1975 skrev såväl Suneson som Per Wahlöö sina sista polisdeckare, de dog samma år. Suneson tillhörde dock en tidigare generation, och hade skrivit deckare lika länge som Stieg Trenter. Men trots att Suneson förnyade och breddade deckarstilen, och trots att jag upplevde Linje Langeland från 1972 som en frisk fläkt, så får jag inte den känslan i O.P. Nilssons eget fall. Denna gång känner jag mig förflyttad tillbaka till 1950-talet. Samtidskänsla saknas nästan helt, även om spridda karaktärer kastar ut några anmärkning kring sin syn på samhället - pampvälde, polisstat, eller demokratiskt folkhem? - skåpmat från den samtida retoriken. För att inte tala om kommentaren "Det finns inget farligare än en svartsjuk kvinna", en plattityd som för mig hör hemma i 50-talet.
Men trots att texten flyter på helt utan motstånd, och boken anses tillhöra författarens bäst, så gör O.P. Nilssons personliga tragedi - hans hustru omkommer i en bilolycka på första sidan - att stämningen blir dyster och stannar där nere. Därefter är det anmärkningsvärt hur 'hushållsmässigt handikappade' alla ensamstående män är, hur de genast söker en hushållerska, för att de inte ens kan koka sitt eget kaffe. Och kvinnorna, oavsett om arbetslös socionom eller anställd polissekreterare, så tycks de hellre laga mat och städa hemma hos äldre män. Karaktärerna rör sig i ett reservat av byrådirektörer och operettstjärnor, liksom många deckare på 50-60-talen. Jag saknar vanliga människor i denna bok, 1970-talets vardag.
Upplösningen är onekligen ovanlig, genom att egentligen aldrig erbjuda någon riktig upplösning. Ord står mot ord, sanningen kan vi inte få fram genom vittnesmål, inga enkla patentlösningar serveras. Så nog ville författaren återigen försöka erbjuda något nytt, vid sidan av standardspåren.
2014-08-18
Anatole France - Drottning Gåsfot (1893) & Gyckelspel (1903)
Jag har botaniserat i lite fler av Anatole France verk, varav Drottning Gåsfot (1893) säkert är en av de mest berömda. Det är en virtuos skälmroman, pikaresk, placerad i 1700-talet, men med en yppighet som drar åt 1500-talets Rabelais. Tidskänslan är det virtuosa, men det lärda är alltför avlägset idag för att lyckas fånga mig. Hjalmar Söderberg gjorde översättningen och den håller gott och väl än idag.
Det som fångar mitt intresse är naturligtvis historiens mest berömde karaktär, Abbé Coignard, som genom sin visdom har överseende med alla mänskliga svagheter, ja hänger sig själv åt en hel del av dem, trots sitt präststånd. Hans elev Jacque Stekvändaren, historiens berättare, ser tillbaka på abbén somden bäste av lärare.
Le Lys rouge året därpå (1894) var dock en besvikelse, kanske för att jag bara fick tag på den i engelsk översättning. Vid det laget var France väletablerad och bevandrad inom de litterära salongerna, vilket även avspeglar sig i berättelserna, som nu lämnat de godmodiga, förlästa humanisterna bakom sig. Kloka tankar finns även här, men nu från bipersoner i periferin. I övrigt kändes kärlekshistorien och svartsjukan i denna historia föråldrad.
Då tyckte jag bättre om Gyckelspel (1902), även detta ett kärleksmelodram, nu inom teatervärlden, där hela uppbyggnaden av historien kring naturligt flytande dialoger, ger mig nästan mer teater- än romankänsla. Nu var det flanörlitteraturens högsommar, med storstadens dekadenta attityder i förgrunden. Men trots det ytligt mondäna i melodramen, så griper den tag i mig efterhand, huvudpersonen Felicie Nanteuils psykiska ok, samvetet, som visar sig i spökgestalter, som inte lämnar henne ifred.
Det som fångar mitt intresse är naturligtvis historiens mest berömde karaktär, Abbé Coignard, som genom sin visdom har överseende med alla mänskliga svagheter, ja hänger sig själv åt en hel del av dem, trots sitt präststånd. Hans elev Jacque Stekvändaren, historiens berättare, ser tillbaka på abbén somden bäste av lärare.
Le Lys rouge året därpå (1894) var dock en besvikelse, kanske för att jag bara fick tag på den i engelsk översättning. Vid det laget var France väletablerad och bevandrad inom de litterära salongerna, vilket även avspeglar sig i berättelserna, som nu lämnat de godmodiga, förlästa humanisterna bakom sig. Kloka tankar finns även här, men nu från bipersoner i periferin. I övrigt kändes kärlekshistorien och svartsjukan i denna historia föråldrad.
Då tyckte jag bättre om Gyckelspel (1902), även detta ett kärleksmelodram, nu inom teatervärlden, där hela uppbyggnaden av historien kring naturligt flytande dialoger, ger mig nästan mer teater- än romankänsla. Nu var det flanörlitteraturens högsommar, med storstadens dekadenta attityder i förgrunden. Men trots det ytligt mondäna i melodramen, så griper den tag i mig efterhand, huvudpersonen Felicie Nanteuils psykiska ok, samvetet, som visar sig i spökgestalter, som inte lämnar henne ifred.
2014-08-11
The Memoirs of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1894)
"Memoarerna" är den andra serien noveller om Sherlock Holmes, som Doyle åtog sig mot sin vilja efter mycket lock och pock. Deckarhistorierna tog för mycket tid och kraft från de historiska romaner han egentligen ville ägna sig åt. Hans geniala uppfinning, utveckling, av mästerdetektiven, i kombination med hans intresse för dramatiskt utmejslade historier blev för Doyle en grop han både grävt och ramlat i.
Att lyckas skapa en ny intrikat och hållbar intrig varje månad är naturligtvis övermänskligt. I stället fördjupade han hellre bilden av Sherlock Holmes, gav honom en tidigare okänd bror, Mycroft, och undersökte ett par av hans första fall, medan han ännu var student. Mästerdetektiven fick dessutom fler skavanker, bl.a. avslöjas att hur än minutiöst noggrann Holmes är i sina brottsutredningar, så var han mycket slarvig privat, som exempel anges att han förvarar sin tobak 'i en turkisk toffel'. Och, som kronan på verket, berättas om några fall där han dragit helt fel slutsats. Mästerdetektiven är alltså inte ofelbar, utan faktiskt mänsklig. För oss som är mer intresserade av psykologi och relationer än listiga gåtor, är detta inget negativt.
Historierna bar blivit allt mörkare, brutalare. Rasism och annan tragik tränger ut alla tidigare humoristiska anslag. Novell-formen gör dessutom att alla skilda hugskott i olika berättelser inte alltid glider ihop utan ansträngning för mig som läsare. Man kan i alla fall inte säga annat än att Doyle hade en rik flora av idéer som blivit avgörande för den framtida kriminaldjungeln. Idéer som lett till att många efterföljare velat spåna vidare och utveckla det Doyle inledde. Hur än osocial och okänslig Doyle påstår att Holmes är, så är det inte så jag upplever honom. Den tvisten har utvecklats i de moderna filmerna som lutar sig mer mod nutida psykologiska kunskaper, som hos Doyle bara har ett vagt anslag, men inte utvecklats fullt ut.
