Kejsarn av Portugallien - Selma Lagerlöf (1914)

Har läst om ännu en klassiker av Selma Lagerlöf, Kejsarn av Portugallien. Den extremt heta och torra sommaren 1914, när Europa rustade upp och inledde första världskriget, slöt sig Lagerlöf inom sig själv och koncentrerade sig på att skriva ännu ett mästerverk om kärlekens livgivande kraft - även om hettan också inspirerade huvudpersonen till undergångs-känslor. 

För första gången koncentrerar sig Lagerlöf på en (1) huvudperson, Jan i Skrolycka, en enkel torpare i Askedalarna. Jag vet inte om det ortnamnet existerar i verkligheten, men jag associerar till fattigdom i säck och aska i livets grottedal. Med små enkla medel, skapar Lagerlöf varsamt ett sorts dialektalt talspråk, som hon använder för att lyfta fram den enkla människan, utan att besudla, fokuserar hon på medmänsklighet. Textens språk och gestaltade verklighet är njutbart lättläst - och blir som en föregångare till senare arbetarförfattare. 

Temat är i första hand relationen förälder vs barn. Det finns flera sidohistorier, som exemplifierar andra varianter på det fjärde budet och svårigheterna med att alltid vörda sina föräldrar. Texten framkastar även i klartext frågan, varför det inte också finns ett motsatt budord, att föräldrar ska vörda sina barn? Egentligen exemplifierar hela romanen Jans vördnad inför sin dotter, som han låter själva Solen vara gudmor till och övermodigt döper till Klar Fina Gulleborg. Övermodigt för att hierarkin, när historien tilldrar sig, från 1860-talet, inte tillät samhällets gräsrötter att förhäva sig vad gällde namn, kläder och umgänge. 

Jans vördar sin dotter, för att det var hennes födelse som väckte hans hjärta till liv. Från att ha levt ett surmulet tryggt liv i offerställning, där han anklagat andra för sina egna brister, väcks hans intuition och andliga livsvisdom när det nyfödda, själsligt rena barnet läggs i hans famn. Han blir inkännande empatisk inför andra människors problem, och finner på lösningar, så att andra med tiden börjar uppfatta honom som synsk, vilket skrämmer de vidskepliga. Men inför sig själv och dottern hotar blindheten. Det ligger för hära

Att Jan gör Solen själv till dotterns gudmor, skyddshelgon, är tvetydigt. Solen som metafor för själskraft kan också tolkas hedniskt. När Jan mot slutet ser solen glödhett röd sjunka ner mot Askedalarna, är det som en gammaltestamentlig hämnande Gud inför mänskliga dårskaper. Den röda aftonsolen hade förebådats av Klara Gullas sidenblanka röda klänning, som hon bar till gudstjänsten en söndag. Prosten hade först förfasat sig, men Jan hade stolt försvarat dottern, att hon alltid varit till heder åt sina föräldrar, och inte förtjänar ont tal. Så prosten teg, men jantelagen fick inte resten av bygden att tiga, där leder avundsjukan till hån, som sår alla chanser till hån när hon fått resa till Stockholm. 

Den täta symbiosen med dottern, hur Jan projicerar såväl solen som sina problem på dottern, leder Klara vilsen. När fadern orättfärdigt krävs på 200 riksdaler, tror Klara högmodigt att hon med lätthet kan skaffa fram summan på tre månader, bara hon får åka till Stockholm. Inte på 1860-talet. Inte med hedern i behåll. Men den 18-åriga dottern kvävs i symbiosen och längtar efter egna äventyr i staden. Och när fadern inser att Klara längtar bort, längtar efter eget liv, egen företagsamhet, inte bara att tjäna sina föräldrar, då brister det, och Jans psyke får sig en så kraftig törn när navelsträngen klipps av, att han behöver fantasier för att överleva. I femton år väntar han förgäves på att dottern skall återvända. 

Han längtar sig förtvivlad, med bygger upp en skyddsmur av fantasier, när folk kallar Klara 'drottning' (slang för prostituerad) tolkar han det bokstavligt, när han får en kaskett och käpp med silverknopp, tolkar han det som om dottern delar med sig av sin kejserliga  höghet, och när de slutligen tas ifrån honom av sanningssägare, grubblar han förtvivlat över hur han förbrutit sig, och inser sitt högmod. Han har inte bara höjt sin dotter till skyarna, han har även förnekat sin hustru och en 'stollig' släkting, alltså en spegling av sig själv.

Lagerlöf är som alltid en skickligt gestaltande psykolog, och låter Jans hustru säga:  "Jan är inte stollig. Vår Herre har satt en skärm för ögonen på'n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det ska en bara vara tacksam för."

Hur än kyligt deras äktenskap var från början, har även de mjuknat inför varandra, och svetsats samman sedan dottern försvann ur deras liv. Hustrun är lika livsvis hon, men det är inte hon som är fokus i berättelsen. Det är Jans sköra psyke, och problemen att hantera symbiosen med dottern. Han vill henne bara väl, och inser att hans svaghet och ekonomiska problem lett till att Klara tvingats ut i en hård storstadsvärld. Där hotar laster och hon tvingas lägga på sig samma hårdhet, som fadern blev av med när hon kom till världen. 

Symbios är mänskligt, men också något vi måste ta oss ur. Visst ska vi förvänta oss bara bra saker av våra barn, men vi kan inte förvänta oss att de ska lösa våra problem. De har nog med sina egna. Klara klarade ju faktiskt upp sina problem, och skaffade sig en rörelse som restauratris. Men det är inte det som fokuseras. Hon har dåligt samvete, och tyngs under faderns projiceringar, så när han drunknar, plågas hon än mer, vilket växer till vidskepelse, inbillar sig att hans döda ande väntar på att få hämnas. Klara måste också släppa symbiosen och inser att hon inte var ansvarig för hans sorg.

Som alltid, stora viktiga teman hos Selma Lagerlöf är Kärleken, Kreativiteten och Förlusten av Barndomshemmet. Förlusten av Mårbacka, och kampen för att vinna tillbaka det, vilket lyckades efter Nobelpriset 1909, även om det inte var så enkelt som att bara 'köpa' det med pengarna, utan krävde mycket arbete, precis som för Klara Gulla. Till detta krävdes Kreativ Fantasi för att överleva, precis som för Jan i Skrolycka. Och inte minst Kärlek och Medkänsla, som vi alla behöver, och som Selma Lagerlöf ägnade livet åt att försöka sprida i sina texter. 

NP 1937 - Roger Martin du Gard

"för den  konstnärliga kraft och sanning, varmed han i romanserien 'Les Thibault' har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv"

Så löd motiveringen 1937, när Roger Martin du Gard (1881-1958) fick Nobels litteraturpris. Jag minns att jag som ung såg en intressant fransk TV-serie som baserades på just den bokserien, Les Thibault, åtta delar utgivna 1922-1940. TV-serien hade ungefär lika många delar, som handlade om en familj med en strikt katolsk far och i synnerhet hans två söners olika öden. Nationalencyklopedin kallar den mästerverk, "en brett samtidsförankrad familjehistoria om två bröder, en revoltör och en konformist, en berättelse om lidandet och döden och sexualiteten, skriven med slående enkelhet."

Hur än intressant detta låter, så känns det väl mycket för ett smakprov på författaren - film och text är ju sällan samma sak - den är också svår att få tag på, så jag var glad att jag i stället fick tag på en betydligt tidigare roman, genombrottsverket, Jean Barois (1913). När jag nu läste den, ser jag redan här intresset för att problematisera motsatser, och på ett föredömligt rent och lättläst språk, utan att förenkla idéinnehållet. Tur det, för exemplaret jag fick tag på var helt klart datorinläst (från gammal utgåva, nu på print-on-demand), så att sidbrytningar och kapitelindelningar flyter ihop utan normala typografiska luckor mellan olika avsnitt. När jag insåg det började jag använda färgpennor för att markera nytt kapitel etc.   

Svenska Akademins priskommitté hade bytt inriktning på 1930-talet och omtolkat Nobels testamente till att ges till författare som kunde tala till de stora läsargrupperna, inte som ofta tidigare, till ett fåtal. Där passar denna språkliga klarhet in. Roger Martin du Gard var utbildad arkivtjänsteman, vilket märks i Jean Barois, där han använder historiska fakta med precision, och i noter anger exakt vilka texter han citerar. Enkelheten uttrycker sig från början genom att texten till stor del består av dialog, skrivna som i teatermanus, där allt utom replikerna uttrycks som kortfattade scenhänvisningar, och plats, och personernas ålder och utseende. Men insprängt finns också brev och utdrag ur dagböcker och domstols-förhandlingar. Allt bildar ett sorts collage av människors olika tankar och inställningar till livsfrågor. Språket är enkelt, men absolut inte idé-innehållet, snarare gestaltar texten livets komplexitet. Författaren kommer inte med något 'svar', han gestaltar många frågeställningar.  

Jag började läsa nyfiket, och fann oväntat nog att en stor del av boken handlar om Dreyfus-affären, vilket säkert bidragit till att boken går att få tag på än idag. Romanen gestaltar hur justitiemordet mot Dreyfus 1894, och den segdragna kampen i åratal därefter att finna 'sanningen', de sociala motsättningarna kring sekelskiftet 1900, och den uppenbara antisemitismen i ett samhälle som på ytan trott på Franska Revolutionens budskap om jämlikhet och broderskap. Redan år 1905 kom franska staten att skilja sig från kyrkan, så att religionsfrihet kunde råda. Undrar om det också var ett symptom eller resultat av Dreyfus-affären?

Jean Barois handlar om titelkaraktärens liv, i tre huvudavdelningar: från ungdom, via aktivt vuxenliv, till ålderdom, där livet igenom religion och vetenskap prövas mot varandra i olika varianter. den katolska kyrkans dogmer ställs mot materialism, hoppet att kunna 'bevisa' det ena eller andra hela tiden slås i spillror. 

Jeans mor dör tidigt, och fadern, ateist och mycket upptagen läkare, och därmed frånvarande fader,  menar att Jeans svaga hälsa (tendens till lungsot), måste stärkas genom fysiska aktiviteter för att väcka livsviljan. Jean som växt upp främst hos mormodern, som förlitat sig på helgon och böner, saknar fadern och försöker ta till sig hans tankar och börjar studera de moderna vetenskaperna. När mormodern dör är fadern fortfarande lika upptagen/frånvarande, så Jean knyts till sin gudmor och hennes dotter Cecile som hans bästa vän. De gifter sig mycket unga, men så snart förälskelsen blir vardag, står han inte längre ut med sin hustrus religiösa 'vidskepelse'. 

När Cecile tycks ha svårt att bli gravid ber hon till helgon och utför religiösa riter, vilka Jean vägrar delta i. När det ändå blir barn, de får dottern Marie, tänker Jean inte hindra Ceciles kyrkliga utövning, men vägrar delta själv. Han revolterar, t ex genom att vägra delta i dotterns dop. dop. Då spricker samlivet, de separerar, Jean lovar att inte längre vara en del i dotterns liv, innan hon fyller 18 år. Han blir alltså en lika frånvarnade far åt sin dotter, som hans egen far varit. 

