En fest för livet - Ernest Hemingway (1920-talet i Paris; tr. 1964)

Ernest Hemingway, som så många andra amerikaner, inte minst de litterära, vistades i Paris på 1920-talet först som journalist, men främst för att utveckla sin prosa. Och tydligen samlade han många av sina intryck i en rad anteckningsböcker. Två väskor med sådana anteckningsböcker hade han förvarat i källaren på Hotel Ritz i Paris, mars 1928. Men tydligen glömt bort dem där, och ibland undrat över var de tagit vägen. Först år 1956, tillbaka på samma hotell, passar en person i hotellets ledning på att påminna honom. Och återfick dem och kunde därmed börja skriva sina memoarer. Alltså sent 50-tal.

En fest för livet, som i original heter A Moveable Feast, innehåller lite spridda minnen från främst Paris 1920-tal, när han vistades där med sin första fru och första barnet. En lycklig tid. Och med stor närvaro och samtidskänsla, säkert tack vare sina dagsanteckningar.  Han svävar inte på målet, och kan vara frän mot andra personer. 

Boken ger inte bara en tidskänsla - det kreativa 1920-talet - utan även en rad porträtt av de många kända namn som passerar revy. Alltifrån den godhjärtade Sylvia Beach sin humanitära biblioteksbokhandel Shakespeare & Co, till författare som Gertrud Stein, Ezra Pound med flera, och nästan främst av alla F Scott Fitzgerald, som får ta ganska stor plats. Det är nästan så jag önskar att jag läst klart fler texter av Fitzgerald, än bara The Great Gatsby, innan Hemingways bilder etsat sig in i mig. 

Men sista kapitlet förebådar en övergång från ett äktenskap till nästa, som om ett åskmoln gömmer solen. Han verkar viljelös, som om han inte vet att välja, var det sant? Hemingway dog 1961, innan boken utgavs, så den blev liggande till 1964. Då den även kom ut på Bonniers i Sverige. Och det är den jag läst. Däremot har Bakhåll tydligen gett ut en reviderad upplaga nu på 2000-talet. Undrar vad som behövde revideras? Något man redigerat bort?

Charleston - Zelda Fitzgerald (1932)

Zelda gifte sig med Scot Fitzgerald 1920, en vecka efter hans romandebut. Av Scot har jag hittills bara läst Den store Gatsby (1925), som fått klassikerstämpel. De blev snabbt gräddan av det Glada 20-talet, Jazzåldern, med den 'nya' kvinnan, befriad genom kort hår och knäkort kjol, som ville ha alla manliga rättigheter, vare sig det gällde känslolivet, att köra bil eller röka offentligt. 

De vistades också en hel del i Europa, men då knakade äktenskapet alltmer i fogarna, och Zeldas mano-depressiva läggning blev allt tydligare, och ledde slutligen till att hon ,  med de första  både i Amerika och Europa, där de vistades flera år. Efter tolv års äktenskap, som också innebar makens litterära framgångssaga, utgav Zelda sin enda roman, Save Me The Waltz (1932), med den svenska titeln Charleston - 20-talets mest karakteristiska dansstil. 

Det är en relativt kort roman, så jag trodde att den skulle vara snabbläst, men icke. Romantexten är mycket kompakt, och ger läsaren en hel del att processa. Man kan se texten som den 'terapi' den sägs vara, eftersom Zelda vräkte ur sig texten på sex veckor, när hon befann sig på mentalsjukhus i Baltimore. Först kan tanke uppstå att texten skulle behövt mer redigering, för att bli begriplig. För det är först svårt att gripa tag i ordflödet, som rusar emot läsaren, i charleston-takt, med flaxande kickar åt alla håll. 

Huvudperson är den unga flickan Alabama, född i sydstaten Alabama (precis som Zelda), och romanen är hennes uppväxt och giftermål med konstnären David Knight, ca 1920. Så möter vi det 'glada 1920-talet' genom en ung kvinna, en strid ström av mer eller mindre lösryckta repliker, svårgripbara. Och med tiden hennes enorma besvikelse av att hamna i kulissen av makens berömmelse - alltså en skuggbild av Zelda och hennes make, författaren. I romanen är maken David firad konstnär. 

De lever i ett upphaussat tempo, som i charlestone-dans, men med alltmer påklistrad glädje. Därför upplevde jag genast den svenska titeln som perfekt (jag har lite svårare att svårare att fatta underbetydelsen i original-titeln,'Save Me the Waltz'). 

Ju mer jag tar in av texten, desto mer framstår den som ett modernistiska konstverk. Rivstarten med alla ihopklippta scener, repliker kors och tvärs, från alla och envar, som jag inte alltid vet från vem (utan förklaringar), associerar jag till just modern konst, som 1920-talets collage-teknik, hos konstnärer i Europa, men också överhuvudtaget kubistisk konst i samtiden. Jag tror att detta är ett mycket medvetet val av Zelda, och inte ett tecken på att hon 'inte hunnit redigera'. Men som med all ny konst, kan det vara svårt att få läsare och betraktare att fatta galoppen. och här är det verkligen'galopp-fart'. 

Tills Alabama med make och liten dotter hamnat i Paris, äktenskapet knakar alltmer i fogarna. Hon söker förtvivlat efter ett eget uttryck för sitt skaparbehov. Balett blir halmstrået. Det frenetiska tränandet ska ge balans. Träning som späkning, tar lektioner av en rysk f.d. ballerina, trots att alla säger att hon är för gammal. En kamp mot tiden, mot kroppen, som alla säger ska formas från barnsben för att uppnå 'idealet'. Och allt leder till intet. Men i ensamheten i träningslokaler får hon tid att tänka, det är då texten tycks sakta ner, bli mer gripbar.

Sjukdom, blodförgiftning via ständiga skavsår, skadar  Alabamas fötter. Samtidigt som hennes far närmar sig döden, så de återvänder till USA. Och när dödsboet töms uppväcks minnen. Alabama säger i slutet: "Jag slår ihop allt som jag har försett med etiketten 'det förflutna', och när jag tömt denna djupa reservoar som en gång var jag, är jag redo att gå vidare". - Så kan man se boken. Ett collage av minnen, lånade ur deras liv och tid. Alltså ett konstverk i collage-teknik.

Men på näst sista sidan skriver hon om frisyrer. "Så hon klippte en frisyr i enlighet med den ena konstnären efter den andra, till hon kom till kubisterna och kamouflerade skallen."

Där står slutligen, svart-på-vitt, den kubism jag kände i texten. Den konst-stil som hjälpte henne att kamouflera bokens djupare innehåll till ett konstverk, som både visar fram och döljer författaren. 

Så nog är det storartat. Men samtiden förstod inte. Fler romaner blev det inte. Så hon skrev pjäser, men de refuserades. Hon övergick till att måla, Scott ordnade en utställning, men kritiken var fortsatt obarmhärtig. Kreativa kvinnor, var antagligen ännu alltför modernt för att accepteras.

NP 1930 - Sinclair Lewis

 "för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor"

År 1930 gick Nobels litteraturpris för första gången till en amerikan, Sinclair Lewis (1885-1951), född i Minnesota. Svenska Akademin prövade en ny policy för urval av pristagare. Eftersom Nobels testamente föreskriver att priset skulle gå till den som "gjort mänskligheten den största nytta", börjande man 1930 tänka att det innebar författare med större läsekrets än poeter, författare som nått till många 'vanliga' läsare, alltså främst med romaner, inte poesi. Och författarna skulle vara aktiva i samtiden. 

Sinclair Lewis passade som hand i handske. Hans lättillgängliga beskrivning av  den amerikanska medelklassen hade från 1920 oväntat blivit en bästsäljare. Själv var han född i ett litet samhälle med endast 3000 invånare, och fick i sitt skapande stor  användning av sådant småstadsliv, så utbrett med världens utveckling på 1920-talet.   

Efter universitetsexamen från Yale 1908, skrev Sinclair Lewis tidningsbidrag fram till första seriösa romanen 1914. Men det stora genombrottet blev Main Street (1920), som jag läst på engelska. Den roade mig enormt, liksom den vann oväntat stort genklang hos sina samtida läsare. Redan första året sålde den i 300.000 ex, och nådde andra året upp till 2 miljoner sålda ex. Överallt debatterades innehållet, den satirisk exposé Sinclair Lewis skapat av amerikanskt småstadsliv, och och det småborgerliga livets frustrationer. Den hemmiljö han både älskade och hatade. 

Skulle man känna sig förolämpade av fränheten i kritiken, eller var det skönt att alla instängda känslor släpptes ut? Skriva kunde han i alla fall, drog in läsarna i historien, alla detaljerade observationer och hög språklig kvalitet. En av höjdpunkterna med att läsa hans text på engelska är hans enkla men effektiva sätt att förmedla olika  personers skilda sätt att uttrycka sig. Både dialektalt och olika invandrares språkliga egenheter. 