I travhästhistorien 'Silver Blaze', som Doyle själv var mycket nöjd med, klädde illustratören upp Holmes i de reskläder han för all framtid skulle bli förknippad med, trots att Doyle aldrig omnämnt dem i ord: den runda hatten med uppknutna öronlappar, samt rocken med extra cape över axlarna.
"The Yellow Face" tar upp rasism, genom att en mor inte vågar erkänna öppet att hon fått ett färgat barn. Watson får ofta visa upp sin icke-dömande sida i dessa fall, författarens alterego, mitt under Västvärldens mest yviga koloniala era. Denna och flera andra, liksom alla äktenskapsdramer i första samlingen, visar tydligt att det Doyle skriver är dramer, livsdramer, där en av karaktärerna råkar vara en brottsutredare. Och utan den nyktre mästerdetektiven, som använder sin logiska strålkastare, skulle de melodramatiska skuggorna dominera.
"The Musgrave Ritual", som förutom att tilldra sig under Holmes studietid, och därför saknar Watson annat än som sentida åhörare, bygger upp en sorts skattkartejakt, vilket när en ungdomlig äventyrslusta.
I "The Greek Interpreter" introduceras så Sherlocks bror Mycroft, indolent misantrop, en av grundarna till Diogenes Club, tillhåll för alla osociala misantroper. Mycroft, som trots att han påstås vara intelligentare än Sherlock - i mina ögon mer meditativt intuitiv, än logiskt dominerad - saknar dock helt den 'sociala' ambition som Sherlock trots allt har, som leder till att han hjälper människor genom att lösa deras gåtor, deras problem.
"The Navel Treaty", dubbel så lång som övriga noveller, har ansatser till politiska intriger och dramatik, genom att ta upp diplomatiska intriger och hemliga fördrag, som ju också existerade i kulisserna och blev avgörande för de kommande världskrigens förlopp och utgång.
Men så kommer så slutligen "The Final Problem", en avslutande novell - utan mysterium att lösa - bara dominerad av Doyles önskan att ta livet av Sherlock Holmes och bli av med honom. Och för att lösa detta skapar han en genial motståndare till honom, det matematiska geniet Professor Moriarty, mästerdetektivens motpol och ärkefiende, superboven Holmes föresatt sig att tillintetgöra, hjärnan bakom alla verkligt farliga brottssyndikat, en onåbare hjärnan - de jämnstarka genierna - det motsatspar av vitt och svart som så många filmer, hjältehistorier, kriminalhistorier, bygger kring.
Denna geniala idé skapar alltså Doyle över några få sidor bara för att bli av med Sherlock Holmes. Men då denna historia inte har något mysterium att lösa, slutar den istället med det olösta mysteriet med dessa två försvunna genier. Deras kroppar återfanns aldrig. Så vart tog de vägen. Hur än mycket Doyle medvetet påstod att han aldrig mer ville skriva om Sherlock, så måste han undermedvetet ha lämnat denna bakdörr vidöppen. Detta är början, inte slutet, å en ny och större historia, som nu måste börjat gro i Doyles bakhuvud. Hur skulle något annat kunna vara möjligt, hos den som lever för att fabulera ... ?
Att lyckas skapa en ny intrikat och hållbar intrig varje månad är naturligtvis övermänskligt. I stället fördjupade han hellre bilden av Sherlock Holmes, gav honom en tidigare okänd bror, Mycroft, och undersökte ett par av hans första fall, medan han ännu var student. Mästerdetektiven fick dessutom fler skavanker, bl.a. avslöjas att hur än minutiöst noggrann Holmes är i sina brottsutredningar, så var han mycket slarvig privat, som exempel anges att han förvarar sin tobak 'i en turkisk toffel'. Och, som kronan på verket, berättas om några fall där han dragit helt fel slutsats. Mästerdetektiven är alltså inte ofelbar, utan faktiskt mänsklig. För oss som är mer intresserade av psykologi och relationer än listiga gåtor, är detta inget negativt.
Historierna bar blivit allt mörkare, brutalare. Rasism och annan tragik tränger ut alla tidigare humoristiska anslag. Novell-formen gör dessutom att alla skilda hugskott i olika berättelser inte alltid glider ihop utan ansträngning för mig som läsare. Man kan i alla fall inte säga annat än att Doyle hade en rik flora av idéer som blivit avgörande för den framtida kriminaldjungeln. Idéer som lett till att många efterföljare velat spåna vidare och utveckla det Doyle inledde. Hur än osocial och okänslig Doyle påstår att Holmes är, så är det inte så jag upplever honom. Den tvisten har utvecklats i de moderna filmerna som lutar sig mer mod nutida psykologiska kunskaper, som hos Doyle bara har ett vagt anslag, men inte utvecklats fullt ut.
I travhästhistorien 'Silver Blaze', som Doyle själv var mycket nöjd med, klädde illustratören upp Holmes i de reskläder han för all framtid skulle bli förknippad med, trots att Doyle aldrig omnämnt dem i ord: den runda hatten med uppknutna öronlappar, samt rocken med extra cape över axlarna.
"The Yellow Face" tar upp rasism, genom att en mor inte vågar erkänna öppet att hon fått ett färgat barn. Watson får ofta visa upp sin icke-dömande sida i dessa fall, författarens alterego, mitt under Västvärldens mest yviga koloniala era. Denna och flera andra, liksom alla äktenskapsdramer i första samlingen, visar tydligt att det Doyle skriver är dramer, livsdramer, där en av karaktärerna råkar vara en brottsutredare. Och utan den nyktre mästerdetektiven, som använder sin logiska strålkastare, skulle de melodramatiska skuggorna dominera.
"The Musgrave Ritual", som förutom att tilldra sig under Holmes studietid, och därför saknar Watson annat än som sentida åhörare, bygger upp en sorts skattkartejakt, vilket när en ungdomlig äventyrslusta.
I "The Greek Interpreter" introduceras så Sherlocks bror Mycroft, indolent misantrop, en av grundarna till Diogenes Club, tillhåll för alla osociala misantroper. Mycroft, som trots att han påstås vara intelligentare än Sherlock - i mina ögon mer meditativt intuitiv, än logiskt dominerad - saknar dock helt den 'sociala' ambition som Sherlock trots allt har, som leder till att han hjälper människor genom att lösa deras gåtor, deras problem.
"The Navel Treaty", dubbel så lång som övriga noveller, har ansatser till politiska intriger och dramatik, genom att ta upp diplomatiska intriger och hemliga fördrag, som ju också existerade i kulisserna och blev avgörande för de kommande världskrigens förlopp och utgång.
Men så kommer så slutligen "The Final Problem", en avslutande novell - utan mysterium att lösa - bara dominerad av Doyles önskan att ta livet av Sherlock Holmes och bli av med honom. Och för att lösa detta skapar han en genial motståndare till honom, det matematiska geniet Professor Moriarty, mästerdetektivens motpol och ärkefiende, superboven Holmes föresatt sig att tillintetgöra, hjärnan bakom alla verkligt farliga brottssyndikat, en onåbare hjärnan - de jämnstarka genierna - det motsatspar av vitt och svart som så många filmer, hjältehistorier, kriminalhistorier, bygger kring.
