Nu har jag avslutat Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Helhetsintrycket är storartat.
Den avslutande delen heter just Nancy och kom redan 2001, men jag har alltså inte läst serien förrän nu. Jag är dock mycket glad att jag har böckerna. I min bokhylla ska de definitivt stanna.
Glasfåglarna, första boken, var en suverän sluten enhet i sig själv, med äldsta systern Dora som den sammanhållande stommen, hennes liv och död. Syskonkärleken mellan Dora och Nancy gjorde att Nancy också fanns till, den unga den som upptäcker livet och samhället. Även om allt slutar i elände - Dora dör och kriget bryter ut.
Efter det kändes Mosippan, andra boken, mer som en transportsträcka, kanske för att mellansystern Bettys liv kom mer i förgrunden, hon som alltid är avundsjuk och ogin mot Nancy, samtidgit som hon flyttat bort från hemmet, till köpingen och därför egentligen inte längre är i centrum. Bara svävar som en svart skugga vid horisonten. Men det gör också kriget. Krigsvintrarna, Nancys jobb som posttransportör i de råkalla snörika gryningarna. Bröder och svåger ligger långa perioder i fält. Bristen på män gör att kvinnorna får större möjlighet till arbete. Den effekten samt mörkläggning och ransoneringskort är det enda som skvallrar om att andra världskriget pågår.
När Nancy, sista boken i trilogin, börjar har fadern dött. Hon och modern är ensamma ännu en kall snörik krigsvinter. Tomheten råder. Nancys planer på att flytta och studera går om intet. Hon ger upp, blir deprimerad. All tomhet och sorg, Nancys nedvärdering av sig själv, hotar att göra boken till ännu en seg transportsträcka. Livet knallar på, det är intressant, en och annan människa dyker upp och försvinner.
Första gången det svider till, är första julen direkt efter faderns död 1941, då Betty och brodern Lennart på besök börjar grumsa om att de vill ha ut farsarvet, hellre än att Nancy bara ska gå hemma och ha det bra och äta upp det som finns kvar av det. Vilket naturligtvis är helt fel. Nancy är den enda med fast inkomst som fattiga Frida nu har att förlita sig på. Även om hon aldrig skulle nedlåta sig till att leva på sina barn. Alltid blir det någon råd, som Frida säger. Hon är om sig och kring sig och hjälper bönderna mot en matbit här och där. Hon försvarar Nancy för anklagelserna och bestämmer sig för att nog ska hon arbeta ihop till farsarvet. För inte vill hon var skyldig någon något.
Då kommer den andra förvånande scenen. Bouppteckningen. Fjärdingsman vill vara hygglig och skriva ner beloppet på stugan som fadern blivit lurad av markägande bonden att köpa - utan mark - för 800 kr. Det har ju gått 20 år. Men det går inte Frida med på. Hon har kvittot. Det ska stå 800 kr. Hon får som hon vill. Först ett halvår senare får vi veta hur klok hon varit. När hon och Nancy får möjlighet att överge den dragiga stugan och flytta till Uppsala, då går hon för att sälja tillbaka stugan. Och då har hon svart på vitt att den är värd 800 kr. Hon får ut 650 kr. Tänk om Fjärdingsmansmans välvillighet att skriva 500 kr, (för att hon skulle slippa gå från gård och grund bara för att kunna betala ut farsarvet), då hade hon fått ut mindre.
Farsarvet har hon vid det laget redan betalat ut, hon har tjänat ihop pengarna genom att sy skjortärmar, den tidens manufaktur, specialiserat löpande bandsarbete hemmna i stugan.
Pengarna från stugan känner hon dock ändå inte är hennes, det är faderns amerika-arv. Det skall sparas på postsparbanksbok, om inte annat så att barnen inte skall behöva lägga ut för hennes begravning. Hon är full av stolthet hon Frida.
Frida heter också min farmor. Hon var också född på 1890-talet, bodde i en liten röd stuga, knapert. Farfar sydde och farmor strök, hos den lokale skräddaren. Frida fyller 50 år i denna bok, precis som jag själv gjort i år. Just som hon flyttat till Uppsala, fått jobb och säker inkomst, ett nytt liv, och till och med en ny partner. Nancy själv är född 1923, samma år som min mor. jag tittar på foton av min mor, med den typiska 40-talsfrisyren med sidbena och vågor, i favorit-kläderna, långbyxor med kavaj. En tuff brud - men oh så osäker.
Nancy har kallats Elsie Johanssons alterego. Boken är ju skriven i första person. Men Elsie är född 1931, alltså åtta år yngre än min mor, och även om både Nancy och Elsie jobbat på posten så var det vid olika tider i historien. Nancy är inte Elsie, mer än möjligen till temperamentet.
Men hon använder sig av diverse metoder för att vi trycka på det realistiska. Hon berättar i jag-form, om sin almanacka, om det lilla hon skrivit in i den. Hon beskriver fotot av familjen på mammans 50-årsdag, litet 9 x 6 cm och svartvitt, där det är svårt att se alla ansikten utan förstoringsglas.
Jag sympatiserar med Nancys sorg över flytten till Uppsala, hon förlorar både jobbet (en egen funktion i samhåället) och naturen i Dalängen där deras torp låg. Jag själv jobbar ju i motsatta riktningen, har nu vid gränsen till 50, skaffat mig ett sommartorp, dit jag kan komma och njuta av växtligheten, bort från den trånga lägenheten, som dock är varm och bekväm, och alls inte gasosande och kall och dyster som den enrummare, med dass på gården, som Nancy och Frida flyttar till.
Ändå blir jag otålig på Nancys dysterhet, inbundenhet och brist på företagsamhet. Trots att jag vet att sådana perioder inträffar i allas liv. Vi måste gå inåt och lida, för att hitta den bästa vägen ut. Hermods kursbrev, för att kunna tenta av Realen, ligger oanvända, halvvägs. Hon kan inte tenta av utan att resa till Skåne på preparandkurs i tre månader. Men det är för dyrt. Hon är olycklig över ojämlikheten. Vem som får gå i skola eller inte. Att det hänger på inkomsten. Det känns övermäktigt för henne.
Men så vänder allt i slutet av boken, det närmar sig krigsslutet, Nancy blir ensam när Frida flyttar ihop med den nya mannen, arbetskamraten. Nancy har hela tiden mest av allt lidit av att ingen älskar henne. Och hon menar då någon man. Att hon bara är ett fjärde stödhjul när hon är utan med väninnan Solan. Hon har inte smält att hon blev övergiven av sin första stora kärlek, studenten som var på besök en sommar. Hon hade trott på den kärleken och blev övergiven.
Var hon så värdelös?
Men så får hon oväntat en injektion kärlek, av sin svåger. Och åter ser hon bara i rosenrött. Det var ett vitaminpiller hon behövde. Inte så att hon tror på dess framtid. Men åter har hon fått sitt värde tillbaka. Hon är inte bara konstig och värdelös. Inte heller tänkter hon döma sig själv för att hon 'horat med sin svåger'. Det hon såg vara bara en vacker kärlekslängtan, mellan två människor som tryggade sig till varandra i en svår stund. Det gav livet tillbaka för Nancy.
Hon ser den älsklige mannen i rosa. Säger till väninnan att kär är hon inte - men hon älskar. Den oegennyttiga kärleken, den som inget kräver. Hon är inte låst och kan därför åter bli kär.
Det viktigaste är väl just det - att hon lär sig att hon själv kan älska. Det viktiga är inte ifall den man älskar tar emot. Utan att man är medveten om sin egen förmåga att älska. Då blir livet genast ljust och hoppfullt. Då kan hon bära insikten att han gjorde sin egen fru med barn i samma veva. Värre än så var inte systerns och svågerns äktenskapliga problem.
Men nu kommer krigsslutet, Nancy flyttar til Stockholm med sin väninna Solan. Nancy har fast jobb på postgirot, hon tar lån och ledigt för att kunna resa till Skåne och avsluta sin realexamen. Hela livet ligger framför dem. De har alla möjligheter att lyckas. Nu har de bestämt sig.
Sista boken knyter ihop helheten hos alla tre. I Stockholm går Nancy till Doras grav, och hon inser att levande och döda måste släppa varandra. De döda tycker att de levande måste leva vidare sitt eget liv, inte låsa sig vid det förgångna. Alltså måste de levande släppa de döda, för att få det liv de är förtjänade, med allt positivt som kan komma dem till mötes.
Så hur än tveksam jag var i den långsamma dystra början av boken, så blir slutomdömet.
En fullgjuten helhet. Suverän.
2008-10-24
2008-10-17
Att besegra fru J.
Anneli Jordahl har skrivit en mycket bra bok om Elsie Johansson: Att besegra fru J. Titeln är tagen ur en av Elsies egna dikter i första diktsamlingen 'Brorsan hade en vevgrammofon'
En dag blir jag tvungen att besegra fru J. / Kanhända en morgon, då det har snöat, / att jag går ut och lägger mig raklång / i nysnön, / på rygg, gamla människan, holkar med huvudet, /sveper med armarna alldeles allvarsam och alldeles glad ...
Hon skapar en ängel, tar sig tillbaka till barndomen och frigör sitt skapande, hon släpper sin roll som gift fru. Det tog Elsie 30 år av äktenskap och yrkesarbete på posten, innan hon tog sina skrivarförsök ur byrålådan och fick sina första texter utgivna.
Anneli Jordahl har alltid varit intresserad av klasstemat och rör sig därför kring detta. Förutom intervjuer med Elsie, gör hon djupdykningar i Frikyrkorörelsen och dess betydelse som demokratisk folkrörelse på 1800-talet, för framväxten av arbetarrörelsen och folkhemmet. Hon undersöker också Postverkets betydelse som avstamp för många klassresor. Och avslutningsvis kommenteras att kvinnor är en klass för sig, som har det svårare att klassresa än männen. Kvinnorna arbetar troget, kommer i skymundan. Livet går med städning, för att tvätta bort arbetarklasstämpeln. Som Nancys mamma säger, ungefär: Att vi är fattiga kan vi inte göra mycket åt, men smuts är något vi kan ta bort.
Det fick jag också lära mig som barn. Hel och ren ska man vara. Det var liksom det enda som krävdes, resten skulle gå av sig själv. Den svenske arbetaren skulle uppfostras till renlighet och redlighet, någon för svenska fabrikörer att lita på.
Jag gillar boken - läs den. Det är en minde-opener.
En dag blir jag tvungen att besegra fru J. / Kanhända en morgon, då det har snöat, / att jag går ut och lägger mig raklång / i nysnön, / på rygg, gamla människan, holkar med huvudet, /sveper med armarna alldeles allvarsam och alldeles glad ...
Hon skapar en ängel, tar sig tillbaka till barndomen och frigör sitt skapande, hon släpper sin roll som gift fru. Det tog Elsie 30 år av äktenskap och yrkesarbete på posten, innan hon tog sina skrivarförsök ur byrålådan och fick sina första texter utgivna.
Anneli Jordahl har alltid varit intresserad av klasstemat och rör sig därför kring detta. Förutom intervjuer med Elsie, gör hon djupdykningar i Frikyrkorörelsen och dess betydelse som demokratisk folkrörelse på 1800-talet, för framväxten av arbetarrörelsen och folkhemmet. Hon undersöker också Postverkets betydelse som avstamp för många klassresor. Och avslutningsvis kommenteras att kvinnor är en klass för sig, som har det svårare att klassresa än männen. Kvinnorna arbetar troget, kommer i skymundan. Livet går med städning, för att tvätta bort arbetarklasstämpeln. Som Nancys mamma säger, ungefär: Att vi är fattiga kan vi inte göra mycket åt, men smuts är något vi kan ta bort.
Det fick jag också lära mig som barn. Hel och ren ska man vara. Det var liksom det enda som krävdes, resten skulle gå av sig själv. Den svenske arbetaren skulle uppfostras till renlighet och redlighet, någon för svenska fabrikörer att lita på.
Jag gillar boken - läs den. Det är en minde-opener.
2008-10-16
A suitable Vengeance - Elizabeth George (1991)
Då var det bevisat igen. Känslor är så otroligt mycket mer spännande än mord. Har läst ännu en bok av Elizabeth George, hennes fjärde kriminalroman om Lynley, A Suitable Vengeance, 1991 (En högst passande hämnd). Karaktärerna lever i mig och jag vill veta hur det går för Barbara och hennes mamma nu sedan pappan dog i slutet av tredje boken. Men tji fick jag. Barbara Havers är knappt med i fjärde boken. Men det roar mig enormt att hon svischar förbi helt kort och rynkar på näsan åt Lynley. Inte tänker hon ta någon extra hänsyn bara för att den misstänkte mördaren är en kollegas yngre bror - nej då. Tvärtom. Knarkande överklass skulle hon aldrig kunna känna någon sympati för.
A Suitable Vengeance är en tillbakablick hela boken, när Elizabeth George fördjupar sig i övriga huvudpersoners bakgrund och känsloliv, vilket trots hennes nogsamt genomförda mordintriger ändå tycks vara hennes huvudintresse. Denna fjärde bok handlar alltså om Thomas Lynleys uppväxt, som äldste son och alltså earl i en adelsfamilj från Cornwall, samt vännen Simon St James, också adlig? men inte så förmögen, som blev invalid via en bilolycka då Lynley körde. Och deras kvinnliga vänner, eller vad man ska kalla dem, som senare även arbetar ihop med dem.
Som vanligt är Elizabeth George smart. Nu kommer förhistorien till den information hon planterat ut i tidigare böcker. Kanske är det just därför det är extra spännande att läsa om hur fel personer förlovar sig. Trots att vi vet att de kommer att skiljas åt. Hela tiden frågar jag mig - när och hur kommer kursändringen?
Men visst kan jag opponera mig mot att deras bekantskapskrets är så snäv, att det är en så liten, sträng fyrkant. Två män och två kvinnor, först ihop med 'fel' person, byggt på vänskap men inte 'rätt sorts kärlek'. Och efter många år av tvekan och oro och rädsla byter de och då faller allt på plats? Känns inte det lite unket snävt som vänkrets? Hur kan det komma sig? Vi har ju tidigare hört att Lynley tidigare flirtat vitt och brett. Men i dessa böcker är det bara Deborah och Lady Helen som gäller, en i taget, med år emellan. Varför? I slutet menar Helen, att Lynley bara skyddat sitt sårbara jag via ytliga relationer, men när det 'verkligen gäller', så är han betydligt djupare engagerad, även om han blundar för sina egna känslor.
