Så har jag läst ytterligare en bok av senaste nobelpristagaren, Öken (1980). Både känslomässigt och tidsmässigt ligger den nära novellsamlingen Mondo och andra berättelser (1978).
Jag hörde honom i en TV-intervju säga ungefär så här: - Först ville jag skriva berättelser, sedan intresserade jag mig mest för att beskriva människor. Och nu vet jag inte längre varför jag skriver.
Med reservation för att jag kan ha missuppfattat, men Mondo och Öken tycker jag hör till kategorin beskriva människor. Men även debutboken Rapport om Adam, förefaller mig mer vara ett försök att tränga in i Adam än en berättelse för berättelsens skull. Men alla 15 år av böcker däremellan, 1963-1978, vet jag ännu inget om.
Öken är för mig en känslobok, en djupdykning i en nära känsla och kontakten med nordafrikansk öken. Närvaron kryper in under huden på mig. Känslor som mitt intellekt däremot inte förstår.
Boken inleds, varvas och avslutas med historiskt autentiska avsnitt från åren 1909-1912. De geografiska platserna är helt säkert autentiska, även om jag själv bara känner till några få. Jag bodde faktiskt en vecka i Marockos kuststad Agadir, januari 1986. Just den stad som kallas rebellstad, och som i slutet av boken (1912) skjuts sönder och samman av en pansarkryssaren Cosmao.
Åter tänker jag på det faktum att man talar om Första världskriget 1914-1918 och Andra världskriget 1939-1945, som mycket avgränsade krig. Men faktum är att krig pågått ständigt någonstans, och inte alls så lokalt. Trots allt har kolonialmakterna oftast varit inblandade. Boxarupproret i Kina och Boerkriget i Sydafrika pågick kring sekelskiftet 1900. Japaner och ryssar krigade ca 1905.
De kolonialistiska intrången hade pågått i 400 år. Helt klart i Le Clézios bok Öken är att kolonialmakterna är fullt upptagna med att sluka åt sig ökentrakterna. De sandiga, klippiga områden där de blå männen vandrat med sina getter. Man ägde inte marken. Detta var frihetens sista utposter. Och här försvann den - brutalt ...
De inledande avsnitten i Öken, från seklets början, talar om den siste shejken, den siste ledaren för dessa blå män, (alltså beduiner klädda i blå mantlar - jag fick besöka ett sådant läger 1986, uppsatt för att förnöja turister), han som skulle föra dem till det förlovande landet. (Obs! Får mig att tänka på Moses.) Men tillgången på jord och mark är nu så begränsad, efter det nya påfundet från västliga kolonialmakter om att jorden och vattnet kan ägas och begränsas ... att shejk Ma el-Ainin inte längre har någon utväg, dit han kan föra sitt folk. Han förlorar sina bundsförvanter, ända intill sina egna söner. Kulturen går under.
Parallellt med detta är historien om en betydligt senare 'ättling', Lalla Hawa. Befinner vi oss då på 1970-talet? I avsnittet Lyckan möter vi henne som barn, eller hon kanske redan är 16 år, fast det inte känns i början av boken, som huvudsakligen beskriver hennes kontakt med naturen och några udda människor. Hon är barnet som är öppen för allt. Tycker om allt. Sanden, getingarna, gamlingarna. Solens hetta. Blåsten. Sidorna genomsyras av livsglädje, trots fattigdom och brist på mat och vatten. Men hon känner också en rent andlig kontakt med naturen. Den talar till henne. Och hon kallar den Es-Ser, Hemligheten. Och kanske är det den gamle shejkens ande, som lever kvar, fäst vid sitt rätta element, öknen.
Sahara har inga synliga gränser. Hur än raka streck kolonialmakterna drog över kartan på 1800-talet. De platser jag känner igen i Le Clézios bok ligger i Marocko. Men antagligen rör det sig om ett mycket större område, eftersom beduinerna vandrar i veckor, månader och år. Ingenstans nämns Algeriet. Ändå var det Algerietrevolten 1954-1962, när Algeriet lösgjorde sig och återfick sin frihet, efter att ha levt under fransk överhöghet sedan 1844, som påverkat så många franska författare. Marocko hade alltid varit friare och självständigare.
Så då är frågan, när utspelar sig avsnitten med Lalla Hawa? Plötsligt, när hon protesterar mot det slavarbete med mattknytning barn utsätts för, inser omgivningen att hon inte längre är ett barn. Man beslutar att gifta bort henne med en äldre 'rik' man. Hon flyr ut i öknen med en vän och låter sig bli gravid. Men blir också sjuk av vätskebristen och hamnar slutligen i Marseille, vi får inte veta närmare hur. Först i fattiga invandrarförorter, hos sin faster, men blir städare på ett hotell, bland tillfällighetsarbetare, gästarbetare, ficktjuvar. Avsnittet heter Livet hos slavarna.
Men så av någon otrolig tillfällighet blir hon fotomodell ... hur än svårt jag har att ta till mig den biten, att allt detta sker under bara nio månader, och att hon blir så firad modell trots att hon är gravid med växande mage ... hmm ... men jag blundar och tar till mig de känslomässiga beskrivningarna.
Marseille är också en sorts öken, men helt känslokall. Det är sterila husblock, smutsingrodda hotell. Och Lalla Hawa är den eviga vandrande beduinen. Det går inte att låsa in henne i en lägenhet. Hon äger inget. Hon tar inte betalt för att bli fotograferad. Om hon tar emot pengar gör hon det bara för att ge dem vidare till tiggare hon lärt känna i området. Hon är rastlös. Åskådliggör kulturkrocken mellan kolonialmakten och de inflyttadearbetarna. Hon kan inte känna någon själslig kontakt med den hårda kalla staden, inte som hon gjorde med stenöknen. (Jag minns när jag var i Marocko att man där beskrev sitt land som - Ett kallt land med varm sol. Och det var sant. Det var kallt på ryggen, även när solen lyste het på magen.)
