Efter två lediga dagar inleddes delkurs 3, som är centrerad kring 1700-talet. Den lediga helgen passade jag dock på att läsa Aristofanes komedi Lysistrate, om kvinnorna som sexstrejkar för att få slut på kriget. Kursen lade tidigare inte någon större vikt vid komedi, så jag tog chansen nu. En antik komedi, som dock varit populär även i modern tid, på grund både av sitt fredsbudskap och att kvinnorna får spela aktiva roller.
Dock ska man vara medveten om att Aristofanes inte var fredsälskare av demokratiska skäl. Han var aristokraten som gjorde allt för att motarbeta det atenska demokratiska experimentet. Han ville sänka det 'demokratiska' styret. Motarbeta de 'enkla' män som tagit plats i senaten, eller vad det kallades då i Athen.
Nåväl. Kurs 3 inleddes alltså med dramatik, men från 1600-talet. Temat är främst Klassicism, men även Förromantik. Och dit hör då tragediförfattaren Jean Racine, men också komedi-skådespelaren Molière. Molière är hur rolig som helst, men motarbetad av renläriga klassicister, men dock beskyddad av kung Ludvig XIV. Idag känns pjäserna dock moraliskt oförvitliga. Jag kommer aldrig att glömma när jag såg Den inbillade sjuka på dramaten (1978?) med Lena Nyman i rollen som den pigga och listiga tjänarinnan, som ställer allt tillrätta. Molière måste ses, det är inte mycket att läsa. I synnerhet inte prosaverket Den girige (1667) som vi började med att läsa.
Snabbläst och schematiskt i överensstämmande med hur en komedi byggts upp sedan romartiden, med det unga kärleksparets förhinder för att uppnå föreningens lycka, och listiga betjänster som klarar ut skivan. Förväxlade identiter, osv.... vi ser att Shakespeare köpte konceptet rakt av i sina komedier, men har så många intressanta nivåer och ett alldeles överväldigande språkbehandling.
Tyngdpunkten låg dock på Jean Racine, tragediförfattaren, och hans Fedra (1677), som bygger på antik grekisk myt och tragedi. Hur Theseus unga fru genast förälskar sig i sin blivande styvson. Och kämpar emot i det längsta. Men så nås kungaborgen av nyheten att Theseus är död, och hon kan inte längre motstå att avslöja sina böjelser. Styvsonen Hippolytos blir förskräckt, han själv älskar in nyintroducerad roll Aricia, rättmätig arvtagerska till Athen, en tron Theseus erövrat genom att döda Aricias bröder. Theseus har hindrat henne från att gifta sig, för att inga arvtagare till henne skall kunna bestrida hans maktposition.
Men Hippolytos som försökt följa sin fars bud, inser att han älskar henne rent och äkta. Det visar sig dock att dödsbudet var falskt. Theseus dyker upp och ställer allt tillrätta. Eller? Snarare uppstår kaos, när alla får dåligt samvete för att de alla så glatt sig över att Theseus bud inte längre behövde lydas. Fedras amma försökte ljuda allt tillrätta och skylla å Hippolytos, men då blir allt bara värre. Amman tar livet av sig och Hippolytos blir dödad av havsguden via faderns förbannelse. Theseus inser till slut att han handlat överilat efter falska anklagelser. Han har förlorat sin son i onödan. Han återsälle rlugnet genom att ta till sig Aricia som sin dotter, så som Hippolytos önskat att få gifta sig med henne.
Den stora skillnaen mellan 1600-tals dramat och det antika grekiska lär vara synen på Fedras 'sexuella' brott. I antiken var hon mer en onaturlig vällustig. I klassicismens Frankrike hos Racine kämpar hon förgäves mot den eld som brinner i henens innersta. Hon har gjort allt, men inget hjälper, slutligen tar on sitt eget liv. Så egentligen har hon adlig gett efter för det 'brottsliga'. Under antiken var synen på incest en annan. Fedra och Hippolytos var ju inte släkt. Dock såg man då kvinnan endast som en bägare som fylldes av mannen. När kvinnan en gång haft samlag med en man så fanns hans blod/safter i henne. Att hon då senare även skulle ha samlag med denne mans son, skulle innebära att faderns och sonens blod/safter blandades i kvinnan. Och det ansåg man sjukt. Den tanken finns inte kvar i 1600-talets Frankrike. Där har konflikten vridit sig till att bli en psykologisk inre kamp.
2010-01-31
Shakespeares Stormen (1611)
Roligt att få skriva uppsats på en Shakespeare-pjäs. Och dessutom en av de få som jag varken sett eller läst tidigare. Jag vet att Per Åhlin gjorde sin Melonia inspirerad av just Stormen, just som jag var småbarnsmamma. Men min dotter vägrade att se den, så det blev aldrig av. Hon tyckte att den fule Caliban var för läskig. Visst han har blodsprängda ögon, men var vad jag minns trädgårdsmästare ... hmm, vet inte hur handlingen gick ihop.
Det finns intressanta bi-fakta. T ex att ett par skepp med immigranter till Virginia förliste på en av Bermudas-öarna 1609 och vistades där i åtta månader innan de lyckats bygga sig ett nytt skepp att ta sig vidare i. Säket en inspirationskälla.
Hela pjäsen ger en underlig, nästan spöklik, Bermuda-triangel-intryck.
Men den för mig viktigaste insikten var att jag i samma veva, pga uppgiften kring Barocken började läsa lite slött om och av Giordano Bruno. En italiensk avfällig munk (eller snarare avsatt oc utslängd) som tog till sig de nya rönen och filosofin, och insåg att alla fakta tydde på universum var levande ochd ärför kudne ha många liknande världar som vår egen värld. En självklareht för många idag. Men då ledde hans argument till att han brändes på bål år 1600.
Men det intressantaste av allt var att han på sina flyktliknande vandringar/resor runt Europa hamnade som anställd hos en fransk ambassadör som skulle vistas i England. Bruno var med 1583-85. (alltså ungefär när Shakespeare började som dramatiker). Där kom Bruno att skriva sitt mest berömda verk, 'Askonsdagsmåltiden', på italienska, och i Oxford hävdade han i polemik med de konservativa lärde där, hävdade att universum var oändlgit och levande och ehla naturen besjälad. Två fakta är intressant.
1. Dåtidens elit rörde sig obehindrat på det italienska språket, läste italienska. Italienska stort världsspråk (latin ännu främst av allt) på den tiden. Inte engelska. Alltså lärde sig engelsmännen andra språk. Det var ju inte länge sedan engelska hovet slutade prata franska...
2. Brunos tal om att hela naturen var besjälad och styrd av krafter some n magiker kunde lära sig behärska stämmer med huvudpersonen Prospero i Stormen. Han är en sorts magiker som styr allt i den besjälade naturen.
Prospero är en avsatt hertig från Milano, som råkat ut för skeppsbrott och hamnat på en närmast obebodd ö. Där finns bara Caliban, ett sorts monster, avlat av en häxa med satan. Han är dock ett naturbarn, som inet kan tygla sina onda sidor nämnvärt, men allt han vill är att leva i fred. Prospero behandlar honom närmast som vita behandlat infödingar i nyupptäckta länder. Först med nyfikenhet, vill undervisa, samtidigt som han som den självklaraste sak i världen tar över ön. Men när Caliban inte vill bli undervisad utan bara återgå till sitt gamla liv, tröttnar Prospero, och de hamnar i tvist (inte minst för att Caliban tänkt ge efter för sin sexualitet och tvinga sig på Prosperos vackra dotter).
Shakespeare är ofta inspirerad av italienska historier. Visst måste han väl ha haft italienska språkkunskaper? Han måste ha kännt till Giordano Bruno och hans idéer, om än påomvägar och inte ingående. Men det ger en känsla av tidsandan.
Shakespeare är alltid inressant, full av mångtydigehter. Stormen behandlar mycket maktförhållanden. Prospero avsattes av sin bror, som usurperade makten i Milano. Prospero har dock viss skuld i det hela själv. Han var aldrig särskilt intresserad av att regera och sköta sina plikter. Han ville hellre studera och lära sig magi. an lyckades, men blev därigenom härskare över ett enda monster/vidunder, på en öde ö. Förutom alla luftandar och naturen i övrigt.
Genom denna kunskap får han möjliget att hämnas på sina fiender, som befinner sig på ett skepp. an låter luftanden utsätta skeppet för en storm, men låter dem oskadda komma iland på ön. Med på skeppet finns hans bror, som övertalar Kungen av Neapels bror att göra som han och usurpera makten. De bildar en pakt. Vansinnet styr. De tänker inte på att de befinner sig på en öde ö och inte att där inte finns mycket att utnyttja sin makt över. Med på båten finns även en alkoholiserad munskänk och en narr, de lockas av Caliban att försöka mörda Prospero, en fyllefantasi, men än en gång en dröm om att 'ta makten'.
Shakespeares teknik är att gång på gång upprepa samma tema, i olika varianter, inom olika samhällslager, visa att alla är lika dåliga kålsupare. Någon gudsmakt tycks inte finnas. Det är en av alla moderna drag hos Shakespeare. Prospero spelar en sorts gud, magisk kraft äger han i alla fall. Är han en urbild för vetenskapsmannen? Som tror sig vara Gud? Ingen biblisk gud i alla fall.
Nåväl, stormen och skeppens undergång och mirakulösa räddning (genom Prosperos magi), bildar en ramberättelse. Alla kan i slutet lämna ön igen. Och då är det egendomliga att allt har återgått till Status Quo. Alla återfår sina samhällsroller - och Caliban blir ensam kvar på sin ö.
Inget har ändrats. Allt börjar från början. Pjäsen har pågått i 3-4 timmar, precis samma tid som en elizabetansk teaterföreställning. Inte längre. För att hålla oss fast i verkligeten, trots alla fantasier och all magi och trollkonster, har Shakespeare för en gångs skull beslutat att följa klassicismens tre enheter - en handling, en plats, högst en dag/i detta fall exakt klocktid 3 tim.
Shakespeares pjäser kan man läsa om och om igen, där finns hela tidenmer att upptäcka!
Det finns intressanta bi-fakta. T ex att ett par skepp med immigranter till Virginia förliste på en av Bermudas-öarna 1609 och vistades där i åtta månader innan de lyckats bygga sig ett nytt skepp att ta sig vidare i. Säket en inspirationskälla.
Hela pjäsen ger en underlig, nästan spöklik, Bermuda-triangel-intryck.
Men den för mig viktigaste insikten var att jag i samma veva, pga uppgiften kring Barocken började läsa lite slött om och av Giordano Bruno. En italiensk avfällig munk (eller snarare avsatt oc utslängd) som tog till sig de nya rönen och filosofin, och insåg att alla fakta tydde på universum var levande ochd ärför kudne ha många liknande världar som vår egen värld. En självklareht för många idag. Men då ledde hans argument till att han brändes på bål år 1600.
Men det intressantaste av allt var att han på sina flyktliknande vandringar/resor runt Europa hamnade som anställd hos en fransk ambassadör som skulle vistas i England. Bruno var med 1583-85. (alltså ungefär när Shakespeare började som dramatiker). Där kom Bruno att skriva sitt mest berömda verk, 'Askonsdagsmåltiden', på italienska, och i Oxford hävdade han i polemik med de konservativa lärde där, hävdade att universum var oändlgit och levande och ehla naturen besjälad. Två fakta är intressant.