Deborah är dotter till Simons 'tjänare', snarare invalidens personliga assistent, så de har umgåtts sedan hon var sju år. Där sätter jag också frågetecken. Däggdjur och fåglar lär styras av en sorts nedärvd instinkt som hindrar incest, genom att inte få erotiska känslor för personer man växt upp tillsammans med, människor som därför har samma 'lukt'. Människor lär ha liknande mönster. Förutom syskon, även dem man gått i småskola och internat ihop med. Det lär vara extremt ovanligt att bli kär och gifta sig med dem man känt så före 11-årsåldern. Alltså skulle man kunna bli kär endast i personer man börjat umgås med först efter 11 års ålder. Så varför vill Simon och Deborah inte vill vidga sina vyer ...
Men visst är Elizabeth George i övrigt duktig på att göra allt psykologiskt trovärdigt. Jag glömmer gärna alla gamla teorier när jag läser hennes bok, även om några formuleringar känns mer psykologibok, än verkliga analyser som folk kan tänkas ha av sig själva. Men boken griper mig, jag kan inte sluta läsa, tills jag får veta hur och när allt bara blev tvärtom...
Och även om deckargåtan är underordnad för mig, så är den klurig och oväntad ända intill den sista upplösningen. Jag vandrar omkring i Lynleys och St James funderingar hur sjutton allt hänger ihop. Och får tid att tänka själv också.
Men som sagt, jag fick inte veta hur det gått för Barbara och hennes mor. Så nu måste jag ju läsa en bok till om henne och Lynley.
A Suitable Vengeance är en tillbakablick hela boken, när Elizabeth George fördjupar sig i övriga huvudpersoners bakgrund och känsloliv, vilket trots hennes nogsamt genomförda mordintriger ändå tycks vara hennes huvudintresse. Denna fjärde bok handlar alltså om Thomas Lynleys uppväxt, som äldste son och alltså earl i en adelsfamilj från Cornwall, samt vännen Simon St James, också adlig? men inte så förmögen, som blev invalid via en bilolycka då Lynley körde. Och deras kvinnliga vänner, eller vad man ska kalla dem, som senare även arbetar ihop med dem.
Som vanligt är Elizabeth George smart. Nu kommer förhistorien till den information hon planterat ut i tidigare böcker. Kanske är det just därför det är extra spännande att läsa om hur fel personer förlovar sig. Trots att vi vet att de kommer att skiljas åt. Hela tiden frågar jag mig - när och hur kommer kursändringen?
Men visst kan jag opponera mig mot att deras bekantskapskrets är så snäv, att det är en så liten, sträng fyrkant. Två män och två kvinnor, först ihop med 'fel' person, byggt på vänskap men inte 'rätt sorts kärlek'. Och efter många år av tvekan och oro och rädsla byter de och då faller allt på plats? Känns inte det lite unket snävt som vänkrets? Hur kan det komma sig? Vi har ju tidigare hört att Lynley tidigare flirtat vitt och brett. Men i dessa böcker är det bara Deborah och Lady Helen som gäller, en i taget, med år emellan. Varför? I slutet menar Helen, att Lynley bara skyddat sitt sårbara jag via ytliga relationer, men när det 'verkligen gäller', så är han betydligt djupare engagerad, även om han blundar för sina egna känslor.
Deborah är dotter till Simons 'tjänare', snarare invalidens personliga assistent, så de har umgåtts sedan hon var sju år. Där sätter jag också frågetecken. Däggdjur och fåglar lär styras av en sorts nedärvd instinkt som hindrar incest, genom att inte få erotiska känslor för personer man växt upp tillsammans med, människor som därför har samma 'lukt'. Människor lär ha liknande mönster. Förutom syskon, även dem man gått i småskola och internat ihop med. Det lär vara extremt ovanligt att bli kär och gifta sig med dem man känt så före 11-årsåldern. Alltså skulle man kunna bli kär endast i personer man börjat umgås med först efter 11 års ålder. Så varför vill Simon och Deborah inte vill vidga sina vyer ...
Men visst är Elizabeth George i övrigt duktig på att göra allt psykologiskt trovärdigt. Jag glömmer gärna alla gamla teorier när jag läser hennes bok, även om några formuleringar känns mer psykologibok, än verkliga analyser som folk kan tänkas ha av sig själva. Men boken griper mig, jag kan inte sluta läsa, tills jag får veta hur och när allt bara blev tvärtom...
Och även om deckargåtan är underordnad för mig, så är den klurig och oväntad ända intill den sista upplösningen. Jag vandrar omkring i Lynleys och St James funderingar hur sjutton allt hänger ihop. Och får tid att tänka själv också.
Men som sagt, jag fick inte veta hur det gått för Barbara och hennes mor. Så nu måste jag ju läsa en bok till om henne och Lynley.
2008-10-10
Mosippan av Elsie Johansson
Mosippan kom ut 1998 som andra delen i trilogin om Nancy. Jag har nu slukat den lika begärligt som del 1, Glasfåglarna. Slutkänslan blir ändå att detta är en klar mellansträcka, en transport från del 1 till del 3.
Glasfåglarna snurrade sammanhållet kring den äldre halvsystern Dora och hennes tragiska öde. Mosippan tilldrar sig två år senare, från sensommaren 1940, över den svinkalla krigsvintern 1941 och ännu en sommar och höst. Dora är död och kriget splittrar upp familjegemenskapen än mer, bröder och svåger ligger i fält. Ovissheten dallrar. Krigsfaran, rädslan för att tyska soldater ska komma smygande i skogarna, avskyn inför nazistsympatisörer, den vaga osäkerheten kring vem man kan lita på.
Mosippan, denna i deras hemtrakter rätt ovanliga lilla växt, till vilken Nancy för sin första pojkvän vid deras första generade träff: 'Den krusiga mörkgröna bladrosetten låg flat mot moränen, klockan var nedåtböjd och havsluten, vitrosa, silkesluddig på utsidan, nästan röd inuti. Och när man böjde sig och kikade in i kalken såg man det gula på bottnen, ståndarkransen med pistillen i mitten. Plötsligt var jag alldeles lugn.' (s. 211)
Jag ser Mosippan som symbol för Nancy själv, det lilla silkesluddiga blomhuvudet som sakta tar sig upp ur moränen - Nancy söker frihet och ett bättre liv, mem vet inte riktigt hur det ska gå till. Korrespondensstudierna vågar hon inte riktigt ta på allvar. Jobb som posttransportör får hon dock, och en osannolik inkomst av 90 kr i månaden, när männen tagits ut i försvarstjänst. Den halvslutna vitrosa blomman, röd inuti, är också Nancys utforskande av sin sexualitet - men också snart nog förlusten av kärleksdrömmen, krossandet av alla illusioner.
Och så dör fadern, just som Nancy planerat att spänna ut sina vingar för vinden. Där tar boken slut. Och jag är så glad att jag redan äger även del tre, som heter just bara Nancy, så jag får veta hur det går. För jag anar att det antagligen blir svårare att lämna modern som just blivit änka, för att kunna bygga sig ett eget liv.
Glasfåglarna snurrade sammanhållet kring den äldre halvsystern Dora och hennes tragiska öde. Mosippan tilldrar sig två år senare, från sensommaren 1940, över den svinkalla krigsvintern 1941 och ännu en sommar och höst. Dora är död och kriget splittrar upp familjegemenskapen än mer, bröder och svåger ligger i fält. Ovissheten dallrar. Krigsfaran, rädslan för att tyska soldater ska komma smygande i skogarna, avskyn inför nazistsympatisörer, den vaga osäkerheten kring vem man kan lita på.
Mosippan, denna i deras hemtrakter rätt ovanliga lilla växt, till vilken Nancy för sin första pojkvän vid deras första generade träff: 'Den krusiga mörkgröna bladrosetten låg flat mot moränen, klockan var nedåtböjd och havsluten, vitrosa, silkesluddig på utsidan, nästan röd inuti. Och när man böjde sig och kikade in i kalken såg man det gula på bottnen, ståndarkransen med pistillen i mitten. Plötsligt var jag alldeles lugn.' (s. 211)
Jag ser Mosippan som symbol för Nancy själv, det lilla silkesluddiga blomhuvudet som sakta tar sig upp ur moränen - Nancy söker frihet och ett bättre liv, mem vet inte riktigt hur det ska gå till. Korrespondensstudierna vågar hon inte riktigt ta på allvar. Jobb som posttransportör får hon dock, och en osannolik inkomst av 90 kr i månaden, när männen tagits ut i försvarstjänst. Den halvslutna vitrosa blomman, röd inuti, är också Nancys utforskande av sin sexualitet - men också snart nog förlusten av kärleksdrömmen, krossandet av alla illusioner.
Och så dör fadern, just som Nancy planerat att spänna ut sina vingar för vinden. Där tar boken slut. Och jag är så glad att jag redan äger även del tre, som heter just bara Nancy, så jag får veta hur det går. För jag anar att det antagligen blir svårare att lämna modern som just blivit änka, för att kunna bygga sig ett eget liv.
2008-10-09
NP 2008 - Le Clézio
Jean-Marie Gustave Le Clézio, född 1940, får årets nobelpris i litteratur. När jag hör hans namn tänker jag genast på noveller - långnoveller. Pojken Mondo, stiger fram för mitt inre, mot sanden i Nordafrika. Jag har inte hört Svenska Akademiens motivering, vet inte om de nämner hans novellkonst, men om de gör det, så lär det inet ha hänt sedan Paul Heyse 1910.
Men Le Clézio rör sig naturligtvis i helt andra rymder än Heyse. Jag läste ett antal av hans noveller på franska på 70-80-talet. Jag äger dock ingen av hans böcker på svenska. Men det glädjer mig verkligen att priset går till en författare med så poetiska kvaliteter i sitt språk. Utsatta barn och andra människor beskrivna i ett språk som grep tag i mig och bilder som aldrig lämnat mig.
En intressant intervju med Le Clézio fanns i DN 29 februari i år. (länken funkar inte längre)
Men Le Clézio rör sig naturligtvis i helt andra rymder än Heyse. Jag läste ett antal av hans noveller på franska på 70-80-talet. Jag äger dock ingen av hans böcker på svenska. Men det glädjer mig verkligen att priset går till en författare med så poetiska kvaliteter i sitt språk. Utsatta barn och andra människor beskrivna i ett språk som grep tag i mig och bilder som aldrig lämnat mig.
En intressant intervju med Le Clézio fanns i DN 29 februari i år. (länken funkar inte längre)
Aftonbladet skriver bl.a. om Le Clézios kontakter med Sverige och inte minst Stig Dagerman, vars roman Ormen översattes av Le Clézio till franska 1974. Ormen ligger även mig varmt om hjärtat, inte bara för at det är en mycket intressant roman, utan även för att min egen hemort skymtar förbi i dess text, och det är inte ofta det händer. Haha! tänk bara! Le Clézio är orsaken till att en mängd fransmän vrickat tungan på det märkliga ortsnamnet Stuvsta.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3501975.ab
Apropå, så har Le Clézio även tilldelats Stig Dagermanpriset nu i höst.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3501975.ab
Apropå, så har Le Clézio även tilldelats Stig Dagermanpriset nu i höst.
2008-10-06
Järnvägen av Juhani Aho (1884)
I somras läste jag Järnvägen av Juhani Aho, 1884, tryckt av Atlantis 1978. Det är en helt underbar bok. Inte minst för att den är mästerligt illustrerad med 55 teckningar (eller etsningar?) av Raimo Puustinen. Boken är i större format än övriga böcker, dvs djupare in i bokhyllan och därför fyrkantig. Allt för illustrationernas skull inser jag. Det är otroligt noggranna bilder av huvudpersonerna Matti och Liisa, deras häst och hemmiljö, m m på den finska landsbygden. Det är bilder att fastna i långa stunder.
Juhani Aho är en pseudonym för Johannes Brofeldt, men han kom 1906 att ta den som sitt riktiga namn. Född 1861, var han bara 21 år när han fick Järnvägen utgiven. Inspirerad av den franska realismens programprinciper studerade han Matti och Liisa, från den avlägsna finska bondebygden, deras sätt agera i sin livsmiljö, och sätter sedan in dom i en ny situation - Järnvägen - för att se hur de reagerar inför denna nymodighet. Först hör de bara talas om begreppet och undrar vad det kan vara, om det kan vara sant eller bara en saga, om andra försöker lura dem. En märkvärdig väg av järn, hus på hjul, som går med eldens kraft. Ett splitternytt mirakel. Och beger sig slutligen iväg för att se med egna ögon.
Förutom de underbara illustrationerna (skapade så sent som 1973), så är texten ren och klar, en njutning att läsa. Texten innehåller finstämd humor kring den mänskliga svagheten att inte vilja erkänna att man inte vet och inte förstår något man inte stött på. Händelseförloppet och relationerna människor emellan beskrivs med antydningar och enkla ord. Föredömligt.
Ett fint exempel på 1880-talets socialrealism, som Aho blev den som införde till Finland.
Juhani Aho är en pseudonym för Johannes Brofeldt, men han kom 1906 att ta den som sitt riktiga namn. Född 1861, var han bara 21 år när han fick Järnvägen utgiven. Inspirerad av den franska realismens programprinciper studerade han Matti och Liisa, från den avlägsna finska bondebygden, deras sätt agera i sin livsmiljö, och sätter sedan in dom i en ny situation - Järnvägen - för att se hur de reagerar inför denna nymodighet. Först hör de bara talas om begreppet och undrar vad det kan vara, om det kan vara sant eller bara en saga, om andra försöker lura dem. En märkvärdig väg av järn, hus på hjul, som går med eldens kraft. Ett splitternytt mirakel. Och beger sig slutligen iväg för att se med egna ögon.
Förutom de underbara illustrationerna (skapade så sent som 1973), så är texten ren och klar, en njutning att läsa. Texten innehåller finstämd humor kring den mänskliga svagheten att inte vilja erkänna att man inte vet och inte förstår något man inte stött på. Händelseförloppet och relationerna människor emellan beskrivs med antydningar och enkla ord. Föredömligt.
Ett fint exempel på 1880-talets socialrealism, som Aho blev den som införde till Finland.
Atlantis väljer ur världslitteraturen
Bokförlaget Atlantis startade i slutet av 1970-talet en utgivning klassiker som de kallade 'Atlantis väljer ur Världslitteraturen'. Det visste inte jag då, men har upptäckt senare, då jag inhandlat några av böckerna på Antikvariat. Och även några av de senare utgivna på 1990-talet där några fortfarande finns i lager hos förlaget och i handeln.
