Denna spänningsroman, med genrebeteckningen glesbygd noir, segar sig fram i ett sakta mak som är effektfullt, illustrerande ett lugnt samhälle i glesbygd - åtminstone på ytan. Långsamheten är effektfull genom att balansera den stillastående sysslolösheten med ordfattiga dialoger, där personerna mer talar mellan raderna, vilket paradoxalt nog ökar lästakten mitt i stillheten. Men idyllen krackelerar, när sysslolösa ungdomar går från småkriminella inbrott till att via knark hamna i maffians skotteld.
Författarens debut lär ha varit aktion i högt tempo. Jag har inte läst den, men är tacksam att han valt att svänga helt åt motsatt håll, med tanke på att jag upplevde den enda aktionscenen i Den enögda kaninen, med brand och skottlossning, som mindre lyckad än resten av boken. Tempot är här inte effektivt.
Texten bygger sin 'spänning' med hjälp av olika mystiska drag, som dock inte fullföljs utan lämnas obesvarade - men annars vore det väl inte mystiskt - vi får aldrig veta om författaren ser verkligheten som mer än materiell, eller om det är jag-berättarens eget psyke som spelar honom olika spratt.
Författaren studerar kriminologi.
2014-06-08
Mannen som gick upp i rök - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1966)
Detta är andra boken i serien om Martin Beck och hans arbetskamrater. Även denna gång kommer Stockholm bara i andra hand. Utredningen inleds i Budapest där en svensk journalist försvunnit. Detta roade mig för att jag själv turistat i Budapest, och därför kände jag igen namn på kvarter, utkiksplats, torg, Margaretaön med sitt bad etc. Jag kände mig nästan hemma.
Mordoffret är en mindre trevlig journalist, som visar sig ha smugglat och langat hasch, från Turkiet, via Östeuropa. Här kommer alltså det under 1960-talet växande drogmissbruket upp på agendan. Romantiteln Mannen som gick upp i rök blir därigenom dubbeltydig, syftar både på försvinnandet och haschrökning. Brottet uppstod vid lägenhetsbråk där alkoholkonsumtion var inblandat, alltså antagligen något av det vanligaste statistiskt sett. Det ovanliga är förövarens sätt att försöka undkomma upptäckt. Offret är på många sätt en parasit, alltså inte saknad av det laglydiga samhället, mer än av arbetsgivaren.
I denna historia poängteras polisernas lagarbete. Ungerska polisen visas fram som extremt effektiv, inte mycket undkommer deras vakande öga. I Sverige hänger mycket på Martin Becks förmåga att kombinera sin intuition med sin logiska kapacitet vid granskandet av detaljer. Hans kollega Kollberg är så samkörd att de verkar tänka samma sak utan att behöva uttala orden. Minneskonstnären Mellander fixar fram all info de behöver. Någon sidekick, typ Watson, finns inte. Däremot är Stenström en yngre kollega som inte alltid hänger med i de logiska svängarna, och därför behöver informeras - under Kollbergs irriterade suckande 'han får väl tänka själv' - och därigenom informeras även vi läsare.
Ett visst raljerande uppstår som kan roa. Läsaren kan också notera vilken typ av information Beck riktar in sig på vid flera tillfällen och själv fundera över vad dessa betyder och kan leda till, lite mer som vid en traditionell pusseldeckare. Så vi hänger med i spårandet.
Här växer alltså polisromanen fram steg för steg. Samtidigt noterar jag att boken är ett barn av sin tid, inte minst vad gäller könsroller. Romanen är helt dominerad av män. Kvinnor existerar endast som polisernas tjatiga småsura fruar, hemmafruar som behöver barn att sysselsätta sig med eftersom deras män så sällan har tid att komma hem. Som krydda finns också en ung kvinna, på skuggsidan, som beskrivs som 'lösaktig'...
Mordoffret är en mindre trevlig journalist, som visar sig ha smugglat och langat hasch, från Turkiet, via Östeuropa. Här kommer alltså det under 1960-talet växande drogmissbruket upp på agendan. Romantiteln Mannen som gick upp i rök blir därigenom dubbeltydig, syftar både på försvinnandet och haschrökning. Brottet uppstod vid lägenhetsbråk där alkoholkonsumtion var inblandat, alltså antagligen något av det vanligaste statistiskt sett. Det ovanliga är förövarens sätt att försöka undkomma upptäckt. Offret är på många sätt en parasit, alltså inte saknad av det laglydiga samhället, mer än av arbetsgivaren.
I denna historia poängteras polisernas lagarbete. Ungerska polisen visas fram som extremt effektiv, inte mycket undkommer deras vakande öga. I Sverige hänger mycket på Martin Becks förmåga att kombinera sin intuition med sin logiska kapacitet vid granskandet av detaljer. Hans kollega Kollberg är så samkörd att de verkar tänka samma sak utan att behöva uttala orden. Minneskonstnären Mellander fixar fram all info de behöver. Någon sidekick, typ Watson, finns inte. Däremot är Stenström en yngre kollega som inte alltid hänger med i de logiska svängarna, och därför behöver informeras - under Kollbergs irriterade suckande 'han får väl tänka själv' - och därigenom informeras även vi läsare.
Ett visst raljerande uppstår som kan roa. Läsaren kan också notera vilken typ av information Beck riktar in sig på vid flera tillfällen och själv fundera över vad dessa betyder och kan leda till, lite mer som vid en traditionell pusseldeckare. Så vi hänger med i spårandet.
Här växer alltså polisromanen fram steg för steg. Samtidigt noterar jag att boken är ett barn av sin tid, inte minst vad gäller könsroller. Romanen är helt dominerad av män. Kvinnor existerar endast som polisernas tjatiga småsura fruar, hemmafruar som behöver barn att sysselsätta sig med eftersom deras män så sällan har tid att komma hem. Som krydda finns också en ung kvinna, på skuggsidan, som beskrivs som 'lösaktig'...
2014-05-30
Dödsklockan - Kerstin Ekman (1963)
Dödsklockan (1963) är Kerstin Ekmans första mästerverk. Hon har tagit steget fullt ut bort från den vanliga deckargenren och satsat på psykologiskt utmejslade karaktärer - med andra ord en roman. Och en oförglömlig psykologisk thriller, väl värd att läsas om - mer än en gång. Behandlingen av språket och den stegrade spänningen inför den svårlösta konflikt som uppstått, är helt underbar i sin suveränt enkla konstfullhet. Jag vill inte släppa boken utan önskar bara veta mer.
Ekman rör sig åter längre norrut, osäkert var, men i skogstrakter med gott om älg. Om inte Norrland, så åtminstonde Mellansverige en bit upp. Hela boken är dessutom mycket övertygande vad gäller älgjakt och jakthundar, känns fullständigt autentisk.
Jag vill inte avslöja något om intrigen, ifall ni ännu inte läst boken eller sett filmen från 1999. Man behöver inte vara intresserad av jakt för att uppskatta denna spännignsroman. Det är mängden utmejslade karaktärer och relationer som växer fram via subtil intrig och växande komplikation, som gör läsningen upplivande. Mänskliga skröpligheter och insikten att vem som helst kan hamna i bryderier och ljusskygga zoner. Och hur lätt det då är att lurar sig själv i förhoppningen att bevara sin respektabla yta ...
Ekman rör sig åter längre norrut, osäkert var, men i skogstrakter med gott om älg. Om inte Norrland, så åtminstonde Mellansverige en bit upp. Hela boken är dessutom mycket övertygande vad gäller älgjakt och jakthundar, känns fullständigt autentisk.
Jag vill inte avslöja något om intrigen, ifall ni ännu inte läst boken eller sett filmen från 1999. Man behöver inte vara intresserad av jakt för att uppskatta denna spännignsroman. Det är mängden utmejslade karaktärer och relationer som växer fram via subtil intrig och växande komplikation, som gör läsningen upplivande. Mänskliga skröpligheter och insikten att vem som helst kan hamna i bryderier och ljusskygga zoner. Och hur lätt det då är att lurar sig själv i förhoppningen att bevara sin respektabla yta ...
2014-05-29
Bärgad skörd - Margit Söderholm (1952)
Det är första gången jag läser Margit Söderholm, som tillhörde de stora populära romanförfattarna i Sverige på 1940-50-talen. Driver dagg, faller regn var hennes genombrott 1943, och filmatiserades redan 1946. Den såg jag som ung, när man fortfarnade visade gamla svenska filmer på TV.
I högen med ärvda böcker fann jag Bärgad skörd (1952), som tilldrar sig i bondebygd under 1800-talet, lite obestämt var, antagligen i Mellansverige. Berättandet är naturligtvis lite trögt med dagens mått mätt, men med gott om trovärdig dramatik. En imponerande väl genomförd historia. Mest imponerad blev jag av förhöret hos häradsdomaren, och hela rättshistorien, som ger mig intrycket att Söderholm var väl inläst på området. Hjälten hamnar åtta månader i kall och beckmörk bekännelsekammare, en idag bortglömd skamfläck på vår rättshistoria.
Det imponerande är hur hjältens alla goda gärningar, här kan vridas och misstänkliggöras, allt passar ihop i en mycket skicklig intrig, som tummar på rättvisan och tvingar människor att begrunda sina liv. Ett annat tema i berättelsen är skillnaden mellan otillfredsställd åtrå och den kärlek som stärker oss, vilket fyller denna historia med en hel del heta känslor. Återigen fullt trovärdigt.
En mycket läsvärd engagerande historia alltså. I synnerhet för den som är intresserad av historiska romaner, trots att det inte är det historiska som var temat i sig.
Sedan läste jag även Livets krona (1953) av samma författare. Visade sig vara en fortsättning med samma karaktärer. Även om början av boken tar om en del för att man ska komma ihåg vad som hände i förra boken, så har även denna bok sina poänger. Inte minst för alla som vill veta mer om karaktärerna. Men allra mest tyckte jag om den levande beskrivningen av hur folket reste till olika marknadsstäder, i det här fallet Stockholm, för att sälja de fåglar och de skinn man fått vid jakt, inte minst för att dryga ut kassan. Hur man reste samman som säkerhet, och hur olika landskap hade olika samlingsplatser. Man kan väl jämföra det med studentnationer, men här för handlare av olika slag. Mycket intressant. Kanske är detta en av anledningarna till alla gator i Stockholm med landskapsnamn? Jag tänker att de olika husen med olika landskapstillhörigheter, kan ha legat där gatorna i dag har just deras landskapsnamn, kanske?