Jean Barois har i samma veva blivit av med sin lärartjänst i en katolsk skola, för att han föreläst om Darwin och evolutionen. Alltså flyttar han till Paris och startar tidskriften Le Semeur (Såningsmannen) som propagerar för vetenskap och humanism, i motsats till vidskepelse och katolska dogmer. De vänner Barois startar tidskriften ihop med, har alla skilda karaktärsdrag och inställningar inför livet och hur problem ska lösas. Någon har estetiska dandy-later, en annan ser anarkism som lösningen, en tredje arbetar intensivt i sitt laboratorium på att finna svaret till livets uppkomst, och så vidare. Minns att detta alltså är samtida med Strindbergs Infernokris i Paris, också han höll på med kemiska experiment.  

Barois har alltså lämnat sin barnatro bakom sig och kämpar för att upplysa sina medmänniskor om vetenskapernas landvinningar, man vill att 'alla' ska få ta del av denna 'väckelse'. Men i stället blir människor bara mer splittrade, och det blir allt svårare att finna någon allenarådande 'sanning'. Redan i ungdomen hade han kontakt med en entusiastisk katolsk präst som senare blev missionär, men Barois kunde inte tro på de dogmerna. Senare hade Barois en studiekamrat, utbildad präst, som ändå studerade vetenskaperna och propagerade för att se på religionen med mer symboliska förtecken. Men inte heller det räcker för Barois. I kampen kring Dreyfus, och i kontakterna med andra ateister, kan han inte tro annat än att ingen själ finns, människan är bara en samling atomer som kommer att upplösas när döden inträffar. 

När dottern Marie fyllt 18 år vill hon träffa honom. Vid det laget har han helt lämnat den tanken bakom sig, att en gång träffa dottern och förklara sin syn på livet. Hur en generad han känner sig lovar han ta emot henne i sin parisiska ungkarlslya i två månader. Hon sätter sig och läser alla böcker och artiklar han skrivit dessa 18 år. Och han blir genast bedårad av hennes intelligens, men också chockad när hon berättar att hon beslutat gå i kloster. Att träffa fadern var bara ett 'test' för att se om hennes egen tro kunde omkullkastas. Men det kan den inte. Hennes mystiska religiösa upplevelser, känslan av av allt är besjälat, påverkas inte av några vetenskapliga argument.  

Även Maries katolska mor chockeras, hur än katolskt dogmatisk, hade hon inte velat att dottern skulle gå i kloster. Jeans sorg efter sin korta förbindelse med dottern leder till en själslig kris, hans lungsot  återkommer när han försvagas och grubblar. Marie hade velat att föräldrarna skulle återförenas och stödja varandra, men Barois men tvingas till slut när kroppen blir allt svagare, att sluta arbeta, och flytta hem till sitt föräldrahem, där Cecile, som alltid engagerad i församlingsarbetet, blir hans stöd mot slutet av livet. 

Hela romanen är en filosofisk betraktelse över motsatser som vetenskap och religiös tro, materialism och andlighet - motsatser som hela tiden balanseras genom samtal mellan oliktänkande. Alla får sitt synsätt uttryckt. Dessutom kan livet i sig innebära olika faser och synvinklar. Det blir som en evig cirkelgång. Jean Barois själv tycks gå varvet runt i sitt sökande efter en möjlig tro och trygghet i sitt jag. Själv har han blivit så skeptisk att han har svårt att finna ro och självinsikt. Han avundas människor som är trygga i sig själva, som t ex hans dotter. 

Vad var det deras tidskrift 'Såningsmannen' hade sått? Tvivel? Var det av godo eller ondo? Vetenskap och andlighet talar inte samma språk, de är två skilda delar av livet, det ena kan inte bevisa det andra. Prästen Barois diskuterar med i slutet av livet är övertygad om att han lyckats ge honom ro i bönen, meditationen. Medan hans ateistiske vän, som kämpat för tolerans, frihet och broderskap, finner ro i vetskapen att liv och död hör ihop, är det som ger harmoni och utveckling. Det ateisterna aldrig kan förlåta är att religionen fördömer alla som står utanför, och förpassar dem till 'helvetet'.

Barois tycks dock aldrig finna ro, han saknar tillförsikt. Han tar emot katolska kyrkans sista smörjelse. Men när han dragit sitt sista andetag, finner hustrun och prästen hans 'testamente', som han skrev i sin krafts dagar, ca 40 år gammal, där han intygar att han inte tror på en odödlig själ, utan på en universell determinism, vad som är gott eller ont är relativt, en slump, beror av omständigheterna. 

Sedan hustrun öppnat och läser detta låter hon det falla i öppna spisens lågor. Och prästen hindrar henne inte... 

Roger Martin du Gard var drygt 30 år när romanen gavs ut, och den känns både föredömligt klar och allomfattande i sitt filosoferande. Hans stil, med repliker och arkivmaterial ger mer än bara 'en illusion' av verkligheten i hans samtid. Jag själv har ingen anknytning till katolicismen och kan därför känna med Barois i protesten mot dogmer, och stönar ibland över de religiösa kvinnornas hårdnackade vägran att acceptera hans 'religionsfrihet', men ändå är frågeställningarna så allmänt hållna att boken kan läsas än idag för sitt problematiserande av ande och materia. Vi har ännu inte löst den gåtan...

Det enda 'bristen' jag kan se är kvinnoporträtten, hustrun och dottern, och deras mor/mormor, som alla är mycket diffusa - representanter för katolska kyrkans synsätt - som först fick mig att känna att författaren själv inte verkade närmare bekymra sig om 'kvinnor', allt är för mycket schabloner. Men å andra sidan skulle detta även kunna symbolisera Jean Barois egna problem att ta till sig det andliga, som kvinnorna symboliserar, därav det diffusa. Samtidigt som de frånvarande fäderna också är ett symptom, både på frånvarande religiösa tron lika väl som auktoritetstro.

Om författaren var för ung för detta synsätt eller inte, vet jag inte. Men undermedvetet finns den där, eller är möjligt att tolka så. Det är en evig balansgång att vara tolerant.  

En kakelsättares eftermiddag - Lars Gustafsson (1991)

 "Om människor själva fick bestämma var och när de skulle födas kanske det inte skulle födas några människor alls?" (s.119)

En dyster liten bok, som av någon för mig okänd anledning tilldrar sig 1982 - trots att den utgavs  1991, på tröskeln till den ekonomiska kris när 'bostadsbubblan' sprack och en mängd byggnadsföretag gick i konkurs. Men här befinner vi oss alltså 1982, i en dyster epilog till 1970-talets kriser. I alla fall jobbar kakelsättare Thorsten Bergman förgäves, i ett övergivet hus, sliter för att göra om det några andra slarvat med. Men huset är övergivet, och egentligen har han gått till fel hus, blandat ihop adresserna. Och får inget för sitt slit. 

En på ytan stilistiskt enkel avskalad historia, jämfört med de mångfacetterade 70-talsböckerna i serien "Sprickorna i muren", skapar sig Gustafsson en 'nyenkel stil'. Han har rivit ner all tidigare komplicerad mosaik, och stannar i enkla människors 'jag-berättande', förundrade över hur märkligt livet kan kännas. Det går att hitta många underliggande metaforer, men man behöver inte. Tilltalet är direkt, känslan är avskalad. Och dystert uppgiven.

På ytan - enkel - men under ytan full av metaforer. Det övergivna huset kan mycket väl tolkas som när 1980-talet övergav 'Folkhemmet'. 

Det finns berättelser i berättelsen, genom möten med andra människor. Däribland, släktingar till släktingar, kusiners kusiner, bland annat en skicklig 'konstnär', som aldrig fick studera och verkligen bli konstnär, men så skicklig att han utnyttjas som 'förfalskare', trots att han själv bara såg det som inspiration att kopiera i en viss stil, han signerade inte med falskt namn och såg det därför inte ens som plagiat. Men när han byter till modernare material, akryl, i stället för oljefärger, avslöjas att han blivit utnyttjad, att hans förmåga att 'härmas' utnyttjats av ohederliga konsthandlare. 

"Inte fan hamnar man i fängelse för konstförfalskning nuförtiden." (s.148)

Nej, Affe fick sitta i fängelse för den misshandel han blev orsak till i ilskan över att ha utnyttjats. Men förfalskarhistorien är ändå en metafor för funderingar kring 'konst', att härmas är 'skit', men bara om man blir upptäckt, annars kan man tjäna storkovan, eller åtminstone tjäna ihop storkovan åt andra. 

Det anses fint att vara 'originell', trots att all konst är ömsesidigt beroende inspiration människor emellan. 

Le Grand Meaulnes - Henri Alain-Fournier (1913)

Denna bok finns översatt till svenska under två olika titlar, både ordagrant Den store Meaulnes, men även Det underbara äventyret, vilket antagligen är lättare för en svensk att ta till sig. Den franska stavningen till trots uttalas efternamnet Meaulnes, som svenska 'moln', om än lite mjukare. Boken var debut för den unge Henri Alain-Fournier (1886-1914), men blev också hans svanesång, eftersom han stupade redan i början av Första världskriget, den 22 september, när kriget inte ens pågått i två månader. 

Jag läste den på franska som ung student och var lite tveksam över ryktet, så omtalad och älskad inom fransk litteratur. Författarens korta liv bidrog säkert. För mig är det en väl segdragen romantisk historia, större delen av boken är 'vag', för att huvudpersonerna mest drömmer om äventyr, och verkar befinna sig uppe bland 'molnen', när de letar efter äventyret, fantasy slottet, kärleken. Kanske var mina språkkunskaper inte nog vid först läsning? Kanske är jag för gammal nu när jag läst om den?  Den blev film, vilket säkert passar mycket bra. Film är bra för romantik och alla longörer kan skäras bort. 

Berättaren Francois Seurel läser till folkskollärare och får den två år äldre äventyrslängtande Augustin Meaulnes som vän, och de försöker tillsammans reda ut ett mysterium Meaulnes hamnat i, som tycks utmana våra vanliga uppfattning om tid och rum, sagolikt, som i senare fantasy-historier. Till historien hör också den rövarromantiske galenpannan Frantz, en prins i trasor, som både vägrar bli vuxen och anpassa sig under alla sociala regler. Det är Frantz som försökt iscensätta ett sagolikt bröllop i alltför unga år, i ett slott som redan är mer ruin och kuliss. Det är det äventyr de alla dras in i. 

I historien finns även Frantz syster Yvonne, som både Meaulnes och berättaren fäster sina romantiska drömmar på. Men Yvonnes bror Frantz vill inte veta av sin familj, när hans fästmö aldrig dyker upp till sitt bröllop, löses allt upp, dagdrömmen förvandlas till tragedi, Frantz börjar leva som en vandrande zigenare. Varken Yvonne eller deras föräldrar nekar någonsin Frantz någonting, han växer aldrig upp.