Bokserien hade de första årtiondena ett för mig förföriskt utseende. Pärmarna är enhetligt mönstrade i en sorts marmoreringsmönster - som jag inbillar mig var vanligt på 1800-talet - brokigt i turkos, beige med mera. Främre pärmen har dessutom en infälld illustration. En hel del av böckerna, av de tidiga utgåvorna, har även tecknade illustrationer. Har för mig att tecknade illustrationer var ett nytt grepp som blev vanligt vid sekelskiftet 1900 för att bredda läsekretsen.
Jag vet inte hur eller varför bokurvalet gjorts. Jag har inte sett dem alla, men enligt förteckningen över serien i slutet av de senare böckerna - inser jag att inte en enda av de utgivna böckerna är skrivna av kvinnor. Inte en enda kvinnlig klassiker? Skumt.
Eller är det bara symptomatiskt för 1970- och 80-talen? Den gamla kanon som litteraturhistorien då byggde på, innan kvinnor började ge ut sin egen litteraturhistoria.
Böckerna verkar dock inte bara bygga på 'kanon' utan följa andra prioriteringar. Intressant är den äldre utgivningen av nordiska författare. Några böcker har fått grannlandslitteraturstödet från Nordisk Ministerråd. Så det kan vara ett urvalskriterium.
Jag har själv snöat in på sekelskiftet 1900 senaste året. Förutom grävandet i de tidiga Nobelprisen har jag bl a läst om Joseph Conrad och Hjalmar Söderberg. Vilket lett mig vidare till bl a JP Jacobsens 'Niels Lyne', som det står om i Martin Bircks ungdom, och var Martins favoritroman. Då måste jag ju läsa den för att få veta varför.
På Strindbergs och Ibsens tid var Norden en mer enhetlig marknad. Den läsande befolkningen i varje enskilt land var väl inte stor nog för att försörja en författare. Säkert behövde böckerna inte ens översättas. Det samma gällde då även tyska - tyska kan alla - ungefär som vi idag gör med engelska. Men engelska ansågs då betydligt svårare, vilket är märkligt för många idag.
Av den senare utgivningen, främst 90-tal tror jag, finns Livsdagen lång av Eyvind Johnson och italienska klassiker som Den tudelade viskonten, Klätterbaronen, Den obefintlige riddaren och Zenos bekännelser bara för att nämna några få, som tillhör romaner jag inte vill vara utan.
Atlantis fortsätter sin utgivning. Men inte med samma omslag. Och inte under beteckningen 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' trots att böckerna är minst lika betydande. De ville väl förnya sig - inte vet jag - men jag saknar marmoreringen.
Bokserien hade de första årtiondena ett för mig förföriskt utseende. Pärmarna är enhetligt mönstrade i en sorts marmoreringsmönster - som jag inbillar mig var vanligt på 1800-talet - brokigt i turkos, beige med mera. Främre pärmen har dessutom en infälld illustration. En hel del av böckerna, av de tidiga utgåvorna, har även tecknade illustrationer. Har för mig att tecknade illustrationer var ett nytt grepp som blev vanligt vid sekelskiftet 1900 för att bredda läsekretsen.
Jag vet inte hur eller varför bokurvalet gjorts. Jag har inte sett dem alla, men enligt förteckningen över serien i slutet av de senare böckerna - inser jag att inte en enda av de utgivna böckerna är skrivna av kvinnor. Inte en enda kvinnlig klassiker? Skumt.
Eller är det bara symptomatiskt för 1970- och 80-talen? Den gamla kanon som litteraturhistorien då byggde på, innan kvinnor började ge ut sin egen litteraturhistoria.
Böckerna verkar dock inte bara bygga på 'kanon' utan följa andra prioriteringar. Intressant är den äldre utgivningen av nordiska författare. Några böcker har fått grannlandslitteraturstödet från Nordisk Ministerråd. Så det kan vara ett urvalskriterium.
Jag har själv snöat in på sekelskiftet 1900 senaste året. Förutom grävandet i de tidiga Nobelprisen har jag bl a läst om Joseph Conrad och Hjalmar Söderberg. Vilket lett mig vidare till bl a JP Jacobsens 'Niels Lyne', som det står om i Martin Bircks ungdom, och var Martins favoritroman. Då måste jag ju läsa den för att få veta varför.
På Strindbergs och Ibsens tid var Norden en mer enhetlig marknad. Den läsande befolkningen i varje enskilt land var väl inte stor nog för att försörja en författare. Säkert behövde böckerna inte ens översättas. Det samma gällde då även tyska - tyska kan alla - ungefär som vi idag gör med engelska. Men engelska ansågs då betydligt svårare, vilket är märkligt för många idag.
Av den senare utgivningen, främst 90-tal tror jag, finns Livsdagen lång av Eyvind Johnson och italienska klassiker som Den tudelade viskonten, Klätterbaronen, Den obefintlige riddaren och Zenos bekännelser bara för att nämna några få, som tillhör romaner jag inte vill vara utan.
Atlantis fortsätter sin utgivning. Men inte med samma omslag. Och inte under beteckningen 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' trots att böckerna är minst lika betydande. De ville väl förnya sig - inte vet jag - men jag saknar marmoreringen.
2008-09-29
Orkanpartyt : roman om en myt - Klas Östergren (2007)
Så är jag framme vid Klas Östergrens bidrag till den internationella Mytserien. Klas Östergren hör till de författare jag 'växte upp med'. Noterade hans debut redan när det begav sig, Attila (1975). Läste en notis och letade förgäves efter den i bokhandeln. Jag blev tvungen att beställa och fick en häftad upplaga, ouppsprättad, som oftast debutantverk var på den tiden. Handlade om en ung man och hans tjej på gymnasiet - plus historiska referenser till bl.a. Attila (sånt jag gillade). Inledningsrad: Regnet gned ryggen mot var fönsterruta.
Enligt baksidestexten sa sig Klas vara en produkt av - och rikta sig till - ett traditionslöst mellanskikt, med rötter bland arbetarna men med kronan i salongerna. Ungdomar som gått ut den moderna skolan men inte riktigt vet var de hör hemma. Nästa verk kom 1977, en lika osprättad häftad upplaga. Inledningsrad: Regnet gned brösten mot var fönsterruta.
En ung författare med genomtänkta litterära ambitioner. Böckerna citerar gärna låtar som berättaren lyssnar till. Källan angavs inte i texten, men det behövdes inte. Alltihop var musk jag kunde utantill eftersom även jag lyssnat på dessa låtar var och varannan dag.
Så jag fortsatte att läsa hans böcker: Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Fattiga riddare och stora svenskar, Plåster, Ankare. Jag hoppades få återfinna samma känsla av igenkänning. Men det gjorde jag aldrig. Gentlemen var en stor roman, skickligt hantverk, men för skicklig. Det stora romanbygget föll över mig - Giganternas brunn är en fullständigt vidrig tanke - Fattiga riddare fortsatte att kväva mig. Men så kom Plåster och jag begrep inget annat än att, det här, det är en man som mår dåligt. Och vid Ankare tog det tvärstopp. En gammal sjöman i Skåne? Osade det Hemmingway?? Eller annan manlig 30-40-talslitteratur. Det var ingen genre jag var insatt i. Men känslan liknade de gamla svartvita filmer TV visade på 70-talet, som jag m inns det var det nästan bara gamla amerikanska 1930- och 40-tals filmer, typ Humphrey Bogart.
Jag tvingades inse att Klas Östergren skrev böcker om män för män. Jag hittade kvinnor att relatera till. (Varför fick han skriva en julkalender för barn??)
Så hur upplevde jag Orkanpartyt? Det måste ju ses som ett hedersuppdrag att få skriva Sveriges bidrag till den internationella Mytserien. Jag är kluven, fågel eller fisk, eller mitt emellan? Och varför ser omslaget ut som det gör? Som en kioskdeckare från 40-50-talet? Lägsta betyg: 1.
Boken är en dystopi. Alltså beskriver en miljöförstörd havererad värld, där kärlek och omtanke inte längre existerar. Myten som 'moderniseras' är naturligtvis gamla nordiska asagudar och deras slut i ett Ragnarök, världens undergång.
Serien inleddes med Karen Armstrongs faktabok kring myternas historia, där hon förklarade att myter lever så länge de tolkar och lär oss något om den värld vi lever i, något dess samtid kan relatera till. Med alla miljö- och klimathot vi lever under nu, borde Ragnarök passa in. Ändå har jag svårt för dystopier, som varit så vanligt förekommande under större delen av 1900-talet, för trots att våra kroppar är nedsmutsade av alltfler kemikalier - upplever jag inte att känslokalla människor tagit över världen.
Orkanpartyt inleds med en katastrofbild av världen. Varenda Science Fiction-serie på TV ser likadan ut. Språket är torrt och känslokallt, för att huvudpersonen Hanck Orn ännu inte lärt sig vad kärlek är. Så okej då. Men hur ska jag bli känslomässigt berörd? Var tilldrar sig historien? Språkligt och namnmässigt tyder på en blandning av Storbritannien, Tyskland, Norden ... och så hans hopplösa namn - Hanck Orn.
Tills vi förstår att hans namn Orn, egentligen är Örn utan prickar! Det roade mig - jag känner igen vår internationella internet-värld, där prickar över bokstäver är obsoleta, liksom Hanck själv, som kan konsten att reparera mekaniska skrivmaskiner, i hans värld åter helt nödvändiga, men en bristvara när världen åter måste klara sig på minimal mängd elektricitet.
Detta roar mig, jag har själv ett efternamn med nordisk bokstav som inte fungerar i mailform. Jag tänker på Skanska, som antagligen nästan ingen längre kommer ihåg ursprungligen hette 'Skånska cementgjuteriet'. Höganäs kakel hittar man nu som "cchoganas.se" ... och alla andra stympade ord vi vant oss vid dagligen, t ex sjukvardsradgivningen ...osv
Hanck blir far och grips av faderskärlek, här börjar jag ta till mig historien, men fortfarande känns det trögt för mig att komma överens med språket. Klas Östergren sa själv i någon intervju att tidspressen gjorde att han inte hade tid att fila på sina meningar så som han vanligen gör. Det känns. De av hans böcker som jag upplevt som övermäktiga, hade säkert maximalt filade meningar, utbroderat intill andningsbrist - för mig.
Denna bok tycks mig ha för mycket ord, för ordens egen skull. Manligt språk tungt att svälja. Jag vill ha ord som väcker bilder inom mig, som jag kan minnas när orden själva bleknat bort.
Vad sägs om den här meningen, som är ett helt stycke, på sid 365: En beryktad person som möter en som förefaller oberörd av detta dåliga rykte står inför en underbar möjlighet att låta vederbörande göra en erfarenhet som styrker och bekräftar ryktet eller tvärtom, visa en annan sida som kan vara god och älskvärd och därigenom lustigt nog bli ännu mer illa beryktad, nu som desutom opålitlig.
Begriplig? Det tog en del omläsningar får jag säga. Den meningen är för mig ord, utan konkret förankring. Kanslitorrt. Den beryktade personen är Hel, dödsrikets föreståndare. Den hon möter är alltså Hanck, som här alltså skall vara oberörd på något Humphrey Bogart vis? Hmm. Vad hette egentligen huvudpersonen i Ankare? Kan inte minnas. Har inte boken kvar så här 20 år senare. Men det är inte omöjligt att det var just Hanck.
En klar bild: Äktenskapet blev emellertid misslyckat. Njord ville bo vid havet. Skade i skogen. Båda fick sin vilja fram.
Detta kan jag skratta åt. Detta är också essensen i den ursprungliga asaberättelsen. De levde separerade. Man kan säga att Njord lottades att bli Skades man genom utseendet på sina fötter, (Skade hoppades att fötterna tillhörde Balder). De gifte sig alltså inte av kärlek.
Mittpartiet av boken, själva Orkanpartyt, är i den stilen, att de nordiska asagudarna svischar förbi med små hänvisningar till kända berättelser om deras öden och äventyr, hur Tor fångar midgårdsormen med en tjur som bete (hornen som krok antar jag), fagre Balder, Lokes nidingsdåd att få honom mördad, och mycket annat. Då känner jag igen mig. Och kanske är det just Östergren, författaren för män om män, som skall tolka just asagudar, hur än mycket de nu visar sig ha förlorat sin manlighet. Några kvinnor som jag kan relatera till finns inte. Visst finns där Asynjor, men jag kan inte relatera till dem i Östergrens form.
Jag menar inte att det skulle vara något fel i att Östergren skriver om män för män. Det behövs säkert. Det finns en hel del kvinnor som skriver om och för kvinnor. Det är naturligt. Men för att bli klassiskt och allmängiltigt så vill jag som läsare få ta del av hela människor av båda könen.
Lokes straff för sitt dåd mot Balder, är att sitta fjättrad under en etterdrypande orm, med Sigyn som stannar hos honom trots allt, och tålmodigt fångar upp ettret, som ändock bränner honom varje gång hon måste vända sig bort och tömma sin skål. Plötsligt flammar det upp en egen Östergrensk tolkning på Sigyns mål och mening med att stå där. Han menar att ifall hon låtit ettret falla obehindrat, så skulle han lätt kunna begå självmord genom att svälja det, och därmed slippa ifrån sitt helvete. Men att Sigyn på detta sätt förlänger hans straff. Att hon gör det med med den hämndfyllda tanken: Vad var det jag sa!
Den synen gör mig bara deprimerad. Detta är inte min värld av mänskliga relationer.
För att knyta ihop asagudarna med den 'framtida dystopin', bär den styrande klanen alltså asagudarnas namn, och har deras livshistorier. Var Hanck Orn och hans son Toby kommer in, vet jag inte. Men där förekommer en nysning, som sätter igång något, Orkanpartyt? Partyt pågick ju redan när Toby nyser, men det är väl just nysningen som sätter igång Orkanen. Och det får mig genast att tänka på Kaosteori - att vindfläkten från en fjärils vingslag, skulle kunna ackumuleras till att sätta igång en orkan i en annan del av världen.
