Av Jules Verne läste jag Jorden runt på 80 dagar flera gånger när jag var yngre och en gång högt för min dotter. En kul äventyrsroman från 1800-talet. Men så är han ju även skapare av science-fiction genren, den framtidspositiva, till skillnad från HG Wells mer samhällskritiska variant. Jag har läst mer 'om' Jules Verne, än 'av', kan man säga.
Idén med att resa till jordens mittpunkt har jag alltid funnit suspekt, eftersom min egen bild av jorden inre är magmafylld. Men så såg jag en amerikansk film för någon månad sedan, som adapterat boken till nutid, med Brendan Fraser som den småknäppe vetenskapsmannen. Då blev jag naturligtvis sugen på att läsa boken och se vad som skiljer sig. Biblioteket hade den endast på franska, Voyage au centre de la terre (1864), men språket är inte svårt utan populärt enkelt även för den som inte har uppdaterat sin franska på ett tag.
Professorn i filmens nutid heter Anderson, enklare än bokens Lidenbrock (från Hamburg) vars namn jag i olika omnämningar av bok och film sett förvanskat till både Lieden- och Linden-. Båda varianterna låter ju mer tyska, så jag kan förstå misstaget. Bokens story är väl inte så upphetsande för dagens läsare, men vissa saker fann jag mycket roande. T ex att professorn på 1860-talet vandrat in i ett tyskt antikvariat och funnit ett handskrivet manuskript av "Snorre Turlesons (!) Heims-Kringla" - i runskrift! Och ur denna faller ett löst blad med ett kryptogram, också i runskrift, skrivit av en alkemist, Arne Saknussemm, som reste in i jordens innandöme på 1500-talet. Så icke trovärdigt, men roande, startar resan.
Filmen har en ung tjej som guide ner i vulkanen. I boken är det en roande fördomsfull bild av en storvuxen, iskall islänning, dvs helt utan rädsla och mycket fåordig. Han sägs tala danska med dem, som professor Lidenbrock naturligtvis behärskar obehindrat. Det roar mig därför oerhört att boken, mitt i all franska, stoppat in en mängd enstaviga s.k. danska uttalanden. I mina ögon är det dock ett svenskt lexikon Jules Verne fått tag på. När guiden vill skynda på dem och säger "Hastigt, hastigt!" kan jag tänka mig att Verne slog upp motsvarigheten till franskans "Vite, vite!" Hastigt låter inte danskt i mina ögon, och på svenska känns hastigt för trögt om man vill få någon att skynda sig, t ex vore "Fort!" eller "Skynda!" bättre. Men roande är det i allra högsta grad för en språknörd som mig. Andra saker som gör att det låter svenskt för mig är 'Tänder', som alltså har ett svenskt ä, inte ett danskt, och siffran "tva", som väl har tappat sin svenska å-ring, som inte låter danskt. Jag som svensk läser och förstår islänningens ord obehindrat.
På 1700-talet började man uppmärksamma fossiler, även från havet, högt upp i alper och andra bergskedjor, vilket satte igång många människors fantasi. Inte minst tycks Syndafloden ha bevisats, med fisk så högt upp på land. Professor Lidenbrock är 'geolog', intresserad av fossiler, och finner även spår av en 'antedeluvial' människa där nere i underjorden, alltså från tiden före Översvämningen. Darwins teorier var fortfarnade nya och inte inkorporerade. Men det allra mest fantastiska är den underjordiska vattenvärlden, som i synnerhet på film gör berättelsen till mer Fantasy än Science fiction. En värld av dinosaurier och gigantiska svampar. Och det gigantiska inre havet, där allt i filmen tycks få ljus av en inre magma-sol, eller vad? Händelserna i filmen går naturligtvis snabbt. Brendan Fraser ser lika slätrakad ut hela filmen igenom. I boken är Verne noga med trovärdigheten och låter dem lägga sig ner på klippan i de inre vulkangångarna och sova regelbundet varje 'natt'. Och när de väl kommer upp till jordytan har det gått 2-3 månader (återstoende proviant hade just spolats bort!, hur de nu lyckades bära övrig mat dittills? Jag bär hem ny mat till tre personer varje dag - och det är tungt). De kommer alltså upp på jordytan med långt skägg och trasiga kläder som om de varit skeppsbrutna en längre tid. Filmen spelar naturligtvis mer på fantasy och action, än trovärdighet.
Igårkväll gick den animerade "Ice-Age 3" på TV. Alltid lika rolig tycker jag. För att förnya sig lekte även denna med idén om en underjordisk, eller snarare 'under-isen' värld, där dinosaurierna överlevt i sin djungelvärld, skild från vår. 66 miljoner år efter ditt eget massutdöende! En fantasi som aldrig släpper taget om oss...
2012-04-12
Låt den rätte komma in - J Ajvide Lindqvist (2004)
Jo, jag har ju faktiskt läst en modern roman till... och sett filmen ... men vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den erfarenheten.
Vampyrhistorier är inte min stil. Jag äcklas av att se blod (andra människors). En hypotes kanske kan förkalra det: att jag som liten såg blod spruta ur min mors spruckna åderbrock. Jag minns det som våldsam fontän-sprut på semesterpromenad. Det kan ha satt spår.
Lite teori om vampyrer känner jag äntå trill. T ex att Lord Byrons livläkare Polidori skrev en novell, The Vampyre, som inspirerade 1800-talets vampyrroman, och var samtida och vän med Mary Shelley när hon inledde sin Frankenstein. (Polidori nämns ju faktiskt 1817 i Jonathan Strange... av S.Clarke, som jag nyss läst)
Jag såg filmen Låt den rätte komma in först. Bildstilistiskt högtstående. Även om jag har min tendens att 'ducka' inför blodet. Visst, filmen har en 'renare' storyline än boken. Det blir ju så. En film kan inte få med allt i en så lång och mångfacetterad text, utan måste välja. Filmen har lagt focus mycket på mobbning. Den ovanligt kalla höstvinterkylan understryker kylan i förorten Blackeberg.
Till skillnad från 'Svinalängorna' i Ystad, vars riktiga namn ironiskt nog var Fridhem (!), är Blackeberg en storstadsförort, men byggd redan på 1950-talet vilket gör att den nu hösten 1981 är lite sjaskigt nergången. Alkoholismen är inte lika framträdande på film. I boken tycks inte någon av de vuxna klara sig utan alkohol. Filmen visar på hur lägenheter och glasrutor blir som barrikader mellan människor, som främst håller sig inom sina egna skokartonger. Isoleringen som gör att man mest sneglar på andra med misstänksamhet, genom kalla glasrutor. Ajvide Lindqvist har mycket medvetet förankrat sin roman vad gäller plats och tid, hösten 1981, med rysk U-båten som går på grund, rysskräcken, Tranebergsbron som försämras i samma takt som förorterna, musik etc.
