Jag läste en gång en tidskriftsartikel där journalisten skrev om Kerstin Ekman. Inget vederhäftigt, men utifrån egna intryck, så pass att jag insåg att alla inte kan ta till sig Kerstin Ekmans böcker. Journalisten skulle antagligen behandla den då nyutgivna Urminnes tecken, men gav den bara ett raskt omdöme i stil med 'den mest svåruthärdliga' och gick vidare till andra tankar kring författarskapet. Det blev alltså ingen recension. Jag upplevde en liknande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen som ny (1988).
Gun-Britt Sundström menade i en artikel i SvD 2010-08-01 att 'ingen skriver så obarmhärtigt' som Kerstin Ekman. Med en blinkning åt romantiteln Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman väjer inte för något mänskligt elände. Hon förskönar aldrig det som inte är skönt. Och dessutom innehåller allt många lager och blir därför just så ogripbart som livet självt. För att inte tala om all lärdom - Kerstin Ekman är mycket beläst. Därav bestod en stor del av min egen inledande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen. Det blev så mycket att ta in.
Nu har jag själv läst Urminnes tecken och finner den charmerande. Och jag vet många som älskar den. Visst kan den vara svårgripbar. Det är ogripbara väsen det handlar om, varken djur eller människa. Den är sagolik, i utkanten av mänsklig tillvaro, och samtidigt en civilisationskritik. Allegori över minnet, har det sagts - visst, det är ett tema. Men för mig är den mest av allt är det sökandet efter att andligt innehåll. Barnen Gollie och Silpe söker sin saknade lillebror, vill utföra ett stordåd för att få sina föräldrars uppskattning. Och de finner ljuset i det ofattbart fantastiska fjällrummet av kristall. Färden dit är svår och mörk, de måste simma genom svart kvävande vatten. Men de finner den - och Urminne. Den varelse, varken fågel eller fisk, som de skulle vilja ställa till svars för allt krig och elände som rått allt sedan Urminnes tecken.
Charmerande. Krig och mobbning finns hela tiden i bakgrunden. Men Gollie och Silpe uppfylls av den uppenbarelse de fått. Men tiden går och även den bleknar bort. Och just så kan det kännas. Uppenbarelser med flikar ur en verklighet bortom denna känns livsviktiga, men ändå bleknar de. Tills man knappt vågar tro på sina egna erfarenheter längre. Och Urminne kan de inte ställa till svars, han följer dem, som en inre fantasi och lekfullhet, men någon levandes 'nytta' har dom inte av honom.
Med andra ord, en allegori över författandet. Som människor skapar vi berättelser. Och inte hjälper det oss att bli av med krig och elände. Trots att de "är tänkvärda och ibland ganska vackra". Det är ju därför jag läser, jag söker texter som är tänkvärda och har sin inneboende skönhet. Och man önskar att de skulle förändra världen. Men krig och elände består ...
Urminnes tecken skänker mig en förhöjd livskänsla. I synnerhet andra halvan, när jag slagit mig till ro i denna Kerstin Ekmans alldeles egenskapade värld. Som är så uppenbart en nivå av vår egen. Jag har läst denna i pocket på bussen. Det har blivit många långa resor till och från sjukhuset nu i oktober när min mor varit inlagd. Texten kräver tid och utrymme.
Övrig tid jobbar jag vidare på min uppsats, närläser Mörker och blåbärsris. Och jag finner bara fler och fler betydelselager och symboler. Det är en oerhört rik roman, som definitivt har viftats undan alltför snabbt av de omskrivna efterkommande romanerna om Kvinnorna och Staden. Inte minst handlar den om människans behov av tecken. Anvisningar för hur vi ska finna rätt väg i livet, kanske t.o.m för så basala saker som för att överleva, få arbete och inkomst.
2010-10-19
Prinsessan de Clèves - Mme de Lafayette (1678)
Jag har just läst ut en 1600-talsroman! Lättläst. Efter den inledande svadan av hovmänniskor (tydligen en konvention att kända släkter skulle omnämnas), var hela historien begriplig, om än något omodern till sederna. Skriven av en kvinna så klart! Madame de Lafayette. Det lär vara en av de första historier som beskriver en karaktär med en ny psykologisk realism. Och det är väl precis det som gör att historien är läsvärd än idag.
La princesse de Clèves från 1678. Vet att jag försökte läsa den på franska i min gröna ungdom. Men fastnade på de inledande sidorna med adelsprat, och därför inte kom längre. Nu har alltså denna klassiker kommit ut i ny svensk pocket. Redan i förordet får man tipset att hoppa direkt till sidan 24 där storyn börjar. Bra tips, även om jag plågade mig igenom rubbet. Inget problem på svenska. Historien är dessutom tidsmässigt förflyttad till 1500-talet, vilket gör att även Henrik VIII:s skilsmässor m.fl. hustruskandaler omnämns, liksom hans dotter med Anne Boylen (blivande drottning Elizabeth I). Lite skoj, att detta var intressant skvaller även i slutet på 1600-talet i Frankrike.
Romanen då? En passionshistoria. Min första reflektion gällde romanformen. Den som sägs skapad av engelska borgerliga journalister, som Defoe på 1700-talet, har här helt klart en fransk föregångare. Skillnaden är naturligtvis samhällsklassen. Franska historier rör sig vid hovet, bland aristokratins högsta. Historien är dessutom en tragedi, alltså saknas mänskliga svagheter att driva med.
Andra reflektionen gäller moralen. Fick lära mig att Goethes Den unge Werthers lidanden skulle vara den första historia där målet för kärleken blev det borgerliga äktenskapet och allt vad det innebar av ideal om livslång trohet. Något som man menade inte förekom i franska hovromaner, som rörde sig kring adelns galanta och pikanta vanor.
Ändå besitter Prinsessan de Clèves just en sådan äktenskaplig moral och motstår hovets kärlekslekar. Bilden man får visar upp dubbelmoralen som det 'normala', både vad gäller kärlek och trohet inom och utom äktenskapet, liksom mellan könen, hur män och kvinnor ska bete sig. Prinsessan målas upp som ett undantag. Man kan alltså här möta en föregångare för en ny sorts känslomässighet.
Äktenskap handlade inte i första hand om kärlek, utan om vilka familjer som borde giftas ihop. Prinsessan får en redlig make, av högsta tänkbar samhällsställning, men känner inte någon passion. Den får maken stå för på egen hand. En ömsesidig passion uppstår dock när prinsessan möter hovets mest omsvärmade 'Casanova', hertigen de Nemours. Känslor hon uppfostrats att inte känna till. Och hon ger inte heller efter för sina känslor.
Vad säger man om detta idag? Diskussionerna går höga. Tydligen har Frankrikes president Sarkozy stönat över romanen som tradig, och menat att franska skolor är omoderna som tvingar så många ungdomar att läsa den. Vilket dock lett till våldsamma protester, och ett nytt uppsving för denna gamla roman och alltså nu även en svensk pocket-utgåva!
Visst kan det först kännas lite mossigt att prinssan hårdnackat vägrar att gå in på en relation, trots att de älskar varandra, ömsesidigt - inte ens efter att hon blivit änka! Men mot slutet visar hon att hennes bevekelsegrunder är mer förståndiga än mossiga. Hon är helt enkelt rädd om sin inre sårbarhet.
Hon är väl medveten om all dubelmoral och att känslorna, passionen, inte handlar om grundmurad kärlek som övervinner alla hinder - och så lever alla lyckliga därefter. Snarare är det en förälskelse som eldas på av motståndet. Hennes man var unik som var så trogen. Misstanken är att även hans kärlek blev långlivad tack vare att han inte lyckades väcka hennes eld. Kampen att vinna henne pågick. I grund och botten handlar det alltså om manlig fåfänga, och tävlan att vinna det han åstundar sig. Hertigen talar faktiskt aldrig om hennes lycka. Säger bara att Hon är hopplös som förnekar Hans lycka, förnekar HONOM att få henne. Hertigen beter sig faktiskt som en stalker hela historien igenom. Smyger omkring i buskarna mot hennes vilja.
Han som bedårat henne med sitt charmanta yttre - Vad kan hon kräva mer? Tja, en stalker är ju alltid obehaglig i sig. Ingen vill bli bevakad. Dessutom tror inte Prinsessan att hertigen skulle vara henne trogen om han väl erövrat henne. Och eftersom hon vet att när hon väl älskar, är hennes kärlek så stark, att den bara skulle leda till alltför stort lidande ifall hans eld då slocknar och vänder sin håg åt annat håll.
Överreagerar hon? Antagligen inte. Inte på den tiden. Män förväntades förföra damer, medan kvinnor, även änkor skulle undvika att kompromettera sig. Hon väljer sinnesfriden. För kvinnor fanns ingen sexuell frihet - inte utan komplikationer. Idag finns preventivmedel som kanske förenklar, men även idag kan det vara behagligt för sinnesfriden att undvika män som har förförandet som sitt största intresse.
Jag vill gärna söka en psykologisk förklaring. Kärlek uppstår först sedan passionen mognat. Förälskelse handlar om Egot som vill spegla sig och bli smickrad. Prinsessan avstår från detta egoistiska ego. Söker ett meditativt liv. Jag har svårt att tro att det inte skulle tillfredsställa henne mer än en kärlekshistoria. Det olyckliga är ju att hon inte kunde känna passion för sin make. Det bästa hade väl varit ett tredje alternativ. En mogen man hon kunde fästa sig vid mer än sin man, men utan misstron hon känner för hertigen.
Psykologiskt dras hon till förföraren. CG Jung skulle säkert ha sagt att hon sökte sin egen inre skugga, den förträngde animus, som kvinnor inte fick spela ut på 1600-talet. Antagligen var konflikten olösligt. Men djupt inom sig önskade hon sig säkert den kvinliga frihet vi trots allt uppnått idag.
La princesse de Clèves från 1678. Vet att jag försökte läsa den på franska i min gröna ungdom. Men fastnade på de inledande sidorna med adelsprat, och därför inte kom längre. Nu har alltså denna klassiker kommit ut i ny svensk pocket. Redan i förordet får man tipset att hoppa direkt till sidan 24 där storyn börjar. Bra tips, även om jag plågade mig igenom rubbet. Inget problem på svenska. Historien är dessutom tidsmässigt förflyttad till 1500-talet, vilket gör att även Henrik VIII:s skilsmässor m.fl. hustruskandaler omnämns, liksom hans dotter med Anne Boylen (blivande drottning Elizabeth I). Lite skoj, att detta var intressant skvaller även i slutet på 1600-talet i Frankrike.
Romanen då? En passionshistoria. Min första reflektion gällde romanformen. Den som sägs skapad av engelska borgerliga journalister, som Defoe på 1700-talet, har här helt klart en fransk föregångare. Skillnaden är naturligtvis samhällsklassen. Franska historier rör sig vid hovet, bland aristokratins högsta. Historien är dessutom en tragedi, alltså saknas mänskliga svagheter att driva med.
Andra reflektionen gäller moralen. Fick lära mig att Goethes Den unge Werthers lidanden skulle vara den första historia där målet för kärleken blev det borgerliga äktenskapet och allt vad det innebar av ideal om livslång trohet. Något som man menade inte förekom i franska hovromaner, som rörde sig kring adelns galanta och pikanta vanor.