Kvaliteten ledde till att man rekommenderade Main Street att belönas med Pulitzer-priset. När han ändå blev förbigången, till förmån för Edith Whartons The Age of Innocence, utbröt högljudda protester. 

Inte heller Lewis' nästa roman, Babbit (1922) vann Pulitzerpriset, så när han väl fick priset 1925, för Arrowsmith (som jag inte läst), avböjde Lewis avmätt, och gjorde det med öppet brev till alla tidningar, så att ingen skulle missa det. En stolt man, men redan 1930 fick han Nobelpriset - ett rejält plåster på såret - och hans rykte säkrat. 

Så det är klart att jag ville läsa och begrunda. Main Street, den amerikanska huvudgatan omkring vilken småstäderna växte fram, symbol för medelklassideal om tillväxt och framgång. Romanen är en diger lunta, en gediget genomförd detaljerad text, som trots stundtals tröga avsnitt ändå ger ett lysande helhetsintryck. Relationerna är huvudtemat. I staden, samhället. I den lilla orten vaktar alla på varann, skvallrar, fördömer. 

Huvudkaraktär är Carol, en modern kvinna, föräldralös från 11 år, har hon blivit självständig. Som dotter till en domare har hon alltid tagit sin privilegierade ställning  som självklar, liksom sin möjlighet att få studera på universitet. Vad hon ska studera ligger dock mer på ett drömplan, än i det praktiska. Hon känner en dragning till det konstnärliga, och drömmer om att 'designa' hela samhället, göra något vackert för folk att bo i och vara stolta över. Men efter ett visst velande väljer hon att bli bibliotekarie. 

Carol får en tjänst i den lite större universitetsstaden. Hon är fri och självförsörjande, men kanske lite ensam, och lite frågande kring var hennes kreativitet ska få sitt utlopp. När hon fyllt 24 år, blir hon bekant med läkaren Will Kennicott, tio år äldre, från den lilla staden på prärien, Gopher Prairie, som Will lovordar, och hon börjar åter drömma om att få designa ett samhälle, fräscha upp dess befolkning. Will hade genast fastnat för Carols energiska entusiasm, så de gifter sig. Men Carol blir genast besviken på Gopher Prairie, med bara 3000 invånare, som alls inte vill gripas av alla hennes idéer. De har det ju så bra, vem tror den där Carol att hon är?

Carol känner sig instängd och förtalad. Hon som drömt om att utveckla en småstad, velat inspirera till vackrare byggnader, få folk att rycka upp sig, bli färggranna, konstnärliga. När hon bjuder till team-partys, blir de inbjudna mer chockerade än roade av lekar och maskerad. Hon startar en amatörteatergrupp, men inget kan de enas om, och energin pyser ut. Carol möter motstånd, förtal, blir utskrattad. Ändå är texten entusiastisk, med mycket jag kan fnissa åt kring mänskliga brister. Carol vill inte ge upp, det är gott gry i henne, om än inte så realistiskt. Hon vill inte vara realist. Hennes liv ska byggas av drömmar. - Idag skulle hon väl ha agerat 'influencer' på internet. 

Jantelagen finns överallt där människor umgås. Carol revolterar mot moraltanter och manlig självgodhet, allt som kväver ungdomlig livsvilja. Huvuddelen av historien tilldrar sig på 1910-talet. ute i världen pågår krig och revolution, men i Gopher Prärie går livet vidare i samma hjulspår. Krig är inte för dem. Men sista krigsåret, när USA går med i första världskriget, flammar patriotismen upp ett kort tag. 

Som svensk roar det mig ofantligt att trakten är så full av 'svenskar', invandrade bönder och hantverkare som hamnat just i Sinclair Lewis Minnesota. Även om de konstruerade namnen ofta låter mer dansk-norska än rent svenska, så har han i 'svenskarnas' repliker skrivit in våra uttalsproblem i engelska. 'Ya' svarar de (inte Yes) och alla engelska J (som ska uttalas 'dj') skrivs Y eftersom svenskarna inte får till uttalet. Han skriver också V för alla W, osv. Även andra nationaliteter far förbi, några obegripliga tyskar, som i slutet får bli syndabockar under kriget. Men även amerikanskt talspråk skrivs ut i dialogerna på ett härligt levandegörande sätt. 

Carol har moderna globala ideal, hon är en drömmande revolutions-romantiker, med bohemisk konstnärlighet som ideal, men det är ont om det i småstaden. Hon längtar till större städer på Östkusten, ja ända till Europa. Hon blir vän med svenskar, ser inte ner på dem för att de jobbar som pigor eller hantverkare, så som den övriga medelklassen gör. Hon tycker om frispråkigheten på gräsrotsnivå, och blir på socialromantiskt vis vänskaplig med sina svenska pigor, vilket grannarna också hånar henne för. Ofta måste hon dock klara sig utan hushållshjälp, och har hela tiden svårt att stå ut med hemmafrulivet, för när hon gifte sig gav hon upp bibliotekstjänsten, som ärligt talat redan hade stagnerat. Inte heller står hon ut med skvallret på 'fruarnas' bridge-kvällar.

Det stora temat i boken är Carols vanmäktiga kamp mot förstockelse och fördomar. Men texten har också en mängd iakttagelser, små och stora ögonöppnare, som t ex att de soldater USA skickar till Europas skyttegrav - i alla fall från Gopher Prairie - främst är svenskar och tyskar, relativt nya invandrare, bönder, hantverkare. Den etablerade medelklassen sitter orubbade. Överhuvudtaget ger texten en ingående känsla för hela samhällspyramiden i USA, olika åsiktsriktningar, ofta förmedlat i lättsamma dialoger. 

Människors relationer är lysande återgivna, både detaljerat och ändå halvkvädet. Missförstånden uppstår hela tiden mellan olika temperament som hela tiden stöts mot varandra. Sinclair Lewis kan sitt samhälle innan och utan, hur medelklassklicken (dvs de som är Main Street) håller koll på varandra, via det eviga skvallret, som Carol inte kan acceptera, men itne vet hur hon ska ta sig ur. Igenkänningsfaktorn är självlysande. Texten känns så modern, som om den hade kunnat vara skriven idag. 

Ett huvudtema är äktenskapet mellan Carol och Will, den strävsamme läkaren i småstaden, som måste klara sig med enkla medel, och stå redo att rycka ut dygnet runt. De är motsatser, romantiska ideal ställs mot pragmatik. Texten känner med båda parter, vi kan förstå båda sidor av myntet, ingen är fel, bara olika. Äktenskapets vara elelr inte vara, inget är stillastående, allt förändras, livets väg ger insikter, bit för bit, blir allmängiltiga. Försök till försoning, att brottas med inre skuggor, allt utan att någon ger upp sin 'personliga kamp', eller sin integritet. 

Boken har även gripande bipersoner, som den mer reforminriktade Vida, i kontrast till vilken Carol känner sig 'revolutionär'. Eller den svenska farmarsonen Erik Valborg, också drömmare, som valhänt försöker skapa om sig själv efter en egen idé om den 'amerikanska drömmen', men blir pikad för sitt 'kvinnliga' skrädderiarbete, och av andra män kallas 'Elizabeth' för att han klär sig i moderna androgyna kläder, och bryter av från normen. Carol känner igen sig i hans konstnärsdrömmar, sympatiserar och vill haka på. Men det underlättar inte, utan leder bara till mer problem. 

Ja, det är en mycket rik text, som väver frammänskligheten symboliskt i det lilla, fullt igenkännbar än idag, överallt. Med betydligt många fler teman och trådar än jag nämnt här. 

Som bibliotekarie, är Carol väl insatt i litteratur, till exempel läser hon John Galsworthy, och försöker propagera för honom. Det roar mig, för Galsworthy kom också att få Nobelpriset, bara två år efter Sinclair Lewis. 

Återkommer nu till frågan om det var rätt eller fel att Lewis inte fick Pulitzer-priset för detta mästerverk? Det är helt klart en roman i nobelprisklass, så när jag genast efter Main Street, läste Edith Whartons Age of Innocence, för att jämföra, tog det mig några kapitel, där jag hade svårt att komma in i Whartons text, för den var så uppenbart en tillbakablick till en gammal tid, 1870-talet, när den ekonomiska eliten i New York, stod på höjden av sin egenkärlek. Vilket tråkade ut mig, som boktema. Däremot är Wharton rent språkligt lika skicklig som Lewis, och drog snart in mig i texten, utan att släppa taget, ända till sista ordet, och då äntligen kom en förlösande dialog mellan tar och son, ett par årtionden senare, när det gamla samhället skulle skakas om. Hur som, jag föredrar Sinclair Lewis, för entusiasmen, och ett hopp om något positivare, jämfört med Edith Whartons pessimism. 