I denna andra roman får jag också hållpunkt vad gäller tid, 1830-tal, och plats. Handlingen tilldrar sig i Hälsingland. Tidig frost, september 1836, förstörde skörden och skapade nöd 1837, slutet av denna roman.
I högen med ärvda böcker fann jag Bärgad skörd (1952), som tilldrar sig i bondebygd under 1800-talet, lite obestämt var, antagligen i Mellansverige. Berättandet är naturligtvis lite trögt med dagens mått mätt, men med gott om trovärdig dramatik. En imponerande väl genomförd historia. Mest imponerad blev jag av förhöret hos häradsdomaren, och hela rättshistorien, som ger mig intrycket att Söderholm var väl inläst på området. Hjälten hamnar åtta månader i kall och beckmörk bekännelsekammare, en idag bortglömd skamfläck på vår rättshistoria.
Det imponerande är hur hjältens alla goda gärningar, här kan vridas och misstänkliggöras, allt passar ihop i en mycket skicklig intrig, som tummar på rättvisan och tvingar människor att begrunda sina liv. Ett annat tema i berättelsen är skillnaden mellan otillfredsställd åtrå och den kärlek som stärker oss, vilket fyller denna historia med en hel del heta känslor. Återigen fullt trovärdigt.
En mycket läsvärd engagerande historia alltså. I synnerhet för den som är intresserad av historiska romaner, trots att det inte är det historiska som var temat i sig.
Sedan läste jag även Livets krona (1953) av samma författare. Visade sig vara en fortsättning med samma karaktärer. Även om början av boken tar om en del för att man ska komma ihåg vad som hände i förra boken, så har även denna bok sina poänger. Inte minst för alla som vill veta mer om karaktärerna. Men allra mest tyckte jag om den levande beskrivningen av hur folket reste till olika marknadsstäder, i det här fallet Stockholm, för att sälja de fåglar och de skinn man fått vid jakt, inte minst för att dryga ut kassan. Hur man reste samman som säkerhet, och hur olika landskap hade olika samlingsplatser. Man kan väl jämföra det med studentnationer, men här för handlare av olika slag. Mycket intressant. Kanske är detta en av anledningarna till alla gator i Stockholm med landskapsnamn? Jag tänker att de olika husen med olika landskapstillhörigheter, kan ha legat där gatorna i dag har just deras landskapsnamn, kanske?
I denna andra roman får jag också hållpunkt vad gäller tid, 1830-tal, och plats. Handlingen tilldrar sig i Hälsingland. Tidig frost, september 1836, förstörde skörden och skapade nöd 1837, slutet av denna roman.
2014-05-23
Roseanna - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1965)
Har planerat att läsa hela Sjöwall-Wahlöös En roman om ett brott, dvs Martin Beck-seriens tio delar i någorlunda tätt svep nu i sommar. Har aldrig tidigare läst första boken, Roseanna (1965). Den känns inte som så mycket mer än en introduktion. På sin tid, 1965 då pusseldeckaren ännu dominerad, avvek den genom att vara polisroman, att följa en rad polisers vardag, oglamorös, ofta tröstlös och grå. Karaktärerna är huvudsakligen vanliga knegare.
Ett tema är slumpen. Vi får tidigt veta att polisens arbete sällan ger utdelning, att det är slumpen som avgör om en brottsling spåras upp och avslöjas. Så även i detta fall. En amerikansk turist har mördats på båtutflykt i Sverige, dumpats i Göta kanal och inte återfunnits förän månader senare. Enträget arbete leder till insamlade turistbilder och foton på möjliga kontakter med offret. Men förövaren spåras inte upp, utan återfinns av en ren slump. Hela brottet framställs som en slump, att offer och förövare möttes var en slump, att förövaren är psykopaten som 'råkar' döda offret, när förträngda skamkänslor projiceras och tar över.
Kanske skulle förövaren aldrig ha upprepat sitt brott om inte polisens metod för att få honom att avslöja sig själv, provocerat fram en reaktion genom att gillra en liknande situation. Att de lyckas är alltså inget de kan vara stolta över. De har både gått över lagens gräns och riskerat livet på en ung kvinnlig medarbetare.
Mordet utlöstes av psykologiska orsaker, främst manlig rädsla för kvinnlig sexualitet, rädsla inför den nya fria kvinnan som vågar ta initiativ. 1960-talets sexuell frigörelse krockar med äldre renhetsideal. Det oroande är, att ifall vi ska se polisens provokation, deras gillrade fälla, som främsta brottet, blir konsekvensen att de kvinnliga offren 'har sig själva att skylla', de har ju också 'provocerat' genom slå sig i slang med en främmande man. Jag slår alltså ihop boken med en obehaglig känsla.
I denna första bok i serien sker alltså mordet utanför Stockholm. Inte förrän i slutet börjar jag uppleva en inledning till den Stockholmsskildring som de senare böckerna trots allt är. Nu börjar jag hoppas på nästa bok som något mer ...
Ett tema är slumpen. Vi får tidigt veta att polisens arbete sällan ger utdelning, att det är slumpen som avgör om en brottsling spåras upp och avslöjas. Så även i detta fall. En amerikansk turist har mördats på båtutflykt i Sverige, dumpats i Göta kanal och inte återfunnits förän månader senare. Enträget arbete leder till insamlade turistbilder och foton på möjliga kontakter med offret. Men förövaren spåras inte upp, utan återfinns av en ren slump. Hela brottet framställs som en slump, att offer och förövare möttes var en slump, att förövaren är psykopaten som 'råkar' döda offret, när förträngda skamkänslor projiceras och tar över.
Kanske skulle förövaren aldrig ha upprepat sitt brott om inte polisens metod för att få honom att avslöja sig själv, provocerat fram en reaktion genom att gillra en liknande situation. Att de lyckas är alltså inget de kan vara stolta över. De har både gått över lagens gräns och riskerat livet på en ung kvinnlig medarbetare.
Mordet utlöstes av psykologiska orsaker, främst manlig rädsla för kvinnlig sexualitet, rädsla inför den nya fria kvinnan som vågar ta initiativ. 1960-talets sexuell frigörelse krockar med äldre renhetsideal. Det oroande är, att ifall vi ska se polisens provokation, deras gillrade fälla, som främsta brottet, blir konsekvensen att de kvinnliga offren 'har sig själva att skylla', de har ju också 'provocerat' genom slå sig i slang med en främmande man. Jag slår alltså ihop boken med en obehaglig känsla.
I denna första bok i serien sker alltså mordet utanför Stockholm. Inte förrän i slutet börjar jag uppleva en inledning till den Stockholmsskildring som de senare böckerna trots allt är. Nu börjar jag hoppas på nästa bok som något mer ...
2014-05-18
Maigret s'amuse - Georges Simenon (1956)
Denna Maigret-historia verkade lovande eftersom titeln säger att han roar sig. Han har nämligen lovat att äntligen ta tre veckor semester - och inte bryta detta löfte, arbetsnarkoman som han är. Beslutet kommer dock så sent att alla hotell på den traditionella turistorten Sables d'Olonne (det var väl där Tati spelade in Semestersabotören?) är fullbokade. Maigret och hans fru beslutar då att semestra i Paris, flanera på gatorna och äta alla måltider på restaurang. Och han lyckas faktiskt, trots att många är skeptiska.
Jag glömmer ofta att Simenon egentligen var belgare, eftersom Maigret tillhör Paris-polisen. Just denna bok känns dessutom extra mycket Paris-historia, med tanke på alla kända gatunamn som dyker upp under Maigrets 'semestrande'. Självklart inträffar ett mord samtidigt som semestern inleds, som Maigrets assistent får ta över som vikarie. Madame Maigret har nog svårt att tro att han då skall kunna hålla sig borta från kontoret, men det gör han! Hans semesternöje blir i stället att leka 'amatördeckare', och följa med utredningsarbetet via tidningarnas rapporter, samt luska lite via några samtal med en sin läkare (de två möjliga misstänkta är läkare).
Denna metod, där jag tvingas läsa fejkade tidningsartiklar, gör att det tar lite längre tid innan berättelsen börjar intressera mig. Men till slut blir jag road, inte minst av Maigrets lycko-känsla över att slippa ta ansvar för fallets utgång och bara 'leka allmänhet', och naturligtvis av hustruns avvaktande hållning till hurhan verkligen ska kunna hålla sig borta fårn kontoret, hon tänker minsann inte tvinga honom att hålla ett sånt löfte. Vid ett par tillfällen kommer han på nyttiga ledtrådar och sänder dem som 'anonyma' tips till poliskontoret, så som allmämnheten brukar göra.
När jag läser blir det uppenbart för mig hur psykologiska historierna kring Maigret är. En traditionella pusseldeckare är oftast helt inriktad på gåtor, stängda-rummet mysterier etc. Karaktärerna i historierna blir aldrig mer än platta klichéer. Vi ska leta ledtrådar, inte fördjupa oss i personerna.
På sidan 127 i Maigret s'amuse, sitter dock kommissarien och tänker på att han egentligen inte alls tänker på brottet, han vill inte göra några logiska rekonstruktioner. Istället är det somom personerna i dramat levde inuti honom, hankänner sig in i dem, och väntar på att de ska kliva ur skuggan och levandegöra den enda sanna lösningen av alla möjliga.
Jag tänker att detta måste också vara författaren Simenons egen skrivmetod, att karaktärerna lever i honom och stiger fram en och en för honomn, liksom i sitt alter-ego Maigret. Simenon var ju alldeles kopiöst produktiv, skrev felra böcker om året, varav 72 st om Maigret. Och det vi tycker om måste vara det psykologiska inkännandet, vilket ju är den typ av deckare som levt kvar längst. Serier där vi lär känna några huvudpersoner bit för bit ...