Ändå besitter Prinsessan de Clèves just en sådan äktenskaplig moral och motstår hovets kärlekslekar. Bilden man får visar upp dubbelmoralen som det 'normala', både vad gäller kärlek och trohet inom och utom äktenskapet, liksom mellan könen, hur män och kvinnor ska bete sig. Prinsessan målas upp som ett undantag. Man kan alltså här möta en föregångare för en ny sorts känslomässighet.
Äktenskap handlade inte i första hand om kärlek, utan om vilka familjer som borde giftas ihop. Prinsessan får en redlig make, av högsta tänkbar samhällsställning, men känner inte någon passion. Den får maken stå för på egen hand. En ömsesidig passion uppstår dock när prinsessan möter hovets mest omsvärmade 'Casanova', hertigen de Nemours. Känslor hon uppfostrats att inte känna till. Och hon ger inte heller efter för sina känslor.
Vad säger man om detta idag? Diskussionerna går höga. Tydligen har Frankrikes president Sarkozy stönat över romanen som tradig, och menat att franska skolor är omoderna som tvingar så många ungdomar att läsa den. Vilket dock lett till våldsamma protester, och ett nytt uppsving för denna gamla roman och alltså nu även en svensk pocket-utgåva!
Visst kan det först kännas lite mossigt att prinssan hårdnackat vägrar att gå in på en relation, trots att de älskar varandra, ömsesidigt - inte ens efter att hon blivit änka! Men mot slutet visar hon att hennes bevekelsegrunder är mer förståndiga än mossiga. Hon är helt enkelt rädd om sin inre sårbarhet.
Hon är väl medveten om all dubelmoral och att känslorna, passionen, inte handlar om grundmurad kärlek som övervinner alla hinder - och så lever alla lyckliga därefter. Snarare är det en förälskelse som eldas på av motståndet. Hennes man var unik som var så trogen. Misstanken är att även hans kärlek blev långlivad tack vare att han inte lyckades väcka hennes eld. Kampen att vinna henne pågick. I grund och botten handlar det alltså om manlig fåfänga, och tävlan att vinna det han åstundar sig. Hertigen talar faktiskt aldrig om hennes lycka. Säger bara att Hon är hopplös som förnekar Hans lycka, förnekar HONOM att få henne. Hertigen beter sig faktiskt som en stalker hela historien igenom. Smyger omkring i buskarna mot hennes vilja.
Han som bedårat henne med sitt charmanta yttre - Vad kan hon kräva mer? Tja, en stalker är ju alltid obehaglig i sig. Ingen vill bli bevakad. Dessutom tror inte Prinsessan att hertigen skulle vara henne trogen om han väl erövrat henne. Och eftersom hon vet att när hon väl älskar, är hennes kärlek så stark, att den bara skulle leda till alltför stort lidande ifall hans eld då slocknar och vänder sin håg åt annat håll.
Överreagerar hon? Antagligen inte. Inte på den tiden. Män förväntades förföra damer, medan kvinnor, även änkor skulle undvika att kompromettera sig. Hon väljer sinnesfriden. För kvinnor fanns ingen sexuell frihet - inte utan komplikationer. Idag finns preventivmedel som kanske förenklar, men även idag kan det vara behagligt för sinnesfriden att undvika män som har förförandet som sitt största intresse.
Jag vill gärna söka en psykologisk förklaring. Kärlek uppstår först sedan passionen mognat. Förälskelse handlar om Egot som vill spegla sig och bli smickrad. Prinsessan avstår från detta egoistiska ego. Söker ett meditativt liv. Jag har svårt att tro att det inte skulle tillfredsställa henne mer än en kärlekshistoria. Det olyckliga är ju att hon inte kunde känna passion för sin make. Det bästa hade väl varit ett tredje alternativ. En mogen man hon kunde fästa sig vid mer än sin man, men utan misstron hon känner för hertigen.
Psykologiskt dras hon till förföraren. CG Jung skulle säkert ha sagt att hon sökte sin egen inre skugga, den förträngde animus, som kvinnor inte fick spela ut på 1600-talet. Antagligen var konflikten olösligt. Men djupt inom sig önskade hon sig säkert den kvinliga frihet vi trots allt uppnått idag.
2010-09-29
Kappan - Nikolaj Gogol (1842)
Höll på att glömma att jag läste ännu en av Gogols långnoveller för några veckor sedan. Jag började med viss tvekan, trots att Näsan var ett gott exempel på intressant fabulerande. Men Kappan handlar om en stackars mobbad fattiglapp som måste svälta och försaka för att ha råd med en ny kappa. Och det efter ett helt arbetsliv (han är i 50-årsåldern).
Och visst blir historien just så bedrövande som jag först befarat. Han möter bara hån och måste försaka ... men så äntligen efter lång tid får han ihop tillräckligt med pengar för att skaffa sig en värmande rock. Men naturligtvis blir han bestulen på den redan första kvällen. Och inte får han hjälp av polisen. Hierarkier och mutor är vad allt byggde på. Så deprimerande!
Rocklös blir han genast nerkyld och dör tre dagar senare. Men då har det gått så långt att jag drar en suck av lättnad - tanken på att han kommer till ro och slipper gå och frysa. Men så lätt gick det inte heller. Han började spöka. Och den 'betydande person' som han vädjat om hjälp, men som avvisast honom, får både på egen hand dåligt samvete när medkänslan äntligen sätter in - om än för sent! - och blir dessutom av med sin egen kappa när spöket rycker den av honom.
Jag har ett par favoritmeningar:
"... att vår betydande person strax sedan den obarmhärtigt uppläxade Akakij Akakijevitsch gått sin väg, kände någonting liknande medlidande inom sig. Det var ingalunda främmande för honom, hans hjärta var tillgängligt för många goda känslor, ehuru hans rang hindrade honom att lägga dem i dagen."
Härlig ironi, eller hur! För att inte tala om det här:
"Men den betydande personen, fullt nöjd med sitt ömma familejliv, fann det i alla fall på sin plats att ha en väninna i andra ändan av staden. Väninnan var varken vackrare eller yngre än hans hustru, men dylika gåtor förekomma här i världen."
Just ja! Världen är full av gåtor!
Och visst blir historien just så bedrövande som jag först befarat. Han möter bara hån och måste försaka ... men så äntligen efter lång tid får han ihop tillräckligt med pengar för att skaffa sig en värmande rock. Men naturligtvis blir han bestulen på den redan första kvällen. Och inte får han hjälp av polisen. Hierarkier och mutor är vad allt byggde på. Så deprimerande!
Rocklös blir han genast nerkyld och dör tre dagar senare. Men då har det gått så långt att jag drar en suck av lättnad - tanken på att han kommer till ro och slipper gå och frysa. Men så lätt gick det inte heller. Han började spöka. Och den 'betydande person' som han vädjat om hjälp, men som avvisast honom, får både på egen hand dåligt samvete när medkänslan äntligen sätter in - om än för sent! - och blir dessutom av med sin egen kappa när spöket rycker den av honom.
Jag har ett par favoritmeningar:
"... att vår betydande person strax sedan den obarmhärtigt uppläxade Akakij Akakijevitsch gått sin väg, kände någonting liknande medlidande inom sig. Det var ingalunda främmande för honom, hans hjärta var tillgängligt för många goda känslor, ehuru hans rang hindrade honom att lägga dem i dagen."
Härlig ironi, eller hur! För att inte tala om det här:
"Men den betydande personen, fullt nöjd med sitt ömma familejliv, fann det i alla fall på sin plats att ha en väninna i andra ändan av staden. Väninnan var varken vackrare eller yngre än hans hustru, men dylika gåtor förekomma här i världen."
Just ja! Världen är full av gåtor!
2010-09-28
Mörker och blåbärsris - Kerstin Ekman (1972)
Efter Eyvind Johnsons Stad i mörker, kom jag att tänka på Kerstin Ekmans Mörker och blåbärsris (1972). Tänkte att det kunde finnas trådar däremellan. Och rent ytligt gör det väl det. Det norrländska mörkret. Alkoholen som människorna tar till när livet känns tunt.
Men där finns också en motsats. Evind Johnsons stad vid randen av den norrländska skogen, var ett utslag av tillväxt, landet byggdes upp och utvidgades då för snart 100 år sedan. Medan Kerstin Ekman beskriver den lilla byn, avfolkningsbygden i en tid då skogen avverkas utan hänsyn till ekologin.
Jag känner genast att min B-uppsats på litteraturkursen måste handla om Kerstin Ekman och skogen, alla hennes djur-metaforer, där djuren får visas upp och klargöra den lilla människans situation. Det är en rik text, trots att det är en relativt tunn bok. Fascinerande på så många sätt. Jag letar artiklar och litterära undersökningar kring hennes böcker. Romanerna är så mycket mer än den socialrealistiska ytan. Hennes språk visar upp så tydliga bilder, landskap, som målningar, som hon bjuder in läsaren i. Men ju mer jag läser, desto fler lager på lager av möjliga betydelser finner jag. Som alltid hos Kerstin Ekman.
Kerstin Ekman är så uppenbart beläst, väver samman enormt material från olika håll. Min uppsats gapar bara över en liten liten bit ....
Att jag väljer just Mörker och blåbärsris beror på att jag tycker att den nämns för sällan. Den hamnar mitt emellan de inledande deckarromanerna och den berömda Valmsta-serien, de fyra böckerna om Kvinnorna och Staden (som inte längre får kallas Katrinehomsserien). Men boken har spår av allt hon står för. Först tänkte jag att hon tagit upp Elin Wägners Ekokritiska-tema, som ingen lyssnade på under 1930-talet. Någon har även jämfört med Sara Lidmans Järnbaneepos. Men Kerstin Ekman har något alldeles eget, precis som Sara. (Och Kerstin Ekmans serie inleddes före Sara Lidmans.)
Skogen har alltid varit Kerstin Ekmans alldeles egna område på ett alldeles utpräglat eget sätt. Vilket inte minst hennes essäsamling Herrarna i skogen (2007) visar. Och jag hittar spår av det redan i Mörker och blåbärsris. Det norrländska landskapet var dessutom betydelsefullt redan i Tre små mästare (1961).
Trådarna löper runt, hur än varierade hennes böcker är till ämne och stil, så finns det ändå en bärande ram av metoder och ämnen som återkommer. Vilket gör att jag gräver fram diverse äldre böcker och läser om. Denna vecka har jag även läst Pukehornet (1967) den sista 'deckaren' som snarast bör kallas psykologisk thriller. Men romanen är lika mycket en metaroman om författaren som skriver historien om mannen Päron, i lägenheten under henne. Hon fantiserar. Så vi får aldrig veta vad som försiggick, eller vad hon bara hittat på. Tja, det är ju trots allt bara en bok som är påhittad ändå. Men ändå, när man läser Ekman känns allt så verkligt, hur än mycket hon fabulerar. Just på grund av det noggrant utmejslade landskapet och alla detaljer. Och i Pukehornet berättar författaren själv om detta detaljsamlande. Oavsett om sant eller påhittat...?
Mitt absoluta favoritavsnitt gäller en liten 11-årig flicka som tar hand om sina duvor i ett av kvarterets uthus. Hon springer där sent på kvällarna och såväl Päron som författarinnan (eller snarast hennes egna tankar projicerade på Päron) menar att det är alltför farliga kvarter för henne att röra sig i själv på kvällar och nätter. Men hon har en osynlig låtsasbror, Tommy, som hon säger alltid är med henne.
"- Men Du kan inte tro på att han ska hjälpa dig när han inte finns! Det är bara barn som låtsas så, du är för stor för det, vuxna tror inte så.