Denna geniala idé skapar alltså Doyle över några få sidor bara för att bli av med Sherlock Holmes. Men då denna historia inte har något mysterium att lösa, slutar den istället med det olösta mysteriet med dessa två försvunna genier. Deras kroppar återfanns aldrig. Så vart tog de vägen. Hur än mycket Doyle medvetet påstod att han aldrig mer ville skriva om Sherlock, så måste han undermedvetet ha lämnat denna bakdörr vidöppen. Detta är början, inte slutet, å en ny och större historia, som nu måste börjat gro i Doyles bakhuvud. Hur skulle något annat kunna vara möjligt, hos den som lever för att fabulera ... ?
Linje Langeland - Vic Suneson (1972)
Ingenjör Sune Victor Lundqvist var samtida med Stieg Trenter och skrev under pseudonymen Vic Suneson en lång rad deckare. Men han skrev inte rena pusseldeckare utan var enligt uppgift förste i Sverige med att låta ett gäng kriminalare återkomma i flera böcker. Alltså långt före Sjöwall-Wahlöö.
Nu har jag ännu inte snubblat över någon av hans tidigare böcker så jag kan jämföra, men har läst mig till att han gärna ändrade stil och experimenterade. Det var inte samma personer i bok efter bok, utan varierades, försvann och kom tillbaka. Linje Langeland (1972) har en av hans tidigaste kriminalare, Kjell Myhrman, med i utkanten. På semester i Danmark hamnar han och hans fru mitt i en komplicerad intrig med drag av spionthriller, en flyktingthriller med då rådande spänning mellan Öst- och Västeuropa.
Hela den här rastlösheten i författarskapet får mig att tänka på Dashiell Hammett, liksom Kjell Myhrmans jargong vad gäller alkohol och pigga fru får mig att associera till Hammetts Nick Charles (Den gäckande skuggan).
Linje Langeland tilldrar sig på de danska öarna och flyter lätt fram, trots komplex intrig, med många karaktärer i en strid ström av dialog, som ger mig en TV-deckar känsla av flykt och jakt i täta klipp.
Nu har jag ännu inte snubblat över någon av hans tidigare böcker så jag kan jämföra, men har läst mig till att han gärna ändrade stil och experimenterade. Det var inte samma personer i bok efter bok, utan varierades, försvann och kom tillbaka. Linje Langeland (1972) har en av hans tidigaste kriminalare, Kjell Myhrman, med i utkanten. På semester i Danmark hamnar han och hans fru mitt i en komplicerad intrig med drag av spionthriller, en flyktingthriller med då rådande spänning mellan Öst- och Västeuropa.
Hela den här rastlösheten i författarskapet får mig att tänka på Dashiell Hammett, liksom Kjell Myhrmans jargong vad gäller alkohol och pigga fru får mig att associera till Hammetts Nick Charles (Den gäckande skuggan).
Linje Langeland tilldrar sig på de danska öarna och flyter lätt fram, trots komplex intrig, med många karaktärer i en strid ström av dialog, som ger mig en TV-deckar känsla av flykt och jakt i täta klipp.
Menedarna - Kerstin Ekman (1970)
Mitt under årets extrema värmebölja läste jag Kerstin Ekmans Menedarna, och kände in mig väldigt mycket i tröstlösheten kring Salt Lake City 1914-15, där vännen Salomon Purdy vill hjälpa sin fängslade vän, men inget kan göra. Sand och ödslig fattigdom.
"Ibland känner man sig alldeles slut. Man har en massa otur, allting händer på en gång. Jag har inte ens nånting att skjuta den där märren med och minst en mile tillbaka till Moana."
Så står det på 132 i En bok för allas pocketutgåva, tr. 1977. Han hade sökt efter ett möjligt vittne som skulle kunna fria Joe Hill, Joel Hägglund, alias Hillstrom. Men han missar mannen och är inte längre välkommen, lämnar orten Moana, och då rasar hästen av vägen i ökentrakten och bryter ryggen. Kan det bli värre?
I Moana har Purdy även träffat Sarah Edstrom som upprörs över den 'rasmässiga' hierarkin, som existerar lika väl i Amerika som på andra håll. Under den infödde amerikanen (förutom indianer) går trappan neråt via irländare och skandinaver, förbi italienare, till polacker, rumäner, ner till afrikaner och allra lägst ner på stegen asiater. Men via IWW, International Workers of the World, ska de förenas, och sjunger sånger som synliggör orättvisor. För även om Joe Hill ansågs misshaglig och avrättades på falska indicier, så lever hans sånger kvar.
Vid tiden för bokens utgivning, 1970, hörde "Balladen om Joe Hill", som talar om hans odödlighet, till standardrepertoaren kring varje lägereld och hemmaklinkande amatör. Det var proggen som dominerade På fester sjöng man tillsammans.
På Wikipedia hittar jag dessutom att regissören Bo Widerberg gjorde en film om Joe Hill, med premiär året efter (1971), som vann Jurypriset på Cannes filmfestival. Det är inget jag minns, eller vet något om innehållsmässigt, men det visar vad som var på tapeten dessa år.
Och alltså även för Kerstin Ekman, som under några år hade rört sig bort från den rena deckargenren och fått ett allt djupare historiskt intresse. Menedarna skildrar däremot inte någon 'sanning' om Joe Hill, utan låter oss tassa i osäkerheten om vad som händer och sker. Där finns starka krafter som skapar myten, på bekostnad av människan. Och en aning om att han själv föredrog att bli en slagkraftig symbol för orättvisan som dominerar den fattiges liv. Hellre än att träla vidare som vandrande vissångare. Han visor hade blivit så allmänna att de framstod som folkvisor av anonymt ursprung.
Romanen uttrycker alltså främst en känslostämning, som låg helt rätt i tiden. En bok för allas anknyter dessutom sin pocket-utgivning 1977 till den uppmärksammade avrättningen av Gary Gilmore, en mördare som likt Joe Hill vägrade be om nåd, och därför gjorde att dödsstraffet åter kom i bruk i Utah, när han sköts i Salt Lake City 1977.
"Ibland känner man sig alldeles slut. Man har en massa otur, allting händer på en gång. Jag har inte ens nånting att skjuta den där märren med och minst en mile tillbaka till Moana."
Så står det på 132 i En bok för allas pocketutgåva, tr. 1977. Han hade sökt efter ett möjligt vittne som skulle kunna fria Joe Hill, Joel Hägglund, alias Hillstrom. Men han missar mannen och är inte längre välkommen, lämnar orten Moana, och då rasar hästen av vägen i ökentrakten och bryter ryggen. Kan det bli värre?
I Moana har Purdy även träffat Sarah Edstrom som upprörs över den 'rasmässiga' hierarkin, som existerar lika väl i Amerika som på andra håll. Under den infödde amerikanen (förutom indianer) går trappan neråt via irländare och skandinaver, förbi italienare, till polacker, rumäner, ner till afrikaner och allra lägst ner på stegen asiater. Men via IWW, International Workers of the World, ska de förenas, och sjunger sånger som synliggör orättvisor. För även om Joe Hill ansågs misshaglig och avrättades på falska indicier, så lever hans sånger kvar.
Vid tiden för bokens utgivning, 1970, hörde "Balladen om Joe Hill", som talar om hans odödlighet, till standardrepertoaren kring varje lägereld och hemmaklinkande amatör. Det var proggen som dominerade På fester sjöng man tillsammans.
På Wikipedia hittar jag dessutom att regissören Bo Widerberg gjorde en film om Joe Hill, med premiär året efter (1971), som vann Jurypriset på Cannes filmfestival. Det är inget jag minns, eller vet något om innehållsmässigt, men det visar vad som var på tapeten dessa år.