Jag glömmer ofta att Simenon egentligen var belgare, eftersom Maigret tillhör Paris-polisen. Just denna bok känns dessutom extra mycket Paris-historia, med tanke på alla kända gatunamn som dyker upp under Maigrets 'semestrande'. Självklart inträffar ett mord samtidigt som semestern inleds, som Maigrets assistent får ta över som vikarie. Madame Maigret har nog svårt att tro att han då skall kunna hålla sig borta från kontoret, men det gör han! Hans semesternöje blir i stället att leka 'amatördeckare', och följa med utredningsarbetet via tidningarnas rapporter, samt luska lite via några samtal med en sin läkare (de två möjliga misstänkta är läkare).
Denna metod, där jag tvingas läsa fejkade tidningsartiklar, gör att det tar lite längre tid innan berättelsen börjar intressera mig. Men till slut blir jag road, inte minst av Maigrets lycko-känsla över att slippa ta ansvar för fallets utgång och bara 'leka allmänhet', och naturligtvis av hustruns avvaktande hållning till hurhan verkligen ska kunna hålla sig borta fårn kontoret, hon tänker minsann inte tvinga honom att hålla ett sånt löfte. Vid ett par tillfällen kommer han på nyttiga ledtrådar och sänder dem som 'anonyma' tips till poliskontoret, så som allmämnheten brukar göra.
När jag läser blir det uppenbart för mig hur psykologiska historierna kring Maigret är. En traditionella pusseldeckare är oftast helt inriktad på gåtor, stängda-rummet mysterier etc. Karaktärerna i historierna blir aldrig mer än platta klichéer. Vi ska leta ledtrådar, inte fördjupa oss i personerna.
På sidan 127 i Maigret s'amuse, sitter dock kommissarien och tänker på att han egentligen inte alls tänker på brottet, han vill inte göra några logiska rekonstruktioner. Istället är det somom personerna i dramat levde inuti honom, hankänner sig in i dem, och väntar på att de ska kliva ur skuggan och levandegöra den enda sanna lösningen av alla möjliga.
Jag tänker att detta måste också vara författaren Simenons egen skrivmetod, att karaktärerna lever i honom och stiger fram en och en för honomn, liksom i sitt alter-ego Maigret. Simenon var ju alldeles kopiöst produktiv, skrev felra böcker om året, varav 72 st om Maigret. Och det vi tycker om måste vara det psykologiska inkännandet, vilket ju är den typ av deckare som levt kvar längst. Serier där vi lär känna några huvudpersoner bit för bit ...
2014-05-17
Den brinnande ugnen - Kerstin Ekman (1962)
Det är inte första gången jag läser Den brinnande ugnen av Kerstin Ekman, men det är första gången jag läst den så tätt efter De tre små mästarna (1961), att jag lagt märke till att David Malm är med i båda böckerna. I föregående bok var han ung nybakad konststudent, i denna restaurerar han en gammal kyrkomålning. Kerstin Ekmans romaner är inte bara bildrika, hela landskapet levandegörs liksom varje detalj i handlingen. Ofta ingår konst av något slag, ofta målningar. I Den brinnande ugnen ingår alltså en kyrkomålning i handlingen, som både anspelar på en bibeltext och gett titeln på boken. Intressantare är att när scenbilden för de kommande händelserna målas upp i bokens inledning, så jämförs den just med en tavla. Det som skall vara en fiktiv verklighet, ett uppländskt bondbygd med prästboställe, klockstapel och mjölkpall, beskrivs "denna kyliga april" som "en smula overklig". Och fortsätter:
"Himlen upptar fyra femtedelar av tavlan och drar i köldgrönt mot horisonten. Sjön är stilla som en pappskiva och man får en känsla av att man kan knacka på den och få fram ett torrt ljud utan eko."
Längre ner konstateras dessutom att denna uppländska leråker "försöker spela teater". Det bäddas för dramatik. En frän obehaglig lukt som inte borde finnas där...
Till en början tyckte jag att resten av boken var ett steg tillbaka efter De tre små mästarna, där landskapet hade en så stor huvudroll som väckte intresse. Även karaktärerna var där djupare utvecklade. Vi tycks vara tillbaka i den traditionella pusseldeckaren. I deckarens urtid var det inte nödvändigt med mord, Sherlock Holmes löste även stöldmysterier, eller till och med radera ut indicier för att påvisa att inget brott förelåg. Numera har vi vant oss vid att deckare = mord. Länge håller Ekman oss fångna i en psykologisk brinnande ugn, ett närapå tradigt pyromanmysterium, ända tills allt i slutet knyts ihop på ett mycket intelligent sätt, och jag kan konstatera att ett dödsfall har trots allt funnits med hela tiden - Ekman har bara undvikit att uppmärksamma det.
Mycket listigt! Och väl värd att läsas om än idag, även om den inte tillhör storverken.
"Himlen upptar fyra femtedelar av tavlan och drar i köldgrönt mot horisonten. Sjön är stilla som en pappskiva och man får en känsla av att man kan knacka på den och få fram ett torrt ljud utan eko."
Längre ner konstateras dessutom att denna uppländska leråker "försöker spela teater". Det bäddas för dramatik. En frän obehaglig lukt som inte borde finnas där...
Till en början tyckte jag att resten av boken var ett steg tillbaka efter De tre små mästarna, där landskapet hade en så stor huvudroll som väckte intresse. Även karaktärerna var där djupare utvecklade. Vi tycks vara tillbaka i den traditionella pusseldeckaren. I deckarens urtid var det inte nödvändigt med mord, Sherlock Holmes löste även stöldmysterier, eller till och med radera ut indicier för att påvisa att inget brott förelåg. Numera har vi vant oss vid att deckare = mord. Länge håller Ekman oss fångna i en psykologisk brinnande ugn, ett närapå tradigt pyromanmysterium, ända tills allt i slutet knyts ihop på ett mycket intelligent sätt, och jag kan konstatera att ett dödsfall har trots allt funnits med hela tiden - Ekman har bara undvikit att uppmärksamma det.
Mycket listigt! Och väl värd att läsas om än idag, även om den inte tillhör storverken.
2014-05-16
NP 1921 - Anatole France
"såsom ett erkännande av hans lysande författarverksamhet, präglad av ädel stilkonst, av vidhjärtad humanitet, av behag och franskt lynne"
1921 års Nobelpris gick till Anatole Francois Thibault (1844-1924), förkortat till pseudonymen Anatole France. Efter världskrigets nordiska inåtvändhet, börjar blickarna åter riktas utåt. Europa bubblar av nyskapande ismer. Nobel ville belöna 'samtida' prestationer, men dem förlorar Akademin kontakten med i sitt sökande efter vad som gagnat mänskligheten och höll hög litterära kvalitet. 'Vidhjärtad humanitet' blev ledordet, vilket man fann i rikliga mått hos Anatole France, överlevare från la belle époque, en arvtagare till den franska Klassicismens 'ädla stilkonst,' inspirerad av filosofer från renässansen och upplysningstiden.
France fick sina första verk tryckta på 1870-talet, estetiska dikter och versdrama, och tog lång tid på sig att finna sitt rätta element - prosa. Medan europeisk litteratur dominerades av ett modernt genombrott, med samhällskritisk problemdramatik och naturalistiska dissekeringar av det mänskliga psyket, försökte France propagera för optimism och förnuft à la Voltaire. Skeptisk till alla dogmer ironiserade han gärna och mycket, ständigt lika godmodigt vänlig, som den övertygade humanist han var. Han kunde inte undgå att med tiden bli alltmer desillusionerad av sin krigiska samtid, men Anatole France godmodiga ironi är läsvärd än idag.
Jag har just läst om Sylvestre Bonnards brott (1881), som blev hans genombrott för en större publik. France har ännu inte tagit till sig romanformen, texten är komponerad som huvudpersonens spridda dagboksanteckningar över ett trettiotal år av spridda upplevelser, vilket ger mig mer ett intryck av pikaresk, populärt under renässansen och 1700-talet. Intrigen är inte huvudsaken, men händelserna grupper sig kring två teman, varför boken upplevs mer som två långnoveller. Viktigare än intrigen är karaktären Bonnard, den godmodige bokmalen, den världsfrånvände forskaren, humanisten som vill alla gott och hellre friar än fäller.
Det tar tid innan vi får reda på vad för 'brott' det gäller och flera tolkningar är möjliga. Det konservativa samhället skulle väl främst döma ut att Bonnard hjälper en föräldralös flicka, Jeanne, att rymma från sin barnhemslika skola. Och snart därefter stödjer han henne när hon önskar gifta sig med en fattig ung man. Men hon är ju trots allt både föräldralös och skamligt utnyttjad av såväl skolan som sin förskingrande förmyndare.
Snarare är det så att Bonnard dömer sig själv, sin bokvurm, en besatthet han njuter av med en liten tagg av dåligt samvete. Bonnard är den evige ungkarlen, som dock i ungdomen svärmat för flickans mor, men som valde att gräva ner sig i böckernas värld. När han så långt senare får reda på Jeannes existens och att hon blivit föräldralös, vill han erbjuda det stöd han kan ge. Pengar har han inga, men när hela förskingringen uppdagas har hon bara Bonnard att luta sig mot, varpå han säljer hela sin boksamling, främst medeltidsa handskrifter. Det räcker till hemgift åt Jeanne, så hon slutligen får sin försörjning och ett drägligt liv.
Det kan väl inte vara ett brott? Nja, men Bonnard själv vet. Två av böckerna var han alltför fäst vid för att kunna skiljas ifrån. Dem gömde han undan, med sin mänskliga blandning av njutning och dåligt samvete. Och nog är han värd det.
Än mer beundrad brukar Min väns bok (1885) vara, en barndomsskildring om pojken Pierre Nouzière och hans närmaste. En rad anekdotiska episoder som drömmer sig tillbaka till barnets tankevärld. Småtrevligt, men naiviteten känns avlägsen idag. Sista avdelning, 'Suzannes vänner', är en rad skilda korta pojkhistorier, där titeln bara är till för att knyta ihop det lösryckta. Att France själv blev far till en dotter ett par år innan är nog den främsta orsaken till dessa betraktelser.
