Stargate : en julberättelse - Ingvild H. Rishöi (2021)

Översatt från norska, antagligen första gången förra året. Läste den som min julbok i år. 

Såå 'bitterljuv' realistiskt trovärdig 'julsaga', gles text av fullständigt klar prosa, sedd ur den 10-åriga Ronjas synvinkel, hur hon försöker överleva med en alkoholiserad far, och endast den 16-åriga desillusionerade systern att ty sig till. Såå skicklig språkbehandling. En pärla som jag kan läsa om även nästa jul.

Det sorgliga slutet får mig att associera till HC Andersens 'Flickan med svavelstickorna'. Hon dog ute i  snön, med drömmen om en varm jul. Ronja drömmer om julgran och en stuga på landet. Ronja, som drabbats av hög feber, somnar under en gran vid julgransmarknaden när systern tvingas jobba när fadern går in i ännu en av sina suparperioder. Men systrarna dör inte. De försöker i stället drömma sig bort från det oundvikliga, att socialen skiljer dem från fadern och för dem till ett barnhem, eller kanske blir de fosterbarn. 

Det vaga slutet är okej, eftersom jag kan se symboliken med 'Svavelflickan', det enda är att författaren tycks vilja förtydliga den olycksbådande framtiden, genom att föra samman julsagan med Stormen Gudrun, som nådde Norge och Sverige med orkanstyrka först den 8 januari 2005, alltså inte dan före dopparedan. Men det glömmer vi. Stormen behövs inte. Text är tillräckligt skicklig i sig själv, att få fram flickans upplevelser trovärdigt.  

Det här var en mycket bra bok att avsluta läsåret 2023 med. Och det är mycket möjligt att det blir en jultradition att läsa om den. 

Framtidens skugga - Edith Södergran (1920)

Är kanske de mest svårlästa, eller svårtolkade, av Edith Södergran. Och det är den sista samling hon själv hann ge ut före sin död. 

Även om många av dikterna tycks utgå ur ett 'Jag', ska man akta sig för att tolka jaget som Edith Södergran själv. Dikterna är mer som tankelekar, utforskandet av olika synvinklar. Det finns dikter som målar upp mystiska upplevelser eller utforskar uppståndelsetanken. Mycket kan vara inspirerat av Rudolf Steiners då nya antroposofi. Men dikten 'Materialism' tar motsatt ståndpunkt, ett hårdnackat förnekande av själen.  Utforskandet av motsatser tillhör de modernistiska dragen, förutom den fria versen, utan rim och meter. 

En annan dikt utgår ur 'Hamlet', en tredje ser livet som en 'Hyacints' sorglös triumf, och så vidare. 

Eros symboliserar passion, skaparkraft. Alla har vi skaparkraften inom oss. Södergran ville väcka den inom oss, men nog kan även hon tveka emellanåt, när kroppen blev allt svagare. Man kan bara hoppas att hon hade uppnått den övertygelse som många dikter utstrålar, om människans utveckling mot större medkänsla och kärlek, så som många dikter tyder på. 

Troll och människor : samling 1 & 2 - Selma Lagerlöf (1915 & 1921)

Selma Lagerlöfs senare noveller med titeln Troll och människor, första samlingen (1915) och andra samlingen (1921), finns i en samutgåva från Bonniers (1984). Det är en varierad mängd texter, tillkomna de omvälvande åren 1908-1921, från Nobelpriset 1909, inträdet i Svenska akademin - som första kvinna - och framför allt första världskriget 1914-18. 

Det är till största delen en lysande samling noveller, men också tal och föredrag, t ex för Nobelpriset 1909, tal till Rösträttskongressen 1911, inträdet i Svenska Akademien 1914, samt texter om kända personer, som historikern Anders Fryxell, poeterna Tavaststjerna, Gellerstedt, med flera och avslutar med en lång dikt om Gustaf Fröding, Prolog vid Frödingefesten 1921. 

Novellerna är lysande, men ofta mörka, vilket inte är att förvåna eftersom första världskriget pågick. Ju äldre Lagerlöf blir, desto mer fördjupar hon psykologin, och använder sägner och legender för att nå än djupnar ner i själen. Många noveller tilldrar sig på gränsen mellan vardag och försök att förstå psykets andliga nivåer, och motståndet mot intuitiv erfarenhet. Vad är en människa? Kampen mellan intellektet och det ogripbara i mänskligt liv. 

Jag tycker om noveller som återupplivar gamla romanfigurer - Kejsaren av Portugallien och Klara-Gulla finns med i båda samlingarna - och texter som rör hennes egna erfarenheter och släktingar, där lyser Selma Lagerlöfs själ igenom. 

När Kejsaren av Portugallien, oroad av de krigiska stämningarna, i första samlingens första novell "Monarkmötet" träffar Oscar den II på Kils järnvägsstation, spelar det ingen roll att novellen förlagts till 1880-talets unionskris, eftersom den uttrycker Lagerlöfs egen oro av det pågående skyttegravskriget från 1914. Döden smyger runt knutarna. 

Andra noveller rör Lagerlöfs ständiga intresse för gränsen mellan liv och död, och möjliga kontakter med andevärlden, hur vissa människor förmår lyssna inåt, andra inte, eller vägrar göra det, och hur detta slår split, som i "Bortbytingen", där bondeparets blonde son byts mot en trollunge, och det goda livet byts mot tragedi. Hustrun överger inte barnet bara för att det nu tycks svart och styggt. Hon står för  omvårdnad hur än olycklig hon är över tragedin, medan maken försöker göra sig av med trollungen. I slutänden är det moderns ansträngningar att inte behandla trollet sämre än egna barnet, som gör att hon får sin son tillbaka. Medkänsla i dessa onda tider är den själsliga läxan.

"En historia från Halland", skulle ha beskrivit landskapet i  Nils Holgersson, men uteslöts och övergår  här till att ställa strävsamma bönder och musikälskande resandefolk mot varandra. Och efter en komplicerad intrig blir sens moralen att var och en måste vara som naturen danat oss, oavsett om slitsam myra eller en spelande syrsa. 

"En gammal fäbodsägen" är en fasligt mörk historia, om en valljänta som sent om hösten överrumplas av en rövare, i så slitna skinntrasor att han liknar ett troll. När han hotar henne med kniv slänger hon het mesostsmet i ansiktet på honom, stänger dörren utifrån innan hon flyr. På vägen möter hon vallpojken och de får korna välhållna hem till byn. Jäntan får mycket beröm och blir gift med bondsonen. Men hon slutar aldrig ha mardrömmar om rövaren, alla farhågor om vad som drabbat honom döljer sig i hennes undermedvetna. Nästa sommar finner de rövaren död i fäboden, blind av vasslen, ihjälsvulten, hela fäboden stinker död. 

I "Tjänsteanden" skapar sig skomakarlärlingen en spirritus, som kan ge honom magisk hjälp, men det är också en olycka, för det man inte skapar med egen kraft bär ingen lycka med sig. 

I "Vattnet i Kyrkviken" har prästen börjat tvivla på Guds existens, och med tvivlet blir han allt hårdare mot sina sockenbor. Han vill utrota all vidskepelse, men visar sig minst lika vidskeplig själv.  

I "Den heliga bilden i Lucca" förtröstar sig det gamla paret från Sicilien på att bara de skänker sina magra tillgångar till den heliga Kristusbilden, kommer deras eget liv att lösa sig på bästa sätt. Hur än mycket tvivel och hån de möter, vägrar de ge upp sin övertygelse.  

I "Vägen mellan himmel och jord" möter den f.d. Ekeby-kavaljer Beerencreutz döden vid 75 års ålder,  och finner att med musik försvinner rädslan. Musik är förbindelselänken till andevärlden. Löjtnant Liljecrona på Lövdala (alter ego för Selmas far), spelar lugnt för Beerencreutz. 

