Sista steget i analyserandets trestegsraket gällde Epik, dvs berättande text. Ursprunglingen skrevs all epik på vers, orimmat, t ex som hexameter. Men numera menar man främst romaner och noveller när man talar om epik.
Som analysobjekt skulle vi ta Joseph Conrads Heart of Darkness (Mörkrets hjärta). Haha! Något mer sönderanalyserat finns väl inte. Eller så kan man se det som att det finns hur många möjliga vinklingar som helst. Och det är väl det som är det intressanta. Just det är ju kriteriet för en 'modern' text, det arketypiskt moderna - mångfalden av tolkningsmöjligheter.
I Sverige kallas den kortroman, i andra länder ofta långnovell. Den är på ca 100 sidor, så det är ett gränsfall åt båda hållen. Den skrevs 1899 och publicerades först i tre delar i en populär tidskrift, vanlig i alla britternas kolonier. 1902 gavs den ut i bokform.
Jag har läst den flera gånger, på egen hand och inom universitetskurser (Engelska och Litteratur). Den är ett måste. Ändå känns den alltid flyktig. TS Eliot inleder sin dikt The Waste Land med ett citat ur den, 'Mistah Kurtz - he dead' . Jag läste Olof Lagercrantz Resa med Mörkrets hjärta, någon gång i början av 1990-talet. En mycket intressant läsning, men inte fick jag något slutgiltigt grepp om den för det. I den vevan gav Sven Lindkvist ut Utrota varenda djävel! en bok om imperialistisk rasism, mycket bra, men fasansfull. Dess titel är också hämtad ur Mörkrets hjärta.
I vår kurs nu skulle vi analysera den, tre och tre i grupp. Vilket inte gjorde saken lättare, eftersom det finns så många möjliga tolkningar. Här ger jag ingen heltäckande tolkning, men vill notera vad jag upptäckte som 'nytt' den här gången. Typiskt för en sån här text att man alltid upptäcker nya saker.
Eftersom jag nu lärt mig att titta lite närmare på formen, inte bara kontext och innehåll, så noterade jag i synnerhet att Marlow satt som en Buddha-bild när han berättade som sina upplevelser.
Tidigare gjorde hoppandet fram och tillbaka i tiden att texten kändes extra ogripbar. De tre delarna har alla samma ramberättelse. Fem vänner har träffats på en båt vid Themsens mynning, med Londons silhuett skönjbar. Vännerna är en bolagsdirektör, en bokhållare, en advokat, en obestämd Jag-berättare och så Marlow, som är den ende riktige sjömannen, utan att riktigt se ut som en tvättäkta sjöman. Bolagsdirektören är den som ger trygghet genom sitt Lots-utseende. Kom att tänka på att dessa män, dessa yrkeskategorier, ger bilden av det företag som själva imperialismen byggde på. Den ytligt förtroendeingivande, handeln, pengarna, och så lagvrängarna som får till det efter eget ändamål. Jagberättaren är en okritisk beundrare av allt det stortartat brittiska, deras storartade utbredande av 'civilisationen'.
Bara Marlow avviker. Och han tar över ordet efter bara några sidor och behålla det sedan i stort sett hela tiden. Han sitter som en Buddha, blundar som om han mediterar. Och begrundar lidandet, försöker betrakta det objektivt, men det går inte alltid.
Han berättar att hade rest i asiatiska farvatten under sex år innan historien i Mörkrets hjärta, och där fått insikter om civilisation, så pass att när han återvände till sina vänner i London, ville han 'civilisera' dem. Här ser vi alltså en motsättning. Marlow tycker inte att London är den mest civiliserade och mest fantastiska staden. Den saknar något andligt balanserat som han fann i Asien. Den synvinkel vi får här är denna flyktiga doft av Asien, en imperialistisk europeisk ångvält och så den mystiska afrikanska urskogen, den natur som de betraktade som ett vilt vidunder, till skillnad från Europeisk natur, som nu var så välkammat civiliserat, välordnad för att skänka oss mat och inte mycket mer. Urskogen i Kongo var ett vidunder, ett monster, som svalde hela expeditioner med människor och djur som aldrig mer återfanns.
Marlow försöker tänka sig Europa lika vild, i en avlägsen urtid, som när Romarna kom och försökte utforska Themsen. Denna vilda respektive fjättrade natur hänför sig också till människornas inre psyke. Marlow uppfattar de svarta afrikanerna som 'fria', till skillnad från de s.k. civiliserade Europeerna. De vitas fernissa försvinner dock mycket snabbt i den heta fuktiga regnskogen.
2009-10-30
2009-10-23
Lyrikanalys
Som övningsanalyser fick vi arbeta med Bellman: Fredmans epistel nr 7. Och Stagnelius: Vän! i förödelsens stund. Lyriken är det jag känt mig mest osäker inför. Men det visade sig väcka enorm entusiasm i mig.
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.
Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.
Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.
Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:
"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.
Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.
Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.
Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:
"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."
Den namnlösa - Elin Wägner (1922)
Många av Elin Wägners böcker finner jag bara om jag dammsuger antikvariat. Jag hade turen att hitta Den namnlösa hittade jag den vägen. Dessutom en vacker utgåva från 1929, med färgillustrationer av Einar Nerman. Så vackra, att de hjälpte till att förhöja stämningen i romanen - ett vackert privatinbundet band. Boken har en jag-berättare, vilket känns ovanligt för Wägner. Däremot tilldrar sig historien nästan helt i en småländsk prästgård. Och här finns för mig roande samband med Åsa-Hanna. Hennes grav, barn och barnbarn, finns med även här. Vi befinner oss alltså i samma prästgård som på hennes tid, men två generationer senare. Vi möter dottersonen till prästen Mossbäck som vigde Åsa-Hanna. Nu är det han som är andligt dogmatisk präst i samma by. När en av Åsa-Hannas döttrar lider i sitt äktenskap har han ingen tröst att ge. Skilsmässa ser han inte som en möjlighet, människan skall lära sig att fördra med sina olyckor. Ida däremot hade flyttat till Stockholm och blivit 'fin dam'. Hennes familj är alltså fortfarande kluven mellan landsbygdens andliga grepp och den moderna tidens stadsmässiga pengaekonomi. Men det är inte det boken handlar om.
Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.
Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.
Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.
Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.
Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.
Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.
Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Prästens syn och Rakels egen mixas ihop. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera en 'lust' i henne, att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.
Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!
Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.
Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.
Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.
Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.
Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.
Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.
Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Prästens syn och Rakels egen mixas ihop. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera en 'lust' i henne, att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.
Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!
2009-10-16
Åsa-Hanna av Elin Wägner (1918)
Åsa-Hanna är en av Elin Wägners mest uppmärksammade romaner och i min bokhylla står en nyutgåva från 1979. En vacker, liten och behändig utgåva, 236 sidor. Men verket är större på alla sätt än formatet antyder. Jag har Irja Browallius Elida från Gårdar, i samma behändiga serie. Båda böckerna innehåller en nerbrunnen gård.
Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne. Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.
Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid. Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.
Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.
Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.
I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.
Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.
Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.
Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.
Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.
PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.
Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne. Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.
Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid. Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.
Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.
Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.
I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.
Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.
Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.
Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.
Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.
PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.
***
De första gånger jag läste Åsa-Hanna sympatiserade jag mycket med hennes rädslor och kampen att hålla skenet uppe. Vid omläsning femton år senare, ser jag mer till Wägners skickliga stil. Romanen har ingen allvetande berättare, utan texten rör sig från medvetande till medvetande, och så lär vi känna den stora mängden av karaktärer trots att texten är relativt kort. Ett kraftprov är Åsa-Hannas bröllop, där vi får träffa de flesta i byn. Med få meningar/tankar möter vi de komplicerade relationerna, och svårigheterna folk har att förstå varann, och kvinnors utsatthet och försök till maktbalans.
Romanen är realism på hög nivå, den återger det liv de flesta möter, inte romantik. Jag tänker att det märks att Elin Wägners eget äktenskap var på upphällning redan innan denna bok påbörjades, även om äktenskapet inte upplöstes fullständigt förrän 1922, så känns det att hon har erfarenheter hon kan dra ifrån och berika texten med.
Jag uppskattar också hennes sätt att skriva dialekt/vardagligt tal i alla dialoger, utbytta vokaler, tappade delar av ord (ej uttalade), böjningar. Bara jag 'lyssnar' på uttalet i takt med att jag läser, känns allt så äkta och begripligt.
2009-10-03
Familjens projektledare?
Ah, nu har jag smugit emellan med annat igen ... hahaha, och riktigt nöjsamt har det varit. Det är bussresorna till och från jobbet som är anledningen. Jag har alldeles för fullt upp för att nöjesläsa, men på bussen kan jag bara inte koncentrera mig på allvaret i kurslitteraturen.
Så jag grep en pocket som låg och väntade. Gunilla Bergensten beskriver när hon som "Familjens projektledare säger upp sig" (2008). Igenkänningsfaktorn är enormt hög. Först undrar jag väl lite, hur hysteriskt får man vara, alla krav för att få familjelogistiken att gå ihop. Själv har jag för åtskilliga år sedan tvingats sänka kravet. I mitt fall var det debuten av en kronisk sjukdom som fick mig att gå i sank, att börja negligera smulor under bordet, dammråttor, sluta serva ...
Trodde jag. Men det är väl en sanning med modifikation. En avvikelse av betydelse är naturligtvis att min sambo inte är far till mitt barn. Han kom in i bilden tio år senare, det gör både att min dotter nu är gammal nog att ta hand om sig själv, och att triangeln hemma är lite annorlunda. För uppenbart är det förekomsten av små barn som är den största orsaken till familje-logistik-problem.
Å andra sidan har ju män en enorm förmåga att visa sig hjälplösa, vare sig det är via uppfostran eller ren lathet, som gör att man undrar om de aldrig blir äldre än 5 år? Boken är naturligtvis full av schabloner, och allt är naturligtvis inte lika hos oss som hos författaren. Men helhetsbilden stämmer.
Några slutledningar är underbara. T ex apropå påståendet att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt genom att kvinnor skulle ha fler kopplingar mellan hjärnhalvorna. Vilket skulle förklara att män gärna fördjupar sig i en sak i taget, medan kvinnor kan processa många saker samtidigt och få bättre överblick. Biologin har gjort oss kvinnor till 'Help desk för familjelivet', skriver hon. Och fortsätter ironiskt att det "verkar oerthört vettigt att denna naturens lilla egenhet används framför allt till att sköta familjens logistik. Inte för att t ex leda ett företag eller styra upp ett land."
Hahaha. Visst är det lustigt hur man kan använda ett argument i en riktning utan att tänka på hur ologiskt det är i en annan riktning.
Dessutom, "om kvinnans hjärna är gjord för att vara familjens projektledare, om det är förutbestämt sedan urminnes tider, då är jag inte kvinna", skriver Bergensten. Visst kan man skratta. Men sanning är att det var min alldeles uppriktiga upplevelse redan när jag var barn. Och ännu mer som tonåring och ung vuxen. Jag kände aldrig igen mig i föreställninarna om hur en kvinna skulle vara. Så jag var länge övertygad om att jag var man i en kvinnas kropp. Många män har skrattat åt mig, eftersom de sser mitt kvinnlig yttre. Gunilla Bergensten har döpt det till SMIK - Syndrom Man I Kvinnokropp.