Vårt Hems förlags utgåva, tryckt 1928, har ett märkligt förord, med endast en halvt läsbar namnteckning under. Jag tolkar den som Fredrik Böök, känd litteraturkritiker på den tiden. Bokserier började ges ut för att visa upp nobelpristagarna och förklarande förord hörde till. Det märklig är att förordet inte nöjer sig med att framhäva Anatole France tidiga verk som ypperliga, utan även passar även på att lufta en rad moraliska fördömanden; att France "ofta komprometterat frihetens sak genom att försväxla frihet med libertism", att man efter France död (1924) kunnat avslöja en "obehaglig anda av vulgär cynism", och som slutkläm poängtera att France filosofiska djupsinne "icke heller [är] så stort som man ibland inbillat sig". Förordsförfattaren nöjer sig alltså med att beundra hans smidiga "stilkonst" och fördöma resten.
Varför ett sådant utbrott? Jag har svårt att tro att vi idag skulle reagera på detta sätt, eller uppröras över 'sedlig anarki'. Jag kan inte hjälpa att jag undrar vad det är för 'grumlad humanitet', som omtalas. Det är inget jag har hittat hos senare litteraturhistoriker.
Bonnard beundrade i alla fall Walter Scott och utbrister: "Historien är ingen vetenskap, den är en konst, och blott genom fantasin kan man inom den komma någon vart." Anatole France låter oss dock höra även den motsatta åsikten, genom Jeannes blivande make Gélis, som Bonnard handleder i studiet av gamla handskrifter: "Gammalt skräp", menar Gélis och bedyrar att hur än lärd man är det omöjligt att föreställa sig hur det var för 500-1000 år sedan, när man knappt vet hur det var för 5-10 år sedan. Och historiskt måleri finner han "avskyvärt osant!" Alla slags konst skildrar blott konstnärens själ; oavsett kostym "är anden hans samtida". Konstnären ger "åt sina skapelser sitt eget liv, eller också formar han marionetter".
Ja, nog gav France rikligt med kött och blod åt Bonnard. Läs den gärna.
I en antologi med noveller av nobelpristagare utgiven 1960, representeras Anatole France med den sedelärande histroien "Läxan" (tyvärr utan angivet första utgivningsår), som tilldrar sig på medeltiden i Paris. Den ärbara men fåfäng borgarhustru Violante, gift med en vresig advokat, förmanas av sin biktfader, som vägrar lita på hennes ärbarhet. När han ska resa till Venedig frågar han om hon önskar sig något från hans resa, kanske en helgonbild eller ett radband. Men Violante ber om den klaraste spegel han kan finna. För att ge henne en läsa bar biktfadern istället med sig dödskallen efter Venedigs en gång vackraste kvinna. Violante tar dock till sig lärdomen på sitt eget sätt. Hon inser hur förgänglig skönhet och ungdom är, att den måste tas tillvara medan tid är. Alltså slutar hon avvisa den riddare som länge uppvaktat henne, han får bli hennes älskare.
Ack ja, en så kokett historia. Så går det när man försöker mästra andra människor.
2014-05-11
Zenos bekännelser - Italo Svevo (1923)
Italo Svevo är en smart uttänkt författarpseudonym för Ettore Schmitz (1861-1928), född i en judisk familj i Trieste vid Medelhavet. Pseudonymen anspelar både på Italiensk och det sydtyska området Schwaben, som har sitt namn efter de germanska sveberna. Vid Ettores födelse ingick Trieste i kejsardömet Österike-Ungern, och gjorde så fram till 1919, då Italien på första världskrigets segrarsida fick ta över ledningen.
Alltså ett EU-blandat område redan på den tiden. Och med en egen romansk dialekt - Triestinska - som genom århundradena blandats med många grannspråk, slaviska som tyska. Kulturell mångfald med andra ord. Ettores far var av ungersk börd och modern italienska. Eftersom man talade triestinska i hemmet, lärde sig Ettore Italienska som andraspråk. Fadern såg dock flytande tyska som ett måste för karriären och skickade sonen till handelsskola i Tyskland, där han bodde på internat redan från 12 års ålder. Studierna i Tyskland kom dock för Ettores del att inleda ett livslångt intresse för filosofi och litteratur.
Just som Ettore 1880 avslutat sina handelsstudier i Tyskland, gick fadern i konkurs. I stället för att fortsätta till Florens och förkovra sitt italienska skriftspråk, tvingades Ettore återvända till Trieste och försörja sig själv. Han anställdes vid en bank, där han stannade i 18 år. Men han fortsatte att skriva på lediga stunder och gav på 1890-talet ut två romaner, som dock helt förbigicks med tystnad. Så vad ser vi i litteraturhistoriens backspegel? Att Italo Svevo, alltjämnt österrikisk medborgare, influerad av centraleuropeiska traditioner, fokuserad på psykologiska processer, skrev på italienska. Medan Italien vid denna tid var ett mycket ungt rike med starkt nationalistisk agenda. I den kampen ingick att propagera för renhet i språk och tradition, varför italiensk litteratur var dominerad av en estetiserande stil. Kritiken stördes av de 'språkfel' de hittat hos Svevo, en konsekvens av hans flerspråkighet, och missade att där kunde finnas något nytt och berikande.
Ettore bildade familj och anställdes i sin svärfars internationella företag, fick göra utlandsresor och bodde periodvis i London, alltså ett kosmopolitiskt liv. I tjugo år inriktade han sig främst på det kommersiella, till familjens fromma. Men när han 1907 skaffade sig en lärare i engelska, råkade det bli författaren James Joyce då bosatt i Trieste. De blev vänner för livet. Men så bröt första världskriget ut och isolerade Trieste. Många italienare flydde staden. Ettore och hans hustru blev ensamma kvar av sin släkt för att handha familjens fabrik. Myndigheterna lät dock stänga den, vilket gjorde att Ettore fick all tid han önskade till att läsa och skriva. Bland annat översatte han då ett av Sigmund Freuds kortare verk om drömtydning. Efter fredsslutet ledde detta till en spirande romanidé, som tog Svevo tre år att fullborda på lediga stunder.
Zenos bekännelser (1923), en avantgardistisk romanskapelse, som utger sig för att brottas med psykoanalys som idé, men som snarare bearbetar minnets, självbildens och författandets villkor. I synnerhet fördjupas detta intryck när jag läst Ytterligare bekännelser, en påbörjade fortsättning om Zeno som gammal, som Atlantis förlag lät översätta 1995, och tillfogade till första boken. Ettore dog efter en bilolycka 1928, men hade alltså hunnit skriva fem kapitel, indelade efter olika teman på samma sätt som första boken om Zeno. Trots att den planerade boken är långt ifrån färdig, är kapitlen i sig så väl genomarbetade att det är berikande att läsa dem, en utveckling av Zeno och ökad förståelse inför Italo Svevos utgångspunkter. För hur än intressant första boken var, så är det vid läsningen av denna fortsättning som jag verkligen börjar älska Zeno, gamlingen. Han har nu lämnat den maniskt tvehågsne egoisten bakom sig, och har fått en mer accepterande inställning till livet, utan strid och kamp, med en mjukare framtoning nu när hans pansar fallit, vilket gör hans humor mycket mer berörande. Detta kunde ha blivit ett verkligt mästerverk, som vi dock tyvärr bara fått en liten bit av.
Svenskans Bekännelser får, likt engelskans Confessions, betonar bara en av alla möjliga betydelser hos den italienska glosan i titeln: La coscienza di Zeno. Samvetet som talar ut kring begångna synder, en vinkling som blir smått ironisk, vilket visserligen stämmer med Zeno. Men Coscienza inbegriper så mycket mer än samvete - medvetande, medvetenhet, vetskap, kännedom. Vilket naturligtvis är meningen med titeln. Att författaren för medvetna semantiska val, visar inte minst hans pseudonym, Italo Svevo. Romanen har gått till historien som 'psykoanalytisk' genom inledningen där Zeno förklarar at thans psykonalaytiker bett om förbereda deras samtal genom att skriva ner självbiografiska minnen. Tidigt moderslös och med allt större hälsoproblem sedan faderns död, känner sig tveksam till om han är inbillningssjuk eller inte. Framför allt vill han bli en 'god' människa, vilket god hälsa borde vara ett tecken på. Kan psykoanalys hjälpa? Därmed framträder titelns betydelse av psykologisk medvetenhet, och dess underförstådda tvilling i det undermedvetna, psykets omedvetna innehåll.
Zenos bekännelser är en 428 sidor lång (Atlantis, 1995) Jag-berättelse, en intensiv inre monolog indelad i långa tematiska avsnitt som bryter mot all tänkt kronologi. Den inledande avdelningen behandlar hans rökbegär och lika oupphörliga som fruktlösa försök att sluta röka. Zeno behöver aldrig arbeta, eftersom fadern efterlämnar ett självgående företag med god avkastning. Fadern (curlingförälder) har till och med stipulerat att Zeno inte ens skall tillåtas ta del i arbetet, närapå omyndigförklarat honom. Han ska 'tro' att han är chef, men ändå kunna leva på företagetse avkastning. Zeno får ändå veta hur det ligger till, vilket väcker negativa känslor i honom. Han är välbeställd, men handikappad. I Ytterligare bekännelser uppstår en omvänd, men lika evig motsättning mellan honom själv och hans egen nu vuxne son. Hur än väl fäderna menar, strider sönerna emot. En av alla eviga livsmekanismer, svårigheter, vi alla måste gå igenom - kanske från båda håll.