Nysningen får Loke att slå ihjäl Toby, alltså så slumpartat - irriterad över tjänstefolket. Eftersom Loke då fortfarande inte är fjättrad, så borde detta vara innan Balder blev mördad. Balder som var ljuset och glädjen personifierad, ungefär som Jesus förespråkade kärlek, men blev korsfäst. Men om detta verkligen inledde Ragnarök, så känns hela historien som en evighetsspiral utan början och slut. Eftersom Jorden redan var förödd, kärleken gått under, långt innan Toby föddes.
Nåväl, den Gamle (Oden) ser med sitt vishetens öga, att Hanck till sin son upplevt kärlek, som ingen annan upplevt. Han sitter inne med kunskap om kärlekens äkta väsen. Så han ber honom skriva ner den, så att den kunskapen kan bli känd och ihågkommen. Hanck tvekar.
Loke sitter fjättrad och straffas, i väntan på att någon skall kunna förlåta honom, men endast den som upplevt kärlek kan förlåta. Men Hanck kan inte förlåta att hans barn har mördats, han vill hämnas. Så länge Loke är fjättrad, hänger Världen, Universum i detta interregnum av tillfälliga lösningar, inget är avgjort. Det är när Loke befrias som världen kommer att ödeläggas under den slutgiltiga striden. Innan dess - en perfekt terrorbalans.
Hanck inser också att den kommission som är tillsatt att utreda och beskriva känslor - de kommer aldrig att klara det. För en vetenskaplig beskrivning har trots väldigt lite med själva ämnet att göra. Känslor kan inte beskrivas vetenskapligt. Rubriken 'Kärlek' ... en av dessa rubriker som tycktes ha så stark dragningskraft på bråkstakar, grälsjuka och självutnämnda experter som kunde göra vilken enkel utsaga som helst till ett olösligt tvisteämne.
Det är den här - pudelns kärna - som jag vill sätta betyg 4 på. Känsla och logik är varandras
motsatser. Glädjen Hanck känner när han inser att ... Ingen någonsin kommer att kunna förklara någonting. Kärleken är outgrundlig! Världen har sin gång!
Älska kan bara den som vågar sätta hela världen på spel. Alltså är han fri att beskriva den faderskärlek han har upplevt. Men det kommer att ta tid ... hela hans liv, många ark papper ...
Ett evighetshjul, eller hur...?
Enligt baksidestexten sa sig Klas vara en produkt av - och rikta sig till - ett traditionslöst mellanskikt, med rötter bland arbetarna men med kronan i salongerna. Ungdomar som gått ut den moderna skolan men inte riktigt vet var de hör hemma. Nästa verk kom 1977, en lika osprättad häftad upplaga. Inledningsrad: Regnet gned brösten mot var fönsterruta.
En ung författare med genomtänkta litterära ambitioner. Böckerna citerar gärna låtar som berättaren lyssnar till. Källan angavs inte i texten, men det behövdes inte. Alltihop var musk jag kunde utantill eftersom även jag lyssnat på dessa låtar var och varannan dag.
Så jag fortsatte att läsa hans böcker: Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Fattiga riddare och stora svenskar, Plåster, Ankare. Jag hoppades få återfinna samma känsla av igenkänning. Men det gjorde jag aldrig. Gentlemen var en stor roman, skickligt hantverk, men för skicklig. Det stora romanbygget föll över mig - Giganternas brunn är en fullständigt vidrig tanke - Fattiga riddare fortsatte att kväva mig. Men så kom Plåster och jag begrep inget annat än att, det här, det är en man som mår dåligt. Och vid Ankare tog det tvärstopp. En gammal sjöman i Skåne? Osade det Hemmingway?? Eller annan manlig 30-40-talslitteratur. Det var ingen genre jag var insatt i. Men känslan liknade de gamla svartvita filmer TV visade på 70-talet, som jag m inns det var det nästan bara gamla amerikanska 1930- och 40-tals filmer, typ Humphrey Bogart.
Jag tvingades inse att Klas Östergren skrev böcker om män för män. Jag hittade kvinnor att relatera till. (Varför fick han skriva en julkalender för barn??)
Så hur upplevde jag Orkanpartyt? Det måste ju ses som ett hedersuppdrag att få skriva Sveriges bidrag till den internationella Mytserien. Jag är kluven, fågel eller fisk, eller mitt emellan? Och varför ser omslaget ut som det gör? Som en kioskdeckare från 40-50-talet? Lägsta betyg: 1.
Boken är en dystopi. Alltså beskriver en miljöförstörd havererad värld, där kärlek och omtanke inte längre existerar. Myten som 'moderniseras' är naturligtvis gamla nordiska asagudar och deras slut i ett Ragnarök, världens undergång.
Serien inleddes med Karen Armstrongs faktabok kring myternas historia, där hon förklarade att myter lever så länge de tolkar och lär oss något om den värld vi lever i, något dess samtid kan relatera till. Med alla miljö- och klimathot vi lever under nu, borde Ragnarök passa in. Ändå har jag svårt för dystopier, som varit så vanligt förekommande under större delen av 1900-talet, för trots att våra kroppar är nedsmutsade av alltfler kemikalier - upplever jag inte att känslokalla människor tagit över världen.
Orkanpartyt inleds med en katastrofbild av världen. Varenda Science Fiction-serie på TV ser likadan ut. Språket är torrt och känslokallt, för att huvudpersonen Hanck Orn ännu inte lärt sig vad kärlek är. Så okej då. Men hur ska jag bli känslomässigt berörd? Var tilldrar sig historien? Språkligt och namnmässigt tyder på en blandning av Storbritannien, Tyskland, Norden ... och så hans hopplösa namn - Hanck Orn.
Tills vi förstår att hans namn Orn, egentligen är Örn utan prickar! Det roade mig - jag känner igen vår internationella internet-värld, där prickar över bokstäver är obsoleta, liksom Hanck själv, som kan konsten att reparera mekaniska skrivmaskiner, i hans värld åter helt nödvändiga, men en bristvara när världen åter måste klara sig på minimal mängd elektricitet.
Detta roar mig, jag har själv ett efternamn med nordisk bokstav som inte fungerar i mailform. Jag tänker på Skanska, som antagligen nästan ingen längre kommer ihåg ursprungligen hette 'Skånska cementgjuteriet'. Höganäs kakel hittar man nu som "cchoganas.se" ... och alla andra stympade ord vi vant oss vid dagligen, t ex sjukvardsradgivningen ...osv
Hanck blir far och grips av faderskärlek, här börjar jag ta till mig historien, men fortfarande känns det trögt för mig att komma överens med språket. Klas Östergren sa själv i någon intervju att tidspressen gjorde att han inte hade tid att fila på sina meningar så som han vanligen gör. Det känns. De av hans böcker som jag upplevt som övermäktiga, hade säkert maximalt filade meningar, utbroderat intill andningsbrist - för mig.
Denna bok tycks mig ha för mycket ord, för ordens egen skull. Manligt språk tungt att svälja. Jag vill ha ord som väcker bilder inom mig, som jag kan minnas när orden själva bleknat bort.
Vad sägs om den här meningen, som är ett helt stycke, på sid 365: En beryktad person som möter en som förefaller oberörd av detta dåliga rykte står inför en underbar möjlighet att låta vederbörande göra en erfarenhet som styrker och bekräftar ryktet eller tvärtom, visa en annan sida som kan vara god och älskvärd och därigenom lustigt nog bli ännu mer illa beryktad, nu som desutom opålitlig.
Begriplig? Det tog en del omläsningar får jag säga. Den meningen är för mig ord, utan konkret förankring. Kanslitorrt. Den beryktade personen är Hel, dödsrikets föreståndare. Den hon möter är alltså Hanck, som här alltså skall vara oberörd på något Humphrey Bogart vis? Hmm. Vad hette egentligen huvudpersonen i Ankare? Kan inte minnas. Har inte boken kvar så här 20 år senare. Men det är inte omöjligt att det var just Hanck.
En klar bild: Äktenskapet blev emellertid misslyckat. Njord ville bo vid havet. Skade i skogen. Båda fick sin vilja fram.
Detta kan jag skratta åt. Detta är också essensen i den ursprungliga asaberättelsen. De levde separerade. Man kan säga att Njord lottades att bli Skades man genom utseendet på sina fötter, (Skade hoppades att fötterna tillhörde Balder). De gifte sig alltså inte av kärlek.
Mittpartiet av boken, själva Orkanpartyt, är i den stilen, att de nordiska asagudarna svischar förbi med små hänvisningar till kända berättelser om deras öden och äventyr, hur Tor fångar midgårdsormen med en tjur som bete (hornen som krok antar jag), fagre Balder, Lokes nidingsdåd att få honom mördad, och mycket annat. Då känner jag igen mig. Och kanske är det just Östergren, författaren för män om män, som skall tolka just asagudar, hur än mycket de nu visar sig ha förlorat sin manlighet. Några kvinnor som jag kan relatera till finns inte. Visst finns där Asynjor, men jag kan inte relatera till dem i Östergrens form.
Jag menar inte att det skulle vara något fel i att Östergren skriver om män för män. Det behövs säkert. Det finns en hel del kvinnor som skriver om och för kvinnor. Det är naturligt. Men för att bli klassiskt och allmängiltigt så vill jag som läsare få ta del av hela människor av båda könen.
Lokes straff för sitt dåd mot Balder, är att sitta fjättrad under en etterdrypande orm, med Sigyn som stannar hos honom trots allt, och tålmodigt fångar upp ettret, som ändock bränner honom varje gång hon måste vända sig bort och tömma sin skål. Plötsligt flammar det upp en egen Östergrensk tolkning på Sigyns mål och mening med att stå där. Han menar att ifall hon låtit ettret falla obehindrat, så skulle han lätt kunna begå självmord genom att svälja det, och därmed slippa ifrån sitt helvete. Men att Sigyn på detta sätt förlänger hans straff. Att hon gör det med med den hämndfyllda tanken: Vad var det jag sa!
Den synen gör mig bara deprimerad. Detta är inte min värld av mänskliga relationer.
För att knyta ihop asagudarna med den 'framtida dystopin', bär den styrande klanen alltså asagudarnas namn, och har deras livshistorier. Var Hanck Orn och hans son Toby kommer in, vet jag inte. Men där förekommer en nysning, som sätter igång något, Orkanpartyt? Partyt pågick ju redan när Toby nyser, men det är väl just nysningen som sätter igång Orkanen. Och det får mig genast att tänka på Kaosteori - att vindfläkten från en fjärils vingslag, skulle kunna ackumuleras till att sätta igång en orkan i en annan del av världen.
Nysningen får Loke att slå ihjäl Toby, alltså så slumpartat - irriterad över tjänstefolket. Eftersom Loke då fortfarande inte är fjättrad, så borde detta vara innan Balder blev mördad. Balder som var ljuset och glädjen personifierad, ungefär som Jesus förespråkade kärlek, men blev korsfäst. Men om detta verkligen inledde Ragnarök, så känns hela historien som en evighetsspiral utan början och slut. Eftersom Jorden redan var förödd, kärleken gått under, långt innan Toby föddes.
Nåväl, den Gamle (Oden) ser med sitt vishetens öga, att Hanck till sin son upplevt kärlek, som ingen annan upplevt. Han sitter inne med kunskap om kärlekens äkta väsen. Så han ber honom skriva ner den, så att den kunskapen kan bli känd och ihågkommen. Hanck tvekar.
Loke sitter fjättrad och straffas, i väntan på att någon skall kunna förlåta honom, men endast den som upplevt kärlek kan förlåta. Men Hanck kan inte förlåta att hans barn har mördats, han vill hämnas. Så länge Loke är fjättrad, hänger Världen, Universum i detta interregnum av tillfälliga lösningar, inget är avgjort. Det är när Loke befrias som världen kommer att ödeläggas under den slutgiltiga striden. Innan dess - en perfekt terrorbalans.
Hanck inser också att den kommission som är tillsatt att utreda och beskriva känslor - de kommer aldrig att klara det. För en vetenskaplig beskrivning har trots väldigt lite med själva ämnet att göra. Känslor kan inte beskrivas vetenskapligt. Rubriken 'Kärlek' ... en av dessa rubriker som tycktes ha så stark dragningskraft på bråkstakar, grälsjuka och självutnämnda experter som kunde göra vilken enkel utsaga som helst till ett olösligt tvisteämne.
Det är den här - pudelns kärna - som jag vill sätta betyg 4 på. Känsla och logik är varandras
motsatser. Glädjen Hanck känner när han inser att ... Ingen någonsin kommer att kunna förklara någonting. Kärleken är outgrundlig! Världen har sin gång!
Älska kan bara den som vågar sätta hela världen på spel. Alltså är han fri att beskriva den faderskärlek han har upplevt. Men det kommer att ta tid ... hela hans liv, många ark papper ...
Ett evighetshjul, eller hur...?
2008-09-27
Till minnet av Edward - Elizabeth George (1990)
Så har jag då läst min tredje Kommissarie Lynley deckare, Till Minnet av Edward, en mycket bra deckare. Den svacka jag anade i andra Lynley-historien är helt borta. George är åter på topp.
Mördad är en 13-årig internatskoleelev. Poliserna letar motiv och går då igenom en katalog av de mest säljande eländena: pedofiler, sexuella anspelningar av olika slag, rasism, pennalism, tills det mot slutet känns så vridet att jag börjar tvivla på att jag kan godkänna boken, men just då kommer lösningen, och historien blir trovärdig igen, bitarna faller på plats för mig.
Alla utom en, som jag känner som lite svag - det roliga är då att i sista kapitlet så opponerar sig Havers över precis samma sak (som jag), och det reds ut och blir troligt.
Dessutom är en av Elizabeth George finesser, hennes förmåga att vagga in oss i säkerhet och leda oss i traditionell riktning, som t ex viljan att dölja felsteg, t ex att bli biologisk far till ett barn med en älskarinna. Men så vrider intrigen sig och vi inser att där trodde vi fel. Han hade ingen känd älskarinna. Han är juridisk far, inte biologisk, till sin frus felsteg. En mer oväntad lösning.
En slutsummering kan sägas vara att mordet begåtts i sken av vänskap - men egentligen ingen frivillig vänskap, utan en form av utpressning, där betalningen ska bli lojalitet och 'kärlek' på livstid. Jag gillar detta, att det inte är liderlighet och utsvävningar som placeras som publikfriande huvudämne, utan att livet handlar om psykologiska komplikationer.
Elizabeth Georges deckare har ett myller av personer, alla med sina hemligheter, liksom människor alltid har både positiva sidor och svagheter, och relationer som strulat till oss. Och en dold hemlighet (hemlighållen pga skamkänslor) - även kan strula till livet mer än vi förstår för omgivningen och senare släktled.