Nästa stora roman av Sinclair Lewis är Babbitt (1922), vilket är huvudpersonens namn. Också detta är en roande samhällskritik, något vassare än Main Street, för här slår han uppåt, och mot dubbelmoralen. Centraltema är den stressiga amerikanska drömmen,  som leder medelklassen att sträva uppåt, försöken att nå högre, och därmed tvingas att slå nedåt. 

Babbitt, den lille mannen, den medelmåttige antihjälten, som hela tiden vänder kappan efter vinden. Han är förstående åt båda håll, kan inte bestämma sig, ljuger för sig själv, kämpar fruktlöst mot sina inre demoner. På i stort sett varenda sida säger han både ja och nej till samma sak. Naiviteten gör att det är lätt att sympatisera med George Babbitt, samtidigt som det är frustrerande att hela tiden upptäcka hans 'blinda fläck', t ex att gå med på att göra gråsonade deals under bordet, 'trots att det stör honom', samtidigt som han skenheligt fördömer andras oegentligheter. Och så vidare i all oändlighet. 

Vi får först lära känna Babbitts dygn, för att lära känna honom, från att han har svårt att vakna på morgonen, till han försöker somna på kvällen, sedan fortsätter vi att följa hans liv under två år, 1920-22, där satiriseras medelklassens förhållande till alkoholförbud och ekonomiska och sociala problem och politiska påtryckningar. Babbitt åtar sig allt han kan för att försöka skaffa mer pengar, tills han plötsligt undrar varför? Undrar om allt är meningslöst, äktenskapet knakar i fogarna, för vad? Vad är meningen? Han försöker revoltera, men fruktlöst. 

Hela berättarstilen är rakt på sak, lättläst, gestaltandet av den lille anti-hjälten och amerikansk medelklass 1920-22. Mellanlagret, lakejer åt den ekonomiska överklassen, men skild från underklassen. Babbitt hade gärna velat vara lbieral, och sympatisera med humana människor, för humana arbetsvillkor, men han lyckas inte hålla sin kappa i styr för påtryckningar, från mer militanta grupper. 

När Babbitts egen son i slutet går emot konvenansen och gifter sig 'alldeles för ung' och hoppar av college-studierna, så medger han att han praktiskt taget i hela sitt liv aldrig gjort vad han själv velat, och ändå aldrig gjort mer än hankat sig fram. "Jag känner faktiskt en sorts hemlig glädje över att du visste vad du ville och gjorde det. De där ute kommer att försöka tvinga dig och tämja dig. Säg åt dem att dra åt fanders. Jag stöder dig. Ta ditt fabriksjobb, om det är det du vill."

Något Sinclair Lewis är lika bra på i båda dessa böcker jag nyligen läst, är det trovärdiga skildrandet av äktenskapliga relationer. De är mänskliga, med sina problem, men också sin samhörighet. Man kan växa samman, även via problemen. Så även om Main Street är min favorit, medan många andra påstår att Babbitt är bäst, så är båda mycket mänskliga gestaltningar, och mycket värda att läsa, än idag. Inte minst för att ironin är skicklig och ofta får mig att fnissa åt eländet. 

Nu har jag hittat ännu en av hans romaner, denna gång i en ganska ny svensk översättning, Sånt händer inte här. Han skrev den 1935, alltså när Hitler och Stalin, tagit makten här i Europa. Och boken lär leka med hypotesen att samma sak skulle hända i USA. Det låter som en spännande samhällssatir. Men jag ska vänta lite med att läsa den, för den skrevs fem år efter Nobelpriset, så den ska jag läsa när jag är klar med min  läslista för 1920-talet. Men jag ska definitivt läsa den, den ligger och väntar. 

Farmor och Vår Herre - Hjalmar Bergman (1921)

Jag trodde att jag hade läst den här romanen, för många år sedan, men verkar ha förväxlat två titlar, för det var en annan farmor på väg mot Sankte Per. Men nu har jag i alla fall läst Hjalmar Bergmans Farmor och Vår Herre, och efter den texten är hon svår att glömma. Hela historien tilldrar sig under en enda dag, Farmor Agnes Borcks 78-årsdag. Boken har två delar, varav den första är längst och rör sig i Farmors egna tankar, alltifrån förväntningar om att bli överraskad av sina barn och barnbarn, till alla avgörande händelser alltsedan barndomen. Denna dag tänker hon sälja sitt stora Borckska hus och dela pengarna med sina barn. 

Hon för dialog med sina inre röster, och kallar dem Vår Herre, som hon tagit många nappatag med livet igenom. Det är svårt att inte känna med den gamla kvinnan och hennes sega inre kamp. Visst är hon barsk och kritisk, men också stolt över sitt förstånd och sin rådighet. Gärna berättar hon anekdoten om hur hon som 16-åring beslöt räkna innehållet i sin sparbössa, och hennes far knekten ser det och tar pengarna ifrån henne. Eftersom dottern är hans är pengarna hans. Men Agnes tar genast hjälp av länsman för att få sina pengar tillbaka. När Vår Herre, en inre kritisk röst? mot slutet menar att pengarna var hennes fars, då har jag svårt att hålla med om sensmoralen, att man inte ska sätta sig upp mot sin far, sin Herre. Behövdes pengarna till något viktigt, eller tog han dem för sitt eget nöjes skull? Agnes fick tillbaka dem, men kasts samtidigt ut ur hemmet och får därefter klara sig själv. 

På ytan är Farmor och Vår Herre en historia om otillförlitligheten i minnen, hur olika personer kan se olika på samma företeelser och händelser. Allt ses genom Agnes osäkra minne, så någon objektiv sanning får vi aldrig ta del av. I den avslutande delen har Agnes tre medelålders barn kommit, så alla kan gå med till banken och få sina huspengar. De kom utan sina barn, utan överraskning. Och alla ifrågasätter Agnes förstånd och minne. Varför? Håller gumman på att bli senil? Agnes undrar ibland, men återvänder alltid till anekdoten om hennes rådiga förstånd. 

Minnet kan svikta på gamla dar. Synvinklar skiljer sig. Det hon tyckte att hon gjort bra, får mothugg. Agnes förstånd får sig en törn. Ljuger hon för sig själv? Eller är minnen alltid illusioner vi skapar oss? Att bara se vad man vill se? Att medvetet glömma det osköna i livet? Eller en vilja att svärta ned andra för att må bättre själv? För mig blir sensmoralen att ingen sitter inne med hela sanningen. Alla är olika, även inom samma familj, och har olika erfarenheter och synvinklar. 

Men en överraskning får Agnes. Barnbarnet Nathan återvänder. Sorgebarnet, rebell och lögnare, oäkta son till favoritsonen Gabriel, som dog tidigt i lungsot. Nathan slängde hon ut när han stulit smycken från juveleraren i grannhuset. Trots att han lämnat tillbaka allt, och ansågs förlåten av guldsmeden. Farmor stod inte längre ut med hans lögner. Eller är det skuggan av hur hon själv slängdes ut i unga år?

De återvunna pengarna från sparbössan (det 'roade' länsman att hjälpa flickan) inledde Agnes ekonomiska framgångar, hennes klassresa från soldattorpet, till giftermålet med den borgerligt välbeställde Jonathan Borck, som just låtit bygga sig ett ståtligt hem. Fastigheter är vuxenlivets sparbössor. Sedan maken har dött och huset blir för stort och tomt, vill Agnes dela det med sina barn och barnbarn. Hon vill inte bete sig som sin far, och vill motta sina barns tacksamhet för pengarna.  

Under den lättlästa ytan finns det många djuppsykologiska symboler. Viktigast är Borcks fastighet. Den är inte bara sparbössa. Skaparen, byggmästare Grundholm, hade en egenhet, alltid finner man något konstruktionsfel i efterhand, mer eller mindre dolt. I Borcks hus, som först verkade perfekt med sina 22 rum, upptäcks ett centralt tomt utrymme på 28x12 (meter eller fot?). Det saknar fönster, ljus, ventilation. Dörren leder bara in i mörker. En skamfläck, eftersom det saknar funktion. 

Vid den tiden tjänade Agnes piga hos Grundholm, och träffar genom honom ungkarlen Jonathan Borck och får en visning av nybygget. Hon frågar genast vart dörren leder, och Jonathan kastar genast ur sig att det kan bli Skamvrå åt hans framtida barn. Agnes brast genast ut i hejdlöst skratt, åt den tokiga idéen. Men det verkar som om det skrattet ledde till frieri och giftermål. Jonathan hade epilepsi och därför svårt att hitta en maka, men Agnes tackade ja av ekonomiska skäl. 