Zeno är den arketypiske maktlöse anti-hjälten. Han för begränsat, sysslolöst liv och lämnar aldrig Trieste. Han brottas med sina olika begär i förhoppningen om att bli en 'god människa', och känner sig stå över de han anser 'mindre goda' i omgivningen. Samvetet säger honom dock att det synsättet är negativt även för hans egen livsväg, varför han försöker hjälpa och stödja dem han föraktar. Zeno uppfylls alltså ständigt av motstridiga känslor, både inre och yttre. Trots att han har såväl förmögenhet, och bästa tänkbara hustru, trängtar han efter 'något annat', och får sitt liv att framstå som en lång fruktlös kamp mot olika begär. Det här kan låta dystert, men Italo Svevo ironiska humor uppblandat med insiktsfullhet är mycket tilltalande. Zeno betraktar sig själv på håll, tiden ger honom distans och varm humor. Hans monolog är ett försök till självanalys. Svevo låter oss ana att ingen någonsin blir helt klar över sig själv, utan behöver en hel livstid för att nå målet.
Först under första världskriget, i slutet av första boken, lyckas Zeno ta sig ur sin passivitet, vad som verkat vara hans villrådiga normaltillstånd. Kriget hade vänt upp och ner på samhällets alla förutsättningar och Zeno blir ensam kvar i Trieste och gör mycket goda affärer, han vågar riskera och vinna stort. Alltså är det först när hela samhället förändras, som han kan ändra sitt liv. Inte genom psykoanalys, inte genom att låtsas att felet, hans 'sjuka' varit en inbillning inom honom själv. Men med sin vanliga tvetydighet inser han samtidigt, att hans hälsa kommer ur hans övertygelse. Genom att tro sig frisk, är han frisk. Slutsatsen blir att det är verksamhet, kamp, aktivitet som är lösningen.
Denna slutliga gnista får mig att tänka på Pontoppidan, där såväl Lykke-Per som hans f.d. fästmö Jakobe vinner styrka genom kampen i livet. Det känns som en huvudströmning i det tidiga 1900-talets idéliv, vilket ju ledde till första världskriget. Att det var de som satte igång kriget som förlorade på det, men de som bekämpade det som vann på idén, tillhör ju livets eviga paradoxer. Något annat som påminner mig om Pontoppidan är att ingen av alla levande karaktärer som modelleras fram är endimensionella. Han skriver dessutom nästan ordagrant (detta hos den insiktsfullare 'gamlingen') att alla människor har såväl vackar som fula drag. Helt enkelt att ingen är antingen bara ond eller bara god.
Ett annat plötsligt omvändning i slutet av första boken är, att Zeno efter att ha fördjupat sig så grundligt i sina minnen, avfärdar denna psykoanalys, genom att säga att 'självklart' får man inget vettigt av minnen som uttalas på andra språk än modersmålet. Där diskvalificerar han själv hela boken. Zeno var lika tvåspråkig som Italo Svevo. Att han tvingats ägna sig åt psykoanalys på den florentinska dialekten (riksitalienska), är något läkaren borde ha insett, leder till minsta motståndets lag, att man faller tillbaka på lätta fraser, clichéer. Och undviker alla svårare ämnen och sanningar.
När vi återförenas med den åldrade Zeno i Ytterligare bekännelser, då har författaren bara åldrats ca 5 år, men Zeno har blivit 70 år, och med vuxna barn 20-30 år äldre än när föregående bok slutat. Här fördjupas de betraktelsesätt som gör att man kan läsa texten som en sorts metaroman, alla tankar om det omöjliga i att skriva en sannignsenlig självbiografi, ett liv, en människas essens kan omöjligt fångas i ord. 'Det som skrivs ner är bara en av en oändlig mängd möjliga tolkningar. När den åldrade Zeno återfunnit sina 'anteckningar' från sitt försök till psykoanalys, upplever han det som en återfunnen skatt. Allt han glömt kan nu återupplivas, men det är inte den han var som växer fram, utan den bild som skrevs ned. Vi kan aldrig få veta 'sanningen'.
Italo Svevo lät trycka Zenos bekännelser på egen bekostnad, men Italien var fortfarande inte intresserat. Desto lyckligare blev James Joyce över sin väns roman. Han lät översätta den och introducerade den i Frankrike, där den väckte stor uppståndelse, och man började kalla Italo Svevo för en "italiensk Proust".
Det är sant att båda använde sofistikerade tidsperspektiv som bröt mot det vanliga kronologiska berättandet. Dock är det inte något nytt. Snarare är det utnyttjandet av minnes-paradoxer i berättandet som tillhör det modernistiska. Men medan Marcel Proust (1871-1922) upplevde att han verkligen återfunnit den tid som flytt, (hans romansvit 1913-1927), ledde Italo Svevos eget filosoferande till en motsatt insikt. Det som fästs på papper kan aldrig bli mer än fiktion. Vi arrangerar och konstruerar för att göra något begripligt av våra upplevelser, och varje gång är det en ny tolkning, aldrig någon grundläggande sanning om tingens slutgiltiga tillstånd. Allt är i ständig utveckling, livet ut. Svevo ingår alltså i den modernistiska rörelse som alltmer kom att upplösa personligheten som begrepp.
Appropå gamlingen Zeno, i den påbörjade fortsättningen, inser vi att livet efter kriget återgått till det gamla, en passiv åskådare till sina inkomsters förvärvande. Rädslan, tveksamheten, är tillbaka och han förlorar raskt alla vinster han samlat på sig. Roande är det också beskrivningen av hur mönster upprepas i de nya generationerna, livet är ett liknande tröskverk för oss alla på ena eller andra sättet, vilket för mig som läsare leder till inkännandets humor.
Zeno är en fiktiv person, men självklart måste Ettore, likt de flesta författare använda sina egna erfarenheter som bas för sitt filosoferande. Som nämnt fanns det mer allmänna strömningar kring 'kamp' som livets motor, å andra sidan slapp Ettore själv ifrån en stor del av sitt kommersiella arbete under första världkriget, och kunde åter tillåta sig att filosofera. Alltså en helt motsatt effekt än i Zenos liv. Zeno hindrades från att sköta affärer, och befriades genom kriget då han kunde göra sig stora vinster på guld och utnyttjandet av anra människors krigstida armod. Ettore tvingades till ständig kommersialism, ända tills kriget lät honom dra sig tillbaka till sin studerkammare och alltså bli en annan sorts 'onyttig parasit'. I den kommersiella värld han uppfostrades i var möttes litterära böjelser med skepsis.
Det vegeterande filosoferandet betraktas inte som legitimt om man inte kan försörja sig på det, och knappt ens då. Detta begär, som jag har gemensam med honom, blir därför något suspekt som man borde sluta med - vilket dock känns lika omöjligt som rökavvänjning för en inbiten rökare. Och detta trots att Italo Svevo inte använde litteraturen som estetiska etyder, utan som en väg till självkännedom och kunskap om världen, två begrepp som innefattas i det italienska substantivet coscienza.
Apropå Zenos klarsyn i slutet av första Bekännelse-boken, gör han apropå sin livgivnade upplevelse av kamp och aktivitet, menar han också att sjuka blir vi, inte av psykologiska orsaker, utan av maskinerna. Maskinåldern har just inträtt och han ser hur alla maskiner passiviserar. Han profeterar också om att till slut kommer en av de mest sjuka personerna att skapa et sprängämne så starkt att det kan spränga hela jordklotet i bitar, och befria det från alla parasiet. Vilket naturligtvis leder min tanek till atombomber.
Och som sagt, Italo Svevo kom att missta livet i en bilolycka, blev alltså offer för maskinåldern. Vid den tiden arbetade han också på ett kapitel kring Zenos våghalsige, och inte särskilt kunnige chaufför, som alltid drabbades av fortkörningsböter...
Alltså ett EU-blandat område redan på den tiden. Och med en egen romansk dialekt - Triestinska - som genom århundradena blandats med många grannspråk, slaviska som tyska. Kulturell mångfald med andra ord. Ettores far var av ungersk börd och modern italienska. Eftersom man talade triestinska i hemmet, lärde sig Ettore Italienska som andraspråk. Fadern såg dock flytande tyska som ett måste för karriären och skickade sonen till handelsskola i Tyskland, där han bodde på internat redan från 12 års ålder. Studierna i Tyskland kom dock för Ettores del att inleda ett livslångt intresse för filosofi och litteratur.
Just som Ettore 1880 avslutat sina handelsstudier i Tyskland, gick fadern i konkurs. I stället för att fortsätta till Florens och förkovra sitt italienska skriftspråk, tvingades Ettore återvända till Trieste och försörja sig själv. Han anställdes vid en bank, där han stannade i 18 år. Men han fortsatte att skriva på lediga stunder och gav på 1890-talet ut två romaner, som dock helt förbigicks med tystnad. Så vad ser vi i litteraturhistoriens backspegel? Att Italo Svevo, alltjämnt österrikisk medborgare, influerad av centraleuropeiska traditioner, fokuserad på psykologiska processer, skrev på italienska. Medan Italien vid denna tid var ett mycket ungt rike med starkt nationalistisk agenda. I den kampen ingick att propagera för renhet i språk och tradition, varför italiensk litteratur var dominerad av en estetiserande stil. Kritiken stördes av de 'språkfel' de hittat hos Svevo, en konsekvens av hans flerspråkighet, och missade att där kunde finnas något nytt och berikande.
Ettore bildade familj och anställdes i sin svärfars internationella företag, fick göra utlandsresor och bodde periodvis i London, alltså ett kosmopolitiskt liv. I tjugo år inriktade han sig främst på det kommersiella, till familjens fromma. Men när han 1907 skaffade sig en lärare i engelska, råkade det bli författaren James Joyce då bosatt i Trieste. De blev vänner för livet. Men så bröt första världskriget ut och isolerade Trieste. Många italienare flydde staden. Ettore och hans hustru blev ensamma kvar av sin släkt för att handha familjens fabrik. Myndigheterna lät dock stänga den, vilket gjorde att Ettore fick all tid han önskade till att läsa och skriva. Bland annat översatte han då ett av Sigmund Freuds kortare verk om drömtydning. Efter fredsslutet ledde detta till en spirande romanidé, som tog Svevo tre år att fullborda på lediga stunder.