Alltså återvänder hon till Marocko när det närmar sig tiden för att hon skall föda. Hon föder sitt barn ensam på stranden under ett Fikonträds skugga. Och jag funderar - visst är det väl fikonträdet som är det ursprungliga Livets träd, hos de förpatriarkala gudinnereligionerna i mellersta östern? Är det medvetet symboliskt av Le Clézio? Det är som om symbolerna för olika religioner smälter samman till någon sorts universell andlighet. Som mest handlar om människans kontakt med sina rötter, med naturen.
Någonstans i botten av de Le Clézio böcker jag hittills läst tycks löpa gåtan: Vad är en människan och hennes värde? Sökandet efter naturen. Och hur rotlösa vi blir utan den.
Jag hinner inte mer än återupprepa detta iakttagande för mig själv, så kommer ett avsnitt där omgivningen och fotografen själv, ser på Lalla Hawa, som om hon är en gåta. Och frågar sig vad hon döljer för hemlighet ...
Le Clézios text bygger främst på människors känslor, ibland ser vi deras känslomässiga övertygelser, men även uppgivenhet och osäkerhet, rotlösa. Han försöker inte förklara världen för mig. Men han visar bilder som fastnar på min nähinna.
2009-02-28
2009-02-20
Kanon (kurs 2)
En sak som slog mig när jag tänkte på klassiker som Iliaden och Odysséen, det gäller översättningens betydelse. Jag försökte läsa Odysséen när jag var ung, men fann den hopplöst tradig. Det kan mycket väl handla om ett översättningsproblem. Alltså föråldrad översättning.
Har tidigare läst att översättningar blir 'mossiga' oerhört mycket snabbare än originaltexter. Underligt men sant. En text skriven på originalspråk, är om den har klassiska kvaliteter skrivna med ett språk som håller för tidens tand. Men översättningar har en tendens att alltid sitta fast i den tid då den gjordes. Alltså behöver översättningar göras om med jämna mellanrum.
Då blir frågan: - Kan en bok bara bli klassisk inom sitt eget språkområde?
Jag vet ju hur mycket mer jag uppskattar de klassiska böcker jag läst på originalspråket ...
Har tidigare läst att översättningar blir 'mossiga' oerhört mycket snabbare än originaltexter. Underligt men sant. En text skriven på originalspråk, är om den har klassiska kvaliteter skrivna med ett språk som håller för tidens tand. Men översättningar har en tendens att alltid sitta fast i den tid då den gjordes. Alltså behöver översättningar göras om med jämna mellanrum.
Då blir frågan: - Kan en bok bara bli klassisk inom sitt eget språkområde?
Jag vet ju hur mycket mer jag uppskattar de klassiska böcker jag läst på originalspråket ...
Ramses-grums
Nu sitter jag här igen med ihoprynkad panna och grumsar ... har just läst ut fjärde boken om Ramses. Är det översättaren jag ska gnälla på nu, eller? Varför kallas den onde magikern Ofir ibland libanes och ibland för libyer? Suck.
Läste denna bok för att jag var nyfiken på hur han skulle tolka det här med Moses 'uppror', de tio plågorna som skulle drabba Egypten och hur uttåget gick till. Tyvärr blev det suck och Tja...
Först framträder Moses som en religiös fanatiker, mycket stark i sin tro. Självklart. Alla fenomen ges naturliga förklaringar ... jo, det är ju populärt och förståeligt i en realistisk roman. I den här boken blir det ett antiklimax, precis som hela bokserien, som inte har bestämt sig för om den ska gå på den realistiska linjen eller inte. För Farao och några av hans präster, de har övernaturliga krafter. Där ska man försöka ta det på allvarligt, utan vidare övertalning ... suck.
PS. Dessutom grumsar jag över att det inte skrivs något om att Farao gifte sig med den hettitiske kejsar Hattusilis dotter. Bok fyra slutar med att fredsfördraget mellan Hettiter och Egyptier äntligen går i hamn. Det är vid slutandet av sådana fördrag som giftermål ingick som en naturlig del, det fungerade som ett sorts sigill på att man menade vad man sa och skrev. Men inte ett knyst. Inte förrän nu i sista boken, femton år senare ... (?) påstås det att Hattusili börjar grumsa och hota att nu måste hans dotter bli gift med farao och dessutom unämnas till Stor Gemål, alltså First Lady. --- ologiskt anser jag. Förstår inte heller hoppet i tiden. Först kapitlet i del 5 verkar befinna sig högst ett år från del 4, där farao och vänner är ca 35 år, så vips i nästa lilla kapitel är alla ca 50 år.
Läste denna bok för att jag var nyfiken på hur han skulle tolka det här med Moses 'uppror', de tio plågorna som skulle drabba Egypten och hur uttåget gick till. Tyvärr blev det suck och Tja...
Först framträder Moses som en religiös fanatiker, mycket stark i sin tro. Självklart. Alla fenomen ges naturliga förklaringar ... jo, det är ju populärt och förståeligt i en realistisk roman. I den här boken blir det ett antiklimax, precis som hela bokserien, som inte har bestämt sig för om den ska gå på den realistiska linjen eller inte. För Farao och några av hans präster, de har övernaturliga krafter. Där ska man försöka ta det på allvarligt, utan vidare övertalning ... suck.
PS. Dessutom grumsar jag över att det inte skrivs något om att Farao gifte sig med den hettitiske kejsar Hattusilis dotter. Bok fyra slutar med att fredsfördraget mellan Hettiter och Egyptier äntligen går i hamn. Det är vid slutandet av sådana fördrag som giftermål ingick som en naturlig del, det fungerade som ett sorts sigill på att man menade vad man sa och skrev. Men inte ett knyst. Inte förrän nu i sista boken, femton år senare ... (?) påstås det att Hattusili börjar grumsa och hota att nu måste hans dotter bli gift med farao och dessutom unämnas till Stor Gemål, alltså First Lady. --- ologiskt anser jag. Förstår inte heller hoppet i tiden. Först kapitlet i del 5 verkar befinna sig högst ett år från del 4, där farao och vänner är ca 35 år, så vips i nästa lilla kapitel är alla ca 50 år.