- Joho, för Päron tror på tant Agda Wallin. Han tvättar hennes kläder och köper välling åt henne."
Ja, från barnen får vi höra sanningen! Eller snarare, barnet ger henne idén till intrigen. Och i intrigen har Pärons hyrestant ramlat och dött och han låtsas att hon finns där, i oron att bli anklagad för att ha dödat henne med flit. Och han gör det så pass att han själv till slut tror att hon lever och kan se och höra vad de säger och gör. Men bara ibland...
Ett kluvet medvetande. Vilket också finns i Mörker och blåbärsris. Där har Adana tre personligheter. Det är den knepigaste biten att analysera ...
Men där finns också en motsats. Evind Johnsons stad vid randen av den norrländska skogen, var ett utslag av tillväxt, landet byggdes upp och utvidgades då för snart 100 år sedan. Medan Kerstin Ekman beskriver den lilla byn, avfolkningsbygden i en tid då skogen avverkas utan hänsyn till ekologin.
Jag känner genast att min B-uppsats på litteraturkursen måste handla om Kerstin Ekman och skogen, alla hennes djur-metaforer, där djuren får visas upp och klargöra den lilla människans situation. Det är en rik text, trots att det är en relativt tunn bok. Fascinerande på så många sätt. Jag letar artiklar och litterära undersökningar kring hennes böcker. Romanerna är så mycket mer än den socialrealistiska ytan. Hennes språk visar upp så tydliga bilder, landskap, som målningar, som hon bjuder in läsaren i. Men ju mer jag läser, desto fler lager på lager av möjliga betydelser finner jag. Som alltid hos Kerstin Ekman.
Kerstin Ekman är så uppenbart beläst, väver samman enormt material från olika håll. Min uppsats gapar bara över en liten liten bit ....
Att jag väljer just Mörker och blåbärsris beror på att jag tycker att den nämns för sällan. Den hamnar mitt emellan de inledande deckarromanerna och den berömda Valmsta-serien, de fyra böckerna om Kvinnorna och Staden (som inte längre får kallas Katrinehomsserien). Men boken har spår av allt hon står för. Först tänkte jag att hon tagit upp Elin Wägners Ekokritiska-tema, som ingen lyssnade på under 1930-talet. Någon har även jämfört med Sara Lidmans Järnbaneepos. Men Kerstin Ekman har något alldeles eget, precis som Sara. (Och Kerstin Ekmans serie inleddes före Sara Lidmans.)
Skogen har alltid varit Kerstin Ekmans alldeles egna område på ett alldeles utpräglat eget sätt. Vilket inte minst hennes essäsamling Herrarna i skogen (2007) visar. Och jag hittar spår av det redan i Mörker och blåbärsris. Det norrländska landskapet var dessutom betydelsefullt redan i Tre små mästare (1961).
Trådarna löper runt, hur än varierade hennes böcker är till ämne och stil, så finns det ändå en bärande ram av metoder och ämnen som återkommer. Vilket gör att jag gräver fram diverse äldre böcker och läser om. Denna vecka har jag även läst Pukehornet (1967) den sista 'deckaren' som snarast bör kallas psykologisk thriller. Men romanen är lika mycket en metaroman om författaren som skriver historien om mannen Päron, i lägenheten under henne. Hon fantiserar. Så vi får aldrig veta vad som försiggick, eller vad hon bara hittat på. Tja, det är ju trots allt bara en bok som är påhittad ändå. Men ändå, när man läser Ekman känns allt så verkligt, hur än mycket hon fabulerar. Just på grund av det noggrant utmejslade landskapet och alla detaljer. Och i Pukehornet berättar författaren själv om detta detaljsamlande. Oavsett om sant eller påhittat...?
Mitt absoluta favoritavsnitt gäller en liten 11-årig flicka som tar hand om sina duvor i ett av kvarterets uthus. Hon springer där sent på kvällarna och såväl Päron som författarinnan (eller snarast hennes egna tankar projicerade på Päron) menar att det är alltför farliga kvarter för henne att röra sig i själv på kvällar och nätter. Men hon har en osynlig låtsasbror, Tommy, som hon säger alltid är med henne.
"- Men Du kan inte tro på att han ska hjälpa dig när han inte finns! Det är bara barn som låtsas så, du är för stor för det, vuxna tror inte så.
- Joho, för Päron tror på tant Agda Wallin. Han tvättar hennes kläder och köper välling åt henne."
Ja, från barnen får vi höra sanningen! Eller snarare, barnet ger henne idén till intrigen. Och i intrigen har Pärons hyrestant ramlat och dött och han låtsas att hon finns där, i oron att bli anklagad för att ha dödat henne med flit. Och han gör det så pass att han själv till slut tror att hon lever och kan se och höra vad de säger och gör. Men bara ibland...
Ett kluvet medvetande. Vilket också finns i Mörker och blåbärsris. Där har Adana tre personligheter. Det är den knepigaste biten att analysera ...
Robinson Crusoe - Daniel Defoe (1719)
I sommar har jag ägnat mycket tid till att ta mig igenom hela Robinson Crusoe. Den första borgerliga 'romanen'. Defoe, den ekonomiske, borgerlige journalisten, som följde sin tids puritanska moral och därför absolut inte ville låtsas om att det var fiktion, fabulerande.
Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.
Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.
Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.
Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.
Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.
Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.
Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.
Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.
Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.
Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.
Nöjesläsning, bl a Eyvind Johnsons Stad i mörker (1927)
Med så mycket grubblande teoretisk läsning, måste jag bryta av med något mer lättviktigt. Som vanligt oftast på bussen. Så sista veckan innan det hettade till blev det ännu en Stephanie Plum, Three to get Deadly (1997). Lula har kommit med i gänget, med sin betydligt tuffare och vildare stil.
Och en ungdomsbok, Den Utvalde, av Lois Lowry (1993). Lättläst, men tänkvärd. I ett framtids-landskap som först verkar som en positiv utopi - men för bra för att vara sann - det kryper in ett obehag i mig för att allt verkar onormalt harmoniskt. Och visst är det det. Alla känslor är bort-rationaliserade. Än värre blir det när man inser att även färgerna försvunnit. De kan inte se färg och har aldrig hört musik! Fruktansvärt. Med andra ord - en Dystopi.
Dessutom hade jag på antikvariat fått tag på Eyvind Johnsons ungdomsverk Stad i mörker (1927). En norrlandsstad, i februarikylan, ett nytt samhälle, där nya grupper börjar få politiskt inflytande. Men med obehagliga känslor av att omtanken ändå inte är vad den borde vara. En kvinna, en av de nya grupperna med rösträtt, dör av lunginflammation efter nedkylning. Man anar att det inte blev så mycket av med den första entusiasmen efter den utvidgade rösträtten. Jag har först svårt att få grepp om romanen, där den rör sig fram som en sorts kollektivroman kring staden. Märker dock till slut att den är byggd kring en sorts cirkelkomposition. Början och slut möts. Allt ändras, ändå är allt detsamma. Liv och Död. Är väl egentligen en sån roman som man skall läsa om omedelbart för att känna av cirkeln än tydligare.
Och en ungdomsbok, Den Utvalde, av Lois Lowry (1993). Lättläst, men tänkvärd. I ett framtids-landskap som först verkar som en positiv utopi - men för bra för att vara sann - det kryper in ett obehag i mig för att allt verkar onormalt harmoniskt. Och visst är det det. Alla känslor är bort-rationaliserade. Än värre blir det när man inser att även färgerna försvunnit. De kan inte se färg och har aldrig hört musik! Fruktansvärt. Med andra ord - en Dystopi.
Dessutom hade jag på antikvariat fått tag på Eyvind Johnsons ungdomsverk Stad i mörker (1927). En norrlandsstad, i februarikylan, ett nytt samhälle, där nya grupper börjar få politiskt inflytande. Men med obehagliga känslor av att omtanken ändå inte är vad den borde vara. En kvinna, en av de nya grupperna med rösträtt, dör av lunginflammation efter nedkylning. Man anar att det inte blev så mycket av med den första entusiasmen efter den utvidgade rösträtten. Jag har först svårt att få grepp om romanen, där den rör sig fram som en sorts kollektivroman kring staden. Märker dock till slut att den är byggd kring en sorts cirkelkomposition. Början och slut möts. Allt ändras, ändå är allt detsamma. Liv och Död. Är väl egentligen en sån roman som man skall läsa om omedelbart för att känna av cirkeln än tydligare.
Litteraturvetenskap
Sex veckor har sprungit iväg ... Jag har läst och läst. Höstterminen har börjat med främst tre allmänna introduktioner till Litteraturvetenskap - en amerikansk, en norsk och en svensk antologi. Den svenska var svårast att få grepp om, eftersom olika personer introducerade sin egen bit, men när bitarna väl börjat falla på plats, verkar det trots allt inte vara så stor variation i vad litteraturvetare tycker och tänker.
Basen är och förblir textstudium, närläsning. Hur än många olika teorier man vill ta in, så berikar det litteraturvetenskapen - tvärvetenskaplighet är berikande. Men för att bli litteraturvetenskap, och inget annat, så måste man sätta texten i centrum. Texten som litteratur.
Detta var en snabb förenkling av ett oerhört vittfamnande ämne. :D
Basen är och förblir textstudium, närläsning. Hur än många olika teorier man vill ta in, så berikar det litteraturvetenskapen - tvärvetenskaplighet är berikande. Men för att bli litteraturvetenskap, och inget annat, så måste man sätta texten i centrum. Texten som litteratur.
Detta var en snabb förenkling av ett oerhört vittfamnande ämne. :D
2010-08-16
Prästkappan - Sven Delblanc (1963)
Har just läst en roman med ett fabulerande i högform, Sven Delblancs Prästkappan : en heroisk berättelse från 1963. Berättelsen tilldrar sig i Preussen åren 1784-85 med en mycket levande 1700-talskänsla, en pikareskroman åt Voltaires håll, oerhört grotesk i sina detaljer, vilket får mig att associera till Swifts Gulliver. Delblancs doktorsavhandling rörde 1700-talet och det är uppenbart i den tidskänsla han arbetar fram sida upp och sida ner. Och jag menar då kulturell, litterär tidskänsla, mer än 'historisk sanning'.
Groteskerier och våld. En episod mot slutet som talar om ett barnamord väcker insikten om närheten till andra världskrigets utrotningsläger. Då är det inte längre läge att skratta åt eländet. Det är inte heller 1700-talet som är huvudsaken. En uråldrig Fredrik den Store, Preussens kejsare, förklarar cyniskt att människor alltid är beredda att skratta åt äldre tiden, och menar att 'dom' är groteskt våldsbenägna, men alls inte beredda att se detsamma i sin egen tid. En tydlig vink åt 1900-talet, samtiden.
Ett tema är maktens inverkan på människor. Hur de flyr undan överheten. Och i allt det här är kvinnor endast sidofigurer, sexuella offer - återigen - oavsett samhällsklass har kvinnorna inte någon makt att råda över sig själva. Men som alltid - makt korrumperar. Prästkappan, som sett ner på överheten - samtidigt som han suktat efter att få bli 'en stor man' - visar sig i slutänden, på klassiskt deus-ex-machina-sätt vara av högre börd än han kunnat gissa, av kunglig ätt, men i hemligt gifte, varför han utplacerats i en skräddarfamilj, som fadern ägnat 30 år åt att återfinna. Sonen är nämligen ensam arvinge.