Zenos bekännelser (1923), en avantgardistisk romanskapelse, som utger sig för att brottas med psykoanalys som idé, men som snarare bearbetar minnets, självbildens och författandets villkor. I synnerhet fördjupas detta intryck när jag läst Ytterligare bekännelser, en påbörjade fortsättning om Zeno som gammal, som Atlantis förlag lät översätta 1995, och tillfogade till första boken. Ettore dog efter en bilolycka 1928, men hade alltså hunnit skriva fem kapitel, indelade efter olika teman på samma sätt som första boken om Zeno. Trots att den planerade boken är långt ifrån färdig, är kapitlen i sig så väl genomarbetade att det är berikande att läsa dem, en utveckling av Zeno och ökad förståelse inför Italo Svevos utgångspunkter. För hur än intressant första boken var, så är det vid läsningen av denna fortsättning som jag verkligen börjar älska Zeno, gamlingen. Han har nu lämnat den maniskt tvehågsne egoisten bakom sig, och har fått en mer accepterande inställning till livet, utan strid och kamp, med en mjukare framtoning nu när hans pansar fallit, vilket gör hans humor mycket mer berörande. Detta kunde ha blivit ett verkligt mästerverk, som vi dock tyvärr bara fått en liten bit av.
Svenskans Bekännelser får, likt engelskans Confessions, betonar bara en av alla möjliga betydelser hos den italienska glosan i titeln: La coscienza di Zeno. Samvetet som talar ut kring begångna synder, en vinkling som blir smått ironisk, vilket visserligen stämmer med Zeno. Men Coscienza inbegriper så mycket mer än samvete - medvetande, medvetenhet, vetskap, kännedom. Vilket naturligtvis är meningen med titeln. Att författaren för medvetna semantiska val, visar inte minst hans pseudonym, Italo Svevo. Romanen har gått till historien som 'psykoanalytisk' genom inledningen där Zeno förklarar at thans psykonalaytiker bett om förbereda deras samtal genom att skriva ner självbiografiska minnen. Tidigt moderslös och med allt större hälsoproblem sedan faderns död, känner sig tveksam till om han är inbillningssjuk eller inte. Framför allt vill han bli en 'god' människa, vilket god hälsa borde vara ett tecken på. Kan psykoanalys hjälpa? Därmed framträder titelns betydelse av psykologisk medvetenhet, och dess underförstådda tvilling i det undermedvetna, psykets omedvetna innehåll.
Zenos bekännelser är en 428 sidor lång (Atlantis, 1995) Jag-berättelse, en intensiv inre monolog indelad i långa tematiska avsnitt som bryter mot all tänkt kronologi. Den inledande avdelningen behandlar hans rökbegär och lika oupphörliga som fruktlösa försök att sluta röka. Zeno behöver aldrig arbeta, eftersom fadern efterlämnar ett självgående företag med god avkastning. Fadern (curlingförälder) har till och med stipulerat att Zeno inte ens skall tillåtas ta del i arbetet, närapå omyndigförklarat honom. Han ska 'tro' att han är chef, men ändå kunna leva på företagetse avkastning. Zeno får ändå veta hur det ligger till, vilket väcker negativa känslor i honom. Han är välbeställd, men handikappad. I Ytterligare bekännelser uppstår en omvänd, men lika evig motsättning mellan honom själv och hans egen nu vuxne son. Hur än väl fäderna menar, strider sönerna emot. En av alla eviga livsmekanismer, svårigheter, vi alla måste gå igenom - kanske från båda håll.
Zeno är den arketypiske maktlöse anti-hjälten. Han för begränsat, sysslolöst liv och lämnar aldrig Trieste. Han brottas med sina olika begär i förhoppningen om att bli en 'god människa', och känner sig stå över de han anser 'mindre goda' i omgivningen. Samvetet säger honom dock att det synsättet är negativt även för hans egen livsväg, varför han försöker hjälpa och stödja dem han föraktar. Zeno uppfylls alltså ständigt av motstridiga känslor, både inre och yttre. Trots att han har såväl förmögenhet, och bästa tänkbara hustru, trängtar han efter 'något annat', och får sitt liv att framstå som en lång fruktlös kamp mot olika begär. Det här kan låta dystert, men Italo Svevo ironiska humor uppblandat med insiktsfullhet är mycket tilltalande. Zeno betraktar sig själv på håll, tiden ger honom distans och varm humor. Hans monolog är ett försök till självanalys. Svevo låter oss ana att ingen någonsin blir helt klar över sig själv, utan behöver en hel livstid för att nå målet.
Först under första världskriget, i slutet av första boken, lyckas Zeno ta sig ur sin passivitet, vad som verkat vara hans villrådiga normaltillstånd. Kriget hade vänt upp och ner på samhällets alla förutsättningar och Zeno blir ensam kvar i Trieste och gör mycket goda affärer, han vågar riskera och vinna stort. Alltså är det först när hela samhället förändras, som han kan ändra sitt liv. Inte genom psykoanalys, inte genom att låtsas att felet, hans 'sjuka' varit en inbillning inom honom själv. Men med sin vanliga tvetydighet inser han samtidigt, att hans hälsa kommer ur hans övertygelse. Genom att tro sig frisk, är han frisk. Slutsatsen blir att det är verksamhet, kamp, aktivitet som är lösningen.
Denna slutliga gnista får mig att tänka på Pontoppidan, där såväl Lykke-Per som hans f.d. fästmö Jakobe vinner styrka genom kampen i livet. Det känns som en huvudströmning i det tidiga 1900-talets idéliv, vilket ju ledde till första världskriget. Att det var de som satte igång kriget som förlorade på det, men de som bekämpade det som vann på idén, tillhör ju livets eviga paradoxer. Något annat som påminner mig om Pontoppidan är att ingen av alla levande karaktärer som modelleras fram är endimensionella. Han skriver dessutom nästan ordagrant (detta hos den insiktsfullare 'gamlingen') att alla människor har såväl vackar som fula drag. Helt enkelt att ingen är antingen bara ond eller bara god.
Ett annat plötsligt omvändning i slutet av första boken är, att Zeno efter att ha fördjupat sig så grundligt i sina minnen, avfärdar denna psykoanalys, genom att säga att 'självklart' får man inget vettigt av minnen som uttalas på andra språk än modersmålet. Där diskvalificerar han själv hela boken. Zeno var lika tvåspråkig som Italo Svevo. Att han tvingats ägna sig åt psykoanalys på den florentinska dialekten (riksitalienska), är något läkaren borde ha insett, leder till minsta motståndets lag, att man faller tillbaka på lätta fraser, clichéer. Och undviker alla svårare ämnen och sanningar.
När vi återförenas med den åldrade Zeno i Ytterligare bekännelser, då har författaren bara åldrats ca 5 år, men Zeno har blivit 70 år, och med vuxna barn 20-30 år äldre än när föregående bok slutat. Här fördjupas de betraktelsesätt som gör att man kan läsa texten som en sorts metaroman, alla tankar om det omöjliga i att skriva en sannignsenlig självbiografi, ett liv, en människas essens kan omöjligt fångas i ord. 'Det som skrivs ner är bara en av en oändlig mängd möjliga tolkningar. När den åldrade Zeno återfunnit sina 'anteckningar' från sitt försök till psykoanalys, upplever han det som en återfunnen skatt. Allt han glömt kan nu återupplivas, men det är inte den han var som växer fram, utan den bild som skrevs ned. Vi kan aldrig få veta 'sanningen'.
Italo Svevo lät trycka Zenos bekännelser på egen bekostnad, men Italien var fortfarande inte intresserat. Desto lyckligare blev James Joyce över sin väns roman. Han lät översätta den och introducerade den i Frankrike, där den väckte stor uppståndelse, och man började kalla Italo Svevo för en "italiensk Proust".
Det är sant att båda använde sofistikerade tidsperspektiv som bröt mot det vanliga kronologiska berättandet. Dock är det inte något nytt. Snarare är det utnyttjandet av minnes-paradoxer i berättandet som tillhör det modernistiska. Men medan Marcel Proust (1871-1922) upplevde att han verkligen återfunnit den tid som flytt, (hans romansvit 1913-1927), ledde Italo Svevos eget filosoferande till en motsatt insikt. Det som fästs på papper kan aldrig bli mer än fiktion. Vi arrangerar och konstruerar för att göra något begripligt av våra upplevelser, och varje gång är det en ny tolkning, aldrig någon grundläggande sanning om tingens slutgiltiga tillstånd. Allt är i ständig utveckling, livet ut. Svevo ingår alltså i den modernistiska rörelse som alltmer kom att upplösa personligheten som begrepp.
Appropå gamlingen Zeno, i den påbörjade fortsättningen, inser vi att livet efter kriget återgått till det gamla, en passiv åskådare till sina inkomsters förvärvande. Rädslan, tveksamheten, är tillbaka och han förlorar raskt alla vinster han samlat på sig. Roande är det också beskrivningen av hur mönster upprepas i de nya generationerna, livet är ett liknande tröskverk för oss alla på ena eller andra sättet, vilket för mig som läsare leder till inkännandets humor.
Zeno är en fiktiv person, men självklart måste Ettore, likt de flesta författare använda sina egna erfarenheter som bas för sitt filosoferande. Som nämnt fanns det mer allmänna strömningar kring 'kamp' som livets motor, å andra sidan slapp Ettore själv ifrån en stor del av sitt kommersiella arbete under första världkriget, och kunde åter tillåta sig att filosofera. Alltså en helt motsatt effekt än i Zenos liv. Zeno hindrades från att sköta affärer, och befriades genom kriget då han kunde göra sig stora vinster på guld och utnyttjandet av anra människors krigstida armod. Ettore tvingades till ständig kommersialism, ända tills kriget lät honom dra sig tillbaka till sin studerkammare och alltså bli en annan sorts 'onyttig parasit'. I den kommersiella värld han uppfostrades i var möttes litterära böjelser med skepsis.
Det vegeterande filosoferandet betraktas inte som legitimt om man inte kan försörja sig på det, och knappt ens då. Detta begär, som jag har gemensam med honom, blir därför något suspekt som man borde sluta med - vilket dock känns lika omöjligt som rökavvänjning för en inbiten rökare. Och detta trots att Italo Svevo inte använde litteraturen som estetiska etyder, utan som en väg till självkännedom och kunskap om världen, två begrepp som innefattas i det italienska substantivet coscienza.