Hela detta myller av personer och relationer sjunker jag in i och tror på medan jag läser, men glömmer till stor del efteråt. Att minnas vem som var mördaren, känns oviktigt efteråt. Grunden är den pågående storyn mellan huvudpersonerna som återkommer bok efter bok. Huvudsaken är att bokens historia intresserar nog för att bli läst, och det är här konflikten i relationerna. Livet är fyllt av konflikter och vi vill se hur andra ordna upp sina konflikter, kanske se en variant av våra egna problem och lösningar.
Kommissarie Thomas Lynley och assistent Barbara Havers kommer från olika sociala sammanhang. Lynleys adelstitel ger naturligtvis en trygghet, trots att han inte använder den, utan är mer intresserad av vilken insats han kan göra. Han behöver inte lön för att överleva. Havers behöver dock varenda krona, där hon lever i en nedgången risig Londonförort, med invalidiserad far, smått galen mor (inte senil, men lika borta) och minnet av en bror som dog i tidig ålder. Hon bor alltså hemma och måste ta hand om dessa svaga individer och får därför inget 'eget liv'. Barbara balanserar föräldrarnas olika handikapp mot varann så hon kan gå till jobbet varje dag - men privatlivet håller hon hemligt för alla arbetskamrater. Ett inte alltför ovanligt scenario.
Detta deckarpar ger en någorlunda bred syn på samhället. Havers och Lynley kan först inte förstå hur de ska kunna arbeta ihop, inte med så olika livssyn. Men så uppstår en lojalitet dem emellan. Trots att Havers föraktar alla som fötts med silversked i mun, så olikt hennes egen situation.
Lynley verkar genomgod. Han hyser stor medkänsla med de flesta och vi anar att den medkänslan inte kommit gratis. Han har också fått uppleva sorg. Inte minst den skuld han känner för att en nära vän blivit invalid för livet. Dessutom är han ensamstående, sedan den kvinna han älskat gift sig med en annan.
Bok 1 - Deborah, som han älskat, gifter sig med hans invalidiserade vän, som dessutom arbetar som kriminaltekniker med eget labb. Hon valde St James (adligt namn), trots hans invaliditet, av kärlek, för att han aldrig tvekat inför kärleken till henne som helt saknar social status, dotter till den betjänt som varje morgon hjälper honom i protesen. Så en av Lynleys svagheter är alltså att han haft lite svårare att reservationslöst åsidosätta familjens krav på status ... (vi får inte veta helt klart)
Bok 2 - Lady Helen, med samma adelsbakgrund som Lynley, och nära vän i åratal, som stött honom när livet varit tungt, inte minst i saknaden efter Deborah, visar sig trots allt ha eget sexliv. Då hon befinner sig på mordplatsen via en tillfällig älskare, en alkoholiserad regissör Lynley genast misstänker för mordet, blossar Lynleys svartsjuka upp. Han inser att Helen alltid varit mer än vän, men att han tagit henne för given. Hans personliga vendetta blir att misstänkliggöra och fälla hennes älskare för brottet. Kris uppstår mellan dem. Helen kan inte se sin vän och älskare som brottsling. Lynley tvingas inse och avslöja att han älskar Helen och inte kan leva utan henne, men vid det laget är hon utless på hans beteende och vill inte se honom mer.
-- och vid sidan av tuffar det lyckliga äktenskapet mellan St James och Deborah på. Och Barbara Havers har ett litet helvete att klara av både jobb och sjuka föräldrar.
Bok 3 - Ett tema i denna bok är förlusten av barn, problem att få barn, adoption, aborter, missfall. Deborah som fått missfall på missfall, kan inte få barn, orsakat av en abort hon gjort som ung (sent omsider inser vi att Lynley var den ovetande fadern). Deborahs inre skuldkänslor kring detta, gör att St James befarar att hon inte behöll sin ungdomskärlek Lynley. Ett missförstånd, eftersom hon alltid var mer kär i St James, men länge inte vågade hoppas i den riktningen. Lynley hörde ju till dem som flirtade på mer ohejdat, utan tanke på konsekvenser.
-- Parallellt med detta deppar Lynley över att Helen i två månader håller sig undan, vilar upp sig i Grekland, arg på Lynley och tvivlar på att deras vänskap kan fortsätta. Hon går dock på de sista sidorna med på att fortsätta deras vänskap, vilket Lynley får nöja sig med, trots att han vill ha mer.
-- I slutet dör även Barbara Havers far. Modern, som förlorat förståndet, sitter ensam med honom i tolv timmar, försöker mata honom, förstår inte vad död betyder.
Alltså består min nyfikenhet, och jag måste köpa fjärde boken: Hur ska det gå för Barbara Havers och hennes mor? Modern kan inte bo ensam hemma. Har de råd med ett servicehem? Kommer Barbara äntligen att få ett eget liv, så hon kan ha egna vuxna relationer?
Mördad är en 13-årig internatskoleelev. Poliserna letar motiv och går då igenom en katalog av de mest säljande eländena: pedofiler, sexuella anspelningar av olika slag, rasism, pennalism, tills det mot slutet känns så vridet att jag börjar tvivla på att jag kan godkänna boken, men just då kommer lösningen, och historien blir trovärdig igen, bitarna faller på plats för mig.
Alla utom en, som jag känner som lite svag - det roliga är då att i sista kapitlet så opponerar sig Havers över precis samma sak (som jag), och det reds ut och blir troligt.
Dessutom är en av Elizabeth George finesser, hennes förmåga att vagga in oss i säkerhet och leda oss i traditionell riktning, som t ex viljan att dölja felsteg, t ex att bli biologisk far till ett barn med en älskarinna. Men så vrider intrigen sig och vi inser att där trodde vi fel. Han hade ingen känd älskarinna. Han är juridisk far, inte biologisk, till sin frus felsteg. En mer oväntad lösning.
En slutsummering kan sägas vara att mordet begåtts i sken av vänskap - men egentligen ingen frivillig vänskap, utan en form av utpressning, där betalningen ska bli lojalitet och 'kärlek' på livstid. Jag gillar detta, att det inte är liderlighet och utsvävningar som placeras som publikfriande huvudämne, utan att livet handlar om psykologiska komplikationer.
Elizabeth Georges deckare har ett myller av personer, alla med sina hemligheter, liksom människor alltid har både positiva sidor och svagheter, och relationer som strulat till oss. Och en dold hemlighet (hemlighållen pga skamkänslor) - även kan strula till livet mer än vi förstår för omgivningen och senare släktled.
Hela detta myller av personer och relationer sjunker jag in i och tror på medan jag läser, men glömmer till stor del efteråt. Att minnas vem som var mördaren, känns oviktigt efteråt. Grunden är den pågående storyn mellan huvudpersonerna som återkommer bok efter bok. Huvudsaken är att bokens historia intresserar nog för att bli läst, och det är här konflikten i relationerna. Livet är fyllt av konflikter och vi vill se hur andra ordna upp sina konflikter, kanske se en variant av våra egna problem och lösningar.
Kommissarie Thomas Lynley och assistent Barbara Havers kommer från olika sociala sammanhang. Lynleys adelstitel ger naturligtvis en trygghet, trots att han inte använder den, utan är mer intresserad av vilken insats han kan göra. Han behöver inte lön för att överleva. Havers behöver dock varenda krona, där hon lever i en nedgången risig Londonförort, med invalidiserad far, smått galen mor (inte senil, men lika borta) och minnet av en bror som dog i tidig ålder. Hon bor alltså hemma och måste ta hand om dessa svaga individer och får därför inget 'eget liv'. Barbara balanserar föräldrarnas olika handikapp mot varann så hon kan gå till jobbet varje dag - men privatlivet håller hon hemligt för alla arbetskamrater. Ett inte alltför ovanligt scenario.
Detta deckarpar ger en någorlunda bred syn på samhället. Havers och Lynley kan först inte förstå hur de ska kunna arbeta ihop, inte med så olika livssyn. Men så uppstår en lojalitet dem emellan. Trots att Havers föraktar alla som fötts med silversked i mun, så olikt hennes egen situation.
Lynley verkar genomgod. Han hyser stor medkänsla med de flesta och vi anar att den medkänslan inte kommit gratis. Han har också fått uppleva sorg. Inte minst den skuld han känner för att en nära vän blivit invalid för livet. Dessutom är han ensamstående, sedan den kvinna han älskat gift sig med en annan.
Bok 1 - Deborah, som han älskat, gifter sig med hans invalidiserade vän, som dessutom arbetar som kriminaltekniker med eget labb. Hon valde St James (adligt namn), trots hans invaliditet, av kärlek, för att han aldrig tvekat inför kärleken till henne som helt saknar social status, dotter till den betjänt som varje morgon hjälper honom i protesen. Så en av Lynleys svagheter är alltså att han haft lite svårare att reservationslöst åsidosätta familjens krav på status ... (vi får inte veta helt klart)
Bok 2 - Lady Helen, med samma adelsbakgrund som Lynley, och nära vän i åratal, som stött honom när livet varit tungt, inte minst i saknaden efter Deborah, visar sig trots allt ha eget sexliv. Då hon befinner sig på mordplatsen via en tillfällig älskare, en alkoholiserad regissör Lynley genast misstänker för mordet, blossar Lynleys svartsjuka upp. Han inser att Helen alltid varit mer än vän, men att han tagit henne för given. Hans personliga vendetta blir att misstänkliggöra och fälla hennes älskare för brottet. Kris uppstår mellan dem. Helen kan inte se sin vän och älskare som brottsling. Lynley tvingas inse och avslöja att han älskar Helen och inte kan leva utan henne, men vid det laget är hon utless på hans beteende och vill inte se honom mer.
-- och vid sidan av tuffar det lyckliga äktenskapet mellan St James och Deborah på. Och Barbara Havers har ett litet helvete att klara av både jobb och sjuka föräldrar.
Bok 3 - Ett tema i denna bok är förlusten av barn, problem att få barn, adoption, aborter, missfall. Deborah som fått missfall på missfall, kan inte få barn, orsakat av en abort hon gjort som ung (sent omsider inser vi att Lynley var den ovetande fadern). Deborahs inre skuldkänslor kring detta, gör att St James befarar att hon inte behöll sin ungdomskärlek Lynley. Ett missförstånd, eftersom hon alltid var mer kär i St James, men länge inte vågade hoppas i den riktningen. Lynley hörde ju till dem som flirtade på mer ohejdat, utan tanke på konsekvenser.
-- Parallellt med detta deppar Lynley över att Helen i två månader håller sig undan, vilar upp sig i Grekland, arg på Lynley och tvivlar på att deras vänskap kan fortsätta. Hon går dock på de sista sidorna med på att fortsätta deras vänskap, vilket Lynley får nöja sig med, trots att han vill ha mer.
-- I slutet dör även Barbara Havers far. Modern, som förlorat förståndet, sitter ensam med honom i tolv timmar, försöker mata honom, förstår inte vad död betyder.
Alltså består min nyfikenhet, och jag måste köpa fjärde boken: Hur ska det gå för Barbara Havers och hennes mor? Modern kan inte bo ensam hemma. Har de råd med ett servicehem? Kommer Barbara äntligen att få ett eget liv, så hon kan ha egna vuxna relationer?
2008-09-23
Ordens makt & maktens ord (1992)
Mitt intresse för Elsie Johansson ledde till att jag på antikvariat även inhandlat hennes enda (vad jag vet) icke-litterära verk, ett projektarbete hon fick av Landstinget - att studera det offentliga språket: Ordens makt och maktens ord.
Puh, vilken mening, i sanning värdigt kanslispråk! :D
I alla fall läste jag ut den igår. En härlig liten skrift, det tråkiga ämnet till trots. Elsie Johansson är jordnära poet, vad än hon skriver.
Målbeskrivning: "Författare får i uppdrag att titta närmare på det språk som politiker och tjänstemän använder i tal och skrift. Är det alltid begripligt? Eller är språkbruket ibland ett hinder för den insyn en demokrati kräver?"
Skam, ett tema i Glasfåglarna, hänger samman med den rädsla ens egen okunskap skapar. Skam är mycket farligt, poängterar Elsie Johansson, den trycker ihop. Får man nån att skämmas har man genast övertaget. Att fråga blir då som att blottställa sig själv. Prestationssamhälle jämställer okunskap med skam.
s. 73: "...att 'prata fint' är ju en farlig fälla för underklassens barn. Att svänga sig med ord som inte riktigt hör dit, man kanske inte ens till fullo förstår själv.
Valtalande politiker är oftast mycket folkliga, lättbegripliga. Säkert något de utbildats till för att vinna röster. Men sinsemellan kan de svänga sig med de mest obegripliga ordvändningar. Elsie Johansson ställer sig frågan: "Förändrar människan politiken, eller är det politiken som förändrar människan. Att svika sitt språk kan vara en början till att svika sig själv."
s.110: "Språket är människan och människan är språket ... Osäkerhet, prestige, uppbyggnadsarbetet av det egna jaget - allt finns i språket."
Språk åtskiljer, markerar överlägsenhet. Tjänstemannen, skrivbordsmänniskan, såg man upp till i Elsies hem och barndom. Hennes pappa, arbetare, var belåten när yngsta dottern blev posttjänsteman. Begreppet Tjänsteman står i motsats till Arbetare. Elsie noterar dock vad som händer när man säger Tjänstekvinna. Hon ställs under arbetaren.
Kanslisvenska markerar överlägsenhet. I språket ligger makt, både som vägen till sann demokrati och förmågan att förtrycka. Språk kan både markerar gränser och bygga broar. Offentliga förvaltningar har informationsplikt. Men ofta glöms det bort att det viktiga för kommunikation är återkoppling - gensvar - feedback. Att anlita yrkeskunnandet hos Landstingets Informationsavdelning är frivilligt .... alltså verkar det inte bli av så ofta. Annonser och skrivelser utformas på eget bevåg. Ibland riskerar strävan efter det lättsamma och naturliga att halka ner i respektlöshet, ett förmynderi som klappar oss på axeln.
Elsie Johansson gläds åt att hennes landsting inrättat en patientombudsman. Vid en intervju med denna kvinna, säger hon att oftast är just språket den direkta anledningen till att man vänder sig till en patient-ombudsman. Obegripliga eller sårande ord har lett till missförstånd. Det mesta skulle kunna lösas om människor kunde tala enkelt och rakt med varann.