1. Dåtidens elit rörde sig obehindrat på det italienska språket, läste italienska. Italienska stort världsspråk (latin ännu främst av allt) på den tiden. Inte engelska. Alltså lärde sig engelsmännen andra språk. Det var ju inte länge sedan engelska hovet slutade prata franska...
2. Brunos tal om att hela naturen var besjälad och styrd av krafter some n magiker kunde lära sig behärska stämmer med huvudpersonen Prospero i Stormen. Han är en sorts magiker som styr allt i den besjälade naturen.
Prospero är en avsatt hertig från Milano, som råkat ut för skeppsbrott och hamnat på en närmast obebodd ö. Där finns bara Caliban, ett sorts monster, avlat av en häxa med satan. Han är dock ett naturbarn, som inet kan tygla sina onda sidor nämnvärt, men allt han vill är att leva i fred. Prospero behandlar honom närmast som vita behandlat infödingar i nyupptäckta länder. Först med nyfikenhet, vill undervisa, samtidigt som han som den självklaraste sak i världen tar över ön. Men när Caliban inte vill bli undervisad utan bara återgå till sitt gamla liv, tröttnar Prospero, och de hamnar i tvist (inte minst för att Caliban tänkt ge efter för sin sexualitet och tvinga sig på Prosperos vackra dotter).
Shakespeare är ofta inspirerad av italienska historier. Visst måste han väl ha haft italienska språkkunskaper? Han måste ha kännt till Giordano Bruno och hans idéer, om än påomvägar och inte ingående. Men det ger en känsla av tidsandan.
Shakespeare är alltid inressant, full av mångtydigehter. Stormen behandlar mycket maktförhållanden. Prospero avsattes av sin bror, som usurperade makten i Milano. Prospero har dock viss skuld i det hela själv. Han var aldrig särskilt intresserad av att regera och sköta sina plikter. Han ville hellre studera och lära sig magi. an lyckades, men blev därigenom härskare över ett enda monster/vidunder, på en öde ö. Förutom alla luftandar och naturen i övrigt.
Genom denna kunskap får han möjliget att hämnas på sina fiender, som befinner sig på ett skepp. an låter luftanden utsätta skeppet för en storm, men låter dem oskadda komma iland på ön. Med på skeppet finns hans bror, som övertalar Kungen av Neapels bror att göra som han och usurpera makten. De bildar en pakt. Vansinnet styr. De tänker inte på att de befinner sig på en öde ö och inte att där inte finns mycket att utnyttja sin makt över. Med på båten finns även en alkoholiserad munskänk och en narr, de lockas av Caliban att försöka mörda Prospero, en fyllefantasi, men än en gång en dröm om att 'ta makten'.
Shakespeares teknik är att gång på gång upprepa samma tema, i olika varianter, inom olika samhällslager, visa att alla är lika dåliga kålsupare. Någon gudsmakt tycks inte finnas. Det är en av alla moderna drag hos Shakespeare. Prospero spelar en sorts gud, magisk kraft äger han i alla fall. Är han en urbild för vetenskapsmannen? Som tror sig vara Gud? Ingen biblisk gud i alla fall.
Nåväl, stormen och skeppens undergång och mirakulösa räddning (genom Prosperos magi), bildar en ramberättelse. Alla kan i slutet lämna ön igen. Och då är det egendomliga att allt har återgått till Status Quo. Alla återfår sina samhällsroller - och Caliban blir ensam kvar på sin ö.
Inget har ändrats. Allt börjar från början. Pjäsen har pågått i 3-4 timmar, precis samma tid som en elizabetansk teaterföreställning. Inte längre. För att hålla oss fast i verkligeten, trots alla fantasier och all magi och trollkonster, har Shakespeare för en gångs skull beslutat att följa klassicismens tre enheter - en handling, en plats, högst en dag/i detta fall exakt klocktid 3 tim.
Shakespeares pjäser kan man läsa om och om igen, där finns hela tidenmer att upptäcka!
Barocklyrik & Renässans
Oops, så är det slut på januari också. Sista chansen att relatera något som hänt denna månad.
Under julledigheten sysslade kursgruppen främst med Barocklyrik och jag sammanfattade. Detta är ett område jag aldrig tidigare reflekterat över. Läser man flera litteraturhistorier inser man också att termerna, periodindelningar och periodrubriker varierar. Göran Hägg tycker att man gör klokast i att undvika termen barock, när det gäller litteratur.
Manierism är en inarbetad stilterm. Utbroderat språk med mängder av liknelser. Så inleds perioden. Och vi befinner oss då i renässansen, åt minstone i norra halvan av Europa. Italien är ju som vanligt först och kom igång ett par århundraden tidigare. Det fanns en glädje, Carpe diem.
Nya vetenskapliga insikter ledde både till framtidsoptimism, men samtidgit större osäkerhet. Man fick försökte gripa dagen som den var.
På 1600-talet ledde dock 30-åriga kriget med pest och annat elände till en allt dystrare syn på livet. Religiösa omvälvningar med Calvinism och protestanter gjorde att man sökte sig tillbaka till tryggheten hos Gud. En för mig förvånansvärt intressant utveckling.
Efter Barocklyriken fick jag kasta mig över Hemtentan som avslutade kurs 2. Två uppsatser: en genom gång av eposets utveckling, från Homeros över Vergilius till Milton. Trots att vi inte behövde läsa hela Paradise Lost så var det bland det trögaste jag sysslat med. Det 'nya' och intressanta var naturligtvis den psykologiska sanningen i Satans (negativa) utveckling
/förändring. Förstår att det är populärt eftersom vi som svaga människor lätt känner igen oss.
Intressant var i övrigt hur de nya kunskaperna om jorden som ett klot placerade in orter från Azorerna till Mozambique, upp till Sibirien och bort till Indien. Men samtidgit en osäkerhet om det är solen som ilar över himlen kring jorden, eller om jorden verkligen snurrar kring sig själv. Milton överlåter åt läsaren att välja själv.
Ett par gripande rader stod dock efter att Eva och Adam ätit av äpplet. Adam har fördragsamhet med Evas tilltag. Han känner att det är viktigare att följa henne, hans andra halva, än att överleva själv i Edens lustgård. Ska Eva dö, vill han följa henne. Det första som sker är att de överväldigas av sexuell lusta och kastar sig över varandra och har samlag tills de inte orkar längre. Och det då förändringen uppstår. Efter att ha ätit av kunskapens frukt synes det enda roliga vara sex, men när den lusten väl släckts verkar inget alls återstå. De ser på varandra med avsmak. De börjar skylla på varandra - det är den Andre som har skulden. De börjar skylla ifrån sig, och där befinner vi oss väl än idag.
Andra halvan av tentan var en uppsats om Shakespeares tragikomiska pjäs Stormen.
Men Shakespeare måste få ett eget inlägg.
PS. Jag håller även parallelt på med en del textutdrag som jag inte hann med när jag läste dubbla kurser. Bland annat blev jag mycket förtjust i Ovidius Metamorfoser. Så lättflytande skön vers och fantasieggande historier. De tänker jag läsa allihop så snart jag får tid över.
Under julledigheten sysslade kursgruppen främst med Barocklyrik och jag sammanfattade. Detta är ett område jag aldrig tidigare reflekterat över. Läser man flera litteraturhistorier inser man också att termerna, periodindelningar och periodrubriker varierar. Göran Hägg tycker att man gör klokast i att undvika termen barock, när det gäller litteratur.
Manierism är en inarbetad stilterm. Utbroderat språk med mängder av liknelser. Så inleds perioden. Och vi befinner oss då i renässansen, åt minstone i norra halvan av Europa. Italien är ju som vanligt först och kom igång ett par århundraden tidigare. Det fanns en glädje, Carpe diem.
Nya vetenskapliga insikter ledde både till framtidsoptimism, men samtidgit större osäkerhet. Man fick försökte gripa dagen som den var.
På 1600-talet ledde dock 30-åriga kriget med pest och annat elände till en allt dystrare syn på livet. Religiösa omvälvningar med Calvinism och protestanter gjorde att man sökte sig tillbaka till tryggheten hos Gud. En för mig förvånansvärt intressant utveckling.
Efter Barocklyriken fick jag kasta mig över Hemtentan som avslutade kurs 2. Två uppsatser: en genom gång av eposets utveckling, från Homeros över Vergilius till Milton. Trots att vi inte behövde läsa hela Paradise Lost så var det bland det trögaste jag sysslat med. Det 'nya' och intressanta var naturligtvis den psykologiska sanningen i Satans (negativa) utveckling
/förändring. Förstår att det är populärt eftersom vi som svaga människor lätt känner igen oss.
Intressant var i övrigt hur de nya kunskaperna om jorden som ett klot placerade in orter från Azorerna till Mozambique, upp till Sibirien och bort till Indien. Men samtidgit en osäkerhet om det är solen som ilar över himlen kring jorden, eller om jorden verkligen snurrar kring sig själv. Milton överlåter åt läsaren att välja själv.
Ett par gripande rader stod dock efter att Eva och Adam ätit av äpplet. Adam har fördragsamhet med Evas tilltag. Han känner att det är viktigare att följa henne, hans andra halva, än att överleva själv i Edens lustgård. Ska Eva dö, vill han följa henne. Det första som sker är att de överväldigas av sexuell lusta och kastar sig över varandra och har samlag tills de inte orkar längre. Och det då förändringen uppstår. Efter att ha ätit av kunskapens frukt synes det enda roliga vara sex, men när den lusten väl släckts verkar inget alls återstå. De ser på varandra med avsmak. De börjar skylla på varandra - det är den Andre som har skulden. De börjar skylla ifrån sig, och där befinner vi oss väl än idag.
Andra halvan av tentan var en uppsats om Shakespeares tragikomiska pjäs Stormen.
Men Shakespeare måste få ett eget inlägg.
PS. Jag håller även parallelt på med en del textutdrag som jag inte hann med när jag läste dubbla kurser. Bland annat blev jag mycket förtjust i Ovidius Metamorfoser. Så lättflytande skön vers och fantasieggande historier. De tänker jag läsa allihop så snart jag får tid över.
2010-01-04
Fru Freud och jag - Anna Lytsy (2009)
Har idag läst ut en roman som fascinerade mig enormt. En alldeles ny bok från förra året. Anna Lytsys Fru Freud och jag : en historia om begär (2009). Jag började i höstas, och har haft den i 'sommartorpet' där jag unnat mig en timmes läsning vid insomnandet de lördagar jag varit ledig. Så det har tagit tid. Men det kändes bra så.
Boken är av vacker tillverkning, med snövita lena pappersark. Formatet är nätt. Omslaget gick i brunt, delvis i mönster, delvis som skinnimitation (naturligtvis plast), men ändå så skön att hålla i. Den känns hållbar och vacker och värd varenda krona. (Från Normal förlag.)
Alltså öppnade jag den med andakt varje gång.
Romanen i sig liknar inte något annat jag läst. Det är en långa monolog av en psykoanalyspatient. Långa meningar, med många insprängda bisatser. Det är som om språket sprutar fram i hennes behov att tolka sig själv och sina känslor, hon 'tänkerkänner', om och om igen. Det är när insikterna kommer. Det är inte meningen att bara tänka sig intellektuellt in i något, det måste kombineras med känslan. Bara känslan hjälper dock inte.
Romanen igenom brottas huvudpersonen med sin psykoanalytikers dualistiska syn på kön. Det är arvet från Freud. Och huvudpersonen känner inte att hon passar in där. Ämnet fascinerar mig enormt, eftersom inte heller jag någonsin känt att jag passar in. Könssynen är en konstruktion utifrån samhällets konservativa ramar. Tänkandet går på slentrian.