Och alltså även för Kerstin Ekman, som under några år hade rört sig bort från den rena deckargenren och fått ett allt djupare historiskt intresse. Menedarna skildrar däremot inte någon 'sanning' om Joe Hill, utan låter oss tassa i osäkerheten om vad som händer och sker. Där finns starka krafter som skapar myten, på bekostnad av människan. Och en aning om att han själv föredrog att bli en slagkraftig symbol för orättvisan som dominerar den fattiges liv. Hellre än att träla vidare som vandrande vissångare. Han visor hade blivit så allmänna att de framstod som folkvisor av anonymt ursprung.
Romanen uttrycker alltså främst en känslostämning, som låg helt rätt i tiden. En bok för allas anknyter dessutom sin pocket-utgivning 1977 till den uppmärksammade avrättningen av Gary Gilmore, en mördare som likt Joe Hill vägrade be om nåd, och därför gjorde att dödsstraffet åter kom i bruk i Utah, när han sköts i Salt Lake City 1977.
2014-08-05
Ett opassande jobb för en kvinna - P.D. James (1972)
Läste denna bok för fyra fem år sedan och tyckte att den var trög och lite trist. Läste ändå om den nu, med lite andra glasögon - och finner den lysande! Tänk så jag kan ändra mig. Har kanske läst för många pusseldeckare av det enklare slaget, med alltför lättvindiga anklagelser, som oftast rör giriga arvtagare.
P.D James har verkligen skrivit en 'kriminalroman', en tätt skriven, detaljrik, psykologisk historia. Eftersom jag redan 'kan' historien kan jag koncentrera mig på utförandet och finner då alla fördelar.
Och så är det alltså ett tidigt exempel på en kvinnliga deckare. Inte så att Cordelia är först, för kvinnor fick utreda brott redan på 1800-talet, innan ens Sherlock Holmes var uppfunnen, och skapades av såväl kvinnliga som manliga författare. Och miss Marple är ju vida känd, och parallell med de kvinnor som just blivit den första generationen röstberättigade kvinnor, som hyste ett hopp om att få ta del i samhället. Men dessa kvinnor hade ännu en lång väg kvar att gå, och var väl inordnade i den patriarkala hierarkien, och utreder vid sidan av de etablerade poliserna, mer som en privat hobby.
I Ett opassande jobb för en kvinna (1972), visas redan i titeln upp det tvetydiga i kvinnans möjliga roller. Att själv äga en detektivbyrå och ge sig ut i den hårda verkligheten, kan en ung kvinna verkligen lyckas med det? Många ställer sig undrande i boken. Vi som var unga då, följde i spåret av 68-rörelsen och trodde nog att världen låg öppen för oss, och att allt var möjligt, även när omgivningen var en ogenomträngligt negativ mur att slåss med. Något har börjat röra på sig.
När Dalgliesh i slutkapitlet får göra en andra utredning och kommer fram till samma resultat som Cordelia och medger att hennes utredning varit 'förnuftig' - "Han tilltrodde henne samma sorts intelligens som han hade själv. Hon hade gjort vad han skulle ha gjort." (s.215) Läsaren får bilden av Cordelia och Dalgliesh som jämbördiga. Ett fint betyg.
Männen omkring hennes, som får höra hennes yrkesval, drar genast slutsatsen att hon skiljer sig från andra 'mer kvinnliga' kvinnor, att hon måste vara tuffar, hårdare. Lite våghalsig måste man säga att hon är, och utsätts också för våld, som i den hårdkokta genren. Även om detta främst är en psykologisk kriminalroman. Cordelias moraliska dilemma gör att hon 'döljer sanningen', blir delaktig till att undanhålla sanningen om en av de skyldiga. Och inför Dalgliesh logik tycks hennes egen rämna, först då blir hon 'vanvettigt rädd'. Om samhället för detta ger henne etiketten 'brottsling', hur än oskyldig i övrigt, då blir hennes framtid spolierad ...
Riktigt spännande blir det på slutet i kraftmätningen mellan Cordelia och Dalgliesh, elegant sammanfattat i Cordelias fundering att "Den verkliga faran ... [var] inte frestelsen att bekänna, utan längtan att anförtro sig." (s.220)
P.D James har verkligen skrivit en 'kriminalroman', en tätt skriven, detaljrik, psykologisk historia. Eftersom jag redan 'kan' historien kan jag koncentrera mig på utförandet och finner då alla fördelar.
Och så är det alltså ett tidigt exempel på en kvinnliga deckare. Inte så att Cordelia är först, för kvinnor fick utreda brott redan på 1800-talet, innan ens Sherlock Holmes var uppfunnen, och skapades av såväl kvinnliga som manliga författare. Och miss Marple är ju vida känd, och parallell med de kvinnor som just blivit den första generationen röstberättigade kvinnor, som hyste ett hopp om att få ta del i samhället. Men dessa kvinnor hade ännu en lång väg kvar att gå, och var väl inordnade i den patriarkala hierarkien, och utreder vid sidan av de etablerade poliserna, mer som en privat hobby.
I Ett opassande jobb för en kvinna (1972), visas redan i titeln upp det tvetydiga i kvinnans möjliga roller. Att själv äga en detektivbyrå och ge sig ut i den hårda verkligheten, kan en ung kvinna verkligen lyckas med det? Många ställer sig undrande i boken. Vi som var unga då, följde i spåret av 68-rörelsen och trodde nog att världen låg öppen för oss, och att allt var möjligt, även när omgivningen var en ogenomträngligt negativ mur att slåss med. Något har börjat röra på sig.
När Dalgliesh i slutkapitlet får göra en andra utredning och kommer fram till samma resultat som Cordelia och medger att hennes utredning varit 'förnuftig' - "Han tilltrodde henne samma sorts intelligens som han hade själv. Hon hade gjort vad han skulle ha gjort." (s.215) Läsaren får bilden av Cordelia och Dalgliesh som jämbördiga. Ett fint betyg.
Männen omkring hennes, som får höra hennes yrkesval, drar genast slutsatsen att hon skiljer sig från andra 'mer kvinnliga' kvinnor, att hon måste vara tuffar, hårdare. Lite våghalsig måste man säga att hon är, och utsätts också för våld, som i den hårdkokta genren. Även om detta främst är en psykologisk kriminalroman. Cordelias moraliska dilemma gör att hon 'döljer sanningen', blir delaktig till att undanhålla sanningen om en av de skyldiga. Och inför Dalgliesh logik tycks hennes egen rämna, först då blir hon 'vanvettigt rädd'. Om samhället för detta ger henne etiketten 'brottsling', hur än oskyldig i övrigt, då blir hennes framtid spolierad ...
Riktigt spännande blir det på slutet i kraftmätningen mellan Cordelia och Dalgliesh, elegant sammanfattat i Cordelias fundering att "Den verkliga faran ... [var] inte frestelsen att bekänna, utan längtan att anförtro sig." (s.220)
Krukmakarens åker - Andrea Camilleri (2008)
En lite senare Montalbano-deckare. Lika lättflytande som de tidiga, men mindre munter. Montalabano verkar trött, samarbetet i polis-teamet gnisslar. De börjar dölja saker för varann.