Ändå blir vampyrhistorien inte begriplig för mig i bildform. Varför? Varför vill man skriva om människor som lever på blod? Så jag läste boken och fick en betydligt fylligare bild. Hur än mycket jag älskar bild och film, så är jag bokmänniska finner mer undermeningar bakom text än bakom bilder. Desstuom råkade jag samtidigt läsa arkeologen Francis Pryors bok Seahenge om religiösa monument från stenålder och bronsålder i England. Trots allt har liv och död under större delen av människans historia varit integrerade delar av varandra. Och mycket av ceremonier forntida människor höll på med, handlade om att hjälpa den döde att utan problem ta sig över till nästa liv. Man var rädd för att onda krafter från den 'andra' sidan skulle passa på att slinka tillbaka hit och ställa till olycka i denna sidas vardag. Samtidigt som man i omsorg om sin döda släkting ville hjälpa denne över till andra sidan. Det värsta som kunde hända en död var att den tvingades leva i ett mellanting mellan liv och död. Inte fick slå sig till ro varken på denna eller den andra sidan.
Där befinner sig också vampyren. Varken död eller levande tvingas vampyren till vad människor alltid fruktat, att hamna mitt emellan, vara varken eller. Är det en symbol för förortslivetes instängdhet i skokartonger? Om mobbning är den enda kontakten mellan ungdomar så befinner de sig också i ett intetsägande mellanrum. Varken inbjudna eller helt utanför.
Inte heller vampyren Eli kan 'bli vän' med Oscar. Ändå blir de vänner. Han bjuder in henne. Att hon väntar på att bli inbjuden är ett märkligt moraliskt drag hos denne 'mördare'. Den enda 'verkliga' vänskapen tycks här vara den mellan de som inte får vara vänner. Vilket kan vara en Romeo och Julia historia, eller något djupare. Romanen bygger en komplex spiral av händelser, och trots att den är mer blodigt våldsam än filmen, så stöter inte texten bort mig så som blodiga bilder kan göra. Jag hinner fundera. Men har ännu ingen 'lösning' på vad romanen egentligen handlar om. Den är så mångfacetterad att var och en kan välja sin egen tolkning.
Låt den rätte komma in är för mig en postmodernistisk blanding. En populärlitterär skräckroman, kombinerad med kriminalromanens mordgåtor, även om ingen deckare löser den, så får vi läsare fördjupad inblick i vad som händer. Samtidigt som författaren stoppar in litterära citat alltifrån Shakespeare till populärmusik av t ex Morrissey (varifrån faktiskt titeln kommer), vilket ökar på min känsla att här finns ganska djupa litterära ambitioner. Detta är alltså en roman som kan läsas på olika plan, och därför kan läsas om.
Vampyrhistorier är inte min stil. Jag äcklas av att se blod (andra människors). En hypotes kanske kan förkalra det: att jag som liten såg blod spruta ur min mors spruckna åderbrock. Jag minns det som våldsam fontän-sprut på semesterpromenad. Det kan ha satt spår.
Lite teori om vampyrer känner jag äntå trill. T ex att Lord Byrons livläkare Polidori skrev en novell, The Vampyre, som inspirerade 1800-talets vampyrroman, och var samtida och vän med Mary Shelley när hon inledde sin Frankenstein. (Polidori nämns ju faktiskt 1817 i Jonathan Strange... av S.Clarke, som jag nyss läst)
Jag såg filmen Låt den rätte komma in först. Bildstilistiskt högtstående. Även om jag har min tendens att 'ducka' inför blodet. Visst, filmen har en 'renare' storyline än boken. Det blir ju så. En film kan inte få med allt i en så lång och mångfacetterad text, utan måste välja. Filmen har lagt focus mycket på mobbning. Den ovanligt kalla höstvinterkylan understryker kylan i förorten Blackeberg.
Till skillnad från 'Svinalängorna' i Ystad, vars riktiga namn ironiskt nog var Fridhem (!), är Blackeberg en storstadsförort, men byggd redan på 1950-talet vilket gör att den nu hösten 1981 är lite sjaskigt nergången. Alkoholismen är inte lika framträdande på film. I boken tycks inte någon av de vuxna klara sig utan alkohol. Filmen visar på hur lägenheter och glasrutor blir som barrikader mellan människor, som främst håller sig inom sina egna skokartonger. Isoleringen som gör att man mest sneglar på andra med misstänksamhet, genom kalla glasrutor. Ajvide Lindqvist har mycket medvetet förankrat sin roman vad gäller plats och tid, hösten 1981, med rysk U-båten som går på grund, rysskräcken, Tranebergsbron som försämras i samma takt som förorterna, musik etc.
Ändå blir vampyrhistorien inte begriplig för mig i bildform. Varför? Varför vill man skriva om människor som lever på blod? Så jag läste boken och fick en betydligt fylligare bild. Hur än mycket jag älskar bild och film, så är jag bokmänniska finner mer undermeningar bakom text än bakom bilder. Desstuom råkade jag samtidigt läsa arkeologen Francis Pryors bok Seahenge om religiösa monument från stenålder och bronsålder i England. Trots allt har liv och död under större delen av människans historia varit integrerade delar av varandra. Och mycket av ceremonier forntida människor höll på med, handlade om att hjälpa den döde att utan problem ta sig över till nästa liv. Man var rädd för att onda krafter från den 'andra' sidan skulle passa på att slinka tillbaka hit och ställa till olycka i denna sidas vardag. Samtidigt som man i omsorg om sin döda släkting ville hjälpa denne över till andra sidan. Det värsta som kunde hända en död var att den tvingades leva i ett mellanting mellan liv och död. Inte fick slå sig till ro varken på denna eller den andra sidan.
Där befinner sig också vampyren. Varken död eller levande tvingas vampyren till vad människor alltid fruktat, att hamna mitt emellan, vara varken eller. Är det en symbol för förortslivetes instängdhet i skokartonger? Om mobbning är den enda kontakten mellan ungdomar så befinner de sig också i ett intetsägande mellanrum. Varken inbjudna eller helt utanför.
Inte heller vampyren Eli kan 'bli vän' med Oscar. Ändå blir de vänner. Han bjuder in henne. Att hon väntar på att bli inbjuden är ett märkligt moraliskt drag hos denne 'mördare'. Den enda 'verkliga' vänskapen tycks här vara den mellan de som inte får vara vänner. Vilket kan vara en Romeo och Julia historia, eller något djupare. Romanen bygger en komplex spiral av händelser, och trots att den är mer blodigt våldsam än filmen, så stöter inte texten bort mig så som blodiga bilder kan göra. Jag hinner fundera. Men har ännu ingen 'lösning' på vad romanen egentligen handlar om. Den är så mångfacetterad att var och en kan välja sin egen tolkning.