Vi får följa den unga kvinnans liv, vi talar 15 års misslyckat äktenskap, och sju års psykoanalys, som leder till att hon blir någorlunda autonom, slipper känna att hon skulle dö om hon inte lever i symbios, hur än negativ. Det är inte en enkel roman att beskriva. Och jag läste den närmast andlöst ända till slutet. Just för att jag kände igen mig i mycket, trots alla olikheter.
Vi är båda i den generation som inte kunde acceptera den allmänna bilden av 'kvinnlighet', svårigheten att se sig som 'kvinna' och min gen övertygelse om att Freud hade fel. Han hör hemma i en annan tid. Och människan utvecklas hela tiden.
Min egen känsla är att psykologin hela tiden hamnar på efterkälken. Människan utvecklas först, och psykologin försöker beskriva oss i ett stadium, som så snart det beskrivs är ett förflutet stadium. För mig ligger psykoanalysens brist, i avsaknaden av andlig nivå. Jag förutsätter en andlig nivå som manar på oss, en utveckling där människospyket hela tiden förändras. Det som beskrivs kommer därför automatiskt på efterkälken. Visst är metoden till hjälp i många fall, men inte alltid. Inte för utveckling framåt.
Så jag blev besviken mot slutet. Jag hade velat se mer nytänkande. Psykoanalytikern får visserligen ge sig. De har nått ett positivt mål tillsammans, trots att de har olika teoretiska bas. Patienten skapar sin bas, tolkar sitt liv, och är stark nog att inte köpa analytikerns världsbild. Men det bli ändå lite för bortschabblat på slutet.
Vi är i samma generation, vi som har mammor som bara fick amma sitt barn var fjärde timme, och övrig tid låg vi babies ensamma i sängen. Men jag tror ändå inte att det är problemet som 'ställt till oss'. Jag har också en maximalt patriarkal far och passiv mor. Det har lett till samma avståndstagande till könsrollerna, sådana de stelnat, men ändå inte till andra likheter.
Men boken är mycket läsvärd, och kan läsas om och funderas kring.
Min dotter visade mig en amerikansk stand-up-komiker, Margaret Cho, som sa något viktigt: "I'm not bi, I'm I." Hon slår ifrån sig beteckningen bisexuell. Jag är Jag, helt enkelt. Det är viktigt för mig att bli omtyckt av alla!, ungefär så sade hon i en intervju på amerikansk TV. Jag vet inte mer än så, hur mycket hon skämtade eller var allvarlig. Tanken är i alla fall viktig.
Vi behöver inte etiketter. Vi är människor med känslor och olika behov.
Boken är av vacker tillverkning, med snövita lena pappersark. Formatet är nätt. Omslaget gick i brunt, delvis i mönster, delvis som skinnimitation (naturligtvis plast), men ändå så skön att hålla i. Den känns hållbar och vacker och värd varenda krona. (Från Normal förlag.)
Alltså öppnade jag den med andakt varje gång.
Romanen i sig liknar inte något annat jag läst. Det är en långa monolog av en psykoanalyspatient. Långa meningar, med många insprängda bisatser. Det är som om språket sprutar fram i hennes behov att tolka sig själv och sina känslor, hon 'tänkerkänner', om och om igen. Det är när insikterna kommer. Det är inte meningen att bara tänka sig intellektuellt in i något, det måste kombineras med känslan. Bara känslan hjälper dock inte.
Romanen igenom brottas huvudpersonen med sin psykoanalytikers dualistiska syn på kön. Det är arvet från Freud. Och huvudpersonen känner inte att hon passar in där. Ämnet fascinerar mig enormt, eftersom inte heller jag någonsin känt att jag passar in. Könssynen är en konstruktion utifrån samhällets konservativa ramar. Tänkandet går på slentrian.
Vi får följa den unga kvinnans liv, vi talar 15 års misslyckat äktenskap, och sju års psykoanalys, som leder till att hon blir någorlunda autonom, slipper känna att hon skulle dö om hon inte lever i symbios, hur än negativ. Det är inte en enkel roman att beskriva. Och jag läste den närmast andlöst ända till slutet. Just för att jag kände igen mig i mycket, trots alla olikheter.
Vi är båda i den generation som inte kunde acceptera den allmänna bilden av 'kvinnlighet', svårigheten att se sig som 'kvinna' och min gen övertygelse om att Freud hade fel. Han hör hemma i en annan tid. Och människan utvecklas hela tiden.
Min egen känsla är att psykologin hela tiden hamnar på efterkälken. Människan utvecklas först, och psykologin försöker beskriva oss i ett stadium, som så snart det beskrivs är ett förflutet stadium. För mig ligger psykoanalysens brist, i avsaknaden av andlig nivå. Jag förutsätter en andlig nivå som manar på oss, en utveckling där människospyket hela tiden förändras. Det som beskrivs kommer därför automatiskt på efterkälken. Visst är metoden till hjälp i många fall, men inte alltid. Inte för utveckling framåt.
Så jag blev besviken mot slutet. Jag hade velat se mer nytänkande. Psykoanalytikern får visserligen ge sig. De har nått ett positivt mål tillsammans, trots att de har olika teoretiska bas. Patienten skapar sin bas, tolkar sitt liv, och är stark nog att inte köpa analytikerns världsbild. Men det bli ändå lite för bortschabblat på slutet.
Vi är i samma generation, vi som har mammor som bara fick amma sitt barn var fjärde timme, och övrig tid låg vi babies ensamma i sängen. Men jag tror ändå inte att det är problemet som 'ställt till oss'. Jag har också en maximalt patriarkal far och passiv mor. Det har lett till samma avståndstagande till könsrollerna, sådana de stelnat, men ändå inte till andra likheter.
Men boken är mycket läsvärd, och kan läsas om och funderas kring.
Min dotter visade mig en amerikansk stand-up-komiker, Margaret Cho, som sa något viktigt: "I'm not bi, I'm I." Hon slår ifrån sig beteckningen bisexuell. Jag är Jag, helt enkelt. Det är viktigt för mig att bli omtyckt av alla!, ungefär så sade hon i en intervju på amerikansk TV. Jag vet inte mer än så, hur mycket hon skämtade eller var allvarlig. Tanken är i alla fall viktig.
Vi behöver inte etiketter. Vi är människor med känslor och olika behov.
Medeltiden
Den litteraturhistoriska kursen känns mer splittrad, mest för att vi stormar fram bland gamla texter som vi sällan behöver läsa i sin helhet, utan mest nosar på.
Dante naturligtvis. Köpte Giacomo Oreglias biografi över Dante för åratal sedan, men livet hejdade mig någonstans efter en tredjedel av boken - trots att den mötte alla mina förväntningar - och väckte intresset allt mer. Men livet satte som vanligt på bromsklossar. Så nu ligger den också på kö.
Vi läste även svenska medeltidsballader - svårläst stavning.
Och faktiskt också ett fullständigt verk: Gunnlaug Ormtungas saga. En islänningsaga. Som inte är alltför lkång, men som känns relativt sen, något påverkad av roman breton, med kärleksförvecklignen och kvinnan emd det långa rödblonda håret. Men naturligtvis mest av gammal isländsk tradition.
Beowulf som jag var inne på i början av hösten, har vi också nosat på. Så den ligger kvar i kö. För jag vill läsa den fullständiga versionen. Njals saga är lång, så där passade jag på ast läsa en ungdomsvariant med vackra bilder och historiska notiser som gjorde bilden klarare.
Dante naturligtvis. Köpte Giacomo Oreglias biografi över Dante för åratal sedan, men livet hejdade mig någonstans efter en tredjedel av boken - trots att den mötte alla mina förväntningar - och väckte intresset allt mer. Men livet satte som vanligt på bromsklossar. Så nu ligger den också på kö.
Vi läste även svenska medeltidsballader - svårläst stavning.
Och faktiskt också ett fullständigt verk: Gunnlaug Ormtungas saga. En islänningsaga. Som inte är alltför lkång, men som känns relativt sen, något påverkad av roman breton, med kärleksförvecklignen och kvinnan emd det långa rödblonda håret. Men naturligtvis mest av gammal isländsk tradition.
Beowulf som jag var inne på i början av hösten, har vi också nosat på. Så den ligger kvar i kö. För jag vill läsa den fullständiga versionen. Njals saga är lång, så där passade jag på ast läsa en ungdomsvariant med vackra bilder och historiska notiser som gjorde bilden klarare.
Elin Wägners' Ekofeminism
Inte ett inlägg på hela december - 'kursandet' har varit för intensivt. Elin Wägner-kursen var mastig och närmade sig slutuppsatser, så där la jag mycket tyngd, samtidigt som jag kämpade på med medeltida litteratur.
Ett av Wägners mest kända verk, som ännu trycks om i pocketupplagor är Väckarklocka (1941). Så visst var det lite pinsamt att jag ännu inte läst den. Den var absolut inte vad jag väntat mig. Titeln är symbol för vad Wägner ville vara - hon ville väcka till insikt, hur än irriterande det känns för de som blir väckta, morgontrötta som vi är. Träffande bild.
Och mycket upplyftande för mig. Hon var inspirerad av sin tids nyupptäckter apropå en förhistorisk moderålder, en tid då det inte vapnen styrde mänskliga relationer. Upplyftande för mig eftersom jag själv är intresserad av de riktigt gamla moder-gudinne-religionerna, allt vad man kan komma fram till genom att se på gamla myter, om tiden före det patriarkala. Mycket intressanta spår hade hon funnit i gamla grekiska tragedier, myter osv. Det är helt fel att gruppera in Wägner bland särartsfeminister. Visst letar hon fram kvinnors kunskaper från äldre tider, men för att vi skall vara stolta över de kunskaper vi hade då. För att vi skall inse att vi inte alltid varit passiva offer. Det är ett nytt fenomen och det måste vi avsäga oss. När Wägner skrev boken sökte hon formulera en utopi där pendeln stannar mitt emellan ytterligheterna, dvs mitt emellan patriarkat resp. matriarkat. Finna ett fungerande samarbete, för det läge vi befinner oss i nu. Att återkomma till ett vårdande tillstånd, inte minst att vårda vår miljö - utan den överlever vi inte - och det hänsynstagande är inte förbehållet kvinnor. Det är något vi måste samarbeta kring.
Inom detta arbetsområde - Ekofeminismen - läste vi även Wägners sista roman, Vinden vände bladen (1947). Ett mästerverk. Romanen är tredelad, men hänger samman. Det första kortaste avsnittet bygger upp en myt om en ursprunglig modergudinna, Ana, likartade med Nerthus, eller vanerna? ... måste läsa på om detta. Och hur vikingahövdingen Assar stiger i land med sina järnvapen och hur Ana aldrig mer blir vad hon varit. Det patriarkala tar över. Men det är på hennes ö, som Aneholm byggs, ett släktgods som vi får följa ända in på 1930-talet.
Andra nedslaget i historien behandlar karoliner och pietismens upphov i sibiriska fångläger på tidigt 1700-talet. Och återkomsten till Sverige och hur karolinen här blir förgiftad av sin nya hustru. Intressant är att detta avsnitt (100 s.) är en utbroderad variant av en historia noterad i Tusen år i Småland, men sedd ur motsatt vinkel. Hon har tagit en historia ur bygden och sin släkthistoria och använt den i sin konst.