Boken är för mig språkligt ofullgången, författaren hann inte utvecklas stilistiskt. Men det finns en hel del tematiska uppslag, som väl är det som fått boken att leva vidare. Psykiska och själsliga problem när man skall finna sitt eget jag, växa upp, lära sig förstå kärlek och vänskap. 

Meaulnes:- "Du vet vad äventyret i Sainte-Agathe betydde för mig. Det var mitt livsmål och det enda som gav mig hopp. /---/ jag försökte verkligen leva som andra där borta, i Paris, när jag såg att allt var slut och det inte längre lönade sig att söka det försvunna slottet ... Men en människa, som en gång varit i paradiset, kan väl aldrig vänja sig vid vardagen?"

Det låter som mer än dagdröm, det låter som en andlig upplevelse. Och problemen med att inte följa sin intuition, sin inre övertygelser ... Att ta sig över hindren för att nå det Namnlösa slottet.

Meaulnes:- "jag stod på höjden av min utveckling då jag upptäckte det Namnlösa slottet, så fullkomligt och rent kommer mitt väsen aldrig mer att bli. Endast i döden, kan jag måhända återfinna den inre skönhet jag ägde då..."

Kvinnobilden 1913, eller handlingens 1890-tal, avspeglas fortfarande i en madonna-hora-dualism, vilket också handlar om dessa unga mäns blinda fläck, när de söker efter sin egen Anima, lika väl som sin Animus.  Vilket tycks vara lättare för berättaren, som tre år senare börjar arbeta som folkskollärare. Han har fortfarande kontakt med barn, kanske även sitt inre barn, och förblir stödjande vän till Yvonne. Men svårare för Meaulnes, han flyr, och försöker stänga av sina känslor, bli kylig, det han tror att vuxenhet innebär. 

Berättaren Francois tänker på sin förvunne vän, Meaulnes, och undrar "Att en så nobel människa kan ha så galna griller. Kanske hans äventyrslusta blev honom övermäktig." Att vännen kan vara så kylig, när han själv har så svårt att dämma upp sina tårar. "Vi hade återfunnit den vackra unga flickan. Vi hade erövrat henne. Hon var min väns hustru, ohc jag älskade henne med den djupa hemliga ömhet som aldrig kan kläs i ord. Jag hade nöjd mig med hennes blotta åsyn och varit lycklig som ett barn." Men Meaulnes hade flytt direkt efter bröllopsnatten.  Francois förstår inte, han vet ännu inte allt, vet inget om vännens kval. 

Efter en långdragen, romantiskt dimmig historia, börjar det däremot hända så mycket med komplicerade turer, korsbefruktade relationer, att jag började associera till 'Svindlande höjder' av Emily Brontë, som också rör febrig passion i systematiskt korsbefruktade relationer och nära släkt. Tills det i slutet är en dotter, en ny generation, som får hjälpa till att lösa upp de gamla otursförföljda kärleksmisstagen. 

Tennisspelarna - Lars Gustafsson (1977)

En liten bok med luftig text, där inte ett ord är onödigt. Jag tycker väldigt mycket om Gustafssons 'personliga' tilltal. Även om den är illusorisk, fiktiv. En svensk universitetslärare som gästföreläser i Austen, Texas, låter som författaren själv, och gör därefter att texten känns igenkännlig och sann, vad än han kommer med för infall. 

Jag-berättaren småpratar med läsaren, och associerar fritt mellan ämnen som rent ytligt inte har något med varann att göra, men också kan ha det ifall man vill fundera vidare. Viktigast är att dessa associationer hela tiden roar mig. 

Den här boken tilldrar sig hösten 1974, och det finns stora möjligheter att associera till Watergate-skandalen och Vietnamkriget, även om dessa händelser aldrig nämns.  Vi befinner oss i 1970-talets kalla krig mellan öst och väst, som dessutom inte bara är kallt, utan fortfarande pågick i Vietnam, och ständigt blossar upp i Mellanöstern. Inget av detta uttalas annat än metaforiskt med Wagnermusik och Ragnarök, osäkerheten i den militära datasystemen och mycket annat. 

Som t ex att Jag-berättaren föreläser om Strindbergs Inferno-kris, och diskussionerna om förföljelsemanin är inbillad eller sann. Liksom Nietzsche och faran att blanda ihop dennes idéer med de populärkulturella 'Superman'. Eller att 1970-talet var Björn Borgs guldålder, men aldrig nämns i denna 'tennisbok',  i stället flyger Dr.Borg, en Strindbergs fiktiva karaktärer, förbi på en sida. Vi har tillåtelse att associera lika fritt som Gustafsson själv. 

Samtidigt kokar texten ner allt till något mycket personligt, med lokala metaforer, även om Texas är främmande för mig. Något som nämns mot slutet är 1968, och då associerat till 1848, utan att nämna varken revolt eller revolution, så är andan där, när Richard Wagners vän, den ryske anarkisten Bakunin,  lyckats fly från sin deportation i Sibirien, flyr runt hela världen och åter dyker upp i London 1861, vänner kände: "I det ögonblicket förstod vi att året 1848 aldrig hade dött i våra hjärtan", vilket transponeras till kommentaren 1974: "I det ögonblicket insåg vi att året 1968 aldrig hade dött i våra hjärtan". 

Hur ska vi tolka det? Hade det gått att anklaga och avsätta en president före år 1968? Eller syftar han på att vi aldrig kan slå oss till ro? Är det det olagligheterna som alltid återkommer, maktmissbruket, likt maffian i bokens Texas? Eller är det tilltron till att människor aldrig kommer att ge upp sin tro på framtiden? Det är helt fritt för läsaren att associera.  

Gustafsson skriver både på första sidan "Ja. Det var en lycklig tid",  och i början av sista kapitlet "Ja. Jag minns det som en lycklig tid!" Hur mycket kan vi lita på minnet?

Lika viktigt för min läsning är att Gustafsson skriver så målande bildrikt. Jag är inte det minsta intresserad av tennis, annat än metaforiskt, men han lyckas ändå måla upp bilder i ultrarapid som är rena njutningen, av tennisbollar  och kroppsrörelser. Likaväl som soluppgångar och ösregn.

Det här är en klassiker. Storheten är det luftigt lättlästa, som man gärna läser om, men som kan tolkas på många olika sätt. 

Fem hjärtan i en tändsticksask - P C Jersild (1989)

Lysande barn- och ungdomsskildringar. Genren hör visserligen till mina favoriter, men jag finner PC Jersilds detaljerat ingående beskrivning av sin barn- och ungdom, generellt igenkännbar. Per Christian Jersild födde 1935, men skildringen börjar från första minnet ca 1939, och går sedan under kriget och hela 1940-talet, och sedan tidigt 50-tal frma till studenten 1955. Allt är bildrikt, bildlikt, bildligt talat allmänmänskligt och individuellt på samma gång. Att berätta sitt liv, när man inte kan vara säker på minnen, så är det som han själv skriver i inledningen "rummet, geografin" något man kan hålla sig till, för det kan hjälpligt kontrolleras. Jersild berättar att hans far var en idog amatörfotograf, så jag tänker att han hade material att hämta sina detaljerade minnen ifrån. 

Boken avslutande kapitel nämner hans bokdebut 1960 mest för hur den berörde familjerelationerna, och sedan möter vi föräldrarna och hans äldre bror under deras sista år i livet på 1970-talet. Det här är en familjehistoria, psykologiskt, via känslomässiga bilder.

Trots att jag själv inte är i samma generation, känner jag ändå igen 'min barndoms Sverige', via ting och erfarenheter som fanns i mina mor- och far-föräldrars hem/liv. Jersilds äldre bror är född samma år som mina föräldrar. Mycket av fenomenen från 40-50-talen levde kvar under 1960-talet. Men även de rent psykologiska relationerna mellan familjemedlemmarna är saker jag kan relatera till, även sådant som gäller mig som förälder ytterligare en generation framåt. 

Det är en självbiografi, en uppväxthistoria, och som sådan saknar den intrig, utan handlar om att bevara eller fundera över en gången tid. Jag finner den helt lysande, en allmänmänsklig dyrgrip att behålla i min bokhylla.

Loewenhistorier - Hjalmar Bergman (1913)

Loewenhistorier tycks lika bortglömd som missförstådd. Jag hittade en upplaga från 1926, och har läst den för första gången. Romanens tre delar skiljer sig så pass mycket åt, att samtida läsare såg det mer som tre noveller. Att den skrevs 1913, gör Hjalmar Bergmans experiment med sin berättarstil mycket moderna, och före sin tid - i synnerhet för att vara svensk litteratur 1913 - och kanske förvirrade det läsarna, när de invanda genrekonventionerna inte längre följdes. 

För mig är den lysande. Leonard Loewen berättar hela historien i presens i jag-form, men ändå skiljer sig de tre delarna åt, likt en triptyk får vi tre olika avsnitt ur Loewens liv, tre olika sociala omständigheter, som påverkar Loewens jag-upplevelse. Och det påverkar också mig som läsare, ger mig närhet till karaktären Loewen. 

Mitt i boken förklarar Loewen: "Jag berättar mitt liv för mig själv."

Vilket är vad Kerstin Ekman också talar om, att vår mänsklighet ligger i att vi skapar oss själva genom att berätta våra liv, våra historier om oss själva. I Loewenhistorier är Bergman närmast melankolisk, och livsspiralen är nedåtgående. De tre delarna är uppkallade efter var Loewen bor för tillfället. 

Del 1: "47:an" handlar om ett stadshus, där allt rör sig om sociala hierarkier mellan de boende, ett spel mellan kvinnor och män, och sociala klasser. Loewen (liknar tyska ordet för 'lejon') är ett adligt efternamn, och något annat yrke än misslyckad 'konstnär' har han aldrig haft. Hans katt, William Penn, har även den en närmast 'kunglig' stamtavla. Men allt är bara en mycket bristfälligt förnissad yta. Loewen lever på lånade pengar, och har ingen framgång som konstnär. Även övriga hyresgäster yvs med lånta fjädrar. (William Penn var kväkaren som grundade den amerikanska staten Pennsylvania.) 

Del 2: "Thoméi gård", en f.d. bondgård i utkanten av staden, När Loewen hamnar här är han så pank och alkoholiserad att han tvingats ge bort sin katt. Han har släppt sina konstnärsdrömmar, gjorde ett kort  mellanspel som dekorationsmålare, i stort sett används schabloner att fylla i färg i, men deras chef Tunberg är impopulär och strejk utbryter. Det slutar med att Loewen blir vanlig 'plankstrykare', dvs målar om väggarna på Thoméus hus, där han haft bostad, men inte kan betala hyra. Och svälter gör han, tills han utför ett taffligt inbrottsförsök.

Del 3: "Gula huset", utvecklas till en sorts deckarhistoria. Efter Loewens fängelsestraff har hans  'rika' släktingar förbarmat sig över honom, så han får bo i herrgården, som informator åt den studieovilliga dottern, och som 'intendent' hjälpa den gamle Översten, att försöka styra upp ekonomin. Men egentligen är allt spel för gallerierna. Loewen lever helt på nåder, utan eget liv, och sjunker allt mer in i tapeten, har inget inflytande, kan bara se hur allt är ett spel, där alla bedrar varandra i jakt på 'pengar, förmögenhet'. Ingen vinner, och Loewen riskerar att åter hamna på bar backe, när Översten, gammal och sjuk, snabbt närmar sig döden.