Fastighetens skamvrå döljer också Agnes inre mörker, det undermedvetna, svart och skrämmande. Nästan onåbart. Allkärlek och passion uppslukas i det tomrummet. Byggmästaren, Skaparen, kan sägas vara ansvarig för det omedvetna. Grundholm var en pilsk arbetsgivare, som Agnes fick använda list för att hålla ifrån sig. Knep för att klara sig undan alla inviter. Känslorna fick stanna i det omedvetna. Hon hade redan en fästman, Axelsson, när Borck friade. Han stannade ändå lojalt hos henne livet ut, som dräng. Strikt platonskt, i hierarkiskt samarbete. Han förstod hennes ekonomiska skäl. 

Trots att Agnes skrattat åt idén med skamvrå, brukade hon stoppa in sina barn där. Och då ser jag mörkret som en livmoder, att hålla kvar dem i det längsta. Rummet blev till en rad fantasier för barnen, de skapade myter om en huvudlös man som skulle ligga i någon vrå och hålla liv i deras fasa. Nu på gamla dar talar de om att deras far brukade släppa ut dem i smyg. Och sina egna barn håller de borta från Farmor. Alla utom barnbarnet Nathan, han var för busig. Honom gick farfar in till, med godsaker och satt där i mörkret med honom. Nathan som fått ärva hans epilepsi.

Agnes vägrade alltid låta sig skrämmas. Barnbarnet Nathan däremot fylldes av det, och trots att han blev ohjälpligt rädd av sig, blev det också hans 'räddning' efter att ha slängs ut av sin farmor, gick han inte under som alla förväntat sig, utan fick en lukrativ karriär som clown i Amerika. Men det gläder inte Agnes att han inte kommer krypande som en luggsliten förlorad son. Nathan ville visa vilken 'karlakarl' han blivit, vilken framgångsman i dubbla pälsverk, men misslyckas och blir utslängd igen av Agnes. 

Farmor är van att vara omgiven av tiggare, som hon får vara nådig mot. Grundholm hade slutat som matfriande tiggare. Nathan förstår och byter kläder med en tiggare. Hans karriär och stora dollar-gager är trots allt tvetydiga, då det främst är epilepsin och de nervösa tics han drabbas av i rädslan, som fått publiken att skratta hejdlöst. Ja, det är en dyster historia, inga spår av den humor vi brukar hitta hos Hjalmar Bergman. Snarare blir man bekymrad över människors kyla. 

När jag läst Hjalmar Bergmans bre, utgivna i fyra digra band, pratar han sällan om sitt skrivande. Men just åren 1920-21 brevväxlar han dock med regissören Victor Sjöström, där det pratas en hel del om synopsis för filmindustrin. Man anar filmens påverkan. Bland annat anar jag Chaplin bakom en kommentar om en 'dum guldgrävare' som blir lurad i en film. Bergmans dialoger har det alltid varit fart och driv i, som gjort för teater och film. Agnes inre dialog är högsta romankvalitet, men svårt att gestalta på film. 

Texten kan kännas 'gles', den blir lättläst, men efteråt anar man att alla luckor, allt som undanhålls, är ett medvetet stildrag. Vi läser snabbt en god historia, på ytan, med utmejslade karaktärer. Men det går alltid att hitta djupare lager av allt tydligare mångbottnade symboler. Och med tanke på Bergmans senare roman Clownen Jac, kan han redan ha börjat tänka på sig själv som författare, i Clownens förklädnad. 

Romanen är väl värd att läsas om. Och innehåller betydligt mer än det jag lyft fram härovan. Temat med otillförlitliga minnen och olika synvinklar på samma händelseförlopp, kan också hänsyfta till skapandet i sig, det arbete som författare dagligen ägnar sig åt att klura kring. Byt ut några ord, några rader, och genast förändras alla förutsättningar. Läsaren kan välja att tolka det djupare, eller bara skratta åt det. Men någon komedi är inte den här romanen. Bergman börjar få en allt mörkare svartsyn på livet. 

Farmor Agnes Borcks tycks i slutets självrannsakan uppnå djupare insikter, om sitt ekonomiska maktbegär inte minst, när samvetet påpekar: "Det konstiga med dig är att den du håller av, ska vara din hund.".  

Ett vackert citat ur boken, dubbelbottnat: "Gud är god mot dem som älska. Han har tänkt på dem från begynnelsen. han har skapat två världar : den ena för dem, som älska, den andra för de andra."

The Age of Innocence - Edith Wharton (1920)

 Eftersom jag nyligen läste Main Street av Sinclair Lewis, som jag verkligen uppskattade på alla sätt, och fick veta att den boken inte fick 1921 års Pulitzerpris, som många rekommenderat boken till, utan förlorad till The Age of Innocence (Oskuldens tid), var jag extra intresserad av att se om jag håller med. Pulitzers Romanpris utdelades första gången 1918, Tredje gången priset utdelades gick det alltså till Edith Wharton.

Båda romanerna utgavs 1920, och Main Street behandlar sin samtid, 1910-talet och kändes modern, med an Age of Innocence, i stället var förlagd till 1870-talet, en svunnen tid med den sysslolösa överklassens meningslösa liv. Fasta konventioner, en total brist på kommunikation, eftersom alla regler gör att verkliga känslor och behov måste förtigas. Rädslan att bli utesluten, gör att de flesta följer alla oskrivna regler. Därför pågår livet i tysthet, utifrån förutfattade meningar.  

Varför vann Whartons roman Pulitzerpriset i stället för 'Main Street' av Sinclair Lewis? Kanske för att den är så elegant skriven, med roande satir, flyter skickligt, med många snabbt skissade porträtt, och underfundig klarsyn. Båda romanen berör mobbning, när grupper försöker utesluta dem som inte passar in i konventionerna. De misshagliga som inte följer reglerna.  

Vissa formuleringar här och där i Age of Innocence känns bekanta. Har jag läst boken någon gång för länge sedan? Eller har jag sett filmen? Jag hittade klipp på Youtube och känner inte heller där igen något. Alltså tyder det på att boken inte kändes viktig för mig när jag var ung. Jag tror inte på förälskelsen mellan Newland och Ellen, den dimper ner i Newland Archer. Kärlek vid första ögonkastet är svårt att motivera i text. Dessutom förefaller mig Newlands fästmö/fru May är närmast otäck i sina hemliga intriger. Jag föredrar 'Main Street', som rör hela samhällsstegen i en småstad, med betydligt större värme, i synnerhet i huvudpersonernas äktenskap - och hur det utvecklas trovärdigt.

Ändå dras jag lätt in i Whartons roman, satiren är fyndig och elegant. Och i sista kapitlet förflyttas vi hastigt 26 år framåt, till ca år 1900. Och Newlands son Dallas retas med sin far, säger att 1870-talet, det var ett 'sjukhem för döv-stumma' (elakt!). Nu plötsligt finns bilar, telefoner, elektricitet. Den konservative, hederlige, naive Newland som stannat i äktenskapet bland sina plikter, ser med både förundran och tacksamhet på hur hans tre barn förändrar allt, framtiden rör på sig. 

Newlands liv blev trots allt ett bra liv, när han fick tre barn att älska. Barnen gav mening åt livet, barnen lös upp den förgyllda bur som äktenskapet innebar på 1800-talet - om man hade pengar nog att ta hand om dem. Och år 1900 har barnen börjat bryta ner alla skrankor, så framtiden kommer att se annorlunda ut, än den drivhusträdgård han själv fått leva i. Vilket Newland nästan kan acceptera, via sina barn.

Perspektivet växer. Förälskelsen Ellen-Newland, var nog trots allt antagligen ensidigt Newlands egen, hans överlevnadsstrategi. Ellen gav ju aldrig efter, och när sonen vill sammanföra änklingeln Newland med Ellen 26 år senare, då håller sig Newland undan, för att slippa slå hål på sina drömmar. 

Äktenskap som uppoffring? Ja, livet är betydligt mer komplicerat än att bara finna sin drömförälskelse. Samvaron kräver ständiga kompromisser. Livet är en skola. Det visste Edith Wharton. 

Min bokvärld - Kerstin Ekman (2023)

 En vacker bok, med nära nittio illustrationer insprängda i texten - utan kommentarer - som förhöjer texten. Kerstin Ekman är en stor berättare, men också i synnerhet en bildmänniska. Hon berättar hur hennes texter börjar som en bild, som stiger upp inom henne, och som sedan växer till en berättelse medan hon funderar över bildens betydelse. 

I många av hennes böcker beskrivs konstverk med ord (s.k. ekfraser), och i dessa finns nycklar till texten. Det är det jag alltid fastnar för, att orden skapar bilder i mig. Inte bara beskrivningar man vill hoppa över som meningslösa, utan verkligen bilder som ger ett extra djup åt texten. Nyligen läste jag Maria Schottenius bok om Ekmans berättarkonst, där hon dessutom på ett djupare plan funnit mandalor (Jfr CG Jung), utlagda i texten.   

