretterna beskrivs som vildar, först mest som rovdjur, men när Solivro finner sin kärlek, som med tiden avslöjas som matrett, och får barn med henne då mjuknar bilden. De må vara ociviliserade, men inte känslolösa. De är konkurrenter om marken i gränsområdena. Men det finns ett folk till, soregnerna, som skymningsfolk i ett drömland där tiden inte kan mätas. Kanske var det soregn Solivros moder var, inte matrett? Vi får inte alla svar.
Boken är skriven före världskrigen, berättelsen befinner sig i ett avlägset fantasy, med långa klädnader, mantlar, pilbågar, gördlar. Matretterna verkar mest vara klädda i skinn och använda sina tänder mer än vapen. Gränsen mellan människa och djur verkar flytande. Soregnerna för dock in ett sorts psykologiskt omedvetet. Innan dess handlade berättelsen för mig främst om främlingsfientlighet... (är detta kanske hellre inspirerat av Freud?)
En symbolisk händelse äger rum just den natt när prins Solivro föds. Då visar sig två jättelika fåglar på himlen och börjar strida med varandra. Där uppe i luften börjar de slita fjädrarna av varandra, så blodregn faller över jorden, men när solen gick upp var de jättelika fåglarna försvunna. Av striden syntes inga spår. Endast en tvekluven fjäder, röd av blod låg dold i grönskan. En konstfärdig vapensmed finner den och smidde en pil att bära fjädern. Han smyckade pilen och ristade orden: Solivro prins av Aeretanien.
"Om Solivros födelsestund ... intet av allt det jag hört har tyckts mig tydligare teckna ett liv, fyllt av stora och fruktlösa strider, än dessa väldiga fåglars kamp med en blodröd fjäder som minne och märke."
När man når bokens sista sida, inser man att det är fruktlösa som är huvudordet. Hela inledningen syns stor och stark, en myt, det förebådar något enastående ... men så mynnar allt ut i ett intet. Solivros goda föresatser går om intet. Han blir ingenting.
"Du vet att jag kände furst Solivro rätt nära. Han var en man. Han hade en mans känslor, en mans vilja, en mans kraft. Och livet bjöd honom sådan rikedom, så stora möjligheter.
Och likväl brusto alla hans företag och blevo till någonting litet och löjligt. Någonting, som i bästa fall andra fingo utföra och draga fördel av."
Det växer fram en snopen känsla i mig. Är det den snopenhet vi känner när våra liv aldrig blir vad vi tänkt oss?
"Har Skaparen samma nöjen som okynniga barn: att riva sönder sina vackraste leksaker. Eller var han sin egen fördärvare, furst Solivro? Kanske han aldrig förmådde glömma leken? Han lekte och märkte icke, att dagen skiftade färg. Men plötsligt blev leken hårdhänt, ... Då häpnade han och förskräcktes lik ett bortskämt barn."
Hjalmar Bergman var 23 år när han gav ut denna berättelse. Våndades han över att behöva bli vuxen? Att motas in i de vuxnas ramar, att tvingas bli något, inte bara leka, fantisera, skriva ...?
Shakespeare & Cervantes
Av en ren händelse råkade jag nyss på ett lustigt fakta (om döden kan sägas vara lustig?).
Renässansens två stora, Shakespeare i England och Cervantes i Spanien (han med Don Quijote), dog samma dag - 23 april 1616 (om man kan tro fakta som står i NE). De föddes inte samtidigt, men beslöt tydligen att lämna denna värld samma dag.
Undrar om de fann varandra och genast började diskutera litteratur på ett mera avslappnat och kravlöst ställe?
Renässansens två stora, Shakespeare i England och Cervantes i Spanien (han med Don Quijote), dog samma dag - 23 april 1616 (om man kan tro fakta som står i NE). De föddes inte samtidigt, men beslöt tydligen att lämna denna värld samma dag.
Undrar om de fann varandra och genast började diskutera litteratur på ett mera avslappnat och kravlöst ställe?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
