NP 1965 - Stilla flyter Don - Michail Sjolochov (1928--1940)

"för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv"

Så löd motivationen för det Nobelpris, som Michail Sjolochov (1905-1984) fick 1965.

Jag har länge varit nyfiken på nobelpristagaren Michail Sjolochovs roman Stilla flyter Don. En mäktig roman i fem delar av tegelstensformat. Trots att min lediga tid förra året upptogs nästan helt av studier, lånade jag den på biblioteket, del för del. Ett par gånger fick jag låna om, så det tog mig 7-8 månader att ta mig igenom verket. Men det var det värt!

Verket skrevs på 1920-talet (ursprungsversion utgiven 1928-40) och behandlar människor från en kosack-by vid floden Don, från strax före Första världskriget, genom kriget, revolutionen och påföljande inbördeskrig. Den skrevs före stalintiden och känns därför frispråkig. Det är en levande text, med levande människor, som älskar och strider och dör. Människors tveksamheter inför att anpassa sig till den ena styrelse-gruppen efter den andra, när allt de vill är att få odla sin jord och leva i frid med sina käraste.

Jag tror på hela historien och känner att den ger mig en sann känsla för livet där och då, komplicerat av krig och politik. Dialogen är frisk och levande. Absolut värdig ett nobelpris!

B-kurser, Postkolonialism & Coetzee

Nio månader har passerat med intensivt B-kursläsande. Uppsatsskrivandet höll på i ett halvår och gav ingen tid över åt något annat. Parallellt gick en kurs koncentrerad på sociala analyser av litteratur. 1900-talet innebär där huvudsakligen världskrig, koncentrationsläger av olika slag och allmän uppgivenhet inför mänskliga tillkortakommanden. Gud är död. Människan gräver sin egen grav. Eländes elände. Ändå är det förvånande hur mycket bra litteratur som skapats kring detta. Som kämpar emot och får oss att trots allt repa mod. Att hitta det okuvliga i männisor som inte ger upp. Som i Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovits liv (1962). Eller Kurt Vonneguts underbara Slakthus 5 (1969). Jag har dragit mig i så många år för att läsa den, med tanke på ämnet, bombningarna av Dresden osv. I stället borde jag ha varit övertygad om att Vonneguts humor alltid går hem hos mig. Även här. Den är fantastisk.

Sedan kom Postkolonialismen som en mycket texttät kurs. Enormt mycket att läsa. Inte konstigt med tanke på att man vill ge en inblick i litteratur från tre världsdelar - Asien, Afrika, Latinamerika. Så det blev bara smakbitar, men desto smakrikare. Mycket inspirerande, inte minst för fortsatt läsning. Och här kom alltså åter Coetzee in. Hans Mr Foe (1986) som jag tidigare läst hör ju hemma i postkolonialismen, med sin vilja att vända ut och in på Robinson, alltså den västeuropeiskt kolonialt tänkande alltsedan 1500-talet. Tyvärr räcker inte den intentionen för mig personligen, jag störs enormt över att huvudpersonen är en kvinna jag inte kan relatera till som trovärdig. Dock lästes inte denna under kursen.
Vi läste Onåd (1999), en betydligt intressantare upplevelse. Här står sydafrikanska rasmotsättningar i centrum. Könsfördomarna gör mig åter upprörd, men här blir jag mer osäker - det kan här vara ett medvetet drag av författaren. Att visa upp den manliga huvudpersonens blinda fördomar, såväl kring ras som kön. Det är oerhört provocerande, och blir därmed starkt samhällskritiskt. Könsfördomarna väcker så stark opposition i mig, för att det involverar mig personligen, som kvinna. Rasfördomarna är lättare att kallt analysera, inte bara fördöma. Apropå rasfördomar läste vi även Doris Lessings Gräset sjunger (1950). Också den kritik kring rasfördomar och kolonialism. Den har också alltid väckt min avsky - inte som konstverk, utan för sitt ämne, vad innehållet visade upp. Tur att hon fick nobelpriset till slut. Bättre sent än aldrig.

Nu är jag inne på sluttampen av B-kurserna. Sista kursen är ägnade intermedialitet, dvs hur mänskliga medier - uttryckta via ord, bild, ton - oftast påverkar varandra och blandas. Det är förvirrande, men mycket inspirerande. Jag anser att Linnéuniversitetes nya upplägg av ämnet Litteraturvetenskap under grundkurserna A och B är genialt. Det ger en mer omedelbar förståelse för hur rikt ämnet är. Att inte se allt historiskt utan mer efter metodiska områden, gör det betydligt lättare att inse hur ämnets forskare faktiskt arbetar inom olika områden och olika synvinklar för att analysera det mänskliga skapandet, vilket underlättar hur man själv kan tänkas välja om man vill gå vidare och skriva en C-uppsats.

Mr Foe - J M Coetzee (1986)

Detta är andra gången jag läser Coetzees Robinsoniad-variant. Och det har tagit tid, för jag tycker inte mer om den denna gång än den första. Så varför plågar jag mig? Jag var väl osäker på om jag hade fattat allt förra gången ...