Den längsta biten av romanen går från mitten av 1800-talet till 1939. Det är den småländska bygden hon berättar om, släkthistorien, samhällsutvecklingen. Wägner är själv med på ett hörn som journalisten Roda Pendrich. Kvinnorösträttskämpen som blir desillusionerad. Hon finner spår av släkthistoria och funderar kring förgänglighet och oförgänglighet och mycket annat som speglar tid och samhällsutveckling.
Jag skulle välja ett uppsatsämne och var först mycket brydd, men efter att ha läst inlednings-kapitlet till Tusen år i Småland fascinerades jag av tidsbilderna hon skapade. Och hur samhälls-kritiken smusslades in med slående livliga bilder. Under arbetet med texterna kring detta, där jag alltså inte valde en roman, utan hennes Småländska landskaps- och historiebok, hittade jag dock trådar till romanen Vinden vände bladen just för att den speglar sådana funderingar i Rodas liv, paralleller till Wägners egna funderingar. Så det blev fascinerande. Men svårt att gå in på djupet på endast 7 A4. Jag nosade i alla fall på det. (läraren har ännu inte haft tid att betygsätta, så jag vet inte hur min behandling uppfattats.)
Jag har dock lovat mig själv att så snart jag får minsta tid över läsa om Vinden vände bladen. jag älskar dess mångsidighet och tidsaxel och klarögda helhetsbild av samhället.
Ett av Wägners mest kända verk, som ännu trycks om i pocketupplagor är Väckarklocka (1941). Så visst var det lite pinsamt att jag ännu inte läst den. Den var absolut inte vad jag väntat mig. Titeln är symbol för vad Wägner ville vara - hon ville väcka till insikt, hur än irriterande det känns för de som blir väckta, morgontrötta som vi är. Träffande bild.
Och mycket upplyftande för mig. Hon var inspirerad av sin tids nyupptäckter apropå en förhistorisk moderålder, en tid då det inte vapnen styrde mänskliga relationer. Upplyftande för mig eftersom jag själv är intresserad av de riktigt gamla moder-gudinne-religionerna, allt vad man kan komma fram till genom att se på gamla myter, om tiden före det patriarkala. Mycket intressanta spår hade hon funnit i gamla grekiska tragedier, myter osv. Det är helt fel att gruppera in Wägner bland särartsfeminister. Visst letar hon fram kvinnors kunskaper från äldre tider, men för att vi skall vara stolta över de kunskaper vi hade då. För att vi skall inse att vi inte alltid varit passiva offer. Det är ett nytt fenomen och det måste vi avsäga oss. När Wägner skrev boken sökte hon formulera en utopi där pendeln stannar mitt emellan ytterligheterna, dvs mitt emellan patriarkat resp. matriarkat. Finna ett fungerande samarbete, för det läge vi befinner oss i nu. Att återkomma till ett vårdande tillstånd, inte minst att vårda vår miljö - utan den överlever vi inte - och det hänsynstagande är inte förbehållet kvinnor. Det är något vi måste samarbeta kring.
Inom detta arbetsområde - Ekofeminismen - läste vi även Wägners sista roman, Vinden vände bladen (1947). Ett mästerverk. Romanen är tredelad, men hänger samman. Det första kortaste avsnittet bygger upp en myt om en ursprunglig modergudinna, Ana, likartade med Nerthus, eller vanerna? ... måste läsa på om detta. Och hur vikingahövdingen Assar stiger i land med sina järnvapen och hur Ana aldrig mer blir vad hon varit. Det patriarkala tar över. Men det är på hennes ö, som Aneholm byggs, ett släktgods som vi får följa ända in på 1930-talet.
Andra nedslaget i historien behandlar karoliner och pietismens upphov i sibiriska fångläger på tidigt 1700-talet. Och återkomsten till Sverige och hur karolinen här blir förgiftad av sin nya hustru. Intressant är att detta avsnitt (100 s.) är en utbroderad variant av en historia noterad i Tusen år i Småland, men sedd ur motsatt vinkel. Hon har tagit en historia ur bygden och sin släkthistoria och använt den i sin konst.
Den längsta biten av romanen går från mitten av 1800-talet till 1939. Det är den småländska bygden hon berättar om, släkthistorien, samhällsutvecklingen. Wägner är själv med på ett hörn som journalisten Roda Pendrich. Kvinnorösträttskämpen som blir desillusionerad. Hon finner spår av släkthistoria och funderar kring förgänglighet och oförgänglighet och mycket annat som speglar tid och samhällsutveckling.
Jag skulle välja ett uppsatsämne och var först mycket brydd, men efter att ha läst inlednings-kapitlet till Tusen år i Småland fascinerades jag av tidsbilderna hon skapade. Och hur samhälls-kritiken smusslades in med slående livliga bilder. Under arbetet med texterna kring detta, där jag alltså inte valde en roman, utan hennes Småländska landskaps- och historiebok, hittade jag dock trådar till romanen Vinden vände bladen just för att den speglar sådana funderingar i Rodas liv, paralleller till Wägners egna funderingar. Så det blev fascinerande. Men svårt att gå in på djupet på endast 7 A4. Jag nosade i alla fall på det. (läraren har ännu inte haft tid att betygsätta, så jag vet inte hur min behandling uppfattats.)
Jag har dock lovat mig själv att så snart jag får minsta tid över läsa om Vinden vände bladen. jag älskar dess mångsidighet och tidsaxel och klarögda helhetsbild av samhället.
2009-11-30
Summering November
Kurserna har pågått mycket intensivt. Ingen tid för fri läsning, inte ens på bussen. Och inga hela böcker. Analystentan gick över förväntan. Vi analyserade HC Andersens saga Skuggan. Vilket först kändes hopplöst. Är inte svag för HC Andersen, för mycket melankoli kanske. Föredrar folkssagor, framför konstsagor. Skuggan passar inte för barn. Huvudpersonen blir helt kallt halshuggen på slutet. Däremot finns det flera möjliga tolkningar för vuxna. Jag tog upp flera, bl a psykologisk syn och även en gnutta Platon på slutet. Uppskattades av läraren.
På Elin Wägner-kursen var det min tur att göra gruppens stora sammanfattning, och det blev snärjigt som sjutton. Trots att jag är mycket imponerad över alla hennes böcker, ska det bli skönt att bara ha en kurs att följa från 22 december. Senaste arbetsområdet gällde 'Det kvinnliga arvet' och innehöll inga romaner alls, utan först var det en slags historiebok Tusen år i Småland, som jag som historieintresserad blev mycket förtjust i. Och så var det biografin över Selma Lagerlöf. Eftersom den senare är tjock i två band, koncentrerade vi oss främst på Gösta Berlings Saga, den sprudlande skrivlusten, och Första världskriget-åren, då skrivkrampen låg som en rävsax över henne. Vi skulle jämföra Wägners analys av Gösta Berlings saga, med en annan feministisk litteraturvetares analys, Lisbeth Larsson. Mycket intressant. Jag riskerade dock hela tiden att halka in i Selma Lagerlöf, det är så lätt att dras in i den mäktiga romanen, än att distansera sig och jämföra analyserna. Båda var i alla fall överens om att det är majorskan som är huvudpersonen, den runt vilken hela historia kretsar. Det finns ett mor-dotter tema som är mycket starkt och upprepas i många varianter.
Lite betänksam blev jag över den oerhört självbiografiskt centrerade analysen. Allt var taget ur hennes liv. Men det var väl så på den tiden. Även Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi över Elin Wägner är maximalt centrerat på författaren, allt skall tolkas som kalkeringar ur författarens liv. Jag är inte sen att hänvisa till att författande alltid beroende av en författares erfarenheter. Men det finns ingen anledning att ta ifrån författaren det konstnärliga. Erfarenheter handlar inte bara om det direkta egna livet, utan lika mycket om läsning och funderingar kring den skapande processen.
En mycket intressant detalj rör dock Wägners långa utläggning kring vem som möjligen kunde vara förebild för majorskan på Ekeby. Och berättar där om en 'lagmanska' som var en livs levande 'woman in the attic', som vi säger idag. Mannen förklarade henne galen och förpassade henne till övervåningen, där han lät henne sitta inlåst i 15 år. Medan han själv gifte om sig med en 16-årig flicka, släkting till henne. Helt sjukt. När han dog, klev hon dock ner och tog tillbaka makten, drev på egen hand i 16 år den bruksrörelse de ägde. Mer galen än så var hon inte. Unga frun försvann spårlöst - det äktenskapet var ju aldrig legitimt.
Parallellt med detta har den litteraturhistoriska kursen inletts, som följer på den rena analyskursen. Där vi börjar med Bibeln och Homeros och skall gå fram t.o.m. Renässans och Barock. Eftersom Elin Wägner tagit så mycket tid de senaste tre veckorna känner jag mig oerhört splittrad där. Inte minst för att vi där mest läst bitar ur antologier. Det var läsning på egen hand. Litteraturlistan är mycket diger och innehåller också mycket intressant av kvinnliga författare som det tidigare inte talats så mycket om - som en balans och motbild. Dock verkar dessa ändå bortsållade i själva kursen. Läraren gör ett 'urval' och vi hinner inte allt. Så det är bar att inse. Det blir att stressa igenom kursen och sedan får jag börja från början och ta med alla sidoverk, och läsa allt som valts bort - på egen hand.
Grupparbetet gällde dock åter det grekiska dramat. Aischylos Agamemnon, 458 f kr, som känns så gammal och där tekniken lutar sig nästan enbart på en skådespelare i taget i dialog med körledaren. Kören är mycket dominant. Lite svårt att känna in sig i. Att jämföra med Euripides Medea, 431 f Kr, 27 år som känns som 70 år i skillnad. I Medea har kören degraderas till någon sorts stämningsmätare, uttryckande medkänsla, inte spela med och ifrågasätta som i Agamemnon. Misogyna är dom båda två, men det hörde ju till tiden, dock visar de viktiga kvinnorollerna att det måste ha funnits en kvinnopublik att tala till. Medea vann dock inte dramatävlingen på sin tid, 431. Den var antagligen inte politiskt korrekt nog.
Agamemnon visar vad som händer det dygn den grekiska härföraren återvänder från Trojanska kriget. Han mördas av sin fru, som gått och grunnat på sin hämnds, vid avresan till Troja hade han offrat deras dotter till gudarna för att få krigslycka. Minst sagt bestialiskt, lika bestialiskt mördad blir han. Vi har också läst utdrag ur Iliaden och där framkommer att konflikten till stor del ligger mellan Hjältekrigaren Akilles och Agamemnon, den girige, självisk, late, vilket Akilles föraktar. Just igår kväll visade de Hollywood rullen Troja, som bygger just på Iliaden, men här visar man både inledning och avslutningen med trojanska hästen, trots att det inte är med i Iliaden, där detta var underförstått, något man inte behövde berätta eftersom det var allmängods. Dock måste moderna tittare få förklaingarna. Allt stämde naturligtvis inte. I Iliaden får man återblickar på de 10 åren av krig. I filmen kännes hela förloppet inte som mer än en vecka. Exempelvis är Hectors lille son lika liten baby hela tiden.
En annan lustighet gäller att jag idag fick hem en Shakespeare-bok jag beställt från Atlantis. Den ingår i de gamla vackra Atlantis väljer ur världslitteraturen, de med turkos-marmorerade pärmar. Denna från 1985, men som ny. Varför jag beställde den särskilt var för att den innehåller en Shakespeare-pjäs jag aldrig tidigare hört talas om: Troilus och Cressida. Det låter ju som ett antikt tema, men hur visste jag inte. Den visar sig behandla trojaner och akajer från Iliaden. Alla kända, plus några tillägg. Man påstår att den kanske blivit bortglömd just för att man inte riktigt vet om den är en tragedi, eller snudd på komedi. Det blir spännande ...