Låt den rätte komma in är för mig en postmodernistisk blanding. En populärlitterär skräckroman, kombinerad med kriminalromanens mordgåtor, även om ingen deckare löser den, så får vi läsare fördjupad inblick i vad som händer. Samtidigt som författaren stoppar in litterära citat alltifrån Shakespeare till populärmusik av t ex Morrissey (varifrån faktiskt titeln kommer), vilket ökar på min känsla att här finns ganska djupa litterära ambitioner. Detta är alltså en roman som kan läsas på olika plan, och därför kan läsas om.
Svinalängorna - Susanna Alakoski (2006)
Senaste månaden har jag mest läst historia av olika slag. Men så tog jag mig också an Susanna Alakoskis Svinalängorna - sent om sider - den vann trots allt Augustpriset redan 2006. Åren går så fort ....
En mycket lättläst text, även om inte ämnet är det. Några flickliv i alkoholisthem. Eftersom författaren och jag är nästan jämnåriga känner jag ju igen tidsbilderna, de nybyggda förorternas höghus kring 1970, viss musik, ABBA, ny ung kung, strejk, giftlarm,osv. Men ändå inte, jag kommer från storstaden, boken rör sig i småstaden Ystad. Ändå fanns tydligen även där nybyggda förorter för 'utslagna' - om inte annat blev folk utslagna där i rotlösheten. Och den bilden är mycket mer tidlöst allmängiltig, handlar inte speciellt om just tidigt 1970-tal. Inte i juset denna skildring.
Att läsa om hur flickorna överlever där i kaoset av fattig stolthet och alkoholism väcker min egen känsla av maktlöshet. Inga barn ska behöva leva så, men hur hindrar man det? Förutom att riva alla förorter... skulle det hjälpa? Flickorna är överlevare, de tänker minsann aldrig bli som sina föräldrar, visst, men resten finns kvar, det tröstlösa livet.
Texten är övervägande realism, sedd ur en liten flickas ögon, innan hon insett att alla familjer och hem inte är som hennes ... till lillgamla försökt att 'hjälpa' sina föräldrar och hålla fasaden uppe inför skammen, deras skam, överleva dag för dag ... till nya insikter hos länkarna att många familjer trots allt har samma problem. Det här skiljer sig inte från andra skildringar av alkoholistbarns uppväxt.
Det som skiljer sig är skildringen av de kaotiska alkoholperioderna. De blir meningsbyggnaden en annan - svart poesi. T ex
"Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter."
Och många andra exempel. Det väcker overklighetskänslan, en flackande blick, stressen som hos den jagade.
Till humorn hör främst faderns brutna finsk-svenska, som känns på pricken återgivet. Som när barnen slutligen blir akut omhändertagna och placerade i fosterhem och pappan försöker lämna hunden i utbyte.
"Om ni händeromtar våra parn vår ni väl händeromta hunden också sa han."
En mycket lättläst text, även om inte ämnet är det. Några flickliv i alkoholisthem. Eftersom författaren och jag är nästan jämnåriga känner jag ju igen tidsbilderna, de nybyggda förorternas höghus kring 1970, viss musik, ABBA, ny ung kung, strejk, giftlarm,osv. Men ändå inte, jag kommer från storstaden, boken rör sig i småstaden Ystad. Ändå fanns tydligen även där nybyggda förorter för 'utslagna' - om inte annat blev folk utslagna där i rotlösheten. Och den bilden är mycket mer tidlöst allmängiltig, handlar inte speciellt om just tidigt 1970-tal. Inte i juset denna skildring.
Att läsa om hur flickorna överlever där i kaoset av fattig stolthet och alkoholism väcker min egen känsla av maktlöshet. Inga barn ska behöva leva så, men hur hindrar man det? Förutom att riva alla förorter... skulle det hjälpa? Flickorna är överlevare, de tänker minsann aldrig bli som sina föräldrar, visst, men resten finns kvar, det tröstlösa livet.
Texten är övervägande realism, sedd ur en liten flickas ögon, innan hon insett att alla familjer och hem inte är som hennes ... till lillgamla försökt att 'hjälpa' sina föräldrar och hålla fasaden uppe inför skammen, deras skam, överleva dag för dag ... till nya insikter hos länkarna att många familjer trots allt har samma problem. Det här skiljer sig inte från andra skildringar av alkoholistbarns uppväxt.
Det som skiljer sig är skildringen av de kaotiska alkoholperioderna. De blir meningsbyggnaden en annan - svart poesi. T ex
"Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter."
Och många andra exempel. Det väcker overklighetskänslan, en flackande blick, stressen som hos den jagade.
Till humorn hör främst faderns brutna finsk-svenska, som känns på pricken återgivet. Som när barnen slutligen blir akut omhändertagna och placerade i fosterhem och pappan försöker lämna hunden i utbyte.
"Om ni händeromtar våra parn vår ni väl händeromta hunden också sa han."
2012-03-16
The Pilgrim's Progress - John Bunyan (1678-84)
Eller Kristens resa som den heter på svenska. En allegorisk berättelse, där författaren säger sig drömma det som händer, vilket får mig att associera till Caldérons 'Livet en dröm', och är alltså tankemässigt på 1600-talets våglängd.
Kristens resa utkom alltså samtidigt, år 1678, som Mme de Lafayettes Prinsessan de Clèves. Båda två kan sägas vara föregångare till romanen som modern uppfinning. Kristens resa är en allegori över människans själsliga, inre utvecklingen, vilket leder fram till den moderna romanens allt uppslukande intresse för människors öden och karaktärer. Texten flyter lätt och ledigt och består främst av dialog. Även om dialogen skrivs i replikform som i ett pjäsmanus, antaligen i påverkan av det tidigare så populära Elizabetanska dramat, så är sättet man pratar enkelt och realistiskt, just som i moderna romaner.
Rese-formen ger också en försmak om 'pikaresk-roman'. Att ämnet är religiöst, om än på en mycket konkret vardaglig nivå, kan inte vara förvånande så här nära efter Englands religiösa omvälvningar med påföljande inbördeskrig. John Bunyan satt själv tolv år i fängelse, sedan han 1660 arresterades för att ha predikat som lekman, utan officiell auktorisation. Man kan inte säga att straffet kuvade honom. Han ägnade sin fängelsetid åt att skriva en rad böcker. Som antagligen hade innehåll i samma stil som hans lekmannapredikningar hade haft.
Kristens resa utkom alltså samtidigt, år 1678, som Mme de Lafayettes Prinsessan de Clèves. Båda två kan sägas vara föregångare till romanen som modern uppfinning. Kristens resa är en allegori över människans själsliga, inre utvecklingen, vilket leder fram till den moderna romanens allt uppslukande intresse för människors öden och karaktärer. Texten flyter lätt och ledigt och består främst av dialog. Även om dialogen skrivs i replikform som i ett pjäsmanus, antaligen i påverkan av det tidigare så populära Elizabetanska dramat, så är sättet man pratar enkelt och realistiskt, just som i moderna romaner.