Det olidliga är huvudpersonen. En vansinnigt pratsam person som hela tiden säger att hon saknar förmåga att skriva, och därför ber Mr Foe att skriva ner hennes livs äventyr när hon led skeppsbrott på den ö, där redan Kruse och slaven Fredag befann sig och sysslade med fullständigt meningslösa sysslor, som att bygga odlingsterrasser, trots att de saknar alla slags utsäde. Värst är pladdret, att jag inte känner att huvudpersonen Susan reagerar som en kvinna skulle reagera. Jag kan inte identifiera mig. Alldeles för mycket manligt tillkortakommande, en man som inte kan identifiera sig med kvinnligt liv...

Inget av vad Defoe skrev finns kvar. Vilket kanske är tur. Så då är det eg. inte en Robinsoniad-bok. Det är metalitteratur, en bok om att skriva, om fantasi och verklighet, om berättandets mening eller inte. Men så tröstlöst formulerat, att jag inte står ut.

Inte förrän jag når fram till de sista fem sidorna, de sidor som gör att boken står kvar i bokhyllan. De sidorna levde kvar och sa, 'läs om mig och se om du får ut mer av mig.' Men det fick jag alltså inte. De sista fem sidorna slipper vi äntligen Susan Barton som berättare. Men sidorna är fortfarande i det närmaste obegripliga. Men här skapas äntligen bilder, det är inte bara en mängd tomma pladderord av en falsk musa. Det är bilder. Fantasieggande. Mångtydiga. Varför kunde inte hela boken få vara sån?

Just nu läser jag dagligen Kerstin Ekmans bildmättade texter. De är en lisa för själen hur än allvarliga frågor som ställs och hur än grym verklighet som står fram. Jämförelsen med Coetzee är så enorm att om inte Kerstin får Nobelpriset så är Akademien helt värdelös. Visst, fler svenskar ska väl inte få priset. Men hon sitter ju faktiskt inte i Akademien själv längre, inte sedan Salman Rushdie-krisen 1989. Men ingen vore mer värd den positionen än Kerstin Ekman. Men hon har väl viktigare saker för sig.

Tillbaka till Mr Foe - är detta en typisk 1980-talsroman?  1980-talets som postmodernismens inledning, och alltmer frenetisk strävan bort från det socialrealistiska. Passar Coetzee in där? En postkolonial kommentar är det utan tvekan ...

Stad i ljus - Eyvind Johnson (1927-1928)

Stad i ljus skrev Eyvind Johnson i Frankrike, där den gavs ut på franska först, 1927, och kom på Svenska först 1928. Boken tilldrar sig 14 juli i den nationalfirande staden Paris, som flimrar av fyrverkerier, liv och rörelse - medan huvudpersonen går runt och svälter.

En levande, rörlig, modernistisk text i mina ögon, med instuckna intressanta filosofiska partier, liksom feberdrömmar. Tydligen skrev Johnson boken fylld av smärta efter besked om att hans unge bror avlidit i USA. Var det av svält?

Känner att jag borde läsa Knut Hamsuns Sult (1890), är det en intertext? Man brukar ta upp Kerstin Ekmans boktitel En stad av ljus (1983) i sammanhanget. Och jag tänker att vari skulle då det intertextuella bestå av förutom likheten i titel? Kanske tanken på staden som ett levande väsen. Bilden av staden som en egen organism. Kvinnorna och staden-sviten visar ju framväxten av staden, först ur ett realistiskt fågelperspektiv, men så vänder sig allt om inte förr så i sista delen, En stad av ljus, där alt blir subjektivt inifrån en svältande närmast hallucinerande lidande människa. ... Jo, där ligger nog svaret.

Jonathan Swift

Jonathan Swift och hans satirer är ju kända, oavsett om vi läst dom eller inte. Gullivers resor från 1726, består dock av fyra olika resor, varav den första till Lilliputtarna är den mest kända. Andra små satirer har jag ju hört talas om, men inte läst. Så nu beslöt jag att göra det.

En av de bekanta titlarna är The Battle of the Books (1697). Böcker som står bredvid varandra i bokhyllan och slåss. Ja, om bibliotekarien varit så dum att inte hålla meningsmotståndare ifrån varann, de får han väl skylla sig själv.

Idén är naturligtvis kvick, inte minst då det begav sig, bara några årtionden efter den fejd som pågick inom i synnerhet den franska intelligentian, men även i andra länder, mellan Les Anciens och Les Modernes. Alltså bråken om man skulle följa klassicismens regler eller om man skulle tillåta en friare stil som att tillåta samtida ämnen. Jag förstår att Swift ville satirisera över sådana perukstockar. Problemet för mig är att jag känner igen så få av de omnämnda författarna, välkända på den tiden, men bortglömda idag, vilket gör att mycken satir går mig förbi.

A Meditation upon a Broomstick (1701) är dock en föredomligt kort liten text, vilket dock har sin naturliga förklaring. Swift var anställd som informator hos familjen Berkeley. Frun ville att man skulle samlas kring religiösa betraktelser. Den bok Swift ombads läsa högt ur tråkade ut honom, så han skrev sin egen lilla betraktelse, kring ett 'kvastskaft', smög in den i boken att läsa högt. Och Mrs Berkeley gick på det! Blev förtjust och talade med sina vänner om texten, som ingen hört talas med. Tur att texten bevarats. Kvastskaftet som ämne bryter naturligtvis den klassiska regeln om Decorum, det var väl det han var ute efter. Och inte störde det åhörarna, tvärtom. Det är en metafor - och sådana gillar jag - det kan visst vara tänkvärt och alls inte enbart satir.