Just det som Elsie Johansson är så bra på - att få fram sådan djup intimitet och poesi, likaväl som smärta och medkänsla, med så enkla medel, iakttagelser, ord.
Att behandla alla lika är ett självklart gott uppsåt hos de flesta. "Det är bara det att i praktiken fungerar det inte så, det gör det aldrig och ingenstans." (s 105)
Elsie Johansson ber en kanslichef, som är jurist, definiera Tjänsteman. Han tvekar först, men kommer fram till att det måste handla om kollektivavtal, vilken organisation man tillhör (LO, TCO, SACO). Elsie är glad att han inte ser språket som den gränsdragning det alltför ofta är.
s. 112: "Människan är människa och bär sitt eget ansvar. Det jag talar om är ömsesidig respekt, inlevelseförmåga och en nödvändig balans... Ju mer man kan och har fått lära sig, desto mer ökar kraven man bör ställa på sig själv. En violinist med långa års träning till stor skicklighet misshandlar väl knappast sitt dyra instrument? I stor ödmjukhet gör han allt han kan, för att den rena och klara tonena ska nå fram."
Kan det sammanfattas bättre?
Puh, vilken mening, i sanning värdigt kanslispråk! :D
I alla fall läste jag ut den igår. En härlig liten skrift, det tråkiga ämnet till trots. Elsie Johansson är jordnära poet, vad än hon skriver.
Målbeskrivning: "Författare får i uppdrag att titta närmare på det språk som politiker och tjänstemän använder i tal och skrift. Är det alltid begripligt? Eller är språkbruket ibland ett hinder för den insyn en demokrati kräver?"
Skam, ett tema i Glasfåglarna, hänger samman med den rädsla ens egen okunskap skapar. Skam är mycket farligt, poängterar Elsie Johansson, den trycker ihop. Får man nån att skämmas har man genast övertaget. Att fråga blir då som att blottställa sig själv. Prestationssamhälle jämställer okunskap med skam.
s. 73: "...att 'prata fint' är ju en farlig fälla för underklassens barn. Att svänga sig med ord som inte riktigt hör dit, man kanske inte ens till fullo förstår själv.
Valtalande politiker är oftast mycket folkliga, lättbegripliga. Säkert något de utbildats till för att vinna röster. Men sinsemellan kan de svänga sig med de mest obegripliga ordvändningar. Elsie Johansson ställer sig frågan: "Förändrar människan politiken, eller är det politiken som förändrar människan. Att svika sitt språk kan vara en början till att svika sig själv."
s.110: "Språket är människan och människan är språket ... Osäkerhet, prestige, uppbyggnadsarbetet av det egna jaget - allt finns i språket."
Språk åtskiljer, markerar överlägsenhet. Tjänstemannen, skrivbordsmänniskan, såg man upp till i Elsies hem och barndom. Hennes pappa, arbetare, var belåten när yngsta dottern blev posttjänsteman. Begreppet Tjänsteman står i motsats till Arbetare. Elsie noterar dock vad som händer när man säger Tjänstekvinna. Hon ställs under arbetaren.
Kanslisvenska markerar överlägsenhet. I språket ligger makt, både som vägen till sann demokrati och förmågan att förtrycka. Språk kan både markerar gränser och bygga broar. Offentliga förvaltningar har informationsplikt. Men ofta glöms det bort att det viktiga för kommunikation är återkoppling - gensvar - feedback. Att anlita yrkeskunnandet hos Landstingets Informationsavdelning är frivilligt .... alltså verkar det inte bli av så ofta. Annonser och skrivelser utformas på eget bevåg. Ibland riskerar strävan efter det lättsamma och naturliga att halka ner i respektlöshet, ett förmynderi som klappar oss på axeln.
Elsie Johansson gläds åt att hennes landsting inrättat en patientombudsman. Vid en intervju med denna kvinna, säger hon att oftast är just språket den direkta anledningen till att man vänder sig till en patient-ombudsman. Obegripliga eller sårande ord har lett till missförstånd. Det mesta skulle kunna lösas om människor kunde tala enkelt och rakt med varann.
Just det som Elsie Johansson är så bra på - att få fram sådan djup intimitet och poesi, likaväl som smärta och medkänsla, med så enkla medel, iakttagelser, ord.
Att behandla alla lika är ett självklart gott uppsåt hos de flesta. "Det är bara det att i praktiken fungerar det inte så, det gör det aldrig och ingenstans." (s 105)
Elsie Johansson ber en kanslichef, som är jurist, definiera Tjänsteman. Han tvekar först, men kommer fram till att det måste handla om kollektivavtal, vilken organisation man tillhör (LO, TCO, SACO). Elsie är glad att han inte ser språket som den gränsdragning det alltför ofta är.
s. 112: "Människan är människa och bär sitt eget ansvar. Det jag talar om är ömsesidig respekt, inlevelseförmåga och en nödvändig balans... Ju mer man kan och har fått lära sig, desto mer ökar kraven man bör ställa på sig själv. En violinist med långa års träning till stor skicklighet misshandlar väl knappast sitt dyra instrument? I stor ödmjukhet gör han allt han kan, för att den rena och klara tonena ska nå fram."
Kan det sammanfattas bättre?
2008-09-22
Glasfåglarna av Elsie Johansson
Elsie Johansson hör till mina favoriter. Jag älskade hennes dikter. Ungdomsböckerna likaså. Men trots att trilogin om Tåpelles Nancy fått så mycket beröm så har/hade jag ännu inte läst den. De har länge legat på hedersplats och väntat på det 'mest perfekta tillfället' för ren njutning.
Men det mest perfekta tillfället har inte blivit av. I sommar skulle det bli av, men sommaren har varit full av ogräsrensning och nyanläggning av rabatter i en mycket eftersatt gammal trädgård.
Men så satt jag där, efter att ha läst andra deckaren om Lynley och Havers, och skulle välja en ny pocket att läsa på bussen till och från jobbet varje dag. Jag utnyttjar alla döpunkter på tråkiga ställen som busshållplatser till läsning. Det låg nära till hands att ta den tredje Lynley, eftersom den just kommit hem med posten. Men så var det ju Nancy, som jag gått och längtat efter.
Jag beslutade att läsa de första sidorna i båda böckerna och se vilken jag fastnade för.
Och då blev det naturligtvis Glasfåglarna (1996), om Nancys tidiga pubertet och hennes äldre systrar Dora och Betty, mamma Frida och tant Olivia, pappa Tåpelle och alla andra. Elsies språk griper tag i mig omedelbart, enkelt och poetiskt på samma gång. Viktiga sparsmakade detaljer.
"Pappväskan. Doras lilla bruna resväska av hårdpressad papp. Jag kan se den mycket tydligt. En sådan där vanlig, simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det, sydd längs kanterna med dubbla rader stygn och med småmöntrat foder och en hoprynkad ficka på insidan av locket."
Ja, jag kan också se den framför mig. Och minnas en likadan, modell mindre, som jag hade som leksak som barn på 60-talet. En pappaväska sydd med bomullsgarn i kanterna. Tror att den fanns redan under min brors barndom på 50-talet.
- en vanlig simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det - ägd av en syster som man tror (falskeligen) att hon fått det bra i Stockholm, med en 'fästman' som rakt inte är så fin som han ser ut, han är inte äkta, han är tjuv ...
Glasfåglarna tilldrar sig på 30-talet, sista året före andra världskriget. Nancys familj har det snålt om pengar. Därför är man glad att storasyster Dora, den vackra, kommit upp sig och fått ett välbetalt jobb i Stockholm ... som gör att hon kan sända hem lite pengar till jul.
Men allt visar sig snart inte vara vad det synes vara.
Något annat jag känner igen är glasfåglarna, de sköra julgransprydnaderna. Vi hade likadana, som säkert hängt med sedan 40-talet och familjens första gran. Sköra fåglar som måste förvaras inslagna i mycket silkespapper.
Jag tänker att glasfåglarna är symboler för de unga kvinnorna i boken, så sköra och lätta att krossas av livet och samhället.
På slutet av boken antyds en klassresa, som kan bli möjlig för Nancy, genom att prästen hjälper henne att studera. Studier är det som skall leda till ett bättre liv. Hon frågar sig om inte hennes mors liv är gott nog för henne? Som om studier och förändring vore ett klassförräderi.
Halmstråt, trots avundsjuka och spydigheter om att hon 'tror att hon är nån ... vill bli finare än andra' ... osv, är vissheten om att storasyster, Dora, som det går så illa för att hon förlorar livet, hon ansåg att Nancy skulle använda sitt läshuvud till att studera. Till att bli självständig och aldrig gå med på att göra något hon själv inte ville. Ett hjärtskärande tecken på att Dora själv tvingats göra saker hon alls inte velat.
Glasfåglarna är en stark upplevelse att läsa, jag kliver rakt in i den osminkade verkligheten för familjen. I en familj samlas olika kvinnoliv, kvinnoöden. Man känner hur separerade män och kvinnor var. Så olika utgångspunkter. Bröderna, tvillingarna, som Nancy knappt känner, för att de alltid hållit sig för sig själva, men har alla möjligheter att skapa sig ett eget bättre liv, utan de fällor som drabbar systrarna. Med enkla medel kommer jag intimt nära de olika karaktärerna. Och allt känns trovärdigt rakt igenom. Varje ord.
Men det mest perfekta tillfället har inte blivit av. I sommar skulle det bli av, men sommaren har varit full av ogräsrensning och nyanläggning av rabatter i en mycket eftersatt gammal trädgård.
Men så satt jag där, efter att ha läst andra deckaren om Lynley och Havers, och skulle välja en ny pocket att läsa på bussen till och från jobbet varje dag. Jag utnyttjar alla döpunkter på tråkiga ställen som busshållplatser till läsning. Det låg nära till hands att ta den tredje Lynley, eftersom den just kommit hem med posten. Men så var det ju Nancy, som jag gått och längtat efter.
Jag beslutade att läsa de första sidorna i båda böckerna och se vilken jag fastnade för.
Och då blev det naturligtvis Glasfåglarna (1996), om Nancys tidiga pubertet och hennes äldre systrar Dora och Betty, mamma Frida och tant Olivia, pappa Tåpelle och alla andra. Elsies språk griper tag i mig omedelbart, enkelt och poetiskt på samma gång. Viktiga sparsmakade detaljer.
"Pappväskan. Doras lilla bruna resväska av hårdpressad papp. Jag kan se den mycket tydligt. En sådan där vanlig, simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det, sydd längs kanterna med dubbla rader stygn och med småmöntrat foder och en hoprynkad ficka på insidan av locket."
Ja, jag kan också se den framför mig. Och minnas en likadan, modell mindre, som jag hade som leksak som barn på 60-talet. En pappaväska sydd med bomullsgarn i kanterna. Tror att den fanns redan under min brors barndom på 50-talet.
- en vanlig simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det - ägd av en syster som man tror (falskeligen) att hon fått det bra i Stockholm, med en 'fästman' som rakt inte är så fin som han ser ut, han är inte äkta, han är tjuv ...
Glasfåglarna tilldrar sig på 30-talet, sista året före andra världskriget. Nancys familj har det snålt om pengar. Därför är man glad att storasyster Dora, den vackra, kommit upp sig och fått ett välbetalt jobb i Stockholm ... som gör att hon kan sända hem lite pengar till jul.
Men allt visar sig snart inte vara vad det synes vara.
Något annat jag känner igen är glasfåglarna, de sköra julgransprydnaderna. Vi hade likadana, som säkert hängt med sedan 40-talet och familjens första gran. Sköra fåglar som måste förvaras inslagna i mycket silkespapper.
Jag tänker att glasfåglarna är symboler för de unga kvinnorna i boken, så sköra och lätta att krossas av livet och samhället.
På slutet av boken antyds en klassresa, som kan bli möjlig för Nancy, genom att prästen hjälper henne att studera. Studier är det som skall leda till ett bättre liv. Hon frågar sig om inte hennes mors liv är gott nog för henne? Som om studier och förändring vore ett klassförräderi.
Halmstråt, trots avundsjuka och spydigheter om att hon 'tror att hon är nån ... vill bli finare än andra' ... osv, är vissheten om att storasyster, Dora, som det går så illa för att hon förlorar livet, hon ansåg att Nancy skulle använda sitt läshuvud till att studera. Till att bli självständig och aldrig gå med på att göra något hon själv inte ville. Ett hjärtskärande tecken på att Dora själv tvingats göra saker hon alls inte velat.
Glasfåglarna är en stark upplevelse att läsa, jag kliver rakt in i den osminkade verkligheten för familjen. I en familj samlas olika kvinnoliv, kvinnoöden. Man känner hur separerade män och kvinnor var. Så olika utgångspunkter. Bröderna, tvillingarna, som Nancy knappt känner, för att de alltid hållit sig för sig själva, men har alla möjligheter att skapa sig ett eget bättre liv, utan de fällor som drabbar systrarna. Med enkla medel kommer jag intimt nära de olika karaktärerna. Och allt känns trovärdigt rakt igenom. Varje ord.
2008-09-21
NP 1911 - Maurice Maeterlinck
Maurice Maeterlinck, 1862-1949, franskspråkig belgare, fick Nobels litteraturpris 1911. Han skrev mest dramatik, men även lyrik och essäer. Akademiens prismotivering är mångordig och poängterar både hans "mångsidiga litterära verksamhet" och att hans dramatiska skapelser är fantasirika med "en poetisk idealitet".
Genom musiken har jag mött hans drama Pelléas et Melisande (1892), som tio år senare blev opera till Debussys musik. Jag förtränger dock oftast texten när jag hör musik, till förmån för rytm, melodi och röstkvalitéer, som tar över mitt medvetande. Eftersom jag bara hört Debussys opera via skivinspelning, är min upplevelse endast rent musikalisk, utan uppfattning om det litterära innehållet.
Pjäsen Pelléas et Melisande blev i alla fall Maeterlincks internationella genombrott och gjorde honom till affischnamn för Symbolismen. Jag har läst hans Fågel blå (L'Oiseau bleu, 1909) i engelsk version. NE beskriver den som ett allegoriskt teaterfeeri och jag vet inte hur representativ den är för hans pjäser, men nog är symbolismen tydlig. NE menar att hans dramatik från 1900-talsdramatik är mindre pessimistisk, mindre stiliserad, än det han skrev på 1890-talet.