Nu kan vi komma ut ur garderoben och erkänna: Jag är Man. Vi är män. (hahahah)
Konsekvensen är ännu mer underbar. Eftersom vi är män, kommer ingen längre att förvänta sig att vi ska klara av allt vi hittills tvingasts klara av. Alla kommer att beundra oss för minsta lilla vi åstadkommer. SMIK kan klassas som funktionshinder, som berättigar till personlig assistent, så vi stackare kan fungera som riktiga kvinnor. Yes! Yes! Yes!
Frågan är ju varför män går med på att klassificera sig själva som fullständigt ohjälpligt oförmögna att klara av vad som ingår i ett vardagsliv? Det är ju trots allt en sorts idiotstämpel. Tja, de saknar motivation. Kvinnor äger medkänsla och kommer därför att hjälpa den stackars hjälplöse så småningom.
Bergensten själv börjar ge upp. Hon vet att hon är tändstiftet som måste initiera sin man. Han är trots allt betydligt mer aktiv och närvarande än vad hennes far var. Det viktiga nu är att INTE uppfostra våra flickor till att bli Duktiga. De ska tillåtas vara precis lika lata som pojkarna. Det är enda sättet att minska deras tjänstvillighet. Den medkänsla och tjänstvillighet som gör alla män så hopplöst handikappade...
Så jag grep en pocket som låg och väntade. Gunilla Bergensten beskriver när hon som "Familjens projektledare säger upp sig" (2008). Igenkänningsfaktorn är enormt hög. Först undrar jag väl lite, hur hysteriskt får man vara, alla krav för att få familjelogistiken att gå ihop. Själv har jag för åtskilliga år sedan tvingats sänka kravet. I mitt fall var det debuten av en kronisk sjukdom som fick mig att gå i sank, att börja negligera smulor under bordet, dammråttor, sluta serva ...
Trodde jag. Men det är väl en sanning med modifikation. En avvikelse av betydelse är naturligtvis att min sambo inte är far till mitt barn. Han kom in i bilden tio år senare, det gör både att min dotter nu är gammal nog att ta hand om sig själv, och att triangeln hemma är lite annorlunda. För uppenbart är det förekomsten av små barn som är den största orsaken till familje-logistik-problem.
Å andra sidan har ju män en enorm förmåga att visa sig hjälplösa, vare sig det är via uppfostran eller ren lathet, som gör att man undrar om de aldrig blir äldre än 5 år? Boken är naturligtvis full av schabloner, och allt är naturligtvis inte lika hos oss som hos författaren. Men helhetsbilden stämmer.
Några slutledningar är underbara. T ex apropå påståendet att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt genom att kvinnor skulle ha fler kopplingar mellan hjärnhalvorna. Vilket skulle förklara att män gärna fördjupar sig i en sak i taget, medan kvinnor kan processa många saker samtidigt och få bättre överblick. Biologin har gjort oss kvinnor till 'Help desk för familjelivet', skriver hon. Och fortsätter ironiskt att det "verkar oerthört vettigt att denna naturens lilla egenhet används framför allt till att sköta familjens logistik. Inte för att t ex leda ett företag eller styra upp ett land."
Hahaha. Visst är det lustigt hur man kan använda ett argument i en riktning utan att tänka på hur ologiskt det är i en annan riktning.
Dessutom, "om kvinnans hjärna är gjord för att vara familjens projektledare, om det är förutbestämt sedan urminnes tider, då är jag inte kvinna", skriver Bergensten. Visst kan man skratta. Men sanning är att det var min alldeles uppriktiga upplevelse redan när jag var barn. Och ännu mer som tonåring och ung vuxen. Jag kände aldrig igen mig i föreställninarna om hur en kvinna skulle vara. Så jag var länge övertygad om att jag var man i en kvinnas kropp. Många män har skrattat åt mig, eftersom de sser mitt kvinnlig yttre. Gunilla Bergensten har döpt det till SMIK - Syndrom Man I Kvinnokropp.
Nu kan vi komma ut ur garderoben och erkänna: Jag är Man. Vi är män. (hahahah)
Konsekvensen är ännu mer underbar. Eftersom vi är män, kommer ingen längre att förvänta sig att vi ska klara av allt vi hittills tvingasts klara av. Alla kommer att beundra oss för minsta lilla vi åstadkommer. SMIK kan klassas som funktionshinder, som berättigar till personlig assistent, så vi stackare kan fungera som riktiga kvinnor. Yes! Yes! Yes!
Frågan är ju varför män går med på att klassificera sig själva som fullständigt ohjälpligt oförmögna att klara av vad som ingår i ett vardagsliv? Det är ju trots allt en sorts idiotstämpel. Tja, de saknar motivation. Kvinnor äger medkänsla och kommer därför att hjälpa den stackars hjälplöse så småningom.
Bergensten själv börjar ge upp. Hon vet att hon är tändstiftet som måste initiera sin man. Han är trots allt betydligt mer aktiv och närvarande än vad hennes far var. Det viktiga nu är att INTE uppfostra våra flickor till att bli Duktiga. De ska tillåtas vara precis lika lata som pojkarna. Det är enda sättet att minska deras tjänstvillighet. Den medkänsla och tjänstvillighet som gör alla män så hopplöst handikappade...
2009-10-01
Fantastiska Elin Wägner!
Ju mer jag läser av Elin Wägner, desto mer inser jag hur fantastisk hon är. Litterärt konstnärlig ut i fingerspetsarna, kombinerat med samhällsengagemang. Det är oslagbart.
Jag sitter och blir riktigt förbannad för att hon inte ingår i skolans allmänbildning, likaväl som Strindberg. Vad jag önskar att jag redan i skolan hade fått läsa Elin Wägner, likaväl som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman! Vilken miss att vi inte fick det!
Får mer och mer insikt om att hon är en av våra allra största författare!
Det är dessutom i år exakt 60 år sedan hon dog - slutade skriva... Även om just det inte är något att fira, så är det ett skäl så gott som något att passa på att uppmärksamma henne.
Elin Wägner skriver inte 'feministiskt' på ett sådant sätt att män uppfattar det som besvärande, jag menar hotfullt för sin manlighet, att läsa henne. Tvärtom. Elin skriver för alla människors likaberättigande oavsett kön och samhällsklass. Och hon gör det genom att låta alla olika sidor komma till tals.
Så får läsaren döma själv ...
Jag sitter och blir riktigt förbannad för att hon inte ingår i skolans allmänbildning, likaväl som Strindberg. Vad jag önskar att jag redan i skolan hade fått läsa Elin Wägner, likaväl som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman! Vilken miss att vi inte fick det!
Får mer och mer insikt om att hon är en av våra allra största författare!
Det är dessutom i år exakt 60 år sedan hon dog - slutade skriva... Även om just det inte är något att fira, så är det ett skäl så gott som något att passa på att uppmärksamma henne.
Elin Wägner skriver inte 'feministiskt' på ett sådant sätt att män uppfattar det som besvärande, jag menar hotfullt för sin manlighet, att läsa henne. Tvärtom. Elin skriver för alla människors likaberättigande oavsett kön och samhällsklass. Och hon gör det genom att låta alla olika sidor komma till tals.
Så får läsaren döma själv ...
2009-09-28
Konung Oidipus - Sofokles (ca 427 f Kr)
Som exempel tog vi Konung Oidipus för vår Dramatikanalys. Tack vare Sigmund Freud antagligen litteraturens mest välkända historia. Det var den även för antikens publik. Oidipus-sagan var allmän. Mycket av spänningen i tragedin bygger från första till sista sidan på att vi i publiken vet, vad Kung Oidipus själv inte vet - att profetian redan slagit in. Han har redan dödat sin far och äktat sin moder, och har dessutom redan minst fyra halvvuxna barn med henne.
Sen är det väl inte så säkert att Freud tolkade tragedin rätt. Han använda den i alla fall framgångsrikt för sina egna syften. Att döda sin far och äkta sin mor är i högsta grad tabu, och var det redan på Sofokles tid. Något mer avskytt fanns inte. Alltså valde Sofokles just dessa 'brott' men utförda helt utan uppsåt. Det är ju det som är själva poängen. Båda Oidipus själv och hans föräldrar gör allt för att de inte ska träffas och medverka till att profetian slår in.
Just det gör att den slår in. De känner inte varandra ... kan inte känna igen varandra. Så hur ska detta tolkas? Att gudarna straffar den oskyldige? Profetian har dock inget villkor - den säger inte: om du gör si och så så slipper du ...
Detta är en ren förutsägelse. Detta kommer att ske. Lär dig leva med det. Jag associerar genast till handikapp och obotliga sjukdomar. Det är inget man drar på sig för att man levt ett omoraliskt leverne. Man drabbas - och måste leva med det.
Dessutom levde Sofokles, under nästan hela 400-talet, Athens storhetstid. Men slutet av hans liv var också en ideologisk brytningstid. Strax efter att Sofokles dog förlorade dramat sin starka ställning. Det som en gång varit en religiös kult. Tragedierna behandlar svåra frågor, skuld, offer, saker som på något sätt anknöts till kulten. Man ansåg också att dramaförfattarna var 'lärare'. De ställde upp ett problem att grubbla över. Förutom att huvudpersonens öde skulle väcka känslor av medlidande, göra publiken till bättre medkännande människor.
Men så kom nya strömningar, rationellt filosofiskt tänkande, som började ifrågasätta den gudomligt andliga verkligheten. Tragedierna förlorade fotfästet. Sofokles tyckte antagligen att detta var en sorts hybris. Att förneka att det fanns krafter starkare än människan. Människan vill ju så gärna rationellt planera bort all oro och olyckor. Men det går inte alla. Naturen är starkare. Ibland föds vi med handikapp. Ofta drabbas vi av sjukdom ...
Men det finns en klurighet till. Något vi i gruppen först förbisåg, men plötsligt insåg.
Oidipus var som ung ute på vandring. När han kom till en plats där 'trenne allfarvägar möts' mötte han ett följe med en äldre man i en vagn och hans 5 följeslagare (eskort). Den mannen led helt klart av hybris, han ville inte hindras av att där fanns en annan vägfarare. De gjorde allt för att träna Oidipus av vägen, för att de själva skulle komma snabbt fram.
Detta retade naturligtvis Oidipus. Han försökte försvara sig, slog efter dem. Mannen i vagnen, som var kung Laios, Oidipus biologiske far, sände iväg en hård pisksnärt i huvudet på Oidipus. Vilket gjorde Oidipus så ilsken att han dödade den osympatiske mannen och dessutom fyra av hans fem följeslagare. Det visar på råstyrka att klara det ensam - eller hur?
Sen kommer det sig att han gifter sig med änkan, utan att veta varken vem hon är enka efter eller att det är hans biologiska mor. Först 15-20 år senare börjar man gräva i frågan. Oidipus fosterfar dör och först då får han klart besked om att detta inte var hans biologiske far. Detta oroar Oidipus enormt, makan/modern Iokaste berättar att Laios mördades där 'trenne allfarvägar möts'. Just detta faktum känner Oidipus igen, därifrån kan han nysta fram sanningen. Oidipus är hedervärd på alla sätt, inte minst genom att han gör allt för att komma fram till sanningen, trots att alla vill hindra honom.
Men det var alltså när vi satt och funderade över hans oskuld, att handlingarna inte skedde med uppsåt, som vi kom att tänka på vad där stod om platsen. Trenne allfarvägar möts. Det är en nog så tydlig symbol för 'livsval'. Tre möjliga vägar. Valde Oidipus rätt?