2009-02-12
Kanon (kurs 1)
Läser E Dean Kolbas genomgång av den debatt kring 'litterär kanon' som tydligen pågått i nära 30 år nu. Frågan aktualiserades än mer av att min dotter, som nu går på gymnasiet, kom hem och visade mig sin kurs i litteraturhistoria. Min reflektion: 'Har ingenting förändrats på 30 år?
Eftersom man kanoniserar helgon, heligförklarar, trodde jag först att detsamma gällde för författarnas parnass, t ex Shakespeare, Jane Austen. Men ordet kommer från ett antikt grekiskt ord för linjal. De antika skulptörernas regler för de perfekta proportionerna för att avbilda hästar och människor.
NE säger: linjal, måttstock, rättesnöre. Texter eller dokument som anses normerande. Under senantiken upprättades listor över mönstergilla författare eller verk, som borde studeras som rättesnöre eller kanon för litterärt skapande. Ur detta bruk har en andra modern litteraturvetenskaplig betydelse av ordet uppkommit, nämligen det urval av litterära verk som vid en viss tid läses i skolor, är föremål för forskning, hålls aktuella genom nyutgåvor osv. Detta urval beror av tidens värderingar och antas prägla nya generationers normer och litterära uppfattning. Därför är sådan kanonbildning numera föremål för studium och debatt inom den s.k. receptionsforskningen och inom undervisningsväsendet, särskilt i USA
Kolbas redogör för USA, där han menar att påståendet att kanon bestäms av universitet och skolor, är en självbelåten missuppfattning. Kanon har existerat sedan antiken och universitet är senkomna nykomlingar.
Hur ser jag själv på kanon? Hur viktig är den för mig? Mitt 'medfödda' intresse för böcker var obegriplig för min familj, vilket påverkar mig än idag. Inte så att det hindrar mig från att läsa, men jag kan tvivla på att min önskan att läsa är viktig. Mitt första problem var mängden böcker som finns i världen ... eller på vårt biblioteket. Var skulle jag börja? Så jag började på A. Lästa allt som fanns där. Det tog mig två år att ta mig igenom A och halva B på vårt kommunbibliotek.
Jag minns lättlästa äventyrshistorier av Evelyn Anthony, liksom Allt går sönder av Chinua Achebe (1958) som jag senare förstått är en tidig milstolpe i den nya afrikanska romankonsten. En annan bok jag minns, mer för lay-outen än för texterna, var av Joseph Addison (och Richard Steel) som 1709-12 redigerade den engelska tidskriften Spectator. Så antagligen innehöll boken essäer ur tidningen, men som jag inte begrep speciellt mycket av då som 12-åring. Men det var häftigt att det var från 1700-talet. Historia har alltid fascinerat mig. Och några science-fiction av Isaac Asimov. Även om de inte alls berörde mig som novellerna av Ray Bradbury som fanns i veckotidningarna på den tiden.
Den här text-odyssén slutade ganska abrupt när jag hamnade hos Hjalmar Bergman. Först Blå blommor, (romantisk spleen från början av 1900-talet), varefter Hjalmar Bergman alltid ingått i min kanon, i synnerhet Markurells i Wadköping.
Att välja är ett evigt problem, inte minst i dagens bokflod, där alla böcker säljs med superlativer om 'Den roligaste' 'Mest spännande', 'Intressantaste', 'Prisbelönta' osv ... vilket ofta leder till besvikelser. Serien om Ramses påstods ha varit en stor framgång över hela världen, men inte uppskattade jag den.
Pristagare vid utmärkelser som t ex Nobelpriset, Augustpriset ... blir också ett sätt att välja, även om man själv inte håller med. Men en författare som fått Nobelpriset, har större chans att finnas nyutgiven än idag, åtminstone i engelsk upplaga, även om det är 100 år sedan hen fick priset.
Bra Böckers specialserie Bra Klassiker blev en inkörsport för mig. Först kom Leo Tolstojs Anna Karenina, inte speciellt upplyftande äktenskapsproblem. Dansken Herman Bangs Tine gick in i hjärtat och oerhört fascinerad blev jag av norrmannen Gustav Wieds Livets ondska och von Kleists Michael Kohlhaas (1811). Kan dock inte begripa att ingen Jane Austen dök upp under de år jag var med i den bokklubben.
Vilka böcker ger förlagen ut? Vilka böcker blir återutgivna? Har på senare år upptäckt förlaget Atlantis serie där de 'väljer ur världslitteraturen'. Den inleddes också i slutet av 1970-talet och behöll in på 1980-talet sina marmorerade omslag i blå-turkosa färger. Jag började samla dem när jag fann den på antikvariat. Många tidiga böcker var illustrerade, liksom en hel del av Bra Klassiker också.
Otroligt när det gäller Atlantis är att under 30 år av utgivning, har jag endast funnit TVÅ (2) titlar av kvinnliga författare. Ev. tre ifall Heliga Birgittas uppenbarelser ingår i serien ... minns inte. De andra två var en kvinna från 1100-talet (Anna Komnena) som berättar om sin far (!). Och en amerikansk novellförfattarinna, Flannery O'Connor.
Märkligt urval. Vem gör detta urval? O'Connor, Anna Komnena och Heliga Birgitta, men i övrigt vill ingen befatta sig med kvinnliga författare? Nordiska författare hade Atlantis en hel del av i början när utgivningen fick stöd av Nordiska rådet, vilket antagligen påverkade urvalet. Noveller tycks också ha prioriterats. Kanske en arvodesfråga? Möjligheten att beställa engelska böcker via nätet har i alla fall breddat min egen möjlighet att komma över böcker som tidigare var svåra att uppbringa.