"Två spådomar" är en självbiografisk text på anmodan av Lagerlöfs tyska förläggare, där hennes moster ska ha spått Selma vid hennes födelse, en rån en mosters spådom vid hennes födelse, om hennes framtida liv som ogift författare. När hon i Jerusalem inte kan låta bli att rådfråga en spåman, ett medium, kan hon inte låta bli att tvivla, säger han inte bara vad hon vill höra? för att på en slant. Men då hör hon mostern för sitt inre öra, lyssna inte på honom, jag har ju redan spått dig när du var barn!

Andra samlingen (1921) med texter främst från krigåren är fortsatt allt mörkare, och känns närmast ångestfull och därför inte lika perefkt som den tidigare. Den inleds  dock med "Magister Frykstedt" som sägs vara förebild till Gösta Berling, men faster Nana lär ha dömt ut Selmas tolkning, medan Selma själv menar att hon fått allt från just faster Nana. 

"Tomten på Töreby" är olycksbådande. Tomten är sträng och har pli på gårdens invånare, tills den slarvige herr Henrik tar över och spelar bort den. Tomten hjälper honom vinna tillbaka gården, men bara i utbyte mot sitt liv, så att Henriks ordningsamme bror får ärva.

I "Dödskallen" är den fattige dödgrävaren på dåligt humör för att ingen vill bli hans gäst till julmiddagen. När hustrun protesterar mot hans övermodighet med orden 'över min döda kropp'  skjuter han ett skott efter henne när hon flyr. Ensam och spefull, bjuder han så in en dödskalle  från kyrkogården att dela hans ensamma måltid. Plötsligt ser han att skallen har ett skottsår i  nacken, och tolkar det genast som ett bud från Gud, att se och betänka vad som kunde ha hänt när han siktat efter hustrun. En stor synd. Men Gud hade skickat tecknet för att rädda dem. Han går genast efter hustrun och berättar sin insikt. De glömde genast sin vrede mot varann, sin fattigdom och bekymmer. De känner endast lättnad och lycka.  

"I emigrationsfrågan" redogör för skäl för och mot emigrationen från Sverige, hur riket åderlåtits på sin arbetsföra befolkning. Å andra sidan vill man inte ha tillbaka de som ställer till problem, eller varit starka konkurrenter, och så finns det alla som klarar sig bra och skickar hem stöd till de som bor kvar. Sens moral: "Det är bäst som sker." Var och en måste ju följa sin egen bestämmelse.   

Sen kommer historier som jag är mer tveksam mot. I "Hur adjunkten fick prostdottern" önskar adjunkten inget hellre än att få predika, men alla är rädda för honom för att han är så 'svartmuskig' att han påminner om en 'rövare'. Till slut får han predika, gör han det så känslofullt att folket lockas till tårar. Problemet är att prostdottern, slutar att avvisa adjunkten när hon 'förstår hur älskad hon är'. Det stör mig att det handlar mer om hans livsdröm än hennes. 

"Solförmörkelsedagen" (tydligen 17 april 1912) handlar om hur Solen skall strida med mörkret, hur den gamla gumman Beda fira att Solen vunnit. Och "Luciadagens legend" beskriver helgonets betydelse i det värmländska vintermörkret, "ljuset som betvingar mörkret, legendens om övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen mitt i vintern". Och hur än ofokuserad större delen av novellen ter sig, så handlar den om barmhärtig givmildhet när svälten brer ut sig, och i slutet ser jag för första gången 'helgonet' i Lucia och inte bara en utklädd flicka. 

Sedan kommer alltfler texter om att offra sig. Ångesten över kriget brer ut sig. I "Artilleristen" offrar en man livet för att rädda en större folksamling från en kanon. I "Rakels gråt" hörs mödrars ångestskrin för sina hotade barn. "Ödekyrkan" som legat stum, gömd i storskogen, sedan digerdödens dagar, blir en metafor för författarens själ som 'förstummats' inför kriget som håller på att slå världen i spillror. "Den lille sjömannen" försöker vara hjältemodig, men dödsrädslan gör att han klamrar sig fast vid hemmet i det längsta. Och ett par texter om krigsfångar som vill att fredsbålet ska brännaupp kriget. 

I "Dimman" lever en fridsam man, som försöker njuta av det egna hemmet, när dimman skärmar av resten av världen - de krigiska blodbaden våldsdåden - det dåliga samvetet över att gömma sig i den svenska tryggheten, att själen förslöas i tryggheten. Känslan att Gud kommer att straffa alla som 'gömmer sig'. Dåligt samvete över pacifism? Men så kommer brevet från krigsfången som önskar att fredsbålet skall brinna och bränna upp kriget. 

Det är tydligt att ångesten över kriget som verkar olösligt, gör författaren frustrerad, att ingen lösning finna. 

En av de för mig mest intressanta novellerna är "Syster Olives historia", där en samling människor på kryssning funderar över om 'intuition' finns eller inte, den inre kallelsen, är det något man ska följa, eller blir man bara lurad? Den f.d. skådespelerskan, numera barmhärtighetssystern, Olive, som förälskade sig i en hjältinnerollen Donna Sol, vilken fick henne att söka sig till teatern. Och hon blev firad för alla sina roller som enkelt folk, men när hon efter många år tvingar sig till att få spela Donna Sol, då blir det fiasko och hon lämnar skådespelaryrket. 

Frågeställningen är om det finns något i vårt inre som kan vägleda oss? Vilken av de inre rösterna ska vi lyssna till? Inte ärelystnaden, för då går det fel. Är talang en vägledning? Eller kan alla 'kämpa' sig till talang nog för framgång? Lagerlöfs slutord handlar om att något 'gudomligt' måste det allt finas i den inre kallelsen, för att det ska bli rätt. 

Och jag läser novellen som en metafor över Selma Lagerlöfs eget skrivande.  Hon var en mästare vad gäller hembygdens historier, de har alla själsliga och psykologiskt djup, dubbeltydiga lagar av symboler att plocka fram, som kan underhålla många olika typer av läsare. Hennes troll och tomtar och andar, kan få oss att fundera över dualiteten kropp och själ. Hon hade onekligen stor talang. Och frammanar detta på ett öppet levande språk, som överlevt hundra år av samhällsförändringar, och har på okonstlad svenska fått fram många dubbelbottnade karaktärer.

Själv strävande hon dock alltsedan ungdomen alltid efter att få skriva ett stort diktverk. Gösta Berling genomgick två versversioner innan den fann sin perfekta form på prosa. Även Troll och människor innehåller texter helt i versform. "Slåtterkarlarna på Ekolsund", är helt skriven på rimmad vers, och ställer där Polhems geniala maskiner (robotar) mot människors delade livsglädje i samarbetet. Och naturligtvis hennes Prolog till Gustaf Fröding-festen, som är helt på vers. I Selmas ungdom var versen fortfarande idealet för  hög litteratur, men det är inte de texterna som griper mig. Det var på prosa hon vann oss och gav oss mästerverk. 

En annan tolkning är den kritik som Selma Lagerlöfs krigskritiska roman, Bannlyst, drabbades av. Hur än gärna författarinnan ville påverka läsarnas känslor, så är det inte politiken, som var hennes kallelse. Nog uttrycker hon ångest och hopplöshet inför blodbadet, frustrationen, men tyvärr blir inte texterna kring detta ämne lika fullgångna som de psykologiskt mer sanna iakttagelserna i de texter som låter henne betrakta livet på avstånd. Som i Gösta Berlings saga, Kejsaren av Portugallien, Jerusalem med flera. Det är vardagen som blir politiken i hennes verk, Individers väg till medkänsla och barmhärtighet och samarbete och den sanna kärleken.