A Discorse Concerning the Mechanical Operation of the spirit (1704) var dock lite väl lång och snirklig för mig att uppskatta, mer 1600-tal till stilen, inte heller förstod jag det roliga. Humorn gällde väl att beskriva skratt och glädjeyttringar som något mekaniskt, maskinaktiga yttringar, men jag tror det har svårt att roa i vår tid. Åtminstone funkar det inte på mig.

An Argument against Abolishing Christianity in England (1708) var också lite väl lång och snirklig, men betydligt lustigare. Måste naturligtvis hänföras till sin tid, då religionen var en självklarhet för majoriteten, men ifrågasattes via modern naturvetenskap. Texten byggs upp via motsatser, som först förklarar alla fördelar med att avskaffa religionen, inte minst skulle folk slippa anstränga sig att vara vänliga och följa dygder och Guds bud osv. Men så kommer man till nackdelarna. Vad skall alla människor prata om? Inte minst alla filosofer som ägnat hela sitt liv åt att begrunda de heliga texterna. Likaväl som alla avvikande, 'dissenters'. Vad ska de då protestera mot? Tänk så många som blir sysslolösa. Att alla skilda protestantiska meningsmostståndare skulle bli vänner är dock inte troligt, menar Swift. Det verkar ju ligga i människans natur att alltid träta. Dessutom måste ALLA religioner avskaffas om det skall fungera i stort. Och det kommer inte heller att fungera. I synnerhet inte om de måste alliera sig med Turkarna. För hos dom (islamiterna) krävs det att man faktiskt tror på sin Gud, vilket inte krävs av de kristna. --- skrev alltså Swift, på gott satiriskt humör tidigt 1700-tal.

Sist men inte minst fanns den superkända A Modest Proposal (1729), skriven tre år efter Gullivers resor. Det märks, nu rör han sig med ett rent avskalat språk, rakt på sak, i tydliga bilder. Och i detta fall kanske alltför tydliga bilder. Den är så välkänd, hur måna gånger har man inte skrattat när man under skollektioner hört talas om hur Swift åtalades inför domstol för sitt Förslag. Vi skrattade åt att någon kunnat ta hans satir på allvar. Att lösa Irlands hungerproblem genom att låta alla oäkta och andra fattiga spädbarn gödas till en ny läckerhet på de rikas matbord. Det skulle lösa befolkningsöverskottet och de fattigas försörjningsproblem.

När jag nu själv slutligen läser texten, grips jag av en djup avsmak, och jag tänker att domarna var nog alls inte dumma i huvudet. Det här är bara för magstarkt. Vämjeligt. Jag tänker att varför skulle domarna inte förstått att det var menat som satir? Vore allvarlit uppsåt verkligen enda anledningen till att åtala denna av likgiltighet grymma text? Nej, jag tror att man ville dra en gräns för vad en satir får handla om. Risken att någon faktiskt kunde ta texten på allvar kanske kändes för stark. Detta under en tid då analfabetism och okunnighet var normaltillståndet hos befolkningen.

Swift vädjade till de läskunniga, de privilegierade, att inse att det var omänskligt att blunda inför den svältande befolkninen. Domstolsförandlingen spädde förhoppningsvis på den kunskapen, eller hur?

Kära Ingen - Berlie Doherty (1991)

Jag har flera böcker igång samtidigt, för att tillfredsställa de olika behov jag har i olika sinnesstämningar. Ibland behöver jag läsning som även klarar yttre störningar.

En sådan behändig bok sista veckan har varit ungdomsboken Kära Ingen av Berlie Doherty (1991; ebfa 2006). Min egen inre tonåring tycks aldrig får nog av den omvälvande vägen in i vuxenlivet. Det behovet tillfredsställs av Kära Ingen. Texten är levande och rik, även om berättelsen inleds konventionellt, med tonåring som blir gravid vid första försöket och hur de ska lösa detta oplanerade 'problem', men sedan utvecklas den och breddas. I början kan föräldrarna kännas lite väl hopplöst okänsliga, men i romanens rikedom av karaktärer med egna livsproblem av alla möjliga slag, får även detta sin trovärdiga förklaring. Djup uppstår. Livet visar sig i hela sin mångfald. Denna kommer jag att spara - inte ge vidare som jag ofta gör.

Nästa 'lättlästa' bok som hamnade i väskan råkar vara teologistudenten Lina Sjöbergs Resan till Port Said (2005). En brevroman kring etiska frågor, men lättläst. Tre olika brevskrivares tankar går om varandra, med några få korta insprängda avsnitt som inte är brev, utan tankar i nuet, känslor som annars aldrig skulle hamna på pränt. Jag blir imponerad av brevens olika karaktär, dvs hur genomarbetat ordval och meningsbyggnad är för att ge läsaren intryck av de olika individuella sätten att erfara livet, deras inre olikheter.