Rese-formen ger också en försmak om 'pikaresk-roman'. Att ämnet är religiöst, om än på en mycket konkret vardaglig nivå, kan inte vara förvånande så här nära efter Englands religiösa omvälvningar med påföljande inbördeskrig. John Bunyan satt själv tolv år i fängelse, sedan han 1660 arresterades för att ha predikat som lekman, utan officiell auktorisation. Man kan inte säga att straffet kuvade honom. Han ägnade sin fängelsetid åt att skriva en rad böcker. Som antagligen hade innehåll i samma stil som hans lekmannapredikningar hade haft.
2012-03-13
Leela.exe - Hari Kunzru (2004)
Jag tyckte mycket om denna roman, på ett oroande sätt. Transmission är den engelska texten, kanske inte så säljande som titel, men visar mer på det dubbeltydiga budskapet som trots allt finns.
Handlingen tilldrar sig nu, i vår globala, datoriserade, internet-värld. Huvudingrediens är ett datavirus, leela.exe. En värld som kan kännas helt gränslös. Men trots det finns där fullt med mentala gränser, gränser vi bär i våra huvuden, som ändå skiljer människor åt och gör att en del behandlas som mer värda än andra, gör vissa mer önskvärda än andra, oavsett godhet/ondska eller kunskaper.
Kan låta allvarligt. Men boken är också rolig mitt i allt allvarligt.
Handlingen tilldrar sig nu, i vår globala, datoriserade, internet-värld. Huvudingrediens är ett datavirus, leela.exe. En värld som kan kännas helt gränslös. Men trots det finns där fullt med mentala gränser, gränser vi bär i våra huvuden, som ändå skiljer människor åt och gör att en del behandlas som mer värda än andra, gör vissa mer önskvärda än andra, oavsett godhet/ondska eller kunskaper.
Kan låta allvarligt. Men boken är också rolig mitt i allt allvarligt.
Michael Kohlhaas - Heinrich von Kleist (1808)
En märklig historia som jag älskade redan vid min första läsning i tonåren. Den kändes så 'realistisk' och lättflytande, och samtidigt fasansfull i de Kafka-aktiga orättvisor Kohlhaas drabbas av. Jag våndades lite inför tanken att läsa om den och återuppleva allt våld.
Men det är lustigt hur upplevelser ändras med åldern. De långa avsnitten, sida upp och sida ner, utan styckesindelning, gör att jag inte längre finner texten riktigt lika lättflytande. Jag saknar pauser. Jag blir inte heller lika ungdomligt uppbragd över orättvisorna. Kohlhaas är minst lika våldsam tillbaka i sin hämnd. Boken försigår på 1500-talet, men skrevs medan Napoleonkrigen fortfarande pågick. Den krigiska revolutionstiden gjorde säkert att ingen förvånades över blodigheter.
En häxas 'förutsägelser' spelar roll i intrigen, kanske en liten påverkan av romantiken som satt in och gärna avlägsnar sig från realismen.
Men det är lustigt hur upplevelser ändras med åldern. De långa avsnitten, sida upp och sida ner, utan styckesindelning, gör att jag inte längre finner texten riktigt lika lättflytande. Jag saknar pauser. Jag blir inte heller lika ungdomligt uppbragd över orättvisorna. Kohlhaas är minst lika våldsam tillbaka i sin hämnd. Boken försigår på 1500-talet, men skrevs medan Napoleonkrigen fortfarande pågick. Den krigiska revolutionstiden gjorde säkert att ingen förvånades över blodigheter.
En häxas 'förutsägelser' spelar roll i intrigen, kanske en liten påverkan av romantiken som satt in och gärna avlägsnar sig från realismen.
Tusenårsstriden - Tom Holland (2009)
En enastående intressant populärhistoriebok. Visst har vi hört talas om kejsar Henriks botvandring till Canossa. Men aldrig att jag hade förstått hela den himmelsevida betydelsen. De fyrahundra sidorna glider lätt som en spänningsroman. Skickligt av Holland. Det rör tusen år av Europas utveckling. Helt avgörande, menar Holland, för hur s.k. 'väst' skiljer sig från andra delar av världen.
Boken tog snabbt slut på årets bokrea. Men den finns på biblioteket. Och är väl värd ett lån.
Boken tog snabbt slut på årets bokrea. Men den finns på biblioteket. Och är väl värd ett lån.
2012-02-29
Jonathan Strange & Mr Norrell - Susanna Clarke (2004)
Jonathan Strange & Mr Norrell är en helt makalös roman av Susanna Clarke. Den har grupperats bland fantasy-litteraturen, och visst, den handlar om trollkarlar och en parallell värld, men den är så mycket mer, vilket kanske inte gör den så lättillgänglig för alla läsare, men för oss litteraturhistorienördar är den en guldklimp.
770 sprudlande sidor, som först kan verka ogripbara, om man inte har möjlighet att njuta av alla blinkningar hit och dit i litteraturhistorien. Varje kapitel åsätts en tidpunkt, månad och år, från 1806-1817. En enda genomläsning hjälper inte mig att avgöra vad författaren 'vill', men väcker i mig ett myller av associationer. Jane Austen-fan som jag är associerar jag genast till hennes produktiva skrivår och dödsåret 1817. Med detta vill jag inte påskina någon likhet i skrivstil, bara närheten i tidseran. Man brukar ju alltid klaga på att realisten Austen ändå tycks blunda för Napoleonkrigen som genomsyrade nästan hela hennes livsepok. Clarke tar igen hela den biten och låter magikerna hjälpa till att besegra Napoleon. Austen själv nämns ändast som författare till boken Emma 1816, helt kort som att den står bredvid Jonathan Stranges bok om magins historia. Visserligen en liten miss, eftersom Jane Austens namn aldrig sattes ut på hennes böcker under hennes levnad, utan endast noterades skriven av 'A Lady'.
En författare som dock får ta plats mot slutet av boken är Lord Byron. Åren 1806-1817 handlar ju helt klart om den Romantiska erans mest innovativt sprudlande period. De två stora magikerna som spelar romanens huvudroller är motsatta karaktärer som skulle kunna symbolisera de motsatta litterära riktningarna Klassicismen och Romantiken, likaväl som Upplysningens Encyklopediska sida hos Mr Norrell, i motsats still den intuitivt begåvade Jonathan Strange. Dvs även motpolerna vetenskap (rent teoretisk kunskap) resp. andlighet (verklighetens inneboende magi).