NP 1956 - Juan Ramón Jiménez

Juan Ramón Jiménez (1881-1958), spansk poet som fick Nobels litteraturpris 1956 med motiveringen:

"för hans lyriska diktning som på spanskt språk bildar ett föredöme av hög andlighet och konstnärlig renhet"

Kanske är han idag mest känd för sin poetiska prosabok, Platero y yo, som han skrev på årtiondet före första världskriget. Den första versionen 1914, kom 1917 att utökas. Viktigt dessa år var också hans diktsamling  Diario de un poeta recién casado (En nygift poets dagbok), skriven under hans bröllopsresa 1916, via fartyg över Atlanten till och från New York. Han debuterade år 1900, bara 18 år gammal, och utgav fram till 1923 ett 25-tal böcker, och fler blev det därefter. Utmärkande för författaren är dock att han aldrig slutade att redigera sina dikter, för att få dem att stämma med sina ideal. Han ingick i en ung generation modernistiska förnyare av den spanska litteraturen. De dikter jag läst är symboliska, orimmade, med fria versmått och ibland lika gärna poetisk prosa. Vad jag förstår gick han från att utforska många raffinerade versformer, till att med åren bli allt mer formellt asketisk, med ett rent osmyckat språk. Just det som gör det så skönt att läsa.    

Född i Moguer, en liten sydspansk by när mot den Atlantiska kusten, kom havet att alltid vara en viktig symbol som han ofta inneslöt i sina dikter. Jag har läst boken The Poet and the Sea (2009) som har samlat alla dikter där Jiménez alluderat till havet på något sätt. Där finns dikter ända från 1900, men huvudnummer blir Diario de un poeta recién casado/Diary of a Newlywed Poet, eftersom den till huvuddelen skrevs under den långa sjöresan på Atlanten, från januari till juni 1916. Men vid spanska  inbördeskrigets utbrott 1936 flyttade Jiménez till USA och undervisade på olika universitet där, men levde sina sista år i Puerto Rico. 

Tack vare att boken är tvåspråkig spansk-engelsk på varje uppslag, kan jag både njuta av det spanska språket och dubbelkolla betydelsen i den engelska översättningen på motsatta sidan. Meningarna böljar suggestivt, pulserar, upprepningar och vokaler, så jag känner dyningar och jämn vågrytm. Havet har ett mångtydigt symboliskt värde för Jiménez. Från sin uppväxt i Moguer, och sin tillbakadragna livsstil, sökte han sig ofta till havet för inspiration och naturnära ro. Havet speglar hans känslor, både soligt glänsande lugn och mörk oro och upprördhet. Havet kommer att symbolisera hans egen skaparkraft, den själsliga eviga nivån, lika evig som havet, men också alltid nytt, precis så som han hela tiden ville förnya sina egna dikter. Havet kan vara en moder, som lugnar, kärlek i sin mest eviga form, men också en gudom som oroar med sin styrka, ofta övermäktig. 

Efter alla dessa känslor, denna kärlek och inspiration, kommer sista dikten, Ola sin nada más (Juste a Wave) lite som en chock, när han - på ålderdomen - tycks släppa havet, och menar att han hela livet har sökt Havets hjärta förgäves. Han ser inte längre det gudomliga, han får ingen tröst, havet är bara en slumpmässig våg. Han som  hela livet funnit sin själ i havet, tycks plötsligt ha tappat tron. 

Dikten står sist, men jag vet inte hur sent i produktionen den dök upp. kan det ha varit redan vid inbördeskriget?

Den poetiska samlingen prosatexter Platero y yo, som lär ha översatts till svenska i två delar, Silver och jag, och Samtal med Silver. Textens huvudperson är dock författarens födelseort Moguer, där han vistats även senare, bland annat åren 1907-1912, när texten skrevs. I den lilla staden med omnejd promenerar författaren med sin silverglänsande åsna, Platero (som också betyder silversmed), och begrundar livets mångfald av yttringar, människor, djur och natur. Det blir en mosaik av betraktelser, mer realistiska än nostalgisk, men ändå i ett dis av barndomens försvunna värld. 

Den utkom som sagt först i en kortare version, antagligen var detta 'versionen för barn', där man rensat bort elaka präster, död och sjukdom. Jag är inte helt säker, men den första version jag själv fick tag på,  var mycket kort och 'helt fel'. Den var illustrerad med träsnitt där åsnan var svart eller mörkbrun (!), trots att textens Platero är silverglänsande. Boken var också tvåspråkig version, och tyvärr hade den engelska texten gjorts onödligt lång och trög, och hade förlorat den spanska textens renhet. Inte behöver barn fler ord än vuxna för att förstå!

Därför blev jag så lycklig när jag fann Stanley Appelbaums översättning (2004), en fullständig version, också spansk-engelsk, lika vacker på engelska som i spanska original, inte en stavelse utbroderad, så jag har med glädje läst både spansk och engelsk version parallellt.  Boken är en poetisk juvel på prosa. 

Åsnan som inte säger något när författaren pratar med med åsnan, kan sägas vara en barnvänligare version av 'havet', någon att prata med som snällt lyssnar utan att avbryta, det är inte skaparguden han brottas med, här är det inre barnet i sin ursprungliga närhet till livet, i sin mest jordnära version. Här finns insikter och upplevelser som vi alla kan känna igen oss i. Men också sånt som känns mer exotiskt.   

138 korta texter i vilka författarens silvergrå åsna är hans själsliga partner i utforskandet av den bygd där han föddes, en bygd från en äldre värld som snart skall försvinna i takt med 1900-talets framfart.  Hur än poetiska texterna kan kännas i sin meditativa minnesteknik, så är det fel att likna det vid idyll. Även om barnversionen sorterade bort elakhet, död och sjukdom, så finns allt med i den fullständiga texten, hela landsbygdslivet, liv och död, bygdeoriginal som vi inte längre ser till. 

Lustarnas herre - Theodor Kallifatides (1986)

Romanen tilldrar sig år 404 f Kr, hetären Timandra återberättar skärvor ur sitt liv med Alkibiades, berömd Athensk härförare, sedan Athens storhet dalat, i takt med hans egen undergång. Fördriven mördas han, medan Timandra går fri och kan berätta sina minnen från Athens guldålder. Många kända historiska namn sveper förbi och påminner mig om hur ytliga mina kunskaper om det antika Grekland är, ändå finns fernissan kvar. 

Romanen är en kontemplation över liv och död, på kristallklar prosa, full av livsvisdom, distinkta aforismer jag är frestad att stryka under. En vacker text. Hetären och Härföraren, symboler för kärlek och strid, och passionen som binder dem samman. Vilket är problematiskt i sig. Äregirig passion rättfärdigar inte krig. Texten försöker skrapa på fernissan och finna vardagens skröplighet under ytan.

Vad grubblar Kallifatides över? Sitt ursprungs rötter? För en historieintresserad som mig, är detta en bok att behålla. Mysteriet med 'passion'? Livsgnistan som måste hållas vid liv? Där är texten mer en betraktelse, ger inga svar. När texten talar om skillnaderna mellan Athensk kultur och Spartansk, kan jag inte låta bli att som svensk känna igen mig mer i spartanerna än i atenarna. Finns det någon undertext där som den invandrade författaren också har gjort? Eller inbillar jag mig?

Kung Kol - Upton Sinclair (1917)

Jag snubblade över denna bok, av en ren händelse, begagnad. en svensk översättning från 1950, en helt felfri inbunden bok, utsorterad från ett bibliotek. Boken utgavs ursprungligen i USA  som King Cole 1917, så jag blev naturligtvis nyfiken. Översättaren Eugen Albán har gjort ett mycket bra arbete, språket drar genast in mig i boken.

Upton Sinclair (1878 -1968) var en amerikansk författare med socialt patos, han älskade litteratur och ville skriva för att avslöja missförhållanden. Hans barndom var fattig, men lyckades finansiera sina studier (juridik och språk) genom att skriva ett hundratal kioskromaner, främst äventyr för pojkar.  Han slog igenom stort med sin roman Vildmarken (1906) om förhållandena i Chicagos slakterier. Han var noggrann med sina förberedande efterforskning och blev en viktig social skildrare och kritiker.