Men som Maria skriver i ett brev till den präst hon utsett till sin opersonlige mottagare av hennes uttrycksbehov i livets slutfas:
"Det som gör mig mest arg med de där breven är hans trosvissa bild av mig som den väntande, troende och uthärdande hustrun. Att han inte såg mig, inte ville veta av min osäkerhet, mina tvivel. Bara sina egna. Visserligen kom ju hans bild av mig att stämma. Efterhand. Man rättar sig efter omgivningens förväntningar. I min förvirrade saknad formade jag mig efter hustrubilden som breven frambringande. Man vill ju vara till lags, hur stadig omgivningen än tycker att man verkar drivs man ändå i djupet av längtan efter att bli godkänd." (s.164)

50 år tidigare hade hennes make skrivit, uppenbarligen i brottning med sig själv:
"Det slår mig nu att man talar om trohet som om det stavades med stort T. Som om den var något absolut. Jag har kommit att tänka på det nu när jag med mina ögon ser att det inte är så enkelt. För vad är trohet egentligen? Absolut kan den ju bara vara så länge alla är eniga, och det händer ju sällan. Alltså måste frågan ställas, av var och en efter förmåga, av var och en efter de behov som livet konfronterar en med.
[...] Hur skulle du kunna vara trogen mot mig om du inte först är trogen mot dig själv? Om du inte är trogen mot dig själv finns ju inget subjekt för predikatet att vara trogen.
[...] Vem kan välja vem man möter? Ingen. Och har man inte en slags skyldighet i varenda relation att så långt det är möjligt vara trogen den människan? Och sig själv. Och vad relationen kräver, vad relationen liksom ålägger de två som ett utifrån kommande bud? Det kan inte bli annat än konflikter och just därigenom är det bevisat att det inte är enkelt." (s.173)

Det finns mycket tänkvärt, olikheter i individer. Men jag kan inte ansluta mig till texten. Jag vill kliva ett steg åt sidan från t ex arvstanken som Dagmar uttrycker. Om hennes inre längtan varken kan komma från den bittra moderns, eller snarare är ett arv från den far hon aldrig känt? Och Maria undrar om hennes man någonsin sett henne, tänker att han nog alltid bara varit kär i kärleken. En viktig tanke, där min tro är att kärlek alltid handlar om att kunna älska sig själv - först - för att kunna förmedla känslan ut till omgivningen. Inte att kärlek handlar om att 'dyrka' någon annan. Det är skuggan av en inre brist.

Urminnes tecken - Kerstin Ekman (2000)

Jag läste en gång en tidskriftsartikel där journalisten skrev om Kerstin Ekman. Inget vederhäftigt, men utifrån egna intryck, så pass att jag insåg att alla inte kan ta till sig Kerstin Ekmans böcker. Journalisten skulle antagligen behandla den då nyutgivna Urminnes tecken, men gav den bara ett raskt omdöme i stil med 'den mest svåruthärdliga' och gick vidare till andra tankar kring författarskapet. Det blev alltså ingen recension. Jag upplevde en liknande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen som ny (1988).

Gun-Britt Sundström menade i en artikel i SvD 2010-08-01 att 'ingen skriver så obarmhärtigt' som Kerstin Ekman. Med en blinkning åt romantiteln Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman väjer inte för något mänskligt elände. Hon förskönar aldrig det som inte är skönt. Och dessutom innehåller allt många lager och blir därför just så ogripbart som livet självt. För att inte tala om all lärdom - Kerstin Ekman är mycket beläst. Därav bestod en stor del av min egen inledande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen. Det blev så mycket att ta in.

Nu har jag själv läst Urminnes tecken och finner den charmerande. Och jag vet många som älskar den. Visst kan den vara svårgripbar. Det är ogripbara väsen det handlar om, varken djur eller människa. Den är sagolik, i utkanten av mänsklig tillvaro, och samtidigt en civilisationskritik. Allegori över minnet, har det sagts - visst, det är ett tema. Men för mig är den mest av allt är det sökandet efter att andligt innehåll. Barnen Gollie och Silpe söker sin saknade lillebror, vill utföra ett stordåd för att få sina föräldrars uppskattning. Och de finner ljuset i det ofattbart fantastiska fjällrummet av kristall. Färden dit är svår och mörk, de måste simma genom svart kvävande vatten. Men de finner den - och Urminne. Den varelse, varken fågel eller fisk, som de skulle vilja ställa till svars för allt krig och elände som rått allt sedan Urminnes tecken.

Charmerande. Krig och mobbning finns hela tiden i bakgrunden. Men Gollie och Silpe uppfylls av den uppenbarelse de fått. Men tiden går och även den bleknar bort. Och just så kan det kännas. Uppenbarelser med flikar ur en verklighet bortom denna känns livsviktiga, men ändå bleknar de. Tills man knappt vågar tro på sina egna erfarenheter längre. Och Urminne kan de inte ställa till svars, han följer dem, som en inre fantasi och lekfullhet, men någon levandes 'nytta' har dom inte av honom.

Med andra ord, en allegori över författandet. Som människor skapar vi berättelser. Och inte hjälper det oss att bli av med krig och elände. Trots att de "är tänkvärda och ibland ganska vackra". Det är ju därför jag läser, jag söker texter som är tänkvärda och har sin inneboende skönhet. Och man önskar att de skulle förändra världen. Men krig och elände består ...