770 sprudlande sidor, som först kan verka ogripbara, om man inte har möjlighet att njuta av alla blinkningar hit och dit i litteraturhistorien. Varje kapitel åsätts en tidpunkt, månad och år, från 1806-1817. En enda genomläsning hjälper inte mig att avgöra vad författaren 'vill', men väcker i mig ett myller av associationer. Jane Austen-fan som jag är associerar jag genast till hennes produktiva skrivår och dödsåret 1817. Med detta vill jag inte påskina någon likhet i skrivstil, bara närheten i tidseran. Man brukar ju alltid klaga på att realisten Austen ändå tycks blunda för Napoleonkrigen som genomsyrade nästan hela hennes livsepok. Clarke tar igen hela den biten och låter magikerna hjälpa till att besegra Napoleon. Austen själv nämns ändast som författare till boken Emma 1816, helt kort som att den står bredvid Jonathan Stranges bok om magins historia. Visserligen en liten miss, eftersom Jane Austens namn aldrig sattes ut på hennes böcker under hennes levnad, utan endast noterades skriven av 'A Lady'.
En författare som dock får ta plats mot slutet av boken är Lord Byron. Åren 1806-1817 handlar ju helt klart om den Romantiska erans mest innovativt sprudlande period. De två stora magikerna som spelar romanens huvudroller är motsatta karaktärer som skulle kunna symbolisera de motsatta litterära riktningarna Klassicismen och Romantiken, likaväl som Upplysningens Encyklopediska sida hos Mr Norrell, i motsats still den intuitivt begåvade Jonathan Strange. Dvs även motpolerna vetenskap (rent teoretisk kunskap) resp. andlighet (verklighetens inneboende magi).
2012-02-28
Northanger Abbey - Jane Austen (1803/1818)
I januari läste jag om Northanger Abbey av Jane Austen, på engelska och svenska parallellt. Köpte den svenska på 1990-talet, en vacker upplaga i kartonnage med initierat efterord av Lisbeth Larsson. Den tillkom säkert i svallvågorna av den då nya feministiska litteraturforskningen och har en tacknämlig översättning. Som anglofil sörjer jag att inte alla Austens verk finns utgivna i uppdaterade svenska upplagor. Alla är omistliga storartade klassiker.
Jag började en kronologisk omläsning av Jane Austen redan förra året. Först hennes ungdomsverk, Juvenilia, som faktiskt finns på svenska, om än i nerbantat urval, däribland Love and Friendship och A short History of England. Texterna är omogna, skrivna i tidiga tonåren, men samtidigt finns hennes ironiska ådra redan där, redo att utvecklas.
Jag läste dessutom om Lady Susan. Även den ett tidigt verk, som också kom på svenska för ett tjugotal år sedan. Första gången jag läste den, irriterade jag mig på den kyliga ironin. Vivi Edström menar att hon har en tillräckligt depraverad humor för att uppskatta den. Eller så har vi uppnått rätt ålder. När jag var ung kändes den historien alltför kall, jämfört med hennes senare insiktsfulla verk. Känns mer som ett ungdomsverk, en brevroman i 1700-talsstil, med sina cyniska kärleksintriger. Men efter ett antal år tycks jag kunna ta den till mig på ett nytt sätt. Inget mästerverk, men ett viktigt steg på vägen till hennes egen stil. Boken utgavs aldrig under hennes livstid, utan betydligt senare under 1800-talet, som bihang till en brorsons memoarer (?). Kanske kände Austen själv att brevromanen som form, liksom kärleksintrigerna redan blivit förlegade och inte var 100 procent hennes egen stil...?
Annars räknas Northanger Abbey som hennes 'första' fullgångna roman, och även den första hon lyckades sälja, redan 1803. Men paradoxalt nog utgavs den aldrig under hennes livstid, då förläggaren som köpt den aldrig kom sig för att låta trycka den. Efter några år (fem?) lyckades hon köpa tillbaka manuset och lär ha redigerat den till en mognare version, som låg färdig vid hennes död, och utgavs postumt 1818. Vi kan bara gissa vad som är grundstrukturen och vad som vidareutvecklats. Så även denna har aningar om något 'förlegat', då den stommen är en parodi på den gotiska skräckromanen, så populär i slutet av 1700-talet. Huvudpersonen Miss Morland beundrar lättviktiga skräckromaner som Udolphos mysterier av Ann Radcliffe, och pläderar drför positivt för populärromanen som genre. Romanens förord visar hur medveten förläggaren är om att skräckgenren inte är det 'senaste', men menar att den ändå äger sidor som kan vara intressanta fortfarande 1818. Absolut, fortfarande 2018!
Kärleksintrigen känns dock omoge, andas 1700-tal med sin elegant flirtiga gentlemannapräst Henry Tilney. Men verklig passion hyser med sin frånvaro. Northanger Abbey är dessutom den mest metafiktiva av alla Austens romaner. Förutom skräckparodin och pläderandet för och emot litteratur, ett ständigt tema hos Austen, plockar denna roman fram en berättare som kommenterar Miss Morland som en både medveten och ovetande hjältinna. Och hennes liv som en sorts roman. Som romanläsare önskar ho sig ett lika spännande liv, där hon själv kan få vara hjältinna. Och hela tiden visar Austen fram hur prekär kvinnans situation var under hennes samtid. En kvinna stod oftast utan pengar och blev därmed offer för manlig godtycklighet i alla former.
Metafiktionen är elegant konstruerad, och samtidigt parad med samhällskritisk glöd, med kvinnor som offer, samtidigt som de vägrar acceptera denna offerroll. Vad av allt detta ingick i den ursprungliga versionen och vad utvecklade hon vidare i sin mognare version? Vi vet inte. Hennes virtuositet i romankonstruktion och intrig tycks tidigt färdig utvecklad.
Jag började en kronologisk omläsning av Jane Austen redan förra året. Först hennes ungdomsverk, Juvenilia, som faktiskt finns på svenska, om än i nerbantat urval, däribland Love and Friendship och A short History of England. Texterna är omogna, skrivna i tidiga tonåren, men samtidigt finns hennes ironiska ådra redan där, redo att utvecklas.
Jag läste dessutom om Lady Susan. Även den ett tidigt verk, som också kom på svenska för ett tjugotal år sedan. Första gången jag läste den, irriterade jag mig på den kyliga ironin. Vivi Edström menar att hon har en tillräckligt depraverad humor för att uppskatta den. Eller så har vi uppnått rätt ålder. När jag var ung kändes den historien alltför kall, jämfört med hennes senare insiktsfulla verk. Känns mer som ett ungdomsverk, en brevroman i 1700-talsstil, med sina cyniska kärleksintriger. Men efter ett antal år tycks jag kunna ta den till mig på ett nytt sätt. Inget mästerverk, men ett viktigt steg på vägen till hennes egen stil. Boken utgavs aldrig under hennes livstid, utan betydligt senare under 1800-talet, som bihang till en brorsons memoarer (?). Kanske kände Austen själv att brevromanen som form, liksom kärleksintrigerna redan blivit förlegade och inte var 100 procent hennes egen stil...?