Den okända höga börden kan tyckas vara ett konventionellt knep, men används här för att visa hur makt korrumperar. Den frihetsälskande ungdomsrevoltören har inte minsta problem att inta sin tidigare 'avskyvärde tyranniske' faders position. När man befinner sig på toppen är den rollen inte längre lika avskyvärd, kan det synas. Vilket också naturligtvis är menat som en känga åt 1900-talets revolutionärer ... som gärna parkerade sig på maktens översta trappsteg.
Groteskerier och våld. En episod mot slutet som talar om ett barnamord väcker insikten om närheten till andra världskrigets utrotningsläger. Då är det inte längre läge att skratta åt eländet. Det är inte heller 1700-talet som är huvudsaken. En uråldrig Fredrik den Store, Preussens kejsare, förklarar cyniskt att människor alltid är beredda att skratta åt äldre tiden, och menar att 'dom' är groteskt våldsbenägna, men alls inte beredda att se detsamma i sin egen tid. En tydlig vink åt 1900-talet, samtiden.
Ett tema är maktens inverkan på människor. Hur de flyr undan överheten. Och i allt det här är kvinnor endast sidofigurer, sexuella offer - återigen - oavsett samhällsklass har kvinnorna inte någon makt att råda över sig själva. Men som alltid - makt korrumperar. Prästkappan, som sett ner på överheten - samtidigt som han suktat efter att få bli 'en stor man' - visar sig i slutänden, på klassiskt deus-ex-machina-sätt vara av högre börd än han kunnat gissa, av kunglig ätt, men i hemligt gifte, varför han utplacerats i en skräddarfamilj, som fadern ägnat 30 år åt att återfinna. Sonen är nämligen ensam arvinge.
Den okända höga börden kan tyckas vara ett konventionellt knep, men används här för att visa hur makt korrumperar. Den frihetsälskande ungdomsrevoltören har inte minsta problem att inta sin tidigare 'avskyvärde tyranniske' faders position. När man befinner sig på toppen är den rollen inte längre lika avskyvärd, kan det synas. Vilket också naturligtvis är menat som en känga åt 1900-talets revolutionärer ... som gärna parkerade sig på maktens översta trappsteg.
Janet Evanovich
Jag har nyss läst om den andra Stephanie Plum deckaren - på engelska Two for the Dough (1996). Språket är vansinnigt roligt. Just för att det gör de olika karaktärerna så levande. Jag tänker också att all den här rappa dialogen som de bästa deckarna har - det måste vara en påverkan från TV och film. Vad man kallar intermedialitet. Något vi ska läsa en hel delkurs om nästa år inom litteraturvetenskap. Det är spännande.
Något annat som blir tydligt när jag läser Evanovich, den värld hon bygger upp kring Stephanie Plum i Trenton, 'the burg', är könsrollerna, kriget mellan könen. Det är männens värld och kvinnorna är hela tiden 'slagpåsar', men de ger sig inte. Tre generationer starka kvinnor. Inte bara i familjen Plum, utan i hela Trenton. Kvinnorna är som slagbollar på en fjäder. De far tillbaka upp lika fort som de slås ner. De ger sig inte. Den nya kvinnokraften - i den hårda 'verkligheten'. Och alla män verkar inte fatta att gamla våldsmetoder inte fungerar längre.
Mannsbilden är naturligtvis stereotyp. Brottslingarna är psykotiska våldsverkare och oftast sexuellt slemmiga typer. De få killar som dyker upp på den rätta sidan om lagen är naturligtvis 'tuffa killar'. Undantag hittills är väl främst Stephanies far som mest suckar uppgivet över sin extrema svärmor. I övrigt deltar han knappt i det sociala livet.
Självklart finns det skillnader mellan kvinnogenerationerna. Mest konservativ är Stephanies mor, som inte gillar dotterns 'okvinnliga' kängor. Medan mormodern blir som ung på nytt och köper samma kläder som dotterdottern, skaffar sig ett olagligt vapen och hänger på i jakten på brottslingar.
Allt det här tycks ge Evanovich en oräknelig mängd möjligheter till humor. Jag älskar det.
Något annat som blir tydligt när jag läser Evanovich, den värld hon bygger upp kring Stephanie Plum i Trenton, 'the burg', är könsrollerna, kriget mellan könen. Det är männens värld och kvinnorna är hela tiden 'slagpåsar', men de ger sig inte. Tre generationer starka kvinnor. Inte bara i familjen Plum, utan i hela Trenton. Kvinnorna är som slagbollar på en fjäder. De far tillbaka upp lika fort som de slås ner. De ger sig inte. Den nya kvinnokraften - i den hårda 'verkligheten'. Och alla män verkar inte fatta att gamla våldsmetoder inte fungerar längre.
Mannsbilden är naturligtvis stereotyp. Brottslingarna är psykotiska våldsverkare och oftast sexuellt slemmiga typer. De få killar som dyker upp på den rätta sidan om lagen är naturligtvis 'tuffa killar'. Undantag hittills är väl främst Stephanies far som mest suckar uppgivet över sin extrema svärmor. I övrigt deltar han knappt i det sociala livet.
Självklart finns det skillnader mellan kvinnogenerationerna. Mest konservativ är Stephanies mor, som inte gillar dotterns 'okvinnliga' kängor. Medan mormodern blir som ung på nytt och köper samma kläder som dotterdottern, skaffar sig ett olagligt vapen och hänger på i jakten på brottslingar.
Allt det här tycks ge Evanovich en oräknelig mängd möjligheter till humor. Jag älskar det.
2010-08-05
Doxa i Litteraturvetenskap
Under årets semester har jag läst Hanne-Lore Anderssons doktorsavhandling från 2008, Doxa och Debatt : litteraturvetenskap runt sekelskiftet 2000. Mycket intressant för mig, som ständigt funderar över vad det är för ett ämne jag gett mig in på - att läsa litteraturvetenskap. Det kanske låter underligt?
Att det finns en doktorsavhandling i ämnet visar i alla fall att jag inte är ensam om att inte se ämnets innehåll som något självklart. I dagens naturvetenskapligt och tekniskt inriktade samhälle blir ju detta rent humanistiska, mer ogripbart. Samtidigt som vi fyller alltmer av vår tid med 'fiktion' oavsett om det är på papper eller inför bioduken, TV-skärmen eller låttexter. Människan kan inte leva utan fantasier i någon form.
Litteraturvetenskap känns för mig som något av det mest tvärvetenskapliga som finns. Litteratur är en konstart, men det akademiska ämnet sysslar inte bara med det kreativa. Det skulle i så fall vara skrivarkurser. En gång i tiden främst 1800-talet och första halvan av 1900-talet hette ämnet Litteraturhistoria, och sysslade då främst med historisk utveckling, inklusive mentalitets-historia. Vilket jag tycker låter mycket intressant. Idéhistoria, psykologi, sociologi, samhällsutveckling hör också till gränsområden.
Doxa som centralt begrepp handlar om vad den akademiska eliten tar som självklart. Och det som anses mest självklart, anses inte ens behöva uttalas. Ofta kan många avvägningar vid forskning, undervisning eller bedömning av doktorsavhandlingar kanske till och med ske omedvetet.
Problemet blir då att vägen fram till att inordnas i detta 'självklara' kan vara ganska hård för alla nybörjare. Om man inte genast 'förstår' eller accepterar den 'rätta vägens' konsensus, ja då lär man inte ha någon framtid inom detta akademiska fält, respektive att nya metoder för forskning, nya intressanta frågeställningar, tar sig fram mycket mycket långsamt. Ämnet har inte alls moderniserats så mycket som påstås, trots all uppmärksamhet som olika nya teorier fick i slutet av 1900-talet. Litteraturstudiet lär i stället fortfarande vara relativt konservativt.
Horace Engdahl fick stå som exempel för ett modernt tänkande, att hans doktorsavhandling var mycket lärd och kreativ, men avvek från vedertaget sätt att utforma en 'objektiv' avhandling, gjorde att han sedan inte fick någon forskartjänst inom universitetet. I stället fångades han upp av Svenska Akademien. Engdahl står alltså för förnyelse, men den akademiska världen var inte mogen den 'subjektiviteten'.
Så vad är det centrala? Textanalys. Trots att vår mer moderna kurslitteratur försöker påpeka att textanalys bara är en arbetsmetod och alls inte vad forskning och uppsatser går ut på, utan något som bara förbereder en tolkning av något slag, utifrån den teori forskaren önskar arbeta.
Ändå är det textanalysen som litteraturforskaren ser som sitt unika område i jämförelse med andra akademiska ämnesgrupper. Litteraturforskarens specialistområde. I mina öron låter det logiskt. Tydligen skiljer inte heller alla på begreppen analys och tolkning, så som man försöker tydliggöra i kursböckerna vi läste på min kurs föregående läsår.
Slutsatsen blev i alla fall att analysen är litteraturforskarens arbetsredskap men att den i allmänhet kombineras med någon typ av teori. En av de 'nya' teorier som faktiskt blivit 'doxa' är genusteorin, den som vill lyfta fram kvinnliga författare resp. skillnader mellan hur kvinnliga och manliga författares texter bemötts, utformats, lästs, förmedlats, glömts bort osv. Men detta nya bör man komma fram till via textanalys för att få goda vitsord.
Hanne-Lore Anderssons avhandling är fördömligt klar, tydlig och lättläst. Inte alls så där torr som viss vetenskaplig text, som kan få mig att jäspa. Jag hänger med på allt hon skriver och jag känner mig genast styrkt - jag börjar fatta vad jag gett mig in på...
Ända tills jag kommer till sista sidan. Andersson menar att inget kan förändras utan att vi först synliggör det underliggande systemet, det 'självklara'. Alltså har hennes mål varit att synliggöra. Så långt är allt klart. Å andra sidan har hon inte visat fram några åsikter om hur hon tycker att förändringen skall gå till. Den är öppen för oss alla att själva bestämma...
Men då är jag åter lika osäker igen. Vad skulle jag vilja forska i? Jag menar hur? Jag gillar ju närläsning, dvs textanalys. Å andra sidan inser jag också att det inte räcker. Huvudsaken är att man ställer intresssanta frågor. Forskning som inte försöker ta reda på svaren till intressanta frågor är meningslös. Så vilka frågor är intressanta? Ja det lär vi väl alla tycka olika om.
***
Efter att ha påbörjat inlägget enligt ovan - igårkväll - beslöt jag leta fram en recension till avhandlingen för att se hur den mottogs (och om jag fattat saken rätt). Det var just recensioner av avhandlingar som utgjorde huvuddelen av materialet till Anderssons avhandling. Jag hittade en i Tfl 2009:1.
Recensenten, Anders Öhman, var själv med om att inleda den debatt hösten 2000 kring ämnet Litteraturvetenskap, som blev utgångpunkt för Anderssons ämnesval och frågeställning. Öhman inleder med att poängtera hur djärv Andersson är med tanke på att hela avhandlingen bygger på uttalanden från idag aktiva forskare och recensenter. Öhman erkänner att han förste läste avhandlingen som en 'nyckelroman' och först av allt letade fram sig själv i personregistret för att se vad som sades om honom själv och därpå om kollegorna.
Jag kan inte annat än skratta åt den uppriktigheten. Men jag tycker nog att det säger mer om recensenten än om avhandlingen som i sin inledning är medveten om faran och försöker göra avbön eftersom syftet alls inte är att utpeka och kritisera, utan bara att tydliggöra.
