Voltaires biografi över Karl XII är en faktaspäckad bedrift, som han började arbeta med redan på 1720-talet bara några år efter svenske kungens död. Voltaire skrev alltså om sin samtid och hade intervjuat många personer som varit inblandade i tidens storpolitik. Men han hade också tillgång till många skriftliga källor som entusiaster börjat samla in. Upplysningstiden seglar upp. Voltaires framställning är så faktaspäckad att det kan bli övermäktigt att försöka svälja texten för fort.
Första tryckningen konfiskerades och brändes 1730, men redan året därpå kom en andra hemlig utgåva som påstods tryckt i Schweiz. Voltaires intresse för Karl XII var dock inte över med det, han fortsatte att samla mer material som lades till en rad nya utgåvor de följande 25 åren, så att den slutliga utformningen inte spikades förrän på 1750-talet.
Voltaires slutliga omdöme blev att "Karl XII var enastående" ... "men ingenting att efterlikna. Hans levnad kan lära konungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket förmer än all denna krigarära."
2015-08-26
2015-08-17
De hängda rävarnas skog - Arto Paasilinna (1983)
En bok för alla utgav för åratal sedan en antologi med finsk humor, Konstiga saker de skrattar åt. Jag kan hålla med om titeln. En lika annorlunda upplevelse är det att läsa Paasilinna, och De hängda rävarnas skog, tillhör definitivt en av hans bästa. Hans böcker brukar kallas skrönor, samtidigt som författaren behåller pokerfacet och betraktar sig som realist. Men hans böcker beolkas av en rad udda existenser, med en alldeles egen frejdig äventyrsinställning som driver dem ut i den ena strapatsen efter den andra.
Men på samma gång ligger vardagen närmast. Självklart måste man le åt stortjuvens moraliserande över sina f.d. kumpaner. Att vakta på sitt stöldgods blir till umbäranden på heltid, långt från den lättja som varit målet. Det är så lätt att missa bjälken i det egna ögat ...
Fullständigt charmerande är 90-åriga Naska, den evigt självständiga vildmarkskvinnan som aldrig kan gå med på att hon skulle ha något behov av 'servicehem' för åldringar. Har hon arbetat hela livet, så tänker hon fortsätta med det - tillsammans med sin katt ...
Men på samma gång ligger vardagen närmast. Självklart måste man le åt stortjuvens moraliserande över sina f.d. kumpaner. Att vakta på sitt stöldgods blir till umbäranden på heltid, långt från den lättja som varit målet. Det är så lätt att missa bjälken i det egna ögat ...
Fullständigt charmerande är 90-åriga Naska, den evigt självständiga vildmarkskvinnan som aldrig kan gå med på att hon skulle ha något behov av 'servicehem' för åldringar. Har hon arbetat hela livet, så tänker hon fortsätta med det - tillsammans med sin katt ...
2015-07-23
The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde - Robert Louis Stevenson (1885)
Robert Louis Stevenson (1850-1894) skrev några oförglömliga historier under sitt korta liv. Dit hör Skattkammarön (Treasure Island, 1883). Den läste jag, som så många andra, redan som barn. Men även när jag läser om den som vuxen, vilket händer då och då, uppskattar jag den lika mycket. Därför är det svårt att förstå att den höll på att bli en total flopp. Historier med en ung huvudperson förpassade författaren till 'barnboksfacket' och kom därför att ignoreras.
Hans genombrott kom dock två år senare med The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Ännu en oförglömlig historia, men kanske främst för att den inspirerat till en mängd filmer och spinn-off historier. När jag nu slutligen läser originalet blir jag lite förvånad över hur mycket eftervärlden har diktat till, som inte finns i ursprungstexten. Det vanligaste brukar vara att göra den 'onde' Mr Hyde till en sorts Jack the Ripper, men i Stevensons bok mördas inte kvinnor.
Stevensons korta liv dominerades av hälsoproblem alltifrån unga år. Hans studier splittrades av sjukdom, och i vuxen ålder reste han för att finna ett hälsosammare klimat än Skottlands, där han föddes. På resa i Nordfrankrike 1876 mötte han Fanny, en amerikansk änka med litterära ambitioner. Han förälskade sig och de träffades flera gånger, men sedan hon återvänt till Amerika reste Stevenson 1879 efter henne till Amerika, vilket höll på att kosta honom livet. Slutligen 1880 gifte de sig och Stevenson författade alltmer.
Dr Jekyll och Mr Hyde började som en opiumpåverkad mardröm, som han genast skrev ner, trots att han led av hjärnblödning och knappt kunde tala. Antar att opium i det läget ingick i tidens apotek. Fanny tyckte inte att den spökhistorien dög för en bildad publik, varför Stevenson skrev om den som en moralisk allegori. Fort gick det. Efter tio dagar låg den hos förlaget, som tio veckor senare visade upp den färdigtryckta kortromanen.
Texten är i mina ögon snustorr, så långt ifrån en barnbok man kan komma, riktad sig till tidens bildade vuxenpublik, som vid denna tid frenetiskt debatterade Darwins evolutionsteorier och om den rådande rasismen som tyckte sig se på människors utseende om de var födda förbrytare eller inte.
Men berättelsen är också ett skräckfyllt mysterium som skall lösas, berättad genom hörsägen i flera led mellan flera vänner, innan vi får den slutliga lösningen. Detta alltså flera år innan mästerdetektiven Sherlock Holmes började lösa osannolika mysterier. Här måste vi vänta tills huvudpersonen själv berättar hur allt hänger ihop.
Berättaren och juristen Utterson, söker svaret till den mystiske "Mr Hyde" (vars namn på engelska låter som 'dold'. Dr Jekyll är en viktoriansk man som grubblar över gott och ont i människonaturen. Han är ärelysten, vill göra en upptäckt som gör honom berömd. Han kommer på en kemisk brygd som skall renodla hans eget psyke, skilja den gode vetenskapsmannen, från den skrupulöse äventyraren. När det inte går att stoppa undan Mr Hyde så som Dr Jekyll tänkt, anklagar han sig själv för att inte ha renodlat sin goda vilja tillräckligt, utan frestats av det demoniska mörkret, likt idealisternas Faust förförts av djävulen.
Men Stevenson visar aldrig upp någon god sida hos viktorianen Dr Jekyll, han har inte ens en skön renhjärtad musa som Gretchen. Dr Jekyll är bara människa, vad än han själv inbillar sig, ett djur som alla andra, en del i Darwins evolutionsteorier. Ett djur med ett egoistiskt inre mörker, som bara ser till sig själv. Även hans inre Mr Hyde, antar brottslingens motbjudande fysionomi, vilket det viktorianska samhället självtillräckligt tillskrivit samhällets fattiga, de som ansågs födda till brottslingar, eller lismande bedragare, lika rättslösa som Indiens kastlösa.
Civilisationens tunna fernissa är det enda som skilt honom från djuren, från fattiga och brottslingar, från allt det han trott om sig själv som representant för det viktorianska herrefolket som koloniserat stora delar av världen. I London, världscivilisationens främsta stad, symboliserat av Dr Jekylls ståndsmässiga, rena, bekväma hem i ett välartat förmöget kvarter, grasserar dubbelmoralen, där fattigdomen symboliseras av Mr Hydes mörka, murknande laboratorium i Soho. Inte nog med att London innehåller både rik och fattig, man blundar så totalt inför dessa motsatser, att ingen vill se att Hydes krypin i Soho faktiskt inte är mer avlägset från Dr Jekylls ståndsmässiga residens än viktorianernas egna tjänstefolks köksingång. Ingångarna är visserligen riktade i motsatta väderstreck, med Soho och tjänstefolk hukande i kall skugga, medan överklassens finingångar är soldränkt pelarprydda.
Närheten är något till och med Dr Jekylls närmaste vänner blundar för. Alla har de sina egna mörka garderober att blunda inför, Ingen vill öppet avslöja de brott Jekyll/Hyde begår, för att slippa se sitt eget ansvar, sina egna lik i garderoberna. Alltså möter Dr Jekyll sin undergång under vännernas överslätande tystnad, medan tjänstefolket kurar skräckslaget i bakgrunden.
Ja, läser man långsamt och eftertänksamt blir det en mäktig allegori...
Hans genombrott kom dock två år senare med The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Ännu en oförglömlig historia, men kanske främst för att den inspirerat till en mängd filmer och spinn-off historier. När jag nu slutligen läser originalet blir jag lite förvånad över hur mycket eftervärlden har diktat till, som inte finns i ursprungstexten. Det vanligaste brukar vara att göra den 'onde' Mr Hyde till en sorts Jack the Ripper, men i Stevensons bok mördas inte kvinnor.