Apropå Zenos klarsyn i slutet av första Bekännelse-boken, gör han apropå sin livgivnade upplevelse av kamp och aktivitet, menar han också att sjuka blir vi, inte av psykologiska orsaker, utan av maskinerna. Maskinåldern har just inträtt och han ser hur alla maskiner passiviserar. Han profeterar också om att till slut kommer en av de mest sjuka personerna att skapa et sprängämne så starkt att det kan spränga hela jordklotet i bitar, och befria det från alla parasiet. Vilket naturligtvis leder min tanek till atombomber.
Och som sagt, Italo Svevo kom att missta livet i en bilolycka, blev alltså offer för maskinåldern. Vid den tiden arbetade han också på ett kapitel kring Zenos våghalsige, och inte särskilt kunnige chaufför, som alltid drabbades av fortkörningsböter...
2014-04-24
Generalerna - Per Wahlöö (1965)
1965, samma år Wahlöö började skriva Martin Beck-deckare tillsammans med Maj Sjöwall, vann han Svenska Dagbladets litteraturpris för romanen Generalerna. Den avslutade vad Wahlöö själv kallade en trilogi, på temat militärdiktaturer. Hur makt och hot korrumperar. Inledde gjorde Lastbilen, 1962 och Uppdraget, 1963.
Jag upplever Generalerna som närmast farsartat svart, i sin nidbild av en fiktiv domstolsförhandling i en fiktiv militärdomstol i en fiktiv militärdiktatur. Den väcker det äckel i läsaren som den åsyftar att väcka. Om det är värt ett litterärt pris eller inte, handlar väl mest om att temat i romanen speglar vad som upptog folks tankar vid denna tid. Militärdiktaturer dominerar en stor del av 1900-talet, och stod högst upp på nyhetsmedias agenda på 1960-70-talen.
Jag hittar ingen djupare filosofi. Maktkampens 'segrare' omvandlar vad som skett, justerar ordval osv, för att stämma med den egna ideologin, men sitter själv löst i en ändlös våldsspiral. Ingen sitter säker, och resignationen är total.
Jag upplever Generalerna som närmast farsartat svart, i sin nidbild av en fiktiv domstolsförhandling i en fiktiv militärdomstol i en fiktiv militärdiktatur. Den väcker det äckel i läsaren som den åsyftar att väcka. Om det är värt ett litterärt pris eller inte, handlar väl mest om att temat i romanen speglar vad som upptog folks tankar vid denna tid. Militärdiktaturer dominerar en stor del av 1900-talet, och stod högst upp på nyhetsmedias agenda på 1960-70-talen.
Jag hittar ingen djupare filosofi. Maktkampens 'segrare' omvandlar vad som skett, justerar ordval osv, för att stämma med den egna ideologin, men sitter själv löst i en ändlös våldsspiral. Ingen sitter säker, och resignationen är total.
2014-04-21
Svart sommar - Maria Lang (1966)
Har hittat ännu en Maria Lang-deckare hos Myrorna. Denna är inte skriven i jag-form, vilket jag föredrar. Allt blir mer tuktat, mindre flamsigt prat. Vilar på en klar dialog.
Täta, korta kapitel. Lang leker med titlarna, genom att låta de olika avdelningarnas kapitelnamn inledas med samma begynnelsebokstav. Det är inget som spelar den minsta roll när man väl läser, då behövs inte ens några kapitelnamn, ändå roar det mig att hon lagt på den här extra tankestrukturen.
Puck finns inte med, Christer Wijk är nu gift med en operasångerska, Helena. Eftersom jag inte läst alla Langs deckare vet jag inte hur eller när detta skett. I slutet föreslår hustrun i alla fall att de ska koppla av genom att gå och lyssna på Glucks opera Ifigenia. Kommissarie Wijk känner dock att historien kommer lite väl nära det fall han just löst. En dotter som offrats av sin tyranniske far (Agamemnon).
Varför säger Helena då att han "fått allt om bakfoten" ?
Hela historien igenom är man osäker på vem den skyldige är. En avslutande knorr gör dessutom att man på sista sidan undrar ifall man ändå fattat fel. Hur många skyldiga finns där?
Täta, korta kapitel. Lang leker med titlarna, genom att låta de olika avdelningarnas kapitelnamn inledas med samma begynnelsebokstav. Det är inget som spelar den minsta roll när man väl läser, då behövs inte ens några kapitelnamn, ändå roar det mig att hon lagt på den här extra tankestrukturen.
Puck finns inte med, Christer Wijk är nu gift med en operasångerska, Helena. Eftersom jag inte läst alla Langs deckare vet jag inte hur eller när detta skett. I slutet föreslår hustrun i alla fall att de ska koppla av genom att gå och lyssna på Glucks opera Ifigenia. Kommissarie Wijk känner dock att historien kommer lite väl nära det fall han just löst. En dotter som offrats av sin tyranniske far (Agamemnon).
Varför säger Helena då att han "fått allt om bakfoten" ?
Hela historien igenom är man osäker på vem den skyldige är. En avslutande knorr gör dessutom att man på sista sidan undrar ifall man ändå fattat fel. Hur många skyldiga finns där?
2014-04-18
Lykke-Per - Henrik Pontoppidan (1898-1904)
Nu har jag äntligen läst den danske nobelpristagaren Henrik Pontoppidans mästerverk Lykke-Per, vars första utgåva var uppdelad i flera delar, vilket är begripligt med tanke på verkets längd. På svenska (Lycko-Per) delades den i tre delar och utkom 1918-1919. Tyvärr fanns bara tredje delen i behåll på mitt lokala bibliotek, men som den kom ut i dansk nyutgåva så sent som 2012, vilket är ren lycka för mig, för detta är ett mästerverk jag inte ville missa. 2017 blir det hundra år sedan Pontoppidan fick sitt nobelpris, kanske att det då kan vara läge för en svensk nyutgåva? Kanske i Brombergs nobelpris-serie?
Jag har alltså nu läst de 818 sidorna på danska, och med hjälp av ett litet dansk-svenskt lexikon för de svåraste orden gick det bättre än jag förväntat mig. Pontoppidan skriver så lättflytande och levande, med mästerliga dialoger, så min läsning strax slutade att vara en 'ansträngning'.
Detta är en mycket bred skildring av Danmark i slutet av 1800-talet, kring Georg Brandes storhetstid, när samhället började bubbla av entusiastisk skaparenergi. I romanens utkant finns en Dr Nathan inspirerad av Brandes. I centrum står Per Sidenius, från gammal luthersk prästsläkt. Vi får följa större delen av hans liv, hur han vill bryta upp ur allt det gamla hämmande, bli ingenjör och vara med om att skapa det 'Nya' starka moderna Danmark. Det myllrar av människor kring hans livsväg, som blir allt annat än rak och bred.
Alla beskrivna karaktärer är mästerligt levande, av trovärdigt kött och blod, med alla brister och all styrka verkliga människor har. Berättelsen vindlar fram, genom en period av social och religiös omvandling. Pontoppidan beskriver människorna så fantastiskt smidigt, alla stretar på så gott de kan i sina egna livsspår hur än svårt de har att förstå varandra - alla gör så gott de kan. Ingen blir 'fälld' i livets domstol. Även om författaren utgår ur en central allvetande berättare, får vi inget skrivet på näsan. Många antydningar får läsaren själv leta upp, saker karaktärerna inte ens själva är medvetna om. Allt är mästerligt autentiskt. Vi följer Per under ett mycket ambivalent liv fyllt av tvivel, i sökandet efter 'meningen', den snåriga instinktens väg för att försöka hitta sitt eget sanna jag. Och på den vägen möter han mängder med människor med sina egna helt skilda syner på livet och hur de ska ta sig igenom det.
Romanen är så lång för att Pontoppidan vill berätta allt, varje fundering, varje snedsteg. Mängder av insikter och misstag sveper förbi, mycket kan omvärderas, så som sker under ett människoliv. Och det gör också att romanen inte är slut när jag läst klart, trots att Pers liv är över. Dessa 818 fullspäckade sidor är så rika att att jag kan fundera vidare, tolka vidare. Ingenting är fastslaget. Livet fortsätter...
Inte minst för Jakobe, den kvinna Per 'nästan' gifte sig med, men övergav i sista stund. Ett fantastiskt inkännande porträtt, lika mångfasetterat som alla andra. Med tanke på andra manliga författares böcker från denna tid, är detta kvinnoporträtt unikt stark. Pontoppidan är unik för att han inte låter henne gå under, trots att hon både föder barn utom äktenskapet och blir övergiven. Hon går inte under trots att mannen flytt sin kos. Hon växer och tar upp kampen och skapar ett eget livsverk, en skola för fattiga barn. Inte så att hennes liv går lätt, hon blir både fattig och förtalad, men hon ger inte upp. Hon är i grund och botten starkare än Per, och hur än olika de tror sig vara, känner jag som läsare där ett starkare samband i deras relation, än någon annan i romanen.
Även beskrivningen av Pers äktenskap med en troskyldig prästdotter, finner jag alldeles fascinerande, hur det sker mer eller mindre av 'misstag', utan att de inblandade själva inser det. Så som det ofta kan vara med relationer när man är ung, innan man ännu vet riktigt vad man vill, vart man syftar, vilket mål i livet man har. Men trots att de är så uppenbart omaka, stretar de på och uppfostrar sina barn, och ser till varandras goda egenskaper ... trots att båda två har en inre längtan efter något annat.
818 sidor dansk text, så levande att jag gärna läser om den igen. Andan i romanen känns så förunderligt modern och aktuell än idag
Jag har alltså nu läst de 818 sidorna på danska, och med hjälp av ett litet dansk-svenskt lexikon för de svåraste orden gick det bättre än jag förväntat mig. Pontoppidan skriver så lättflytande och levande, med mästerliga dialoger, så min läsning strax slutade att vara en 'ansträngning'.