Avhandlingen kan sägas vara indelad i två huvuddelar, en som behandlar Litteraturen och den andra Vetenskapen, de två delar som Ämnet byggs upp av. Den som kritiserar ämnet är oftast ute efter en breddning av materialet, bort från de kanoniserade författarskapen. Just den frågan ingick också som delmoment i den första fristående litteraturkurs jag läste, ägnad nobelpristagaren Le Clézio och parallellt vad Litteraturkanon är. Där läste vi olika ståndpunkter vad gäller vilken litteratur som bör ingå i litteraturstudiet. Hur avgörs vad som är värt att kanoniseras? Eller är all litteratur värd att studeras? Oavsett 'litterära kvaliteter'?
Genusteorin och feministiska litteraturstudier har lyckats och lyfter idag fram det ena bortglömda kvinnliga författarskapet efter det andra och menar att 'glömskan' alls inte beror på några brister i det 'litterära', på sin höjd har kvinnliga författare haft en annan typ av strategier för att nå ut - eller tvärtom, att manliga författare valt smala områden, som poesi, med syfte att kliva upp på parnassen, hellre än att nå ut till en stor publik med ett 'budskap'.
1990-talets amerikanska debatt kring kanon ville lyfta fram 'världslitteratur', dvs bredda basen till även minoriteters litteratur och icke-västerländsk litteratur. Den fortsättningskurs i Litteraturvetenskap som jag ska gå i höst har som delkurs just en sådan översikt över icke-västerländsk litteratur. Alltså har även den kritiken satt sitt avtryck.
Hanne-Lore Andersson fann i alla fall att forskningen centrerar sig kring inhemsk prosa av manliga kanoniserade författare med estetiska kvaliteter. Detta var doxa och behövde inte rättfärdigas utan mottogs med tyst acceptans. Däremot, om avsteg gjordes, var det vanligen som en kontrasts till det kanoniserade, och accepterades genom att man förklarade 'varför' en viss text medtogs, textvalet måste rättfärdigas.
Andersson fann att forskningen riktade in sig på 'luckor', dvs att avhandlingarna behandlade erkända kanoniserade författare, men de verk som tidigare förbisetts. Man ökar alltså på mängden kunskap om redan erkända författarskap, rör sig inte ut mot okända områden.
Öhman känner sig tveksam inför resonemanget kring 'luckor'. Menar att 'tidspressen' gör att recensenter 'tillgriper språkliga konventioner'. Låter inte det lite som en undanflykt? Å andra sidan får resonemanget mig att tänka på Elin Wägner, som jag studerade på en fristående kurs i höstas. Det som slog mig då var hur lätt en författare hamnar i ett visst litteraturhistoriskt fack - oförskyllt - och fastnar där. Inte minst Elin Wägner.
Det är inne med Elin Wägner idag. Inte bara för att hon var en feministisk förkämpe för kvinnors rösträtt och likaberättigande i samhället, liksom i sin kamp för freden under de två världskrigens era. Extra aktuellt idag är - miljötänket - där hon låg långt före sin tid. Elin Wägner är viktig nog att inte ramla ur litteraturhistoriska verk. Men även i den allra senast utkomna hamnar hon i en liten grupp nästan för sig själv. Gruppen för aktivister. Hon fick aldrig studera vid universitetet som hon ville, vilket hon kände som en black om foten. Hon försörjde sig som journalist. Alltså var hon inte riktigt rumsren - litterärt. Hon lyfts fram för sina idéers skull. Och framsynta miljötänk.
Men så är det ju hennes 'smålandsromaner'. Hur ska man tolka dem? Feminismen glömmer bort dem. De trycks sällan om, utan förvisas till bibliotekens magasin. Som en sorts misstanke om låglitterär melodramatisk landsbygdsromantik som man helst inte bör röra om i.
Närläsning kan dock avslöja att Wägners feminism och problematisering av moderniteten inte är mindre närvarande i smålandsromanerna, kampen för kvinnors livsrum är lika stark där. Men hon sökte olika vägar att uttrycka det. De litterära kvaliteterna och metaforiska teman är det gott om, för den som ids leta efter dem. Så i Wägners fall är det definitivt berättigat att ställa nya frågor, till de mindre studerade verken. Å andra sidan hör hon ju inte till de kanoniserade männen som ingick i doxa innan genusteorin klev in på scenen.
Åter till Öhman, det han är mest tveksam över är vad han kallar Anderssons "tvärsäkra påstående att alla litteraturvetare är överens om att litteratur saknar essens, men att de som är förespråkare för ett smalt litteraturbegrepp har en retorik som om en sådan skulle existera."
Öhman menar att frågan kring essens är ämnets 'kärnfråga' och menar att "man inte behöver vara essentialist för att hävda att litteratur och fiktion har andra egenskaper och kvaliteter än kommunikation och information i allmänhet. Hur historiskt och socialt föränderlig litteraturen än är skiljer den sig ändå från annan mänsklig verksamhet."
Jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med vad begreppet 'essentialist' innebär här. Men anser att den litteratur människan använder sin fantasi för att skapa är något alldeles särskilt - inte minst psykologiskt. Som Stephen King påpekade i sin bok Att Skriva så är skrivakten unik, den skapa en (framtida) andlig kontakt med läsaren. Fiktionen skapar känslor. Författaren ord får läsarens fantasi att skapa vidare på sitt eget sätt. Kommunikation. Visst är det fantastiskt?
Andra delen, Vetenskaplighet, har jag nämnt ovan. Att textanalys kombineras med någon typ av teori. Öhman pekar på Anderssons slutsats "att svensk litteraturforskning är mer material- än problemstyrd." Dvs att textvalet styr mer än forskarens frågeställningar. Vilket gör hur texter läses (textanalys), viktigare än vad man läser.
Nästa kritik från Öhmans sida gäller skillnaden textanalys (metod att kombinera med annan kontext) vs textanalytiskt perspektiv (inomtextligt inriktat; perspektiv = teori). Och menar att Andersson sedan inte använder sin egen definition konsekvent. Det är möjligt. Jag själv skillde nog inte särdeles på dem under läsningen, vare sig det beror på texten, eller på att Anderssons egentligen menade något annat än Öhman menar. Det vet jag inte utan att läsa om texten, och det har jag inte gjort.
Begreppsförvirringen menar Öhman leder till nästa invändning: att se Horace Engdahl som avvikande från litteraturvetenskapens doxa (förment objektiv avhandling) och tolkas mer som litteraturkritik (öppet subjektiv). Öhman ser Engdahl som utövare av ett typiskt textanalytiskt perspektiv.
- Uppenbart måste jag läsa Engdahl innan jag kan ta ställning. Jag uppfattar i alla fall Anderssons diskussion kring vetenskaplighet främst som ett poängterande att naturvetenskaplig objektivitet är en omöjlighet i humanistisk forskning. Då är det bättre att var öppet subjektiv. Vilket leder till en betydligt mer essäistiskt stil (i mitt tycke betydligt intressantare att läsa) än den torra, men falska, 'objektiviteten'.
Inte ens i naturvetenskap är objektivitet verklig objektivitet. Varje forskare är subjektiv i sitt ämnesval och styr oftast sitt forskningsresultat mot en förutfattad mening. Jag har sett många exempel på detta inte minst inom medicinvetenskapen. Människokroppen är så oerhört komplicerad, alltför många variabler spelar inte, att det är närmast omöjligt att leda bevis för en rad åkommor vi lider av. Då blir det forskarens 'övertygelse' som får diktera behandlingen, oavsett vad vi patienter upplever, vi som är experter på våra egna kroppar.
Tillbaka till Litteraturvetenskapen. Öhman menar att han uttrycket en rad allvarliga invändningar, men menar som slutomdöme att den ändå "är mycket tänkvärd och ger viktig inspiration till ämnets självreflektion." Och menar att nya doktorander bör läsa den för att öka medvetenheten om vikten om teoretiskt perspektiv.
Och avslutar med Anderssons hänvisning till Ingrid Elams kloka påpekande - som även jag uppsnappade som mycket viktigt - att det är frågorna som gör vetenskap av litteraturläsningen.
Frågorna måste formuleras skarpare och mer intelligent. Då behövs inte längre kanon för att legitimera forskningen.
Att det finns en doktorsavhandling i ämnet visar i alla fall att jag inte är ensam om att inte se ämnets innehåll som något självklart. I dagens naturvetenskapligt och tekniskt inriktade samhälle blir ju detta rent humanistiska, mer ogripbart. Samtidigt som vi fyller alltmer av vår tid med 'fiktion' oavsett om det är på papper eller inför bioduken, TV-skärmen eller låttexter. Människan kan inte leva utan fantasier i någon form.
Litteraturvetenskap känns för mig som något av det mest tvärvetenskapliga som finns. Litteratur är en konstart, men det akademiska ämnet sysslar inte bara med det kreativa. Det skulle i så fall vara skrivarkurser. En gång i tiden främst 1800-talet och första halvan av 1900-talet hette ämnet Litteraturhistoria, och sysslade då främst med historisk utveckling, inklusive mentalitets-historia. Vilket jag tycker låter mycket intressant. Idéhistoria, psykologi, sociologi, samhällsutveckling hör också till gränsområden.
Doxa som centralt begrepp handlar om vad den akademiska eliten tar som självklart. Och det som anses mest självklart, anses inte ens behöva uttalas. Ofta kan många avvägningar vid forskning, undervisning eller bedömning av doktorsavhandlingar kanske till och med ske omedvetet.
Problemet blir då att vägen fram till att inordnas i detta 'självklara' kan vara ganska hård för alla nybörjare. Om man inte genast 'förstår' eller accepterar den 'rätta vägens' konsensus, ja då lär man inte ha någon framtid inom detta akademiska fält, respektive att nya metoder för forskning, nya intressanta frågeställningar, tar sig fram mycket mycket långsamt. Ämnet har inte alls moderniserats så mycket som påstås, trots all uppmärksamhet som olika nya teorier fick i slutet av 1900-talet. Litteraturstudiet lär i stället fortfarande vara relativt konservativt.
Horace Engdahl fick stå som exempel för ett modernt tänkande, att hans doktorsavhandling var mycket lärd och kreativ, men avvek från vedertaget sätt att utforma en 'objektiv' avhandling, gjorde att han sedan inte fick någon forskartjänst inom universitetet. I stället fångades han upp av Svenska Akademien. Engdahl står alltså för förnyelse, men den akademiska världen var inte mogen den 'subjektiviteten'.
Så vad är det centrala? Textanalys. Trots att vår mer moderna kurslitteratur försöker påpeka att textanalys bara är en arbetsmetod och alls inte vad forskning och uppsatser går ut på, utan något som bara förbereder en tolkning av något slag, utifrån den teori forskaren önskar arbeta.
Ändå är det textanalysen som litteraturforskaren ser som sitt unika område i jämförelse med andra akademiska ämnesgrupper. Litteraturforskarens specialistområde. I mina öron låter det logiskt. Tydligen skiljer inte heller alla på begreppen analys och tolkning, så som man försöker tydliggöra i kursböckerna vi läste på min kurs föregående läsår.
Slutsatsen blev i alla fall att analysen är litteraturforskarens arbetsredskap men att den i allmänhet kombineras med någon typ av teori. En av de 'nya' teorier som faktiskt blivit 'doxa' är genusteorin, den som vill lyfta fram kvinnliga författare resp. skillnader mellan hur kvinnliga och manliga författares texter bemötts, utformats, lästs, förmedlats, glömts bort osv. Men detta nya bör man komma fram till via textanalys för att få goda vitsord.