Vid första anblicken kan 'Min bokvärld' ses som Ekmans referat av tjugofyra litterära verk, men hon nämner än fler som exempel kring en rad tankar/erfarenheter. Hon lämnar inte ut sitt privatliv. Detta är böcker hon gärna läser om och studerar. Hon visar på hur viktiga berättelser har varit för henne i livet. Och däri finns subtila nycklar, precis som i konstverken i hennes texter, om livet som författare, om tankevärldarnas och bildernas betydelse.

Och hon försvarar författare mot kritik som blandat samman liv och text. En jag-berättad text behöver alls inte vara biografisk, hur än mycket man lånar ur sitt liv. (Jfr En stad av Ljus.) Å andra sidan kan man som Sara Fabricius, döpa om sig till Cora Sandel och skriva om flickan Alberte, för att så dölja det som ligger alltför nära det egna hjärtat. Och i texten om Emily Brontë, protesterar hon mot påståendet att den som författar 'tar' personer för att porträttera dem. Något Ekman själv drabbats av.

"Som om författare vore tjuvaktiga och berövade människor något. När man säger så förutsätter man ju att det inte finns någonting som heter fantasi." (s.130)

Som författare "... tar man inte. Man får. Det blir levande inom en. Jag medger att sådana människor som vi har nytta eller nöje eller till och med känner skräck när vi hämtar flagor och glimtar ur minnet av våra upplevelser. Vi bygger ihop det med våra fantasier som får liv inom oss." (s.131)

Nog tar minnesflagorna förunderligt liv i Ekmans verk. Och i den här boken om andras böcker, hittar jag ändå flagor, som att farmor sålde godis på torget, att en lärare envisade med att prygla tre av pojkarna i klassen gång på gång, med mera. Det är klart att sådana känslomässiga upplevelser vill hitta in i berättelser även om allt pusslats om till en påhittad karaktärs liv. De visar på människors livsvillkor

Våra mänskliga upplevelser är allmängiltiga. Som de tidningsartiklar som spreds över världen efter andra världskriget. med bilder från koncentrationslägrens offer. De gömdes undan för Kerstin, som då var 12 år. Hon letade fram dem för att få läsa serierna. En erfarenhet hon använt i en roman. Samma sak händer i Elsa Morantes roman 'Historien', då en 3-4-årig pojke (i Italien) ser sådana bilder. Det betyder inte att de lånat från varandra, eller att karaktärerna i böckerna är biografiska, men en allmängiltig upplevelse är det på flera plan. 

Hur som, 'Min bokvärld', är en bok väl värd att läsa, om man vill se världen genomlyst av skarpa inkännande hjärnor. Många av böckerna har jag läst och blir sugen på att läsa om. Några står redan i mina hyllor och väntar på sin tur i mitt läsliv. Kerstin Ekman visar på betydelsen av böcker för oss boksynta. Och som den naturvän hon är, märks det att hon ofta lutar mot böcker där författarna ser och respekterar naturen. Och protesterar mot de kritiker som gärna hoppar över naturbeskrivningarna. 

Små gudar : Skivvärlden 13 - Terry Pratchett (1992)

 Tredje boken från Skivvärlden jag läst. Den här gången en fristående historia på tema 'religion' och trossatser av olika slag. Själva grunden för skivvärlden är att den jorden är platt och uppbärs av en enormt stor sköldpadda som simmar genom universum. Men i just den här historien, befinner vi oss i Omnia, där prästerna ännu tror att världen är ett klot som snurrar runt solen, och säger sig dyrka guden 'Om'. Omnia styrs av ett hierarkiskt prästerskap, som liknar det mesta ur historiens förtryckande religioner, med (in)kvisition och tortyr i arsenalen. Den stora guden Om har dock krympt ihop till en mycket liten maktlös sköldpadda, eftersom nästan ingen egentligen tror på guden längre.

Som alltid lyckas Pratchett baka in det mesta inom 'ämnesområdet' i sin skapelse i Skivvärlden. Eftersom det är 'fantasy' så känns det mesta som medeltid, även om vi även får besöka filosofer som liknar antika greker. Det mesta rör dock maktkamp och krig mellan män, hierarkier på religiös grund. Och filosofiska tankar kring tro, av alla typer. Det är underfundigt. Men egentligen inte så roligt. Ämnet är för allvarligt. Det är mycket 'patos' i berättelsen. 

Men det finns inte en enda kvinna så långt ögat når. Bara präster, munkar, vakter, militärer. Och gudar så klart. De är viktiga. Frågan är varför gudar är viktiga? Och hur tro uppstår och försvinner. 

Att det inte finns några kvinnor med får mig att tänka på George Merediths essä, "An essay on Comedy and the uses of the Comic Spirit", en föreläsning han höll 1877, och som jag läst tidigare i år.  I den påtalar Meredith behovet av kvinnor, som på jämställd fot vågar säga vad de tycker - för att komedi skall uppstå. Han hade tagit Molière, mästaren i att skriva komedier, och där är det ju oftast de frispråkiga kammarjungfrurna, som är den främsta källan till åhörarnas behov att skratta. 

Nåväl. Terry Pratchett har även denna gång skrivit en söt historia, och tänkvärd. Han försöker plocka fram 'Etik' som ett viktigare begrepp, för att försöka bli av med våldet. Inte för att det är lätt...

Women in Love - D H Lawrence (1920)

Så har jag slutligen läst uppföljaren till The Rainbow (1915), om familjen Brangwen, där äldsta dottern Ursula till stor del blev huvudperson. Women in Love var klar 1916, men blev p.g.a. världskriget inte utgiven förrän 1920. I Women in Love fortsätter vi att följa Ursula, skollärarinnan, men även den yngre systern Gudrun, ung konstnär som blivit bildlärare i samma skola som systern. Men intresset boken igenom rör främst deras känslor kring kärlek och bekymmer männen Rubert Birkin och Gerald Crich. De är fyra helt olika personligheter med olika syn på livet, och brottas därför med varandra i anden, missförstår och smågrälar. 

Jag är fortfarande lika kluven, som inför förra boken. Romanen känns omständlig, stillastående. Jag har svårt att förstå karaktärernas idéer, tankar, märkliga psyken. Relationerna känns obehagliga, våldsamma, maktkamp och förtryck. Även människors dominans över deras tamdjur känns obehaglig. 

Läsningen gick långsamt, främst för att jag försökte förstå vad karaktärerna menar i sina diskussioner. Men nu tänker jag att det var onödigt, för när jag når slutet känner jag att författaren inte 'propagerar' för något särskilt synsätt. I stället har han velat spegla sin samtid. Handlingen pågår åren före världskriget, men världen var orolig och stod på randen till krig och revolutioner och omvälvningar. Så texten blir ett försök till collage över samtiden. Och det var inten rolig tid att leva i. 

Via olika personer av olika karaktär och med olika åsikter om livet, får vi en rad olika synvinklar, ofta med inspiration från en mängd nya tankar. Alltifrån Nietzsche och annan hjältedyrkan, till hopplöshet kring människors framtid, en själlös tid, gudlös, meningslös. Många sökte sig bakåt, till primitivism, människan som djur, regredierar vi? Förvirring, finns själen? Vad är skönhet? Finns kärlek? Eller är det bara krampaktiga symbiotiska behov, ett utslag av rädsla? Leder människans utveckling till hennes undergång? Här liksom i andra böcker från samma tid, väcks tvivel om mänskligheten, kanske bör en mildare djurart få ta över ledarskapet?

De diskuterar och missförstår varann hela tiden. Och även sig själva, då deras känslor och behov ständigt skiftar. Trögheten i texten tycks komma av att den verkar byggd kring en rad tablåer, scenbilder, arrangerade bara för att föra fram deras diskussioner. Ursula och Birkin är de mildare karaktärerna, som kan tänka sig kärlek och själsliga nivåer, även om även detta haltar fram och tillbaka. Men Gertrud och Gerald tycks mer representera en animal primitivism, som oftast känns obehaglig. Vi får se dem kämpa och ta makten över hästar, kor, en stor och stark, men rädd kanin. 

Vid ett tillfälle kör Birkin sin bil, med Ursula som passagerare, och hon ser på honom från sidan, och jämför honom med antika Egyptiska faroner, eller gudar. Det får mig att tänka på tidens moderna konst, kubismens fyrkantighet. Mycket var inspirerat av kolonialtiden i Afrika, med nya idéer, och nya konstriktningar. Allt tycks mig inbakat i undertexten. Där finns ett underliggande dödstema, ett mörkt stråk, som låg i tiden.