VAD gör en bok intressant? Jane Austen har i mitt tycke en rad eviga kvaliteter - skickligt teatralt upplägg, frisk ironi, insiktsfull psykologi. Hennes böcker bygger nästan helt på dialog, så TV-serie- makare har närmast färdiga manus att tillgå, bara de har obegränsad sändningstid att tillgå. Har man bara utrymme för en långfilm, måste man korta, välja och vraka, vilket är svårare.
'Klassiker' har ofta tilltalande estetiska kvaliteter. Eller andra anledningar till att förlag vill satsa på återutgivning. Men min dröm om böcker är att de både är estetiskt tilltalande och beskriver min verklighet, något jag kan identifiera mig med. Min egen kanon handlar dock inte i första hand om de mest fantastiska ofelbara verken, utan romaner som är ett uttryck för sin egen tid, främst de senaste 300 åren. Jag som är historieintresserad, får genom dessa romaner en hjälp att titta in i människors själ och tankar.
Människor är alla så olika, med väldigt skiftade smak. Helt olika böcker tillfredsställer våra behov. Behoven förändras dessutom över tid, genom livet.
Eftersom man kanoniserar helgon, heligförklarar, trodde jag först att detsamma gällde för författarnas parnass, t ex Shakespeare, Jane Austen. Men ordet kommer från ett antikt grekiskt ord för linjal. De antika skulptörernas regler för de perfekta proportionerna för att avbilda hästar och människor.
NE säger: linjal, måttstock, rättesnöre. Texter eller dokument som anses normerande. Under senantiken upprättades listor över mönstergilla författare eller verk, som borde studeras som rättesnöre eller kanon för litterärt skapande. Ur detta bruk har en andra modern litteraturvetenskaplig betydelse av ordet uppkommit, nämligen det urval av litterära verk som vid en viss tid läses i skolor, är föremål för forskning, hålls aktuella genom nyutgåvor osv. Detta urval beror av tidens värderingar och antas prägla nya generationers normer och litterära uppfattning. Därför är sådan kanonbildning numera föremål för studium och debatt inom den s.k. receptionsforskningen och inom undervisningsväsendet, särskilt i USA
Kolbas redogör för USA, där han menar att påståendet att kanon bestäms av universitet och skolor, är en självbelåten missuppfattning. Kanon har existerat sedan antiken och universitet är senkomna nykomlingar.
Hur ser jag själv på kanon? Hur viktig är den för mig? Mitt 'medfödda' intresse för böcker var obegriplig för min familj, vilket påverkar mig än idag. Inte så att det hindrar mig från att läsa, men jag kan tvivla på att min önskan att läsa är viktig. Mitt första problem var mängden böcker som finns i världen ... eller på vårt biblioteket. Var skulle jag börja? Så jag började på A. Lästa allt som fanns där. Det tog mig två år att ta mig igenom A och halva B på vårt kommunbibliotek.
Jag minns lättlästa äventyrshistorier av Evelyn Anthony, liksom Allt går sönder av Chinua Achebe (1958) som jag senare förstått är en tidig milstolpe i den nya afrikanska romankonsten. En annan bok jag minns, mer för lay-outen än för texterna, var av Joseph Addison (och Richard Steel) som 1709-12 redigerade den engelska tidskriften Spectator. Så antagligen innehöll boken essäer ur tidningen, men som jag inte begrep speciellt mycket av då som 12-åring. Men det var häftigt att det var från 1700-talet. Historia har alltid fascinerat mig. Och några science-fiction av Isaac Asimov. Även om de inte alls berörde mig som novellerna av Ray Bradbury som fanns i veckotidningarna på den tiden.
Den här text-odyssén slutade ganska abrupt när jag hamnade hos Hjalmar Bergman. Först Blå blommor, (romantisk spleen från början av 1900-talet), varefter Hjalmar Bergman alltid ingått i min kanon, i synnerhet Markurells i Wadköping.
Att välja är ett evigt problem, inte minst i dagens bokflod, där alla böcker säljs med superlativer om 'Den roligaste' 'Mest spännande', 'Intressantaste', 'Prisbelönta' osv ... vilket ofta leder till besvikelser. Serien om Ramses påstods ha varit en stor framgång över hela världen, men inte uppskattade jag den.
Pristagare vid utmärkelser som t ex Nobelpriset, Augustpriset ... blir också ett sätt att välja, även om man själv inte håller med. Men en författare som fått Nobelpriset, har större chans att finnas nyutgiven än idag, åtminstone i engelsk upplaga, även om det är 100 år sedan hen fick priset.
Bra Böckers specialserie Bra Klassiker blev en inkörsport för mig. Först kom Leo Tolstojs Anna Karenina, inte speciellt upplyftande äktenskapsproblem. Dansken Herman Bangs Tine gick in i hjärtat och oerhört fascinerad blev jag av norrmannen Gustav Wieds Livets ondska och von Kleists Michael Kohlhaas (1811). Kan dock inte begripa att ingen Jane Austen dök upp under de år jag var med i den bokklubben.
Vilka böcker ger förlagen ut? Vilka böcker blir återutgivna? Har på senare år upptäckt förlaget Atlantis serie där de 'väljer ur världslitteraturen'. Den inleddes också i slutet av 1970-talet och behöll in på 1980-talet sina marmorerade omslag i blå-turkosa färger. Jag började samla dem när jag fann den på antikvariat. Många tidiga böcker var illustrerade, liksom en hel del av Bra Klassiker också.
Otroligt när det gäller Atlantis är att under 30 år av utgivning, har jag endast funnit TVÅ (2) titlar av kvinnliga författare. Ev. tre ifall Heliga Birgittas uppenbarelser ingår i serien ... minns inte. De andra två var en kvinna från 1100-talet (Anna Komnena) som berättar om sin far (!). Och en amerikansk novellförfattarinna, Flannery O'Connor.