Loewen är själv en hedersman, som hamnar i klammeri med rättvisan, på ena eller andra sättet, alltid av irrationella försök att rädda någon ung kvinna, som riskerar att falla offer på olika sättet. I Thoméi gård är det Agnes, offerlammet, där också han själv mister sitt namn, genom att försöka leva incognito och bara använda förnamnet, men där Agnes mor, fru Ekström, som styr och ställer och har enkel krog med spritutskänkning, börjar kalla honom Josef, och en retsam grannflicka, Stella, tar efter. Antagligen refererar detta till bibelhistorien om Potifars hustru, eftersom Loewen i det längsta försöker freda sin kropp, samtidigt som Stella utövar utpressning, i försök att få en kyss, som skall döma honom till pedofil. Stella är "en liten darrål. Hon slingrar fram genom mina mardrömmar." (s..127)

Bland alla triptyk-teman, kan man också jämföra delarna med Dante, där jag ser 47:an som Skärelden, Thoméi gård som helvetet - vid ett tillfälle skall man röka ut lössen från hans rum med hjälp av svavel, vilket gör att han måste sova utomhus i kalla vintern pga svavelångorna (!). Och Gula huset, ser jag som ett mycket tvetydigt Himmelrike, herrgården hos de adliga, som glider ovanpå och handlar med juveler. Mat och rena kläder får han, men inget mer. Himmelriket finns inte, det finns ingen räddning, Loewen tappar helt tron på mänskligheten, genom dess brist på anständighet och hederlighet. 

När Loewen sov utomhus i vintern, och riskerade frysa ihjäl, då blev kölddvalan som ett himmelrike i helvetet, då han fantiserar igenom hela sitt liv, läser det som en berättelse, ett skådespel. Ibland blev orden 'en trist oreda', men då lät han sömnen sudda ut orden för att kunna vakna till nya harmoniska fantasier. Loewen försöker skapa sitt 'jag'.

Många teman kan delas i tre, några har jag nämnt ovan, men möter också sina paradoxala motsatser, som t ex när Loewen riskerar att utnyttjas av fru Ekström, hamnar han själv samtidigt i blickfånget som eventuell pedofil. I Thoméi gård lever galna fru Andersson, rädd för vatten, bibeltrogen fruktar hon en ny syndaflod (ännu ett bibeltema) inför alla mänskliga tillkortakommanden. Omgivningen styr henne, genom att hota med regn, så att hon aldrig vågar gå ut, i stället betalar hon för deras tjänster, fru Ekström får så ännu en inkomst. Men är fru Andersson galen? Eller är hon klok, som hon själv påstår, och alltså medvetet smiter undan livet?

Loewen svälter, säger. "Jag vill gärna ha arbete. Och likväl blir jag rädd var gång brevbäraren kommer in på gården. Jag är så trött."   Länge lyckas han undvika fru Ekström, "Jag tror att om jag hade pillat henne under hakan, så skulle jag fått ett glas (en besk). Men jag pillar henne inte udner hakan. Det är allt, vad jag har kvar av viljan. det är min sista vilja."  Loewens moraliska stolthet är hans testamente. Men till sist måste han ge tappt och undrar "varför jag envist kämpar för en liten nyckfull dygd, var mening är mig främmande." 

I första delen talar han om sin 'tredje vilja', Förståndet och känslorna är de två första, det inlärda och det instinktiva, men det tredje tycks vara 'dygden', som hela tiden får honom att handla enligt själens heder, snarare än via förnuft och instinkter. Återigen tre - människans vilja tredelad. 

Loewen sov ute i kylan, för att undvika fru Edströms snaror,  halvdöd stod han på tröskeln, längtade han efter kölddvalans förmåga att 'uppenbara sanningen', alltså sökte en andlig uppenbarelse. När han svältande lyckats tjäna någon krona genom påhugg på torget, slösar han genast bort den på karameller, som han delar med barnen, och blodapelsiner han ger till Agnes, men hon blir rädd för den röda saften, 'blodet', som hon aldrig tidigare träffat på, och slänger därför bort dem. Allt är förgäves. 

En annan triptyk är samhällsklasserna, i Del 1 lägre medelklass, i Del 2 bönderna som omvandlas till arbetare, men där man fortfarande kan se tillbaka till "de gamla bondetagen, det är Thoméi poesi, ett dyrbart brottstycke ur et förlorat bonde-epos." (s.124), när han börjat "tänka på samma sätt som det hur, i vilket man bor" då kan man uppehålla livet. Det är då han fick stryka plank åt Thoméi och göra andra ärenden för maten och husrummet, som att hjälpa Thoméus att skoja bönderna på kreatursmarknaden. Och i Del 3, sitter överklassen, och där har Loewen svårt att tänka som sin omgivning, ändå sjunker han in i en total marginal, passiviserad, hissnar över alla bedrägerier.

Intill Thoméi gård finns en handlare, som är så artig att han "adlar hela sin omgivning. Agnes kallar han fröken eller lilla nåden. Han är aldrig ful i mun." Men på väggen har han 'cigarrettkvinnor' som vittnar om 'sansad phalloskult'. När  handlaren sen vill 'köpa' Agnes som 'stadigvarande mätress' - då brister det för Loewen: "Lymmel, det är dina finnar som räddar dig från en örfil." Präktiga ord, men rösten är matt. Loewen vill stjäla för att rädda Agnes, så att inte "vargen river lammet", men misslyckas, och hamnar i fängelse, men Agnes gifter sig till pengar med den gamle sjuke Thoméus, och fogar sig i sitt öde. Agnes, som varit den enda kvinna Loewen kunnat visa sitt rätta jag för, utan mask. Men även det var förgäves. Till och med Viberg, Agnes stora kärlek, och Loewens tidigare bäste vän, anser att det är bäst att Agnes gifter sig till pengarna, så kan de gifta säg när gubben dött. 

Loewen väcker melankoli, över mänsklighetens tillstånd. Ändå läser jag gärna om denna bok för att jag trots allt kommer så nära inpå livet på Loewen, och njuter av många sköna språkliga formuleringar. 

Vi Bookar, Krokar och Rothar - Hjalmar Bergman (1912)

Undertitel: Ur en stadskrönika

När jag läser denna 'krönika' av ett samhälles utveckling under 1800-talet, inspirerat av Bergmans hemtrakt Örebro, får texten mig att både tänka bakåt till Selma Lagerlöf och framåt till Kerstin Ekman. I Bergmans föregående bok och genombrott, Hans nåds testamente, sprudlade humorn kring herrgårdsadelns svanesång. Framgången gjorde att han ville fortsätta på historien. 

Romanen tog dock en egen vändning, även om karaktärerna från Rogershus dyker upp i utkanten av denna historia, så handlar denna roman främst om individer som haft betydelse för stadens utveckling, borgare och fabriksarbetare, och har ett betydligt gråare atmosfär av slit och släp. Bergman håller på att skapa sitt eget romanlanskap, Bergslagen, även om Wadköping i dess mitt ännu inte fått sitt namn. 

Likt Lagerlöf samlar han säger ur det förflutna, men helt utan romantik och sentimentalitet. Han skapar något modernare. Historien har inte någon allvetande berättare som sitter inne med hela 'sanningen'. Berättelsen snitslar sig fram likt rykten. Vi får aldrig någon otvetydig sanning, inget svar på livets frågor. Allt är ett sammelsurium av berättelser som människor skapar om sig själv och andra, inte minst de rykten som vi dömer andra efter, liksom de skenheliga livslögner vi har om oss själva. 

Doktor Roths älsklingssats: "Folk vill vara i fred /.../ och man ska låta dem vara i fred. Livet är en härva och var och en har nog med att klara ut sin tråd." (s.147)

Kerstin Ekman skildrar också samhällets utveckling, utifrån människors berättelser om sig själva, att det är det som gör oss till människor, att vi skapar våra liv genom våra myter om oss själva och andra, ett evigt inre berättande, som kan ge nya möjligheter och infallsvinklar. Men som lika ofta fastnar i gamla hjulspår. Bergmans karaktärer fastnar också ofta i gamla hjulspår. 

Bergman granskar sin hembygds omvälvningar, genom en rad egenartade individer, som får representera bland annat de frikyrkliga sekternas framväxt och maktkamp och skenhelighet. Sektledaren Benjamin Hagelin menar att hur än död Kristus är, så fungerar Jesus namn som försäljningsargument. Krönikan anger inga årtal, men känslan är att vi i slutet nått fram till sekelskiftet 1900, när ekonomisk liberalism tar fart, där inre klick, en elit, fortsätter att utestänga majoriteten, såväl arbetare som tänkare, och deras väg tillgång till förbättringar och välstånd. Bigotta fördömanden och småsinthet tillhör vapnen och leder till ökat våld. Pengarna styr. 

Det är intressant att läsa om Hjalmar Bergmans Bergslagsromaner med detta bredare perspektiv, att hitta var karaktärerna dyker upp igen, och hur samhället växer och förändras. 

En biodlares död - Lars Gustafsson (1978)

Nu har jag läst den femte och sista fristående delen i serien "Sprickorna i muren". Serien har varit ett myllrande collage av mänskliga - och omänskliga - yttringar, samtidsfakta och fantasier. Men i sista boken snävar vi in på kroppen. Vi får läsa spridda anteckningar av den cancersjuke Lars Westin, f.d. folkskolläraren, som förtidspensionerat sig, och efter skilsmässan bara har sina bikupor att dela tiden med. 

Gustafsson säger själv i baksidestexten, att "ljusens läcks ett efter ett - som i Haydns avskedssymfoni, - cirkeln smalnar." Men hur än dystert sjukdom och död kan tyckas, så lättar Gustafsson upp stämningen med ständiga infall i helt andra riktningar. 

Del 5, "När Gud vaknade" är en helt fantastisk skapelse. Jag hade meditationsmusik på i hörlurarna när jag läste, 417 Hz, vilket var helt perfekt, för texten fyllde mig med salighet. Här ett utdrag:

"Hon svävade som en jättelik klockmanet, tretton parsec i genomskärning, underbar att se med sina ständiga skiftande rosa, gröna och djupblå färgtoner som hela tiden skiftade under manetklockans genomskinliga yta. Åt hela den bottenlösa rymden runtomkring, ljusår i alla riktningar gav hon ett slags friskhet. /.../ För denna underbara och  unika varelse, äldre än universum och egentligen främmande för både rum och tid, och alltså på en gång både äldre och yngre än allt skapat, både större än rummet i dess helhet och  mindre än den minsta elementarpartikel var tjugo miljoner års sömn mindre än sömn."