Alla karaktärerna har sina stunder av supermänniska, som Birkins gudaglans, några ögonblick här och där. Ögonblick av glimmande triumf, som Gudrun på Café Pompadour, där hon för sig som en drottning när hon triumferar över de mobbare (som förtalat Birkin). men alla är de vanliga unga människor som gör misstag, och missförstår, och omvärderar, och inte vet vad de själva vill. Känslorna fluktuerar. men jag saknar utveckling, de är mer statiska arketyper, med märkliga psyken i mina ögon. En stillastående charad, konstutställning. Och att alla tankar upprepas, ofta i samma mening, åtminstone i samma stycke, minst tre gånger, gör texten tjatig, och dubbelt så lång som den behövde ha varit. 

Det är synd, för det finns gnistor som väcker mitt intresse. Och boken är kulturhistoriskt intressant, och ett experiment i att finna en modernare romanstil. Ett försök att gestalta människor som inte är stöpta i samma form, inte färdiga, utan vill vara i ständig rörelse. Men jag är som sagt kluven. 

The PowerBook -- Jeanette Winterson (2000)

Ett potpurri av små texter, sammanbakade, men blir till slut varken hackat eller malet. Trots ramberättelsen som ska knyta ihop mixturen. Med tanke på hur datorerna exploderade ut till allmänheten under 1990-talet, får jag väl räkna det här till ett experiment över den nya tiden, interaktiv cyberspace, då något nytt - idag vår vardag. Lite meta-text är det, förflackad interaktivt skapande?

Det är en gles snabbläst text, som inte ger mig något. Tyvärr, för jag har uppskattat alla tidigare böcker jag läst av Winterson. Den här kommer jag att glömma, inget jag kan grunna över, bara ytliga självklarheter, eller saker som inte stämmer i min världsbild. Undrar lite om hon hade bråttom att få ut en text och därför malde ner alla möjliga idéer som legat och skräpat, fast det mesta känns som återanvänd inspiration från olika håll. Inklusive Orlando, som jag tyckte mig känna av betydligt starkare och meningsfullare i den förra boken jag läste av Winterson, 'Written on the body'. Läs hellre den.

Written on the Body - Jeanette Winterson (1992)

Den här romanen är skapar ett på ytan modernt kärleksdrama, erotisk passion mellan den gifta kvinnan Louise och berättaren, som verkar vara serie-monogam, det vill säga byter partner var sjätte månad, fram tills hen möter Louise. Och allt beskrivs med härlig vardagsrealism, och vardagligt språk, med såväl ironi som humor och dramatik. 

Könsfrågan är inte det viktiga i den här texten. Annat än genom att medvetet ta avstånd från att säga det ena eller det andra. Ändå frågar sig många just det, är berättaren han eller hon? Bisexuell? Boyfriend, kan i princip även betyda manlig vän. Vi får inte veta, för det är oviktigt. Viktig är endast Louise. Alltså frågan vad 'Kärlek' är. Våra föreställningar, förförståelser, illusioner, hur allt förändras över tid. 

Berättarens utveckling i romanen går från Eros till Agape, från osäkerhet till passion till desillusion - eller bara nöjd med att vara bara med sig själv.  Det är också möjligt att den androgyna berättaren är en vinkning till 'Orlando' av Virginia Woolf. (En av de mästerverk jag ännu inte läst - bara sett som film.)

Men egentligen är den till synes glesa texten ett potpurri av klichéer kring kärlek, alltifrån sångtexter, till litterära texter från Shakespeare, Tolstoj, D H Lawrence och många andra. Antagligen så många att jag har missat en hel del. Av allt detta lyckas hon med oöverträffad stilkänsla skapa både något som liknar populär Romance, likaväl som faktatext kring kropp och cancer. Och i synnerhet en filosofisk text över människan och hennes kärleksyttringar. 

Titeln får mig att tänka på Greenaways film "The Pillow Book", men som kom fyra år senare, 1996, ett erotiskt drama inspirerat av japanska Sei Shonagons 'Dagbok'. I filmen målas japanska tecken på huvudpersonens hud. Hos Winterson är de förälskades hud så känslig att varje beröring blir som att läsa blindskrift (braille). "I didn't know that Louise would have reading hands." Att förälskade inte behöver ord för att tolka varandra. Efter att Louise glidit ur berättarens händer har hens hud blivit okänslig, som en våtdräkt av gummi. 

Winterson skriver: "Written on the Body is a secret code only visible in certain lights: the accumulations of a lifetime gather there. In places the palimpsest is so heavily worked that the letters feel like braille."

Palimpsest, ett begreppet för handskrifter där texten skrapas bort för att det dyra pergamentet ska kunna återanvändas. Sedan 1982 används termen även för litterära verk som använder en äldre hypotext, ett äldre verk, nästan som en mall för sin egen omtolkning av innehållet. Vilket alltså är vad Winterson har gjort med den här romanen. I slutet frågar sig Berättaren om Louise bara är en fantasiprodukt. 

Hon var i alla fall Wintersons försök att filosofera kring kärlekens alla olika yttringar.  

I skuggan av unga flickor i blom : På spaning ... 2 - Marcel Proust (1919)

Första gången jag började läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt, fastnade jag i denna andra bok i serien. Jag släppte serien, orkade bara skumma igenom den här. Boken I skuggan av unga flickor i blom, har två långa avdelningar, först 'Kring Madame Swann', som för mig är den verkliga stötestenen. Där höll jag på att fastna även denna gång. Men nu tog jag mig tid att läsa allt långsamt.  

Serien fortsätter sin filosofisk psykologiska djupdykning i Marcels dagliga liv, han är nu i tonåren och får lite större vyer. Men allt går mycket långsamt, precis som människors liv, vill Proust inte ha en intrig som snitslad bana att snabbt ta sig fram. I stället beskriver han sina ständigt skiftande tankar och föreställningar, som kan kännas som ett extremt navelskådande, och där varje känsla eller beteende sedan utbroderas med andra exempel på liknande fall. Ibland blir meningarna så långa att jag tappar bort vem det ursprungligen handlade om. 

Det mesta rör föränderligheten, i samhället, i hierarkierna, dubbelmoral av alla slag, överhuvudtaget alla förväntningar som kommer på skam, alla farhågor, missförstådda undermeningar, och mycket annat. Det blir en tidsspegel över samhällets omvandlingar i början på 1900-talet. Jag vet inte exakt vilka år som behandlas. Boken har ju Marcel 'själv' som berättare, Marcel Proust föddes 1871, ändå är boken inte en självbiografi. Första boken gick inte bara tillbaka till Marcels barndom i Combray, utan ändå längre tillbaka, till Swanns ungdom och förälskelse i kokotten Odette. Det kändes som 1880-tal. Så kanske var Marcel barn ca år 1900. I den här boken sägs det att ungdomarna dansar twostep och tango, och vad jag vet kom tangon till Europa 1913. Alltså ligger första världskriget alldeles runt hörnet. Men kanske är Proust inte så intresserad av kronologin. 

Viktig är tidsandan, Dreyfus-affären finns i bakgrunden, fördomar mot judar tas upp, att en jude med pengar ändå inte är fin nog, inte i adelskretsar. Proust hade själv judiskt påbrå, men det nämns inte om Marcel i romanen. Den av Marcel beundrade författaren Bergotte, får mig alltid att tänka på Anatole France, som fick Nobelpriset 1921. Denne Bergotte är bekant med Swann och hans dotter Gilberte, och  blir därför ännu en anledning till att Marcel beundrar även Gilberte.  

Först avdelningen, 'Kring Madame Swann' rör mycket illusionen 'Tid', som ibland tycks lång, ibland kort, hur vi ser saker helt olika när vi ser bakåt till barndomen, eller mot framtiden, jämfört med nuet. I denna del har Marcel lyckats bli presenterad för Mme Swann, och fått insteg i hennes salonger, vilket han drömt om så länge, att få vara nära dottern Gilberte, som 'lekkamrat', på hennes Te-parties, flera gånger i veckan. Och det är här det håller på att ta stopp för mig igen. Dessa dammiga salonger, där folk gnäller på icke närvarande människor, klagar på att de aldrig pratar om annat än kläder, samtidigt som de själva bara pratar om kläder. Och jag tycker att Proust själv är alldeles för upptagen av kläder, ytan - naturligtvis gör han det medvetet. Ämnet är dubbelmoral. Men ändå, jag blir uttråkad. 

Värst är Marcels ältande kring kärleken till Gilberte, och än värre hans oerhört nervpåfrestande ältandet om sin O-lyckliga kärlek till henne, de trånande drömmerierna, och de månads-långa försöken att ta död på kärleken, tar sig ur det med självkänslan i behåll, i hopp om att hon ska sakna honom - och alltså då ändå få tillbaka hennes 'kärlek' (mer än vänskap). Men det är ett sådant fruktansvärt ältande,  hans offer-mentalitet. 