Annars räknas Northanger Abbey som hennes 'första' fullgångna roman, och även den första hon lyckades sälja, redan 1803. Men paradoxalt nog utgavs den aldrig under hennes livstid, då förläggaren som köpt den aldrig kom sig för att låta trycka den. Efter några år (fem?) lyckades hon köpa tillbaka manuset och lär ha redigerat den till en mognare version, som låg färdig vid hennes död, och utgavs postumt 1818. Vi kan bara gissa vad som är grundstrukturen och vad som vidareutvecklats. Så även denna har aningar om något 'förlegat', då den stommen är en parodi på den gotiska skräckromanen, så populär i slutet av 1700-talet. Huvudpersonen Miss Morland beundrar lättviktiga skräckromaner som Udolphos mysterier av Ann Radcliffe, och pläderar drför positivt för populärromanen som genre. Romanens förord visar hur medveten förläggaren är om att skräckgenren inte är det 'senaste', men menar att den ändå äger sidor som kan vara intressanta fortfarande 1818. Absolut, fortfarande 2018!
Kärleksintrigen känns dock omoge, andas 1700-tal med sin elegant flirtiga gentlemannapräst Henry Tilney. Men verklig passion hyser med sin frånvaro. Northanger Abbey är dessutom den mest metafiktiva av alla Austens romaner. Förutom skräckparodin och pläderandet för och emot litteratur, ett ständigt tema hos Austen, plockar denna roman fram en berättare som kommenterar Miss Morland som en både medveten och ovetande hjältinna. Och hennes liv som en sorts roman. Som romanläsare önskar ho sig ett lika spännande liv, där hon själv kan få vara hjältinna. Och hela tiden visar Austen fram hur prekär kvinnans situation var under hennes samtid. En kvinna stod oftast utan pengar och blev därmed offer för manlig godtycklighet i alla former.
Metafiktionen är elegant konstruerad, och samtidigt parad med samhällskritisk glöd, med kvinnor som offer, samtidigt som de vägrar acceptera denna offerroll. Vad av allt detta ingick i den ursprungliga versionen och vad utvecklade hon vidare i sin mognare version? Vi vet inte. Hennes virtuositet i romankonstruktion och intrig tycks tidigt färdig utvecklad.
2012-01-28
Jag, Robot - Isaac Asimov (1950)
Isaac Asimov, robotens gudfader, föddes i vad vi idag kallar Vitryssland, men kom till USA med sina föräldrar redan som 3 åring och blev med tiden professor i biokemi.
Jag, robot verkar vara hans första betydande novellsamling och utkom redan 1950 i USA och inleder helt klart en ny era. Antagligen för hela vår syn på vår tekniska utveckling. Och naturligtvis, vad vore science-fiction utan robotar? Själva ordet robot är ryskt låneord, bildat från ett ryskt verb för arbeta. Människoliknande maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa. Visst ser vi dem som en självklar ingrediens. Idag är de väl egentligen science facts, om man ser till vad japaner m. fl. lyckats forska fram vad gäller Artificial Intelligence. Människoliknadne maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa.
Betydande för hela novellsamlingen är de inledande "Robotologins tre lagar":
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Detta väcker en utopisk ideal-bild, som gör robotar till de goda tillförlitliga varelser, till skillnad från den otillförlitliga människan - vilket blir så tydligt så nära efter det förödande andra världskriget. Novellsamlingen har återkommande personer och ger ett sorts hållpunkter av ca 100 år av robotutveckling. Roboten är den innovation som krävs för att kalla en text science fiction. De flesta historierna formulerar sedan en paradox, som man måste hitta en logisk förklaring till. Så att problemet kan lösas rationellt.
Med andra ord grunden i sci-fi, till skillnad från fantasy ...
Jag, robot verkar vara hans första betydande novellsamling och utkom redan 1950 i USA och inleder helt klart en ny era. Antagligen för hela vår syn på vår tekniska utveckling. Och naturligtvis, vad vore science-fiction utan robotar? Själva ordet robot är ryskt låneord, bildat från ett ryskt verb för arbeta. Människoliknande maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa. Visst ser vi dem som en självklar ingrediens. Idag är de väl egentligen science facts, om man ser till vad japaner m. fl. lyckats forska fram vad gäller Artificial Intelligence. Människoliknadne maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa.
Betydande för hela novellsamlingen är de inledande "Robotologins tre lagar":
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Detta väcker en utopisk ideal-bild, som gör robotar till de goda tillförlitliga varelser, till skillnad från den otillförlitliga människan - vilket blir så tydligt så nära efter det förödande andra världskriget. Novellsamlingen har återkommande personer och ger ett sorts hållpunkter av ca 100 år av robotutveckling. Roboten är den innovation som krävs för att kalla en text science fiction. De flesta historierna formulerar sedan en paradox, som man måste hitta en logisk förklaring till. Så att problemet kan lösas rationellt.
Med andra ord grunden i sci-fi, till skillnad från fantasy ...
2012-01-19
Henry von Ofterdingen - Novalis (1802)
En annan av mina önske-trådar just nu, är att sakta leta mig fram över det tidiga 1800-talet. Mest av allt drar naturligtvis Jane Austen, att få läsa om och sjunka in i alla hennes verk. Att verkligen läsa Ivanhoe, inte bara se filmen på nyårsafton, samt läsa om von Kleist och ETA Hoffman. Jane Austens och Walter Scotts realism vs de andras romantiska fantasterier.
Men allra först min nyfikenhet kring Romantikens 'Blå Blomma', som inspirerat så många. Härom året läste jag Hjalmar Bergmans ungdomsroman Blå blommor, som tydligt utgår från samma tema, som ursprungligen kommer från Novalis postumt utgivna Henry von Ofterdingen (1802). Hittade den bara på engelska. Romantisk så det förslår. Fylld av metaforiska sagor. Som den visa eremiten som lever förnöjd i grottan. Gruvarbetarena som ser som sin uppgift att leta fram de ädla stenarna nere i mörkret, och föra upp dem i ljuset, utan att någonsin själva sukta efter dessa rikedomar. Och den blåa blomman som bär kärlekens ansikte, Henrys livs kärlek.
En romantisk utvecklingsroman, men så lös i konturerna att den inte känns färdig ... vi får själva avsluta den, men det kräver nog ett antal omläsningar.
Men allra först min nyfikenhet kring Romantikens 'Blå Blomma', som inspirerat så många. Härom året läste jag Hjalmar Bergmans ungdomsroman Blå blommor, som tydligt utgår från samma tema, som ursprungligen kommer från Novalis postumt utgivna Henry von Ofterdingen (1802). Hittade den bara på engelska. Romantisk så det förslår. Fylld av metaforiska sagor. Som den visa eremiten som lever förnöjd i grottan. Gruvarbetarena som ser som sin uppgift att leta fram de ädla stenarna nere i mörkret, och föra upp dem i ljuset, utan att någonsin själva sukta efter dessa rikedomar. Och den blåa blomman som bär kärlekens ansikte, Henrys livs kärlek.