Stevensons korta liv dominerades av hälsoproblem alltifrån unga år. Hans studier splittrades av sjukdom, och i vuxen ålder reste han för att finna ett hälsosammare klimat än Skottlands, där han föddes. På resa i Nordfrankrike 1876 mötte han Fanny, en amerikansk änka med litterära ambitioner. Han förälskade sig och de träffades flera gånger, men sedan hon återvänt till Amerika reste Stevenson 1879 efter henne till Amerika, vilket höll på att kosta honom livet. Slutligen 1880 gifte de sig och Stevenson författade alltmer.
Dr Jekyll och Mr Hyde började som en opiumpåverkad mardröm, som han genast skrev ner, trots att han led av hjärnblödning och knappt kunde tala. Antar att opium i det läget ingick i tidens apotek. Fanny tyckte inte att den spökhistorien dög för en bildad publik, varför Stevenson skrev om den som en moralisk allegori. Fort gick det. Efter tio dagar låg den hos förlaget, som tio veckor senare visade upp den färdigtryckta kortromanen.
Texten är i mina ögon snustorr, så långt ifrån en barnbok man kan komma, riktad sig till tidens bildade vuxenpublik, som vid denna tid frenetiskt debatterade Darwins evolutionsteorier och om den rådande rasismen som tyckte sig se på människors utseende om de var födda förbrytare eller inte.
Men berättelsen är också ett skräckfyllt mysterium som skall lösas, berättad genom hörsägen i flera led mellan flera vänner, innan vi får den slutliga lösningen. Detta alltså flera år innan mästerdetektiven Sherlock Holmes började lösa osannolika mysterier. Här måste vi vänta tills huvudpersonen själv berättar hur allt hänger ihop.
Berättaren och juristen Utterson, söker svaret till den mystiske "Mr Hyde" (vars namn på engelska låter som 'dold'. Dr Jekyll är en viktoriansk man som grubblar över gott och ont i människonaturen. Han är ärelysten, vill göra en upptäckt som gör honom berömd. Han kommer på en kemisk brygd som skall renodla hans eget psyke, skilja den gode vetenskapsmannen, från den skrupulöse äventyraren. När det inte går att stoppa undan Mr Hyde så som Dr Jekyll tänkt, anklagar han sig själv för att inte ha renodlat sin goda vilja tillräckligt, utan frestats av det demoniska mörkret, likt idealisternas Faust förförts av djävulen.
Men Stevenson visar aldrig upp någon god sida hos viktorianen Dr Jekyll, han har inte ens en skön renhjärtad musa som Gretchen. Dr Jekyll är bara människa, vad än han själv inbillar sig, ett djur som alla andra, en del i Darwins evolutionsteorier. Ett djur med ett egoistiskt inre mörker, som bara ser till sig själv. Även hans inre Mr Hyde, antar brottslingens motbjudande fysionomi, vilket det viktorianska samhället självtillräckligt tillskrivit samhällets fattiga, de som ansågs födda till brottslingar, eller lismande bedragare, lika rättslösa som Indiens kastlösa.
Civilisationens tunna fernissa är det enda som skilt honom från djuren, från fattiga och brottslingar, från allt det han trott om sig själv som representant för det viktorianska herrefolket som koloniserat stora delar av världen. I London, världscivilisationens främsta stad, symboliserat av Dr Jekylls ståndsmässiga, rena, bekväma hem i ett välartat förmöget kvarter, grasserar dubbelmoralen, där fattigdomen symboliseras av Mr Hydes mörka, murknande laboratorium i Soho. Inte nog med att London innehåller både rik och fattig, man blundar så totalt inför dessa motsatser, att ingen vill se att Hydes krypin i Soho faktiskt inte är mer avlägset från Dr Jekylls ståndsmässiga residens än viktorianernas egna tjänstefolks köksingång. Ingångarna är visserligen riktade i motsatta väderstreck, med Soho och tjänstefolk hukande i kall skugga, medan överklassens finingångar är soldränkt pelarprydda.
Närheten är något till och med Dr Jekylls närmaste vänner blundar för. Alla har de sina egna mörka garderober att blunda inför, Ingen vill öppet avslöja de brott Jekyll/Hyde begår, för att slippa se sitt eget ansvar, sina egna lik i garderoberna. Alltså möter Dr Jekyll sin undergång under vännernas överslätande tystnad, medan tjänstefolket kurar skräckslaget i bakgrunden.
Ja, läser man långsamt och eftertänksamt blir det en mäktig allegori...
2015-07-12
Bra folk från landet - Flannery O'Conner (1955-65)
En novellsamling av Flannery O'Connor (1925-1964), en av mycket få kvinnor utgivna i förlaget Atlantis serie "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Atlantis utgåva kom 1981 och består av femton noveller i en njutbart ren prosa (övers: Caj Lundgren).
Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.
Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.
Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.
Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.
Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.
Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.
Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.
Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.
Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.
Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.
2015-07-04
Pengar - Victoria Benedictsson (1884)
Den som är det minsta intresserad av Victoria Benedictsson, som skrev under alias Ernst Ahlgren, ska läsa Hennes döda kropp : Victoria Benedictssons arkiv och författarskap av litteraturprofessor Lisbeth Larsson (2008). Vid Victoria Benedictssons död, 1888, bara fyra år efter sin debut, fick hennes vän och yngre kollega Axel Lundegård ta hand om hennes efterlämnade manuskript, ett stort arkiv av pågående skrivprojekt. Han kom att i årtionden därefter redigera och ge ut dessa texter, ja i praktiken leva han på vad hennes texter inbringade.
Lisbeth Larsson visar att det är Axel Lundegårds hårt redigerade versioner vi blivit matade med, och som hamnat i litteraturhistorien som klassiska. Varför? Vad betyder det? När Victoria Benedictsson begick självmord 1888, just när det moderna genombrottets socialrealism gled över mot mer symbolism och psykoanalys, då när 1880-talets framåtsträvande kvinnorörelse fick mothugg, när manliga författare gång på gång beskrev den frihetslängtande kvinnans enda möjlighet som undergång och självmord - då blev naturligtvis Victoria Benedictssons öde ett tacksamt byte i media.
Lisbeth Larsson analyserar ingående novellen "Ur mörkret" som tillhör en av de mest kända av "Ernst Ahlgren". Om och om igen har den harvats på litteraturkurser, förde upp Benedictsson på den svenska Parnassen. Jag har läst den på kurs, men aldrig kunnat relatera till den. Tyvärr fick den mig att helt tappa intresse för att läsa mer av Victoria Benedictsson. Jag förstod inte storheten.
Inte underligt. Lisbeth Larsson visar att Victoria själv hade makulerat idén till denna novell, hade inte ens valt titel till sin idé (fyra varianter har återfunnits) innan hon rev sönder den och skrev nya saker på baksidan. Men Axel Lundegård blev intresserad av fragmenten, där egentligen bara början och slutet återstod. Han byggde ihop en egen dyster historia om den nya fria kvinnans undergång, vilket fått så mycket bränsle av Victorias spektakulära död. När Lisbeth Larsson sammanställer Victorias fragment med Axels ändringar, ser man hur Victorias friska socialrealistiska kraft blir till psykologiskt mörker av Axels ändringar.
Nu har jag läst Victoria Benedictssons romandebut Pengar (1884), en glädjerik uppenbarelse för mig att få upptäcka den verkliga författarinnans röst, den text som ingen annan än hon själv lagt handen vid. Men den texten har eftervärlden underskattat. Den betraktas som ett ofullgånget ungdomsverk. Varför då? Här finns all den friskhet som ligger i paritet med August Strindberg. Pengar är en utvecklingsroman, om hur den moderlösa, naiva 16-åriga Selma gifts bort med en 20-30 år äldre man, får det bra materiellt men som hans 'egendom' inte får utlopp för sin egen begåvning.
Allt hon önskar är ett arbete, en uppgift, en större mening med livet. Just det som alla män skrattade åt och såg som omöjligt för kvinnokönet. Faktiskt precis det som August Strindbergs Giftas-noveller också visar på, hur äktenskapen blev lidande av hustruns sysslolöshet. Men Victorias huvudperson Selma ger inte upp, utan vill finna en praktisk lösning bortom utopierna. Det är det som är friskheten, att vägra undergångstanken. Selma hoppas först på att hennes man skall kunna, vilja, stödja hennes strävan att arbeta. Men när han inte gör det får hon leta bland sina egna kontakter, än så länge bara en kusin.