I den första avdelningen saknar jag alla intermediala drag som var så lysande i första boken. Bildspråket. Hur musik och konst dras in i alla beskrivningar. Proust verkar själv ge mig svaret på detta då han på sid.123 talar om "Swanns mani att ständigt söka likheter i målarkonsten..." Swann var huvudrollen i första boken, därav alla liknelser med konstverk och arkitektur. Marcels ältande kring sin olyckliga kärlek är bara ord, ord, ord - och säkert ett sätt på depressionen. Den är färglös och formlös. 

Detta kommer sedan tillbaka i andra avdelningen, med den kryptiska titeln "ORTNAMN: orten". Men det är inte Swanns djupa kunskap i konst, utan Marcels egen känsla för ljus-mörker, färger, dofter ljud. Då vaknar åter mitt intresse, i takt med Marcels egna livsandar. Han är nu i övre tonåren, och får vistas en sommar med sin mormor i badorten Balbec. Det är ortnamnet titeln syftar på. Första bokens sista korta avdelning med titeln "Ortnman: namnet", var då han som barn först hörde talas om Balbec. Nu blir delbeteckningen begriplig. I bok 2 får han verkligen vistas där en hel lång sommar. Först, som alltid, med ångest, men sedan med allt större intresse, när han blir bekant med personer ur adliga släkter. 

Så här kommer snobberiet in igen - det eviga temat - och dubbelmoral och höger och vänster. Hur folk ser på sig själva och varandra, medvetet vs omedvetet. Det är bara att erkänna, bokserien är en Proust-variant på psykoanalys. Den första adliga vännen (med trådar till Guermantes, slottet Marcel var så förälskad i som liten) heter Robert Saint-Loup. Intressant är att om man översätter adelsnamnet från franska betyder det Helgon-Varg. Undrar om Robert kommer att visa upp en dubbel-natur i senare böcker?

Apropå liknelser, älskar jag beskrivningen av restaurang Rivebelle, i en liten stad utanför Balbec, som Marcel besöker med sin adlige vän Saint-Loup, flera kvällar för att äta och dricka. För första gången  struntar han i hälsa och försiktighet, släpper på hämningar, dricker alltmer öl och vin, och får sin första baksmälla. Men innan dess betraktar han restaurangens alla runda bord, och alla servitörer som ständigt cirklar runt dem, och ser dem plötsligt som planeter med sina satelliter, och eftersom servitörerna står upp tycks de befinna sig "i en högre sfär". En fantastisk bild han dessutom kommenterar så här: 

"Jag tyckte en smula synd om alla dessa middagsätare, ty jag kände på mig att de runda borden för dem inte var några planeter och att de inte gjort den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier."

Precis. Marcel är högeligen medveten om att han själv lever i en värld av analogier. Liknelser. Metaforer. Allt detta som är själens eget språk. Själens försök att få kontakt med oss omedvetna stressade egon. 

Så i Balbec har Marcel sluppit ur sin depression, och fått vänner, trots att han hela tiden tror sig föredra ensamheten. Men skriver gör han inte, han som bestämt sig för att bli 'författare'. I stället festar han med Saint-Loup, och så förälskar han sig i Albertine Simonet, och alla hennes väninnor. Fortfarande är allt drömmerier, egots fantasier och rädslor.  Tonårs-Marcel är oerhört nyckfull, blandar logik och psykologi, och i bland rena fördomar, i synnerhet vad gäller flickor/kvinnor. Vilket är ytterst irriterande, men ett typiskt drag från eran.  

Den mogne/vuxne jagberättaren, pratar som om han sitter inne med hela sanningen, och full av insikter är han, men allt köper jag inte. Det är mycket som inte stämmer in på mig. Men så är jag ju kvinna. Och det finns för många blinda fläckar, i synnerhet dubbelmoralen mellan könen. Och Marcel är en oskuldsfull pojke. Och hur än tankfull, ändå helt tanklös. Och helt aningslös inför flickors synvinkel.

Å andra sidan har den mogne Marcel insikter om sin ungdoms självupptagna egoism, liksom den djupa insikten om att hans kärleksföremål, först Gilberte, och nu Albertine, är i stort sett kopior av varandra. Och trots att han flirtar med alla flickor, mest för att göra Albertine svartsjuk, så vet han att för att förälska sig måste föremålet vara både ha likheter så man kommer överens, samt vara ens motsats, för att tända gnistan och ställa till konflikter. Marcel vet att kärlek egentligen inte gäller föremålet, utan är den egna livskänslan, det inre omedvetna. Och han har ännu långt kvar för att nå in till sin inre kvinna (Anima). 

I början anser han alla flickor/kvinnor 'medelmåttiga', och föga utvecklande att umgås med. Mer utvecklande är att få intellektuellt utbyte med andra intelligenta män. Men de är inte heller så många. Och med tiden kommer han till insikt om att Albertine trots allt är mycket intelligent. Men nu i tonåren är det hans begär och längtan som driver honom. När han väl blivit presenterad för Albertine och hennes vänner, överger han genast manliga vänner. Och inser att utflykter med de unga flickorna, med utomhuslekar och Te och smörgåsar, ger honom betydligt mer, själsligt, hur än lite de pratar. 

Viktig i denna andra del är även den 'mästerliga' konstnären Elstir, som arbetat sig upp till stil och förnyelse inom konsten. En gång var han okänd, målade kokotten Odette, och vistades i hennes enkla kretsar. Men nu har han blivit på modet, som den store. Och det är genom honom som Marcel får bli vän med Albertine. Många av Elistirs tavlor beskrivs noga, ljusspel, färgspel, illusioner, impressioner. 

Och plötsligt inser jag hela denna del i romanen kan sägas vara en impressionistisk målning i ord. Alla människors vacklande fram och tillbaka, i intryck och nya intryck, hur allt förändras från dag till dag, från stämning till stämning, just som impressionistiska tavlors motiv kan ändras beroende på hur nära man tittar på dem eller inte. Nu kan jag inte längre reta mig på Marcels nyckfullhet. Det låg i tiden, det var en nyhet att upptäcka. 

Hummelhonung - Torgny Lindgren (1995)

 

En oförliknelig Torgny Lindgren-'skröna'. Som visar på hans förmåga att dra in läsaren, i den lättläst skönt glidande prosan, norrländsk, smått biblisk - alls inte uppenbart - men i just det här fallet, med så mycket äckel i det konkreta gestaltandet av människokropp, att jag aldrig kommer att vilja läsa om den. Men Augustpriset vann den 1995. 

Det handlar om två trätobröder, den eviga tvekampen bröder emellan, i slutänden mänsklig dårskap. En mycket negativ bild av människoliv, där en vinkel är att människor bör dö ut och lämna naturen åt sig själv, att bli 'naturlig' igen. Men kanske är det bara Hadars tanke en kort stund, vad vet jag. 

Det är fullt möjligt att överlagra texten med möjliga bibliska liknelser, som Kain och Abel, rövarna på korset kring Jesus, den albino-vita Minna, som en Madonna, likaväl som hora, som båda bröderna utnyttjat. Sonen som blir 'upphängd' vid en olycka som berövar honom livet. Med mera. Men bara överlagrat, för inget är omskrivningar av Bibeln. 

Detta är mer skröna, som främst handlar om människors oupphörliga historieberättande, om sig själva och sina liv, alla ljuger om allt och alla. 

Till bröderna kom en författarinna, som hela tiden diktar ihop en historia om något helgon, Kristoffer, isolerad i Norrlandsvintern har hon inga källor att tillgå. Egentligen var hon bara på genomresa, skulle sova över en natt hos Hadar (fläskätande cancersjuk), innan hon drog vidare till nästan bokprat i obygden. Men kvar blev hon, och upptäcker snart Hadars bror Olof i granngården, den omåttligt feta, hjärtsjuke, sockerätaren - de två trätobröderna. Och blir kvar hela vintern, vallar mellan dem, hjälper dem av ren helgonlik barmhärtighet. Men samtidigt rent tanklöst omhändertagande, men också nyfiken. 

Varför tar kvinnan alltid denna meningslösa tunga börda på sin rygg? 