Samma sak med Kung Kol. Jag uppfattade den genast som en tidig 'wallraffare'. En ung välbeställd universitetsstudent vill prova på gruvarbete, som ett äventyr, som "en sommarkurs i praktisk sociologi", och när han blir varse de verkliga förhållandena försöker han förbättra de usla förhållandena inifrån. Och förhållandena är verkligen  usla, i ett närmast laglöst USA, där den korrumperade arbetsgivaren brukat sin makt på m ånga lömska sätt, inklusive pistolhot. 

Huvudpersonen hal Warner, som wallraffar under-cover som Joe Smith, inleder historien med ett smittande entusiastiskt arbetarpatos, syndikalistinspirerad, är full av medkänsla och blir snabbt vän med alla han arbetar ihop med i gruvan, som är en veritabel smältdegel av språkförbistring, med fattiga arbetare från de flesta europeiska länder, alltifrån svenskar, balter, polacker till serber,kroater, greker, holländare, italienare osv. Två arbetare med ungerska namn kallas 'österrikare'. Detta var alltså innan första världskriget sprängde sönder kejsardömet Österrike-Ungern. De amerikanska gruvägarna beter sig dock som prinsar som står över lagen. "Är det inte märkvärdigt hur raskt vi har skapat oss en aristokrati här i landet?" (säger en journalist på sid 227)

Upton Sinclair har en skarp blick för samhällets brister, och redogör klart och medryckande för alla möjliga synvinklar för att göra bilden så heltäckande som möjligt. Boken är spännande från första till sista sidan. Berättaren är allvetande och inkännande i alla personers psykologi, även sinsemellan olika kvinnor är trovärdigt skildrade. Handlingen flyter på medryckande genom genom sidorna, med levande dialog. 

Handlingen rör kolgruvor och den korruption som hindrade alla försök att bryta det slaveri som uppstått, där arbetarnas inte fick betalt för allt kol de utvunnet, och samtidigt tvangs handla mat och allt annat i bolagets egna butiker till överpriser. Samtidigt som säkerheten eftersattes, vilket ofta ledde till  allvarliga hälsorisker och dödsfall. Metoderna känns igen från många andra håll och branscher, från vår egen historia (Jfr t ex Sara Lidmans Järnbaneepos). Jag hoppas att allt i den här stilen försvunnit på de hundra år som gått, men befarar att det finns problem kvar på avkrokar i världen. I det unga USA var den internationella arbetsstyrkan splittrad inte minst av språkförbistringen och analfabetism.  

Hal som från början trott sig kunna vädja till sunt förnuft och ansvar, möter hela tiden motstånd av alla slag. Arbetsgivarna har angivare för att stävja alla försök till uppror. Visst kan man se det som cliché att alla gruvägare framstår som hänsynslösa, men det handlar också om det ekonomiska klimatet i stort, hur olika samhällslager accepterar läget utan att protestera. 

Enligt Ture Nermans förord i den svenska upplagan, 1950, gjorde boken 'en bragd' för sin tid, när den hjälpte till att väcka gruvarbetarnas självkänsla, som ledde till att de kunde organisera sig och få inflytande över löner och levnadsstandard.  Det var naturligtvis en viktig kamp även i Sverige fortfarande på 1950-talet. Än idag finns problemet med att balansera. Min egen erfarenhet visar på hur den ständig a misstron mellan arbetare och arbetsgivare, makthunger och närighet, kan leda till överdrifter från båda håll. Frågan är hur man ska komma fram till en sådan gemenskap att man kan se till allas bästa, från alla håll? 

Hal hade sökt efter "klasskrigets nakna själ" (s.373), och funnit den, men inte lyckats lösa den. Som den irländska rödhåriga gruvarbetar dottern Mary säger rakt ut till Hal, den välutbildade besökaren, att han kommer hädanefter varken kan nöja sig med sin okunniga fästmö, rik och elegant, lika lite som han kan nöja sig med en gruvarbeterska, hur än entusiastisk han blir över hennes förmåga att agitera och ta hand om de sina. För Hal är själv son till en gruvägare, och van vid ett privilegierat och intellektuellt liv, där han fått allt betalt och serverat. 

Jag rekommenderar boken till den som kan få tag på den. Antagligen lättast på engelska, där den är en klassiker än idag. Den är mycket medryckande. 

En dejlig Dag og andre noveller - Herman Bang (1890-1907)

Herman Bang ville först bli skådespelare - men misslyckades, och blev författare i stället. Det märks, de sju novellerna i den här samlingen bygger helt på dialog, som alltid hos Bang, filmiskt bildligt återgivet via dialog - inte en enda beskrivning som bromsar upp händelseförloppet. Dialogstilen får mig att associera till Hjalmar Bergman, som också hade nära anknytning till teatern via sina svärföräldrar, och som helst ville skriva dramatik, och också har en lätt flytande impressionistisk dialog. 

Min favorit bland Herman Bangs verk har alltid varit Tine (1889), som utgår från hans barndomsminnen från dansk-tyska kriget 1864, och helt speglas ur Tines medvetande, vardagen,  de enkla orden, samtalen, den impressionistiska närheten till 'hör och nu', långt från all politik, som egentligen inte rör den vanliga människan. 

Nu har jag skaffat mig en samling med sju av Herman Bangs noveller, på danska, (med de äldre skrivregler, som rådde på Bangs tid). Tre av de sju novellerna har jag tidigare läst på svenska, i samlingen De fyra djävlarna - jag är glad att jag slipper den titelnovellen här, jag har aldrig kunnat relatera till den historien, tragedin, att betrakta människan djuriskt känslostyrd.

Titelnovellen En dejlig Dag (Sv.övers. En underbar dag) är smärtsamt ljuvlig. Smärta oro hopp, mänskliga svagheter. Jag sitter med hjärtat i halsgropen hela novellen igenom- Hur ska niobarnsmodern med små medel lyckas genomför en representativ middag för den utländska pianisten, Fru Simoni, med flera gäster, bara för att hennes make känner det som en ära och inte kan tacka nej. Denna och de två följande novellerna, Irene Holm och Fröken Caja, är alla tre från 1890, och ger känslan att kika in i 1880-talet som i ett tittskåp. Där är smärtsamma känslor och  hopp och besvikelser kring konst och kärlek, musik och dans, där människorna vill finna något att förgylla sina grå begränsande liv, där man måste vända på varje mynt. 

Ravnene (Korparna) och Julegaver skrevs 1902, och här stiger sekelskiftet in. Folk beskärmar sig över den nya osedligheten på teater och i böcker, den nya tiden där 'skilsmässa' verkar ha blivit ett nytt 'sakrament' i tiden. Men man skrattar och koketterar, medan en av kvinnorna vidhåller att det borde vara en självklar frihet. 

I övrigt rör Ravnerne främst snikenhet, när ARvtanten säljr sina tillgångar för at kunna fortsätta att hålla överdådiga middagar åt yngre släktingar, i hopp om att få ett gott eftermäle, då konspirerar dessa om att få henne omyndighförklraad för att rädda sitt 'arv'. Viktigast är dock ett ofläckat rykte, så de kan låna pengar med förespeglingen om sitt 'troliga framtida arv' som säkerhet. Man smyger bak ryggen på varann. 

I Julegaver pratar personerna hela tiden förbi varann, lyssnar bara till hälften, fastnar i sina egna tankegångar, snarare än att stanna i nuet. Den  unge mannen Sigvald vill som julklapp bjuda sin unga fru och i allt aviga svärmor på en upplevelse. De ska resa in till den stora staden och se 'Aladdin' (En balett?) Ett oroande äventyr för Sigvald, som är van att vara bunden till deras butik i småstaden. Men när de kommer dit är repertoaren utbytt på grund av sjukdom, 'Aladdin' kan inte uppföras, i stället får de se två äldre stycken som inte lever upp till drömmen de haft. En besvikelse, grått, trist. Svärmodern hade räknat med att Sigvald alltid misslyckas. Men det här är ju inget han kunnat råda över, det förstår hans hustru. Men varför kan det aldrig lyckas för det, undrar de, hur än de planerar...?