- En menade att Oidipus stod på sig och valde 'striden och undvek inte konflikten'.
Det kan naturligtvis anses som ett bevis på en furstes styrka.
- Jag tänkte väl nästan i motsatta banor, att han varit 'hallstarrigt dumdristig', som hellre slåss mot övermakten genom att slåss med sex män på samma gång. Hellre än att fly och undgå sitt öde.
Frågan är vad det tredje möjliga livsvalet var?
Inte förrän nu såg jag kung Laios tydligare. Det är inte Oidipus som beseglar sitt öde. Ingen vill straffa Oidipus för vad han gjorde utan uppsåt. Oidipus straffar sig själv. Sticker ut sina ögon för att han inte står ut med tanken att han skadat sina egna föräldrar (modern tog livet av sig vid insikten om vad som skett).
Det var Laios öde som hängde på profetian. Han lät sätta ut sin egen son (kungasonen!) i vildmarken att dö, för att själv slippa dö. Det var han som ägde hybris nog för att pränga en vägfarare av vägen. Det var hans öde som beseglades, av hans eget beteende.
Men Oidipus kan ändå inte låta bli att känna skuld. Det står väl något liknande i bibeln, att fädernas synder går i arv till sönerna.
Sen är det väl inte så säkert att Freud tolkade tragedin rätt. Han använda den i alla fall framgångsrikt för sina egna syften. Att döda sin far och äkta sin mor är i högsta grad tabu, och var det redan på Sofokles tid. Något mer avskytt fanns inte. Alltså valde Sofokles just dessa 'brott' men utförda helt utan uppsåt. Det är ju det som är själva poängen. Båda Oidipus själv och hans föräldrar gör allt för att de inte ska träffas och medverka till att profetian slår in.
Just det gör att den slår in. De känner inte varandra ... kan inte känna igen varandra. Så hur ska detta tolkas? Att gudarna straffar den oskyldige? Profetian har dock inget villkor - den säger inte: om du gör si och så så slipper du ...
Detta är en ren förutsägelse. Detta kommer att ske. Lär dig leva med det. Jag associerar genast till handikapp och obotliga sjukdomar. Det är inget man drar på sig för att man levt ett omoraliskt leverne. Man drabbas - och måste leva med det.
Dessutom levde Sofokles, under nästan hela 400-talet, Athens storhetstid. Men slutet av hans liv var också en ideologisk brytningstid. Strax efter att Sofokles dog förlorade dramat sin starka ställning. Det som en gång varit en religiös kult. Tragedierna behandlar svåra frågor, skuld, offer, saker som på något sätt anknöts till kulten. Man ansåg också att dramaförfattarna var 'lärare'. De ställde upp ett problem att grubbla över. Förutom att huvudpersonens öde skulle väcka känslor av medlidande, göra publiken till bättre medkännande människor.
Men så kom nya strömningar, rationellt filosofiskt tänkande, som började ifrågasätta den gudomligt andliga verkligheten. Tragedierna förlorade fotfästet. Sofokles tyckte antagligen att detta var en sorts hybris. Att förneka att det fanns krafter starkare än människan. Människan vill ju så gärna rationellt planera bort all oro och olyckor. Men det går inte alla. Naturen är starkare. Ibland föds vi med handikapp. Ofta drabbas vi av sjukdom ...
Men det finns en klurighet till. Något vi i gruppen först förbisåg, men plötsligt insåg.
Oidipus var som ung ute på vandring. När han kom till en plats där 'trenne allfarvägar möts' mötte han ett följe med en äldre man i en vagn och hans 5 följeslagare (eskort). Den mannen led helt klart av hybris, han ville inte hindras av att där fanns en annan vägfarare. De gjorde allt för att träna Oidipus av vägen, för att de själva skulle komma snabbt fram.
Detta retade naturligtvis Oidipus. Han försökte försvara sig, slog efter dem. Mannen i vagnen, som var kung Laios, Oidipus biologiske far, sände iväg en hård pisksnärt i huvudet på Oidipus. Vilket gjorde Oidipus så ilsken att han dödade den osympatiske mannen och dessutom fyra av hans fem följeslagare. Det visar på råstyrka att klara det ensam - eller hur?
Sen kommer det sig att han gifter sig med änkan, utan att veta varken vem hon är enka efter eller att det är hans biologiska mor. Först 15-20 år senare börjar man gräva i frågan. Oidipus fosterfar dör och först då får han klart besked om att detta inte var hans biologiske far. Detta oroar Oidipus enormt, makan/modern Iokaste berättar att Laios mördades där 'trenne allfarvägar möts'. Just detta faktum känner Oidipus igen, därifrån kan han nysta fram sanningen. Oidipus är hedervärd på alla sätt, inte minst genom att han gör allt för att komma fram till sanningen, trots att alla vill hindra honom.
Men det var alltså när vi satt och funderade över hans oskuld, att handlingarna inte skedde med uppsåt, som vi kom att tänka på vad där stod om platsen. Trenne allfarvägar möts. Det är en nog så tydlig symbol för 'livsval'. Tre möjliga vägar. Valde Oidipus rätt?
- En menade att Oidipus stod på sig och valde 'striden och undvek inte konflikten'.
Det kan naturligtvis anses som ett bevis på en furstes styrka.
- Jag tänkte väl nästan i motsatta banor, att han varit 'hallstarrigt dumdristig', som hellre slåss mot övermakten genom att slåss med sex män på samma gång. Hellre än att fly och undgå sitt öde.
Frågan är vad det tredje möjliga livsvalet var?
Inte förrän nu såg jag kung Laios tydligare. Det är inte Oidipus som beseglar sitt öde. Ingen vill straffa Oidipus för vad han gjorde utan uppsåt. Oidipus straffar sig själv. Sticker ut sina ögon för att han inte står ut med tanken att han skadat sina egna föräldrar (modern tog livet av sig vid insikten om vad som skett).
Det var Laios öde som hängde på profetian. Han lät sätta ut sin egen son (kungasonen!) i vildmarken att dö, för att själv slippa dö. Det var han som ägde hybris nog för att pränga en vägfarare av vägen. Det var hans öde som beseglades, av hans eget beteende.
Men Oidipus kan ändå inte låta bli att känna skuld. Det står väl något liknande i bibeln, att fädernas synder går i arv till sönerna.
Litteraturvetenskap
Min första rena litteraturvetenskapskurs rörde nobelpristagaren LeClézio, den andra jag börjat med nu om Elin Wägner. Trots att det står att det är 'grundkurser' som inte kräver förkunskaper, så kände jag mig förra terminen osäker om alla möjliga begrepp. Så därför har jag kanske tagit mig vatten över huvudet denna termin och även hoppat på grundkursen i litteraturvetenskap, för att bättre förstå grunden i ämnet i sig.
Eftersom jag jobbar heltid också borde jag inte gå två kurser, men jag vill inte vänta med Elin Wägner, tycker om hennes böcker så mycket.
Litteraturvetenskapskursen har i alla fall öppnat ganska lugnt, först bara koncentrerade på tekniken. Hur man analyserar. När litteraturhistorien sätter igång på allvar om någon månad, då kommer en störtflod av litteratur från alla håll.
Första veckan läste vi Staffan Bergstens Litteraturhistoriens grundbegrepp som självstudier. Jobbig tyckte vissa, men jag älskade den! Han låter oss ta några steg tillbaka och begrunda människors fruktlösa försök att hitta system i litteraturens historia. Periodindelningar hit och dit har jag kunnat utantill i 30 år. Och också vetat att det alltid finns författare som inte passar in i mallen.
Staffan Bergsten fördjupar sig i just detta faktum. Vi behöver en ram för att vara pedagogiska, men egentligen är ingenting så enkelt. Snarare pågår en ständig dragkamp åt olika håll. Sedan väljer den ena att fokusera det ena och en annan något annat.
Efter denna bas, gick vi in på dramatikanalys. Antagligen för att dramats ursprung uppstod under antiken, och nästan hela tiden varit konservativ (bunden till teater-institutionen) och i mycket behållit de konventioner som skapades redan hos de gamla grekerna. Den grupprapporten lämnades in igår.
Nästa område blir lyrikanalys. Lyriken har under större delen av dess historia betraktats som det 'högsta' inom litteraturen, åtminstone hela perioden från de Grekiska Tragedierna på 400-talet f Kr, fram tills Romanen började ta över. Lyrik/poesi/dikt känns svårast för mig. Där behöver jag massor av kurskunskaper.
Själv har jag ägnat mitt liv åt dans och musik, så jag har alltid dominerats av stark taktkänsla. Så om jag läser en dikt med regelbunden takt, som dessutom rimmar, då börjar hela mitt inre dansa, och genast tappar min hjärna bort betydelsen i orden. Jag har svårt att bryta den tendensen. Dansar jag lyssnar jag sällan till sångarens ORD (all musik har inte sång, dessutom), vilket enligt min dotter är knäppta. Hon hör i första hand texten, om det beror på att hon inte är dansare eller vad?
Fri vers känns lite enklare för mig i den egenskapen.
Har alltid varit galet intresserad av 'all' litteratur - men nu grunnar jag mycket över vad de menar med 'vetenskap'. Det är det jag vill lära mig. Som vår lärare sa:
"Om litteraturvetenskap ska vara en vetenskap så gäller det att veta med vilka anspråk man säger olika saker."
Detta visserligen sagt i samband med skillnaden mellan analys och tolkning. Analys anger premisserna för tolkning. Men gäller nog det mesta. Löst tyckande hjälper inte fram det vetenskapliga.
För egen del vaknar känslan att man 'gapar över allt'. Litteratur är ju essensen av människan. Vi tolkar och beskriver vår verklighet. Jag själv har alltid gapat över 'för mycket', jag vill ta in ALLT, är intresserad av ALLT, ... så hur få någon struktur på detta. Hur välja och vraka?
Eftersom jag jobbar heltid också borde jag inte gå två kurser, men jag vill inte vänta med Elin Wägner, tycker om hennes böcker så mycket.
Litteraturvetenskapskursen har i alla fall öppnat ganska lugnt, först bara koncentrerade på tekniken. Hur man analyserar. När litteraturhistorien sätter igång på allvar om någon månad, då kommer en störtflod av litteratur från alla håll.
Första veckan läste vi Staffan Bergstens Litteraturhistoriens grundbegrepp som självstudier. Jobbig tyckte vissa, men jag älskade den! Han låter oss ta några steg tillbaka och begrunda människors fruktlösa försök att hitta system i litteraturens historia. Periodindelningar hit och dit har jag kunnat utantill i 30 år. Och också vetat att det alltid finns författare som inte passar in i mallen.
Staffan Bergsten fördjupar sig i just detta faktum. Vi behöver en ram för att vara pedagogiska, men egentligen är ingenting så enkelt. Snarare pågår en ständig dragkamp åt olika håll. Sedan väljer den ena att fokusera det ena och en annan något annat.
Efter denna bas, gick vi in på dramatikanalys. Antagligen för att dramats ursprung uppstod under antiken, och nästan hela tiden varit konservativ (bunden till teater-institutionen) och i mycket behållit de konventioner som skapades redan hos de gamla grekerna. Den grupprapporten lämnades in igår.
Nästa område blir lyrikanalys. Lyriken har under större delen av dess historia betraktats som det 'högsta' inom litteraturen, åtminstone hela perioden från de Grekiska Tragedierna på 400-talet f Kr, fram tills Romanen började ta över. Lyrik/poesi/dikt känns svårast för mig. Där behöver jag massor av kurskunskaper.