Detta är en mycket bred skildring av Danmark i slutet av 1800-talet, kring Georg Brandes storhetstid, när samhället började bubbla av entusiastisk skaparenergi. I romanens utkant finns en Dr Nathan inspirerad av Brandes. I centrum står Per Sidenius, från gammal luthersk prästsläkt. Vi får följa större delen av hans liv, hur han vill bryta upp ur allt det gamla hämmande, bli ingenjör och vara med om att skapa det 'Nya' starka moderna Danmark. Det myllrar av människor kring hans livsväg, som blir allt annat än rak och bred.
Alla beskrivna karaktärer är mästerligt levande, av trovärdigt kött och blod, med alla brister och all styrka verkliga människor har. Berättelsen vindlar fram, genom en period av social och religiös omvandling. Pontoppidan beskriver människorna så fantastiskt smidigt, alla stretar på så gott de kan i sina egna livsspår hur än svårt de har att förstå varandra - alla gör så gott de kan. Ingen blir 'fälld' i livets domstol. Även om författaren utgår ur en central allvetande berättare, får vi inget skrivet på näsan. Många antydningar får läsaren själv leta upp, saker karaktärerna inte ens själva är medvetna om. Allt är mästerligt autentiskt. Vi följer Per under ett mycket ambivalent liv fyllt av tvivel, i sökandet efter 'meningen', den snåriga instinktens väg för att försöka hitta sitt eget sanna jag. Och på den vägen möter han mängder med människor med sina egna helt skilda syner på livet och hur de ska ta sig igenom det.
Romanen är så lång för att Pontoppidan vill berätta allt, varje fundering, varje snedsteg. Mängder av insikter och misstag sveper förbi, mycket kan omvärderas, så som sker under ett människoliv. Och det gör också att romanen inte är slut när jag läst klart, trots att Pers liv är över. Dessa 818 fullspäckade sidor är så rika att att jag kan fundera vidare, tolka vidare. Ingenting är fastslaget. Livet fortsätter...
Inte minst för Jakobe, den kvinna Per 'nästan' gifte sig med, men övergav i sista stund. Ett fantastiskt inkännande porträtt, lika mångfasetterat som alla andra. Med tanke på andra manliga författares böcker från denna tid, är detta kvinnoporträtt unikt stark. Pontoppidan är unik för att han inte låter henne gå under, trots att hon både föder barn utom äktenskapet och blir övergiven. Hon går inte under trots att mannen flytt sin kos. Hon växer och tar upp kampen och skapar ett eget livsverk, en skola för fattiga barn. Inte så att hennes liv går lätt, hon blir både fattig och förtalad, men hon ger inte upp. Hon är i grund och botten starkare än Per, och hur än olika de tror sig vara, känner jag som läsare där ett starkare samband i deras relation, än någon annan i romanen.
Även beskrivningen av Pers äktenskap med en troskyldig prästdotter, finner jag alldeles fascinerande, hur det sker mer eller mindre av 'misstag', utan att de inblandade själva inser det. Så som det ofta kan vara med relationer när man är ung, innan man ännu vet riktigt vad man vill, vart man syftar, vilket mål i livet man har. Men trots att de är så uppenbart omaka, stretar de på och uppfostrar sina barn, och ser till varandras goda egenskaper ... trots att båda två har en inre längtan efter något annat.
818 sidor dansk text, så levande att jag gärna läser om den igen. Andan i romanen känns så förunderligt modern och aktuell än idag
2014-04-10
De tre små mästarna - Kerstin Ekman (1961)
Att Kerstin Ekman började som deckarförfattare är välkänt. De tre små mästarna (1961) är den första att avvika från sin tids standardmall för pusseldeckare. Först och främst miljön, att hon hittat fram till Norrland, och släpper in såväl tornedalsk finska, som samer. Samefrågor var väl betydligt mer på tapeten på 1960-talet än idag, när man överhuvudtaget började uppmärksamma diskrimineringen av minoriteter.
Fjällnaturens extremer uppmärksammas, med det djupa vintermörkret, liksom sommarens oavbrutna dagsljus. Att hagelstormar och brännande torka kan uppkomma samma dag, eller samtidigt i olika dalgångar med bara några få mils avstånd från varann. Allt detta ger ett pittoreskt intryck, som väcker spänning.
Slutkapitlet skiftar dessutom genom sin insektsmättade torka och solgass i en ödelagd by, till att väcka rena vilda västern bilder till liv, där duellanter smyger på varann med gevär längs stumma väderbitna husväggar.
Och nog finns där en pusselgåta i flera lager. Först får vi veta att mordet nog trots allt bara var en olycka, men så nystas det vidare i rond efter rond, där det hela tiden avslöjas hur man som läsare kan missa den ena betydelsefulla detaljen efter den andra. Och den skamsna befolkningen som vill dölja allt som skulle kunna andas skuld, en skuld som tycks nedärv genom uppfostran, och när de försöker fly själva misstanken om skuld, hjälper de sig själva ovetandes förövare de inte ens visste fanns.
Dessutom finns det ett lager i botten som behandlar hur ett 'vållande' till någons död leder vidare till allt grövre förseelser, när man väl lossat på vår medfödda spärr ...
Ja, nog har Kerstin Ekman redan här kommit i gång med sina rikt mångbottnade historier.
Den unge David, offrets vän, som kom på besök för sent och då vill reda ut hur vännens död gick till, han är minst sagt en utböling, Stockholmare, med en sorts 'humor' som inte tycks passa in i obygden. Hos honom finns utbrott av grabbig jargong-humor som mer minner om den typ av deckare som varit populär på 50-talet, och har svårt att passa in på fjället.
Fjällnaturens extremer uppmärksammas, med det djupa vintermörkret, liksom sommarens oavbrutna dagsljus. Att hagelstormar och brännande torka kan uppkomma samma dag, eller samtidigt i olika dalgångar med bara några få mils avstånd från varann. Allt detta ger ett pittoreskt intryck, som väcker spänning.
Slutkapitlet skiftar dessutom genom sin insektsmättade torka och solgass i en ödelagd by, till att väcka rena vilda västern bilder till liv, där duellanter smyger på varann med gevär längs stumma väderbitna husväggar.
Och nog finns där en pusselgåta i flera lager. Först får vi veta att mordet nog trots allt bara var en olycka, men så nystas det vidare i rond efter rond, där det hela tiden avslöjas hur man som läsare kan missa den ena betydelsefulla detaljen efter den andra. Och den skamsna befolkningen som vill dölja allt som skulle kunna andas skuld, en skuld som tycks nedärv genom uppfostran, och när de försöker fly själva misstanken om skuld, hjälper de sig själva ovetandes förövare de inte ens visste fanns.
Dessutom finns det ett lager i botten som behandlar hur ett 'vållande' till någons död leder vidare till allt grövre förseelser, när man väl lossat på vår medfödda spärr ...
Ja, nog har Kerstin Ekman redan här kommit i gång med sina rikt mångbottnade historier.
Den unge David, offrets vän, som kom på besök för sent och då vill reda ut hur vännens död gick till, han är minst sagt en utböling, Stockholmare, med en sorts 'humor' som inte tycks passa in i obygden. Hos honom finns utbrott av grabbig jargong-humor som mer minner om den typ av deckare som varit populär på 50-talet, och har svårt att passa in på fjället.
Fru Bengtssons andliga uppvaknande - Caroline L Jensen (2010)
En mycket annorlunda humoristisk historia, som blandar mer allvarliga kommentarer till Gamla testamentets gudstro, med en mer farsartad humor. Fru Bengtsson har beslutat sig (jag avslöjar inte varför) för att försöka bryta mot samtliga Guds tio budor, och det är inte lätt med tanke på hennes i grunden goda natur och vilja att inte skada någon annan än sig själv. Jag får mig en hel del glada skratt, inte minst via bruket av schlagertexter .... läs så förstår ni.
Frågan är om detta är bara lättvindig humor, eller har någon mer allvarligt menad botten?
Tyvärr blir farao Echnatons hustru, drottning Nefertiti, ofta ansedd som 'världens vackraste kvinna' genom en konstnärlig byst som sägs avbilda henne, i denna historia sammanblandad med Ramses II.s drottning Nefertari. Även om fru Bengtsson kan begå misstag, så förefaller det mig inte troligt att det museum i Kairo hon besökt inte skulle klargöra det misstaget. Nefertiti levde minst 100 år före Nefertari och ett mycket annorlunda liv, på grund av hennes make Echnatons religiösa reformation.
Frågan är om detta är bara lättvindig humor, eller har någon mer allvarligt menad botten?
Tyvärr blir farao Echnatons hustru, drottning Nefertiti, ofta ansedd som 'världens vackraste kvinna' genom en konstnärlig byst som sägs avbilda henne, i denna historia sammanblandad med Ramses II.s drottning Nefertari. Även om fru Bengtsson kan begå misstag, så förefaller det mig inte troligt att det museum i Kairo hon besökt inte skulle klargöra det misstaget. Nefertiti levde minst 100 år före Nefertari och ett mycket annorlunda liv, på grund av hennes make Echnatons religiösa reformation.
En man som heter Ove - Fredrik Backman (2012)
De första kapitlen känns kanske lite tjatiga, en ständigt purken 'gubben' (trots att han bara är 59 år), men det är mest för att läsaren ska vänja sig vid Oves psyke. Därefter djupnar historien betydligt, blir en hel livshistoria, trots att intrigen bara pågår några veckor. Och allt är skrivet med varm humor.
Även om Ove är enkelspårig, så har han sin charm. Man måste inte ha sina känslor utanpå skinnet för att vara mänsklig, trogen, någon att räkna med. Värme uppstår också mellan alla disparata karaktärer, vilket kanske är lite osannolikt - att de står ut med varann o stödjer varann.
Men utopin är fin! Utan att en enda av personerna är perfekt. Alla har sina brister, och det är helt okej och normalt för oss människor.
Även om Ove är enkelspårig, så har han sin charm. Man måste inte ha sina känslor utanpå skinnet för att vara mänsklig, trogen, någon att räkna med. Värme uppstår också mellan alla disparata karaktärer, vilket kanske är lite osannolikt - att de står ut med varann o stödjer varann.
Men utopin är fin! Utan att en enda av personerna är perfekt. Alla har sina brister, och det är helt okej och normalt för oss människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