En rolig detalj är att Montalbano vid ett tillfälle läser en deckare av sin egen författare, Andrea Camilleri, och får ett uppslag för sin utredning. :D
Montalbano utreder aldrig maffiabrott, trots att han befinner sig på Sicilien - maffiabrott har sin egen utredningsavdelning. Men i just denna bok tassar han runt tecken som tyder på maffia-metoder och skall avgöra om maffian är skyldig, eller orättvist anklagad.
Jag tycker att Modernistas nyutgivning är lysande vacker. Jag blir bara så otålig att det är så långt emellan delarna (som inte ges ut i kronologisk ordning). De utgivna böckerna har bilder av kommande delar som jag blir sugen på, men de finns ännu inte. Jag ville köpa en till som semesterläsning, men måste tydligen vänta ända till april 2015. Suck!
En rolig detalj är att Montalbano vid ett tillfälle läser en deckare av sin egen författare, Andrea Camilleri, och får ett uppslag för sin utredning. :D
Montalbano utreder aldrig maffiabrott, trots att han befinner sig på Sicilien - maffiabrott har sin egen utredningsavdelning. Men i just denna bok tassar han runt tecken som tyder på maffia-metoder och skall avgöra om maffian är skyldig, eller orättvist anklagad.
Jag tycker att Modernistas nyutgivning är lysande vacker. Jag blir bara så otålig att det är så långt emellan delarna (som inte ges ut i kronologisk ordning). De utgivna böckerna har bilder av kommande delar som jag blir sugen på, men de finns ännu inte. Jag ville köpa en till som semesterläsning, men måste tydligen vänta ända till april 2015. Suck!
2014-08-01
Kväll efter kväll - Gerda Antti (1965)
Novellsamlingen Kväll efter kväll var Gerda Anttis prosadebut - en lysande njutbar sådan. Lika mycket för texternas sensuella kontakt med landsbygden, som den levande nerven i varje uttryckt bild. De beskriver en idag avlägsen vardag, i sin norrländska utbygd, där det var långt mellan människorna. Smärtsam är den känslomässiga och sensuella ravin som tycks skilja män och kvinnor. Ändå lägger texten alla undanstoppade känslor bultande synliga - hur än undanstoppade.
Slutnovellen, "Författarinnan", har en förlösande humor, i sin hämningslösa naivitet, efter alla illusionslösa hämningar. En fantastisk gestaltning av en ung litteraturförälskad människas drömmar och fördomar kring skrivandet. Jag tror alla kan känna igen sig i illusionernas spänningsfält. Samtidigt som det säger mycket om fördomarna mellan 'bildad' och 'obildad', vad som är värt att skriva om eller inte. På den tiden, mer än idag kanske, var litteraturen reserverad för något utanför vardagen.
Kanske är det därför deckarboomen blev en boom, för där får vardagen dominera. Och vara sämre än vår egen vardag. Men hos Gerda Antti är vardagen sensuell, även när den är hämmad. Vi ser att skönheten finns där, och kan vara vår bara vi tillåter den att finnas. Vi medvetandegörs.
Livsnerven gör texten allmängiltig - väggen till klassisk.
Slutnovellen, "Författarinnan", har en förlösande humor, i sin hämningslösa naivitet, efter alla illusionslösa hämningar. En fantastisk gestaltning av en ung litteraturförälskad människas drömmar och fördomar kring skrivandet. Jag tror alla kan känna igen sig i illusionernas spänningsfält. Samtidigt som det säger mycket om fördomarna mellan 'bildad' och 'obildad', vad som är värt att skriva om eller inte. På den tiden, mer än idag kanske, var litteraturen reserverad för något utanför vardagen.
Kanske är det därför deckarboomen blev en boom, för där får vardagen dominera. Och vara sämre än vår egen vardag. Men hos Gerda Antti är vardagen sensuell, även när den är hämmad. Vi ser att skönheten finns där, och kan vara vår bara vi tillåter den att finnas. Vi medvetandegörs.
Livsnerven gör texten allmängiltig - väggen till klassisk.
2014-07-30
'Harpsundsmordet' - Bo Balderson (1969)
Apropå deckare från sent 1960-tal, är det omöjligt att gå förbi den än idag hemliga pseudonymen Bo Balderson. Serien inleddes 1968 med Statsrådet och döden, en traditionell pusseldeckare i Agatha Christie-stil, men baserad helt på humor - alltifrån slapstick till samtidssatir. Det var en politiserande epok med hätsk debatt, varför det var ett genialt drag för sin samtid att låta en politisk och på andra sätt oskuldsfull person 'av misstag' få en statsrådspost, sedermera alltid benämnd 'Stadsrådet', som huvudroll och deckarpusslare. Det unika är de möjligheter till politisk samtidshumor som därmed uppstår och även är den behållning det ger mig, genom igenkänningsfaktorn.
Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.
Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.
Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund, mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.
Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.
Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...
Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.
Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.
Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund, mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.
Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.
Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...
2014-07-21
Terroristerna - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1975)
Sista delen i serien om om Martin Beck och den vid detta laget närmast upplösta 'Riksmordkommission', är den längsta i serien, dubbelt så lång som de bästa böckerna i mitten av serien. Med tanke på att Per Wahlöö dog samma år börjar jag undra hur arbetsfördelningen såg ut mellan Maj och Per? Var det han som redigerade och skar ner och tajtade ihop storyn? Är det därför sista delen känns som ett utkast till ett manus, som ännu inte redigerats?
Den blev en besvikelse, kändes mycket trög att läsa. Det är svårt att se skogen för alla träd. Seriens handling började 1964, inför förstatligandet av de tidigare kommunala polisenheterna. Någon gång i den vevan påbörjades bygget av det nya Polishuset på Kungsholmen, som alltså stod färdigt för inflyttning ungefär i samband med sista bokens handling, 1974. Kvarterspoliser, den godmodige landsortspolisen, det är förebilder i serien. Därför är ju 'riksmordkommissionen' (existerade en sådan i verkligheten eller bara i böckerna?) en motsägelse, att vi ska sympatisera med denna utredningsgrupp som arbetade rikstäckande, samtidigt som författarna satiriserar över en förstatligad polismyndighet gemensam för hela riket.
Många av Wahlöös övriga böcker behandlar militärdiktaturer, ett utbrett samhällsproblem, ett av orsakerna till allt fler politiska flyktingar från 1970-talet och framåt. Jag tänker att Beck-seriens samhällssatir lutar sig mot en rädsla att även Sverige skulle ta den militära riktningen, och öka på våldet och göra kvarterspolisen till kravallpoliser rustade till tänderna. Dock var Östeuropa en paradox, en blind fläck mitt i problemet militärdiktaturer. Man trodde sig kunna skilja på folkdiktaturer och andra, vilket väl är ett förlegat synsätt idag, men en realitet då. Författarna såg Sverige som en 'skendemokrati', en förtäckt diktatur, vilket lyser fram extra mycket i denna avslutande del.
Brotten i Terroristerna är löst sammanfogade: i förgrunden iskalla terrorister - som tycks se sin uppgift som rent teknisk - parallellt med den lilla människan, offer för ett obegripligt samhällssystem, som tar lagen i egna händer - av personliga känslomässiga orsaker. Och däremellan mordet på en cynisk porrfilmsdirektör, äcwn här en 'liten människa' som tar lagen i egna händer. Så vart tog pacifismen vägen? Försvann med Kollberg? men han jobbar ju som vapenspecialist på Armémuseum!