Själv har jag ägnat mitt liv åt dans och musik, så jag har alltid dominerats av stark taktkänsla. Så om jag läser en dikt med regelbunden takt, som dessutom rimmar, då börjar hela mitt inre dansa, och genast tappar min hjärna bort betydelsen i orden. Jag har svårt att bryta den tendensen. Dansar jag lyssnar jag sällan till sångarens ORD (all musik har inte sång, dessutom), vilket enligt min dotter är knäppta. Hon hör i första hand texten, om det beror på att hon inte är dansare eller vad?
Fri vers känns lite enklare för mig i den egenskapen.
Har alltid varit galet intresserad av 'all' litteratur - men nu grunnar jag mycket över vad de menar med 'vetenskap'. Det är det jag vill lära mig. Som vår lärare sa:
"Om litteraturvetenskap ska vara en vetenskap så gäller det att veta med vilka anspråk man säger olika saker."
Detta visserligen sagt i samband med skillnaden mellan analys och tolkning. Analys anger premisserna för tolkning. Men gäller nog det mesta. Löst tyckande hjälper inte fram det vetenskapliga.
För egen del vaknar känslan att man 'gapar över allt'. Litteratur är ju essensen av människan. Vi tolkar och beskriver vår verklighet. Jag själv har alltid gapat över 'för mycket', jag vill ta in ALLT, är intresserad av ALLT, ... så hur få någon struktur på detta. Hur välja och vraka?
Pennskaftet - Elin Wägner (1910)
Elin Wägner-kursens första grupparbete lämnades in i helgen. Detta första beting handlade om den Nya kvinnan och storstaden. Förutom Norrtullsligan behandlades även Pennskaftet. Det nya med Elin Wägner var att dessa romaner behandlar den 'Nya Kvinnan', som vet att hon själv är Ny, SBK, den Självförsörjande Bildade Kvinnan. Vilket i synnerhet gäller Pennskaftet, som handlar mycket om agiterandet för kvinnlig rösträtt.
I Norrtullsligan hade de unga kontoristerna tagit över det manliga 'bohemeriet'. Som en protest mot gamla patriarkala och borgerliga ideal. I Pennskaftet kan man skönja en ljusning. Huvudpersonen Barbro, vars smeknamn fått ge namn åt romanen, vägrar att acceptera och fastna i fördomarna. Hon omvänder en ung arkitekt, Dick, från de vanliga manliga fördomarna om vad den 'nya kvinnan' är. Att hon inte är oanständig. Att hon har lika mycket ideal och stolthet som någon annan. Och Dick blir tillräckligt omvänd för att de ska våga gifta sig med varandra.
Idag intresserar vi oss kanske mest för alla konkreta hänvisningar till det kvinnliga rösträttsarbetet. Wägner visar upp positiva förebilder, som den välutbildade Dr Ester Henning, som både arbetar som läkare och har familj. Vilket går ihop just för att hennes gemytlige man gärna ställer upp för henne och tar hand om sonen. Men romanen är full av karaktärer med olika synsätt, i olika åldrar och med olika erfarenheter. Vilket gör den till en ídé-roman, där olika åsikter får stötas och plötas.
Denna frispråkiga kärlekshistoria, paret som tillbringar sommaren i en sommarstuga, ensamma tillsammans, innan giftermålet, verkar dock ha varit det som intresserade samtiden mest. Kritikerna bedårades av att den 'nya kvinnan', 'rösträttskämparna', hade känslor och inte hatade män. Barbros charm lyckades omvända en rad män. Fick dem att förstå att det inte var fel att lita till kvinnors förmågor.
Dock slutar inte boken med en helt positiv utopi. Pegg trivs med sitt journalistarbete, arbetet är inte längre ett lika hopplöst, hälsofarligt, nödtvång, som i Norrtullsligan. Hon har yrkesstolthet och trivs med sitt skrivande. Hon vågar inte skriva allt hon tänker, då skulle hennes texter inte tas in av redaktörerna. Hon måste hålla låg profil. Vara utan det vill hon dock inte, hur än mycket hon trivs med att ta hand om hemmet tillsammans med Dick. Men när de väl beslutat att gifta sig, då tror rösträttskvinnorna först att de ska förlora henne. Men det skrattar hon bort, självklart kommer hon tillbaka och skriver åt dem. Dick är ju en omvänd man nu.
Men hon bär ändå på en hemlighet. Hur än omvänd Dick är, så har det krävts betydande diskussioner dem emellan. De har kommit fram till en kompromiss. Visst ska hon skriva för rösträttsrörelsen. Det är ju trots allt ideellt obetalt arbete, som utförs på fritiden. Däremot har hon fått kompromissa bort sitt fasta journalistjobb. Så mycket för den jämlikheten.
Den vanskliga kluvenheten finns där hela tiden.
Det positiva i kärleken kan hänga ihop med att Elin vid denna tid mötte John Landqvist, litteraturkritiker, som hon gifte sig med 1910. (och skilde sig ifrån 1922...)
Elin Wägner blev genast en mycket uppskattad författare, men de inledande böckerna ansågs inte tungviktiga. Humor och charm, visst, men detta var populärlitteratur ....
På allvar togs hon inte förrän hon började skriva sina s.k. smålandsromaner.
Det är vårt nästa beting. Bygderomaner ansåg man som 'hög' litteratur i Sverige på 1910-1920-talen. Hon valde naturligtvis genren för sina egna motiv. Men det blundade många kritiker för. Feminism och samhällskritik ville man blunda för. Elin Wägner vann prestige. Betet svaldes. Tyvärr hamnade andemeningen då också mycket i skymundan...
I Norrtullsligan hade de unga kontoristerna tagit över det manliga 'bohemeriet'. Som en protest mot gamla patriarkala och borgerliga ideal. I Pennskaftet kan man skönja en ljusning. Huvudpersonen Barbro, vars smeknamn fått ge namn åt romanen, vägrar att acceptera och fastna i fördomarna. Hon omvänder en ung arkitekt, Dick, från de vanliga manliga fördomarna om vad den 'nya kvinnan' är. Att hon inte är oanständig. Att hon har lika mycket ideal och stolthet som någon annan. Och Dick blir tillräckligt omvänd för att de ska våga gifta sig med varandra.
Idag intresserar vi oss kanske mest för alla konkreta hänvisningar till det kvinnliga rösträttsarbetet. Wägner visar upp positiva förebilder, som den välutbildade Dr Ester Henning, som både arbetar som läkare och har familj. Vilket går ihop just för att hennes gemytlige man gärna ställer upp för henne och tar hand om sonen. Men romanen är full av karaktärer med olika synsätt, i olika åldrar och med olika erfarenheter. Vilket gör den till en ídé-roman, där olika åsikter får stötas och plötas.
Denna frispråkiga kärlekshistoria, paret som tillbringar sommaren i en sommarstuga, ensamma tillsammans, innan giftermålet, verkar dock ha varit det som intresserade samtiden mest. Kritikerna bedårades av att den 'nya kvinnan', 'rösträttskämparna', hade känslor och inte hatade män. Barbros charm lyckades omvända en rad män. Fick dem att förstå att det inte var fel att lita till kvinnors förmågor.
Dock slutar inte boken med en helt positiv utopi. Pegg trivs med sitt journalistarbete, arbetet är inte längre ett lika hopplöst, hälsofarligt, nödtvång, som i Norrtullsligan. Hon har yrkesstolthet och trivs med sitt skrivande. Hon vågar inte skriva allt hon tänker, då skulle hennes texter inte tas in av redaktörerna. Hon måste hålla låg profil. Vara utan det vill hon dock inte, hur än mycket hon trivs med att ta hand om hemmet tillsammans med Dick. Men när de väl beslutat att gifta sig, då tror rösträttskvinnorna först att de ska förlora henne. Men det skrattar hon bort, självklart kommer hon tillbaka och skriver åt dem. Dick är ju en omvänd man nu.
Men hon bär ändå på en hemlighet. Hur än omvänd Dick är, så har det krävts betydande diskussioner dem emellan. De har kommit fram till en kompromiss. Visst ska hon skriva för rösträttsrörelsen. Det är ju trots allt ideellt obetalt arbete, som utförs på fritiden. Däremot har hon fått kompromissa bort sitt fasta journalistjobb. Så mycket för den jämlikheten.
Den vanskliga kluvenheten finns där hela tiden.
Det positiva i kärleken kan hänga ihop med att Elin vid denna tid mötte John Landqvist, litteraturkritiker, som hon gifte sig med 1910. (och skilde sig ifrån 1922...)
Elin Wägner blev genast en mycket uppskattad författare, men de inledande böckerna ansågs inte tungviktiga. Humor och charm, visst, men detta var populärlitteratur ....
På allvar togs hon inte förrän hon började skriva sina s.k. smålandsromaner.
Det är vårt nästa beting. Bygderomaner ansåg man som 'hög' litteratur i Sverige på 1910-1920-talen. Hon valde naturligtvis genren för sina egna motiv. Men det blundade många kritiker för. Feminism och samhällskritik ville man blunda för. Elin Wägner vann prestige. Betet svaldes. Tyvärr hamnade andemeningen då också mycket i skymundan...
2009-09-23
Blå blommor - Hjalmar Bergman (1907)
Hjalmar Bergmans verkliga debut var inte en roman, utan en pjäs: Maria, Jesu moder (1905). Den vet jag inget om. Men känslan är att det i början rör sig mycket symboliskt och metafysiskt i denne unge man.
Hans andra roman, Blå blommor, läste jag för första gången för snart 40 år sedan. Och jag var alldeles för ung för att förstå. Kan nog inte säga att jag förstår idag heller. Och inte har jag tid att fördjupa mig, nu parallellt med Elin Wägnerkursen. Frågan är väl ifall jag vill det heller. Elin Wägner är så totalt närvarande i verkligheten - här och nu. Kvick, rolig. Hjalmar Bergman slåss med ett virrvarr av funderingar kring sjukdom, brottslighet, vad är dröm eller verklighet? Vad är sjukdom eller brott?
Inledningskapitlet till Blå blommor gjorde dock ett mäktigt intryck på mig - som pjäs! Det är inte romanens berättarmetod. Det är dramats. Ingen berättare leder läsaren. Vi möter en rad personer enbart genom vad de säger, och kroppsliga åtbörder. Och det gör mig intensivt närvarande, som om jag satt i en mörk teatersalong och såg personerna träda in en efter en.
Men så efter ett par kapitel dras jag mer och mer in i en blandning av dröm och sinnesförvirring, brott och straff, som inte går att skildra på scenen. Antagligen är det därför detta blev en roman.
Jag vill läsa Novalis, Henrik von Ofterdingen, för att få reda på ursprunget till Romantikens blåa blomma. I Hjalmar Bergmans roman är de blå blommorna både kärlek och dröm, liksom något man nästan fruktar, och som trampas ner. Det första större avsnittet heter Blommor och handlar om fadern Bengt, som verkar sinnesförvirrad, vi vet inte ifall han är skyldig till ett brott eller bara tar på sig skulden, eller var det han som var anstiftaren? Som fick sin dräng att göra det. Men där finns även sexuell symbolik. Bengts vånda inför sina känslor inför den 23 år yngre fosterdottern, hans kamp med sig själv, är han förälskad eller bara beskyddande. Och hur han närmast befrämjar att drängen slutligen tar hennes oskuld. Och hur han då själv kan se på henne som 'en dålig kvinna' och är nära att våldta henne. (ett virrvarr som sagt)
Den mindre avslutande delen heter Vita och handlar mer om sonen Ragnar. Detta är många år senare, när fadern sedan flera år tillbaka redan avtjänat sitt straff. Har ett respektabelt arbete och förtjänar nog med pengar. Sonen är fascinerad av vita krysantemer, säger att japanerna vördar dem som heliga. Han vill täcka moderns grav med dessa, så att gravkullen liknar en vit duva.