Bokens sista novell, "Barchan är död" - från 1907. Tilldrar sig i Petersburg, vid gränsen till Karelska näset och Finland. Iwan Iwanowitz bor vid tågstationen som går mot Finland, mellan vilka vännen Waldheim pendlar varje vecka. Så historin är full av förvirrande ryska dubbelnamn. Petersburg var ett viktigt metropol vid förra sekelskiftet, en viktig platrs även för Alfred Nobel och hans fabriker. 

Novellens tema är spännande: Hur Fantasin kan påverka. Jag tänker genas tpå tanskens skapande kraft, och andra historier där författaren skriver en historia, och sedan får uppleva den upprepa sig i vekrliga livet. Här är det en dyster historia där Iwan Iwanowitz, som av ett hugskott fantiserar ihop att vännen Barchan dött, plötsligt oväntat, i sin ytliga konversation med Barchans barndomsvän Waldheim, som då chockas. 

För mig är texten lika spännande, som för Iwan som inte vill få sin lögn avslöjad. Jag undrar hela tiden hur lögnen kommer att avslöjas, och om vänner då ska hämnas på Iwan? Ska de spela honom samma spratt? Eller var Iwans förryckta lögn en föraning? Vem kommer att dö? 

Tyvärr slutar hela novellen mer som en Edgar Allan Poe-kopia. Waldheim, som trott på lögnen om Barchans död, dör själv när han trorsig möta Barchans gengångare, inte dne livs levnade Barchan. Det är inte trovärdigt för mig att inte kunna skilja på en livs levnade människa och ett spöke, så jag tappar intresset för texten. 

Iwan berättar historien fem år senare för novellens berättare, som mitt i historien vill stoppa Iwan med orden: "fortael mig ikke mere. Det er jo altsammen Indbildninger, og man skal ikke opsöge Indbildninger men forjage dem..."

Börjar Herman Bang tvivla på legitimiteten att fantisera ihop historier?

Barchan känlner sig skyldig till vänens död, trots att han inte förstår hur hans åsyn kunde skrämma ihjäl vännen? Iwan vet, men avslöjar sig inte, men kan inte heller släppa tanken på sin skuld. Är han en mördare? Skulle det kunna göra en författare till mördare?

Iwans sista fråga är: "Hvorfor kan ikke viljen beherske ogsaa vore Drömme?"

(Varför kan inte viljan också behärska våra drömmar?)

Rosenaltaret - Edith Södergran (1919)

När jag läser dikterna i Edith Södergransa tredje samling, 'Rosenaltaret' tänker jag ofta på den Zen-buddhistiska reflektionen, att "Före ZEN var bergen berg och skogarna skogar. Men under ZEN (visionen) var berg och skogar gudarnas boning. Efter ZEN var bergen berg och skogarna skogar." (fritt översatt, minns inte exakt).

Den andliga visionen kommer och går. Den är en ständigt pågående brottning mellan kropp och själ. Dikterna i del I, är jag-dikter, som meditationer som slår mellan förhöjt medvetande, och kroppens tvivel. Hur mycket som verkligen är Nietzsche vet jag inte (har svårt att orka med hans texter), han hörde i alla fall till tidens tankegods. Men - jag tänker ännu mer på Steiner, Antroposofins fader, han hade redan tio år tidigare gett ut många föreläsningar med en andlig syn på skapelsen, själens utveckling. Och det blir uppenbart hur viktigt hans tankegods måste ha varit, när jag fick veta att Antroposoferna hade en möteslokal granne med Södergran i hembyn Raivola. Antagligen hörde och lästa hon, och försöker hitta sig själv i Antroposofin.

Del II Fantastique - riktar sig till en "Syster", och visst kan det vara en saknad vän, likasinnad, men det kan lika gärna vara riktat till det Södergrans eget inre barn, ett 'gyllene barn', 'Hjärtebarn, lyckobarn!', 'Gudabarnet', den osäker lilla själen, som upplevt visioner, men ännu inte är vuxen nog att axla manteln. Dikten "Syster, min syster" tillhör dem där ZEN är stark.

Syster, min syster, du är ännu liten,
men du har redan sett Gud,
Välsignat är ditt änne, det strålar så.
Sedan du såg Gud, drog du dig undan från människorna.
Du satte dig ensam bland träden,
men bäcken teg för dig,
fåglarna sjöngo icke mer.
Den som sett Gud, ser intet mer på jorden,
han hör hemma i himmelen.

Den avslutande del III, talar om Dionysos, som extasen, uppståndelsens fruktbarhet. Gud och gudar hos Södergran har inget med dogmatisk kristendom att göra. Det är en personlig utveckling i själslig mening, som berör än i dag. I hennes tid var världskrig och revolution och fattigdom och sjukdom påtagliga skäl till att hamna i "The Dark Night of the Soul", men vi fortsätter att hamna där, vi måste möta vårt mörker, vår skugga, det är Själens väg, likt hjältens väg, för att finna sitt hem, sin flock, sin mening med livet.

Greenmantle - John Buchan (1916)

 

Läste nyligen John Buchans första spionroman, De 39 stegen, med Richard Hannah i huvudrollen, som inspirerat Hitchcock till så många filmer i stilen. Nu har jag läst även uppföljaren, skriven i början i början av 1916, alltså fortfarande mitt under brinnande världskrig. John Buchan arbetade själv inom det brittiska underrättelseväsendet, och kan utnyttjade sina kunskaper om läget för att göra historien 'trovärdig' (dock inte 'sann'). Än hade inte ens hälften av de stridande åren gått, det så det återstod drygt 2,5 år av slitsamt dödligt världskrig, ingen visste hur det skulle sluta, alla visste vid det här laget att allt var värre än någon kunnat ana. 

Jag-berättaren uttrycker på flera ställen i texten att krig är galenskap: "It is idiocy, but all war is idiotic." och senare, "That night I realised the crazy folly of war." Men främsta syftet var krigspropagande, att höja den engelska stridsmoralen, tron att det var möjligt att 'vinna'. "The most wholehearted idiot is apt to win." 

Buchans still har utvecklats betydligt, historien är än mer fartfylld och intrigfull. Kriget hade kastat in hela världen i en vi-eller-dom-mentalitet, alla mot alla. I synnerhet den tyske översten von Stumm karikeras till ett våldsamt monster. Fördomar riktas också  mot turkarna som stod på tyskarnas sida.

Det är en spionroman, så i spetsen står fyra män, från olika hörn av 'engelsk' kolonialism, som ska lista sig in i Tyskland och låtsas motarbeta britterna. Dessa män skapar variation genom sina olikheter. Det är berättaren Hannay, lojal och modig engelsman. Det är Sandy Arbuthnot, engelsk aristokat, solbränd och naturaliserad i mellersta östern, lite av Laurence av Arabien typ. Det är den dyspeptiske amerikanen Blenkiron - Amerika hade ännu inte gått med i kriget, så han är ganska grovt karikerad. Och så är det den sydafrikanske boern Peter Pienaar, djungeljägaren. Dessa bidrar på olika sätt, med sina olika förmågor.

En av bristerna i första Hannay-boken var avsaknaden på kvinnor. Men i den här förekommer faktiskt en kvinna, Hilda von Einem, en mystiskt fascinerande drottninglik, både Superwoman och hon-djävul, vars enda vapen tycks vara 'ridpiska'. Alltså inte någon av tidens Nya Kvinnor, utan den ur manlig synvinkel betydligt vanligare Medusan, som både hypnotiserar och skrämmer männen. Tyska, enligt namnet, men inte trogen den tyska armén, då hon även visar en tendens mot det orientaliska (i hennes intrig ingår att försöka starta ett islamitiskt 'religiöst' uppror). Mot slutet verkar hennes 'farlighet' dala när hon tycks ha förälskat sig i Sandy, och går i döden i kulregnet, av ren ilska för att Sandy avslöjat sig som engelsman och avvisat henne. Sandys nobla engelska moral gör just att han tar sig tid att begrava henne - mitt under fiendebeskjutning - "Dick, we must bury her here ... You see, she ... she liked me. I can make her no return but this."