Plötsligt efter 20 miljoner år har denna modergudinna uppfattat människornas ihärdiga böner, såväl om världsfred som mindre upphöjda drömmar, och i ett slag uppfyllt dem. Ibland är Gustafssons tygellösa fantasi helt underbar. 

Min egen privata upptäcktsfärd i böckerna, på temat människans fem sinnen, mötte dock motstånd. Min hypotes att hitta 'smaksinnet' i femte boken är mycket svagt underbyggt. Gustafsson var väl rökare, och kanske inte hade något smaksinne kvar, inte nog för att väcka hans intresse. Jag har inte hittat någon referens till smaker i någon av böckerna. Måste kanske läsa om första boken, 'Herr Gustafsson själv", den läste jag inte med de glasögonen. Jag vet att det pratades en hel del om ett matlagningsrecept på abborre, men ingenting om smaken. Så än så länge är det bara i just denna sista bok jag funnit det lilla jag funnit. 

En biodlares död inleds med berättaren Gustafssons sista framträdande. En kall morgon i Texas, kryper han ur en sovsäck och får en plåtkopp "med svart bittert kaffe". "Det var en morgon i oktober 1974. Jag drack det bittra, heta kaffet." Och upprepar lite senare, som alltid, "Vi ger oss inte. Vi börjar om igen." Och då berättar han sista historien, som blir om vännen från Väster Våla i Västmanland, som gick bort i cancer våren 1975. Resten av boken är dennes efterlämnade anteckningar. Bland annat minnen från barndomen, på sidan 129 ett barndomsminne från 1940-talet. "Jag minns fortfarande smaken av det tunna, liksom vidbrända kaffe som vi brukade få på den tiden." (Alla kursiveringar är mina.)

Trots alla livliga referenser till synintryck, dofter och ljud, här detta de enda två 'smak'-referenser jag hittat. Lars Westins farmor hade en glasskål med karameller, Lars själv säljer honungen hans bin tillverkat. Men ingenstans omnämns smaken. Det bittra kaffet skulle då vara den enda ledtråden. Och visst är livet bittert inför smärtor som leder till döden. Det saknas också verklige kärleksobjekt. 

Det finns en kvinna han beundrat på avstånd. Men när han efter skilsmässan beslutat sig för att prata med henne och presentera sig, ångrar han sig när han kommer så nära att han upptäcker några varfyllda kvisslor, som små finnar, på hennes hud. Så de utbytte aldrig namn. De blev inte bekantare än så. Detta är ett av ljusen som släckts. Kärleksintressena. 

En möjlighet är att huden, känseln i huden, kanske inte var fokus i första boken. Jag måste läsa om den och dubbel kolla om jag hittar några smak-intryck. Jag minns inga. Eftersom biodlarens död rör kroppen och fokuserar mycket på smärta, kan det vara så. Men jag tänker att det är mer djupare liggande nerver, eller? 

Naturligtvis är detta mina egna tankar, och har inget med författarens egna uttalade förutsättningar att göra. I Första boken presenterade han den 'fiktive' berättaren Herr Gustafsson, som är samlande kärna för alla disparata historier, andra boken granskade den svenska landsbygden på väg att avfolkas, tredje boken ville skildra maktens cirklar, fjärde boken - Sigismund' steg ner i det kollektiva undermedvetna, med drömmar och mardrömmar. 

Naturligtvis är Gustafsson inspirerad av Dante, han vill granska sin samtid, och ser världen som en vandring genom Skärseld, med Helvetiska mardrömmar, och förhoppningar om att någonstans finna Paradiset, om inte annat så efter döden. Lars Westin funderar på om Paradiset kanske upplevs som en evig orgasm (mest fokuserade känselintrycket!), men inser att han snabbt skulle tröttna och vilja få en paus. I hans tillstånd skulle 'frånvaro av smärta' vara det verkliga paradiset. Alltså befinner sig alla friska människor i paradiset, eller hur? 

Men för en variant på Dante hade det bara behövts tre böcker, inte fem. I alla fall är böckerna i mina ögon intressant läsning, och så komplexa att jag gärna läser om dem, för att hitta nya trådar. 

Sigismund : ur en polsk barockfurstes minnen - Lars Gustafsson (1976)

Kanske bland det bästa Lars Gustafsson skrivit? En sorts experimentell metaroman, om skrivandet och samhället, medan det håller på. Jag tycker om när han talar rakt till mig, avbryter sig mitt i texten, börjar om, visar att allt är påhitt i hans egen fantasi, samtidigt som han hela tiden refererar till sin samtid, som är allt annat än påhitt. Samtiden är den hårda muren han vill hitta sprickor i. Läsandet ger mig en närhetskontakt, även om jag ibland undrar hur allt hör samman. 

Texten är mycket rik, den är som ett musikaliskt tema med variationer, återkommande sägs: "Vi börjar om. Vi ger oss inte." Som en symfoni av olika uppslag. Han berättar i jag-form, väver in science-fiction avsnitt, episka avsnitt med den ena påhittade karaktären efter den andra, ofta är de delpersonligheter, spektra, av honom själv ... jag kan inte sammanfatta texten. Här tänker jag bara dra i en eller annan tråd. Musik. Ljud och avsaknaden av ljud. Det finns många fler.  

Denna fjärde bok i 'Sprickorna i muren'-serien rör sig främst kring det depressiva året 1973, med oljekris, militärdiktaturer, krig ... han nämner till och med Norrmalmstorgsdramat. I romanen befinner sig Gustafsson själv fortfarande i Berlin, intill den dystra grå muren, så oöverstiglig, men som han försöker hitta sprickor i. Men 1973 var det svårt. Inte konstigt att författaren går genom skärselden, känner att världen är ett dårhus och fasar för att bli galen. 

I efterhand vet vi att serien fick fem delar. I de tidigare tre delarna har jag hittat kontakten till kärleksobjekt via känselsinnet, luktsinnet och synsinnet - jag tänker att fem böcker stämmer med människans fem sinnen. Denna gång hittar jag hörselsinnet. Kärleksobjektet är dock betydligt mer svårfångat. Aldrig syns kärleken så avlägsen som mitt i en depression. 

Gustafsson skapar Konstnärinnan G, för att hon ska träffa ett avtal med djävulen, förutom att bli framgångsrik, med kravet att hon en enda dag får leva en annan människas liv, i förhoppningen om att det ska vidga hennes förståelse av människolivet. När hon stiger ner i helvetet, är det renoverat till en utopi, oföränderligt steril, saknar den helt kärlek och hon inser att i den 'utopin' skulle hon drivas till vansinne. En social utopi, utan barn, utan kärlek. När den sköne demonen, som samtidigt har något uråldrigt reptilt över sig, snuddar vid henne glimmar en obehaglig, närmast pornografisk eld till i henne, så intensiv, att G kan 'höra' hans hjärta. Vanligen känner vi pulsen, hur många kan 'höra' ett hjärta?

Lars Gustafsson har dock en kär väninna han skriver brev till, Zwatt, han beskriver hennes frisyr, att hon fäster hårknuten på ett sätt som lämnar 'öronen fria', så som hans mormor Emma brukade ha håret. Han litar bara på kvinnor med öronen öppna på det sättet. Bara med dem kan han uttrycka sig ytterst uppriktigt. Mormor var den enda han litade på som barn. Lyssnarna är de rätta människorna. 

Och liksom den tredje delen avslutades med synsinnet, som tog in den färggranna soluppgången, avslutas denna fjärde del, med en flöjtspelande Faun, som möter tutande bilar, och Faunen visslande härma alla fåglar, så det blir en hel konsert. Så vi kan tänka på Debussys flöjtstycke 'En fauns eftermiddag'. Romanen strör in en mängd tonsättarnamn, Monteverdi, Mahler, Bartok, Beethoven med flera. Hans barn sjunger Tysklands nationalsång. Andra ljud noteras också, som fåglar, trafik, åska, skvalande vatten, jakthorn, stridsvagnar som dundrar förbi. 

Hur människorna låter är lika viktigt, som hur dom ser ut, för att inte säga viktigare. Moster Clara, som är växeltelefonist på Riksbanken, har en spinnande mjuk altröst, allt hon säger 'låter som musik'. Och liksom ett öra både kan vara öppet eller täckas för, liksom andra kan vara lomhörda, noterar Gustafsson att Berlin är en så stor stad att när åskan mullrar i ena änden, hörs den inte alltid i den andra. Och 1945 hade alla svenskar slagits av stumhet inför allt Sven Jerring berättat i radion. 

Så vem är titelns Sigismund? Barockfursten, sonson till Gustav Vasa, kung Sigismund III av Polen, med gravmonument i sten i Krakow.  En aspekt av Gustafsson så klart, deprimerat förstenad (och likadant skägg tycks de ha). Trots att Mozart hör till de tonsättare som inte nämns i boken, får Sigismunds stenmonument mig genast att tänka på operan 'Don Giovanni', där Don Juans lättsinnighet straffas genom att en stenstatyn, Kommendören, Fadersgestalten, tar honom ner i helvetet. Gustafsson 'fnissar' åt de teorier som säger att människan skapat sin Gud som en Fadersgestalt, och menar att vårt Ego fått stå modell. Och vår inre kritiker är ständigt beredd att skälla ut oss. Gustafsson försöker i det längsta avvisa Sigismund, som pockar på hans uppmärksamhet, men på slutsidan kommer Sigismund i full gala hem till Gustafsson och skäller ut honom efter noter. Är det en fördömande fader i alla fall? Eller hans inres kritiska ego?

Det finns ett visst stråk av hopp, även om det tycks stamma ur Gustafssons västmanländska barndom, där hans morbror Stig uppfann en cykel med så många växlar att han kommer upp i bilhastigheter, i den farten blåser en frihetsvind runt cyklisten, kallad 'Monteverdivind'. 1973 relateras även etapp sex i ett östeuropeiskt cykellopp, motsvarande Tour de France, som 1948-2006 kallades Fredsloppet. 

Men genom allt brummar en orgelton, en ångestton, som tycks grundläggande för hela universum, under hans depression på 1970-talet. Samhället upplevt som dårhus. Vilket också skapar stråk av humor genom denna roman.  

Tarzan, apornas son - Edgar Rice Burroughs (1912)

Myten om Tarzan, skapad 1912 av den amerikanske äventyrsförfattaren Edgar Rice Burroughs, har levt kvar och skapat mängder av varianter inom populärkulturen. Jag läser av nyfikenhet. 1912 stod världen på tröskeln till första världskriget, militarism och den starkes rätt var fortfarande glorifierat. Den koloniala eran hade redan uppnått sin kulmen och stod inför ett sammanbrott. 

Sin tids kiosklitteratur, obearbetad text överlastad av superlativ. Humorn är kliché, som den virrige professorn, och tjänsteflickan som ständigt svimmar av rädsla. Andan är såväl romantisk och sentimental, som våldsam och full av fördomar. Det är ett vilt fabulerande äventyr som inte frågar efter realism. Författaren väjer inte för enkla schabloner och fördomar. 