Det är alltså den svartaste av alla böckerna. Anslag till humor finns, men rinner ut i sanden. Kanske ett rent redigeringsproblem, eller avvägt och medvetet. Och så dödas Sveriges statsminister, inte namngiven, men utifrån alla beskrivningar och för att alla böcker är väl förankrade tidsmässigt, så vet vi alla att det var Palme. Sju och ett halvt år innan det verkligen skedde. Det var ett hetsigt samhällsklimat - och pacifismen tycktes inte ha en chans.
Den blev en besvikelse, kändes mycket trög att läsa. Det är svårt att se skogen för alla träd. Seriens handling började 1964, inför förstatligandet av de tidigare kommunala polisenheterna. Någon gång i den vevan påbörjades bygget av det nya Polishuset på Kungsholmen, som alltså stod färdigt för inflyttning ungefär i samband med sista bokens handling, 1974. Kvarterspoliser, den godmodige landsortspolisen, det är förebilder i serien. Därför är ju 'riksmordkommissionen' (existerade en sådan i verkligheten eller bara i böckerna?) en motsägelse, att vi ska sympatisera med denna utredningsgrupp som arbetade rikstäckande, samtidigt som författarna satiriserar över en förstatligad polismyndighet gemensam för hela riket.
Många av Wahlöös övriga böcker behandlar militärdiktaturer, ett utbrett samhällsproblem, ett av orsakerna till allt fler politiska flyktingar från 1970-talet och framåt. Jag tänker att Beck-seriens samhällssatir lutar sig mot en rädsla att även Sverige skulle ta den militära riktningen, och öka på våldet och göra kvarterspolisen till kravallpoliser rustade till tänderna. Dock var Östeuropa en paradox, en blind fläck mitt i problemet militärdiktaturer. Man trodde sig kunna skilja på folkdiktaturer och andra, vilket väl är ett förlegat synsätt idag, men en realitet då. Författarna såg Sverige som en 'skendemokrati', en förtäckt diktatur, vilket lyser fram extra mycket i denna avslutande del.
Brotten i Terroristerna är löst sammanfogade: i förgrunden iskalla terrorister - som tycks se sin uppgift som rent teknisk - parallellt med den lilla människan, offer för ett obegripligt samhällssystem, som tar lagen i egna händer - av personliga känslomässiga orsaker. Och däremellan mordet på en cynisk porrfilmsdirektör, äcwn här en 'liten människa' som tar lagen i egna händer. Så vart tog pacifismen vägen? Försvann med Kollberg? men han jobbar ju som vapenspecialist på Armémuseum!
Det är alltså den svartaste av alla böckerna. Anslag till humor finns, men rinner ut i sanden. Kanske ett rent redigeringsproblem, eller avvägt och medvetet. Och så dödas Sveriges statsminister, inte namngiven, men utifrån alla beskrivningar och för att alla böcker är väl förankrade tidsmässigt, så vet vi alla att det var Palme. Sju och ett halvt år innan det verkligen skedde. Det var ett hetsigt samhällsklimat - och pacifismen tycktes inte ha en chans.
2014-07-16
Pukehornet - Kerstin Ekman (1967)
En gammal favorit. Måste bara säga - Läs den först! - tror inte jag kan skriva om denna bok utan att förstöra förstahandsintrycket för den som ännu inte läst denna psykologiska thriller. En bok som inte liknar något annat jag läst. Om förra boken, Dödsklockan (1963), var ett steg bort från deckaren mot psykologiska temat, så är steget här taget ful ut. Och på ett sätt är det en helt bakvänd historia.
Historien börjar alltså i tredje person, men helt ur huvudpersonens synvinkel - Pär. Efter två tredjedelar börjar historien om, men i jag-person, en av hyresgästerna berättar ur sin synvinkel under samma tid som gått, vissa ting och repliker knyter samman så vi hänger med i historien fast det är helt från andra hållet. Pär kallar sig prosaist, f.d. medarbetare i tidskriften Imago. Jag-kvinna visar sig vara författare, i början riden av leda och någon sorts skrivkramp. Flera i huset skriver dikt, nästan osannolikt många.
Mot slutet inser man att hela historien är en metaroman, dvs en historia om hur en berättelse växer fram. Förutom olika personers skrivförsök, är fantasier och illusioner huvudtemat. En 11-årig flicka har förutom sina duvor bara en låtsasbror att trygga sig till. Och Flickan försvarar sig genom att påstå att det är samma sak med Pär. Alla behöver någon - vem har Pär? Är gumman Agda verklig eller på låtsas?
Det är den gåtan författarinnan börjar spåna kring, och skriver en hel historia kring, som känns mycket trovärdig. Det är hennes uppgift. Hon väljer bort alla detaljer som inte passar in i hennes krav på 'verkligheten'. Men den gåta hon söker lösningen till, blir bara ännu en illusion. Tvärtemot en vanlig deckare slutar hela historien i en känsla av att gåtan är än mer ogenomtränglig än i början. För nu har hon undersökt det hon fantiserat ihop, och det håller inte. Agda kan inte ha ramlat i skogen på väg till bussen, för busshållplatsen ligger vid vägen alldeles intill gården hon besökt.
Så alla karaktärer är tillrättalagda via författarens fantasi, som hela tiden avviker från verkligheten, in mot illusionen. Och för mig som läsare är detta en fantastisk uppvisning i hur illusioner kan byggas på lösan sand.
Mycket tankeväckande!
Historien börjar alltså i tredje person, men helt ur huvudpersonens synvinkel - Pär. Efter två tredjedelar börjar historien om, men i jag-person, en av hyresgästerna berättar ur sin synvinkel under samma tid som gått, vissa ting och repliker knyter samman så vi hänger med i historien fast det är helt från andra hållet. Pär kallar sig prosaist, f.d. medarbetare i tidskriften Imago. Jag-kvinna visar sig vara författare, i början riden av leda och någon sorts skrivkramp. Flera i huset skriver dikt, nästan osannolikt många.
Mot slutet inser man att hela historien är en metaroman, dvs en historia om hur en berättelse växer fram. Förutom olika personers skrivförsök, är fantasier och illusioner huvudtemat. En 11-årig flicka har förutom sina duvor bara en låtsasbror att trygga sig till. Och Flickan försvarar sig genom att påstå att det är samma sak med Pär. Alla behöver någon - vem har Pär? Är gumman Agda verklig eller på låtsas?
Det är den gåtan författarinnan börjar spåna kring, och skriver en hel historia kring, som känns mycket trovärdig. Det är hennes uppgift. Hon väljer bort alla detaljer som inte passar in i hennes krav på 'verkligheten'. Men den gåta hon söker lösningen till, blir bara ännu en illusion. Tvärtemot en vanlig deckare slutar hela historien i en känsla av att gåtan är än mer ogenomtränglig än i början. För nu har hon undersökt det hon fantiserat ihop, och det håller inte. Agda kan inte ha ramlat i skogen på väg till bussen, för busshållplatsen ligger vid vägen alldeles intill gården hon besökt.
Så alla karaktärer är tillrättalagda via författarens fantasi, som hela tiden avviker från verkligheten, in mot illusionen. Och för mig som läsare är detta en fantastisk uppvisning i hur illusioner kan byggas på lösan sand.
Mycket tankeväckande!