Boken avslutas med slaget vid Erzerum, söder om Svarta havet, en i verkligheten avgörande rysk seger mot de turkiska ottomanerna, som ställt sig på tyskarnas sida. En första 'ljusglimt' efter alla nederlag i östra medelhavsområdet med hundratusentals dödade och skadade allierade soldater. Så försöker boken sluta på en positiv propaganda ton, mitt under det sega världskriget. 

Idag vet vi att ingen vinner ett krig.

The Rainbow - D H Lawrence (1915)

 David Herbert Lawrence (1881-1930), gruvarbetarsonen från norra England, som blev skollärare och senare författare, då han av olika anledningar levde mer i andra länder än hemlandet, och dog i förtid av TBC. Han experimenterade i sitt romanskrivande, och är kanske mest ihågkommen för att han tog upp sex i sina romaner, och därför blev hans böcker censurerade och förbjudna i England. 

Jag är sååå kluven inför D H Lawrence. Jag läser honom naturligtvis på engelska, språket är skönt. Men hans text i romanen är så tjatig, han tar om och tar om. Tar man bort allt som låter som en skiva som hakat upp sig, blir boken bara bli hälften så lång, vilket vore tillräckligt. 

Romanen är ett litterärt konstverk genom sina metaforer. The Rainbow (Regnbågen) i titeln, förekommer naturligtvis symboliskt i texten flera gånger, men engelskan har också ett annat ord för 'båge', arch, och det ordet förekommer ännu oftare i romanen, nästan som en 'hemlig' skuggvariant, som smyger förbi, inte bara i texten om katedralens valv i spetsbågestil, utan även i andra bildassociationer, som för broar, och när en arm kröker sig över någon axlar, och mycket annat. 

Det nya, moderna, är att boken skrivs helt ur ett känslolivets perspektiv, och att detta är irrationellt och skiftar hela tiden, läsaren märker snart att personerna ljuger för sig själva, och blundar för olika psykiska innehåll. 

Däremot stör jag mig på idé-innehållet, det haltar för mig, i synnerhet kvinnoporträtten, som visserligen är kända för att vara 'okonventionella'. Jag kan inte köpa sättet att framställa kvinnorna. Jag insåg plötsligt mot slutet av boken när Ursula kysser Anton, och han upplever det som om hon är en glupsk 'harpya', att den här romanen bygger på Dekadens-trenden som var utbredd vid sekelskiftet 1900, kanske mer i Tyskland och Norden än i England, men D H Lawrence hade både tysk sambo (med tiden fru) och vistades mycket utomlands. Den svage mannen, rädd för sex, och den glupande kvinnliga Medusan/Harpyan. 

Med andra ord, han skrev inte en i första hand realistisk roman, utan lekte med dekadenta symboler. Boken handlar om tre generationer, i vilka samtliga par har svårigheter dras passionerat till varandra, men man och kvinnor tycks omöjligt kunna nå varandra, inför sin passion för kvinnan blir männen svaga, och kvinnorna så starka i sin irrationalitet, att de skrämmer sina män till underdånighet, som dock bara sker psykiskt. Det är som i talesättet att världen består av enbart 'Mödrar och Söner', rent psykologiskt, så söker mannen sin mor via passionen, men återfinner henne aldrig, eftersom de egna barnen kommer emellan. Mannen måste bli vuxen och skapa sig egna aktiviteter.

Ett annat problem är att Lawrence vill utforska det sexuella, och tyvärr försöker han utveckla det ur kvinnornas synvinkel, och det fungerar inte. Det är mycket manligt att hänge sig åt sex utan minsta tanke på konsekvenserna. Det är så lättvindigt, att låta kvinnan efter månader av sexuella aktiviteter, plötsligt låta Ursula tänka, 'Oj, kan jag vara med barn, det hade jag aldrig haft en tanke på'. Och just när man börjar tro att det kommit in en realistisk dimension. Men tydligen var det bara för att Ursula på slutet ska kunna fråga sig 'varför' hon fortfarande känner sig så bunden till den älskare hon skilt sig ifrån - 'Det måste bero på barnet hon bär i sig'. (Hon vet inte att han då redan hastigt och lustigt gift sig med en annan, tidigare flickvän.) Men nej då, står det alldeles på slutet. Det var inget barn och det var väl tur det. 

Allt är mycket rörigt. De tre paren i de tre generationerna, olikheterna mellan man och kvinna, understryks av kulturella olikheter. Änkan Lydia är polska, kanske av aristokratisk börd, och har en dotter, Anna, med sin avlidne polske make, innan hon gifter sig med en engelsk bonde, Tom Brangwen. Äktenskapet blir både eldigt och problematiskt. Det tar många år innan de börjar stadga sig i äktenskapet, med en djupare ordlös sorts kärlek, där de båda aldrig tycks förstå varandra,  men ändå landar i att bli två separata vuxna personer, som är den stödjande livgivande regnbågen över barnen.

Dottern Anna är ju också polska genom båda sina föräldrar, även om hennes styvfar Tom är engelsman. Anna gifter sig sedan med Toms brorson William Brangwen, spetsdesignern som sysslar med träsniderier på fritiden. Trots att Lydia och Tom får flera söner ihop, pratas det bara om Anna under hennes uppväxt. Vi får höra lite mer om sönerna senare, men bara det Anna upplever i sin kontakt med 'släkten', alltså halvbröderna. 

Anna och Will får först dottern Ursula, och därmed blir hon huvudperson, och trotts att Anna fortsätter att föda många barn, omnämns de knappt. Inte mer än att det leder till problem i äktenskapet, eftersom Will hela tiden känner sig utanför, när Anna går helt upp i moderskapet, medan Anna själv aldrig tycks intressera sig mer än för det yngsta barnet. Vilket tidigt väcker Ursulas fiendskap till modern, för att hon föder så många barn, och modern visar hela tiden negativa känslor visavi sin problematiska dotter. Will går in för sina sniderier, och intresset i kyrkan. 

Jag nämnde tidigare denna Ursula, kvinnan som inte vill gifta sig, är ju hälften engelsk, och hade mer kontakt med sin engelska far än sin 'polsk-födda' mor, hennes långa utom-äktenskapliga relationer var med Anton, också en polsk immigrant, vars positiva egenskaper hon tycks helt skapa i sina drömmar, mer än vad som verkligen finns där. Engelska Ursula får studera, och tvingas undervisa i en fruktansvärd viktoriansk prygel-skola, där hon tvingas göra sig av med sin medkänsla, och pryglar pojkarna för att få lugn i klassrummet. Mycket motbjudande läsning. Ursula längtar ut i världen, hon är den Nya Kvinnan, hon som vill resa och studera och uppleva hela världen. 

Ursula Brangwen lever ut sin sexualitet som en skrämmande Medusa, med all besvikelse över att hon inte kunnat skapa den man hon önskat sig, och får sedan i slutet hux flux uppleva en närmast religiös omvändelse, där hon 'förstår' att kvinnan ska inte välja sig en man, utan snällt acceptera den man 'Gud' ger henne, och nöjt föda alla barn 'Gud' vill ge henne. Urk, ja, det där är svårsmält, och känns väldigt hastigt påkommet för att få ett slut på boken. 