Märkligt urval. Vem gör detta urval? O'Connor, Anna Komnena och Heliga Birgitta, men i övrigt vill ingen befatta sig med kvinnliga författare? Nordiska författare hade Atlantis en hel del av i början när utgivningen fick stöd av Nordiska rådet, vilket antagligen påverkade urvalet. Noveller tycks också ha prioriterats. Kanske en arvodesfråga? Möjligheten att beställa engelska böcker via nätet har i alla fall breddat min egen möjlighet att komma över böcker som tidigare var svåra att uppbringa.
VAD gör en bok intressant? Jane Austen har i mitt tycke en rad eviga kvaliteter - skickligt teatralt upplägg, frisk ironi, insiktsfull psykologi. Hennes böcker bygger nästan helt på dialog, så TV-serie- makare har närmast färdiga manus att tillgå, bara de har obegränsad sändningstid att tillgå. Har man bara utrymme för en långfilm, måste man korta, välja och vraka, vilket är svårare.
'Klassiker' har ofta tilltalande estetiska kvaliteter. Eller andra anledningar till att förlag vill satsa på återutgivning. Men min dröm om böcker är att de både är estetiskt tilltalande och beskriver min verklighet, något jag kan identifiera mig med. Min egen kanon handlar dock inte i första hand om de mest fantastiska ofelbara verken, utan romaner som är ett uttryck för sin egen tid, främst de senaste 300 åren. Jag som är historieintresserad, får genom dessa romaner en hjälp att titta in i människors själ och tankar.
Människor är alla så olika, med väldigt skiftade smak. Helt olika böcker tillfredsställer våra behov. Behoven förändras dessutom över tid, genom livet.
Slutet på svartsjukan - Marcel Proust (1896)
Nu har jag funnit och läst ännu en novell av Marcel Proust, Slutet på svartsjukan. Den ingick i den 1896 utgivna novellsamlingen Les plaisirs et les jours. Just den samling i vilken novellen Den Likgiltige inte fick vara med. Fullt begripligt, eftersom den inte var fullgången på samma sätt som Slutet på svartsjukan helt klart är.
Slutet på svartsjukan är en känslomässig berg-och-dal-bana. Tema: Kärlek. Kan man känna kärlek och ändå slippa den plågsamma svartsjukan? Nej, blir svaret. Så länge man känner lidelse för en annan människa kommer svartsjukan att hänga med som dess tvilling. När den manlige huvudpersonen Honoré slutligen ligger för döden efter en olycka, brottas han med oro över vad som ska hända henne, Francoise, efter att han dött. Vem ska få dela lidelsen med henne?
Men ju närmare döden han kommer, desto avlägsnare blir lidelsen, som lämnar plats för en kärlek som inte skiljer på vem man delat lidelse med eller inte. Den omfattar alla medmänniskor, det vi kallar ovillkorlig kärlek och som andra har kallat agape. Svartsjukan släpper när behovet av äganderätt försvunnit.
Är detta ovanligt kloka tankar för en 22 år ung man? Eller är det kärleksbegreppet i den katolska tron och dess filosofi som har fått honom att grubbla över alla olika fasetter som begreppet kärlek innefattar? Samtidigt som han brottades över sina egna lidelser och sin egen sexuella identitet. Vad är kärlek?
Dubbelmoralen är tydlig. Honoré som man, kan gå ur famn i famn. Han bedrar Francoise utan att blinka. Deras relation är dold för omvärlden. Ångesten kommer när han inser att hon, som är änka, mycket väl skulle kunna vara lika otrogen som han. Då börjar han vakta på henne, följer henne som en skugga. Och hennes kärlek är så stor att hon bara gläds åt hans närvaro.
Deras nya täta relation lugnar med tiden ner hans svartsjuka, deras förhållande växer till trohet och blir öppet erkänd. Honoré mår så bra över att släpp svartsjukan att omgivningen lägger märke till hur bra han verkar må och tillskriver det hans (som dom tror) 'nya' relation med Francoise. Men just då inträffar ett av livets meningslösa, oförutsedda händelser - olyckan.
En viss ironi som roar mig ofantligt, inleder novellens tredje kapitel. Vi får veta att Francoise, som var född 'prinsessa' avstod från titeln genom sitt giftermålet med Mr Seaune (som hon är änka efter). Äran i titlar beskriver Proust som adlig inbillning. I societeten där hon rör sig gör en hertiginnetitel bara att man 'försvinner i mängden'. Haha!
Medan hennes borgerliga namn dock, 'utmärker sig som en mouche i ansiktet'. Haha! Först högg man huvudet av hela franska adeln under Franska revolutionen, så att Frankrike kom att lida 'stor brist' på adel, när väl Napoleon utropade sig till Kejsare, och önskade sig ett flärdfullt hov som anstod honom. Så han började utnämna nya adelsfamiljer.
Efter det blev det inflation på fattigadel i Frankrike, vilket antagligen är bakgrunden till den 'societet' Marcel Proust beskriver i sina berättelser. Där det råder inflation på titlar.
Slutet på svartsjukan är en känslomässig berg-och-dal-bana. Tema: Kärlek. Kan man känna kärlek och ändå slippa den plågsamma svartsjukan? Nej, blir svaret. Så länge man känner lidelse för en annan människa kommer svartsjukan att hänga med som dess tvilling. När den manlige huvudpersonen Honoré slutligen ligger för döden efter en olycka, brottas han med oro över vad som ska hända henne, Francoise, efter att han dött. Vem ska få dela lidelsen med henne?
Men ju närmare döden han kommer, desto avlägsnare blir lidelsen, som lämnar plats för en kärlek som inte skiljer på vem man delat lidelse med eller inte. Den omfattar alla medmänniskor, det vi kallar ovillkorlig kärlek och som andra har kallat agape. Svartsjukan släpper när behovet av äganderätt försvunnit.
Är detta ovanligt kloka tankar för en 22 år ung man? Eller är det kärleksbegreppet i den katolska tron och dess filosofi som har fått honom att grubbla över alla olika fasetter som begreppet kärlek innefattar? Samtidigt som han brottades över sina egna lidelser och sin egen sexuella identitet. Vad är kärlek?