Hanne-Lore Anderssons avhandling är fördömligt klar, tydlig och lättläst. Inte alls så där torr som viss vetenskaplig text, som kan få mig att jäspa. Jag hänger med på allt hon skriver och jag känner mig genast styrkt - jag börjar fatta vad jag gett mig in på...
Ända tills jag kommer till sista sidan. Andersson menar att inget kan förändras utan att vi först synliggör det underliggande systemet, det 'självklara'. Alltså har hennes mål varit att synliggöra. Så långt är allt klart. Å andra sidan har hon inte visat fram några åsikter om hur hon tycker att förändringen skall gå till. Den är öppen för oss alla att själva bestämma...
Men då är jag åter lika osäker igen. Vad skulle jag vilja forska i? Jag menar hur? Jag gillar ju närläsning, dvs textanalys. Å andra sidan inser jag också att det inte räcker. Huvudsaken är att man ställer intresssanta frågor. Forskning som inte försöker ta reda på svaren till intressanta frågor är meningslös. Så vilka frågor är intressanta? Ja det lär vi väl alla tycka olika om.
***
Efter att ha påbörjat inlägget enligt ovan - igårkväll - beslöt jag leta fram en recension till avhandlingen för att se hur den mottogs (och om jag fattat saken rätt). Det var just recensioner av avhandlingar som utgjorde huvuddelen av materialet till Anderssons avhandling. Jag hittade en i Tfl 2009:1.
Recensenten, Anders Öhman, var själv med om att inleda den debatt hösten 2000 kring ämnet Litteraturvetenskap, som blev utgångpunkt för Anderssons ämnesval och frågeställning. Öhman inleder med att poängtera hur djärv Andersson är med tanke på att hela avhandlingen bygger på uttalanden från idag aktiva forskare och recensenter. Öhman erkänner att han förste läste avhandlingen som en 'nyckelroman' och först av allt letade fram sig själv i personregistret för att se vad som sades om honom själv och därpå om kollegorna.
Jag kan inte annat än skratta åt den uppriktigheten. Men jag tycker nog att det säger mer om recensenten än om avhandlingen som i sin inledning är medveten om faran och försöker göra avbön eftersom syftet alls inte är att utpeka och kritisera, utan bara att tydliggöra.
Avhandlingen kan sägas vara indelad i två huvuddelar, en som behandlar Litteraturen och den andra Vetenskapen, de två delar som Ämnet byggs upp av. Den som kritiserar ämnet är oftast ute efter en breddning av materialet, bort från de kanoniserade författarskapen. Just den frågan ingick också som delmoment i den första fristående litteraturkurs jag läste, ägnad nobelpristagaren Le Clézio och parallellt vad Litteraturkanon är. Där läste vi olika ståndpunkter vad gäller vilken litteratur som bör ingå i litteraturstudiet. Hur avgörs vad som är värt att kanoniseras? Eller är all litteratur värd att studeras? Oavsett 'litterära kvaliteter'?
Genusteorin och feministiska litteraturstudier har lyckats och lyfter idag fram det ena bortglömda kvinnliga författarskapet efter det andra och menar att 'glömskan' alls inte beror på några brister i det 'litterära', på sin höjd har kvinnliga författare haft en annan typ av strategier för att nå ut - eller tvärtom, att manliga författare valt smala områden, som poesi, med syfte att kliva upp på parnassen, hellre än att nå ut till en stor publik med ett 'budskap'.
1990-talets amerikanska debatt kring kanon ville lyfta fram 'världslitteratur', dvs bredda basen till även minoriteters litteratur och icke-västerländsk litteratur. Den fortsättningskurs i Litteraturvetenskap som jag ska gå i höst har som delkurs just en sådan översikt över icke-västerländsk litteratur. Alltså har även den kritiken satt sitt avtryck.
Hanne-Lore Andersson fann i alla fall att forskningen centrerar sig kring inhemsk prosa av manliga kanoniserade författare med estetiska kvaliteter. Detta var doxa och behövde inte rättfärdigas utan mottogs med tyst acceptans. Däremot, om avsteg gjordes, var det vanligen som en kontrasts till det kanoniserade, och accepterades genom att man förklarade 'varför' en viss text medtogs, textvalet måste rättfärdigas.
Andersson fann att forskningen riktade in sig på 'luckor', dvs att avhandlingarna behandlade erkända kanoniserade författare, men de verk som tidigare förbisetts. Man ökar alltså på mängden kunskap om redan erkända författarskap, rör sig inte ut mot okända områden.
Öhman känner sig tveksam inför resonemanget kring 'luckor'. Menar att 'tidspressen' gör att recensenter 'tillgriper språkliga konventioner'. Låter inte det lite som en undanflykt? Å andra sidan får resonemanget mig att tänka på Elin Wägner, som jag studerade på en fristående kurs i höstas. Det som slog mig då var hur lätt en författare hamnar i ett visst litteraturhistoriskt fack - oförskyllt - och fastnar där. Inte minst Elin Wägner.
Det är inne med Elin Wägner idag. Inte bara för att hon var en feministisk förkämpe för kvinnors rösträtt och likaberättigande i samhället, liksom i sin kamp för freden under de två världskrigens era. Extra aktuellt idag är - miljötänket - där hon låg långt före sin tid. Elin Wägner är viktig nog att inte ramla ur litteraturhistoriska verk. Men även i den allra senast utkomna hamnar hon i en liten grupp nästan för sig själv. Gruppen för aktivister. Hon fick aldrig studera vid universitetet som hon ville, vilket hon kände som en black om foten. Hon försörjde sig som journalist. Alltså var hon inte riktigt rumsren - litterärt. Hon lyfts fram för sina idéers skull. Och framsynta miljötänk.
Men så är det ju hennes 'smålandsromaner'. Hur ska man tolka dem? Feminismen glömmer bort dem. De trycks sällan om, utan förvisas till bibliotekens magasin. Som en sorts misstanke om låglitterär melodramatisk landsbygdsromantik som man helst inte bör röra om i.
Närläsning kan dock avslöja att Wägners feminism och problematisering av moderniteten inte är mindre närvarande i smålandsromanerna, kampen för kvinnors livsrum är lika stark där. Men hon sökte olika vägar att uttrycka det. De litterära kvaliteterna och metaforiska teman är det gott om, för den som ids leta efter dem. Så i Wägners fall är det definitivt berättigat att ställa nya frågor, till de mindre studerade verken. Å andra sidan hör hon ju inte till de kanoniserade männen som ingick i doxa innan genusteorin klev in på scenen.
Åter till Öhman, det han är mest tveksam över är vad han kallar Anderssons "tvärsäkra påstående att alla litteraturvetare är överens om att litteratur saknar essens, men att de som är förespråkare för ett smalt litteraturbegrepp har en retorik som om en sådan skulle existera."
Öhman menar att frågan kring essens är ämnets 'kärnfråga' och menar att "man inte behöver vara essentialist för att hävda att litteratur och fiktion har andra egenskaper och kvaliteter än kommunikation och information i allmänhet. Hur historiskt och socialt föränderlig litteraturen än är skiljer den sig ändå från annan mänsklig verksamhet."
Jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med vad begreppet 'essentialist' innebär här. Men anser att den litteratur människan använder sin fantasi för att skapa är något alldeles särskilt - inte minst psykologiskt. Som Stephen King påpekade i sin bok Att Skriva så är skrivakten unik, den skapa en (framtida) andlig kontakt med läsaren. Fiktionen skapar känslor. Författaren ord får läsarens fantasi att skapa vidare på sitt eget sätt. Kommunikation. Visst är det fantastiskt?
Andra delen, Vetenskaplighet, har jag nämnt ovan. Att textanalys kombineras med någon typ av teori. Öhman pekar på Anderssons slutsats "att svensk litteraturforskning är mer material- än problemstyrd." Dvs att textvalet styr mer än forskarens frågeställningar. Vilket gör hur texter läses (textanalys), viktigare än vad man läser.
Nästa kritik från Öhmans sida gäller skillnaden textanalys (metod att kombinera med annan kontext) vs textanalytiskt perspektiv (inomtextligt inriktat; perspektiv = teori). Och menar att Andersson sedan inte använder sin egen definition konsekvent. Det är möjligt. Jag själv skillde nog inte särdeles på dem under läsningen, vare sig det beror på texten, eller på att Anderssons egentligen menade något annat än Öhman menar. Det vet jag inte utan att läsa om texten, och det har jag inte gjort.
Begreppsförvirringen menar Öhman leder till nästa invändning: att se Horace Engdahl som avvikande från litteraturvetenskapens doxa (förment objektiv avhandling) och tolkas mer som litteraturkritik (öppet subjektiv). Öhman ser Engdahl som utövare av ett typiskt textanalytiskt perspektiv.
- Uppenbart måste jag läsa Engdahl innan jag kan ta ställning. Jag uppfattar i alla fall Anderssons diskussion kring vetenskaplighet främst som ett poängterande att naturvetenskaplig objektivitet är en omöjlighet i humanistisk forskning. Då är det bättre att var öppet subjektiv. Vilket leder till en betydligt mer essäistiskt stil (i mitt tycke betydligt intressantare att läsa) än den torra, men falska, 'objektiviteten'.
Inte ens i naturvetenskap är objektivitet verklig objektivitet. Varje forskare är subjektiv i sitt ämnesval och styr oftast sitt forskningsresultat mot en förutfattad mening. Jag har sett många exempel på detta inte minst inom medicinvetenskapen. Människokroppen är så oerhört komplicerad, alltför många variabler spelar inte, att det är närmast omöjligt att leda bevis för en rad åkommor vi lider av. Då blir det forskarens 'övertygelse' som får diktera behandlingen, oavsett vad vi patienter upplever, vi som är experter på våra egna kroppar.
Tillbaka till Litteraturvetenskapen. Öhman menar att han uttrycket en rad allvarliga invändningar, men menar som slutomdöme att den ändå "är mycket tänkvärd och ger viktig inspiration till ämnets självreflektion." Och menar att nya doktorander bör läsa den för att öka medvetenheten om vikten om teoretiskt perspektiv.
Och avslutar med Anderssons hänvisning till Ingrid Elams kloka påpekande - som även jag uppsnappade som mycket viktigt - att det är frågorna som gör vetenskap av litteraturläsningen.
Frågorna måste formuleras skarpare och mer intelligent. Då behövs inte längre kanon för att legitimera forskningen.
2010-07-30
Deckar-läsning
Ingen sommar i hängmattan utan slölästa deckare! Vad är det som fascinerar så? Är det deckargåtan? Ungefär som korsordslösning? Det brukar jag och min sambo syssla med vid helgfrukostar. Att klura ut det omöjliga, blir så mycket möjligare när vi gör det tillsammans.
Jag har just läst klart Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, första Millenium-deckaren, från 2005. Jag är lika sen som vanligt när det gäller 'nyutkomna' böcker. Även om den svenska deckarvågen kanske redan passerat sin kulmen, så är det en sorts 'folkrörelse'. Varför?
Deckare rör sig i dagens samhälle och nosar i allt vad som oroar oss mest. Därigenom speglar deckare dagsläget, tidsandan ... Stieg Larssons böcker har redan filmats, och även hunnit visas på TV nu i början av sommaren. Jag började titta, men blev avbruten och är glad för det. Våld är så otroligt gräsligt i bild. Jag står inte ut med våldsfilmer, allra minst sexuellt våld. Jag vill inte ha några fantasier kring detta. Bilderna tränger sig på.