Den brittiske  gentlemannen, Lord Graystoke, på väg till Afrika med sin gravida hustru, sätts iland av myterister på en 'öde' djungelkust (ca 1889), med all sin packning. Han bygger där en enkel stuga åt dem, där hustrun föda en son, som är nära ett år när föräldrarna dör av det hårda livet/vilddjur i djungeln. Sonen blir omhändertagen av en gorilla-hona, och överlever med bravur, utvecklar styrka och smidighet i trädtopparna, som en medlem i en gorilla-flock. Med tiden finner Tarzan stugan och utforskar alla saker där. 

Daniel Defoe lät 1709 Robinson Crusoe klara sig själv på en öde ö, med hjälp av förråd från skeppsvraket som förlist. Den 'ädle vilden', var en stereotyp som uppstod med romantikerna kring år 1800. Rudyard Kipling skrev 1894 om hur Mowgli växte upp bland vargar. Så författaren har ett litterärt arv att bygga på. 

Tarzan vet inget om sin mänskliga bakgrund, han har endast lärt sig gorillornas språk, men kan även tala med elefanter och lejon. Vilket är lite märkligt eftersom dessa är savanndjur och Tarzan lever med gorillor i regnskog med höga träd där han svingar sig i lianerna. Så trots att han inte har någon kunskap om mänskliga språk, hittar han de ABC-böcker och andra texter som föräldrarna haft med sig, och lär sig själv läsa och skriva (!), utan kunskap om hur det låter/uttalas.

Till fördomarna hör både sättet att beskriva gorillorna som blodtörstiga och aggressiva, och även att den svarta ursprungsbefolkningen som trots allt finns i närheten, genast stämplas som kannibaler. Tarzan söker aldrig direkt kontakt med dessa människor, men spejar och stjäl deras giftpilar och kläder. Han har nämligen utifrån sin ABC-bok klurat ut att han själv är en människa, eller åtminstone en ap-människa, eftersom han ser gorillahonan Kala som sin mor. Författaren tycks förutsätta, att eftersom Tarzan är son till en engelsk lord, så äger hans gener hög intelligens, en gentlemans ideal och är som synes ett språkligt geni. Samtidigt som den djuriska miljö han växt upp får honom att framstå som kallblodig mördare - vid behov. Han fann i tonåren sin fars kniv, vilket gav honom ett övertag inför farliga djur. 

Kärnan i Tarzan-myten visar fram sin tids frågor kring mänskligheten. Är vi djur? Apor? som 1800-talets utvecklingsteorier hävdade, våldsamma och snara att mörda, och äta upp varann? Eller har människan en medfödd intelligent gentlemannaetik? Eller ligger detta bara i vissa 'vita' gener?

Nåväl, det här är en äventyrsbok, år 1909 sker ytterligare ett myteri på samma ställe, och en amerikansk virrig professor, som söker en gammal sjörövarskatt, sätts iland, precis vid Tarzans stuga, och bestjäls på skatten, överges med sin dotter Jane och två andra män, varav en är kär i Jane och visar sig vara Tarzans kusin, som övertagit arvet efter lord Graystoke. Men den intrigen tänker jag inte berätta något om. 

Notera dock, att eftersom Jane är en amerikansk flicka, är hon den stereotypt friare kvinnotyp vid förra sekelskiftet som kan ifrågasätta i alla fall en del av sitt samhälles fördomar. Hon kan röra sig bland män, mer än en viktoriansk brittisk flicka kunde. Hon kan uppröras över de fördomar andra visar denne hjälpsamme djungelman, som räddar dem från den ena kritiska situationen efter den andra. Men visst, svart tjänsteflicka har hon med sig. 

Till slut kommer dock ett fransk kolonialt fartyg med soldater, till deras hjälp. Av någon anledning skrev Lord Graystoke sin dagbok på franska, varför Tarzan aldrig lyckats tyda den. I slutet kommer dock den franske militären d'Arnot, som Tarzan räddat och vårdat, att lära honom franskt tal. Obs! Tarzan läste engelska men talade franska! Han lär sig också franska civiliserade seder, och d'Arnot klurar ut Tarzans ursprung, långt innan Tarzan själv förstår dem.

Stad av ljus - Kerstin Ekman (1983)

Stad av ljus är fjärde och sista delen i Vallmsta-sviten (Kvinnorna och Staden), den fiktiva orten Vallmsta inspirerad av Katrineholm - som symbol för det svenska samhällsutvecklingen från 1870-talet till 1970-talet. Från järnvägsstation till småstad för medelsvensson - men förutom framväxten av den manliga ekonomins struktur, har serien än mer tonvikt på kvinnornas egen, närmast osynliga del i denna framväxt. Under större delen av de tre första romanerna var kvinnornas ekonomi en blind fläck, de hade inga rättigheter, och tvingades ofta uppfinna sina egna lösningar för att försörja sig själva och sina barn, ibland även sina män. Detta har berättats episkt i tredje person, med detaljrik realism. Dessa tre böcker har jag älskat och läst om flera gånger. 

Stad av ljus skiljer sig betydligt genom att romanen har en jag-berättare, och återger mer eller mindre tillförlitliga minnen, och hoppar fram och tillbaka i kronologin, som rör hela efterkrigstiden, alltså från 1945 till tidigt 1980-tal, då romanen utgavs. Det tog Kerstin Ekman fyra år att färdigställa denna fjärde del, som är avsevärt tjockare (494 sidor) och djupare berättartekniskt. Tidsglappet i utgivningen gjorde att jag vid den tiden i mitt liv, missade den fjärde del, och inte läste den förrän ytterligare några år senare, och inte hade tidigare böcker i färskt minne, hur än outplånligt intryck de gjort i mig. Då gjorde Stad av ljus, med sin komplexitet, mig minst sagt förvirrad. Den var svårläst. 

Men nu har jag läst om hela serien, och Stad av ljus i direkt följd, och uppskattar denna fjärde del lika mycket som de tre första, både trots och tack vare sin komplexitet. Den är fortfarande lång, och bjuder bitvis motstånd som kräver mer av mig än de tidigare böckerna, men bara bitvis. Denna avslutande del är full av små referenser bakåt i kronologin, alltså även de tidigare böckerna, så som människor ofta slänger ur sig minnen vid samtal med släkt och vänner. Det är lysande. Och nu med alla böckerna i färskt minne kan jag uppfatta alla dessa vinkningar. 

Vad än jag läst av Kerstin Ekman, är upplevelsen att böckerna kan läsas rakt upp och ner, som en omedelbar upplevelse att ta till mig. Men så fort jag börjar analysera alla detaljer och hittar symboler, så finner jag lager på lager, ett saftigt vitkålshuvud med blad på blad av oändliga tätt och snirkligt sammanväxta blad med möjliga tolkningar. Det är inte nödvändigt, men det kan fördjupa läsningen. I Stad av ljus är detta extremt tydligt. Att försöka välja ut några russin ur denna kaka känns närmast omöjligt. Men här kommer glimtar. 

Jag-berättare är Ann-Marie, Henning Johannessons dotter, med Fredrik och Jenny Otter som stöd och fosterföräldrar, när fadern är bortrest. Den enda försörjning hon haft har varit kåserier och småartiklar, 'på arvodesbasis'. Alltså saknar hon fast anställning och förbigås av yngre manliga skribenter. 

Hon tänker tillbaka och betraktar samhället och skriver, 'paperassen', av det franska ordet för klotter, amatörmässigt författande, samlas säger Ann-Marie. Hon stiger aldrig fram som en 'riktig författare'. Född 1935, två år yngre än Ekman själv. 1933 är däremot bipersonen Ann-Sofie född. Som barn gick de i samma skola och var till utseendet till förväxling lika. Ann-Sofies livsöde kan dock närmast uppfattas som en mörk skugga av Ann-Maries. Ekman leker med namn hela boken igenom. Även deras portugisiska 'piga' i hushållet, vars barn Ann-Marie senare adopterar, heter Ana Maria. Alltså har Ekman skrivit in tre speglingar av berättaren, både var gäller namn och öde, psykologiska speglingar. Om det är 'verklighet' eller 'fantasier' återstår att tolka. 

Betänk att Stad av ljus gavs ut 1983, mitt i det postmoderna identitetssökande 1980-talet, då författare gärna lekte med paradoxala förvecklingar av berättare/författare/karaktär, och fakta/fiktion. Dessutom inleds romanen när Ann-Maries återkommer till Vallmsta, på 1970-talet, det årtionde som inte bara fyllde bokhyllorna med episka historiska skildringar, som denna, utan även dominerades av kvinnliga författares 'bekännelseböcker'. Så när Ekman skriver sin fjärde bok, med tonvikt på 1970-talet, är det självklart att det måste vara en jag-berättad bekännelsebok. Alltså börjar historien med depression och sorg, misär, alkoholproblem, prostitution. Dottern rymmer, Ann-Marie fruktar att hon fastnat i knarkträsket. Allt hör hemma på 70-talets löpsedlar. 

Samhällsskildringen är så sann. Ett tema i serien har varit kläder, utvecklingen från att varje kvinna sydde och sydde om sina kläder, återanvände i det oändliga, och vävde sina egna mattor av trasorna som blev över. Via några årtionden då ogifta kvinnor kunde leva som sömmerskor,  men hur detta redan på 30-talet blev en manlig Teko-industri (textil & konfektion). Svensk teko-industri 'borgade för kvalitet', alla ville ha 'trenchcoat' under kriget, osv. Men på 60-talet utlokaliseras industrin till länder som Portugal, där arbetskraften var billigare. Precis som den för några årtionden sedan flyttat ända till Kina. Redan på 1970-talets var svenska Teko-industrin av kris, och försvann i stort sett ur Sverige. 

Alltså hamnar Ann-Marie, gift med Hasse C:son Curtman, arvtagare till Kurre-Kläder, i Portugal. Ann-Marie och Hasse tillhör på 60-70-talen den svenska kapitalismen, vilken Ekman så träffande kallar 'anspråkslösa som gråsparvar' i förhållande till många andra. Fjärde boken tilldrar sig alltså inte så mycket i Vallmsta, Sverige har börjat röra sig ut i världen och världen har börjat komma till Sverige.

Från Portugal återvänder Ann-Marie i november 1973 (bara några månader innan revolutionen där som inleddes 25 april 1974) för att ta hand om sin sjuke far, (alkoholist), hon är tillbaka i Portugal ett tag för att åter tvingas tillbaka till Vallmsta 1977 för att sälja det hus i staden, som hon ärvt efter sina föräldrar. Det är ett mindre hyreshus som rivas och bereda plats för nybyggen. Detta var tiden när så många gamla stadskärnor revs och ersattes av likadana fyrkantiga Domus-varuhus överallt. 

I huset, som också är symboliskt i Ann-Maries sökande efter sin historia och sin själ, har det flyttat in 'husockupanter' (också typiskt 70-tal). Det är fattiga existenser, som dock betalat en symbolisk hyra till Ann-Maries dotter. Det är Ann-Sofie, skugggestalten, och Vitmålaren (som egentligen heter Mikael) och Gabriel, de äldre männen som trots allt blir vänner och ett sorts stöd åt den ensamma dottern och Ann-Sofie. Notera att Mikael och Gabriel är namn på ärkeänglar. Referenser till Madonnan, Jungfru Maria, finns i många namn och föremål. 