Urminnes tecken skänker mig en förhöjd livskänsla. I synnerhet andra halvan, när jag slagit mig till ro i denna Kerstin Ekmans alldeles egenskapade värld. Som är så uppenbart en nivå av vår egen. Jag har läst denna i pocket på bussen. Det har blivit många långa resor till och från sjukhuset nu i oktober när min mor varit inlagd. Texten kräver tid och utrymme.

Övrig tid jobbar jag vidare på min uppsats, närläser Mörker och blåbärsris. Och jag finner bara fler och fler betydelselager och symboler. Det är en oerhört rik roman, som definitivt har viftats undan alltför snabbt av de omskrivna efterkommande romanerna om Kvinnorna och Staden. Inte minst handlar den om människans behov av tecken. Anvisningar för hur vi ska finna rätt väg i livet, kanske t.o.m för så basala saker som för att överleva, få arbete och inkomst.

Prinsessan de Clèves - Mme de Lafayette (1678)

Jag har just läst ut en 1600-talsroman! Lättläst. Efter den inledande svadan av hovmänniskor (tydligen en konvention att kända släkter skulle omnämnas), var hela historien begriplig, om än något omodern till sederna. Skriven av en kvinna så klart! Madame de Lafayette. Det lär vara en av de första historier som beskriver en karaktär med en ny psykologisk realism. Och det är väl precis det som gör att historien är läsvärd än idag.

La princesse de Clèves från 1678. Vet att jag försökte läsa den på franska i min gröna ungdom. Men fastnade på de inledande sidorna med adelsprat, och därför inte kom längre. Nu har alltså denna klassiker kommit ut i ny svensk pocket. Redan i förordet får man tipset att hoppa direkt till sidan 24 där storyn börjar. Bra tips, även om jag plågade mig igenom rubbet. Inget problem på svenska. Historien är dessutom tidsmässigt förflyttad till 1500-talet, vilket gör att även Henrik VIII:s skilsmässor m.fl. hustruskandaler omnämns, liksom hans dotter med Anne Boylen (blivande drottning Elizabeth I). Lite skoj, att detta var intressant skvaller även i slutet på 1600-talet i Frankrike.

Romanen då? En passionshistoria. Min första reflektion gällde romanformen. Den som sägs skapad av engelska borgerliga journalister, som Defoe på 1700-talet, har här helt klart en fransk föregångare. Skillnaden är naturligtvis samhällsklassen. Franska historier rör sig vid hovet, bland aristokratins högsta. Historien är dessutom en tragedi, alltså saknas mänskliga svagheter att driva med.

Andra reflektionen gäller moralen. Fick lära mig att Goethes Den unge Werthers lidanden skulle vara den första historia där målet för kärleken blev det borgerliga äktenskapet och allt vad det innebar av ideal om livslång trohet. Något som man menade inte förekom i franska hovromaner, som rörde sig kring adelns galanta och pikanta vanor.

Ändå besitter Prinsessan de Clèves just en sådan äktenskaplig moral och motstår hovets kärlekslekar. Bilden man får visar upp dubbelmoralen som det 'normala', både vad gäller kärlek och trohet inom och utom äktenskapet, liksom mellan könen, hur män och kvinnor ska bete sig. Prinsessan målas upp som ett undantag. Man kan alltså här möta en föregångare för en ny sorts känslomässighet.

Äktenskap handlade inte i första hand om kärlek, utan om vilka familjer som borde giftas ihop. Prinsessan får en redlig make, av högsta tänkbar samhällsställning, men känner inte någon passion. Den får maken stå för på egen hand. En ömsesidig passion uppstår dock när prinsessan möter hovets mest omsvärmade 'Casanova', hertigen de Nemours. Känslor hon uppfostrats att inte känna till. Och hon ger inte heller efter för sina känslor.

Vad säger man om detta idag? Diskussionerna går höga. Tydligen har Frankrikes president Sarkozy stönat över romanen som tradig, och menat att franska skolor är omoderna som tvingar så många ungdomar att läsa den. Vilket dock lett till våldsamma protester, och ett nytt uppsving för denna gamla roman och alltså nu även en svensk pocket-utgåva!

Visst kan det först kännas lite mossigt att prinssan hårdnackat vägrar att gå in på en relation, trots att de älskar varandra, ömsesidigt - inte ens efter att hon blivit änka! Men mot slutet visar hon att hennes bevekelsegrunder är mer förståndiga än mossiga. Hon är helt enkelt rädd om sin inre sårbarhet.

Hon är väl medveten om all dubelmoral och att känslorna, passionen, inte handlar om grundmurad kärlek som övervinner alla hinder - och så lever alla lyckliga därefter. Snarare är det en förälskelse som eldas på av motståndet. Hennes man var unik som var så trogen. Misstanken är att även hans kärlek blev långlivad tack vare att han inte lyckades väcka hennes eld. Kampen att vinna henne pågick. I grund och botten handlar det alltså om manlig fåfänga, och tävlan att vinna det han åstundar sig. Hertigen talar faktiskt aldrig om hennes lycka. Säger bara att Hon är hopplös som förnekar Hans lycka, förnekar HONOM att få henne. Hertigen beter sig faktiskt som en stalker hela historien igenom. Smyger omkring i buskarna mot hennes vilja.