Men att läsa motsvarande bok klarar jag. Bok och film är inte samma sak. Text och bild är helt olika framställningssätt. Texter blir ofta mer intellektuellt filosofiska, medan bild alltid vädjar till våra känslor. Det är svårt att skydda sig inför bioduken.
Så vad tycker jag om Larssons deckare? Tja, jag hann se en del av filmen innan jag började läsa, och fascineras av att jag hör Sven-Bertil Taubes röst hela tiden i varje replik uttalad av Henrik Vanger. Det är som skrivet för honom. Detsamma gäller journalisten Mikael Blomqvist, bilden på min näthinna är Michael Nyqvist.
Hur än bra Noomi Rapace var på bild, så är ändå Lisbeth Salander i boken mer en egen figur. Det är Lisbeth Salander som gör boken unik - en kvinnlig anti-hjälte, och ändå extremt smart. I övrigt håller jag väl med Jan Guillou att 'såå' märkvärdig är den väl inte. En läsbar deckare, med bra flyt i text, dialog, story. En text att konsumera i hängmattan. När den väl är läst behöver man aldrig läsa om den. Men har man väl läst den behöver man aldrig läsa om den.
Att jämföra med Janet Evanovichs komiska deckare om Stephanie Plum. De läser jag om när jag behöver något roligt, de småskrattar jag över på var och varannan sida. De skämten blir inte utslitna, än på länge. Våldet är inte mindre läskigt. Men i text står jag ut. Stephanie Plum är också en sorts anti-hjälte, smart, men från början fullständigt okunnig och inte minst 'rädd för skjutvapen'.
Ännu ett exempel är Elizabeth George, henne deckare kan jag också läsa om. Våldet är lika motbjudande, men berättelserna är rika - och innehåller något jag uppfattat som en litterär gåta. Varje bok tycks ha ett underliggande 'hemligt' litterärt tema, som väntar på att dechiffreras av mig. Som en liten road blinkvink från författaren till läsaren. Som ett rebus-korsord.
Stieg Larssons deckare är dock en tidsbild, med data-hackers och rädsla kring nazister, sexuellt våld och incest. Mördarens bild av världen lyder enligt följande: "Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud, som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst." (s.443, pocket tr. 2009)
En materialistisk världsbild, utan själ, där 'de allra flesta dukar under' utan att lämna spår efter sig, annat än möjligen i deckarhistorier. Mikael Blomkvist oroar sig för sin egen dotters svärmeri för en religiös sekt, men har för fullt upp med sitt jobb för att ens försöka prata med henne om det. Mördaren själv nyttjar bibelcitat helt utan någon tro - å andra sidan är det citat från Gamla Testamentet, och alltså från en våldsam irrationell Gud, alls inte fylld av kärlek.
En liten ironisk blinkning får vi dock från författaren via Mikael, som svar på varför han inte misstänkte X som mördare: "Därför att det här är inte någon jävla pusseldeckare."
Då hajar man som läsare till. Ett långt parti som försökt reda ut ett mord på en sluten ö, har känts just som en pusseldeckare à la Agatha Christie. Men så ändrar han riktning, och vill snarare bli samhällskritisk.
Att skilja på Svensk Ekonomi (vad svenskar skapar här på plats) och Aktiebörsen. Aktieklipparna har ett moraliskt ansvar som de inte tar, en samhällskritik som naturligtvis är viktig. Bokens familj, Vanger, tillhör det gamla Sveriges företagarfamiljer, som såg om sitt hus och sina anställda, men som kommit alltmer i obestånd med de nya tiderna där kapitalbubblor utan anknytning till de verkliga grundekonomiska värdena som det går att ta på mer konkret. Men kan en deckare få fram den kritiken? Genom att beskriva intrigerna inom en rik familj? Njä, och nattståndet känns också alla gamla trådar bakåt till nazismen.
Jag har just läst klart Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, första Millenium-deckaren, från 2005. Jag är lika sen som vanligt när det gäller 'nyutkomna' böcker. Även om den svenska deckarvågen kanske redan passerat sin kulmen, så är det en sorts 'folkrörelse'. Varför?
Deckare rör sig i dagens samhälle och nosar i allt vad som oroar oss mest. Därigenom speglar deckare dagsläget, tidsandan ... Stieg Larssons böcker har redan filmats, och även hunnit visas på TV nu i början av sommaren. Jag började titta, men blev avbruten och är glad för det. Våld är så otroligt gräsligt i bild. Jag står inte ut med våldsfilmer, allra minst sexuellt våld. Jag vill inte ha några fantasier kring detta. Bilderna tränger sig på.
Men att läsa motsvarande bok klarar jag. Bok och film är inte samma sak. Text och bild är helt olika framställningssätt. Texter blir ofta mer intellektuellt filosofiska, medan bild alltid vädjar till våra känslor. Det är svårt att skydda sig inför bioduken.
Så vad tycker jag om Larssons deckare? Tja, jag hann se en del av filmen innan jag började läsa, och fascineras av att jag hör Sven-Bertil Taubes röst hela tiden i varje replik uttalad av Henrik Vanger. Det är som skrivet för honom. Detsamma gäller journalisten Mikael Blomqvist, bilden på min näthinna är Michael Nyqvist.
Hur än bra Noomi Rapace var på bild, så är ändå Lisbeth Salander i boken mer en egen figur. Det är Lisbeth Salander som gör boken unik - en kvinnlig anti-hjälte, och ändå extremt smart. I övrigt håller jag väl med Jan Guillou att 'såå' märkvärdig är den väl inte. En läsbar deckare, med bra flyt i text, dialog, story. En text att konsumera i hängmattan. När den väl är läst behöver man aldrig läsa om den. Men har man väl läst den behöver man aldrig läsa om den.
Att jämföra med Janet Evanovichs komiska deckare om Stephanie Plum. De läser jag om när jag behöver något roligt, de småskrattar jag över på var och varannan sida. De skämten blir inte utslitna, än på länge. Våldet är inte mindre läskigt. Men i text står jag ut. Stephanie Plum är också en sorts anti-hjälte, smart, men från början fullständigt okunnig och inte minst 'rädd för skjutvapen'.
Ännu ett exempel är Elizabeth George, henne deckare kan jag också läsa om. Våldet är lika motbjudande, men berättelserna är rika - och innehåller något jag uppfattat som en litterär gåta. Varje bok tycks ha ett underliggande 'hemligt' litterärt tema, som väntar på att dechiffreras av mig. Som en liten road blinkvink från författaren till läsaren. Som ett rebus-korsord.
Stieg Larssons deckare är dock en tidsbild, med data-hackers och rädsla kring nazister, sexuellt våld och incest. Mördarens bild av världen lyder enligt följande: "Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud, som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst." (s.443, pocket tr. 2009)
En materialistisk världsbild, utan själ, där 'de allra flesta dukar under' utan att lämna spår efter sig, annat än möjligen i deckarhistorier. Mikael Blomkvist oroar sig för sin egen dotters svärmeri för en religiös sekt, men har för fullt upp med sitt jobb för att ens försöka prata med henne om det. Mördaren själv nyttjar bibelcitat helt utan någon tro - å andra sidan är det citat från Gamla Testamentet, och alltså från en våldsam irrationell Gud, alls inte fylld av kärlek.
En liten ironisk blinkning får vi dock från författaren via Mikael, som svar på varför han inte misstänkte X som mördare: "Därför att det här är inte någon jävla pusseldeckare."
Då hajar man som läsare till. Ett långt parti som försökt reda ut ett mord på en sluten ö, har känts just som en pusseldeckare à la Agatha Christie. Men så ändrar han riktning, och vill snarare bli samhällskritisk.
Att skilja på Svensk Ekonomi (vad svenskar skapar här på plats) och Aktiebörsen. Aktieklipparna har ett moraliskt ansvar som de inte tar, en samhällskritik som naturligtvis är viktig. Bokens familj, Vanger, tillhör det gamla Sveriges företagarfamiljer, som såg om sitt hus och sina anställda, men som kommit alltmer i obestånd med de nya tiderna där kapitalbubblor utan anknytning till de verkliga grundekonomiska värdena som det går att ta på mer konkret. Men kan en deckare få fram den kritiken? Genom att beskriva intrigerna inom en rik familj? Njä, och nattståndet känns också alla gamla trådar bakåt till nazismen.
Ann Jäderlund
Under min mer litterära läsning snubblade jag över en intervju med Ann Jäderlund, en av Sveriges mer namnkunniga poeter. Som jag dock inte har läst. Men intervjun gjorde mig nyfiken. Den gjordes av Anders Olsson i Samfundet De Nios Litterära kalender 2003. Hon hade då tilldelats deras Stora Pris.
Det som fascinerade mig oerhört var skillnden mellan läsaren (Olsson) och diktaren (Jäderlund), läsaren/litteraturvetaren verkar i början så säker på sin egen tolkning. Litteraturvetaren känner sig ju besitta monopol på tolkningskunskapen av litterära texter. Han påstod en rad saker som Ann Jäderlund oftast protesterade mot. Hon tryckte flera gånger på svårigheten, skillnaden i läsakten och skrivakten. En självklarhet. Men ändå svårt.
Det svåra för Ann var att när tolkningarna skiljer sig från hennes egen känsla när hon skrev, så togs dikterna ifrån henne, de var inte längre hennes, hon förlorade sin egen intention med diktandet.... ungefär så.
Många författare ser det som självklarhet att skrivandet bara är halva jobbet, läsaren skapar resten. I synnerhet i moderna texter är det ett faktum. Vilket också gör att vi idag kan ha svårt att orka igenom äldre övertydliga texter, med omständliga beskrivningar. Vi vill inte ha texten skriven oss på näsan. Vi vill vara delaktiga tolkare.
Problemet i mina tankar gäller vetenskapsmannen som vill hävda någon sorts sanning om en text som sådan. Det är jätteintressant med närläsning, men för mig handlar det alltid om läsarens tolkning. En text kan ge nästan lika många resultat som läsare, just pga att vi har så olika utgångspunkter och erfarenheter.
Ytterligare en tanke här i sommar gäller Ann Jäderlunds funderingar kring godhet och ondska. Den mänskliga fascinationen för ondskan i litterär form, jämfört med det goda i litterär form. Tvärtemot i vårt vardagliga liv, där vi skyr ondskan och vilar rofullt när vi möter godhet.
Vilket leder mig till nästa tema ... deckar-läsning
Det som fascinerade mig oerhört var skillnden mellan läsaren (Olsson) och diktaren (Jäderlund), läsaren/litteraturvetaren verkar i början så säker på sin egen tolkning. Litteraturvetaren känner sig ju besitta monopol på tolkningskunskapen av litterära texter. Han påstod en rad saker som Ann Jäderlund oftast protesterade mot. Hon tryckte flera gånger på svårigheten, skillnaden i läsakten och skrivakten. En självklarhet. Men ändå svårt.
Det svåra för Ann var att när tolkningarna skiljer sig från hennes egen känsla när hon skrev, så togs dikterna ifrån henne, de var inte längre hennes, hon förlorade sin egen intention med diktandet.... ungefär så.
Många författare ser det som självklarhet att skrivandet bara är halva jobbet, läsaren skapar resten. I synnerhet i moderna texter är det ett faktum. Vilket också gör att vi idag kan ha svårt att orka igenom äldre övertydliga texter, med omständliga beskrivningar. Vi vill inte ha texten skriven oss på näsan. Vi vill vara delaktiga tolkare.