Ann-Marie är rädd för att föda barn, hon söker sin 'själ', inte ett barn. Vatten, källådror, har varit ett tema serien igenom, de har undertryckts, dolts, och under efterkrigstiden begränsats till susande element och avloppsrör som rostar och krånglar. Det känns som om jag kan fortsätta i all oändlighet, med alla intrikata symboler som mer eller mindre gömmer sig i Ekmans text. Sverige tror sig ha städat bort religionen, men den bryter fram i omedvetna källådror. 

Under 1970-talet bröt också fram en strömning om att återuppliva 'Gudinnan', kvinnors inre styrka, intuition, instinkter, vilket fortsatt in i vår tid. Ekman sätter egna namn på dessa undermedvetna psykologiska energier, Ishnol (Ljuset/Själen), och andra namn jag inte minns för Kroppen/Materien och undermedvetna skuggor. Anima och Animus som CG Jung talade om. 

Men boken innehåller så mycket mer. Det som blir förvirrande är ett symptom på att hela 1900-talet varit förvirrande, genom en mängd olika filosofier och åsikter, som Ekman sätter ord på och läsaren antingen känner igen, eller ibland kanske helst vill protestera emot. När Ann-Marie studerar i Uppsala på 50-talet får hon pröva på Existentialism, mest som en pose i svart polotröja, triangel-relationer, cigaretter och åter igen alkohol. Främlingskapet, alienationen, tillhör inte bara existentialism, utan skrivs alltid på portugisiska, estrangeiro, vilket beror på att Ann-Marie varit främling i Portugal, men är naturligtvis en symbol även för 70-talets allt större invandrarvågor från oroliga världsdelar. Ann-Maries svarthåriga adoptivdotter blir främling i Sverige. 

Serien har också ett centralt tema med fosterbarn/adoptivbarn, vilket handlar mycket om den avklippta kvinnolinjen, kvinnoerfarenheten, kontaktproblemen mor-dotter. Notera att namnet Ann-Marie i romanens olika varianter kombinerar Jungfru Maria med hennes mor Anna. Sofi(-a) står för visdom. Ann-Maries brist på livsmål, kan bero på avsaknaden av mor. Hon exemplifierar också dualiteten Att Ha eller Att Vara, som tillhör 1900-talets filosofiska frågeställningar. 

Som sagt, Kerstin Ekmans pregnanta text innehåller oändligt med detaljer som fördjupar och förstorar förståelsen från det subjektiva, intima, personliga, ut till möjliga generella nivåer, samtidigt, som man alltid blir medveten om att inget är allenarådande lika för alla. Varje människa är mycket mer komplexa än varje generalisering. 

Intressant är kvantfysiken, som finns med alltifrån Ann-Maries fars tid, Henning, som läste den lilla skriften om kvantfysik, idéer sprungna från Einstein, som växer under 1900-talet, känslan av den stora universella tomheten som är fylld av energi. Det är denna energi som gett romanen dess namn, Stad av ljus, den som kan se anden i materien ser ljuset, allt består av ljus, dvs energi. Och Schrödingers katt, att allt är både och, allt har möjliga motsatta paralleller, är katten död eller levande? Som barn har Ann-Marie korta upplevelser av att se energin även i ting, inte bara i träd och hus, de lever, men det är korta ögonblick, som hon längtar tillbaka till, samtidigt som hon förlorat tron på att 'själen' är något som verkligen finns. Eller att livet verkligen har någon 'mening'. 

Ann-Maries väninna Synnöve är extrovert och full av energi, och förespråkar självförverkligande närmast som en kamp att ta för sig, vilket växer sig stark kring 1980, medan Ann-Marie själv inser att hon inte kan tala förtroligt med henne, för hon behöver sin inre hemlighet, mysteriet, heligheten. Hon har också en annan hemlighet, rörande hennes mor, Lisa, som försvann pga lungsoten på 1930-talet, som jag inte tänker avslöja här. Ekmans text är en lysande kombination av trivial vardaglighet med stråk av närmast omedvetna stråk av undertryckta mysterier och andlighet. Hon skriver aldrig någonting på näsan på oss, vi måste själva söka den, känna efter. Hon dukar fram en komplexitet utan like. 

 Börjar jag nysta i en Kerstin-Ekman-text kan jag hålla på hur länge som helst, tills det riskerar att bli oöverskådligt. 

Körkarlen - Selma Lagerlöf (1912)

Omläsning av Körkarlen, länge sedan sist. Det enda jag brukar ha svårt med är slumsyster Ediths totala självuppgivelse. Det låg naturligtvis i tiden, självuppgivelsen, att offra sig. Obehaget är just romantiserandet av offerrollen. Även om Edith for symbolisera Frälsningsarmén, tidens kristna rörelser. Men som någon klok person sagt: Du kan aldrig bli så fattig att du kan rädda andra från fattigdom, du kan aldrig bli så sjuk att du kan bota andras sjukdomar. 

Nåväl, nu har jag närläst Körkarlen och fokuserar det själsliga. Selma Lagerlöf var själv övertygad om att människor har en själ som överlever döden, och var modig nog att bygga sin historia kring detta. Hon hade redan som ung läst och beundrat Dickens Julsaga (Christmas Carol), där Scrooge för sitt hårda skal uppmjukad genom att möta själsliga nivåer av sitt liv. Och när nu hennes samtid kämpade mot den utbredda tuberkulosen som grasserade bland den fattiga befolkningen, och de bad Lagerlöf att skriva något informativt kring detta, började en idé växa i den riktningen. 

Till historien hör att Lagerlöf av sin franske översättare fått en bok med Bretagnska folksägner, där fanns  Dödens Körkarl, den som dör vid tolvslaget på nyårsafton får uppdraget att åka runt och frigöra de döendes själar ett år framåt. Hon valde den för att gestalta hennes syn på själen, och myt för nyårsnatten, i Dickens julaftons-anda, men rotad i det tidiga 1900-talets sociala elände och grasserande lungsot. Victor Sjöström gjorde en klassisk stumfilm av historien 1921, klassisk genom sin trickfilmning av andevärlden, vålnaderna och vagnen som rör sig genomskinliga, osynliga i den vanliga realistiska världen. 

För det Lagerlöf har lyckats med redan i sin text, är att få läsaren att ta till sig och tro på denna andliga halvvärld, gränsen mellan liv och död där tid och rum inte existerar. På samma gång var Lagerlöf mycket intresserad av den nya psykologin och det undermedvetna - det andliga blir en dimension av vårt undermedvetna. Lagerlöf var en djupt psykologisk författare, även om hon framstått som en 'sago-berättare', så är det psyket i symbolisk form. 

I New Age termer blir slumsyster Edith och den 'onde slusken' David Holm, närmast som Twin Flames, en tudelad själ, som dras till varann, men bara möter problem som måste lösas, men de hinner inte göra det i detta livet. men de möts helt kort i dödens ögonblick, och Edith blir som en skyddsängel som ger David stöd och styrka att bättra sig, när han - efter sin nära-döden-upplevelse vid Nyårsnattens tolvslaget - försöker hinna hem till hustrun, som planerar att ta livet av sig och barnen. Hur än melodramatiskt detta låter, så lyckas Lagerlöf göra det till en thriller fram till sista sidan. 

Historien har flera bihistorier, alla människor vävs samman i en psykologiskt trovärdig väv, där människors livsöden påverkar varann. I själens närhet är det lätt att uppfyllas av den universella kärleken som håller världen samman. Men tillbaka i livet är det tungt, tröga tankar, hämndbegär på grund av sviken kärlek, alkohol, sjukdom. Den lilla sårade människans ensamhet, innan hon inser att hon måste börja med sig själv. Förlåta oss själva och andra för våra brister. Det är inget offertänk!

Budskapet är: Låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas.

Körkarlen året innan David 'nästan' dör, är en gammal vän som vet med sig att ha förlett honom in i dåliga vanor, så han tar gärna på sig uppgiften ett år till, för att få lätta sitt samvete och se David rädda hustru och barn. 

Zuleika Dobson : an Oxford Love Story - Max Beerbohm (1911)

Den här boken liknar inte något jag hade väntat mig. Max Beerbohm (1872-1956) njöt av sitt studentliv i Oxford, och tidens Oscar Wilde dandyism, men tog aldrig någon examen. Han tecknade karikatyrer, serier och skrev essäer och kortare humoristiska texter. Zuleika Dobson är hans enda roman. Den utgavs 1911, året efter att han gifte sig med en amerikansk sig med en amerikansk skådespelerska, varpå de genast bosatte sig i Italien för gott. 

Mer än så visste jag inte när jag började läsa och till en början kände jag mig förvirrad över vad det var för text jag läste, lite smårolig, inte mer, efter ett par kapitel höll jag på att ge upp helt. Helt klart drev Beerbohm med det akademiska Oxford, flera kapitel i början känns segdraget ordrika, innan alla karaktärer presenterats, med förhistorier. I början undrar jag om historien sprungit ifrån humorn.  

Men jag är glad att jag inte gav upp, för kapitel för kapitel växte min insikt om storheten i humorn. Det engelska språket är njutbart hanterat av författaren. Kanske är det nödvändigt att man både har en viss uthållighet och en viss kännedom om det sena 1800-talet och sekelskiftets dekadens, för att man ska njuta av humorn. Det som slår mig är att ironin inte är satiriskt hård, snarare är det karikatyrtecknaren som överdriver karaktärerna, som författaren trots allt ser på med med känsla, som med ett skimmer av gamla tider. Hela tiden tycks historien balansera på en egg, mellan sentimental pekoral och mycket medveten ironi. Allt görs trots allt med en paradoxalt mjuk medkänsla. 

Den moderna tiden har brutit in. Alla karaktärer är anti-hjältar, ingen är felfri, snarast är alla groteskt överdrivna, och verkar sakna alla normala känslor, men inte utan mjukhet. Zuleika Dobson själv är den Nya Tidens Kvinna, självförsörjande - hon visar trollkonster på teaterkabaréer över hela världen - men hon är 'oemotståndlig', männen är beredda att dö för henne. Här blir historien allt mer absurd. Och omvänd, just som dekadensens omvända värld. Männen dyrkar Jungfrun, som "the fairest witch that ever was or will be".  Alltså dualismen jungfru/madonna vs häxa/hora. 

Den manliga huvudrollen, the Duke of Dorset, presiderar över en akademisk herrklubb, en 'Junta', som på alla möten hedrat en Jungfru som på 1700-talet tagit livet av sig av olycklig kärlek. Men när Zuleika kommit till Oxford och förvridit huvud på alla studenter, bara genom ett ogripbart charm, hon har 'Det' ett 'det'att existera, byts denna 1700-tals jungfru Nellie O'Mora, ut genom en sorts allmän konsensus och alla är plötsligt beredda att dö för Zuleika, den nya tidens media-gudinna. Alltså omvända roller, männen ska dö för kvinnorna, inte tvärt om. Men de är inga offer, de gör egna aktiva val. 