Romanen slutar utan att vi får veta om hon lyckats. Men jag kan fullt ut relatera till Selmas resonemang. 1884 hade Strindberg ännu inte skrivit några 'romaner'. Det var inte hans område, men en hel del resonerande texter, som granskar samhället. Och det är precis just vad Victoria Benedictsson också gör i Pengar. Bokens diskussioner uppmanar kvinnor till att inte ge upp, att vägra äktenskap som 'barnhustrur', att först mogna och söka sin egen funktion i samhället. Jag kan så här på rak arm bara komma på en manlig författare som lät kvinnan lyckas, och det är danske nobelpristagaren Pontoppidan. I tegelstenen Lykke-Per (1898-1904) var det dock judinnorna som fick ikläda sig dessa positiva, 'fria' kämpande kvinnoroller. Det fanns helt enkelt ännu inte på kartan i det vanliga danska (läs också 'svenska') samhällslivet att låta kvinnan stå på jämlik fot med mannen.
Selma vill kämpa inifrån sitt äktenskap. Hennes man är trots allt kärleksfull och givmild, så som en rik man kan vara. Men han 'äger' sin hustru. Hans trygghet ligger i att han tror sig veta att hans hustru inte kan lämna honom, eftersom det inte finns något skyddsnät för kvinnor utanför familjen. Ingenting hade ännu ändrat sig sedan Jane Austens dagar. I det oavslutade manuskriptet The Watsons (1805) blir huvudpersonen Emma så lycklig när hon hör en kvinna säga att hennes döttrar ska minsann få studera, inte giftas bort i unga år. Benedictssons Selma börjar dock inse att det löfte som hennes giftoman (farbrodern) gav i hennes ställe, när hon gifte sig som 16-åring, det kan hon som vuxen kvinna inte vara bunden av. Där börjar hennes protest. Och eftersom hennes make inte lyssnar måste hon ta saken i egna händer och gå sin egen väg.
Lisbeth Larsson visar att det är Axel Lundegårds hårt redigerade versioner vi blivit matade med, och som hamnat i litteraturhistorien som klassiska. Varför? Vad betyder det? När Victoria Benedictsson begick självmord 1888, just när det moderna genombrottets socialrealism gled över mot mer symbolism och psykoanalys, då när 1880-talets framåtsträvande kvinnorörelse fick mothugg, när manliga författare gång på gång beskrev den frihetslängtande kvinnans enda möjlighet som undergång och självmord - då blev naturligtvis Victoria Benedictssons öde ett tacksamt byte i media.
Lisbeth Larsson analyserar ingående novellen "Ur mörkret" som tillhör en av de mest kända av "Ernst Ahlgren". Om och om igen har den harvats på litteraturkurser, förde upp Benedictsson på den svenska Parnassen. Jag har läst den på kurs, men aldrig kunnat relatera till den. Tyvärr fick den mig att helt tappa intresse för att läsa mer av Victoria Benedictsson. Jag förstod inte storheten.
Inte underligt. Lisbeth Larsson visar att Victoria själv hade makulerat idén till denna novell, hade inte ens valt titel till sin idé (fyra varianter har återfunnits) innan hon rev sönder den och skrev nya saker på baksidan. Men Axel Lundegård blev intresserad av fragmenten, där egentligen bara början och slutet återstod. Han byggde ihop en egen dyster historia om den nya fria kvinnans undergång, vilket fått så mycket bränsle av Victorias spektakulära död. När Lisbeth Larsson sammanställer Victorias fragment med Axels ändringar, ser man hur Victorias friska socialrealistiska kraft blir till psykologiskt mörker av Axels ändringar.
Nu har jag läst Victoria Benedictssons romandebut Pengar (1884), en glädjerik uppenbarelse för mig att få upptäcka den verkliga författarinnans röst, den text som ingen annan än hon själv lagt handen vid. Men den texten har eftervärlden underskattat. Den betraktas som ett ofullgånget ungdomsverk. Varför då? Här finns all den friskhet som ligger i paritet med August Strindberg. Pengar är en utvecklingsroman, om hur den moderlösa, naiva 16-åriga Selma gifts bort med en 20-30 år äldre man, får det bra materiellt men som hans 'egendom' inte får utlopp för sin egen begåvning.
Allt hon önskar är ett arbete, en uppgift, en större mening med livet. Just det som alla män skrattade åt och såg som omöjligt för kvinnokönet. Faktiskt precis det som August Strindbergs Giftas-noveller också visar på, hur äktenskapen blev lidande av hustruns sysslolöshet. Men Victorias huvudperson Selma ger inte upp, utan vill finna en praktisk lösning bortom utopierna. Det är det som är friskheten, att vägra undergångstanken. Selma hoppas först på att hennes man skall kunna, vilja, stödja hennes strävan att arbeta. Men när han inte gör det får hon leta bland sina egna kontakter, än så länge bara en kusin.
Romanen slutar utan att vi får veta om hon lyckats. Men jag kan fullt ut relatera till Selmas resonemang. 1884 hade Strindberg ännu inte skrivit några 'romaner'. Det var inte hans område, men en hel del resonerande texter, som granskar samhället. Och det är precis just vad Victoria Benedictsson också gör i Pengar. Bokens diskussioner uppmanar kvinnor till att inte ge upp, att vägra äktenskap som 'barnhustrur', att först mogna och söka sin egen funktion i samhället. Jag kan så här på rak arm bara komma på en manlig författare som lät kvinnan lyckas, och det är danske nobelpristagaren Pontoppidan. I tegelstenen Lykke-Per (1898-1904) var det dock judinnorna som fick ikläda sig dessa positiva, 'fria' kämpande kvinnoroller. Det fanns helt enkelt ännu inte på kartan i det vanliga danska (läs också 'svenska') samhällslivet att låta kvinnan stå på jämlik fot med mannen.
Selma vill kämpa inifrån sitt äktenskap. Hennes man är trots allt kärleksfull och givmild, så som en rik man kan vara. Men han 'äger' sin hustru. Hans trygghet ligger i att han tror sig veta att hans hustru inte kan lämna honom, eftersom det inte finns något skyddsnät för kvinnor utanför familjen. Ingenting hade ännu ändrat sig sedan Jane Austens dagar. I det oavslutade manuskriptet The Watsons (1805) blir huvudpersonen Emma så lycklig när hon hör en kvinna säga att hennes döttrar ska minsann få studera, inte giftas bort i unga år. Benedictssons Selma börjar dock inse att det löfte som hennes giftoman (farbrodern) gav i hennes ställe, när hon gifte sig som 16-åring, det kan hon som vuxen kvinna inte vara bunden av. Där börjar hennes protest. Och eftersom hennes make inte lyssnar måste hon ta saken i egna händer och gå sin egen väg.
Miraklet på Speedy Motors - Alexander McCall Smith (2008)
Del 9 om Damernas Detektivbyrå i Botswana. Anonyma hotbrev är en av de röda trådarna som rör sig obehagligt genom den i övrigt gemytliga historien. Mma Makutsis kommer allt närmare sitt äktenkap med fästmannen Phuti, när han går med på att köpa dem en lyxig dubbelsäng. Frågan är var den ska stå, eftersom de ännu inte har gemensam bostad. Problemen hopar sig när den inte ens kommer in genom dörren i enkla hem, samtidigt som Botswana får sitt mycket efterlängtade regn.
JLB Matekoni vill så förtvivlat gärna finna något möjligt botemedel åt sin rullstolsbundna adoptivdotter Mothedeli, ett förespeglat mirakel får honom att ta lån med sin bilverkstad som säkerhet för den dyra terapin. Tyvärr uteblir det miraklet. Mma Ramotswe har lika gott hjärta hon och säljer av några djur av den boskap hon ärvt efter sin far. Boskap beskrivs som Botswanas säkraste kapital, motsvarande pengar på banken. Som bankmarknaden ser ut idag här i Sverige är det lätt att köpa idén med boskap som ett trygghetsideal, trots att vi talar om ett afrikanskt land där ökentorka hela tiden är ett hot.
Ett annat sorts 'mirakel' uppstår dock, men börjar som ett 'misstag' Mma Ramotswe gör i ett av sina uppdrag att finna släktingar åt en föräldralös ung kvinna, vars adoptivmor avlidit. Hon tror sig finna en bror när hon lite väl lättvindigt litar på muntliga minnen uttalade av en vän. Hur det lösser sig får ni läsa själv.
Drömmar och vardagsliv. Kärlekstörst. Sunt förnuft. Vardagsmoral.