I alla fall lär det vara lika mycket fredsförespråkande, krigsmotstånd, som Homeros Iliaden. Trots att han tvingades lägga in mängder av krigsscener, eftersom det var det som publiken ville höra. Apropå så har jag även fått tag på Sven Delblancs Homerisk hemkomst. Som behandlar just hans läsning av Iliaden. Mycket uppfriskande.
På Elin Wägner-kursen var det min tur att göra gruppens stora sammanfattning, och det blev snärjigt som sjutton. Trots att jag är mycket imponerad över alla hennes böcker, ska det bli skönt att bara ha en kurs att följa från 22 december. Senaste arbetsområdet gällde 'Det kvinnliga arvet' och innehöll inga romaner alls, utan först var det en slags historiebok Tusen år i Småland, som jag som historieintresserad blev mycket förtjust i. Och så var det biografin över Selma Lagerlöf. Eftersom den senare är tjock i två band, koncentrerade vi oss främst på Gösta Berlings Saga, den sprudlande skrivlusten, och Första världskriget-åren, då skrivkrampen låg som en rävsax över henne. Vi skulle jämföra Wägners analys av Gösta Berlings saga, med en annan feministisk litteraturvetares analys, Lisbeth Larsson. Mycket intressant. Jag riskerade dock hela tiden att halka in i Selma Lagerlöf, det är så lätt att dras in i den mäktiga romanen, än att distansera sig och jämföra analyserna. Båda var i alla fall överens om att det är majorskan som är huvudpersonen, den runt vilken hela historia kretsar. Det finns ett mor-dotter tema som är mycket starkt och upprepas i många varianter.
Lite betänksam blev jag över den oerhört självbiografiskt centrerade analysen. Allt var taget ur hennes liv. Men det var väl så på den tiden. Även Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi över Elin Wägner är maximalt centrerat på författaren, allt skall tolkas som kalkeringar ur författarens liv. Jag är inte sen att hänvisa till att författande alltid beroende av en författares erfarenheter. Men det finns ingen anledning att ta ifrån författaren det konstnärliga. Erfarenheter handlar inte bara om det direkta egna livet, utan lika mycket om läsning och funderingar kring den skapande processen.
En mycket intressant detalj rör dock Wägners långa utläggning kring vem som möjligen kunde vara förebild för majorskan på Ekeby. Och berättar där om en 'lagmanska' som var en livs levande 'woman in the attic', som vi säger idag. Mannen förklarade henne galen och förpassade henne till övervåningen, där han lät henne sitta inlåst i 15 år. Medan han själv gifte om sig med en 16-årig flicka, släkting till henne. Helt sjukt. När han dog, klev hon dock ner och tog tillbaka makten, drev på egen hand i 16 år den bruksrörelse de ägde. Mer galen än så var hon inte. Unga frun försvann spårlöst - det äktenskapet var ju aldrig legitimt.
Parallellt med detta har den litteraturhistoriska kursen inletts, som följer på den rena analyskursen. Där vi börjar med Bibeln och Homeros och skall gå fram t.o.m. Renässans och Barock. Eftersom Elin Wägner tagit så mycket tid de senaste tre veckorna känner jag mig oerhört splittrad där. Inte minst för att vi där mest läst bitar ur antologier. Det var läsning på egen hand. Litteraturlistan är mycket diger och innehåller också mycket intressant av kvinnliga författare som det tidigare inte talats så mycket om - som en balans och motbild. Dock verkar dessa ändå bortsållade i själva kursen. Läraren gör ett 'urval' och vi hinner inte allt. Så det är bar att inse. Det blir att stressa igenom kursen och sedan får jag börja från början och ta med alla sidoverk, och läsa allt som valts bort - på egen hand.
Grupparbetet gällde dock åter det grekiska dramat. Aischylos Agamemnon, 458 f kr, som känns så gammal och där tekniken lutar sig nästan enbart på en skådespelare i taget i dialog med körledaren. Kören är mycket dominant. Lite svårt att känna in sig i. Att jämföra med Euripides Medea, 431 f Kr, 27 år som känns som 70 år i skillnad. I Medea har kören degraderas till någon sorts stämningsmätare, uttryckande medkänsla, inte spela med och ifrågasätta som i Agamemnon. Misogyna är dom båda två, men det hörde ju till tiden, dock visar de viktiga kvinnorollerna att det måste ha funnits en kvinnopublik att tala till. Medea vann dock inte dramatävlingen på sin tid, 431. Den var antagligen inte politiskt korrekt nog.
Agamemnon visar vad som händer det dygn den grekiska härföraren återvänder från Trojanska kriget. Han mördas av sin fru, som gått och grunnat på sin hämnds, vid avresan till Troja hade han offrat deras dotter till gudarna för att få krigslycka. Minst sagt bestialiskt, lika bestialiskt mördad blir han. Vi har också läst utdrag ur Iliaden och där framkommer att konflikten till stor del ligger mellan Hjältekrigaren Akilles och Agamemnon, den girige, självisk, late, vilket Akilles föraktar. Just igår kväll visade de Hollywood rullen Troja, som bygger just på Iliaden, men här visar man både inledning och avslutningen med trojanska hästen, trots att det inte är med i Iliaden, där detta var underförstått, något man inte behövde berätta eftersom det var allmängods. Dock måste moderna tittare få förklaingarna. Allt stämde naturligtvis inte. I Iliaden får man återblickar på de 10 åren av krig. I filmen kännes hela förloppet inte som mer än en vecka. Exempelvis är Hectors lille son lika liten baby hela tiden.
En annan lustighet gäller att jag idag fick hem en Shakespeare-bok jag beställt från Atlantis. Den ingår i de gamla vackra Atlantis väljer ur världslitteraturen, de med turkos-marmorerade pärmar. Denna från 1985, men som ny. Varför jag beställde den särskilt var för att den innehåller en Shakespeare-pjäs jag aldrig tidigare hört talas om: Troilus och Cressida. Det låter ju som ett antikt tema, men hur visste jag inte. Den visar sig behandla trojaner och akajer från Iliaden. Alla kända, plus några tillägg. Man påstår att den kanske blivit bortglömd just för att man inte riktigt vet om den är en tragedi, eller snudd på komedi. Det blir spännande ...
I alla fall lär det vara lika mycket fredsförespråkande, krigsmotstånd, som Homeros Iliaden. Trots att han tvingades lägga in mängder av krigsscener, eftersom det var det som publiken ville höra. Apropå så har jag även fått tag på Sven Delblancs Homerisk hemkomst. Som behandlar just hans läsning av Iliaden. Mycket uppfriskande.
2009-11-10
diverse snabbläsning
Förra veckan stressade jag med sluttentamen i analyskursen. Då är det som vanligt mina bussresor till och från jobbet som tjänstgör som andningshål. Kriteriet är då 'lättläst', slippa analysera medvetet.
Först en närapå självbiografisk roman av Lotta Thell, Utan en tanke. Köpte den när jag läst om bristande pedagogik för unga missbrukare på Hasselakollektiven. I synnerhet hur sexistiskt nedtryckta unga kvinnor blev. En bok tung att läsa, väckte en klaustrofobisk lägerkänsla. Och jag frågar mig liksom Primo Levi, som satt i naziläger: Vad är en människa?
Vill man bryta ner en människas självförtroende? Tvingas sudda ut sig själv, inte få tid till egna intressen. Hur ska man då bygga upp en människa att klara sig utanför kollektivet? En känsla av mening saknas. Vad lever man för? Önskningar för framtiden? Allt sånt är utsuddat.
Jag hade även del två, I skuggan av värmen, samma huvudperson men sju år senare. Efter att ha slutat knarka några år, hunnit skaffa sig hund och jobb som väktare, satte dock är mobbning igång där, så då krackerlerade orken att leva, och heroin blev åter 'lösningen'.
Huvudpersonen hittar i alla fall kärlek, även om hon inte vågar tro på det. Hon vill sluta knarka för att få behålla relationen, men orkar inte riktig. En mycket suggestiv roman, om ångestkänslorna kring denna konflikt att älska en man - dessutom polis - som först inte förstår att hon har problem, försöka dölja sina knarksnedsteg ... om och om igen. Oerhört känslosamt och suggestivt, vill inte sluta läsa. Ända tills slutet, när polisen som målats upp som ofelbar, känslosam, förstående, 'dröm-mannen', när han blir så besviken att han slår henne blodig.
Där försvann all min sympati. Allt som känts äkta, kändes inte längre äkta. Den fantastiske mannen kändes inte längre trovärdig. De två böckerna var bra och intressanta, med följande delar vill jag inte läsa. Jag har förlorat förtroendet för äktheten. Att han spöade upp henne och hon säger 'det är okej, nu är vi kvitt' ... nej, den lösningen duger inte för mig. Så ska inte en polis göra. Det är något lurt. Han har tydligen själv problem, men de har inte kommit fram i boken.
Den här typen av romaner handlar mest om att få uttrycka sig själv, sin situation, få utlopp för upplevelser, och säkert finns det en igenkänningsfaktor som är viktig för andra läsare.
Annat jag läst - inte på bussen, utan som insomning - är några av Jane Austens ungdoms-försök. Litteraturvetaren Vivi Edström gav iår ut en bok om Jane Austen och jag kombinerar den njutningsfulla läsninen av den boken, i små stycken, med omläsning av Jane Austens samlade verk (de tål att läsas många gånger). Hennes anteckningsböcker från ungdomen finns utgivna i tre böcker, varav en på svenska: Kärlek och vänskap och andra tidiga verk.
Titelverket Kärlek och vänskap skrev hon som 14-åring, liksom strax därefter Lesley Castle och den är hejdlöst burlesk. Hon frossar i burlesk ironi, där folk tänker och talar och beter sig tvärt emot vad all konvenans säger. Fullständigt hejdlöst och därför roligt.
Hon har också skrivit sin egen Engelsk Historia, lika hejdlös den. Hon går igenom de engelska regenterna från Henrik IV till Karl I, helt ohistorisk skvallerkrönika, maximalt subjektiv, älskar Maria Stuart och hatar därför Elizabeth I osv.
I följande lösrykta 'brev' (det mesta är skrivet i brevform) märks det att hon blir äldre, 16-17 år, och därmed också mer 'nyanserad', så pass att jag som inte känner mig hemma i tiden, har lite svårare att förstå det roliga. Däremot finner jag nöje i att känna igen en rad namn, t ex Musgrove, som kommer att dyka upp i hennes senare romaner. Säkert uppfanns hennes fantasivärld, säkert i samtal med syster Cassandra, ungefär som syskonen Brontë hade sina världar att leka kring. Att spinna vidare på inför framtiden. En begynnande människokännedom. Iakttagandet av hur människor reagerar och interagerar. Inklusive allt ologiskt ...
Först en närapå självbiografisk roman av Lotta Thell, Utan en tanke. Köpte den när jag läst om bristande pedagogik för unga missbrukare på Hasselakollektiven. I synnerhet hur sexistiskt nedtryckta unga kvinnor blev. En bok tung att läsa, väckte en klaustrofobisk lägerkänsla. Och jag frågar mig liksom Primo Levi, som satt i naziläger: Vad är en människa?