Sonen tror på Gud, men det är fadern som inte tror på Gud, som haft en dröm om Jesus. I samma dröm som de blå blommorna förekommer, men som fadern gjorde om till en saga han berättat för sonen. För fosterdottern Ingrid berättade han det som en dröm. När Ragnar tycker att det är orättvist att han itne får drömma om Gud, säger Fadern:
- Det man inte tror på, kan man väl åtminstone få drömma om.
Där finns också funderingar kring om en arbetares liv verkligen är ett liv eller inte. Lättare att sova har han i alla fall, uttröttad som han blir varje dag. "Ty visst är väl arbetaren en lycklig varelse, som får sömn till skänks. Djup sömn. /.../ Man arbetar och äter och dricker och arbetar. Halvdör åtta timmar av dygnet för att kunna leva resten. Lever för att kunna dö helt och hållet."
Pessimistiskt.
I samband med Elin Wägner kursen jag går nu, inkluderas naturligtvis även en vidare syn kring svensk litteratur i början av 1900-talet. Industrialiseringen har tagit fart, moderniteten. I och med detta blev det en tydlig dualitet mellan stad och land, nytt och gammalt. Ofta idylliserades bonden, landsbygden. Så dock inte hos Elin Wägner. Kluven var hon. Om kvinnan inte skulle må bättre av att söka sig tillbaka till det för kvinnan 'naturliga livet', kärleksarbetet. I Norrtullsligan innebär det att Pegg lämnar Stockholmskontoret för att bli hushållerska på landsbygden.
Bergmans Blå blommor befinner sig i första delen Blommor på landet, familjen har övergett byn, flytt till kvarnen, invid skogen. Där finns natur, men allt är naket och spartanskt. Fattigt. Faderns brott handlar om ett desperat försök att försörja familjen genom att tända på huset och hoppas på att få ut fårn försäkringen.
I den mindre slutdelen Vit, färdas vi först med fadern på tåg, från en större stad där han fått något slags kontorsjobb, ganska bra betalt, han har i alla fall råd att hjälpa sin son. Han färdas nu till sin son, som nu bor i ett kallt och rått, mörkt, stadshus. Han bor där med Ingrid. De har det fattigt. Ingrids Sven, drängen, är redan död. Sven försöker vinna anseende, trots faderns brott, som gör folk tveksamma, men lyckas inte så bra. Han får uppskattning för att han räddat en flicka, trots att han eg. var för feg så pass att han fick ett hysteriskt anfall, och att det var det som skrämde bort våldsverkarna. Däremot går han och filar på en plan att stjäla pengar för att ha råd att smycka moderns grav. Ett alls inte oundvikligt brott. Funderingarna ligger alltså mest ikring vad som gör oss till brottslingar, får sönerna lida för fädernas synder? Hur förmedlas det arbet vidare?
Men bortsett från de grubblerierna, så rymmer alltså Blå blommor en variant av den tudelning mellan stad och land, som tydligen var vanlig i svensk litteratur vid denna tid. Inte heller Bergman idylliserar landsbygden på något sätt. Båda är i denna bok lika torftiga.
Hans andra roman, Blå blommor, läste jag för första gången för snart 40 år sedan. Och jag var alldeles för ung för att förstå. Kan nog inte säga att jag förstår idag heller. Och inte har jag tid att fördjupa mig, nu parallellt med Elin Wägnerkursen. Frågan är väl ifall jag vill det heller. Elin Wägner är så totalt närvarande i verkligheten - här och nu. Kvick, rolig. Hjalmar Bergman slåss med ett virrvarr av funderingar kring sjukdom, brottslighet, vad är dröm eller verklighet? Vad är sjukdom eller brott?
Inledningskapitlet till Blå blommor gjorde dock ett mäktigt intryck på mig - som pjäs! Det är inte romanens berättarmetod. Det är dramats. Ingen berättare leder läsaren. Vi möter en rad personer enbart genom vad de säger, och kroppsliga åtbörder. Och det gör mig intensivt närvarande, som om jag satt i en mörk teatersalong och såg personerna träda in en efter en.
Men så efter ett par kapitel dras jag mer och mer in i en blandning av dröm och sinnesförvirring, brott och straff, som inte går att skildra på scenen. Antagligen är det därför detta blev en roman.
Jag vill läsa Novalis, Henrik von Ofterdingen, för att få reda på ursprunget till Romantikens blåa blomma. I Hjalmar Bergmans roman är de blå blommorna både kärlek och dröm, liksom något man nästan fruktar, och som trampas ner. Det första större avsnittet heter Blommor och handlar om fadern Bengt, som verkar sinnesförvirrad, vi vet inte ifall han är skyldig till ett brott eller bara tar på sig skulden, eller var det han som var anstiftaren? Som fick sin dräng att göra det. Men där finns även sexuell symbolik. Bengts vånda inför sina känslor inför den 23 år yngre fosterdottern, hans kamp med sig själv, är han förälskad eller bara beskyddande. Och hur han närmast befrämjar att drängen slutligen tar hennes oskuld. Och hur han då själv kan se på henne som 'en dålig kvinna' och är nära att våldta henne. (ett virrvarr som sagt)
Den mindre avslutande delen heter Vita och handlar mer om sonen Ragnar. Detta är många år senare, när fadern sedan flera år tillbaka redan avtjänat sitt straff. Har ett respektabelt arbete och förtjänar nog med pengar. Sonen är fascinerad av vita krysantemer, säger att japanerna vördar dem som heliga. Han vill täcka moderns grav med dessa, så att gravkullen liknar en vit duva.
Sonen tror på Gud, men det är fadern som inte tror på Gud, som haft en dröm om Jesus. I samma dröm som de blå blommorna förekommer, men som fadern gjorde om till en saga han berättat för sonen. För fosterdottern Ingrid berättade han det som en dröm. När Ragnar tycker att det är orättvist att han itne får drömma om Gud, säger Fadern:
- Det man inte tror på, kan man väl åtminstone få drömma om.
Där finns också funderingar kring om en arbetares liv verkligen är ett liv eller inte. Lättare att sova har han i alla fall, uttröttad som han blir varje dag. "Ty visst är väl arbetaren en lycklig varelse, som får sömn till skänks. Djup sömn. /.../ Man arbetar och äter och dricker och arbetar. Halvdör åtta timmar av dygnet för att kunna leva resten. Lever för att kunna dö helt och hållet."
Pessimistiskt.
I samband med Elin Wägner kursen jag går nu, inkluderas naturligtvis även en vidare syn kring svensk litteratur i början av 1900-talet. Industrialiseringen har tagit fart, moderniteten. I och med detta blev det en tydlig dualitet mellan stad och land, nytt och gammalt. Ofta idylliserades bonden, landsbygden. Så dock inte hos Elin Wägner. Kluven var hon. Om kvinnan inte skulle må bättre av att söka sig tillbaka till det för kvinnan 'naturliga livet', kärleksarbetet. I Norrtullsligan innebär det att Pegg lämnar Stockholmskontoret för att bli hushållerska på landsbygden.
Bergmans Blå blommor befinner sig i första delen Blommor på landet, familjen har övergett byn, flytt till kvarnen, invid skogen. Där finns natur, men allt är naket och spartanskt. Fattigt. Faderns brott handlar om ett desperat försök att försörja familjen genom att tända på huset och hoppas på att få ut fårn försäkringen.
I den mindre slutdelen Vit, färdas vi först med fadern på tåg, från en större stad där han fått något slags kontorsjobb, ganska bra betalt, han har i alla fall råd att hjälpa sin son. Han färdas nu till sin son, som nu bor i ett kallt och rått, mörkt, stadshus. Han bor där med Ingrid. De har det fattigt. Ingrids Sven, drängen, är redan död. Sven försöker vinna anseende, trots faderns brott, som gör folk tveksamma, men lyckas inte så bra. Han får uppskattning för att han räddat en flicka, trots att han eg. var för feg så pass att han fick ett hysteriskt anfall, och att det var det som skrämde bort våldsverkarna. Däremot går han och filar på en plan att stjäla pengar för att ha råd att smycka moderns grav. Ett alls inte oundvikligt brott. Funderingarna ligger alltså mest ikring vad som gör oss till brottslingar, får sönerna lida för fädernas synder? Hur förmedlas det arbet vidare?
Men bortsett från de grubblerierna, så rymmer alltså Blå blommor en variant av den tudelning mellan stad och land, som tydligen var vanlig i svensk litteratur vid denna tid. Inte heller Bergman idylliserar landsbygden på något sätt. Båda är i denna bok lika torftiga.
2009-09-17
Solivro - Hjalmar Bergman (1906)
Hmm, egentligen har jag inte tid med annat än litteraturkursen jag läser, ... men när jag är på biblioteket och hämtat ut eller lämnat in fjärrlån (till studierna), då passerar jag en mängd frestande hyllor.
Så jag fick med mig en 'sidoläsningsbok', som jag har nosat på en bit i taget innan jag somnar, som ren avkoppling, har jag sagt mig. Det som frestade var Hjalmar Bergman, minnet av att jag läste hans debutroman när jag var 12 år, den med det vackra namnet Solivro.
1906 skedde den debuten, alltså ett år före Elin Wägners novelldebut. De är samma generation. Elin född 1882, Hjalmar Bergman 1883. Hjalmar Söderberg lite äldre (1869) var redan i full gång sedan minst tio år. Så jag är alltså fortfarande och snurrar kring sekelskiftet.
Solivro, prins av Aeretanien är dock helt väsensskild från Elin Wägner. Detta är en romantisk saga så långt från realism man kan komma. Och också långt från hur han skrev sina kommande romaner. Han har skapat en egen myt, som säkert kan tolkas symboliskt på olika sätt. Vi hamnar i en sorts 'Fantasy-värld', med folk som inte liknar kända folkslag.
Först är det folket aeretanierna. De är väl vad vi kan kalla 'civiliserade'. Och så är det deras vildsinta fiender, matretterna. Först är de bara fiender, men kompliceras av att Solivros döda mor troligen var matrett själv, trots att hon var ett milt väsen. Fientligheterna ligger dock där och pyr. Matretterna beskrivs som vildar, först mest som rovdjur, men när Solivro finner sin kärlek, som med tiden avslöjas som matrett, och får barn med henne då mjuknar bilden. De må vara ociviliserade, men inte känslolösa. De är konkurrenter om marken i gränsområdena. Men det finns ett folk till, soregnerna, som skymningsfolk i ett drömland där tiden inte kan mätas. Kanske var det soregn Solivros moder var, inte matrett? Vi får inte alla svar.