Ännu ett tema i boken, som mer hör till samtida 'realism' är kritiken av den framväxande industrin, inte minst kolindustrin, med fyrkantiga arbetarbostäder som förfular miljön. Och 'dödar' människors själ. Svarta som spöken går kolarbetarna hem på kvällarna, döda till själ och hjärta. Ursula känner sig rejält 'död' och frustrerad inför detta, och drömmer om ett Eden - hon vill ha 'en egen måne'. Anton hade velat ha henne som fru med sig till den indiska kolonin, där han kan få arbete. Men trots att Ursula vill resa och uppleva andra kulturer, så vill hon inte ingå i den europeiska koloniala överklassen i Indien, där förstör de bara 'paradiset'. 

Det problematiska, det förlegade, det allt annat än 'moderna' är könsskillnaderna, att männen hänförs mer till det andliga, solen, religionen, och kvinnorna till jorden, köttet, månen, natten. Så olika att de aldrig kan förstå varandra. Ursula blir symbol för den kvinna som tycks vara 'kött', men ändå inte kan nöja sig med att sätta barn till världen. Regnbågen är ljuset som ska förbinda himlen och jorden, mannen och kvinnan, under vilkas sammanflätade armar barnen får skydd. 

Ursula och hennes syster Gudrun, och deras vidare öden, fortsätter i D H Lawrence nästa bok 'Women in Love", de hör ihop, och dessa två lär vara hans bästa, så innan jag helt avfärdar 'Regnbågen', måste jag läsa även 'Women in Love'. 

Septemberlyran - Edith Södergran (1918)

 Södergrans andra diktsamling, har ett litet förord, där hon förbereder läsaren på sin fria stil, modernismens avsaknad av traditionella versmått och rim, hon säger sig "ha kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Hon beskriver sina dikter som "vårdslösa handteckningar", och avslutar sedan denna inledning med de berömda orden: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

Själv har jag ännu aldrig orkat igenom Nietzsches vid förra sekelskiftet populära bok Så talade Zarathustra. Idag gjorde jag ett tredje försök med 'Zarathustras företal', betydligt längre än Södergrans förord, men i slutet av det står: "Men om något omöjligt beder jag här: jag beder att min stolthet alltid måtte följa min klokhet. / och om en gång min klokhet övergiver mig - ack, han älskar att flyga bort! - må då min stolthet flyga bort med min dårskap!" 

Det tolkar jag som samma anda som i Södergrans ord, att vara stolt över sin klokhet. Hon vet att hon är klok, även om litteraturkritikerna inte tolkar henne så. Utmanande ord för en så ung kvinna tyckte många kritiker, varför hon kom att drabbas av mer hån denna gång, än vid första samlingen. Även hennes förlag tvekade, och i första utgåvan uteslöt de 19 av de 45 dikterna - nästan hälften! - vilket gjorde att Södergrans egen plan över hur dikterna skulle hänge ihop omintetgjordes och samlingen kom att halta.  

Den förkortade diktsamlingen dominerades av Diktjagets meditativa affirmationer, besvärjelser för att hämta kraft under en ond tid, krig och revolution, svält och inbördeskrig. September 1918 flödade inspirationen, i förhoppningen att slutet på eländet närmade sig. Men diktsamlingen i sin helhet är mer balanserad. Förutom de andliga besvärjelserna, och hopp om nya skaparkrafter, både för henne själv och hela samhället, balanseras dessa även med tvivel och frågor. Sjutton av dikterna innehåller frågor,, ibland inledda med frågor, ibland upprepade som refränger, ibland besvarade, ibland inte. 

I krig och revolution fanns en förhoppning om förbättringar för mänskligheten, men till det krävdes andlig styrka. Ingen visste i samtiden vad som skulle ske. Nietzsche skrev i Zarathustra företal att denne samlat styrka bland djuren på berget i tio år, och helgonet han mött i skogen hade mediterat i ensamhet minst lika länge. Men människorna kallade sig rättrådiga och levde ändå i rädsla och livslögn, Att predika, för att omvända, vill inte Zarathustra, bara de sanna följeslagarna skall han ta till sig, (mer än så har jag inte läst...) - allt är allegori och metafor. Samma sak gäller Södergran.

Södergrans Diktjag, är lika allegoriskt i den ena metaforen efter den andra, tycks gång på gång söka inre styrka, kontakt med sin intuition, den måste ständigt samlas på nytt. I Södergrans dikt 'Vid Nietzsches grav' sitter diktjaget där som hans "första barn i glädjetårar", och förklarar att "Dina barns vika dig ej" men några rader ner står att graven är 'förfallen'. Så tvivlet finns där, balansen mellan idealism och verklighet. 

 

Dikter - Edith Södergran (1916)

Södergrans expressionistiska debutdiktsamling inledde den finlandssvenska modernismen, mitt under brinnande världskrig. Och hon blev snabbt en fixstjärna, men inte utan kamp. Det är så uppenbart att Södergran var ett barn av sin tid, med sin känslighet, inte bara skakad av sin egen lungsot, utan även av det fruktansvärda kriget, ryska revolutionen, Finlands inbördeskrig, fattigdom och svält. Naturligtvis sökte hon svar på varför världen såg ut som den gjorde, och ville hitta en lösning - trots att hon bara var i 20-årsåldern när dikterna utgavs - och dog bara 31 år ung. 

Redan som tonåring tog jag till mig många av debutdikterna. Flera stannar lätt i minnet. Omedelbarheten i hennes närvaro i livet är ständigt där, vid varje läsning. Hon var ung, men ändå tycks hon inte söka sin identitet, den var hon antagligen tidigt klar över. Dikterna uttrycker snarare en förhöjd medvetenhet i nuet, i naturen, i sin omgivning, som ai allt speglar hennes själ. 

Tror man inte på själen, kanske man vill  sexualisera sensualismen i dikterna. Men i dikt efter dikt talar 'själen', som varken är man eller kvinna, utan ett neutrum, med djup, något evigt. 

Klassiska är slutraderna ur 'Dagen svalnar...': 

  "Du sökte en kvinna 

   och fann en själ - 

   du är besviken."

Men idag tänker jag än mer på dikten 'Kärlek', som börjar:

  "Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;
    jag lämnade den på en klippa vid havet
    och naken kom jag till dig och liknade en kvinna." 

Notera, att utan själ liknar hon en kvinna, bara liknar,  

  "något du sett i drömmen" 

Alltså mannen hon försöker tala till, tyckte sig se sin drömkvinna. Han ler och vill att hon skall se sin skönhet i spegeln, men själv ser hon bara det själlösa stoftet, som smulas sönder. Hon ser sin skönhet som sjuk, för utan själen har den "ingen vilja", när kvinnan i hennes samtid (och långt därefter) betraktar henne som mer kött och instinkt, i jämförelse med mannens 'intellekt', riskerar hon att förlorar sin vilja, sin kraft. 

Det var det Södergran ville bekälmpa genom att lägga ner sin själ i diktandet.  

Släkten Jerneploogs framgång - Elin Wägner (1916)

Elin Wägner skrev Släkten Jerneploogs framgång medan första världskriget pågick för fullt, ingen visste hur länge det skulle komma att pågå, eller om Sverige skulle dras med. Stämningen är grå, tyngd av besvikelse, att alla kvinnors arbete för rösträtt och fred, utopin hon gärna ville tro på, helt gått i stå. All denna oro och besvikelse kanaliseras in i texten, som inte har någon romanintrig i vanlig mening. Det här var dagsfärsk samhällskritik, den rör Wägners samtid, hon 'förklarar' inte, utan det var en bok att läsa och diskutera medan kriget pågick. Därmed kan texten kännas lite spretig, olika synvinklar pratas fram i dialoger, lättläst och förankrat i sin samtid.  Några svar och lösningar ges inte.