Vill man bryta ner en människas självförtroende? Tvingas sudda ut sig själv, inte få tid till egna intressen. Hur ska man då bygga upp en människa att klara sig utanför kollektivet? En känsla av mening saknas. Vad lever man för? Önskningar för framtiden? Allt sånt är utsuddat.
Jag hade även del två, I skuggan av värmen, samma huvudperson men sju år senare. Efter att ha slutat knarka några år, hunnit skaffa sig hund och jobb som väktare, satte dock är mobbning igång där, så då krackerlerade orken att leva, och heroin blev åter 'lösningen'.
Huvudpersonen hittar i alla fall kärlek, även om hon inte vågar tro på det. Hon vill sluta knarka för att få behålla relationen, men orkar inte riktig. En mycket suggestiv roman, om ångestkänslorna kring denna konflikt att älska en man - dessutom polis - som först inte förstår att hon har problem, försöka dölja sina knarksnedsteg ... om och om igen. Oerhört känslosamt och suggestivt, vill inte sluta läsa. Ända tills slutet, när polisen som målats upp som ofelbar, känslosam, förstående, 'dröm-mannen', när han blir så besviken att han slår henne blodig.
Där försvann all min sympati. Allt som känts äkta, kändes inte längre äkta. Den fantastiske mannen kändes inte längre trovärdig. De två böckerna var bra och intressanta, med följande delar vill jag inte läsa. Jag har förlorat förtroendet för äktheten. Att han spöade upp henne och hon säger 'det är okej, nu är vi kvitt' ... nej, den lösningen duger inte för mig. Så ska inte en polis göra. Det är något lurt. Han har tydligen själv problem, men de har inte kommit fram i boken.
Den här typen av romaner handlar mest om att få uttrycka sig själv, sin situation, få utlopp för upplevelser, och säkert finns det en igenkänningsfaktor som är viktig för andra läsare.
Annat jag läst - inte på bussen, utan som insomning - är några av Jane Austens ungdoms-försök. Litteraturvetaren Vivi Edström gav iår ut en bok om Jane Austen och jag kombinerar den njutningsfulla läsninen av den boken, i små stycken, med omläsning av Jane Austens samlade verk (de tål att läsas många gånger). Hennes anteckningsböcker från ungdomen finns utgivna i tre böcker, varav en på svenska: Kärlek och vänskap och andra tidiga verk.
Titelverket Kärlek och vänskap skrev hon som 14-åring, liksom strax därefter Lesley Castle och den är hejdlöst burlesk. Hon frossar i burlesk ironi, där folk tänker och talar och beter sig tvärt emot vad all konvenans säger. Fullständigt hejdlöst och därför roligt.
Hon har också skrivit sin egen Engelsk Historia, lika hejdlös den. Hon går igenom de engelska regenterna från Henrik IV till Karl I, helt ohistorisk skvallerkrönika, maximalt subjektiv, älskar Maria Stuart och hatar därför Elizabeth I osv.
I följande lösrykta 'brev' (det mesta är skrivet i brevform) märks det att hon blir äldre, 16-17 år, och därmed också mer 'nyanserad', så pass att jag som inte känner mig hemma i tiden, har lite svårare att förstå det roliga. Däremot finner jag nöje i att känna igen en rad namn, t ex Musgrove, som kommer att dyka upp i hennes senare romaner. Säkert uppfanns hennes fantasivärld, säkert i samtal med syster Cassandra, ungefär som syskonen Brontë hade sina världar att leka kring. Att spinna vidare på inför framtiden. En begynnande människokännedom. Iakttagandet av hur människor reagerar och interagerar. Inklusive allt ologiskt ...
Dialogen fortsätter - Elin Wägner (1932)
1932 var det åter dags för Elin Wägner att skriva en politisk tendensroman. Drygt 10 år hade gått sedan kvinnorna fått rösträtt i Sverige, och efter det tycktes de flesta somna om. Romanens titel signalerar klart och tydligt att hon vill att dialogen mellan män och kvinnor måste få fortsätta. Det är inte tid att soman om.
Som så ofta i Wägners romaner är det ett myller av karaktärer, som stiger fram levande, och representerar olika synsätt. Och därför så mycket svårare att försöka fånga på några få rader. Birgitta Wistrand skrev i Elin Wägner i 1920-talet (2006) att hennes huvudtema, som så ofta, är tre K: Kvinnor - Kärlek - Krig. Kvinnors situation naturligtvis. Kärleken är kvinnans förhållande till männen, dialogen könen emellan. Och tyvärr tvingades hon leva sitt liv under båda de två stora världskrigen. Redan nu 1932 känner hon hotet. Hon känner hur Hitler rustar.
Hon har också läst en rad böcker som funnit spår av modergudinnor och ev. matriarkat i tidigare kulturer. Detta intresserar och inspirerar till nya hypoteser, nya möjliga ämnen för dialog. Gunilla Domellöf målar i Mätt med främmande mått (2001) också upp tre teman, men här schematiskt kring Madonnan/modersrollen, och hur detta framställs i romanen ur tre synvinklar, från Faderns - Moderns - Dotterns synvinkel.
Det är alltså en triad, liknande Demeter och Kore, där Kore lever vinterhalvåret i underjorden hos Hades, men sommarhalvåret hos sin moder Demeter. Alltså till skillnad från Fader - Sonen - & den Helige Ande - som raderat ut den kvinnliga livsprincipen helt.
I romanen finns patriarker, bl a en präst, som vill förandliga kärleken, och vill att kvinnan skall vara som jungfru maria, orörd. Han ser sin egen hustru som ett barn, hon är inte jämlik, och han har svårt att se hennes förmåga. Samma beteende har bankdirektören. När hans hustru lämnar honom för att han inte tillerkänner henne modersrollen för de gemensamma barnen, då skaffar han genast en ny lydig dockhustru.
Modern, som brutit sig loss, skapar en egen handelsträdgård. Efter en hård strid med tistlar har hon lyckats skapa ett frodigt paradis, som hon kan leva på.
Mängder av olika teman finns invävda, kvinnors strävan att motsätta sig krigsrustningar. Modern har av en händelse hamnat i riksdagen (efterträdare till en riksdagsman som värvat henne till sin vallista, mest för att vinna kvinnoröster - men så dör han av hjärtslag), i samma riksdag som hennes man sitter och undrar hur dumma de varit som låtit kvinnorna få rösträtt, om de bafa hållit emot skulle den modenycken ha blåst förbi ...
En mycket känd scen gäller ett landstingsutskott som skall planera förlossningsvården i det nya 'folkhemmet'. Lokala barnmorskor rationaliseras bort, stora sjukhus efter statistiska tabeller. Medan en kvinnlig kommission som bett att få samarbeta och komma med förslag, får sitta i väntrummet under hela planeringen, för at sedan bara tacka och ta emot deras 'eleganta' förslag. Ingenting är som kvinnan, modern, själv önskar att det vore.
Att kvinnor inte vill föda barn eller tvingas abortera foster illegalt (båda delarna av ekonomiska skäl) likställs med kvinnlig krigföring - kvinnan vill inte föda soldater, söner som bara tas ifrån henne. Inte heller har hon ekonomisk möjlighet. Detta är de nya döttrarna, Kore som går ner i underjorden när krigets kyliga höstvindar hotar. Liksom Artemis, jägargudinnan, Apollons tvillingsyster som bär pil och båge. Hon är redo för strid. Den kärleksvägrande Lysistrate finns som en hägring, men inte stark ... kärleken finns där, mellan Märta Cronberger (Artemis) och konstnären Johan Hallinder, den feministiskt påverkade mannen, som vill att kvinnorna skall ställa krav på männen, för att hindra kriget. Det är som om tanken på Lysistrate finns mer undermedvetet hos mannen, än hos kvinnan.
Romanen är bred - där finns mycket att svälja. Och jag tycker om den. Den är sprängfylld av symboler, inte misnt blomstersymbolik. Den kommer att tåla många omläsningar.
Som så ofta i Wägners romaner är det ett myller av karaktärer, som stiger fram levande, och representerar olika synsätt. Och därför så mycket svårare att försöka fånga på några få rader. Birgitta Wistrand skrev i Elin Wägner i 1920-talet (2006) att hennes huvudtema, som så ofta, är tre K: Kvinnor - Kärlek - Krig. Kvinnors situation naturligtvis. Kärleken är kvinnans förhållande till männen, dialogen könen emellan. Och tyvärr tvingades hon leva sitt liv under båda de två stora världskrigen. Redan nu 1932 känner hon hotet. Hon känner hur Hitler rustar.
Hon har också läst en rad böcker som funnit spår av modergudinnor och ev. matriarkat i tidigare kulturer. Detta intresserar och inspirerar till nya hypoteser, nya möjliga ämnen för dialog. Gunilla Domellöf målar i Mätt med främmande mått (2001) också upp tre teman, men här schematiskt kring Madonnan/modersrollen, och hur detta framställs i romanen ur tre synvinklar, från Faderns - Moderns - Dotterns synvinkel.
Det är alltså en triad, liknande Demeter och Kore, där Kore lever vinterhalvåret i underjorden hos Hades, men sommarhalvåret hos sin moder Demeter. Alltså till skillnad från Fader - Sonen - & den Helige Ande - som raderat ut den kvinnliga livsprincipen helt.
I romanen finns patriarker, bl a en präst, som vill förandliga kärleken, och vill att kvinnan skall vara som jungfru maria, orörd. Han ser sin egen hustru som ett barn, hon är inte jämlik, och han har svårt att se hennes förmåga. Samma beteende har bankdirektören. När hans hustru lämnar honom för att han inte tillerkänner henne modersrollen för de gemensamma barnen, då skaffar han genast en ny lydig dockhustru.
Modern, som brutit sig loss, skapar en egen handelsträdgård. Efter en hård strid med tistlar har hon lyckats skapa ett frodigt paradis, som hon kan leva på.
Mängder av olika teman finns invävda, kvinnors strävan att motsätta sig krigsrustningar. Modern har av en händelse hamnat i riksdagen (efterträdare till en riksdagsman som värvat henne till sin vallista, mest för att vinna kvinnoröster - men så dör han av hjärtslag), i samma riksdag som hennes man sitter och undrar hur dumma de varit som låtit kvinnorna få rösträtt, om de bafa hållit emot skulle den modenycken ha blåst förbi ...
En mycket känd scen gäller ett landstingsutskott som skall planera förlossningsvården i det nya 'folkhemmet'. Lokala barnmorskor rationaliseras bort, stora sjukhus efter statistiska tabeller. Medan en kvinnlig kommission som bett att få samarbeta och komma med förslag, får sitta i väntrummet under hela planeringen, för at sedan bara tacka och ta emot deras 'eleganta' förslag. Ingenting är som kvinnan, modern, själv önskar att det vore.
Att kvinnor inte vill föda barn eller tvingas abortera foster illegalt (båda delarna av ekonomiska skäl) likställs med kvinnlig krigföring - kvinnan vill inte föda soldater, söner som bara tas ifrån henne. Inte heller har hon ekonomisk möjlighet. Detta är de nya döttrarna, Kore som går ner i underjorden när krigets kyliga höstvindar hotar. Liksom Artemis, jägargudinnan, Apollons tvillingsyster som bär pil och båge. Hon är redo för strid. Den kärleksvägrande Lysistrate finns som en hägring, men inte stark ... kärleken finns där, mellan Märta Cronberger (Artemis) och konstnären Johan Hallinder, den feministiskt påverkade mannen, som vill att kvinnorna skall ställa krav på männen, för att hindra kriget. Det är som om tanken på Lysistrate finns mer undermedvetet hos mannen, än hos kvinnan.