Boken är skriven före världskrigen, berättelsen befinner sig i ett avlägset fantasy, med långa klädnader, mantlar, pilbågar, gördlar. Matretterna verkar mest vara klädda i skinn och använda sina tänder mer än vapen. Gränsen mellan människa och djur verkar flytande. Soregnerna för dock in ett sorts psykologiskt omedvetet. Innan dess handlade berättelsen för mig främst om främlingsfientlighet... (är detta kanske hellre inspirerat av Freud?)
En symbolisk händelse äger rum just den natt när prins Solivro föds. Då visar sig två jättelika fåglar på himlen och börjar strida med varandra. Där uppe i luften börjar de slita fjädrarna av varandra, så blodregn faller över jorden, men när solen gick upp var de jättelika fåglarna försvunna. Av striden syntes inga spår. Endast en tvekluven fjäder, röd av blod låg dold i grönskan. En konstfärdig vapensmed finner den och smidde en pil att bära fjädern. Han smyckade pilen och ristade orden: Solivro prins av Aeretanien.
"Om Solivros födelsestund ... intet av allt det jag hört har tyckts mig tydligare teckna ett liv, fyllt av stora och fruktlösa strider, än dessa väldiga fåglars kamp med en blodröd fjäder som minne och märke."
När man når bokens sista sida, inser man att det är fruktlösa som är huvudordet. Hela inledningen syns stor och stark, en myt, det förebådar något enastående ... men så mynnar allt ut i ett intet. Solivros goda föresatser går om intet. Han blir ingenting.
"Du vet att jag kände furst Solivro rätt nära. Han var en man. Han hade en mans känslor, en mans vilja, en mans kraft. Och livet bjöd honom sådan rikedom, så stora möjligheter.
Och likväl brusto alla hans företag och blevo till någonting litet och löjligt. Någonting, som i bästa fall andra fingo utföra och draga fördel av."
Det växer fram en snopen känsla i mig. Är det den snopenhet vi känner när våra liv aldrig blir vad vi tänkt oss?
"Har Skaparen samma nöjen som okynniga barn: att riva sönder sina vackraste leksaker. Eller var han sin egen fördärvare, furst Solivro? Kanske han aldrig förmådde glömma leken? Han lekte och märkte icke, att dagen skiftade färg. Men plötsligt blev leken hårdhänt, ... Då häpnade han och förskräcktes lik ett bortskämt barn."
Hjalmar Bergman var 23 år när han gav ut denna berättelse. Våndades han över att behöva bli vuxen? Att motas in i de vuxnas ramar, att tvingas bli något, inte bara leka, fantisera, skriva ...?
Så jag fick med mig en 'sidoläsningsbok', som jag har nosat på en bit i taget innan jag somnar, som ren avkoppling, har jag sagt mig. Det som frestade var Hjalmar Bergman, minnet av att jag läste hans debutroman när jag var 12 år, den med det vackra namnet Solivro.
1906 skedde den debuten, alltså ett år före Elin Wägners novelldebut. De är samma generation. Elin född 1882, Hjalmar Bergman 1883. Hjalmar Söderberg lite äldre (1869) var redan i full gång sedan minst tio år. Så jag är alltså fortfarande och snurrar kring sekelskiftet.
Solivro, prins av Aeretanien är dock helt väsensskild från Elin Wägner. Detta är en romantisk saga så långt från realism man kan komma. Och också långt från hur han skrev sina kommande romaner. Han har skapat en egen myt, som säkert kan tolkas symboliskt på olika sätt. Vi hamnar i en sorts 'Fantasy-värld', med folk som inte liknar kända folkslag.
Först är det folket aeretanierna. De är väl vad vi kan kalla 'civiliserade'. Och så är det deras vildsinta fiender, matretterna. Först är de bara fiender, men kompliceras av att Solivros döda mor troligen var matrett själv, trots att hon var ett milt väsen. Fientligheterna ligger dock där och pyr. Matretterna beskrivs som vildar, först mest som rovdjur, men när Solivro finner sin kärlek, som med tiden avslöjas som matrett, och får barn med henne då mjuknar bilden. De må vara ociviliserade, men inte känslolösa. De är konkurrenter om marken i gränsområdena. Men det finns ett folk till, soregnerna, som skymningsfolk i ett drömland där tiden inte kan mätas. Kanske var det soregn Solivros moder var, inte matrett? Vi får inte alla svar.
Boken är skriven före världskrigen, berättelsen befinner sig i ett avlägset fantasy, med långa klädnader, mantlar, pilbågar, gördlar. Matretterna verkar mest vara klädda i skinn och använda sina tänder mer än vapen. Gränsen mellan människa och djur verkar flytande. Soregnerna för dock in ett sorts psykologiskt omedvetet. Innan dess handlade berättelsen för mig främst om främlingsfientlighet... (är detta kanske hellre inspirerat av Freud?)
En symbolisk händelse äger rum just den natt när prins Solivro föds. Då visar sig två jättelika fåglar på himlen och börjar strida med varandra. Där uppe i luften börjar de slita fjädrarna av varandra, så blodregn faller över jorden, men när solen gick upp var de jättelika fåglarna försvunna. Av striden syntes inga spår. Endast en tvekluven fjäder, röd av blod låg dold i grönskan. En konstfärdig vapensmed finner den och smidde en pil att bära fjädern. Han smyckade pilen och ristade orden: Solivro prins av Aeretanien.
"Om Solivros födelsestund ... intet av allt det jag hört har tyckts mig tydligare teckna ett liv, fyllt av stora och fruktlösa strider, än dessa väldiga fåglars kamp med en blodröd fjäder som minne och märke."
När man når bokens sista sida, inser man att det är fruktlösa som är huvudordet. Hela inledningen syns stor och stark, en myt, det förebådar något enastående ... men så mynnar allt ut i ett intet. Solivros goda föresatser går om intet. Han blir ingenting.
"Du vet att jag kände furst Solivro rätt nära. Han var en man. Han hade en mans känslor, en mans vilja, en mans kraft. Och livet bjöd honom sådan rikedom, så stora möjligheter.
Och likväl brusto alla hans företag och blevo till någonting litet och löjligt. Någonting, som i bästa fall andra fingo utföra och draga fördel av."
Det växer fram en snopen känsla i mig. Är det den snopenhet vi känner när våra liv aldrig blir vad vi tänkt oss?
"Har Skaparen samma nöjen som okynniga barn: att riva sönder sina vackraste leksaker. Eller var han sin egen fördärvare, furst Solivro? Kanske han aldrig förmådde glömma leken? Han lekte och märkte icke, att dagen skiftade färg. Men plötsligt blev leken hårdhänt, ... Då häpnade han och förskräcktes lik ett bortskämt barn."
Hjalmar Bergman var 23 år när han gav ut denna berättelse. Våndades han över att behöva bli vuxen? Att motas in i de vuxnas ramar, att tvingas bli något, inte bara leka, fantisera, skriva ...?
Shakespeare & Cervantes
Av en ren händelse råkade jag nyss på ett lustigt fakta (om döden kan sägas vara lustig?).
Renässansens två stora, Shakespeare i England och Cervantes i Spanien (han med Don Quijote), dog samma dag - 23 april 1616 (om man kan tro fakta som står i NE). De föddes inte samtidigt, men beslöt tydligen att lämna denna värld samma dag.
Undrar om de fann varandra och genast började diskutera litteratur på ett mera avslappnat och kravlöst ställe?
Renässansens två stora, Shakespeare i England och Cervantes i Spanien (han med Don Quijote), dog samma dag - 23 april 1616 (om man kan tro fakta som står i NE). De föddes inte samtidigt, men beslöt tydligen att lämna denna värld samma dag.
Undrar om de fann varandra och genast började diskutera litteratur på ett mera avslappnat och kravlöst ställe?
2009-09-14
Norrtullsligan - Elin Wägner (1908)
Det är inte första gången jag läser Norrtullsligan, Elin Wägners debutroman, men det är lika roligt varje gång jag läser om den. Den publicerades först som följetong i DN, som en serie dagboks-kåserier. Med den påhittade Elisabeth (m smeknamnet Pegg) i huvudrollen.
Det är fräscht, kvickt, charmigt, med en för sin tid bitvis närmast chockerande skicklig 'erotisk spänning'. Peggs lillebror Putte har Andersonskans Kalle som idol och har hastigt och lustigt lagt sig till med stockholmsslang. Allt väcker i mig minnet av åtskilliga 30-tals filmkomedier, med flirtande män och den nya moderna kvinnan som glider förbi med näsan i vädret. Det senare dock kanske mer i Pennskaftet. För det centrala i Norrullsligan är de fattiga kontoristerna, de som är så illa tvungna att hitta en inkomst att försörja sig, eftersom de inte har familj som skyddsnät. Och hur detta ses med oblida ögon av männen för sin konkurrens - eller mest utnyttjas som vackra flickor att sex-trakassera. Det är den tuffa verkligheten, som Wägner visar upp helt öppet. Så som aldrig någon tidigare gjort.
Och humorn och charmen är också det som vann även de manliga kritikerna. Detta var inte en manshatande kvinnosakskvinna. Den här tjejen hade känslor. Hon stack helt enkelt hål på fördomarna.
På kursen läser vi inte bara romanerna, utan även litteraturvetenskapliga verk som behandlar just Elin Wägners verk. Bäst av allt var att en av dessa böcker redan stod på min önskelista: Eva Heggestads En bättre och lyckligare värld : kvinnliga författares utopiska visioner 1850-1950. (2003). Den stod på kurslistan och jag kunde med gott samvete inhandla boken. Och jag tycker mycket om den. Dock ska vi bara läsa ett kapitel och jag har inte tid att läsa mer i den pga kursen, men jag längtar otåligt efter att få läsa hela boken.
Jag har dock ögnat igenom den och boken börjar med Fredrika Bremer, där den utopiska visionen får genomföras av ett syskonpar, bror och syster. Och slutar med Kulla-Gulla som fullbordar utopien genom att finna kärleken och rätt man att dela sin vision om ett socialt jämlikt samhälle åtminstone så långt som hon och Tomas Torpare kan påverka. Jag älskade Kulla-Gulla böckerna när jag var barn. Det sociala patoset kändes så starkt och positivt. Att gå från fattigdom och elände mot ett bättre samhälle med färre patriarkala fördomar. Det har väl dock inte varit så rumsrent, ses inte som kvalitetslitteratur. Men där tycker jag att man haft fel. Och nu när böckerna är med i Heggestads bok känns det som en upprättelse.
Mitt i Heggestads bok finns ett kapitel om Wägners Norrtullsligan. Här har vi ännu inte kommit så långt att kvinnor kan dela sin jämställda vision med männen, och har inte heller sina bröder kvar. Norrtullsligan är ett kvinnokollektiv, där ensamma unga kvinnor utan familj skapar trygghet åt varandra, delar lika när pengarna tryter, lånar varandra kläder om någon blivit bortbjuden på någon finare bjudning. Det saknas nästan helt positiva mansbilder i Norrtullsligan. Männen är antingen skrupelfria förförare eller en och annan förstockad äktenskapspartner som blir en nödlösning för försörjning, snarare än den kärlek kvinnorna drömt om.
En gång förklarar Pegg lite sardoniskt ungefär: 'Nej, man får aldrig den man vill ha, men det kan hända att man får den någon annan vill ha, och det är nästan lika bra.'
Dock får vi i slutet möte en läkare, när en av ligamedlemmarna blir allvarligt sjuk. En läkare som aldrig tar betalt av fattiga kontorister. Det förvånar Pegg att det existera så osjälviska män, som inte kräver något tillbaka för sin tjänst, som inte vill ha något av dom, varken pengar eller ens kropp. Det blir en räddningsplanka, ett minne hon skall bevara, för att ta fram varje gång hon förtvivlar om samhällsläget.