Han som bedårat henne med sitt charmanta yttre - Vad kan hon kräva mer? Tja, en stalker är ju alltid obehaglig i sig. Ingen vill bli bevakad. Dessutom tror inte Prinsessan att hertigen skulle vara henne trogen om han väl erövrat henne. Och eftersom hon vet att när hon väl älskar, är hennes kärlek så stark, att den bara skulle leda till alltför stort lidande ifall hans eld då slocknar och vänder sin håg åt annat håll.

Överreagerar hon? Antagligen inte. Inte på den tiden. Män förväntades förföra damer, medan kvinnor, även änkor skulle undvika att kompromettera sig. Hon väljer sinnesfriden. För kvinnor fanns ingen sexuell frihet - inte utan komplikationer. Idag finns preventivmedel som kanske förenklar, men även idag kan det vara behagligt för sinnesfriden att undvika män som har förförandet som sitt största intresse.

Jag vill gärna söka en psykologisk förklaring. Kärlek uppstår först sedan passionen mognat. Förälskelse handlar om Egot som vill spegla sig och bli smickrad. Prinsessan avstår från detta egoistiska ego. Söker ett meditativt liv. Jag har svårt att tro att det inte skulle tillfredsställa henne mer än en kärlekshistoria. Det olyckliga är ju att hon inte kunde känna passion för sin make. Det bästa hade väl varit ett tredje alternativ. En mogen man hon kunde fästa sig vid mer än sin man, men utan misstron hon känner för hertigen.

Psykologiskt dras hon till förföraren. CG Jung skulle säkert ha sagt att hon sökte sin egen inre skugga, den förträngde animus, som kvinnor inte fick spela ut på 1600-talet. Antagligen var konflikten olösligt. Men djupt inom sig önskade hon sig säkert den kvinliga frihet vi trots allt uppnått idag.

Kappan - Nikolaj Gogol (1842)

Höll på att glömma att jag läste ännu en av Gogols långnoveller för några veckor sedan. Jag började med viss tvekan, trots att Näsan var ett gott exempel på intressant fabulerande. Men Kappan handlar om en stackars mobbad fattiglapp som måste svälta och försaka för att ha råd med en ny kappa. Och det efter ett helt arbetsliv (han är i 50-årsåldern).

Och visst blir historien just så bedrövande som jag först befarat. Han möter bara hån och måste försaka ... men så äntligen efter lång tid får han ihop tillräckligt med pengar för att skaffa sig en värmande rock. Men naturligtvis blir han bestulen på den redan första kvällen. Och inte får han hjälp av polisen. Hierarkier och mutor är vad allt byggde på. Så deprimerande!

Rocklös blir han genast nerkyld och dör tre dagar senare. Men då har det gått så långt att jag drar en suck av lättnad - tanken på att han kommer till ro och slipper gå och frysa. Men så lätt gick det inte heller. Han började spöka. Och den 'betydande person' som han vädjat om hjälp, men som avvisast honom, får både på egen hand dåligt samvete när medkänslan äntligen sätter in - om än för sent! - och blir dessutom av med sin egen kappa när spöket rycker den av honom.

Jag har ett par favoritmeningar:
"... att vår betydande person strax sedan den obarmhärtigt uppläxade Akakij Akakijevitsch gått sin väg, kände någonting liknande medlidande inom sig. Det var ingalunda främmande för honom, hans hjärta var tillgängligt för många goda känslor, ehuru hans rang hindrade honom att lägga dem i dagen."

Härlig ironi, eller hur! För att inte tala om det här:

"Men den betydande personen, fullt nöjd med sitt ömma familejliv, fann det i alla fall på sin plats att ha en väninna i andra ändan av staden. Väninnan var varken vackrare eller yngre än hans hustru, men dylika gåtor förekomma här i världen."

Just ja! Världen är full av gåtor!

Mörker och blåbärsris - Kerstin Ekman (1972)

Efter Eyvind Johnsons Stad i mörker, kom jag att tänka på Kerstin Ekmans Mörker och blåbärsris (1972). Tänkte att det kunde finnas trådar däremellan. Och rent ytligt gör det väl det. Det norrländska mörkret. Alkoholen som människorna tar till när livet känns tunt.

Men där finns också en motsats. Evind Johnsons stad vid randen av den norrländska skogen, var ett utslag av tillväxt, landet byggdes upp och utvidgades då för snart 100 år sedan. Medan Kerstin Ekman beskriver den lilla byn, avfolkningsbygden i en tid då skogen avverkas utan hänsyn till ekologin.

Jag känner genast att min B-uppsats på litteraturkursen måste handla om Kerstin Ekman och skogen, alla hennes djur-metaforer, där djuren får visas upp och klargöra den lilla människans situation. Det är en rik text, trots att det är en relativt tunn bok. Fascinerande på så många sätt. Jag letar artiklar och litterära undersökningar kring hennes böcker. Romanerna är så mycket mer än den socialrealistiska ytan. Hennes språk visar upp så tydliga bilder, landskap, som målningar, som hon bjuder in läsaren i. Men ju mer jag läser, desto fler lager på lager av möjliga betydelser finner jag. Som alltid hos Kerstin Ekman.

Kerstin Ekman är så uppenbart beläst, väver samman enormt material från olika håll. Min uppsats gapar bara över en liten liten bit ....