En romantisk utvecklingsroman, men så lös i konturerna att den inte känns färdig ... vi får själva avsluta den, men det kräver nog ett antal omläsningar.
Djävulens fjäder - Minette Walters (2005)
Den första deckare jag läst av Minette Walters - lite oturligt. Såväl min far som min sambo tyckte att den var olidlig att läsa. Tjatig. Och jag kan hålla med.
Jag kan förstå varför. Första halvan av boken sitter fast i offrets ångest och förträngingar. Läsaren som inte får någon yttre förmedling av händelserna, i denna jag-roman, kan därför lätt tröttna. Jag blev mest sittande och funderade rent intellektuellt över vilken typ av blandgenre det rörde sig om. Att huvudpersonen isolerar sig på landsbygden ger en något unken känsla från pusseldeckarnas landsbygd. Inte minst att det återigen är släkt-gnabb och arvstvister i centrum.
Mot detta ställs det globala, att huvudpersonen är journalist, krigskorrespondent, som kidnappats och våldtagits. Dessutom född i en f.d. koloni i Afrika. Allt detta ger en mer hårdkokt modern thriller, i första hand med psykologisk vinkel.
Synd att man måste ta sig 2/3-delar av boken innan huvudpersonen rätar på sig. Slutet känns verkligt oväntat för mig. Och helt säker blir man aldrig. Min sambo tänker att förövaren nog dränkt sig - men jag inser med stigande intresse, att han antagligen blivit dränkt, som ren hämnd av offret. Men aldrig avslöjad, så vi kan inte veta säkert. Läsare får välja. Och oväntat var det.
Jag kan förstå varför. Första halvan av boken sitter fast i offrets ångest och förträngingar. Läsaren som inte får någon yttre förmedling av händelserna, i denna jag-roman, kan därför lätt tröttna. Jag blev mest sittande och funderade rent intellektuellt över vilken typ av blandgenre det rörde sig om. Att huvudpersonen isolerar sig på landsbygden ger en något unken känsla från pusseldeckarnas landsbygd. Inte minst att det återigen är släkt-gnabb och arvstvister i centrum.
Mot detta ställs det globala, att huvudpersonen är journalist, krigskorrespondent, som kidnappats och våldtagits. Dessutom född i en f.d. koloni i Afrika. Allt detta ger en mer hårdkokt modern thriller, i första hand med psykologisk vinkel.
Synd att man måste ta sig 2/3-delar av boken innan huvudpersonen rätar på sig. Slutet känns verkligt oväntat för mig. Och helt säker blir man aldrig. Min sambo tänker att förövaren nog dränkt sig - men jag inser med stigande intresse, att han antagligen blivit dränkt, som ren hämnd av offret. Men aldrig avslöjad, så vi kan inte veta säkert. Läsare får välja. Och oväntat var det.
Ninas resa - Lena Einhorn (2005)
Lena Einhorn berättar hur hennes mor, Nina, överlevde förintelsen genom att gömma sig i det längsta i Warszawas ghetto.
Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.
Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!
Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...
Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.
Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!
Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...
Slumpens spöke - William S Burroughs (1995)
En av trådarna jag skulle vilja följa, nu när jag åter är fri att läsa vad jag vill, är litteraturens förnyelsen under efterkrigstiden. I Frankrike kom 'Le nouveau roman', jag läste Marguerite Duras' Moderato cantabile (1958) i höstas. I USA under samma tid växte BEAT-rörelsen fram. När jag börjar peta i den dyker William S Burroughs upp som en något äldre mentor till det unga gänget. Hans genombrott, Naked Lunch (1957), tillhör väl det man borde läsa som en milstolpe. Men den finns inte på mitt bibliotek, och inte blir jag tillräckligt frestad att köpa den (finns ju alltid på engelska) av NE:s beskrivning "narkotikaberoende och våldsinriktad homosexualitet". Våld och narkotika har jag alltid klarat mig utan.
Mitt bibliotek har i alla fall hans sista bok, Slumpens spöke (1995), liten och nätt, med en vacker lemur på framsidan, som kom på svenska så sent som 2009. Jag inser genast att texten i sig inte fungerar som introduktion till författarskapet. Jag upplever att man skulle tjäna på att ha läset hans tidigare böcker för att förstå. Till bokens höjdpunkter hör därför Kristoffer Nohedens informativa efterord. Han skriver just att Burroughs ofta tar avstamp i sina tidigare böcker, utgår ur överblivet material.
Burroughs experimenterade gärna, och blev förebild genom sin cut-up-teknik. Att stycka texter och blanda, tydligen med en magisk känsla att de då kunde förutsäga framtiden. Jag associerar genast till modernistisk formfri diktning, där man sökte nya psykologiska djup.
Vad gäller Burroughs metaforer kan jag relatera till mänskligheten som ett virus, det tänkte jag själv som ung. Hur vi breder ut oss och lämnar allt mindre utrymme åt andra arter. Men för Burroughs är även ordet, språket, och inte minst kristendomen ett virus. Ordet är i Bibeln symbol för Guds skaparkraft. Lustigt att en författare förtalar språket. Men enligt Noheden drev han aldrig någon enhetlig filosofi, utan ställde motsatserna mot varandra.
Han kritiserade religionens monopol på magin för ett fåtal. Därför får konsten i vår tid tjäna som magi för oss andra. För att frammana, förutsäga, skapa ... får jag förmoda. Dessutom har han helt klart tagit parti för djuren, inte minst lemurer. Vilket inte bara är sympatiskt, utan ligger i tiden. Ekokritiken tillhör ju de nyaste tillskotten inom litteraturteorin.
Mitt bibliotek har i alla fall hans sista bok, Slumpens spöke (1995), liten och nätt, med en vacker lemur på framsidan, som kom på svenska så sent som 2009. Jag inser genast att texten i sig inte fungerar som introduktion till författarskapet. Jag upplever att man skulle tjäna på att ha läset hans tidigare böcker för att förstå. Till bokens höjdpunkter hör därför Kristoffer Nohedens informativa efterord. Han skriver just att Burroughs ofta tar avstamp i sina tidigare böcker, utgår ur överblivet material.
Burroughs experimenterade gärna, och blev förebild genom sin cut-up-teknik. Att stycka texter och blanda, tydligen med en magisk känsla att de då kunde förutsäga framtiden. Jag associerar genast till modernistisk formfri diktning, där man sökte nya psykologiska djup.