Problemet i mina tankar gäller vetenskapsmannen som vill hävda någon sorts sanning om en text som sådan. Det är jätteintressant med närläsning, men för mig handlar det alltid om läsarens tolkning. En text kan ge nästan lika många resultat som läsare, just pga att vi har så olika utgångspunkter och erfarenheter.
Ytterligare en tanke här i sommar gäller Ann Jäderlunds funderingar kring godhet och ondska. Den mänskliga fascinationen för ondskan i litterär form, jämfört med det goda i litterär form. Tvärtemot i vårt vardagliga liv, där vi skyr ondskan och vilar rofullt när vi möter godhet.
Vilket leder mig till nästa tema ... deckar-läsning
Världens dåligaste språk - Fredrik Lindström
Fredrik Lindström hör till de språkpedagoger som fascinerar. Världens dåligaste språk från 2000 - oj, redan 10 år! - är ypperlig. När jag lsäer den blir jag stolt över mitt språk. Titeln är ett citat från ett barn, som kategoriserar svenskan som det 'dåligaste språket'. Tror det är vanligt bland dagens amerikaniserade ungdomar. Även jag var anglifierad i min ungdom. Engelska blev mitt huvudämne på universitetet, så jag förstår fascinationen.
Då är Fredrik Lindström ypperlig att läsa. Plötsligt inser jag hur smart vårt språk är, hur ordrikt, hur bra på tt bilda nya verb. Och vi har visst synonymer. Man behöver faktiskt inte se dåligaste som ett böjningsfel, utan kan ta det som en synonym till sämsta.
Om vi blir alltför strömlinjeformade och lydiga samhällsmedborgare kan vi glömma att det är talaren själv som äger språket och har rätt att vara uppfinningsrik och skapande.
Mycket uppfriskande läsning!
Då är Fredrik Lindström ypperlig att läsa. Plötsligt inser jag hur smart vårt språk är, hur ordrikt, hur bra på tt bilda nya verb. Och vi har visst synonymer. Man behöver faktiskt inte se dåligaste som ett böjningsfel, utan kan ta det som en synonym till sämsta.
Om vi blir alltför strömlinjeformade och lydiga samhällsmedborgare kan vi glömma att det är talaren själv som äger språket och har rätt att vara uppfinningsrik och skapande.
Mycket uppfriskande läsning!
Sommar, sommar sommar ... !
Har haft semester nästan hela juli, med vissa kortare avbrott. Finns alltid saker man måste uppdatera. Viktigast av allt var väl när jag var in och betalade ut semesterlönerna :D
Fram till dess var det maximalt varmt - dinglade en hel del i hängmattan och slöläste. Men långt ifrån effektivt. På det sättet är det svala regnvädret som råder just nu, betydligt gynnsammare för läsandet.
Det har blivit en del litteratur-essäer, texter som väckt nyfikenhet men som jag inte hann under terminstid. På kursen ingick inte hela Don Quijote, så där läste jag en god portion till, samt lite mer Shakespeare, diverse svensk dikt från 1600 & 1700-tal, några noveller av Thomas Mann och läst om en gammal barndomsfavorit - Gunnel Lindes Den Vita Stenen, från 1964.
Som synes, ett somrigt sammelsurium.
Fram till dess var det maximalt varmt - dinglade en hel del i hängmattan och slöläste. Men långt ifrån effektivt. På det sättet är det svala regnvädret som råder just nu, betydligt gynnsammare för läsandet.
Det har blivit en del litteratur-essäer, texter som väckt nyfikenhet men som jag inte hann under terminstid. På kursen ingick inte hela Don Quijote, så där läste jag en god portion till, samt lite mer Shakespeare, diverse svensk dikt från 1600 & 1700-tal, några noveller av Thomas Mann och läst om en gammal barndomsfavorit - Gunnel Lindes Den Vita Stenen, från 1964.
Som synes, ett somrigt sammelsurium.
2010-07-04
Baba Jaga la ett ägg - Dubravka Ugresic (2007)
Mytserien tycks komma med två böcker om året. Så nu far det länge sedan sist. 1,5 år. December 2009 kom den svenska översättningen av Dubravka Ugresics bidrag: Baba Jaga la ett ägg. Ugresic är litterasturhistoriker, essäist och författare, från Kroatien, men lämnade hemlandet av politiska skäl 1993 och bor nu i Amsterdam.
Baba Jaga la ett ägg är indelad i tre delar och mycket mångsidig. Den är så rik att jag kommer att kunna läsa om den och gräva i dess rikedom lång tid framöver. Första delen handlar om hur en dotter besöker sin gamla mor, på väg in i seniliteten. Den är så omedelbar och har så stor igenkäningsfaktor för mig, att jag genast tar den till mitt hjärta. Den gamla kvinnan, modern, förtorkad till bilden av en urtorkad fågelkropp. Envisheten. När ålderdomen gör det för sent att inte stå på sig. När man fastnat i sina egenheter. Jag har själv en gammal ihopskrumpen mor, ochd enna text väcker en än större medkänsla med henne, 'trots allt' ... om man så säger.
Den andra delen känns mer som fri roman. Tre kvinnor, en gammal vid dödens rand (Pupa), och två mer medelålders (Beba och Kukla). Symbolerna hör ine till min kulturkrets, så jag förstår bar aen bråkdel. Men jag insre att temat i boken är den äldre kvinnan, den icke vackra, den som står utanför skönhetsidealet. Den som inte passar in i fotomodellsidealet. För det är ju så, även de som är unga och vackra, skommer strax att åldras och är man då inte mor och välanpassad och tyst följer fårskocken utan hävda sina egna rättigheter, då blir vi förpassade ut i periferin.
Tredje delen är mer en ansamling av fakta och exempel kring symboler och metaforer i sagans och mytens form. Här får vi - som inte redan är mytforskare - en inblick i alla symboler som de första två delarna anspelar på. Och det är så rikhaltigt, att hon själv på e sista sidorna skojar med att det för läsaren, eller snarare utgivaren?, kan komma att kännas för mycket. Men hon har ju bara snuddat på ytan!
Jag det är så mycket information i boken att jag kommer att kunna läsa om och läsa om denna en lång tid framöver. Och åter känner jag hur oerhört fascinerad jag är av myter och folksagor. Och det blir så tydligt att sagor och myter handlar inte enbart om 'så tänkte man förr'. Nej, de består av symboler och metaforer, som förändras med varje mänsklig förändring.
Baba Jaga idag, eller åtminstone under 1900-talet, kan närmast liknas vid häxan i Hans och Greta. Den utstötta, häxan ensam i skogen, som lurar in barnen för att stoppa dem i sin bakugn och äta upp dem. Men egentligen är detta en förvrängning av Modergudinnan. Ugnen är hennes livmoder. Där skapas barnen. Hon sväljer, äter, föder till nytt liv. Men detta har förvrängts. I takt med att kvinnans roll i samhället marginaliserades. Men Baba Jaga var ursprunglingen ofta en fågelkvinna, hälften kvinna, hälften fågel, som på schamanernas tid. Hon ruvar ägget, och blir därmed del av gåtan kring vad osm är först hönan eller ägget. Och att ägget är världen som skapas. Himmel och jord. När Baba Jaga lägger ett ägg, då kommer hon med rikedom, med hela skapelsen, med något mycke viktigt. Kvinnor är halva mänskligheten och minst lika viktiga som andra hälften av världen.
Jag tänker vidare och inser att ingen nedskriven folksaga är statisk nog att betecknas som 'den enda sanna versionen'. Den utvecklas hela tiden med våra tankar om världen. Varje roman, varje berättelse har en rad underförstådda bilder av världen. Varje gång de berättas ändras de litegrann, utifrån berättaren. Det är det myterna handlar om, även i dessa sina nya versioner. Det är med dessa bilder vi bearbetar vårt liv och vår världsbild.
Baba Jaga la ett ägg är indelad i tre delar och mycket mångsidig. Den är så rik att jag kommer att kunna läsa om den och gräva i dess rikedom lång tid framöver. Första delen handlar om hur en dotter besöker sin gamla mor, på väg in i seniliteten. Den är så omedelbar och har så stor igenkäningsfaktor för mig, att jag genast tar den till mitt hjärta. Den gamla kvinnan, modern, förtorkad till bilden av en urtorkad fågelkropp. Envisheten. När ålderdomen gör det för sent att inte stå på sig. När man fastnat i sina egenheter. Jag har själv en gammal ihopskrumpen mor, ochd enna text väcker en än större medkänsla med henne, 'trots allt' ... om man så säger.
Den andra delen känns mer som fri roman. Tre kvinnor, en gammal vid dödens rand (Pupa), och två mer medelålders (Beba och Kukla). Symbolerna hör ine till min kulturkrets, så jag förstår bar aen bråkdel. Men jag insre att temat i boken är den äldre kvinnan, den icke vackra, den som står utanför skönhetsidealet. Den som inte passar in i fotomodellsidealet. För det är ju så, även de som är unga och vackra, skommer strax att åldras och är man då inte mor och välanpassad och tyst följer fårskocken utan hävda sina egna rättigheter, då blir vi förpassade ut i periferin.
Tredje delen är mer en ansamling av fakta och exempel kring symboler och metaforer i sagans och mytens form. Här får vi - som inte redan är mytforskare - en inblick i alla symboler som de första två delarna anspelar på. Och det är så rikhaltigt, att hon själv på e sista sidorna skojar med att det för läsaren, eller snarare utgivaren?, kan komma att kännas för mycket. Men hon har ju bara snuddat på ytan!
Jag det är så mycket information i boken att jag kommer att kunna läsa om och läsa om denna en lång tid framöver. Och åter känner jag hur oerhört fascinerad jag är av myter och folksagor. Och det blir så tydligt att sagor och myter handlar inte enbart om 'så tänkte man förr'. Nej, de består av symboler och metaforer, som förändras med varje mänsklig förändring.
Baba Jaga idag, eller åtminstone under 1900-talet, kan närmast liknas vid häxan i Hans och Greta. Den utstötta, häxan ensam i skogen, som lurar in barnen för att stoppa dem i sin bakugn och äta upp dem. Men egentligen är detta en förvrängning av Modergudinnan. Ugnen är hennes livmoder. Där skapas barnen. Hon sväljer, äter, föder till nytt liv. Men detta har förvrängts. I takt med att kvinnans roll i samhället marginaliserades. Men Baba Jaga var ursprunglingen ofta en fågelkvinna, hälften kvinna, hälften fågel, som på schamanernas tid. Hon ruvar ägget, och blir därmed del av gåtan kring vad osm är först hönan eller ägget. Och att ägget är världen som skapas. Himmel och jord. När Baba Jaga lägger ett ägg, då kommer hon med rikedom, med hela skapelsen, med något mycke viktigt. Kvinnor är halva mänskligheten och minst lika viktiga som andra hälften av världen.
Jag tänker vidare och inser att ingen nedskriven folksaga är statisk nog att betecknas som 'den enda sanna versionen'. Den utvecklas hela tiden med våra tankar om världen. Varje roman, varje berättelse har en rad underförstådda bilder av världen. Varje gång de berättas ändras de litegrann, utifrån berättaren. Det är det myterna handlar om, även i dessa sina nya versioner. Det är med dessa bilder vi bearbetar vårt liv och vår världsbild.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