Romanen är bred - där finns mycket att svälja. Och jag tycker om den. Den är sprängfylld av symboler, inte misnt blomstersymbolik. Den kommer att tåla många omläsningar.
2009-10-30
Epikanalys - Mörkrets Hjärta
Sista steget i analyserandets trestegsraket gällde Epik, dvs berättande text. Ursprunglingen skrevs all epik på vers, orimmat, t ex som hexameter. Men numera menar man främst romaner och noveller när man talar om epik.
Som analysobjekt skulle vi ta Joseph Conrads Heart of Darkness (Mörkrets hjärta). Haha! Något mer sönderanalyserat finns väl inte. Eller så kan man se det som att det finns hur många möjliga vinklingar som helst. Och det är väl det som är det intressanta. Just det är ju kriteriet för en 'modern' text, det arketypiskt moderna - mångfalden av tolkningsmöjligheter.
I Sverige kallas den kortroman, i andra länder ofta långnovell. Den är på ca 100 sidor, så det är ett gränsfall åt båda hållen. Den skrevs 1899 och publicerades först i tre delar i en populär tidskrift, vanlig i alla britternas kolonier. 1902 gavs den ut i bokform.
Jag har läst den flera gånger, på egen hand och inom universitetskurser (Engelska och Litteratur). Den är ett måste. Ändå känns den alltid flyktig. TS Eliot inleder sin dikt The Waste Land med ett citat ur den, 'Mistah Kurtz - he dead' . Jag läste Olof Lagercrantz Resa med Mörkrets hjärta, någon gång i början av 1990-talet. En mycket intressant läsning, men inte fick jag något slutgiltigt grepp om den för det. I den vevan gav Sven Lindkvist ut Utrota varenda djävel! en bok om imperialistisk rasism, mycket bra, men fasansfull. Dess titel är också hämtad ur Mörkrets hjärta.
I vår kurs nu skulle vi analysera den, tre och tre i grupp. Vilket inte gjorde saken lättare, eftersom det finns så många möjliga tolkningar. Här ger jag ingen heltäckande tolkning, men vill notera vad jag upptäckte som 'nytt' den här gången. Typiskt för en sån här text att man alltid upptäcker nya saker.
Eftersom jag nu lärt mig att titta lite närmare på formen, inte bara kontext och innehåll, så noterade jag i synnerhet att Marlow satt som en Buddha-bild när han berättade som sina upplevelser.
Tidigare gjorde hoppandet fram och tillbaka i tiden att texten kändes extra ogripbar. De tre delarna har alla samma ramberättelse. Fem vänner har träffats på en båt vid Themsens mynning, med Londons silhuett skönjbar. Vännerna är en bolagsdirektör, en bokhållare, en advokat, en obestämd Jag-berättare och så Marlow, som är den ende riktige sjömannen, utan att riktigt se ut som en tvättäkta sjöman. Bolagsdirektören är den som ger trygghet genom sitt Lots-utseende. Kom att tänka på att dessa män, dessa yrkeskategorier, ger bilden av det företag som själva imperialismen byggde på. Den ytligt förtroendeingivande, handeln, pengarna, och så lagvrängarna som får till det efter eget ändamål. Jagberättaren är en okritisk beundrare av allt det stortartat brittiska, deras storartade utbredande av 'civilisationen'.
Bara Marlow avviker. Och han tar över ordet efter bara några sidor och behålla det sedan i stort sett hela tiden. Han sitter som en Buddha, blundar som om han mediterar. Och begrundar lidandet, försöker betrakta det objektivt, men det går inte alltid.
Han berättar att hade rest i asiatiska farvatten under sex år innan historien i Mörkrets hjärta, och där fått insikter om civilisation, så pass att när han återvände till sina vänner i London, ville han 'civilisera' dem. Här ser vi alltså en motsättning. Marlow tycker inte att London är den mest civiliserade och mest fantastiska staden. Den saknar något andligt balanserat som han fann i Asien. Den synvinkel vi får här är denna flyktiga doft av Asien, en imperialistisk europeisk ångvält och så den mystiska afrikanska urskogen, den natur som de betraktade som ett vilt vidunder, till skillnad från Europeisk natur, som nu var så välkammat civiliserat, välordnad för att skänka oss mat och inte mycket mer. Urskogen i Kongo var ett vidunder, ett monster, som svalde hela expeditioner med människor och djur som aldrig mer återfanns.
Marlow försöker tänka sig Europa lika vild, i en avlägsen urtid, som när Romarna kom och försökte utforska Themsen. Denna vilda respektive fjättrade natur hänför sig också till människornas inre psyke. Marlow uppfattar de svarta afrikanerna som 'fria', till skillnad från de s.k. civiliserade Europeerna. De vitas fernissa försvinner dock mycket snabbt i den heta fuktiga regnskogen.
Som analysobjekt skulle vi ta Joseph Conrads Heart of Darkness (Mörkrets hjärta). Haha! Något mer sönderanalyserat finns väl inte. Eller så kan man se det som att det finns hur många möjliga vinklingar som helst. Och det är väl det som är det intressanta. Just det är ju kriteriet för en 'modern' text, det arketypiskt moderna - mångfalden av tolkningsmöjligheter.
I Sverige kallas den kortroman, i andra länder ofta långnovell. Den är på ca 100 sidor, så det är ett gränsfall åt båda hållen. Den skrevs 1899 och publicerades först i tre delar i en populär tidskrift, vanlig i alla britternas kolonier. 1902 gavs den ut i bokform.
Jag har läst den flera gånger, på egen hand och inom universitetskurser (Engelska och Litteratur). Den är ett måste. Ändå känns den alltid flyktig. TS Eliot inleder sin dikt The Waste Land med ett citat ur den, 'Mistah Kurtz - he dead' . Jag läste Olof Lagercrantz Resa med Mörkrets hjärta, någon gång i början av 1990-talet. En mycket intressant läsning, men inte fick jag något slutgiltigt grepp om den för det. I den vevan gav Sven Lindkvist ut Utrota varenda djävel! en bok om imperialistisk rasism, mycket bra, men fasansfull. Dess titel är också hämtad ur Mörkrets hjärta.
I vår kurs nu skulle vi analysera den, tre och tre i grupp. Vilket inte gjorde saken lättare, eftersom det finns så många möjliga tolkningar. Här ger jag ingen heltäckande tolkning, men vill notera vad jag upptäckte som 'nytt' den här gången. Typiskt för en sån här text att man alltid upptäcker nya saker.
Eftersom jag nu lärt mig att titta lite närmare på formen, inte bara kontext och innehåll, så noterade jag i synnerhet att Marlow satt som en Buddha-bild när han berättade som sina upplevelser.
Tidigare gjorde hoppandet fram och tillbaka i tiden att texten kändes extra ogripbar. De tre delarna har alla samma ramberättelse. Fem vänner har träffats på en båt vid Themsens mynning, med Londons silhuett skönjbar. Vännerna är en bolagsdirektör, en bokhållare, en advokat, en obestämd Jag-berättare och så Marlow, som är den ende riktige sjömannen, utan att riktigt se ut som en tvättäkta sjöman. Bolagsdirektören är den som ger trygghet genom sitt Lots-utseende. Kom att tänka på att dessa män, dessa yrkeskategorier, ger bilden av det företag som själva imperialismen byggde på. Den ytligt förtroendeingivande, handeln, pengarna, och så lagvrängarna som får till det efter eget ändamål. Jagberättaren är en okritisk beundrare av allt det stortartat brittiska, deras storartade utbredande av 'civilisationen'.
Bara Marlow avviker. Och han tar över ordet efter bara några sidor och behålla det sedan i stort sett hela tiden. Han sitter som en Buddha, blundar som om han mediterar. Och begrundar lidandet, försöker betrakta det objektivt, men det går inte alltid.
Han berättar att hade rest i asiatiska farvatten under sex år innan historien i Mörkrets hjärta, och där fått insikter om civilisation, så pass att när han återvände till sina vänner i London, ville han 'civilisera' dem. Här ser vi alltså en motsättning. Marlow tycker inte att London är den mest civiliserade och mest fantastiska staden. Den saknar något andligt balanserat som han fann i Asien. Den synvinkel vi får här är denna flyktiga doft av Asien, en imperialistisk europeisk ångvält och så den mystiska afrikanska urskogen, den natur som de betraktade som ett vilt vidunder, till skillnad från Europeisk natur, som nu var så välkammat civiliserat, välordnad för att skänka oss mat och inte mycket mer. Urskogen i Kongo var ett vidunder, ett monster, som svalde hela expeditioner med människor och djur som aldrig mer återfanns.
Marlow försöker tänka sig Europa lika vild, i en avlägsen urtid, som när Romarna kom och försökte utforska Themsen. Denna vilda respektive fjättrade natur hänför sig också till människornas inre psyke. Marlow uppfattar de svarta afrikanerna som 'fria', till skillnad från de s.k. civiliserade Europeerna. De vitas fernissa försvinner dock mycket snabbt i den heta fuktiga regnskogen.
2009-10-23
Lyrikanalys
Som övningsanalyser fick vi arbeta med Bellman: Fredmans epistel nr 7. Och Stagnelius: Vän! i förödelsens stund. Lyriken är det jag känt mig mest osäker inför. Men det visade sig väcka enorm entusiasm i mig.
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.
Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.
Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.
Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:
"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.
Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.
Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.
Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:
"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."
Den namnlösa - Elin Wägner (1922)
Många av Elin Wägners böcker finner jag bara om jag dammsuger antikvariat. Jag hade turen att hitta Den namnlösa hittade jag den vägen. Dessutom en vacker utgåva från 1929, med färgillustrationer av Einar Nerman. Så vackra, att de hjälpte till att förhöja stämningen i romanen - ett vackert privatinbundet band. Boken har en jag-berättare, vilket känns ovanligt för Wägner. Däremot tilldrar sig historien nästan helt i en småländsk prästgård. Och här finns för mig roande samband med Åsa-Hanna. Hennes grav, barn och barnbarn, finns med även här. Vi befinner oss alltså i samma prästgård som på hennes tid, men två generationer senare. Vi möter dottersonen till prästen Mossbäck som vigde Åsa-Hanna. Nu är det han som är andligt dogmatisk präst i samma by. När en av Åsa-Hannas döttrar lider i sitt äktenskap har han ingen tröst att ge. Skilsmässa ser han inte som en möjlighet, människan skall lära sig att fördra med sina olyckor. Ida däremot hade flyttat till Stockholm och blivit 'fin dam'. Hennes familj är alltså fortfarande kluven mellan landsbygdens andliga grepp och den moderna tidens stadsmässiga pengaekonomi. Men det är inte det boken handlar om.
Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.
Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.
Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.
Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.
Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.
Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.
Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Prästens syn och Rakels egen mixas ihop. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera en 'lust' i henne, att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.
Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!
Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.
Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.
Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.
Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.
Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.
Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.
Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Prästens syn och Rakels egen mixas ihop. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera en 'lust' i henne, att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.
Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!
2009-10-16
Åsa-Hanna av Elin Wägner (1918)
Åsa-Hanna är en av Elin Wägners mest uppmärksammade romaner och i min bokhylla står en nyutgåva från 1979. En vacker, liten och behändig utgåva, 236 sidor. Men verket är större på alla sätt än formatet antyder. Jag har Irja Browallius Elida från Gårdar, i samma behändiga serie. Båda böckerna innehåller en nerbrunnen gård.
Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne. Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.
Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid. Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.
Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.
Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.