2014-07-14
Polismördaren - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1974)
Nionde och näst sista boken om Martin Beck och Riksmordkommissionen. Tilldrar sig huvudsakligen i Skåne, oktober 1973, men även i Stockholmstrakten. Att även orten Malexander i södra Östergötland, omnämns helt kort apropå en flyktbils färd genom Sverige, får mig att haja till lite - med tanke på romanens titel - trots att orten förstasidesstoff i ett liknande sammanhang först 25 år senare.
Dessutom är ett av romanseriens ständiga teman att propagera för vapenfria poliser, med Storbritannien som förebild, ett huvudtema i just denna del. En polis som viftar med sitt vapen provocerar fram moteld. Kollberg har vägrat bära vapen serien igenom, efter att i ungdomen ha råkat skjuta ihjäl en människa. I slutet av denna bok begär han slutligen avsked och lämna polisyrket.
Bokserien En roman om ett brott närmar sig slutet och antar därmed en allt dystrare ton, mer satir och mindre humor. Denna nionde del anknyter även till första och andra delen genom att låta de i dessa böcker dömda brottslingarna åter vara med på scenen och utpekas som syndabockar, inte minst av pressen. Vilket kan sägas vara ännu ett huvudtema i Polismördaren.
Martin Beck tycks äntligen ha släppt loss i det privata och funnit en passande partner i Rhea. Kvinnobilden har mjuknat markant i de senare böckerna, dvs kvinnor som mänskliga individer inte bara slagpåsar, vilket säkerligen hänger samman med den mycket livaktiga kvinnorörelsen kring 1970.
Dessutom är ett av romanseriens ständiga teman att propagera för vapenfria poliser, med Storbritannien som förebild, ett huvudtema i just denna del. En polis som viftar med sitt vapen provocerar fram moteld. Kollberg har vägrat bära vapen serien igenom, efter att i ungdomen ha råkat skjuta ihjäl en människa. I slutet av denna bok begär han slutligen avsked och lämna polisyrket.
Bokserien En roman om ett brott närmar sig slutet och antar därmed en allt dystrare ton, mer satir och mindre humor. Denna nionde del anknyter även till första och andra delen genom att låta de i dessa böcker dömda brottslingarna åter vara med på scenen och utpekas som syndabockar, inte minst av pressen. Vilket kan sägas vara ännu ett huvudtema i Polismördaren.
Martin Beck tycks äntligen ha släppt loss i det privata och funnit en passande partner i Rhea. Kvinnobilden har mjuknat markant i de senare böckerna, dvs kvinnor som mänskliga individer inte bara slagpåsar, vilket säkerligen hänger samman med den mycket livaktiga kvinnorörelsen kring 1970.
2014-07-12
Det slutna rummet - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1972)
Åttonde Beck-romanen har återvänt till ett långsammare tempo och är lite längre än tidigare böcker, vilket kanske bidrar till en något segare känsla. Mest beror nog detta på att Martin Beck just återvänt efter en 15 månader lång sjukledighet, alltså ända sedan föregående boks handling. Undrar om Sjöwall-Wahlöö hade funderat på att göra sig av med sin huvudperson? Tillbaka är han helt klart och Kristiansson har fått en ny kollega, Kvastmo, att ersätta Kvant.
Denna gång har författarparet tagit sig an ett klassiskt tema i pusseldeckare: gåtor kring slutna rum. Poe skrev den första mästerdetektivhistorien, vilket även var en gåta kring ett slutet rum, Morden på Rue Morgue. Även om denna historia endast har ett mord i ett mystiskt slutet rum, så innehåller romanen flera slutna rum. Bland annat känner sig Beck isolerad i sitt tjänsterum, ensam och utanför övrigt gänget som fått rycka in som stödtrupp åt andra avdelningar efter en våg av bankrån. Den långa sjukskrivningen har isolerat honom. Dessutom drabbas en av brottslingarna av stöld ur sin, vad han själv tror är, säkert tillsluten lägenhet. Och så går ett rum i baklås på egen hand, vilket blir den slutliga ledtråden för Beck att finna lösningen.
Allt detta ger naturligtvis en lite trög och klaustrofobisk känsla. Men flera brottsutredningar pågår samtidigt och historien innehåller också en rad humoristiska höjdpunkter, alltifrån ren slapstick till den vanliga ironin kring förväxlingar, till exempel att en brottsling kan åka fast för något han inte gjort, medan en annan slipper undan, att Beck verkligen löst det olösliga fallet fast ingen tror honom. Och så vidare. Författarna återanvänder även förväxlingen av gator, samma gatunamn på olika platser, en höjdpunkt i Brandbilen som försvann, även om avståndet är längre denna gång.
Så trots en lite seg start och klaustrofobiska känslor, blir mitt helhetsintryck att boken är underhållande på flera sätt. Men jag sätter en språklig lapsus i halsen. På slutsidorna påstås en brottsling som kommit undan befinna sig i Italien, men namnen är spanskklingande. Visst kan en spanjorska ha bosatt sig i Italien, men varför skapa en sådan komplikation utan att förklara? Att hon dessutom har en 'bodega', spanska för vinbar, tyder mer på en vilja att skapa lokalfärg, men har då två länder blandats ihop? Italien har inte bodegor, det är spanska. Varför inte hellre säga att vi befinner oss i Spanien? 1972 var Spanien fortfarande en diktatur under Franco, inte ett troligt mål för den som ville leva livet på orätt fångna pengar. Så det blev Italien? Detaljer har betydelse. Detaljer höjer denna bok i positiv riktning, så det är synd att mitt sista intryck blir en rent språklig miss.
Denna gång har författarparet tagit sig an ett klassiskt tema i pusseldeckare: gåtor kring slutna rum. Poe skrev den första mästerdetektivhistorien, vilket även var en gåta kring ett slutet rum, Morden på Rue Morgue. Även om denna historia endast har ett mord i ett mystiskt slutet rum, så innehåller romanen flera slutna rum. Bland annat känner sig Beck isolerad i sitt tjänsterum, ensam och utanför övrigt gänget som fått rycka in som stödtrupp åt andra avdelningar efter en våg av bankrån. Den långa sjukskrivningen har isolerat honom. Dessutom drabbas en av brottslingarna av stöld ur sin, vad han själv tror är, säkert tillsluten lägenhet. Och så går ett rum i baklås på egen hand, vilket blir den slutliga ledtråden för Beck att finna lösningen.
Allt detta ger naturligtvis en lite trög och klaustrofobisk känsla. Men flera brottsutredningar pågår samtidigt och historien innehåller också en rad humoristiska höjdpunkter, alltifrån ren slapstick till den vanliga ironin kring förväxlingar, till exempel att en brottsling kan åka fast för något han inte gjort, medan en annan slipper undan, att Beck verkligen löst det olösliga fallet fast ingen tror honom. Och så vidare. Författarna återanvänder även förväxlingen av gator, samma gatunamn på olika platser, en höjdpunkt i Brandbilen som försvann, även om avståndet är längre denna gång.