Att jag väljer just Mörker och blåbärsris beror på att jag tycker att den nämns för sällan. Den hamnar mitt emellan de inledande deckarromanerna och den berömda Valmsta-serien, de fyra böckerna om Kvinnorna och Staden (som inte längre får kallas Katrinehomsserien). Men boken har spår av allt hon står för. Först tänkte jag att hon tagit upp Elin Wägners Ekokritiska-tema, som ingen lyssnade på under 1930-talet. Någon har även jämfört med Sara Lidmans Järnbaneepos. Men Kerstin Ekman har något alldeles eget, precis som Sara. (Och Kerstin Ekmans serie inleddes före Sara Lidmans.)

Skogen har alltid varit Kerstin Ekmans alldeles egna område på ett alldeles utpräglat eget sätt. Vilket inte minst hennes essäsamling Herrarna i skogen (2007) visar. Och jag hittar spår av det redan i Mörker och blåbärsris. Det norrländska landskapet var dessutom betydelsefullt redan i Tre små mästare (1961).

Trådarna löper runt, hur än varierade hennes böcker är till ämne och stil, så finns det ändå en bärande ram av metoder och ämnen som återkommer. Vilket gör att jag gräver fram diverse äldre böcker och läser om. Denna vecka har jag även läst Pukehornet (1967) den sista 'deckaren' som snarast bör kallas psykologisk thriller. Men romanen är lika mycket en metaroman om författaren som skriver historien om mannen Päron, i lägenheten under henne. Hon fantiserar. Så vi får aldrig veta vad som försiggick, eller vad hon bara hittat på. Tja, det är ju trots allt bara en bok som är påhittad ändå. Men ändå, när man läser Ekman känns allt så verkligt, hur än mycket hon fabulerar. Just på grund av det noggrant utmejslade landskapet och alla detaljer. Och i Pukehornet berättar författaren själv om detta detaljsamlande. Oavsett om sant eller påhittat...?

Mitt absoluta favoritavsnitt gäller en liten 11-årig flicka som tar hand om sina duvor i ett av kvarterets uthus. Hon springer där sent på kvällarna och såväl Päron som författarinnan (eller snarast hennes egna tankar projicerade på Päron) menar att det är alltför farliga kvarter för henne att röra sig i själv på kvällar och nätter. Men hon har en osynlig låtsasbror, Tommy, som hon säger alltid är med henne.
"- Men Du kan inte tro på att han ska hjälpa dig när han inte finns! Det är bara barn som låtsas så, du är för stor för det, vuxna tror inte så.
- Joho, för Päron tror på tant Agda Wallin. Han tvättar hennes kläder och köper välling åt henne."

Ja, från barnen får vi höra sanningen! Eller snarare, barnet ger henne idén till intrigen. Och i intrigen har Pärons hyrestant ramlat och dött och han låtsas att hon finns där, i oron att bli anklagad för att ha dödat henne med flit. Och han gör det så pass att han själv till slut tror att hon lever och kan se och höra vad de säger och gör. Men bara ibland...

Ett kluvet medvetande. Vilket också finns i Mörker och blåbärsris. Där har Adana tre personligheter. Det är den knepigaste biten att analysera ...

Robinson Crusoe - Daniel Defoe (1719)

I sommar har jag ägnat mycket tid till att ta mig igenom hela Robinson Crusoe. Den första borgerliga 'romanen'. Defoe, den ekonomiske, borgerlige journalisten, som följde sin tids puritanska moral och därför absolut inte ville låtsas om att det var fiktion, fabulerande.

Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.

Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.

Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.

Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.

Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.

Nöjesläsning, bl a Eyvind Johnsons Stad i mörker (1927)

Med så mycket grubblande teoretisk läsning, måste jag bryta av med något mer lättviktigt. Som vanligt oftast på bussen. Så sista veckan innan det hettade till blev det ännu en Stephanie Plum, Three to get Deadly (1997). Lula har kommit med i gänget, med sin betydligt tuffare och vildare stil.

Och en ungdomsbok, Den Utvalde, av Lois Lowry (1993). Lättläst, men tänkvärd. I ett framtids-landskap som först verkar som en positiv utopi - men för bra för att vara sann - det kryper in ett obehag i mig för att allt verkar onormalt harmoniskt. Och visst är det det. Alla känslor är bort-rationaliserade. Än värre blir det när man inser att även färgerna försvunnit. De kan inte se färg och har aldrig hört musik! Fruktansvärt. Med andra ord - en Dystopi.

Dessutom hade jag på antikvariat fått tag på Eyvind Johnsons ungdomsverk Stad i mörker (1927). En norrlandsstad, i februarikylan, ett nytt samhälle, där nya grupper börjar få politiskt inflytande. Men med obehagliga känslor av att omtanken ändå inte är vad den borde vara. En kvinna, en av de nya grupperna med rösträtt, dör av lunginflammation efter nedkylning. Man anar att det inte blev så mycket av med den första entusiasmen efter den utvidgade rösträtten. Jag har först svårt att få grepp om romanen, där den rör sig fram som en sorts kollektivroman kring staden. Märker dock till slut att den är byggd kring en sorts cirkelkomposition. Början och slut möts. Allt ändras, ändå är allt detsamma. Liv och Död. Är väl egentligen en sån roman som man skall läsa om omedelbart för att känna av cirkeln än tydligare.