JLB Matekoni vill så förtvivlat gärna finna något möjligt botemedel åt sin rullstolsbundna adoptivdotter Mothedeli, ett förespeglat mirakel får honom att ta lån med sin bilverkstad som säkerhet för den dyra terapin. Tyvärr uteblir det miraklet. Mma Ramotswe har lika gott hjärta hon och säljer av några djur av den boskap hon ärvt efter sin far. Boskap beskrivs som Botswanas säkraste kapital, motsvarande pengar på banken. Som bankmarknaden ser ut idag här i Sverige är det lätt att köpa idén med boskap som ett trygghetsideal, trots att vi talar om ett afrikanskt land där ökentorka hela tiden är ett hot.
Ett annat sorts 'mirakel' uppstår dock, men börjar som ett 'misstag' Mma Ramotswe gör i ett av sina uppdrag att finna släktingar åt en föräldralös ung kvinna, vars adoptivmor avlidit. Hon tror sig finna en bror när hon lite väl lättvindigt litar på muntliga minnen uttalade av en vän. Hur det lösser sig får ni läsa själv.
Drömmar och vardagsliv. Kärlekstörst. Sunt förnuft. Vardagsmoral.
2015-06-30
Huckleberry Finn - Mark Twain (1884)
Huckleberry, blåbär på amerikanska. Jag minns flodfärden på Mississippi, så som jag läste den som barn. Friheten, sötman i äventyret. Huckleberry, som tycks bekymmersfri som en Pippi Långstrump. Han iscensätter sin egen död, för att kunna återfödas till friheten utan faderns misshandel.
Inget årtal anges, men eftersom förrymda slavar jagas som djur, tänker jag att det är 1840-tal. Och min omläsning nu som vuxen störs av all brutalitet, all mänsklig grymhet, inte bara mot slavar. Den allmänna kylan människor emellan, bedrägeriet som överlevnadsstrategi. Mark Twain levererar en svidande samhällskritik.
Huck Finn känner sig kluven mellan de sociala normerna i slavsamhälle han vuxit upp i och sin egen upplevelse av slaven Jim som egentligen "vit på insidan". Huck är lika mycket outsider som en förrymd slav. Det samhälle han möter kan inte ändra på insikten att det inte går att lita på någon annan än sig själv. Helt självlärd är han, inte bara moderlös som Pippi Långstrum, utan även hemlös. Inte kan han förråda Jim, och inte vill han bli civiliserad av några missionerande tanter.
Denna gång har jag också läst historien i amerikanskt original, vilket visade sig vara en experimentell 'talskrift', där olika personer talar med sina individuella sociala accenter, med sina 'felstavningar och ogrammatiska konstruktioner'. Det krävs att man hör detta inom sig, och tar jag mig den tiden så ger detta en enorm närvarokänsla. I språket ligger de sociala skillnaderna. Texten fördjupas.
Men i längden är det naturligtvis omöjligt att hålla uppe en sådan strategi. Skrivet språk är en kod med gemensamma regler för förståelsens skull. Pillar vi för mycket med de reglerna riskerar vi bli lika hemlösa som Huck. Där har vi ju det betydligt lättare idag, i vår moderna film- och TV-värld, där skådespelare uttrycker alla dessa accenter fullständigt levande och vi får höra dem ihop med kroppsspråk och kanske 'textremsor' till stöd. Visst är det härligt!
Inget årtal anges, men eftersom förrymda slavar jagas som djur, tänker jag att det är 1840-tal. Och min omläsning nu som vuxen störs av all brutalitet, all mänsklig grymhet, inte bara mot slavar. Den allmänna kylan människor emellan, bedrägeriet som överlevnadsstrategi. Mark Twain levererar en svidande samhällskritik.
Huck Finn känner sig kluven mellan de sociala normerna i slavsamhälle han vuxit upp i och sin egen upplevelse av slaven Jim som egentligen "vit på insidan". Huck är lika mycket outsider som en förrymd slav. Det samhälle han möter kan inte ändra på insikten att det inte går att lita på någon annan än sig själv. Helt självlärd är han, inte bara moderlös som Pippi Långstrum, utan även hemlös. Inte kan han förråda Jim, och inte vill han bli civiliserad av några missionerande tanter.
Denna gång har jag också läst historien i amerikanskt original, vilket visade sig vara en experimentell 'talskrift', där olika personer talar med sina individuella sociala accenter, med sina 'felstavningar och ogrammatiska konstruktioner'. Det krävs att man hör detta inom sig, och tar jag mig den tiden så ger detta en enorm närvarokänsla. I språket ligger de sociala skillnaderna. Texten fördjupas.
Men i längden är det naturligtvis omöjligt att hålla uppe en sådan strategi. Skrivet språk är en kod med gemensamma regler för förståelsens skull. Pillar vi för mycket med de reglerna riskerar vi bli lika hemlösa som Huck. Där har vi ju det betydligt lättare idag, i vår moderna film- och TV-värld, där skådespelare uttrycker alla dessa accenter fullständigt levande och vi får höra dem ihop med kroppsspråk och kanske 'textremsor' till stöd. Visst är det härligt!
Sveket - Birgitta Trotzig (1966)
Birgitta Trotzig mutade in dy, kladdig jord, vattensjuka stränder, smuts och orenheter till sitt specialområde. Det fanns i Levande och döda (1964), och blev minst sagt huvudtema i Dykungens dotter (1985).
Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.
Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.
Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.
Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?
Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.
Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.
Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.
Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.
Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?
Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.
2015-06-29
Det skrivna ordets tystnad - Torbjörn Lundgren (1993)
För mig är detta den perfekta romanen. Inte ett onödigt ord, utan levande, sparsmakad och full med talande mellanrum. Och för att det är en uppväxt och utvecklingshistoria, som dessutom skildrar samtiden från 1950-80-tal, en tid jag delvis kan känna igen mig i. Men inget skrivs oss läsare på näsan.
Där finns så många små och lågmälda hänvisningar som jag kan upptäcka, vilket gör mig glad och vaken i min läsning. Antar dock att det är mest begripligt för oss som var med och upplevde samma tid och liknande saker..
Lika viktigt är temat ordblindhet, hur den speglar socialhistorien och lärarnas olika funderingar kring detta.
Där finns så många små och lågmälda hänvisningar som jag kan upptäcka, vilket gör mig glad och vaken i min läsning. Antar dock att det är mest begripligt för oss som var med och upplevde samma tid och liknande saker..
Lika viktigt är temat ordblindhet, hur den speglar socialhistorien och lärarnas olika funderingar kring detta.
Emma Watson - Joan Aiken (1996)
Eftersom Jane Austen aldrig slutar att fascinera så många av oss, finns det också många som fantiserar vidare på olika sätt kring hennes historier. Jane Austen är så klassisk att historierna tål att sättas in i de mest skiftande kontexter. Om inte annat för att se vad som händer. Härom året kom P.D. James med en fortsättning på Stolhet och fördom, deckaren När döden kom till Pemberly. Den har redan hunnit filmatiseras.
Sent omsider har jag funnit Joan Aiken (1924-2004), huvudsakligen inriktad på barn- och ungdoms-litteratur, som även skrivit flera fortsättningar på och Austenromaner, däribland The Watsons, omdöpt efter sin hjältinna: Emma Watson. Intressant för mig som just läst Austens ofärdiga verk och 'vill veta hur det går...'
Jag fastnar genast för Joan Aikens stil som trovärdig. Hon får mig genast med på noterna. Först är det i synnerhet tidskänslan som finns där från det tidiga 1800-talet; fram växer den vardag, det arbete och de ekonomiska förändringarna som Jane Austen lämnade mer i skymundan i sin strävan att 'roa och ironisera'. Självklart ses detta lättare via våra moderna ögon. Dock växer romanen i komplikation i kapitel efter kapitel, ingen romantik döljer det uppenbara, att det är kvinnornas svårigheter att försörja sig som står i fokus.
Jane Austen uppmärksammade alla mänskliga brister, avundsjuka och egoism, som stod i vägen för den frihet, jämlikhet, broder- och systerskap, som tiden propagerade för. Att hon ändå alltid hamnar i det romantiska facket, beror ju på att hon inte hade någon annan lösning att leverera än - kärlek. Förhoppningen att kvinnor med goda egenskaper, de osjälviska, arbetsamma, skall finna män med lika osjälviska egenskaper att dela ett gott liv tillsammans med. Vägen dit är dock levererad med fränt roande ironi.