Dubbelmoralen är tydlig. Honoré som man, kan gå ur famn i famn. Han bedrar Francoise utan att blinka. Deras relation är dold för omvärlden. Ångesten kommer när han inser att hon, som är änka, mycket väl skulle kunna vara lika otrogen som han. Då börjar han vakta på henne, följer henne som en skugga. Och hennes kärlek är så stor att hon bara gläds åt hans närvaro.
Deras nya täta relation lugnar med tiden ner hans svartsjuka, deras förhållande växer till trohet och blir öppet erkänd. Honoré mår så bra över att släpp svartsjukan att omgivningen lägger märke till hur bra han verkar må och tillskriver det hans (som dom tror) 'nya' relation med Francoise. Men just då inträffar ett av livets meningslösa, oförutsedda händelser - olyckan.
En viss ironi som roar mig ofantligt, inleder novellens tredje kapitel. Vi får veta att Francoise, som var född 'prinsessa' avstod från titeln genom sitt giftermålet med Mr Seaune (som hon är änka efter). Äran i titlar beskriver Proust som adlig inbillning. I societeten där hon rör sig gör en hertiginnetitel bara att man 'försvinner i mängden'. Haha!
Medan hennes borgerliga namn dock, 'utmärker sig som en mouche i ansiktet'. Haha! Först högg man huvudet av hela franska adeln under Franska revolutionen, så att Frankrike kom att lida 'stor brist' på adel, när väl Napoleon utropade sig till Kejsare, och önskade sig ett flärdfullt hov som anstod honom. Så han började utnämna nya adelsfamiljer.
Efter det blev det inflation på fattigadel i Frankrike, vilket antagligen är bakgrunden till den 'societet' Marcel Proust beskriver i sina berättelser. Där det råder inflation på titlar.
2009-02-08
Babel, hettiter och faraoner ... ?
Till favoriten på TV hör Babel, med Daniel Sjölin som programledare. Det verkar ha en enorm genomslagskraft. Blir jag nyfiken på någon av böckerna som tas upp i programmet, visar de sig snabbt ta slut i webb-butikerna, ja ofta redan samma kväll.
Aldrig glömmer jag hur Sjölin inledde sin intervju med P O Enquist, om hans självbiografiska bok Ett annat liv. Han sa: - Förlåt att jag svär i mitt eget program, men vad i helvete är det här för bok?
Och trots efterstrycket, sa Sjölin det med så nertonad röst, att svordomen nog knappt hade märkts om han inte inlett med att förklara att han just planerade att uttala en svordom. Själin ville inte säga något negativt om Enquists bok. Tvärtom.
Tänker dock på just dessa ord när jag nu läst ut min 'busslektyr', Christian Jacq's tredje bok om Ramses (I solgudens namn), - Vad i helvete är det här för slags bok?
Jag har så svårt att stå ut med Christian Jacqs böcker, trots att perioden alltid intresserat mig. Men jag undrar ifall Jacq själv vet 'vad för slags bok' han vill skriva. Han har i alla fall inte förmedlat det till mig. Den ger mig en dammiga känslan av urvattnad historiebok för högstadiet.
Det som roade mig mest i tredje boken i serien, är de hettitiska breven. Tror de är autentiska. Jag har sett andra liknande brev från samma tid, till och från hettiter. De skrev så där, kungligheter emellan. Troligtvis i diplomatisk 'kod'.
Jag tänker på Kejsar Muwatallis fråga i sitt brev till Farao Ramses, där han undrar ifall faraos hästar mår lika bra som hans egna. Hästdragna stridsvagnar var Hettiternas främsta krigsvapen. För egyptierna en närmast ny teknik, eftersom de inte sig av hästar alls under sitt första årtusende som nation, utan först efter att de invaderats av främmande folk, några århundraden före Ramses. Med det i åtanke känns kejsarens fråga faktiskt som en rå pik. Ungefär: "Våra stridsvagnar står beredda, hur är det med era?"
Men det som sedan fick mig att höja på ögonbrynen mitt i den torra historien, var beskrivningen av det för historiker kända krigsslaget vid Kadesh. Det som både Hettiter och Egyptier hävdar att de vann. Hettiterna ligger i bakhåll och verkar först bli segrare, då ber Ramses till sin Gud:
- Fader varför har du övergivit mig?
Snacka om biblisk hänvisning! Men nejdå. Amun överger inte sin son. Ramses får helt plötsligt överjordiska krafter och mejar för egen hand, med egen båge ner ett 1000-tal fiender (dock med assistans av sitt tama lejon!? som biter huvudet av fiender som närmar sig!?) medan alla andra egyptier flyr. Och det är denna 'gudomliga' kraft som vänder utgången av slaget. Egyptiska hjälptrupper som kommer från en annan riktning än huvudhären, hinner komma till undsättning.
Bilderna i mig blir så absurda - i den i övrigt torra realismen, med små oengagerade hänvisningar till gudar och annat som aldrig blir trovärdigt - att jag helt plötsligt vaknar till och blir road. Och det är inte normalt för mig. Att bli road av en krigsscen...
Något sjukt är det här ...
Andra saker som stör mig är - tomheten. Tomt på folk. Fast vi vet att Ramses hade mellan 50-100 fruar så finns där bara Nefertari och Iset. I övrigt verkar det ödsligt i salarna.
Något riktigt otroligt är dessutom när Acha sänder bud till Ramses via en hettitisk 'bondflicka'. Som alltså påstås ta sig alldeles ensam - ensam kvinna! - hela vägen från dagens Ankara till det Egyptiska deltat? På kort tid, utan språkkunskaper och kommer helskinnad fram?
Haremet var inte vad vi kan tänka idag. En luxuös samling sexslavar åt farao? Avtal furstar emellan beseglades ofta genom ett 'äktenskap'. Det gjorde dem dock inte till inlåsta sysslolösa fångar. Nej, Haremet var snarast en stor industrianläggning för vävning, sömnad, och alla möjliga viktiga hantverkskonster. Arbeten som drottningen och andra hovdamer leder och administrerar.