För den som satt sig in i 1910-talet, världskriget, kampen för jämställdhet och rösträtt för kvinnor, blir denna bok en intressant inlaga, med bred horisont, trots att boken tilldrar sig i en liten fiktiv stad, Gustavsfors, som blir som Gustav V:s Sverige i ett nötskal, med Landshövding Jerneploog, och inte minst hans hustru, i toppen, skickligt intrigerande för att inte förlora makten. Kanske kan även efternamnet symbolisera Sverige, plogen som symbol för det bondeland vi fortfarande var, en ankdamm, trots vår rika naturtillgång, järnet, Jerne. 

Huvudperson är dock Ingar Gunnarson, den moderna fria självförsörjande kvinnan, som utvandrat och bildat familj i Amerika, men som återvänt som skild moder, för att grunda en butiksverksamhet i Sverige, som trots allt hade legat henne varmast om hjärtat. Hennes rötter är bondelandet, maten en hederssak. Hennes dröm är att bilda en kooperativ matbutik, för att motverka matfusk och hejda alla tendenser till att hamstra och utnyttja kriget som förvändning för att skapa matbrist och överpriser. Eliten har tjänat pengar på spekulationer. 

Men nu är Ingars besvikelse stor. Att kvinnor över hela världen så lätt lät sig söndras av politik och krig, av rustningshysterin, i stället för den fred de kämpat för. Jämlikhet och rösträtt för kvinnor, allt har gått i stå, i romanen symboliserat av att man både vill stoppa Ingars butik med kundinflytande, och det flickgymnasium som hon och några kvinnliga lärare kämpat för. Men också att hennes son, som är mitt uppe i sina studier till teknolog, nu lockats att avbryta sina studier för att frivilligt göra sin militärtjänst, hellre än att kämpa för pacifismen. 

Elin Wägner hade på nära håll sett de globala kvinnorörelsernas eniga kamp smulas sönder. Även i privatlivet smulas världen sönder kring henne, hon är nu skild, och både hennes far och hennes ex-svägerska avlider under 1916. Hon vakade vid deras dödsbäddar, vilket tycks avspeglat även i romanen, där hon sitter vid sin mors dödsbädd och tycker sig känna moderns själ lösgöra sig. Det här är inte en bok om unga kvicka kontorister, utan om medelålders mödrar, aktiva kvinnor som sökt en bättre värld för sina barn, men känner sig motarbetade. Kriget har satt käppar i hjulet för det mesta, men väcker också andliga känslor och funderingar. Trots all motgång, och våldet som dödar så många, så kan Ingar inte känna att grundfrågan har förändrats. Grundmoralen i fred och jämlikhet är densamma, fortfarande värd att kämpa för.

Boken är fylld av livserfarenheter, frön till visdom. Jag sjunker lätt in i texten, i känslan. Melankoli och depression ligger på lut. Att ha "styrka nog att försvara sin övertygelse mot sin personliga erfarenhet" (s.218), det är vad som krävs, hur än svårt det känns. Att vanliga dödliga kvinnor och män inte vågar tro på sin styrka, på enheten, möjligheten att hålla fred - det är problemet. 

Redan på sidan 38, säger Ingars mor, den enkla bondekvinnan, apropå en hissad flagga, att när hon kommer ut ur landet och ser "hela byken" hänga ute på tork, bländande vit i solen, det tycker hon är "vackrare än flaggan"... "kan man kalla sånt folk fosterlandsvänner som föredrar en ren tvätt på gården framför flaggan?" Byken, det grådaskiga som ännu inte tvättats, brukar man ju prata om när folk inte har riktigt rent mjöl i påsen. Kan Wägner ge oss en tydligare bild av vad hon vill med romanen?

På sid 170 säger Ingar till en väninna: "Inte är världen ett enda stort Gustavsfors, o nej. Finns det inte höjder lika höga, tror du, som det finns djupa djup? Det ser vi ju, att där finns dårskap och ondska. Men där finns också kärlek och förnuft. Därför att inte Guds redskap till världens räddning finns i Gustavsfors, får man inte tvivla på att det inte finns alls! Jag är övertygad om att Gud aldrig skulle tillstatt, att vi skulle lida detta utan att se till, att medel till vår räddning funnes inom oss själva. - Gud? sa lilla magistern. Hon var religiös analfabet, döv och dumb, för henne hade livet intet mysterium, ingen ande. /.../  - Till dig kan jag ju säga, fortfor Ingar, att jag först trodde, att Gustavsfors skulle visa ett ädlare ansikte /.../ men sen tyckte jag mig märka, att, nå ja, att småsintheten nog fanns kvar ändå. Jag trodde ett slag på enighet, ja, titta du, och på att jag skulle få vara med och förbereda marken för den moraliska resningen. Men jag inser ju nu mycket väl, att då skulle det varit någon med större auktoritet än jag och större allt möjligt..."

Släkten Jerneploog hade kväst Ingars goda föresatser. Samhällets elit hade berusat sig med patriotism, järn och blod hade Tyskland propagerat för, och fått många följeslagare. 1916 har allt sedan länge fastnat i gyttja, tragedin ett faktum. Världen låg i ruiner. Alla förhoppningar krossade. 

Kärnan i texten är trots allt aktuell än idag, år 2023. 

Den grymma freden - Theodor Kallifatides (1977)

 Världskriget är över, liksom inbördeskriget, men inte eländet ... motsättningar mellan de olika politiska falanger leder till förföljelse, våld, korruption, skenrättegångar. Familjen har tvingats lämna Jalo, så denna tredje del tilldrar sig i Aten, där flyktingar får förstäderna att växa. 

Jag känner mig avvaktande inför denna tredje del i trilogin, som vill beskriva Minos (författarens alter ego) och hans familj, krigsskadad, förnedrad, fattigdom och sjukdomar. Men denna del känns av splittrad. Författaren vill bevara minnet, erfarenheterna - visst, livet är splittrat, följer ingen välkomponerad intrig. Kanske beror det på att del ett och två var han själv för liten, och tvingades dikta mer, fabulera kring barndomsdrömmen. Den här boken vill uppteckna främst Minos tonår, och då vävs ett lapptäcke av fängslad bror, sjuk morfar, excentriska lärare och kamrater, någon förälskelse, sexdrömmar. Ett myller av 'horor' och mot slutet invasionen av amerikanska soldater med deras fruar. Allt blir svårgripbart. 

Behållningen är, hur historien plötsligt, både via fadern, och bror Giorgos förälskelse till Rita, återvänder till Greklands 'tragedi' 1922, det misslyckade kriget med Turkiet, som ledde till en miljon  flyktingar, greker som bott vid Svarta havet i årtusenden, tvingas lämna sina hem, och sorgen, såret som inte läker, och senare får många att emigrera vidare ut över världen från 1950-talet. Ett gemensamt öde och sår. 

Ett annat försök till sammanhållning är att denna del har en kort prolog och lika kort epilog, om zigenaren Menelaos, i början med den dansande björnen 'Stalin', och i slutet med apan 'J F Dulles', uppkallad efter USA's utrikesminister på 1950-talet. Texten är ett konstgrepp, en symbol. Texten upprepas med små variationer, som både visar att historien går vidare, och upprepar sig. Stalin som symbol för fascistisk totalitarism, och senare det sexualiserade amerikanska kulturklimatet, när fattigdomen trots allt tycks ebba ut ... 

Ploget och svärdet - Theodor Kallifatides (1975)

Andra delen i trilogin om byn Jalo på Peloponnesos, åren 1944-1947, och rör inbördeskriget som blev resultatet när Tyskarna motades ut ur Grekland mot slutet av andra världskriget. Det är mycket svarta år med gerillakrig och motreaktioner av olika slag, när ingen kan lita på någon. Och det är mycket tung läsning. Denna del känns egentligen inte längre som en roman, utan mer som en historisk krönika som försöker förklara den komplicerade politiska scenen, i vilken historiska personer omnämns och de karaktärer vi känner från första delen, finns med och drabbas. jag kan inte annat än lida med dem. Det är ingen njutbar läsning, men det är inte heller ämnet.

Men boken upplyser mig på ett område som jag vetat alldeles för lite om.