Litteraturvetenskap

Sex veckor har sprungit iväg ... Jag har läst och läst. Höstterminen har börjat med främst tre allmänna introduktioner till Litteraturvetenskap - en amerikansk, en norsk och en svensk antologi. Den svenska var svårast att få grepp om, eftersom olika personer introducerade sin egen bit, men när bitarna väl börjat falla på plats, verkar det trots allt inte vara så stor variation i vad litteraturvetare tycker och tänker.

Basen är och förblir textstudium, närläsning. Hur än många olika teorier man vill ta in, så berikar det litteraturvetenskapen - tvärvetenskaplighet är berikande. Men för att bli litteraturvetenskap, och inget annat, så måste man sätta texten i centrum. Texten som litteratur.

Detta var en snabb förenkling av ett oerhört vittfamnande ämne. :D

Prästkappan - Sven Delblanc (1963)

Har just läst en roman med ett fabulerande i högform, Sven Delblancs Prästkappan : en heroisk berättelse från 1963. Berättelsen tilldrar sig i Preussen åren 1784-85 med en mycket levande 1700-talskänsla, en pikareskroman åt Voltaires håll, oerhört grotesk i sina detaljer, vilket får mig att associera till Swifts Gulliver. Delblancs doktorsavhandling rörde 1700-talet och det är uppenbart i den tidskänsla han arbetar fram sida upp och sida ner. Och jag menar då kulturell, litterär tidskänsla, mer än 'historisk sanning'.

Groteskerier och våld. En episod mot slutet som talar om ett barnamord väcker insikten om närheten till andra världskrigets utrotningsläger. Då är det inte längre läge att skratta åt eländet. Det är inte heller 1700-talet som är huvudsaken. En uråldrig Fredrik den Store, Preussens kejsare, förklarar cyniskt att människor alltid är beredda att skratta åt äldre tiden, och menar att 'dom' är groteskt våldsbenägna, men alls inte beredda att se detsamma i sin egen tid. En tydlig vink åt 1900-talet, samtiden.

Ett tema är maktens inverkan på människor. Hur de flyr undan överheten. Och i allt det här är kvinnor endast sidofigurer, sexuella offer - återigen - oavsett samhällsklass har kvinnorna inte någon makt att råda över sig själva. Men som alltid - makt korrumperar. Prästkappan, som sett ner på överheten - samtidigt som han suktat efter att få bli 'en stor man' - visar sig i slutänden, på klassiskt deus-ex-machina-sätt vara av högre börd än han kunnat gissa, av kunglig ätt, men i hemligt gifte, varför han utplacerats i en skräddarfamilj, som fadern ägnat 30 år åt att återfinna. Sonen är nämligen ensam arvinge.

Den okända höga börden kan tyckas vara ett konventionellt knep, men används här för att visa hur makt korrumperar. Den frihetsälskande ungdomsrevoltören har inte minsta problem att inta sin tidigare 'avskyvärde tyranniske' faders position. När man befinner sig på toppen är den rollen inte längre lika avskyvärd, kan det synas. Vilket också naturligtvis är menat som en känga åt 1900-talets revolutionärer ... som gärna parkerade sig på maktens översta trappsteg.

Janet Evanovich

Jag har nyss läst om den andra Stephanie Plum deckaren - på engelska Two for the Dough (1996). Språket är vansinnigt roligt. Just för att det gör de olika karaktärerna så levande. Jag tänker också att all den här rappa dialogen som de bästa deckarna har - det måste vara en påverkan från TV och film. Vad man kallar intermedialitet. Något vi ska läsa en hel delkurs om nästa år inom litteraturvetenskap. Det är spännande.

Något annat som blir tydligt när jag läser Evanovich, den värld hon bygger upp kring Stephanie Plum i Trenton, 'the burg', är könsrollerna, kriget mellan könen. Det är männens värld och kvinnorna är hela tiden 'slagpåsar', men de ger sig inte. Tre generationer starka kvinnor. Inte bara i familjen Plum, utan i hela Trenton. Kvinnorna är som slagbollar på en fjäder. De far tillbaka upp lika fort som de slås ner. De ger sig inte. Den nya kvinnokraften - i den hårda 'verkligheten'. Och alla män verkar inte fatta att gamla våldsmetoder inte fungerar längre.

Mannsbilden är naturligtvis stereotyp. Brottslingarna är psykotiska våldsverkare och oftast sexuellt slemmiga typer. De få killar som dyker upp på den rätta sidan om lagen är naturligtvis 'tuffa killar'. Undantag hittills är väl främst Stephanies far som mest suckar uppgivet över sin extrema svärmor. I övrigt deltar han knappt i det sociala livet.

Självklart finns det skillnader mellan kvinnogenerationerna. Mest konservativ är Stephanies mor, som inte gillar dotterns 'okvinnliga' kängor. Medan mormodern blir som ung på nytt och köper samma kläder som dotterdottern, skaffar sig ett olagligt vapen och hänger på i jakten på brottslingar.

Allt det här tycks ge Evanovich en oräknelig mängd möjligheter till humor. Jag älskar det.