Detta nämns som hastigast i början av fjärde boken ... Och då känns det som för sent att bli av med känslan av 'tomhet' snarare än den febriala aktivitet och det folkmyller som troligen rådde.
Aldrig glömmer jag hur Sjölin inledde sin intervju med P O Enquist, om hans självbiografiska bok Ett annat liv. Han sa: - Förlåt att jag svär i mitt eget program, men vad i helvete är det här för bok?
Och trots efterstrycket, sa Sjölin det med så nertonad röst, att svordomen nog knappt hade märkts om han inte inlett med att förklara att han just planerade att uttala en svordom. Själin ville inte säga något negativt om Enquists bok. Tvärtom.
Tänker dock på just dessa ord när jag nu läst ut min 'busslektyr', Christian Jacq's tredje bok om Ramses (I solgudens namn), - Vad i helvete är det här för slags bok?
Jag har så svårt att stå ut med Christian Jacqs böcker, trots att perioden alltid intresserat mig. Men jag undrar ifall Jacq själv vet 'vad för slags bok' han vill skriva. Han har i alla fall inte förmedlat det till mig. Den ger mig en dammiga känslan av urvattnad historiebok för högstadiet.
Det som roade mig mest i tredje boken i serien, är de hettitiska breven. Tror de är autentiska. Jag har sett andra liknande brev från samma tid, till och från hettiter. De skrev så där, kungligheter emellan. Troligtvis i diplomatisk 'kod'.
Jag tänker på Kejsar Muwatallis fråga i sitt brev till Farao Ramses, där han undrar ifall faraos hästar mår lika bra som hans egna. Hästdragna stridsvagnar var Hettiternas främsta krigsvapen. För egyptierna en närmast ny teknik, eftersom de inte sig av hästar alls under sitt första årtusende som nation, utan först efter att de invaderats av främmande folk, några århundraden före Ramses. Med det i åtanke känns kejsarens fråga faktiskt som en rå pik. Ungefär: "Våra stridsvagnar står beredda, hur är det med era?"
Men det som sedan fick mig att höja på ögonbrynen mitt i den torra historien, var beskrivningen av det för historiker kända krigsslaget vid Kadesh. Det som både Hettiter och Egyptier hävdar att de vann. Hettiterna ligger i bakhåll och verkar först bli segrare, då ber Ramses till sin Gud:
- Fader varför har du övergivit mig?
Snacka om biblisk hänvisning! Men nejdå. Amun överger inte sin son. Ramses får helt plötsligt överjordiska krafter och mejar för egen hand, med egen båge ner ett 1000-tal fiender (dock med assistans av sitt tama lejon!? som biter huvudet av fiender som närmar sig!?) medan alla andra egyptier flyr. Och det är denna 'gudomliga' kraft som vänder utgången av slaget. Egyptiska hjälptrupper som kommer från en annan riktning än huvudhären, hinner komma till undsättning.
Bilderna i mig blir så absurda - i den i övrigt torra realismen, med små oengagerade hänvisningar till gudar och annat som aldrig blir trovärdigt - att jag helt plötsligt vaknar till och blir road. Och det är inte normalt för mig. Att bli road av en krigsscen...
Något sjukt är det här ...
Andra saker som stör mig är - tomheten. Tomt på folk. Fast vi vet att Ramses hade mellan 50-100 fruar så finns där bara Nefertari och Iset. I övrigt verkar det ödsligt i salarna.
Något riktigt otroligt är dessutom när Acha sänder bud till Ramses via en hettitisk 'bondflicka'. Som alltså påstås ta sig alldeles ensam - ensam kvinna! - hela vägen från dagens Ankara till det Egyptiska deltat? På kort tid, utan språkkunskaper och kommer helskinnad fram?
Haremet var inte vad vi kan tänka idag. En luxuös samling sexslavar åt farao? Avtal furstar emellan beseglades ofta genom ett 'äktenskap'. Det gjorde dem dock inte till inlåsta sysslolösa fångar. Nej, Haremet var snarast en stor industrianläggning för vävning, sömnad, och alla möjliga viktiga hantverkskonster. Arbeten som drottningen och andra hovdamer leder och administrerar.
Detta nämns som hastigast i början av fjärde boken ... Och då känns det som för sent att bli av med känslan av 'tomhet' snarare än den febriala aktivitet och det folkmyller som troligen rådde.
2009-02-01
Marcel Proust - Den likgiltige (1896)
Marcel Proust är mest känd för sitt mastodontverk På spaning efter den tid som flytt. Sju böcker, som började utges 1913 (första världskriget försenade utgivningen, vilket dock även tillät Proust att utvidga texten), fram till sista delen 1927, fem år efter Prousts död.
Antagligen har alla hört talas om madeleine-kakan, ursprunget till Prousts metod, sinnesintryck som väcker minnen, får berättaren att återuppleva, associera, oftast kring kärlek och lidelser, men även tiden och döden.
Ung och entusiastisk läste jag första boken (Swanns värld), och började på andra boken. Men jag tröttnade. Vet inte ifall jag bara var för ung, eller om jag skulle reagera likadant idag. Jag sympatiserar med hans behov att gräva i minnen och små nyanser. Men min tröskel gäller: Varför lägga så mycket tid på denna förlorade värld, sekelskiftets franska aristokrati?
Jag blev dock nyfiken på den novell av Marcel Proust, Den likgiltige, som bokförlaget Atlantis 1981 utgav inklusive introduktion av litteraturforskaren Philip Kolb. 20 sidor novell och något längre introduktion. En övergripbar lättnad. Novellen skrevs 1894 och publicerades 1 mars 1896 i en mindre känd, kort därefter bortglömd, tidskrift. Novellen förblev därför okänd tills Kolb återfann den på 1970-talet. Proust var inte tillräckligt nöjd med den för att låta den ingå i den novellsamling (Les plaisirs et les jours) som han gav ut samma år, endast 22 år gammal.