Även Joan Aiken visar fram de sex syskonens (fyra systrar och två bröder) olika egenskaper, deras olika grader av näbbar och klor, i kampen för överlevnad, men romantiken är skjuten i bakgrunden. Antagligen för att vi idag ser det som en självklarhet att var och en väljer sin partner och insikten att inte alla ser kärlek som den viktigaste ingrediensen. I alla fall kan många behöva mogna sig till den insikten. Jag uppfattar alltså inte Joan Aiken som en romantiker. Fram växer en ny fräsch syn på relationerna i romanen. Alla gifter sig inte, hur än flirtiga, så kan hästar eller andra intressen vara viktigare.
Bland det roligaste, innovativa, är Emmas faster Maria. Jane Austen inleder sin historia med att berätta att Emma (liksom Austens yngste bror) uppfostrats hos välbärgade, men barnlösa, släktingar. Förhoppning för Emma var att hon skulle förvärva goda seder och en rejäl hemgift eller annat arv. Dock dör fasterns make och när Maria gifter om sig av kärlek till Captain O'Brian, leder detta till både hennes och Emmas ruin. Släkten stönar: "Elderly ladies should be careful how they make a second choice". Vi får veta att Captain O'Brian varit en ansvarslös spelare som ödat bort förmögenheten. Emma sänds hem till sin sjuke meddellöse far.
Joan Aiken utvecklar denna släkthistoria först med vaga rykten och Emmas oro kring fastern, hur har maken behandlat henne? Men efter att han plötsligt tagit livet av sig, är det Emma som osjälviskt tar hand om faster Maria, och får då reda på sanningen. Faster Maria är själv lika hästtokig och spelberoende som någonsin Captain O'Brien, som verkligen var kärleksfull och alls ingen hustyrann. Men det ordnar sig även för faster Maria, vars hästkunskaper hjälpt ett par rika sysslolösa ungkarlar att bygga upp en framgångsrikt travhästavel. För att tygla faster Maria spelberoende, ger de henne som tack ett visst underhåll, med tillstånd att satsa kontrollerade belopp på sina älskade travhästar. Villkor som hjälpt henne att kontrollera sin böjelse för spel på trav. Ibland vann hon, ibland inte, men utfattig blev hon aldrig mer.
Ja, dessa nya vinklingar roar mig som körsbäret på toppen av tårtan. Hur det går för Emma ska jag inte berätta, det får ni själva läsa. Joan Aikens böcker ges ut än idag, åtminstone på engelska. Och jag vill absolut läsa fler av hennes fortsättningshistorier.
Sent omsider har jag funnit Joan Aiken (1924-2004), huvudsakligen inriktad på barn- och ungdoms-litteratur, som även skrivit flera fortsättningar på och Austenromaner, däribland The Watsons, omdöpt efter sin hjältinna: Emma Watson. Intressant för mig som just läst Austens ofärdiga verk och 'vill veta hur det går...'
Jag fastnar genast för Joan Aikens stil som trovärdig. Hon får mig genast med på noterna. Först är det i synnerhet tidskänslan som finns där från det tidiga 1800-talet; fram växer den vardag, det arbete och de ekonomiska förändringarna som Jane Austen lämnade mer i skymundan i sin strävan att 'roa och ironisera'. Självklart ses detta lättare via våra moderna ögon. Dock växer romanen i komplikation i kapitel efter kapitel, ingen romantik döljer det uppenbara, att det är kvinnornas svårigheter att försörja sig som står i fokus.
Jane Austen uppmärksammade alla mänskliga brister, avundsjuka och egoism, som stod i vägen för den frihet, jämlikhet, broder- och systerskap, som tiden propagerade för. Att hon ändå alltid hamnar i det romantiska facket, beror ju på att hon inte hade någon annan lösning att leverera än - kärlek. Förhoppningen att kvinnor med goda egenskaper, de osjälviska, arbetsamma, skall finna män med lika osjälviska egenskaper att dela ett gott liv tillsammans med. Vägen dit är dock levererad med fränt roande ironi.
Även Joan Aiken visar fram de sex syskonens (fyra systrar och två bröder) olika egenskaper, deras olika grader av näbbar och klor, i kampen för överlevnad, men romantiken är skjuten i bakgrunden. Antagligen för att vi idag ser det som en självklarhet att var och en väljer sin partner och insikten att inte alla ser kärlek som den viktigaste ingrediensen. I alla fall kan många behöva mogna sig till den insikten. Jag uppfattar alltså inte Joan Aiken som en romantiker. Fram växer en ny fräsch syn på relationerna i romanen. Alla gifter sig inte, hur än flirtiga, så kan hästar eller andra intressen vara viktigare.
Bland det roligaste, innovativa, är Emmas faster Maria. Jane Austen inleder sin historia med att berätta att Emma (liksom Austens yngste bror) uppfostrats hos välbärgade, men barnlösa, släktingar. Förhoppning för Emma var att hon skulle förvärva goda seder och en rejäl hemgift eller annat arv. Dock dör fasterns make och när Maria gifter om sig av kärlek till Captain O'Brian, leder detta till både hennes och Emmas ruin. Släkten stönar: "Elderly ladies should be careful how they make a second choice". Vi får veta att Captain O'Brian varit en ansvarslös spelare som ödat bort förmögenheten. Emma sänds hem till sin sjuke meddellöse far.
Joan Aiken utvecklar denna släkthistoria först med vaga rykten och Emmas oro kring fastern, hur har maken behandlat henne? Men efter att han plötsligt tagit livet av sig, är det Emma som osjälviskt tar hand om faster Maria, och får då reda på sanningen. Faster Maria är själv lika hästtokig och spelberoende som någonsin Captain O'Brien, som verkligen var kärleksfull och alls ingen hustyrann. Men det ordnar sig även för faster Maria, vars hästkunskaper hjälpt ett par rika sysslolösa ungkarlar att bygga upp en framgångsrikt travhästavel. För att tygla faster Maria spelberoende, ger de henne som tack ett visst underhåll, med tillstånd att satsa kontrollerade belopp på sina älskade travhästar. Villkor som hjälpt henne att kontrollera sin böjelse för spel på trav. Ibland vann hon, ibland inte, men utfattig blev hon aldrig mer.
Ja, dessa nya vinklingar roar mig som körsbäret på toppen av tårtan. Hur det går för Emma ska jag inte berätta, det får ni själva läsa. Joan Aikens böcker ges ut än idag, åtminstone på engelska. Och jag vill absolut läsa fler av hennes fortsättningshistorier.
2015-06-27
The Watsons - Jane Austen (ca 1804; oavslutad)
Jag har läst ungefär lika mycket som vanligt, men inte funnit ro att skriva här, så nu blir det en hel del att summera. Först en av höjdpunkterna: En för mig "ny" Jane Austen text, The Watsons. En romanidé hon arbetade på åren i Bath 1803-05. Men hon fann inte den skrivro hon behövde. Det blev 57 sidor innan hon slutligen övergav detta projektet.
När Austens far pensionerades 1801 och lämnade över pastoratet till sin son James, flyttade han med fru och döttrar till Bath i ett försök att finna ro i ett ekonomiskt hållbart boende. Men någon trygg och rofull pensionstid blev det aldrig. Faderns hälsa försämrades raskt. Redan i januari 1805 dog han och lämnade familjen i chock över hur hastigt alla planer omintetgjorts.
Förståeligt att Jane aldrig upplevde någon skrivro i Bath. Utan fadern blev modern och döttrarna helt utan ekonomisk förankring. Ensamma kvinnor hade ingen 'hemort' i det nya industrisamhälle som var på framväxt. Jane Austens liv blev ett paradexempel på kvinnlig skyddslöshet när bondesamhället föll sönder. Traditionellt hade släkten levt i självförsörjande grupper, där alla individer ingick oavsett skillnader i förmåga. Mat och kläder producerades på plats och fördelades.
Industrisamhällets övergång till pengaekonomi frigjorde individen, men skapade nya problem. August Strindbergs historiska berättelser som finns samlade som Svenska öden och äventyr rör sig oftast kring detta tema. Hur tvingas individen slåss med de ekonomiska lagarna? 'Det moderna genombrottet', när traditionella skyddsnät monterats ned, hur överlever då individerna på egen hand?
Svårast blev det för kvinnorna - skyddslösa utan make. Männen slogs om arbetena och ville inte ha konkurrens från kvinnor, som fortsatt fick berättigande endast som mödrar. Men innan dess måste männen arbeta ihop ett kapital stort nog för att kunna bilda familj. Där uppstår en paradox som redan Jane Austen har som tema i sina texter.
Övergången till industri, stadsliv och pengaekonomi inleddes tidigare i England än på andra håll. Där uppstod också romanen tidigare än på andra håll, möjligheten att såväl lufta de nya problemen som att roa den nya rotlösa samhällsklassen. Uppmärksamma problemen genom att skratta åt dem hellre än att sopa dem under mattan. Jane Austen skriver med bitande ironi. Hon ville definitivt roa, men sökte också sin egen överlevnad.