Ännu ett litteraturvetenskapligt verk som kan rekommenderas i sammanhanget är Birgitta Holms Tusen år av ögonblick. Precis som Heggestad förtjänar den att läsas i sin helhet. Just nu när det gäller kursen läste vi ett kapitel som tar upp både Norrtullsligan och Fredrika Bremers Familjen H*. Där finns gemensamma drag, t ex inleds båda av en fartfylld färd in i Stockholm, en ankomst, ett nytt arbete ...
Det är fräscht, kvickt, charmigt, med en för sin tid bitvis närmast chockerande skicklig 'erotisk spänning'. Peggs lillebror Putte har Andersonskans Kalle som idol och har hastigt och lustigt lagt sig till med stockholmsslang. Allt väcker i mig minnet av åtskilliga 30-tals filmkomedier, med flirtande män och den nya moderna kvinnan som glider förbi med näsan i vädret. Det senare dock kanske mer i Pennskaftet. För det centrala i Norrullsligan är de fattiga kontoristerna, de som är så illa tvungna att hitta en inkomst att försörja sig, eftersom de inte har familj som skyddsnät. Och hur detta ses med oblida ögon av männen för sin konkurrens - eller mest utnyttjas som vackra flickor att sex-trakassera. Det är den tuffa verkligheten, som Wägner visar upp helt öppet. Så som aldrig någon tidigare gjort.
Och humorn och charmen är också det som vann även de manliga kritikerna. Detta var inte en manshatande kvinnosakskvinna. Den här tjejen hade känslor. Hon stack helt enkelt hål på fördomarna.
På kursen läser vi inte bara romanerna, utan även litteraturvetenskapliga verk som behandlar just Elin Wägners verk. Bäst av allt var att en av dessa böcker redan stod på min önskelista: Eva Heggestads En bättre och lyckligare värld : kvinnliga författares utopiska visioner 1850-1950. (2003). Den stod på kurslistan och jag kunde med gott samvete inhandla boken. Och jag tycker mycket om den. Dock ska vi bara läsa ett kapitel och jag har inte tid att läsa mer i den pga kursen, men jag längtar otåligt efter att få läsa hela boken.
Jag har dock ögnat igenom den och boken börjar med Fredrika Bremer, där den utopiska visionen får genomföras av ett syskonpar, bror och syster. Och slutar med Kulla-Gulla som fullbordar utopien genom att finna kärleken och rätt man att dela sin vision om ett socialt jämlikt samhälle åtminstone så långt som hon och Tomas Torpare kan påverka. Jag älskade Kulla-Gulla böckerna när jag var barn. Det sociala patoset kändes så starkt och positivt. Att gå från fattigdom och elände mot ett bättre samhälle med färre patriarkala fördomar. Det har väl dock inte varit så rumsrent, ses inte som kvalitetslitteratur. Men där tycker jag att man haft fel. Och nu när böckerna är med i Heggestads bok känns det som en upprättelse.
Mitt i Heggestads bok finns ett kapitel om Wägners Norrtullsligan. Här har vi ännu inte kommit så långt att kvinnor kan dela sin jämställda vision med männen, och har inte heller sina bröder kvar. Norrtullsligan är ett kvinnokollektiv, där ensamma unga kvinnor utan familj skapar trygghet åt varandra, delar lika när pengarna tryter, lånar varandra kläder om någon blivit bortbjuden på någon finare bjudning. Det saknas nästan helt positiva mansbilder i Norrtullsligan. Männen är antingen skrupelfria förförare eller en och annan förstockad äktenskapspartner som blir en nödlösning för försörjning, snarare än den kärlek kvinnorna drömt om.
En gång förklarar Pegg lite sardoniskt ungefär: 'Nej, man får aldrig den man vill ha, men det kan hända att man får den någon annan vill ha, och det är nästan lika bra.'
Dock får vi i slutet möte en läkare, när en av ligamedlemmarna blir allvarligt sjuk. En läkare som aldrig tar betalt av fattiga kontorister. Det förvånar Pegg att det existera så osjälviska män, som inte kräver något tillbaka för sin tjänst, som inte vill ha något av dom, varken pengar eller ens kropp. Det blir en räddningsplanka, ett minne hon skall bevara, för att ta fram varje gång hon förtvivlar om samhällsläget.
Ännu ett litteraturvetenskapligt verk som kan rekommenderas i sammanhanget är Birgitta Holms Tusen år av ögonblick. Precis som Heggestad förtjänar den att läsas i sin helhet. Just nu när det gäller kursen läste vi ett kapitel som tar upp både Norrtullsligan och Fredrika Bremers Familjen H*. Där finns gemensamma drag, t ex inleds båda av en fartfylld färd in i Stockholm, en ankomst, ett nytt arbete ...
2009-08-28
Från det jordiska museet - Elin Wägner (1907)
Hade några noveller kvar i Elin Wägners debutsamling, och de var klart läsvärda. Slutordet av Wägner forskaren Boel Hackman förklarar att de flesta novellerna skrevs 1906, och sändes till olika tidningar. 1907 när hon fått fast anställning på tidningen Idun, samlades novellerna och gavs ut. När man kallar Norrtullsligan (1908) för hennes debut, så vet man antingen inte om att dessa noveller existerar (upplagan var 1000 ex och trycktes om först 2006 /inför 100-årsjubiléet kan tänka?/), eller så menar man roman-debut. Å andra sidan tillkom inte heller
Norrtullsligan som roman, utan inleddes som en kåseriserie i DN.
Jag vet inte ifall novellerna är tryckta i kronologisk ordning. Men känslan är för mig en i stort sett uppåtgående utveckling, när det gäller berättarteknik, feministiskt patos och det intresse berättelserna väcker i mig. De flesta är korta, och stämmer med beskrivningen skisser, från fyra sidor och uppåt. Till den sista historien - Hattnålarna - på 33 sidor. Den väcker i mig en känsla av relationskomédi à la Oscar Wilde, med sin ironiska tousch och moderna relationskonflikter.
Ett litet sent tillägg (14/9): Har nu sedan jag börjat studera Elin Wägner börjat begripa att
Elin Wägner inleder modernismen för mig. Första novellens första ord är 'Omnibusen'. Vi har hamnat i det moderna London. Dessa första 'Londonskisser' har jag dock svårast att ta till mig.
Nästa avsnitt 'Smålandsskisser' blir ett kast tillbaka till en förgången bondetid, landsbygd. Medan tredje avdelningen 'Snapshots' redan med sitt namn visar att vi är tillbaka i den nya modernistiska staden med nya relationsproblem. I början tycks kritiken främst rikta sig mot ytliga kvinnor som inte förstår att de kastar bort sitt liv om de tror att det är mannens bild av henne som är det viktiga. Männen är rakt igenom kallhamrade. Könskriget är fullt reellt. Nu måste kvinnan öppna ögonen och se detta, inte låta sig duperas. Ta sitt eget öde i sina egna händer.
Ett litet sent tillägg (14/9): har nu sedan jag börjat studera Elin Wägner närmer också fått större förståelse för hennes novelldebut. Det distanserade, nästan kalla i de tidiga novellerna var helt enkelt tidens 'flanörstil'. Man skulle se skeptiskt och svalt på omvärlden. Något Hjalmar Söderberg exellerade i (så pass att jag inte upplever dem som svala). Elin hade ännu inte kommit därhän. Det naturliga för henne är dock en betydligt varmare mer samhällstillvänd stil. Vilket syns i hennes första romaner.
Norrtullsligan som roman, utan inleddes som en kåseriserie i DN.
Jag vet inte ifall novellerna är tryckta i kronologisk ordning. Men känslan är för mig en i stort sett uppåtgående utveckling, när det gäller berättarteknik, feministiskt patos och det intresse berättelserna väcker i mig. De flesta är korta, och stämmer med beskrivningen skisser, från fyra sidor och uppåt. Till den sista historien - Hattnålarna - på 33 sidor. Den väcker i mig en känsla av relationskomédi à la Oscar Wilde, med sin ironiska tousch och moderna relationskonflikter.
Ett litet sent tillägg (14/9): Har nu sedan jag börjat studera Elin Wägner börjat begripa att
Elin Wägner inleder modernismen för mig. Första novellens första ord är 'Omnibusen'. Vi har hamnat i det moderna London. Dessa första 'Londonskisser' har jag dock svårast att ta till mig.
Nästa avsnitt 'Smålandsskisser' blir ett kast tillbaka till en förgången bondetid, landsbygd. Medan tredje avdelningen 'Snapshots' redan med sitt namn visar att vi är tillbaka i den nya modernistiska staden med nya relationsproblem. I början tycks kritiken främst rikta sig mot ytliga kvinnor som inte förstår att de kastar bort sitt liv om de tror att det är mannens bild av henne som är det viktiga. Männen är rakt igenom kallhamrade. Könskriget är fullt reellt. Nu måste kvinnan öppna ögonen och se detta, inte låta sig duperas. Ta sitt eget öde i sina egna händer.
Ett litet sent tillägg (14/9): har nu sedan jag börjat studera Elin Wägner närmer också fått större förståelse för hennes novelldebut. Det distanserade, nästan kalla i de tidiga novellerna var helt enkelt tidens 'flanörstil'. Man skulle se skeptiskt och svalt på omvärlden. Något Hjalmar Söderberg exellerade i (så pass att jag inte upplever dem som svala). Elin hade ännu inte kommit därhän. Det naturliga för henne är dock en betydligt varmare mer samhällstillvänd stil. Vilket syns i hennes första romaner.
2009-08-18
Samtidsnoveller av Hjalmar Söderberg & Elin Wägner
Hjalmar Söderberg har jag alltid upplevt som mer eller mindre oemotståndlig, allt sedan jag läste Martin Bircks ungdom i tonåren. En enda mening räckte för att jag skulle 'känna igen mig'. Martin har en dröm om poesi, men vågar inte tro på den utan tar anställning på 'verket', säger att han 'hänger en falsk skylt på dörren'. När omgivningen inte förstår varför man intresserar sig för litteratur, blir en falsk skylt på dörren som ett skydd. Så gjorde även jag. Och liksom Martin Birck fastnade jag i mitt 'verk', mitt vardagliga arbete, kampen för brödfödan ...
Det har sagts att Söderberg är 'ungdomens författare'. Och kanske är det så. Tonåringens osäkerhet. Och det fräscha består, däri ligger nog det oemotståndliga för min egen del.
Nåväl, en sommardag på biblioteket befann jag mig vid hyllan med Söderbergs böcker. Så jag tog en novellsamling i högen. Samtidsnoveller. En nyutgåva från 1978, med en utmärkt inledning av Per Wästberg. Vad jag förstår så sammanställde Söderberg själv urvalet. Just denna del noveller har sin samtid som tema. Söderberg menar att tiden har flytt, men att de berättelser han valt är representativa för just den tid då de skrevs. Det håller jag med om.
Jag har haft boken på mitt sängbord i fem veckor. Jag har läst en novell i taget, som om jag plockat praliner ur en lyxig ask. Jag finner de flesta av Hjalmar Söderbergs noveller förföriska. Lättsmält är inte rätta ordet, men de väcker en stämning att sjunka in i, en närhet till personerna, en trovärdighet i dem, trots att de tillhör en förgången värld. Tidsbilder. Stockholmsbilder. Ofta drar jag på smilbanden när mänskliga svagheter avslöjas. Andra gånger är det rent tragiskt.