Så trots en lite seg start och klaustrofobiska känslor, blir mitt helhetsintryck att boken är underhållande på flera sätt. Men jag sätter en språklig lapsus i halsen. På slutsidorna påstås en brottsling som kommit undan befinna sig i Italien, men namnen är spanskklingande. Visst kan en spanjorska ha bosatt sig i Italien, men varför skapa en sådan komplikation utan att förklara? Att hon dessutom har en 'bodega', spanska för vinbar, tyder mer på en vilja att skapa lokalfärg, men har då två länder blandats ihop? Italien har inte bodegor, det är spanska. Varför inte hellre säga att vi befinner oss i Spanien? 1972 var Spanien fortfarande en diktatur under Franco, inte ett troligt mål för den som ville leva livet på orätt fångna pengar. Så det blev Italien? Detaljer har betydelse. Detaljer höjer denna bok i positiv riktning, så det är synd att mitt sista intryck blir en rent språklig miss.
2014-07-07
Försvunnen - Joy Fielding (2003)
Sökte semesterläsning och fann en ganska nytryck pocket av den kanadensiska författarinnan Joy Fielding. En psykologisk thriller utan större litterära ambitioner, men med mycket levande karaktärsteckningar. I synnerhet den extroverta huvudpersonen Cindy, vars vuxna dotter försvinner mystiskt. Hur än lugnt hennes liv skulle ha kunnat vara, blir allt mycket hektiskt med fullmatad omgivning.
Hela historien ses inifrån Cindy, hur hon frenetiskt söker sin dotter och hela tiden drabbas av misstankar mot allt och alla. Jag som läsare fastnar omedelbart i hennes strid, och kastas mellan samma ytterligheter, från att misstänka allt och alla, till att emellanåt fundera över om inte Cindy själv gått överstyr. Känslan av att omöjligt kunna lita på någon håller hela tiden spänningen vid liv.
Hela historien ses inifrån Cindy, hur hon frenetiskt söker sin dotter och hela tiden drabbas av misstankar mot allt och alla. Jag som läsare fastnar omedelbart i hennes strid, och kastas mellan samma ytterligheter, från att misstänka allt och alla, till att emellanåt fundera över om inte Cindy själv gått överstyr. Känslan av att omöjligt kunna lita på någon håller hela tiden spänningen vid liv.
NP 1922 - Jacinto Benavente y Martínez
"for the happy manner in which he has continued the illustrious traditions of the Spanish drama"
1922 års Nobelpris i litteratur gick till spanjoren Jacinto Benavente (1866-1954), en mycket produktiv dramatiker av ca 170 teaterstycken. Han debuterade i början av 1890-talet och kämpade för realism och ett naturligt språkbruk på scenen, vilket säkert beror på att han själv började som skådespelare (inte poet) och utgick från det som kändes naturligt, snarare än storstilade ideal. Det tog ett drygt decennium för honom att slå igenom, men sedan lär han ha dominerat den spanska scenen både med sin stil och sin produktivitet.
Jag har bara läst ett av hans dramer, Los intereses creados (1907), tydligen hans 53:e pjäs, ett kammarspel som ansetts vara ett av hans bästa och därför finns i nytryck än idag, i vilken han själv ofta spelade huvudpersonen Crispín. Ironi och språk flyter fram elegant, men pjäsen avviker från hans övriga genom att anknyta till 1500-talets italienska Commedia dell'arte, som förlitar sig på ironiserande standard-karaktärer. Därmed uppstår en fars som driver med samhället. Dessutom förflyttas vi bakåt i tiden, till ca 1600, vilket inte bara frammanar en yvigare stil på karaktärer och slapstick, utan samtidigt anknyta till en forn storhetstid, Cervantes eleganta ironi i historierna om Don Quijote, samtida med Shakespeare.
Pjäsen blev utgångspunkt för Hilding Rosenbergs opera Marionetter (1938). Svenska titeln, De skapade intressena, låter styltigare än den mer geniala engelska varianten The Bonds of Interest. Min egen sammanfattning blir att 'allt går att sälja med mördande reklam'. Leandro och Crispín är hungriga och utfattiga, varför Crispín drar igång en ekonomisk karusell som involverar i stort sett alla i omgivningen. Där han lovar runt och håller tunt. Det blir som en nidbild av konsumtionssamhället, alla måste konsumera på lånade pengar för att få hjulen att börja snurra.
Den snåle rike Pulcinela, som ogärna släpper ett enda av sina mynt, får i slutänden betala hela kalaset, och detta genom att il Dottore, en pedantisk jurist, agerar lagvrängare genom att flytta plats på ett kommatecken i sitt juridiska dokument. Det är mycket elegant utfört på spanska. En hel lång mening får helt omvänd betydelse genom ett enda kommatecken. Svåröversatt naturligtvis. Men sluteffekten liknar vad man kan uppleva vid en listigt utförd deckarintrig, förutom att det skapar skratt.
För att vi inte ska ställa oss på Pulcinelas sida, får vi tidigt i pjäsen veta att hans rikedom är allt annat än ärligt ihopsamlad, och är dessutom som far kallsinnig inför sin dotters känslor.
1922 års Nobelpris i litteratur gick till spanjoren Jacinto Benavente (1866-1954), en mycket produktiv dramatiker av ca 170 teaterstycken. Han debuterade i början av 1890-talet och kämpade för realism och ett naturligt språkbruk på scenen, vilket säkert beror på att han själv började som skådespelare (inte poet) och utgick från det som kändes naturligt, snarare än storstilade ideal. Det tog ett drygt decennium för honom att slå igenom, men sedan lär han ha dominerat den spanska scenen både med sin stil och sin produktivitet.
Jag har bara läst ett av hans dramer, Los intereses creados (1907), tydligen hans 53:e pjäs, ett kammarspel som ansetts vara ett av hans bästa och därför finns i nytryck än idag, i vilken han själv ofta spelade huvudpersonen Crispín. Ironi och språk flyter fram elegant, men pjäsen avviker från hans övriga genom att anknyta till 1500-talets italienska Commedia dell'arte, som förlitar sig på ironiserande standard-karaktärer. Därmed uppstår en fars som driver med samhället. Dessutom förflyttas vi bakåt i tiden, till ca 1600, vilket inte bara frammanar en yvigare stil på karaktärer och slapstick, utan samtidigt anknyta till en forn storhetstid, Cervantes eleganta ironi i historierna om Don Quijote, samtida med Shakespeare.
Pjäsen blev utgångspunkt för Hilding Rosenbergs opera Marionetter (1938). Svenska titeln, De skapade intressena, låter styltigare än den mer geniala engelska varianten The Bonds of Interest. Min egen sammanfattning blir att 'allt går att sälja med mördande reklam'. Leandro och Crispín är hungriga och utfattiga, varför Crispín drar igång en ekonomisk karusell som involverar i stort sett alla i omgivningen. Där han lovar runt och håller tunt. Det blir som en nidbild av konsumtionssamhället, alla måste konsumera på lånade pengar för att få hjulen att börja snurra.
Den snåle rike Pulcinela, som ogärna släpper ett enda av sina mynt, får i slutänden betala hela kalaset, och detta genom att il Dottore, en pedantisk jurist, agerar lagvrängare genom att flytta plats på ett kommatecken i sitt juridiska dokument. Det är mycket elegant utfört på spanska. En hel lång mening får helt omvänd betydelse genom ett enda kommatecken. Svåröversatt naturligtvis. Men sluteffekten liknar vad man kan uppleva vid en listigt utförd deckarintrig, förutom att det skapar skratt.
För att vi inte ska ställa oss på Pulcinelas sida, får vi tidigt i pjäsen veta att hans rikedom är allt annat än ärligt ihopsamlad, och är dessutom som far kallsinnig inför sin dotters känslor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