Jag läste alltså The Blue Bird (även om jag hellre velat uppleva den på scen). Två små barn får i uppgift att söka reda på Fågel Blå, den enda som kan leva i dagsljus - *symbol för hemligheten med glädjen*. En fédrottning behöver den till sin sjuka dotter. Men jag får aldrig helt klart för mig om det är sant och uppriktigt, eller en förevändning ... kanske ett ont uppsåt mot barnen? När jag läser pjäsen måste jag själv vara dess regissör och här vacklar jag ...
En av rollfigurerna heter LJUSET. Hennes repliker stiger fram för mitt inre som den Goda Fén i Trollkarlen från Oz. Godheten, nästan helt aningslös om svårigheter: - 'Mitt kära barn! Visste du inte? Det enda du behövde göra var ...' osv.
Sjukdomar, spöken, olyckor, krig, allt är inlåst, besegrat av Människan som vägrar bli rädd.
Var det så man såg livet vid förra sekelskiftet? Med de nya vetenskaperna som skulle ta död på all vidskepelse, utvecklandet av medicinsk kunskap, hoppet om att människan utvecklats så långt att krig inte längre var ett alternativ - detta alltså fem år före första världskrigets utbrott.
Men djuren gör uppror, både tama och vilda. Endast hunden är evigt trogen människan.
Akt 5 tilldrar sig i Landet Framtiden, med de *Blå Barnen, de som väntar på att födas*. Där finns en intressant idé att barnen i väntan på att födas färdigställer olika uppfinningar, funderar ut hur man kan förädla frukter till större sorter, olika kunskaper att ta med sig till livet på Jorden, för mänsklighetens bästa.
Mindre rolig är idén att inte alla har något positivt att ta med sig. Att en del bär på brott, eller sjukdomar, förutspådda att dö unga. Sens moralen blir att Ingen kan välja sitt liv. Livet är förutbestämt. - Något som alls inte stämmer med min egen synvinkel.
Mitt totala omdöme om pjäsen är mycket splittrat. Å ena sidan är symbolerna i féeriet som en frisk fläkt. Jag kan tänka mig den som en ballett. Bitvis uppskattar jag den .... men så tar det tvärstopp med tanken att vissa föds onda - NEJ!
Fågel Blå lär dock vara ett gammal tema, en folksaga från tidig medeltid, där en prins av en elak fe förvandlats till en blå fågel, men återfår genom sin älskades försorg sin egen gestalt. Första svenska versionen är ett skillingtryck från 1794. Detta inspirerade Atterbom att 1814 skriva ett versdrama, dock oavslutat. Senare tog Topelius upp motivet, och slutligen alltså även Maeterlinck. Blått känns som en allmän symbol vid sekelskiftet 1900, som kanske stannat och vridits något i vår tids 'feeling blue' (känna sig nere), och den blå blomman var redan 1800 inom poesin symbol för själens evighetslängtan, inte minst i Novalis version. 1907 skrev Hjalmar Bergman sin andra roman - Blå blommor. Inte mycket omtalad idag, anses väl vara ett ungdomsverk.
Martin Bircks ungdom, av Hjalmar Söderberg 1901, innehåller i den inledande barndoms-skildringen en mardröm som Martin har, där modern säger att han bara får plocka de blå blommorna, men hur han än försöker plocka bara blå blommor, så förvandlas varje blomma han håller i handen till illande röd. Det skrämmer honom.
- Och jag tänker att det blå representerar det rena, oskuldsfulla, det själsliga, det som är så långt som möjligt från det röda köttet.
PS. 2012. Har nyligen fått lära mig att rosa färg tidigare ansågs vara krigiskt manlig, medan blått var kvinnlig, för att Jungfru Maria brukade avbildas i blå mantel. Alltså personifieringen av det rena oskuldsfulla. På 1800-talet skulle ju också den borgerliga kvinnan vara så rent oskuldsfull.
Genom musiken har jag mött hans drama Pelléas et Melisande (1892), som tio år senare blev opera till Debussys musik. Jag förtränger dock oftast texten när jag hör musik, till förmån för rytm, melodi och röstkvalitéer, som tar över mitt medvetande. Eftersom jag bara hört Debussys opera via skivinspelning, är min upplevelse endast rent musikalisk, utan uppfattning om det litterära innehållet.
Pjäsen Pelléas et Melisande blev i alla fall Maeterlincks internationella genombrott och gjorde honom till affischnamn för Symbolismen. Jag har läst hans Fågel blå (L'Oiseau bleu, 1909) i engelsk version. NE beskriver den som ett allegoriskt teaterfeeri och jag vet inte hur representativ den är för hans pjäser, men nog är symbolismen tydlig. NE menar att hans dramatik från 1900-talsdramatik är mindre pessimistisk, mindre stiliserad, än det han skrev på 1890-talet.
Jag läste alltså The Blue Bird (även om jag hellre velat uppleva den på scen). Två små barn får i uppgift att söka reda på Fågel Blå, den enda som kan leva i dagsljus - *symbol för hemligheten med glädjen*. En fédrottning behöver den till sin sjuka dotter. Men jag får aldrig helt klart för mig om det är sant och uppriktigt, eller en förevändning ... kanske ett ont uppsåt mot barnen? När jag läser pjäsen måste jag själv vara dess regissör och här vacklar jag ...
En av rollfigurerna heter LJUSET. Hennes repliker stiger fram för mitt inre som den Goda Fén i Trollkarlen från Oz. Godheten, nästan helt aningslös om svårigheter: - 'Mitt kära barn! Visste du inte? Det enda du behövde göra var ...' osv.
Sjukdomar, spöken, olyckor, krig, allt är inlåst, besegrat av Människan som vägrar bli rädd.
Var det så man såg livet vid förra sekelskiftet? Med de nya vetenskaperna som skulle ta död på all vidskepelse, utvecklandet av medicinsk kunskap, hoppet om att människan utvecklats så långt att krig inte längre var ett alternativ - detta alltså fem år före första världskrigets utbrott.
Men djuren gör uppror, både tama och vilda. Endast hunden är evigt trogen människan.
Akt 5 tilldrar sig i Landet Framtiden, med de *Blå Barnen, de som väntar på att födas*. Där finns en intressant idé att barnen i väntan på att födas färdigställer olika uppfinningar, funderar ut hur man kan förädla frukter till större sorter, olika kunskaper att ta med sig till livet på Jorden, för mänsklighetens bästa.
Mindre rolig är idén att inte alla har något positivt att ta med sig. Att en del bär på brott, eller sjukdomar, förutspådda att dö unga. Sens moralen blir att Ingen kan välja sitt liv. Livet är förutbestämt. - Något som alls inte stämmer med min egen synvinkel.
Mitt totala omdöme om pjäsen är mycket splittrat. Å ena sidan är symbolerna i féeriet som en frisk fläkt. Jag kan tänka mig den som en ballett. Bitvis uppskattar jag den .... men så tar det tvärstopp med tanken att vissa föds onda - NEJ!
Fågel Blå lär dock vara ett gammal tema, en folksaga från tidig medeltid, där en prins av en elak fe förvandlats till en blå fågel, men återfår genom sin älskades försorg sin egen gestalt. Första svenska versionen är ett skillingtryck från 1794. Detta inspirerade Atterbom att 1814 skriva ett versdrama, dock oavslutat. Senare tog Topelius upp motivet, och slutligen alltså även Maeterlinck. Blått känns som en allmän symbol vid sekelskiftet 1900, som kanske stannat och vridits något i vår tids 'feeling blue' (känna sig nere), och den blå blomman var redan 1800 inom poesin symbol för själens evighetslängtan, inte minst i Novalis version. 1907 skrev Hjalmar Bergman sin andra roman - Blå blommor. Inte mycket omtalad idag, anses väl vara ett ungdomsverk.
Martin Bircks ungdom, av Hjalmar Söderberg 1901, innehåller i den inledande barndoms-skildringen en mardröm som Martin har, där modern säger att han bara får plocka de blå blommorna, men hur han än försöker plocka bara blå blommor, så förvandlas varje blomma han håller i handen till illande röd. Det skrämmer honom.
- Och jag tänker att det blå representerar det rena, oskuldsfulla, det själsliga, det som är så långt som möjligt från det röda köttet.
PS. 2012. Har nyligen fått lära mig att rosa färg tidigare ansågs vara krigiskt manlig, medan blått var kvinnlig, för att Jungfru Maria brukade avbildas i blå mantel. Alltså personifieringen av det rena oskuldsfulla. På 1800-talet skulle ju också den borgerliga kvinnan vara så rent oskuldsfull.
2008-09-18
NP 1909 - Selma Lagerlöf
1909 års Nobelpris i litteratur gick till Selma Lagerlöf, 1858-1940, såväl den första kvinnan som den första svensk att få priset. Motivering: "på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning"
Länge var hon en av de internationellt mest kända svenska författarna. Inte minst via Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - vilket kan kännas lite underligt, att en läsebok i svensk geografi för folkskolan blev en kolossal framgång i hela världen och än idag utkommer i nya upplagor världen över. Den ena nobelpristagaren efter den andra minns Nils Holgersson från sin barndom.
Hon antog utmaningen för att den var svår. Idé till lösning fick hon genom att läsa en annan nobelpristagare, Kipling, dvs att låta huvudpersonen vara en odåga till pojke, men med förmågan att tala med djur. Hos Lagerlöf ligger det trolldom bakom, en tomtes förbannelse som pojken får som straff, att förvandlas till pyssling och bli en del av den djurvärld han hittills plågat. Nu blir han minst och svagast, men djuren hjälper honom och lär honom mer om etik och moral än tomten kunnat ana. Så mycket att förtrollningen hävs.
Jag läste aldrig Nils Holgersson som barn, även om det ända till 1960-talet fanns lärare som använde den som högläsning, men hittade nyligen ett fint begagnat exemplar hos Myrorna och har läst den med behållning.
Selma har inte alltid uppskattats. Hennes höga litterära målsättningar, med symboler, bihandlingar, uppbyggnader med en hel avslutad historia inom varje kapitel som sedan bildar den totala helheten, var uppgifter hon ålade sig själv - men gick länge många läsare förbi. Varför antog min mor, som aldrig läst Selma, att hon skrev torrt och långtråkigt? Negativt prat i hennes generation, varför? Inget jag läst av Selma Lagerlöf stämmer med den bilden.
2008 är det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes och 2009 blir det 100 år sedan hon fick nobelpriset. Trots hennes texters intrikata uppbyggnad, hör hon även till de folkligt lättlästa nobelpristagarna. Sent omsider upptäckte jag hennes Mårbackasvit - minnen från barndomen - som ger intressanta tidsbilder. Rekommenderas varmt. - Mårbacka (1922) - Ett Barns memoarer (1930) - Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1a uppl. 1932).
I Mårbacka, om Selmas barndomshem, skymtar hon som ett av de yngsta barnen, drabbad av barnförlamning. Hon blir visserligen bättre, men haltar resten av livet. Boken är huvudsakligen en beskrivning av miljön, människor och gårdar i hennes hemtrakter i Värmland. En mycket intressant tidsbild, från ca 1858-1866, samt tillbakablickar i släkten. Ett Barns memoarer fortsätter i samma stil ca 1866-1872, nu med Selma själv i skolåldern och därför mer närvarande, om än aldrig i centrum. I skola går inte Selma, hon och systrarna fick en ung kvinnlig släkting som guvernant - så sysselsattes mindre bemedlade kvinnor som inte funnit lämpligt giftermål, för att tjäna ihop till brödfödan genom att undervisa andra flickor.
Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf beskriver hennes vistelse i Stockholm januari-maj 1873. Hennes andra vistelse i huvudstaden, för att få regelbunden sjukgymnastik varje dag. Första gången var hon 9 år. Nu är hon 14 år och skriver dagbok för första gången. Selma kliver fram mycket levande. Med tonåringens hudnära känslor. Osäkerheten, som inte blir mindre av att omgivningen tycker att hon är dum och hopplös, tråkigt tyst. I all 'välmening' förklarar man för henne att hon skulle bli betydligt mer omtyckt om hon kunde vara pratsamt gladare. Vilket naturligtvis inte lättar upp tunghäftan. Nej, hjälpt blev hon av att möta främmande människor, utan förutfattade meningar, som ser den intressanta flicka hon är.
Apropå språket, finner jag en detalj alldeles bedårande. För mig blir det sinnebilden av 14-åringen 1873. Eller var det vanligt språk på 1870-talet? Jag tänker på de dubbla konjunktionerna: ... när som ... Idag skriver vi aldrig som efter när, som inleder en bisats. '... när (som) vi kom in efter promenaden.' Är detta den unga Selmas eget sätt att tala (eller dialektalt för Värmland?).
Ett litet citat om faster Lovisa i slutet av boken: "Det var inte nog med att hon var vacker, utan jag kände, att hon förde med sig så mycket kärt. Det är väl dumt att säga det, men jag tyckte, att hon förde med sig hela Mårbacka. Hon hade så mjuka kinder och så snälla ögon och så små, feta händer. Hon kunde inte vara kommen från något annat ställe i världen. Det syntes, att hon var från Mårbacka. Hon var ju så snäll, att hon aldrig kunde bli ond, och hon gjorde sig aldrig bekymmer för något svårt eller allvarsamt, utan bara för småsaker. Och hon visste ingenting om elakhet eller hårdhet eller om allt det farliga och grymma, som man kunde råka ut för i en stor stad som Stockholm. Hon var bara ett Mårbackabarn och ingenting annat, ett gammalt, snällt Mårbackabarn. Och ett Mårbackabarn var ju jag också, fastän jag inte på långt när var så snäll som faster."
Länge var hon en av de internationellt mest kända svenska författarna. Inte minst via Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - vilket kan kännas lite underligt, att en läsebok i svensk geografi för folkskolan blev en kolossal framgång i hela världen och än idag utkommer i nya upplagor världen över. Den ena nobelpristagaren efter den andra minns Nils Holgersson från sin barndom.
Hon antog utmaningen för att den var svår. Idé till lösning fick hon genom att läsa en annan nobelpristagare, Kipling, dvs att låta huvudpersonen vara en odåga till pojke, men med förmågan att tala med djur. Hos Lagerlöf ligger det trolldom bakom, en tomtes förbannelse som pojken får som straff, att förvandlas till pyssling och bli en del av den djurvärld han hittills plågat. Nu blir han minst och svagast, men djuren hjälper honom och lär honom mer om etik och moral än tomten kunnat ana. Så mycket att förtrollningen hävs.