I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.
Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.
Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.
Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.
Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.
PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.
Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne. Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.
Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid. Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.
Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.
Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.
I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.
Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.
Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.
Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.
Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.
PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.
***
De första gånger jag läste Åsa-Hanna sympatiserade jag mycket med hennes rädslor och kampen att hålla skenet uppe. Vid omläsning femton år senare, ser jag mer till Wägners skickliga stil. Romanen har ingen allvetande berättare, utan texten rör sig från medvetande till medvetande, och så lär vi känna den stora mängden av karaktärer trots att texten är relativt kort. Ett kraftprov är Åsa-Hannas bröllop, där vi får träffa de flesta i byn. Med få meningar/tankar möter vi de komplicerade relationerna, och svårigheterna folk har att förstå varann, och kvinnors utsatthet och försök till maktbalans.
Romanen är realism på hög nivå, den återger det liv de flesta möter, inte romantik. Jag tänker att det märks att Elin Wägners eget äktenskap var på upphällning redan innan denna bok påbörjades, även om äktenskapet inte upplöstes fullständigt förrän 1922, så känns det att hon har erfarenheter hon kan dra ifrån och berika texten med.
Jag uppskattar också hennes sätt att skriva dialekt/vardagligt tal i alla dialoger, utbytta vokaler, tappade delar av ord (ej uttalade), böjningar. Bara jag 'lyssnar' på uttalet i takt med att jag läser, känns allt så äkta och begripligt.
2009-10-03
Familjens projektledare?
Ah, nu har jag smugit emellan med annat igen ... hahaha, och riktigt nöjsamt har det varit. Det är bussresorna till och från jobbet som är anledningen. Jag har alldeles för fullt upp för att nöjesläsa, men på bussen kan jag bara inte koncentrera mig på allvaret i kurslitteraturen.
Så jag grep en pocket som låg och väntade. Gunilla Bergensten beskriver när hon som "Familjens projektledare säger upp sig" (2008). Igenkänningsfaktorn är enormt hög. Först undrar jag väl lite, hur hysteriskt får man vara, alla krav för att få familjelogistiken att gå ihop. Själv har jag för åtskilliga år sedan tvingats sänka kravet. I mitt fall var det debuten av en kronisk sjukdom som fick mig att gå i sank, att börja negligera smulor under bordet, dammråttor, sluta serva ...
Trodde jag. Men det är väl en sanning med modifikation. En avvikelse av betydelse är naturligtvis att min sambo inte är far till mitt barn. Han kom in i bilden tio år senare, det gör både att min dotter nu är gammal nog att ta hand om sig själv, och att triangeln hemma är lite annorlunda. För uppenbart är det förekomsten av små barn som är den största orsaken till familje-logistik-problem.
Å andra sidan har ju män en enorm förmåga att visa sig hjälplösa, vare sig det är via uppfostran eller ren lathet, som gör att man undrar om de aldrig blir äldre än 5 år? Boken är naturligtvis full av schabloner, och allt är naturligtvis inte lika hos oss som hos författaren. Men helhetsbilden stämmer.
Några slutledningar är underbara. T ex apropå påståendet att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt genom att kvinnor skulle ha fler kopplingar mellan hjärnhalvorna. Vilket skulle förklara att män gärna fördjupar sig i en sak i taget, medan kvinnor kan processa många saker samtidigt och få bättre överblick. Biologin har gjort oss kvinnor till 'Help desk för familjelivet', skriver hon. Och fortsätter ironiskt att det "verkar oerthört vettigt att denna naturens lilla egenhet används framför allt till att sköta familjens logistik. Inte för att t ex leda ett företag eller styra upp ett land."
Hahaha. Visst är det lustigt hur man kan använda ett argument i en riktning utan att tänka på hur ologiskt det är i en annan riktning.
Dessutom, "om kvinnans hjärna är gjord för att vara familjens projektledare, om det är förutbestämt sedan urminnes tider, då är jag inte kvinna", skriver Bergensten. Visst kan man skratta. Men sanning är att det var min alldeles uppriktiga upplevelse redan när jag var barn. Och ännu mer som tonåring och ung vuxen. Jag kände aldrig igen mig i föreställninarna om hur en kvinna skulle vara. Så jag var länge övertygad om att jag var man i en kvinnas kropp. Många män har skrattat åt mig, eftersom de sser mitt kvinnlig yttre. Gunilla Bergensten har döpt det till SMIK - Syndrom Man I Kvinnokropp.
Nu kan vi komma ut ur garderoben och erkänna: Jag är Man. Vi är män. (hahahah)
Konsekvensen är ännu mer underbar. Eftersom vi är män, kommer ingen längre att förvänta sig att vi ska klara av allt vi hittills tvingasts klara av. Alla kommer att beundra oss för minsta lilla vi åstadkommer. SMIK kan klassas som funktionshinder, som berättigar till personlig assistent, så vi stackare kan fungera som riktiga kvinnor. Yes! Yes! Yes!
Frågan är ju varför män går med på att klassificera sig själva som fullständigt ohjälpligt oförmögna att klara av vad som ingår i ett vardagsliv? Det är ju trots allt en sorts idiotstämpel. Tja, de saknar motivation. Kvinnor äger medkänsla och kommer därför att hjälpa den stackars hjälplöse så småningom.
Bergensten själv börjar ge upp. Hon vet att hon är tändstiftet som måste initiera sin man. Han är trots allt betydligt mer aktiv och närvarande än vad hennes far var. Det viktiga nu är att INTE uppfostra våra flickor till att bli Duktiga. De ska tillåtas vara precis lika lata som pojkarna. Det är enda sättet att minska deras tjänstvillighet. Den medkänsla och tjänstvillighet som gör alla män så hopplöst handikappade...
Så jag grep en pocket som låg och väntade. Gunilla Bergensten beskriver när hon som "Familjens projektledare säger upp sig" (2008). Igenkänningsfaktorn är enormt hög. Först undrar jag väl lite, hur hysteriskt får man vara, alla krav för att få familjelogistiken att gå ihop. Själv har jag för åtskilliga år sedan tvingats sänka kravet. I mitt fall var det debuten av en kronisk sjukdom som fick mig att gå i sank, att börja negligera smulor under bordet, dammråttor, sluta serva ...
Trodde jag. Men det är väl en sanning med modifikation. En avvikelse av betydelse är naturligtvis att min sambo inte är far till mitt barn. Han kom in i bilden tio år senare, det gör både att min dotter nu är gammal nog att ta hand om sig själv, och att triangeln hemma är lite annorlunda. För uppenbart är det förekomsten av små barn som är den största orsaken till familje-logistik-problem.
Å andra sidan har ju män en enorm förmåga att visa sig hjälplösa, vare sig det är via uppfostran eller ren lathet, som gör att man undrar om de aldrig blir äldre än 5 år? Boken är naturligtvis full av schabloner, och allt är naturligtvis inte lika hos oss som hos författaren. Men helhetsbilden stämmer.
Några slutledningar är underbara. T ex apropå påståendet att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt genom att kvinnor skulle ha fler kopplingar mellan hjärnhalvorna. Vilket skulle förklara att män gärna fördjupar sig i en sak i taget, medan kvinnor kan processa många saker samtidigt och få bättre överblick. Biologin har gjort oss kvinnor till 'Help desk för familjelivet', skriver hon. Och fortsätter ironiskt att det "verkar oerthört vettigt att denna naturens lilla egenhet används framför allt till att sköta familjens logistik. Inte för att t ex leda ett företag eller styra upp ett land."
Hahaha. Visst är det lustigt hur man kan använda ett argument i en riktning utan att tänka på hur ologiskt det är i en annan riktning.
Dessutom, "om kvinnans hjärna är gjord för att vara familjens projektledare, om det är förutbestämt sedan urminnes tider, då är jag inte kvinna", skriver Bergensten. Visst kan man skratta. Men sanning är att det var min alldeles uppriktiga upplevelse redan när jag var barn. Och ännu mer som tonåring och ung vuxen. Jag kände aldrig igen mig i föreställninarna om hur en kvinna skulle vara. Så jag var länge övertygad om att jag var man i en kvinnas kropp. Många män har skrattat åt mig, eftersom de sser mitt kvinnlig yttre. Gunilla Bergensten har döpt det till SMIK - Syndrom Man I Kvinnokropp.
Nu kan vi komma ut ur garderoben och erkänna: Jag är Man. Vi är män. (hahahah)
Konsekvensen är ännu mer underbar. Eftersom vi är män, kommer ingen längre att förvänta sig att vi ska klara av allt vi hittills tvingasts klara av. Alla kommer att beundra oss för minsta lilla vi åstadkommer. SMIK kan klassas som funktionshinder, som berättigar till personlig assistent, så vi stackare kan fungera som riktiga kvinnor. Yes! Yes! Yes!
Frågan är ju varför män går med på att klassificera sig själva som fullständigt ohjälpligt oförmögna att klara av vad som ingår i ett vardagsliv? Det är ju trots allt en sorts idiotstämpel. Tja, de saknar motivation. Kvinnor äger medkänsla och kommer därför att hjälpa den stackars hjälplöse så småningom.
Bergensten själv börjar ge upp. Hon vet att hon är tändstiftet som måste initiera sin man. Han är trots allt betydligt mer aktiv och närvarande än vad hennes far var. Det viktiga nu är att INTE uppfostra våra flickor till att bli Duktiga. De ska tillåtas vara precis lika lata som pojkarna. Det är enda sättet att minska deras tjänstvillighet. Den medkänsla och tjänstvillighet som gör alla män så hopplöst handikappade...
2009-10-01
Fantastiska Elin Wägner!
Ju mer jag läser av Elin Wägner, desto mer inser jag hur fantastisk hon är. Litterärt konstnärlig ut i fingerspetsarna, kombinerat med samhällsengagemang. Det är oslagbart.
Jag sitter och blir riktigt förbannad för att hon inte ingår i skolans allmänbildning, likaväl som Strindberg. Vad jag önskar att jag redan i skolan hade fått läsa Elin Wägner, likaväl som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman! Vilken miss att vi inte fick det!
Får mer och mer insikt om att hon är en av våra allra största författare!
Det är dessutom i år exakt 60 år sedan hon dog - slutade skriva... Även om just det inte är något att fira, så är det ett skäl så gott som något att passa på att uppmärksamma henne.
Elin Wägner skriver inte 'feministiskt' på ett sådant sätt att män uppfattar det som besvärande, jag menar hotfullt för sin manlighet, att läsa henne. Tvärtom. Elin skriver för alla människors likaberättigande oavsett kön och samhällsklass. Och hon gör det genom att låta alla olika sidor komma till tals.
Så får läsaren döma själv ...
Jag sitter och blir riktigt förbannad för att hon inte ingår i skolans allmänbildning, likaväl som Strindberg. Vad jag önskar att jag redan i skolan hade fått läsa Elin Wägner, likaväl som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman! Vilken miss att vi inte fick det!
Får mer och mer insikt om att hon är en av våra allra största författare!
Det är dessutom i år exakt 60 år sedan hon dog - slutade skriva... Även om just det inte är något att fira, så är det ett skäl så gott som något att passa på att uppmärksamma henne.
Elin Wägner skriver inte 'feministiskt' på ett sådant sätt att män uppfattar det som besvärande, jag menar hotfullt för sin manlighet, att läsa henne. Tvärtom. Elin skriver för alla människors likaberättigande oavsett kön och samhällsklass. Och hon gör det genom att låta alla olika sidor komma till tals.
Så får läsaren döma själv ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