I det här fallet är hon visserligen författare, och alltså har till uppgift att 'ljuga ihop' historier, vilket livnär sig på nyfikenhet. Alldeles på slutet, efter brödernas död - funderar hon över sin bok, där helgonets liv börjat sammanblandas med hennes egna intryck denna vinter med bröderna - och finner att 

"Även om Kristoffers liv kan förefalla storslaget och gripande, kanske skönt och ädelt, fanns där ett stråk av befängd konstlöshet och meningslöshet, den egenartade men alls inte sällsynta fåfänglighet som är det slutliga utfallet av de sjukligt stegrade anspråken, de intill besatthet överdrivna kraven på just konstfullhet och  mening; bristen på personlig mening och innebörd får sitt starkaste uttryck i en ödesdiger stympning av livskänslan, en självsvåldig likgiltighet för tillvaron, det enkelt vardagliga livet i dess mångskiftande och praktfulla helhet, det mångtydiga inskränks och tillbakabildas till det mest oomtvistliga och himmelsskriande entydighet."

Meningslöshet och likgiltighet - så kan alltså Torgny Lindgren sägas ha beskrivit sin egen bok, som jag nyss läst. Eller var det om människolivet? Eller om författandet?

Witches Abroad : Discworld 12 - Terry Pratchett (1991)

Åren går alldeles för fort. Det är länge sedan jag läste den första Häx-boken, i Terry Pratchetts Skivvärld, men nu har jag läst även den tredje Häx-boken och den är lysande! Jag ska inte orda så mycket om boken, bara rekommendera den. Det är omöjligt att sammanfatta boken, eller ens peta i den. Den ska läsas.

Pratchett är så lysande när det gäller att väva samman alla tänkbara sagor, symboler, ja alla sorts mänskliga kulturella referenser, på det mest kluriga och humoristiska sätt. Man kanske till och med kan kalla det 'postmodernism', hans egen speciella mix av referenser och blandningar. 

Just den här boken började med mysig humor på feelgood nivå, ironisk humor kring turism (Britter på resa ) och sedan växlar den upp med alla möjliga sagoreferenser, i synnerhet allt med häxor - huvudpersoner är Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick - men även vampyrer, voodoo och zombies är med på sina hörn. Det är en vindlande intrig, och även om jag hittade mängder av referenser har jag säkert missat en del, som ligger utanför mina kunskaper. 

Och sedan detonerar upplösningen på ett sätt som gör den för mig till en bok att älska. För Pratchett lyckas alltid infoga en hel del mänsklig klokskap, och emellanåt även ren vishet. 

Botanisera gärna i Terry Pratchetts Discworld. Jag ska definitivt ta mig an fler av böckerna. 

Herr von Hancken - Hjalmar Bergman (1920)

Herr von Hancken tillhör de Hjalmar Bergman-romaner jag nu läser för första gången. Jag har inte ens sett filmatiseringen (eller var det en TV-serie?) med Per Oscarsson. Bilden av honom har jag dock sett, både på bokomslag och trailers, den är inpräntad i mig, en mager gammal man i trekantig 1700-tals hatt. Men romanen tilldrar sig sommaren 1806, alltså tre år före den statskupp som avsatte och landsförvisade Gustav IV Adolf (och ledde till att  Bernadotte blev påläggskalv). Ute i Europa härjar Napoleon, kejsare sedan två år, i efterdyningarna av revolution och reaktion, nu med anfallskrig, slaget vid Austerlitz sex månader tidigare. 

Hjalmar Bergman är en begåvad 'kameleont', hans förmåga att skifta stil och göra det med bravur, känns exceptionell. Texten är från första till sista sidan mycket skickligt gestaltad sengustaviansk tid, och stilen som en pastisch på den tidens litteratur. Karaktärernas vistas i svallvågor av utopier som växer sig höga och sedan slås ner obarmhärtigt, slag i slag.

Mot denna bakgrund fokuseras en liten brunnsort utanför Wadköping, dit kapten von Hancken kommer av hälsoskäl, med mindre än ett år kvar att leva. Berättare är Bror Benjamin Carlander, informator till von Hanckens son Adolphen. Carlander är fattig, oäkta son, utan kunskap om sin far, så han är prisgiven åt den snikna familjen Hancken, utan möjlighet att få studera och ta sig fram som präst.   

Den skröplige von Hancken är uppfylld av ärelystna utopier om sig själv, han grälar på 'Vår Herre', som tycks ha alltid ha lagt krokben för hans 'bestämmelse', allt han gör går om intet. Med andra ord centrerar sig historien kring livslögner och blå dunster. Självbedrägerierna kan jämställas med Don Quixotes vilda drömmar om stordåd. Och von Hancken har sin egen Dulcinea, en mörk skönhet kallad Vicomtessen d'Aiguille di Rocca Antica', som egentligen är en Anna-Lisa Carlsdotter från Västergötland, expert på förförelser. Via henne flammar passionerna upp en sista gång. 

Den uppblåste von Hancken ljuger och utnyttjar, och lyckas först uppegga sin omgivning att bygga äreportar till kungen - för att Hancken själv ska få glänsa så klart. Eller snarare, omgivningen utnyttjar von Hanckens galenskap för sina egna intriger. Men när kungen aldrig kommer förbi brunnsorten som ett förvanskat rykte påstått, byter han sida och startar ihop med andra ljusskygga individer ett revolutionsråd av 'frimurare', som säger sig avskaffa det mest, inklusive äktenskapet, och startar sitt eget despotiska styre, som slutligen kräver kungens avsättning. Allt är en storm i ett vattenglas i den lilla brunnsorten, och kommer strax att sopas bort av högre myndigheter. von Hancken är dödssjuk och anses galen. 

Berättaren Carlander hyser själv utopiska drömmar, att hans eget ursprung skall avslöjas via något underbart avslöjande. En förväntan om att vara son allraminst till en greve, om än en  'oäkta' son, så drömmer han om att bli erkänd. Historiens alla turer återberättas trettio år efteråt, men nyfikenheten hålls hela tiden levande intill sista sidan, om hur allt hänger samman och slutat. Visst leder de groteska turerna till galghumor, ironin blir komik, men som alltid hos Hjalmar Bergman aldrig utan allvarliga djup. Berättelsens väg går från utopi och storhetsvansinne, via skuggor som kväser ärelystnaden, och till sist väcker insikter, resignation och klarsynt accepterande av livets vardag. Hjalmar Bergman tar alltid ner människor på jorden.

För att citera von Hanckens egna ord mot slutet: 

"Som en tom pust kom jag till jorden och i vattnet ristade jag mitt namn."

Knivkastarens kvinna - Kerstin Ekman (1990)

 Smärtsam vandring genom dödsskuggans dal. 

Huvudsakligen skriven på fri vers, med några korta prosaavsnitt insprängda. Versformen gör att texten får vara luddig, och genom det mångtydiga låta läsaren själv tolka ordbilderna och ta till sig det som berör. En mycket smärtsam text, bitvis svårtolkad. Är väl det enda som Kerstin Ekman skrivit på vers. OM det är självupplevt eller inte är inte huvudsaken. 

Sidan 22 säger på prosa att "Den som jag skriver om är en bekant till mig, nitton år och fyra månader yngre, slät utanpå, inuti sönderskuren av en bussmotor på tomgång..." (Uff, det gör ont att läsa, även som metafor).

Men på sida 79, står det dock:

"Jag skriver inte om en avlägsen bekant till mig. 

Jag skriver om mig själv. Jag vill berätta /.../"

Med tanke på alla olika skilda textavsnitt, kan det vara en blandning, både eget och andras, så som författande ofta går till. Oavsett vad för trauma det handlar om: olycka, missfall, operation, abort, psykiska problem, självmordsförsök - det kan vara ett, flera eller alla - så kan många relatera till allt eller delar. Alla har något trauma. Boken kom i tryck 1990, men texten dateras på sista sidan till "Smådalarö 1984". Så denna 'avlägsna bekant', skulle kunna vara det egna jaget nästan tjugo år tidigare (1964?). 

Trauma som förträngs och förvanskas både medan det pågår, och efteråt, tills man bearbetat den nog för att komma ut på andra sidan. Ett avsnitt på slutet känns inspirerad av Inannas nedstigning i underjorden, med de sju portarna, där hon kläs av lager för lager. 

Jag har ju nyss läst "Rövarna i Skuleskogen", där Xenia dragits ner i underjorden (av sitt eget psyke eller av någon förövare? Det utreds aldrig. Det finns en ännu tydligare nästan identisk referens. I Rövarna har en kvinna en svår förlossning, i synnerhet efterbörden är plågsam, för med den kommer ett ofullgånget trollbarn ut. Och i "Knivkastarens kvinna" står det på sida 11 står det på första raden: "Han tog livet ur mig." Och sedan i mitten på sidan: 

"Hugo såg dem på patologen, / det var två fina foster."

Och ytterligare längre ner, de sista versraderna i den dikten: 

"Men Hugo ljög / av artighet / för det ena var ett trollfoster / och hade rompa."

Sid 55: "Värre är att din olycka är en annan än den du säger."

Hela texten är en nedstigning, i smärta och myter, för att sedan långsamt återkomma till livet och verkligheten.