Manuskriptet till Northanger Abbey tillkommit alldeles i slutet av 1790-talet, och det blev också det första hon lyckades sälja, efter att ha filat på det fram till 1803. Här väcktes förhoppningen om en inkomstkälla, så hon gick genast vidare med nästa projekt, The Watsons, Men det gick trögt under de oroliga förhållanden som rådde. Inte blev det bättre av att förläggaren aldrig lät trycka Northanger Abbey. En stor besvikelse naturligtvis. Men hon måste själv ha varit säker på att den förtjänade bättre, eftersom hon senare, 1807, köpte tillbaka rättigheterna till sitt manuskript. Hon kämpade för sitt mål.
The Watsons färdiga 57 boksidor, är sprängfullt av idéer. Här finns den sjuklige fadern som hela tiden behöver stöd av sina döttrar, troligen samma fader som senare skrevs in i romanen Emma. Och här finns den stora syskonskaran. Jane Austen hade sex bröder och en syster, men i The Watsons är det i stället två bröder och fyra systrar, naturligtvis för att hon inte skrev självbiografi, utan ville tydliggöra kvinnors problematiska situation. Alla systrarna har olika personligheter precis som senare de fem systrarna i Stolthet och fördom, vilket synliggörs med ständigt lika vassa formuleringar. Även bröderna är av två helt olika karaktär: Sam, osjälvisk men fattig hårt arbetande läkarkandidat, är totalt motsatt den äldre brodern Robert, advokaten som gift sig till förmögenhet via sin arbetsgivares enda dotter, den snikna 'Mrs Robert', som finns både i två varianter i Förstånd och känsla som i början har en helt magnifika scen som beskriver hur äldste broderns hustrun lindar in sin make i ett resonemang kring svärfaderns sista önskan på dödsbädden, att sonen skulle sörja för sina systrar, att detta "alls inte" kan ha handlat om "pengar", en matkorg då och då räcker väl till kvinnor som är vana att vara sparsamma ... ungefär så. Men samma snikenhet anas även i slutscenen som avslöjar att Miss Smith vänt kappan efter vinden och övergivit Edward, och hellre blivit "Mrs Robert Ferrars".
Så även om vi bara har 57 sidor av Watsons, så är den full av möjliga intriger. När Jane Austen väl kommit till ro efter chocken kring faderns död, och en av bröderna från 1809 ordnat Chawton cottage till modern och systrarna att slå sig till ro, då hade hon gott om idéer att bena ut och nysta vidare på. Den första succéen kom 1811, Förstånd och känsla (Sense and Sensibility). Början på en omistlig flod av kreativitet...
När Austens far pensionerades 1801 och lämnade över pastoratet till sin son James, flyttade han med fru och döttrar till Bath i ett försök att finna ro i ett ekonomiskt hållbart boende. Men någon trygg och rofull pensionstid blev det aldrig. Faderns hälsa försämrades raskt. Redan i januari 1805 dog han och lämnade familjen i chock över hur hastigt alla planer omintetgjorts.
Förståeligt att Jane aldrig upplevde någon skrivro i Bath. Utan fadern blev modern och döttrarna helt utan ekonomisk förankring. Ensamma kvinnor hade ingen 'hemort' i det nya industrisamhälle som var på framväxt. Jane Austens liv blev ett paradexempel på kvinnlig skyddslöshet när bondesamhället föll sönder. Traditionellt hade släkten levt i självförsörjande grupper, där alla individer ingick oavsett skillnader i förmåga. Mat och kläder producerades på plats och fördelades.
Industrisamhällets övergång till pengaekonomi frigjorde individen, men skapade nya problem. August Strindbergs historiska berättelser som finns samlade som Svenska öden och äventyr rör sig oftast kring detta tema. Hur tvingas individen slåss med de ekonomiska lagarna? 'Det moderna genombrottet', när traditionella skyddsnät monterats ned, hur överlever då individerna på egen hand?
Svårast blev det för kvinnorna - skyddslösa utan make. Männen slogs om arbetena och ville inte ha konkurrens från kvinnor, som fortsatt fick berättigande endast som mödrar. Men innan dess måste männen arbeta ihop ett kapital stort nog för att kunna bilda familj. Där uppstår en paradox som redan Jane Austen har som tema i sina texter.
Övergången till industri, stadsliv och pengaekonomi inleddes tidigare i England än på andra håll. Där uppstod också romanen tidigare än på andra håll, möjligheten att såväl lufta de nya problemen som att roa den nya rotlösa samhällsklassen. Uppmärksamma problemen genom att skratta åt dem hellre än att sopa dem under mattan. Jane Austen skriver med bitande ironi. Hon ville definitivt roa, men sökte också sin egen överlevnad.
Manuskriptet till Northanger Abbey tillkommit alldeles i slutet av 1790-talet, och det blev också det första hon lyckades sälja, efter att ha filat på det fram till 1803. Här väcktes förhoppningen om en inkomstkälla, så hon gick genast vidare med nästa projekt, The Watsons, Men det gick trögt under de oroliga förhållanden som rådde. Inte blev det bättre av att förläggaren aldrig lät trycka Northanger Abbey. En stor besvikelse naturligtvis. Men hon måste själv ha varit säker på att den förtjänade bättre, eftersom hon senare, 1807, köpte tillbaka rättigheterna till sitt manuskript. Hon kämpade för sitt mål.
The Watsons färdiga 57 boksidor, är sprängfullt av idéer. Här finns den sjuklige fadern som hela tiden behöver stöd av sina döttrar, troligen samma fader som senare skrevs in i romanen Emma. Och här finns den stora syskonskaran. Jane Austen hade sex bröder och en syster, men i The Watsons är det i stället två bröder och fyra systrar, naturligtvis för att hon inte skrev självbiografi, utan ville tydliggöra kvinnors problematiska situation. Alla systrarna har olika personligheter precis som senare de fem systrarna i Stolthet och fördom, vilket synliggörs med ständigt lika vassa formuleringar. Även bröderna är av två helt olika karaktär: Sam, osjälvisk men fattig hårt arbetande läkarkandidat, är totalt motsatt den äldre brodern Robert, advokaten som gift sig till förmögenhet via sin arbetsgivares enda dotter, den snikna 'Mrs Robert', som finns både i två varianter i Förstånd och känsla som i början har en helt magnifika scen som beskriver hur äldste broderns hustrun lindar in sin make i ett resonemang kring svärfaderns sista önskan på dödsbädden, att sonen skulle sörja för sina systrar, att detta "alls inte" kan ha handlat om "pengar", en matkorg då och då räcker väl till kvinnor som är vana att vara sparsamma ... ungefär så. Men samma snikenhet anas även i slutscenen som avslöjar att Miss Smith vänt kappan efter vinden och övergivit Edward, och hellre blivit "Mrs Robert Ferrars".
Så även om vi bara har 57 sidor av Watsons, så är den full av möjliga intriger. När Jane Austen väl kommit till ro efter chocken kring faderns död, och en av bröderna från 1809 ordnat Chawton cottage till modern och systrarna att slå sig till ro, då hade hon gott om idéer att bena ut och nysta vidare på. Den första succéen kom 1811, Förstånd och känsla (Sense and Sensibility). Början på en omistlig flod av kreativitet...
2015-05-11
Solstaden - Tove Jansson (1974)
En vuxenbok om att åldras. Tove Janssons läsare ville ha henne kvar i Mumindalen, medan hon själv ville slippa fri, utvecklas, uttrycka något mer. I denna roman hamnar vi i en soldränkt, halvsovande pensionärstillflykt i Florida.
Tonen växer fram, alltmer omisskännlig Tove Jansson. Den lilla staden i Florida är en lika soldränkt tillflyktsort som Mumindalen, lika naggad i kanten av oro, men med en mer beständig svärta. Karaktärerna är ett varierat typgalleri av egensinniga åldringar, på vandring mot solnedgången, pendlande mellan personlig visdom och insikter om utebliven personlig utveckling.
Som belysande kontrast finns det vackra kärleksparet Joe och Linda, de enda ungdomarna i denna mumifierade stad. På en utflykt till ett stycke orörd urskog, inhägnad för att betraktas, simmar de in på förbjudet område, likt Adam och Eva i Edens lustgård. Men det är uppbrottets tid, ytan krakelerar och de rör sig åt olika håll. Lindas kärlek är inte nog för Joe. Han söker sig till Jesusfolket, i hopp om att deras entusiasm och omfamningar, ska skänka mening åt hans liv.