Jag läste aldrig Nils Holgersson som barn, även om det ända till 1960-talet fanns lärare som använde den som högläsning, men hittade nyligen ett fint begagnat exemplar hos Myrorna och har läst den med behållning.
Selma har inte alltid uppskattats. Hennes höga litterära målsättningar, med symboler, bihandlingar, uppbyggnader med en hel avslutad historia inom varje kapitel som sedan bildar den totala helheten, var uppgifter hon ålade sig själv - men gick länge många läsare förbi. Varför antog min mor, som aldrig läst Selma, att hon skrev torrt och långtråkigt? Negativt prat i hennes generation, varför? Inget jag läst av Selma Lagerlöf stämmer med den bilden.
Ta debuten, Gösta Berlings saga, en fullständigt förförande passion. Jag fortsatte med Kejsaren av Portugallien. Jerusalem. Löwensköldska ringen. Charlotte Löwensköld. Anna Svärd. Alla känslomässigt gripande. Tidigt inser man hennes förkärlek för spökhistorier. Jag kan undra om det var just spökerierna som under 1900-talets torra skepticism fick eftervärlden att titta snett? Men den trångsyntheten har inte bestått. Litteraturvetaren Vivi Edström har skrivit en introduktion till Selma och hennes verk som fördjupar förståelsen.
2008 är det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes och 2009 blir det 100 år sedan hon fick nobelpriset. Trots hennes texters intrikata uppbyggnad, hör hon även till de folkligt lättlästa nobelpristagarna. Sent omsider upptäckte jag hennes Mårbackasvit - minnen från barndomen - som ger intressanta tidsbilder. Rekommenderas varmt. - Mårbacka (1922) - Ett Barns memoarer (1930) - Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1a uppl. 1932).
I Mårbacka, om Selmas barndomshem, skymtar hon som ett av de yngsta barnen, drabbad av barnförlamning. Hon blir visserligen bättre, men haltar resten av livet. Boken är huvudsakligen en beskrivning av miljön, människor och gårdar i hennes hemtrakter i Värmland. En mycket intressant tidsbild, från ca 1858-1866, samt tillbakablickar i släkten. Ett Barns memoarer fortsätter i samma stil ca 1866-1872, nu med Selma själv i skolåldern och därför mer närvarande, om än aldrig i centrum. I skola går inte Selma, hon och systrarna fick en ung kvinnlig släkting som guvernant - så sysselsattes mindre bemedlade kvinnor som inte funnit lämpligt giftermål, för att tjäna ihop till brödfödan genom att undervisa andra flickor.
Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf beskriver hennes vistelse i Stockholm januari-maj 1873. Hennes andra vistelse i huvudstaden, för att få regelbunden sjukgymnastik varje dag. Första gången var hon 9 år. Nu är hon 14 år och skriver dagbok för första gången. Selma kliver fram mycket levande. Med tonåringens hudnära känslor. Osäkerheten, som inte blir mindre av att omgivningen tycker att hon är dum och hopplös, tråkigt tyst. I all 'välmening' förklarar man för henne att hon skulle bli betydligt mer omtyckt om hon kunde vara pratsamt gladare. Vilket naturligtvis inte lättar upp tunghäftan. Nej, hjälpt blev hon av att möta främmande människor, utan förutfattade meningar, som ser den intressanta flicka hon är.
Dagboken blev Selmas sist utgivna bok. Jag upplever den som mycket äkta, som om utarbetad efter en autentisk dagbok. Men så ligger det inte till. Selma var en mycket skicklig stilist, som medvetet bygger upp denna känsla hos läsaren, förklarar Vivi Edström. Många blev lurade - och det var meningen! Själv tänkte jag på språket, t ex en aning ogrammatiska detaljer, 'barnspråk' ... eller kanske dialektalt? Slutavsnittet föreföll mig lite påklistrat. Stockholmsvistelsen är nästan slut. Hon har läst igenom sin egen dagbok och inser att det är mycket hon utelämnat. Plötsligt berättar hon mycket kortfattat om allt hon gjort i staden: teater, släktbesök, promenader till sevärdheter. Saker som tidigare inte varit viktiga nog att ödsla tid på att skriva ner. Men som nu känns fel att utelämna. Selma har medvetet ställt upp det så, med ungdomens nyckfullhet. 14-årigen som först bara skriver ner det som ligger närmast hennes egna känslor.
Apropå språket, finner jag en detalj alldeles bedårande. För mig blir det sinnebilden av 14-åringen 1873. Eller var det vanligt språk på 1870-talet? Jag tänker på de dubbla konjunktionerna: ... när som ... Idag skriver vi aldrig som efter när, som inleder en bisats. '... när (som) vi kom in efter promenaden.' Är detta den unga Selmas eget sätt att tala (eller dialektalt för Värmland?).
Ett litet citat om faster Lovisa i slutet av boken: "Det var inte nog med att hon var vacker, utan jag kände, att hon förde med sig så mycket kärt. Det är väl dumt att säga det, men jag tyckte, att hon förde med sig hela Mårbacka. Hon hade så mjuka kinder och så snälla ögon och så små, feta händer. Hon kunde inte vara kommen från något annat ställe i världen. Det syntes, att hon var från Mårbacka. Hon var ju så snäll, att hon aldrig kunde bli ond, och hon gjorde sig aldrig bekymmer för något svårt eller allvarsamt, utan bara för småsaker. Och hon visste ingenting om elakhet eller hårdhet eller om allt det farliga och grymma, som man kunde råka ut för i en stor stad som Stockholm. Hon var bara ett Mårbackabarn och ingenting annat, ett gammalt, snällt Mårbackabarn. Och ett Mårbackabarn var ju jag också, fastän jag inte på långt när var så snäll som faster."
Just så uppväcker Selma den positiva bilden av Mårbacka, drömmen om hemmet, som familjen förlorat, men som hon själv arbetade på att köpa tillbaka och bygga upp igen. Och lyckades med tack vare sina författarinkomster. Här kommer den in i Stockholmslägenheten som en varm vårvind, och Selma längtar genast hem igen. Så som hon gjorde i verkligheten många år, innan hon uppnådde sitt mål.
Alla böcker av Selma Lagerlöf rekommenderas!
En bok för Allas Nobeller, innehåller hennes barndomsminne: Julklappsboken. Ett helt bedårande julminne, om hur familjen retade henne genom att ge henne mängder av sygrejor - hon avskydde att sy - och fick vänta alldeles till hon nästan hade gett upp hoppet, innan hon fick det hon önskade sig mest av allt - en bok. Och trots att boken är på franska, och hon ännu inte kan läsa franska, så är hon så otroligt lyckligt. För i boken finns det bilder som hon granskar timme ut och timme in. Boken väcker så mycket nyfikenhet, att hon skyndar att lära sig franska.
Men så här i efterhand, med tanke på Mårbacka sviten, kanske är även detta mer fiktion än fakta? Vem vet ...
Alla böcker av Selma Lagerlöf rekommenderas!
En bok för Allas Nobeller, innehåller hennes barndomsminne: Julklappsboken. Ett helt bedårande julminne, om hur familjen retade henne genom att ge henne mängder av sygrejor - hon avskydde att sy - och fick vänta alldeles till hon nästan hade gett upp hoppet, innan hon fick det hon önskade sig mest av allt - en bok. Och trots att boken är på franska, och hon ännu inte kan läsa franska, så är hon så otroligt lyckligt. För i boken finns det bilder som hon granskar timme ut och timme in. Boken väcker så mycket nyfikenhet, att hon skyndar att lära sig franska.
Men så här i efterhand, med tanke på Mårbacka sviten, kanske är även detta mer fiktion än fakta? Vem vet ...
NP 1910 - Paul Heyse
Selma Lagerlöfs debut 1891 a Berlings saingick ingick i en motrörelse mot 1880-talets samtidsrealism. På samma sätt verkar Nobelpriset till henne vara ett avsteg från de tidigare politiskt aktiva manliga författarna, de med ett program att förklara. Hon blev en stark symbol i samhället, många gräsrötter vände sig till henne för stöd, mer än hon mäktade med. Hon försökte ta sitt ansvar och plädera mot krig, t ex Bannlyst som är en reaktion mot första världskrigets fasor. Hennes böcker, så rika på människokännedom, har påverkat generationer.
1910 års nobelpris gick till den tyske författaren Paul Heyse, 1830-1914, medelpunkt i en diktarkrets kring den bayerske kung Maximilian II i München. Paul Heyse är mest känd för sina 150 noveller, och enligt förordet i Nobeller, den ende Svenska Akademiens uttryckligen hyllat för sin novellkonst. Prismotiveringen löd: "... den fulländade och av ideal uppfattning präglade konstnärlighet han ådagalagt under en lång och betydande verksamhet såsom lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare av världsberömda noveller."
Åter hade alltså Akademien brottas med begreppet ideal.
På mitt bibliotek råder brist på Paul Heyse. En novell finns i En bok för allas Nobeller: "L'Arrabiata", från 1855, en hetsig kärlekshistoria mellan en fiskarpojke och en egensinnig ung flicka. Jag upplever den som en frisk fläkt. Inte minst att flickan har egen vilja och stolthet.
Enligt NE är Heyses stil en blandning av klassicism, romantik och realism, uppskattad av borgerskapet som motvikt mot det naturalistiska och symbolistiska avantgardet (lite senare på 1800-talet i så fall). Samtiden såg klarhet, elegans och psykologisk insikt. Eftervärlden har sett samhällsfrånvänd estetisering och publikfriande eskapism.
1910 års nobelpris gick till den tyske författaren Paul Heyse, 1830-1914, medelpunkt i en diktarkrets kring den bayerske kung Maximilian II i München. Paul Heyse är mest känd för sina 150 noveller, och enligt förordet i Nobeller, den ende Svenska Akademiens uttryckligen hyllat för sin novellkonst. Prismotiveringen löd: "... den fulländade och av ideal uppfattning präglade konstnärlighet han ådagalagt under en lång och betydande verksamhet såsom lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare av världsberömda noveller."
Åter hade alltså Akademien brottas med begreppet ideal.
På mitt bibliotek råder brist på Paul Heyse. En novell finns i En bok för allas Nobeller: "L'Arrabiata", från 1855, en hetsig kärlekshistoria mellan en fiskarpojke och en egensinnig ung flicka. Jag upplever den som en frisk fläkt. Inte minst att flickan har egen vilja och stolthet.
Enligt NE är Heyses stil en blandning av klassicism, romantik och realism, uppskattad av borgerskapet som motvikt mot det naturalistiska och symbolistiska avantgardet (lite senare på 1800-talet i så fall). Samtiden såg klarhet, elegans och psykologisk insikt. Eftervärlden har sett samhällsfrånvänd estetisering och publikfriande eskapism.
För en egen åsikt skulle jag behöva läsa fler av hans noveller. Hittade en till, Marion, från samma år, 1855, i en äldre Nobel-antologi utgiven 1960, 24 Nobelpristagare. Båda novellerna är underhållande. Jag håller med samtiden om att de rymmer klarhet och elegans, och psykologin känns helt klart frisk. Det som slår mig är friskheten i de båda kvinnliga huvudpersonerna, porträtterade redan 1855. Varken l'Arrabiata (ital. 'den ilskna') eller Marion följer några schablonmässigt kvinnobilder utan andas en frisk fläkt. Detta är två individer fulla av egen själsstyrka som porträtteras. Och båda med en underhållande intrig.
2008-09-17
NP 1908 - Rudolf Eucken
1908 års litteraturpristagare, hör återigen till de okända, till en början svårbegripliga.
Rudolf Eucken, 1846-1926, tysk filosof vars 'etiska idealism vände sig mot intellektualismen i den lärda filosofin och mot den skenkultur som är bunden till den tekniska utvecklingen', står det i NE. Han pläderade för etiskt förankrat själsliv och ett globalt andligt samarbete mellan folken.
Vilket låter intressant i mina öron, som fröet till tankar som växer än idag, som vill bryta med den dualistiskt själlösa världsbild som växte fram ur den vetenskapliga revolutionens mekaniska världsbild. Existensen av en faktisk andlig verklighet. Jag hittade en bok av en av Euckens elever, W Tudor Jones, skriven 1912, som tolkar Euckens filosofi. Det handlar om Religionens betydelse och Kristendomens kärleksbudskap som det främsta i sitt slag.
Ordval och begreppsbild känns naturligtvis förlegad. Varför sätta just kristendomen på piedestal? Jag tolkar dock texten som en plädering för andlighetens betydelse för att livet ska upplevas som meningsfullt. Inte Kyrkans dogmer, utan en öppen andlighet.
Eucken lär ha varit en mycket inspirerande lärare. Alla elever kände hans stöd. Jag associerar hans efternamn till begreppet Ekumenik = kyrkliga enhetssträvanden. Precis det samarbete över gränserna som han förespråkade.
Rudolf Eucken, 1846-1926, tysk filosof vars 'etiska idealism vände sig mot intellektualismen i den lärda filosofin och mot den skenkultur som är bunden till den tekniska utvecklingen', står det i NE. Han pläderade för etiskt förankrat själsliv och ett globalt andligt samarbete mellan folken.
Vilket låter intressant i mina öron, som fröet till tankar som växer än idag, som vill bryta med den dualistiskt själlösa världsbild som växte fram ur den vetenskapliga revolutionens mekaniska världsbild. Existensen av en faktisk andlig verklighet. Jag hittade en bok av en av Euckens elever, W Tudor Jones, skriven 1912, som tolkar Euckens filosofi. Det handlar om Religionens betydelse och Kristendomens kärleksbudskap som det främsta i sitt slag.
Ordval och begreppsbild känns naturligtvis förlegad. Varför sätta just kristendomen på piedestal? Jag tolkar dock texten som en plädering för andlighetens betydelse för att livet ska upplevas som meningsfullt. Inte Kyrkans dogmer, utan en öppen andlighet.
Eucken lär ha varit en mycket inspirerande lärare. Alla elever kände hans stöd. Jag associerar hans efternamn till begreppet Ekumenik = kyrkliga enhetssträvanden. Precis det samarbete över gränserna som han förespråkade.
Fick Eucken Nobelpris för att hans tankar tycktes stämma med begreppet 'idealisk'? Idealism? Eller hade Strindberg rätt när han sa att Akademien var full av präster?
Akademiens motivering talar om "sanningssökande allvar, den genomträngande tankekraft och vidsynthet, den värme och styrka" när Eucken "utvecklat en ideal världsåskådning".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