Därimot kan vi ifrågasätta om det verkligen handlar om kärlek mellan könen. The Duke of Dorset är egenligen fullständigt känslokall, och egentligen är det hans 'föredöme' som får alla andra unga män att följa hans exempel, att ta livet av sig, förutom att de beundrar bilden av Jungfru-kvinnan med 'Det'. 

Jag kan undra hur mycket Beerbohms roman påverkats av att han själv gift sig med en amerikansk skådespelerska. Detta var visserligen redan under stumfilmens dagar, men det var väl än tydligare då, när skådisarna spelade helt på sitt utseende. Inte ens sin röst kunde de dela med sig. En ytans media-gudinna. För allting handlar om yta. 

Dessutom kliver Max Beerbohm själv in i historien. Först nämner Zuleika att hon träffat den där författaren, som gett henne 'tricket' hur hon ska bli litterär, utan att behöva läsa böcker. Författaren pläderar för sig själv, om hur han avslöjar historien för oss, länge förvarnar oss för svåra upplevelser, och förklarar att den fördelen har inte karaktärerna själv när katastrofen inträffar. Han talar också med musorna och guden Zeus själv beslutat att en historiker och en romanförfattare måste besitta helt olika inställningar. Historikern skall vara objektiv och hålla sig utanför texten, inte lägga till och dra ifrån. Under berättelsens gång visas också hur akademikerna är väldigt skeptiska, till den grad av de bortförklarar de sanna förhållandena, katastrofen, in i det sista. Medan en romanförfattare kan likt en ande kan kliva in i varje karaktärs känslor, och låta oss ta del av deras upplevelser. 

Det som väcker fler och fler skratt under kapitlens gång, är förutom den moderna 'absurdismen', är det mästerskap med vilket Beerbohm blandar högt och lågt. Som t ex den högstämda idén, att dö för kärleken, att ett liv utan kärlek är inget värt. Och så börjar det ösregna, och the Duke frågar sig plötsligt hur i allsindar någon vettig människa kan bosätta sig i England, som har så uselt klimat, han blir ju rent av suicidal! Vädret retar Duke mer än det faktum att han redan utsett just denna dag till sitt självmord. Det handlar bara om ära och stolthet. Men hur än mycket både Zuleika och Beerbohm kämpar för det 'eftermäle', de själva önskar få - oavsett vilka de kör över på vägen - så går det aldrig som de försöker planera. 

Likt Oscar Wildes texter, är Max Beerbohm roman fulla av klurigheter i texten, och med en humoristisk insiktfullhet. 

Änglahuset - Kerstin Ekman (1979)

Ännu en omläsning av tredje delen i Kerstin Ekmans 'Vallmsta-svit' (om framväxten av ett sörmländskt stationssamhälle, liknande Katrineholm). Ja, vid närmare eftertanke vill jag protestera mot att denna bokserie döptes om till 'Kvinnorna och Staden'. För egentligen gestaltar Ekman lika många män som kvinnor, alla karaktärer är lika utmejslade. Skillnaden är väl att kvinnorna hos Ekman får ta plats, får synas, lika mycket som männen, i hela sin verksamhet och hela sina liv. 

I denna tredje del, Änglahuset, är det metaforiska temat 'Hus' - av alla former.  Tiden rör främst 1930-talet och Andra världskriget, när det svenska Folkhemmet byggdes upp. Omslaget på första upplagan har ett sekelskifteshus (eller lite äldre?) utsmyckat med änglar över fönstren på översta våningen. Enligt Wikipedia bodde en gång Kerstin Ekmans farmor i det så kallade 'Änglahuset' i Katrineholm, men det revs 1956. I Ekmans roman börjar murbruk och delar av änglarna att vittra och ramla av. Tora har också en mycket suggestiv mardröm, där huset rasar samman. 

Samtidigt byggs nya funkishus, och hyreshus för de nya kärnfamiljerna, i sten och betong, som liknar de nya funktionella verkstäderna. Allt ska vara funktionellt, i stället blir det själlöst. Samhällskroppen domineras alltmer av män, kvinnokroppen får cancer, kvinnobröst skärs resolut bort. 

Kvinnoarbetet vittrar också ner bit för bit, i stället för gedigen kunskap i att laga och tillvarata mat och sömnad och skrädderi, slussas kvinnorna ut i fabriker, sitter vid löpande band och övervakar matkonserver, och syr bara en liten del var av klädesplaggen, i högt tempo. Stressigt, själlöst. Textilfabriken borgar för 'svensk kvalitet', men samtidigt försvann den ingående kunskap som alla kvinnor hade ägt, att sy och sparsamheten i att sy om, nu när allt fler köper färdigt, alla likadana trenchcoats, armékänslan, likriktning. Till och med Toras torgförsäljning, som på 30-talet begränsats till hemkokta godsaker, måste nu drygas ut med karamellgrossistens fabriksgjorda sega gubbar med mera. Folk vill ha glada färger, där varje karamell är exakt lika stora. Likriktning.

Toras son Fredrik Otter, gift med Jenny, tillhör dem som tar chansen att bygga en villa, men är ändå en i raden av likadana 'egna hem', likadana trälådor, bundna av lån till bankerna, han försöker inhägna sin 'frihet'. Med tiden kommer trädgårdsgator, som Tora njuter av på gamla dar. Dom är fyllda med vinbärsbuskar, hallon, rabarber och äppelträd, som hon och lilla moderlösa Ann-Marie får plocka av hos de givmilda. 

Jenny kämpar sig till en relation med Arvid, hon fäster sig vid hans kropp, så som män ofta fäst sig vid kvinnokroppen, men hon söker också efter hans själ, men den tycks omöjlig att nå, inlindad i hans liv som är helt inriktad på bandy, sportgemenskapen med andra män. Arvid och Jenny är varandras ankare i livet, även om kärleken aldrig liknar det som brukar 'sägas' om kärlek. Under beredskapsårens slut får Arvid kontakt med en husägare till ett nytt hyreshus, Arvid vill flytta dit med Jenny, vill att Jenny ska få del av moderniteten. Varmvatten, rostfri diskbänk, elspis, element, vattenklosett, badkar i källaren. Men Jenny känner obehag inför lukten i huset, betong och murbruk, hon saknar det levande trädoften. 'Du vänjer dig', säger Arvid. men Ingrid skriker, "Jag vill inte vänja mig!"

Maud, Ingrids väninnan och ensam mor, är en överlevare. Hon öppnar frisersalong, det är den kreativitet som tycks återstå för kvinnor, att utsmycka kvinnor hår. Även om Arvid blir misslynt när Ingrid fått sitt hår fixat hos Maud. Han bryr sig egentligen inte om hennes yttre, det väcker bara oro, om kvinnan vill smycka sig, som om hon vill visa upp sig för andra män, när allt han vill är att få tryggheten med bara de två ensamma, i sin koja, utan konkurrens. 

Ekmans språk är som alltid en njutning, ibland glimmar diamanter fram som på sidan 204: "... minnen, ömma som blottlagda tandhalsar". Vilken suggestiv metafor. 

Eftersom det är samhället och den historiska utvecklingen som har huvudrollen, och inte en vanlig intrig, så är behållningen alla detaljer i texten, som refererar till tiden. Inte direkt uttalat, men underförstått, Ekman väcker tankarna inom oss, medvetet eller omedvetet. Som 'En Svensk Tiger', refereras bara till hur Lottorna som nattetid serverar mat på tågperrongen måste tiga, inga kunskaper på spridas, om tågtider eller vem som far vart. Ibland luras kvinnorna att prata, som en 'kontroll', och skälls för sladdertackor. Medan kvinnorna själva menar att de har intuition nog att veta om de talar med en hederlig svensk, och inte med en nazist. 

Det österrikiskt fosterbarn från första världskriget, som grosshandlare Lindh hade tagit till sig, tillhör redan de som växt om den gamla vittrande grosshandlargenerationen, han skaffade sig den otjänliga marken, sten och sankmark, att sälja till egna-hems-byggarna. Till villatomt passar det, även om man inget kan odla där.

Under andra världskriget får en ungersk-judisk flykting arbete och bostad via Fredrik, och han ser på deras hem, inte bara med tacksamhet, han ser också det s.k. 'Lort-Sverige', som då var så omskrivet på 30-talet, när det gamla skulle rivas, skapa luft och hygien. Trots att Fredriks hem var nybyggt i trä, om än på betonggrund, så är kunskapen om mathållning på väg ner. Han tål inte den hemkonserverade maten. Jenny insåg också inför det nybyggda hyreshuset, att hur än 'modernt' så skulle de ändå ta med sig all sin gamla lump, sin slitna dammsugare, slitna möbler. Man kan aldrig fly från något, man tar det med sig hur man än gör. 

Frida, som haft en själslig upplevelse 1906, då hon upplever ljus stråla ur skogen och alla ting. Hon gick med i missionsrörelsen 1929, när hon hört en pastor som tycktes veta vad det var för ljus hon hade upplevt. I hopp om att själen inte helt gått förlorad inför all modern rationalitet och materialism, även om hon aldrig kommer att uppleva precis detsamma igen. Själen, som Ingrid aldrig tycks få fatt i hos Arvid. Någonstans måste den ju finnas, eller? Frida blir mot slutet alltmer senildement, och hamnar på Folkhemmets nya stora ålderdomshem, för de som inte kan klara sig själva. Sonen Konrad besöker henne och inser hur "tunna skiljeväggarna mellan minne, dröm och vakenhet" är. 

Det är naturligtvis lättast att ta till sig denna tredje del om man redan läst de första två delarna, annars slängs man mitt in i förloppet, och hittar kanske inte den röda tråden. Däremot har jag en känsla av att Ekman medvetet ändrar stilen i de olika delarna, så att de följer även roman-samtidens litteratur, så nu när vi nått trettiotalet, är texten också mer modernistisk. Ett existentiellt sökande, som yttrar sig i en mer lösryckt sammanställning av olika textavsnitt, inte så episkt berättat som de första delarna, inte så kronologisk, mer uppbrutet. Det blir mer för läsaren att själv pussla ihop.

Jenny: s.284: "Hon såg allting mycket tydligt precis som hon sett Fredrik nyss. Man kan inte alltid känna starkt men man kan vara mycket uppmärksam. Hennes liv fanns i det här rummet [...] hela hennes liv från det avlägsna tjugotalet. Tiden hade siktats ner och fallit in som damm i tyger och mattor. [...] Hon skulle aldrig få bort dammet i tyger och mattor härinne."

Bertil och Gerda Franzon har dock investerat i ett nytt funkiskvarter, där de öppnat biograf och restaurang och hyr ut eleganta butikslokaler. Gerda är också elegant i ljusblå dräkt. Ibland känner hon sig naken, utsatt, trots att hon mycket väl vet "att hon är klädd. Hon har till och med huset och staden omkring sig. [...] staden rör sig med henne, som om hon vore klädd i den. Hon kan svårligen klä den av sig."