Gamla döva Thompson, som just uppspårats av den fru han hållit sig undan i sjutton år, fantiserar om en egen urskog, sitt eget Eden, och vandrar rakt ut i den inhägnade djungeln. I uppbrottets tid, när allt verkar förändras som mest, rullar allt vidare precis som vanligt, om än med viss förändrad rollbesättning. Rebecca Rubinstein har viljans kraft, hon vet att hon "kan vad som helst bara hon vet att hon behövs". Hon och miss Morris, tar över de gungstolar som döden nyss befriat.
Läsaren får dock erfara att verkligheten inte är given, utan skiljer sig mellan olika karaktärers intryck, det kan inte bli annat än tolkningar...
Tonen växer fram, alltmer omisskännlig Tove Jansson. Den lilla staden i Florida är en lika soldränkt tillflyktsort som Mumindalen, lika naggad i kanten av oro, men med en mer beständig svärta. Karaktärerna är ett varierat typgalleri av egensinniga åldringar, på vandring mot solnedgången, pendlande mellan personlig visdom och insikter om utebliven personlig utveckling.
Som belysande kontrast finns det vackra kärleksparet Joe och Linda, de enda ungdomarna i denna mumifierade stad. På en utflykt till ett stycke orörd urskog, inhägnad för att betraktas, simmar de in på förbjudet område, likt Adam och Eva i Edens lustgård. Men det är uppbrottets tid, ytan krakelerar och de rör sig åt olika håll. Lindas kärlek är inte nog för Joe. Han söker sig till Jesusfolket, i hopp om att deras entusiasm och omfamningar, ska skänka mening åt hans liv.
Gamla döva Thompson, som just uppspårats av den fru han hållit sig undan i sjutton år, fantiserar om en egen urskog, sitt eget Eden, och vandrar rakt ut i den inhägnade djungeln. I uppbrottets tid, när allt verkar förändras som mest, rullar allt vidare precis som vanligt, om än med viss förändrad rollbesättning. Rebecca Rubinstein har viljans kraft, hon vet att hon "kan vad som helst bara hon vet att hon behövs". Hon och miss Morris, tar över de gungstolar som döden nyss befriat.
Läsaren får dock erfara att verkligheten inte är given, utan skiljer sig mellan olika karaktärers intryck, det kan inte bli annat än tolkningar...
Dans med vit hund - Terry Kay (1990)
Terry Kay har sedan debuten på 1970-talet publicerat ungefär en bok vart tredje år, och To Dance with the White Dog är hans mest kända - bedårande ypperlig berättarkonst, som än idag går att köpa åtminstone på originalspråket. Hur än återhållsamt denna berättelse växer fram, tycks den innehålla all den trygghet jag kan behöva påminnas om, kring tillvarons villkor.
Huvudpersonen Samuel Peek är nybliven änkeman i 80-årsåldern, efter ett nära 60-årigt gott äktenskap med hustrun Cora. Hennes död lämnar honom 'halv', trots att alla deras barn ännu flockas kring honom, och i sin tisslande oro vill finnas där som stöd, så förstår de inte hur beskäftig deras kärlek framstår, hur den naggar hans egen värdighet i kanten.
Romanen hyllar författarens egen far, dennes envishet att trots krämpor klara sig själv i det längsta. Där känner jag igen min egen drygt 90-åriga far, tågan att klara sig själv. Och jag känner igen min egen oro. Samtidigt lugnar mig denna lågmälda texten, får mig att känna att saker trots allt oftast ordnar sig. Texten är en finstämt återberättad vardag med omtanke och respekt människor emellan.
Sam förstår visst vad barnen tänker och tycker, ser deras oro inför hans tilltagande ålderdom, och kan då inte låta bli att retas med deras misstro. Till exempel den vita hunden, som de i början tror är ren inbillning, han eldar på den misstron genom att klappa luften och förundras över att de inte 'ser' hunden. Hunden blir gripbar, en mångtydig symbol för verklighetens om en glidande skala av känslor, där det materiella får glida i bakgrunden. Svårmodig längtan och saknad.
Tyvärr drabbas Sam av cancer, så hans sista tid blir mer smärtsam än hans hustrus, men livsviljan finns där in i det sista.
Huvudpersonen Samuel Peek är nybliven änkeman i 80-årsåldern, efter ett nära 60-årigt gott äktenskap med hustrun Cora. Hennes död lämnar honom 'halv', trots att alla deras barn ännu flockas kring honom, och i sin tisslande oro vill finnas där som stöd, så förstår de inte hur beskäftig deras kärlek framstår, hur den naggar hans egen värdighet i kanten.
Romanen hyllar författarens egen far, dennes envishet att trots krämpor klara sig själv i det längsta. Där känner jag igen min egen drygt 90-åriga far, tågan att klara sig själv. Och jag känner igen min egen oro. Samtidigt lugnar mig denna lågmälda texten, får mig att känna att saker trots allt oftast ordnar sig. Texten är en finstämt återberättad vardag med omtanke och respekt människor emellan.
Sam förstår visst vad barnen tänker och tycker, ser deras oro inför hans tilltagande ålderdom, och kan då inte låta bli att retas med deras misstro. Till exempel den vita hunden, som de i början tror är ren inbillning, han eldar på den misstron genom att klappa luften och förundras över att de inte 'ser' hunden. Hunden blir gripbar, en mångtydig symbol för verklighetens om en glidande skala av känslor, där det materiella får glida i bakgrunden. Svårmodig längtan och saknad.
Tyvärr drabbas Sam av cancer, så hans sista tid blir mer smärtsam än hans hustrus, men livsviljan finns där in i det sista.
2015-05-01
Glitz - Elmore Leonard (1985)
Apropå dialog-mästare, så tillhörde Elmore Leonard de största. Inte konstigt att mycket av vad han skrev filmatiserades. Han började med Western-historier på 1950-60-talen, då en populär genre, varav några filmatiserades med stora affischnamn som Glenn Ford, Paul Newman, Burt Lancaster och Clint Eastwood.
Men från 1970-talet lutade han mer åt kriminalgenren, också ofta filmatiserade. Några minnesvärda filmer från 1990-talet, som vi kan se på TV än idag är Get Shorty (1995; John Travolta, Gene Hackman) och Out of Sight (1999; George Clooney, Jennifer Lopez).
Hans genombrott för den stora publiken var dock Glitz, 1985 (TV-film 1988), som jag nyligen ärvt i ett välläst exemplar. Jag har också läst hans uppsats 10 Rules of Writing (2007) där han beskriver sin strategi för att som författare vara helt osynlig i texten, och överlämnar åt karaktärerna att tala och agera. Hemingway hörde till hans ideal, även om han tyckte att denne saknade humor. Elmore Leonard är dock ofta extremt kortfattad i sina scenhänvisningar, vilket säkert flyter ännu bättre i det engelska originalet än på svenska. Men humor har han. Ett vinnande koncept. Vilket också var det som Klas Östergren vann på i Handelsmän och partisaner, såväl den flytande dialogen, som en viss svart humor. (Undrar om Östergren redan hade börjat översätta Ibsen vid det laget? Ännu en dialog-mästare)
Glitz rör sig mellan Miami, Puerto Rico och Atlantic city, i ett soligt 1980-tal. Huvudperson är polisen Vincent Mora från Miami, som efter 15 år i yrket fortfarande hyser hopp om att kunna skrämma brottslingarna till laglydighet, hellre än att skjuta ihjäl dem, varför han själv hamnar i skottlinjen. Han har alltså ett positivt sinnelag, vilket även avspeglas i hans lätthet att förälska sig.
Vincent jagas från första till sista sidan av en psykopat som mördar utan hämningar, vilket placerar denna historia i den hårdkokta genren. Men trots att turerna mellan dessa två, polisen och mördaren, väver in dem i ett nätverk av kriminella miljöer av spelsyndikat och maffia, saknar historien svärta. Det är det jag menar med 'soligt 1980-tal'. Där finns humor och ideal. Oförglömlig är den oövervinnerlige, storvuxne livvakten och f.d. fotbollsspelaren DeLeon, som inte behöver ta skit från någon utan ställer sig på Vincents sida ... i alla fall ett tag, utav ren respekt.
Men som med så mycket här i livet, efter en tid av omvälvningar, återgår livet till sina invanda cirklar. Förändring och status quo är två sidor av samma mynt.
Men från 1970-talet lutade han mer åt kriminalgenren, också ofta filmatiserade. Några minnesvärda filmer från 1990-talet, som vi kan se på TV än idag är Get Shorty (1995; John Travolta, Gene Hackman) och Out of Sight (1999; George Clooney, Jennifer Lopez).