Vad gäller Burroughs metaforer kan jag relatera till mänskligheten som ett virus, det tänkte jag själv som ung. Hur vi breder ut oss och lämnar allt mindre utrymme åt andra arter. Men för Burroughs är även ordet, språket, och inte minst kristendomen ett virus. Ordet är i Bibeln symbol för Guds skaparkraft. Lustigt att en författare förtalar språket. Men enligt Noheden drev han aldrig någon enhetlig filosofi, utan ställde motsatserna mot varandra.
Han kritiserade religionens monopol på magin för ett fåtal. Därför får konsten i vår tid tjäna som magi för oss andra. För att frammana, förutsäga, skapa ... får jag förmoda. Dessutom har han helt klart tagit parti för djuren, inte minst lemurer. Vilket inte bara är sympatiskt, utan ligger i tiden. Ekokritiken tillhör ju de nyaste tillskotten inom litteraturteorin.
2012-01-17
Rosens namn - Umberto Eco (1980)
År 2011 blev för mig ett 'mellanår', en rejäl svacka med få inlägg. Nu har jag hämtat mig och tar åter tag i min egen nöjesläsning, ... :D
Jag läste Umberto Ecos Rosens namn (1980) redan på 80-talet. Då blev jag lite chockad över de 550 intensiva sidorna. Hur än stor historienörd jag är, hade jag då lite svårt att ta till mig allt. Jag blev övermätt. Så inte nu i höstas, då vi på Populärlitteraturkursen, läste Rosens namn inom kriminallitteratur-avsnittet. Boken är ett paradexempel på postmodernistisk genreblanding. Eco utnyttjar sin stora beläsenhet i medeltida filosofi, och blandar in detta stoff i en alldeles egen lek med deckargenren, där han lekar mästerdetektiv.
Med tanke på hur diger lundan är, tog jag god på mig vid denna inläsning och kunde nu glädjas över mitt nya intryck som fantastiskt positivt. Vet inte om det beror på att jag själv vunnit större mognad, eller om boken i sig vinner på omläsning. Antagligen både och. Under mellantiden har jag hunnit läsa in mig lite i deckargenren och insåg därför denna gång genast att munken William av Baskerville är en sorts parodi på Sherlock Holmes. Om man nu kan kalla en så bedårande sympatisk munk, i det smått hysteriska 1300-talet, för parodi.
Allt tilldrar sig en novembervecka 1327, och raljerar med pusseldeckargenren. Eftersom historien tilldrar sig närmast isolerat inom en klostermiljö, där det ena mordet efter det andra uppdagas, kan man även associera till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men det är ingen slöläsning vi serveras, den historiska kontexten är precis, med späningar som hopar sig mellan såväl Påven som Tysk-Romerske Kejsaren, mot bakgrund av en mängd framväxande sekter.
Och eftersom Eco är den han är, väcker hans mångdubbla betydelselager associationer i mig även till 1900-talets allt mer uppsplittrade vänsterrörelse, i synnerhet på 1960-70-talen, när romanen pratar om sekter och för elelr emot fattigdomsideal.
Romanen är rik nog att läsas flera gånger om, bara man tar sig tid att roas. Kursen tillät inte all tid jag ville ha, så jag har läst om vissa partier under Julledigheten.
Slutet är superbt, hela romanen har byggt en intrig, en deckargåta över sju dygn, som verkar passa som hand i handske med mästerdetektiver och slutna-rummet gåtor, där i den slutna miljön i klostret på klippan. Hela intrigen verkar stämma med undergångstemat i Johannes uppenbarelser. Någon religiös galning mördar efter texten? Allt verkar falla på plats, enda tills vi i slutet inser att så är det inte. Allt bara 'verkade' hänga ihop. men det var en suggererad synvilla.
Vilket kan associeras till den marxistiska, lagbundna samhällsutvecklingen. Länge verkade allt stämma, lagbundet, men finalen uteblir. Förutsägelserna slår inte in.
Vilket också hänger samman med Ecos professionella studier kring Hermeneutik, hur människan bygger teorier i sins trävan att finna sanningen, men ingen slutgiltig sanning existerar.
Jag läste Umberto Ecos Rosens namn (1980) redan på 80-talet. Då blev jag lite chockad över de 550 intensiva sidorna. Hur än stor historienörd jag är, hade jag då lite svårt att ta till mig allt. Jag blev övermätt. Så inte nu i höstas, då vi på Populärlitteraturkursen, läste Rosens namn inom kriminallitteratur-avsnittet. Boken är ett paradexempel på postmodernistisk genreblanding. Eco utnyttjar sin stora beläsenhet i medeltida filosofi, och blandar in detta stoff i en alldeles egen lek med deckargenren, där han lekar mästerdetektiv.
Med tanke på hur diger lundan är, tog jag god på mig vid denna inläsning och kunde nu glädjas över mitt nya intryck som fantastiskt positivt. Vet inte om det beror på att jag själv vunnit större mognad, eller om boken i sig vinner på omläsning. Antagligen både och. Under mellantiden har jag hunnit läsa in mig lite i deckargenren och insåg därför denna gång genast att munken William av Baskerville är en sorts parodi på Sherlock Holmes. Om man nu kan kalla en så bedårande sympatisk munk, i det smått hysteriska 1300-talet, för parodi.
Allt tilldrar sig en novembervecka 1327, och raljerar med pusseldeckargenren. Eftersom historien tilldrar sig närmast isolerat inom en klostermiljö, där det ena mordet efter det andra uppdagas, kan man även associera till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men det är ingen slöläsning vi serveras, den historiska kontexten är precis, med späningar som hopar sig mellan såväl Påven som Tysk-Romerske Kejsaren, mot bakgrund av en mängd framväxande sekter.
Och eftersom Eco är den han är, väcker hans mångdubbla betydelselager associationer i mig även till 1900-talets allt mer uppsplittrade vänsterrörelse, i synnerhet på 1960-70-talen, när romanen pratar om sekter och för elelr emot fattigdomsideal.
Romanen är rik nog att läsas flera gånger om, bara man tar sig tid att roas. Kursen tillät inte all tid jag ville ha, så jag har läst om vissa partier under Julledigheten.
Slutet är superbt, hela romanen har byggt en intrig, en deckargåta över sju dygn, som verkar passa som hand i handske med mästerdetektiver och slutna-rummet gåtor, där i den slutna miljön i klostret på klippan. Hela intrigen verkar stämma med undergångstemat i Johannes uppenbarelser. Någon religiös galning mördar efter texten? Allt verkar falla på plats, enda tills vi i slutet inser att så är det inte. Allt bara 'verkade' hänga ihop. men det var en suggererad synvilla.
Vilket kan associeras till den marxistiska, lagbundna samhällsutvecklingen. Länge verkade allt stämma, lagbundet, men finalen uteblir. Förutsägelserna slår inte in.
Vilket också hänger samman med Ecos professionella studier kring Hermeneutik, hur människan bygger teorier i sins trävan att finna sanningen, men ingen slutgiltig sanning existerar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