De som jag minns tydligast just nu är Främlingar, en relativt lång novell, närmast en katalogaria över tjänstefolk, hur hopplöst det gifta paret funnit det att finna trevliga, arbetsamma och ärliga pigor. De tyckte inte att de kan klara sig med mindre än två sedan de fått barn. Uppenbarligen stod inte den första trevliga pigan heller ut med småbarn i huset. Och efter det gick det bara utför för familjen.
Det är en rent otrevlig uppräkning av hur alla pigor, från landet eller inte, unga eller gamla, alla är lika lösaktiga, oärliga och tjuvaktiga. Och det unga paret är så godtrogna ...
Söderberg spekulerar i det omöjliga att hålla tänstefolk om man har svårt att bestämma över andra. Förmågan att vara en bra chef, skulle jag säga. Mannen i novellen spekulerar över om det handlar om adelskap, att det bara är adeln som har förmågan ... men ändrar sig när han tänker på att allt tjänstefolk som får för lösa tyglar, inte har något emot att genast ta över rodret.
Sens moralen blir i slutänden att tanken på tjänstefolk är en anomali som är på väg bort. Något jag själv skriver under på. Jag anser att var och en ska ta hand om sin egen dynga. Kan man inte det, då är det något fel på arbetslivet.
I vår tid är tjänstefolk på väg tillbaka, i form av RUT-avdrag och andra skattelättnader för den som anlitar hemtjänster av olika slag. Motivationen är nattstånden och tycks röra sig om att enda chansen för kvinnor att orka med ansvarstyngda arbeten, är att någon annan tar hand om markservicen. Och ingen räknar ju med att männen ska ställa upp så som kvinnor gjort historien igenom.
Alla ska ha samma rättigheter och möjligheter ... Utom de som ska tjäna piga nu igen då ...
En annan novell som fastnat i minnet heter Blom. Namnet på en f.d. fängelsekund. Novellen inleds med att tre f.d. interner släpps samma dag. Vänner har dom inte blivit. De kommer ur olika samhällsläger, suttit inne för olika brott, fått olika långa straff. Det är endast textilarbetaren Blom som novellen handlar om. De första två är bara med för att illustrera två saker: 1. att är man någorlunda borgerlig och välbeställd då är straffet lindrigt om man bara försökt lura till sig pengar. Misshandel gav inte heller mer än ett par månader, antagligen för att den slagne var lika långt ner på samhällsstegen. Blom däremot fick längsta straffet, för att ha stulit en kavaj, som hängde ute på gatan för rea på rean. Borde alltså ha varit av ringa värde. Men han fick nio månader.
På de nio månaderna har han tjänat ihop 80 kr och ett gott rekommendationsbrev för det arbete han utfört i fängelset. Så långt uppfattar jag det som samhällskritik. Men det stannar inte där. Blom är trots allt glad för summan pengar han lyckats samla ihop, o spinner kring dem en rad drömmar. De ska bli hans grundplåt för ett bättre liv. Men friheten är förförisk. Han vill njuta en stund. Han börjar spendera, låter raka sig, köper ny kravatt och halsduk. Blir så tjusig att han låter fotografera sig. Är sugen på en riktig biff med lök.
Tyvärr så slutar det snöpligt. Han stöter ihop med en kvinna han tidigare umgåtts med på krogen. Och så går det som väntat efter nio månader utan damsällskap. Somnar gör han dessutom och när han vaknar är pengar och rekommendationsbrev borta.
Det slutar alltså med bedrövelse. Vad är det vi ska beskärma oss över? Nackdelen av att befinna sig på samhällets botten? Hans svaghet? Dumhet? Eller trolösa kvinnor...? Aldrig tidigare vid läsning av Söderberg har jag uppmärksammat denna känsla av att det vimlar av 'trolösa kvinnor'. Inte så att männen är särskilt mycket bättre i hans historier.
Men ändå? Sekelskiftets negativa syn på kvinnor ... var den så genomsyrande? Jag menar hos alla manliga författare? Elin Wägner är ju den stora motvikten. Hon debuterade 1907 med novellsamlingen Från det jordiska museet : skisser, som jag nu under sensommaren också läst en novell i taget. Ingen stark debut, snarare trevande. Det är korta noveller, som snap-shots, av personer i korta situationer. De första har svårt att väcka mitt intressen. Men även detta är tidsbilder, det unkna innan den moderna tiden tränger in. Men så kommer det en och annan berättelse som väcker mer känslor i mig.
Lysande motbild är dock Norrtullsligan (1908). Och Pennskaftet (1910). Det är positiva kvinnobilder, trots att de fick kämpa i motvind. Läste ännu en novellsamling av Elin Wägner i somras, Spinnerskan och andra noveller. Där fanns många friska vindar. Inte minst De blå strumporna, den läste jag högt för familjen. Vi skrattade högt hela historien igenom. Härligt frisk! Trots männens negativa bild av kvinnans förmåga, så kämpar de unga flickorna vidare för att få en möjlighet att visa upp att de visst har förmågan att klara av betydligt mycket mer än männen tror.
Det har sagts att Söderberg är 'ungdomens författare'. Och kanske är det så. Tonåringens osäkerhet. Och det fräscha består, däri ligger nog det oemotståndliga för min egen del.
Nåväl, en sommardag på biblioteket befann jag mig vid hyllan med Söderbergs böcker. Så jag tog en novellsamling i högen. Samtidsnoveller. En nyutgåva från 1978, med en utmärkt inledning av Per Wästberg. Vad jag förstår så sammanställde Söderberg själv urvalet. Just denna del noveller har sin samtid som tema. Söderberg menar att tiden har flytt, men att de berättelser han valt är representativa för just den tid då de skrevs. Det håller jag med om.
Jag har haft boken på mitt sängbord i fem veckor. Jag har läst en novell i taget, som om jag plockat praliner ur en lyxig ask. Jag finner de flesta av Hjalmar Söderbergs noveller förföriska. Lättsmält är inte rätta ordet, men de väcker en stämning att sjunka in i, en närhet till personerna, en trovärdighet i dem, trots att de tillhör en förgången värld. Tidsbilder. Stockholmsbilder. Ofta drar jag på smilbanden när mänskliga svagheter avslöjas. Andra gånger är det rent tragiskt.
De som jag minns tydligast just nu är Främlingar, en relativt lång novell, närmast en katalogaria över tjänstefolk, hur hopplöst det gifta paret funnit det att finna trevliga, arbetsamma och ärliga pigor. De tyckte inte att de kan klara sig med mindre än två sedan de fått barn. Uppenbarligen stod inte den första trevliga pigan heller ut med småbarn i huset. Och efter det gick det bara utför för familjen.
Det är en rent otrevlig uppräkning av hur alla pigor, från landet eller inte, unga eller gamla, alla är lika lösaktiga, oärliga och tjuvaktiga. Och det unga paret är så godtrogna ...
Söderberg spekulerar i det omöjliga att hålla tänstefolk om man har svårt att bestämma över andra. Förmågan att vara en bra chef, skulle jag säga. Mannen i novellen spekulerar över om det handlar om adelskap, att det bara är adeln som har förmågan ... men ändrar sig när han tänker på att allt tjänstefolk som får för lösa tyglar, inte har något emot att genast ta över rodret.
Sens moralen blir i slutänden att tanken på tjänstefolk är en anomali som är på väg bort. Något jag själv skriver under på. Jag anser att var och en ska ta hand om sin egen dynga. Kan man inte det, då är det något fel på arbetslivet.
I vår tid är tjänstefolk på väg tillbaka, i form av RUT-avdrag och andra skattelättnader för den som anlitar hemtjänster av olika slag. Motivationen är nattstånden och tycks röra sig om att enda chansen för kvinnor att orka med ansvarstyngda arbeten, är att någon annan tar hand om markservicen. Och ingen räknar ju med att männen ska ställa upp så som kvinnor gjort historien igenom.
Alla ska ha samma rättigheter och möjligheter ... Utom de som ska tjäna piga nu igen då ...
En annan novell som fastnat i minnet heter Blom. Namnet på en f.d. fängelsekund. Novellen inleds med att tre f.d. interner släpps samma dag. Vänner har dom inte blivit. De kommer ur olika samhällsläger, suttit inne för olika brott, fått olika långa straff. Det är endast textilarbetaren Blom som novellen handlar om. De första två är bara med för att illustrera två saker: 1. att är man någorlunda borgerlig och välbeställd då är straffet lindrigt om man bara försökt lura till sig pengar. Misshandel gav inte heller mer än ett par månader, antagligen för att den slagne var lika långt ner på samhällsstegen. Blom däremot fick längsta straffet, för att ha stulit en kavaj, som hängde ute på gatan för rea på rean. Borde alltså ha varit av ringa värde. Men han fick nio månader.
På de nio månaderna har han tjänat ihop 80 kr och ett gott rekommendationsbrev för det arbete han utfört i fängelset. Så långt uppfattar jag det som samhällskritik. Men det stannar inte där. Blom är trots allt glad för summan pengar han lyckats samla ihop, o spinner kring dem en rad drömmar. De ska bli hans grundplåt för ett bättre liv. Men friheten är förförisk. Han vill njuta en stund. Han börjar spendera, låter raka sig, köper ny kravatt och halsduk. Blir så tjusig att han låter fotografera sig. Är sugen på en riktig biff med lök.
Tyvärr så slutar det snöpligt. Han stöter ihop med en kvinna han tidigare umgåtts med på krogen. Och så går det som väntat efter nio månader utan damsällskap. Somnar gör han dessutom och när han vaknar är pengar och rekommendationsbrev borta.
Det slutar alltså med bedrövelse. Vad är det vi ska beskärma oss över? Nackdelen av att befinna sig på samhällets botten? Hans svaghet? Dumhet? Eller trolösa kvinnor...? Aldrig tidigare vid läsning av Söderberg har jag uppmärksammat denna känsla av att det vimlar av 'trolösa kvinnor'. Inte så att männen är särskilt mycket bättre i hans historier.
Men ändå? Sekelskiftets negativa syn på kvinnor ... var den så genomsyrande? Jag menar hos alla manliga författare? Elin Wägner är ju den stora motvikten. Hon debuterade 1907 med novellsamlingen Från det jordiska museet : skisser, som jag nu under sensommaren också läst en novell i taget. Ingen stark debut, snarare trevande. Det är korta noveller, som snap-shots, av personer i korta situationer. De första har svårt att väcka mitt intressen. Men även detta är tidsbilder, det unkna innan den moderna tiden tränger in. Men så kommer det en och annan berättelse som väcker mer känslor i mig.
Lysande motbild är dock Norrtullsligan (1908). Och Pennskaftet (1910). Det är positiva kvinnobilder, trots att de fick kämpa i motvind. Läste ännu en novellsamling av Elin Wägner i somras, Spinnerskan och andra noveller. Där fanns många friska vindar. Inte minst De blå strumporna, den läste jag högt för familjen. Vi skrattade högt hela historien igenom. Härligt frisk! Trots männens negativa bild av kvinnans förmåga, så kämpar de unga flickorna vidare för att få en möjlighet att visa upp att de visst har förmågan att klara av betydligt mycket mer än männen tror.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