Hans genombrott för den stora publiken var dock Glitz, 1985 (TV-film 1988), som jag nyligen ärvt i ett välläst exemplar. Jag har också läst hans uppsats 10 Rules of Writing (2007) där han beskriver sin strategi för att som författare vara helt osynlig i texten, och överlämnar åt karaktärerna att tala och agera. Hemingway hörde till hans ideal, även om han tyckte att denne saknade humor. Elmore Leonard är dock ofta extremt kortfattad i sina scenhänvisningar, vilket säkert flyter ännu bättre i det engelska originalet än på svenska. Men humor har han. Ett vinnande koncept. Vilket också var det som Klas Östergren vann på i Handelsmän och partisaner, såväl den flytande dialogen, som en viss svart humor. (Undrar om Östergren redan hade börjat översätta Ibsen vid det laget? Ännu en dialog-mästare)
Glitz rör sig mellan Miami, Puerto Rico och Atlantic city, i ett soligt 1980-tal. Huvudperson är polisen Vincent Mora från Miami, som efter 15 år i yrket fortfarande hyser hopp om att kunna skrämma brottslingarna till laglydighet, hellre än att skjuta ihjäl dem, varför han själv hamnar i skottlinjen. Han har alltså ett positivt sinnelag, vilket även avspeglas i hans lätthet att förälska sig.
Vincent jagas från första till sista sidan av en psykopat som mördar utan hämningar, vilket placerar denna historia i den hårdkokta genren. Men trots att turerna mellan dessa två, polisen och mördaren, väver in dem i ett nätverk av kriminella miljöer av spelsyndikat och maffia, saknar historien svärta. Det är det jag menar med 'soligt 1980-tal'. Där finns humor och ideal. Oförglömlig är den oövervinnerlige, storvuxne livvakten och f.d. fotbollsspelaren DeLeon, som inte behöver ta skit från någon utan ställer sig på Vincents sida ... i alla fall ett tag, utav ren respekt.
Men som med så mycket här i livet, efter en tid av omvälvningar, återgår livet till sina invanda cirklar. Förändring och status quo är två sidor av samma mynt.
Handelsmän och Partisaner - Klas Östergren (1991)
Hittade en liten pärla av Klas Östergren, begagnad hos Myrorna, som fått mig att kapitulera - igen! Jag läste nog allt han skrev på 1970-80-talet, men tröttnade alltmer på 'gubbarna'. Efter Ankar och Plåster läste jag inte Östergren på nära 20 år. Om jag bara vågat mig på Handelsmän och Partisaner, 1991, så hade jag varit tillbaka på banan.
Först suckade jag lite över att även denna bok är fylld av gubbar på dekis, alkoholens offer, medan de få kvinnorna är så marginaliserade att de blir ogripbara. Men språket är naturligtvis lysande, här ligger dragningskraften som får mig att vilja läsa vidare. Bokens 255 flyktiga sidor växer fram ur en spröd och lätt dialog, oftast av halva meningar, halvkvädna visor där inget skrivs oss på näsan.
Det här är den typ av bok som inbjuder till att läsas om igen, omedelbart, nästan innan jag hunnit till slutet, inte en motsträvig rad. Allt är bildmässiga tablåer, trots att de gestaltas av dialogen, utan alla onödiga beskrivningar.
Det nätta formatet är indelat i tre delar. Första delen (s.9-38) är ett smått obegripligt intro, tills man läst Andra delen (s.41-217), bokens huvuddel där veckan före söndagen i första delen utvecklas. Här får allt sammanhang, trots att luddigheten består, ett symptom av huvudpersonen Dan Holtens osäkerhet, en betraktare, som ser och undrar men saknar svar. Holten håller gärna liv i sin egen osäkerhet med hjälp av alkohol, precis som alla andra semesterlediga på pensionatet vid skånska östkusten. Minnesluckorna får nutid och dåtid att glida runt som uppbruten våris runt en hudlös sårbarhet. Ska den glida ner och döljas, eller knuffas upp och avslöjas?
Tidsatmosfären är en skärva ur 1980-talets yuppie-kultur, börsklippare som stoltserar med stress, via datorer, öronskärande modem och blinkande personsökare. En misstänkt bristfällig teknik på den skånska landsbygden, där tiden tycks stå stilla. Den då nya tekniken, bemött med tveksamhet, blir i backspegeln minst lika skrattretande. Via fastighetsaffärer önskar främlingarna skära guld med täljkniv, spekulerar i flyktingar från Östeuropas påbörjade upplösning, efter Berlinmurens fall 1989.
Kvinnorna är som platta klichéer, sedda ur manlig misstänksamhet, skyddad bakom avvisandets sköld. De storpolitiska bedrägerierna och fallskärmsavtalen, blir på gräsrotsnivå otrohet, skilsmässoånget, och jakten på en ny partner som 'fallskärm'.
Fram till den avslutande tredje delen (s.221-255), knutarnas upplösning. När Dan Holten får ett väntat 'fruntimmersbesök', och suckar över hennes obegriplighet, här hålls läsaren på ovisshetens halster innan vi inser att det är Holtens 7-åriga dotter, skilsmässooffret, på sommarbesök innan hon ska börja skolan. De är uppenbart att de inte träffas ofta, att barnets rollspelslekar är hennes sätt att upprätta en ny kontakt, där de lär känna varann på nytt. Hon ställer sina villkor och Holten tvingas till total underkastelse - och det är precis där min egen kapitulation inför texten blir total!
En liten pärla, en berättelse nerborrad i det lilla livet, det smärtsamma närliggande livet.
Först suckade jag lite över att även denna bok är fylld av gubbar på dekis, alkoholens offer, medan de få kvinnorna är så marginaliserade att de blir ogripbara. Men språket är naturligtvis lysande, här ligger dragningskraften som får mig att vilja läsa vidare. Bokens 255 flyktiga sidor växer fram ur en spröd och lätt dialog, oftast av halva meningar, halvkvädna visor där inget skrivs oss på näsan.
Det här är den typ av bok som inbjuder till att läsas om igen, omedelbart, nästan innan jag hunnit till slutet, inte en motsträvig rad. Allt är bildmässiga tablåer, trots att de gestaltas av dialogen, utan alla onödiga beskrivningar.
Det nätta formatet är indelat i tre delar. Första delen (s.9-38) är ett smått obegripligt intro, tills man läst Andra delen (s.41-217), bokens huvuddel där veckan före söndagen i första delen utvecklas. Här får allt sammanhang, trots att luddigheten består, ett symptom av huvudpersonen Dan Holtens osäkerhet, en betraktare, som ser och undrar men saknar svar. Holten håller gärna liv i sin egen osäkerhet med hjälp av alkohol, precis som alla andra semesterlediga på pensionatet vid skånska östkusten. Minnesluckorna får nutid och dåtid att glida runt som uppbruten våris runt en hudlös sårbarhet. Ska den glida ner och döljas, eller knuffas upp och avslöjas?
Tidsatmosfären är en skärva ur 1980-talets yuppie-kultur, börsklippare som stoltserar med stress, via datorer, öronskärande modem och blinkande personsökare. En misstänkt bristfällig teknik på den skånska landsbygden, där tiden tycks stå stilla. Den då nya tekniken, bemött med tveksamhet, blir i backspegeln minst lika skrattretande. Via fastighetsaffärer önskar främlingarna skära guld med täljkniv, spekulerar i flyktingar från Östeuropas påbörjade upplösning, efter Berlinmurens fall 1989.
Kvinnorna är som platta klichéer, sedda ur manlig misstänksamhet, skyddad bakom avvisandets sköld. De storpolitiska bedrägerierna och fallskärmsavtalen, blir på gräsrotsnivå otrohet, skilsmässoånget, och jakten på en ny partner som 'fallskärm'.
Fram till den avslutande tredje delen (s.221-255), knutarnas upplösning. När Dan Holten får ett väntat 'fruntimmersbesök', och suckar över hennes obegriplighet, här hålls läsaren på ovisshetens halster innan vi inser att det är Holtens 7-åriga dotter, skilsmässooffret, på sommarbesök innan hon ska börja skolan. De är uppenbart att de inte träffas ofta, att barnets rollspelslekar är hennes sätt att upprätta en ny kontakt, där de lär känna varann på nytt. Hon ställer sina villkor och Holten tvingas till total underkastelse - och det är precis där min egen kapitulation inför texten blir total!
En liten pärla, en berättelse nerborrad i det lilla livet, det smärtsamma närliggande livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