Som novell betraktad är den inte märkvärdig. Men i skenet av På spaning efter den tid som flytt, blir den intressant. Det som inspirerade honom till novellen låg kvar och mognade för att växa in i den stora romanen. 1910 mindes han novellen, sökte efter tidskriften för att få läsa den igen. Han beskriver då novellen som 'idiotisk' - antagligen för att han inte var nöjd med formen - men kärnan i den hade aldrig lämnat honom.
Ämne och stil förebådar romanen. 1893 mötte han en grevinnan Greffulhe, som tydligen var den främsta grande dame i den parisiska societeten vid denna tid. Novellen (som senare romanen) studerar 'oförklarliga böjelser'; i detta fall en societetsdams kärlek för en mindre betydande man som inte besvarar hennes känslor. Banalt. Men Proust undrar och gräver i psyket. Vad kom sig den oväntade kärleken ifrån? Provocerades hon av hans likgiltighet? Handlar det om koketteri? Om en flyr jagar den andra och tvärtom?
Senare får vi helt plumpt veta att den likgiltige Lepré 'har en last'. Han älskar bara skamlösa kvinnor. Kan alltså inte besvara societetskvinnans nådiga kärlek. Här handlar det alltså återigen om en 'oförklarlig böjelse', att dras till något som står 'under' ens egen sociala status.
Att den unge Proust inte vet tillräckligt om laster av detta slag för att kunna brodera ut texten, är en annan sak. 'Lasten' avslöjas dessutom utan omsvep i ett samtal som svar på en rak fråga, vilket är motsatsen till den subtila metod som blev Prousts i På spaning efter den tid som flytt.
Novellen lär dock ha samma grundsyn på kärleken och mänskligt beteende, som i romanen. Kärleken finns inom en person själv, oavsett personens status. Kärleken kommer inte utifrån. Tycke och smak tycks vara något ödesbestämt, anser Kolb.
Prousts metod med symboler och sinnesintryck, förebådas i novellens beskrivning av societetsdamens förändrade förhållande till blommor. De visar hennes förändrade sinnesstämning. I början använder hon blommor som utsmyckning i håret och på kläderna, för hon vet att de gör henne än vackrare. Slokande blommor slängs utan pardon. Men så snart hon drabbats av olycklig kärlek, då tyr hon sig till de vissnande blommorna hon tyr sig till. Symboler för tragisk kärlek utan hopp.
Kolb skriver att även i romanen får blommor symbolisera teman kring kärlek. En orkidéplanta som väntar på befruktning via en insekt, symboliserar en mänsklig könsakt. Om jag hade begripit det i tonåren, hade mitt intresse kanske vaknat ... ? De följande delarna i På spaning... lär alltmer fördjupar temat kring 'onaturliga laster'. Skulle det ha väckt min nyfikenhet i tonåren, eller var även dessa anspelningarna alltför diskreta? Proust var homosexuell, men i romanen lär han bara beskriva heterosexuell kärlek. Men funderingarna lämnade honom aldrig, Varför känner man som man känner? Förälskade han sig i män som förhöll sig likgiltiga till hans dyrkan?
I novellen finns en kort passus om att kvinnans konstintresse kunde vara orsaken, att föremålet för hennes kärlek liknade konstverk hon alltid tyckt om, skulle på något sätt förebåda hennes annars 'obegripliga' känslor.
För mig, 100 år senare, har statustänket inte samma betydelse. Lasterna jag rör mig kring är inte 'onaturliga'. Kvinnor är inte skamlösa. Men kärleken är fortfarande ett mysterium.
Enda lösningen jag ser, är att någonstans i botten finns en själ som emellanåt känner igen en annan själ vi bestämt möte med i detta liv. Övrigt är psykologisk skola. Relationer är egots brottningsmatscher. Då möter vi dessa 'oförklarliga böjelser', för att vi har något att lära av det. Säkert skulle sekelskiftets Parisiska societet mått bra av att inse att status inte är allt här i världen.
PS. Ytterligare en sak gör novellen mycket intressant för folk intresserade av Proust. Han led av astma. Novellen den likgiltige innehåller den enda kända beskrivningen av ett barns ångest inför det första kvävande astmaanfallet. Han beskriver alltså hur han själv chockades av det första anfallet vid 9 års ålder, men använder det som en liknelse för den 'nervkris' som den kvinnliga huvudpersonen upplever när hon får reda på att den bekant (den likgiltige) hon hittills knappt lagt märke till, skall avresa på en lång resa. Och det är denna chock som lyfter upp hennes känslor från det omedvetna och gör dem medvetna (skulle jag säga) - medan Proust verkar tyda det som om det är själva chocken som ökar mannens betydelse i hennes ögon.
Antagligen har alla hört talas om madeleine-kakan, ursprunget till Prousts metod, sinnesintryck som väcker minnen, får berättaren att återuppleva, associera, oftast kring kärlek och lidelser, men även tiden och döden.
Ung och entusiastisk läste jag första boken (Swanns värld), och började på andra boken. Men jag tröttnade. Vet inte ifall jag bara var för ung, eller om jag skulle reagera likadant idag. Jag sympatiserar med hans behov att gräva i minnen och små nyanser. Men min tröskel gäller: Varför lägga så mycket tid på denna förlorade värld, sekelskiftets franska aristokrati?
Jag blev dock nyfiken på den novell av Marcel Proust, Den likgiltige, som bokförlaget Atlantis 1981 utgav inklusive introduktion av litteraturforskaren Philip Kolb. 20 sidor novell och något längre introduktion. En övergripbar lättnad. Novellen skrevs 1894 och publicerades 1 mars 1896 i en mindre känd, kort därefter bortglömd, tidskrift. Novellen förblev därför okänd tills Kolb återfann den på 1970-talet. Proust var inte tillräckligt nöjd med den för att låta den ingå i den novellsamling (Les plaisirs et les jours) som han gav ut samma år, endast 22 år gammal.
Som novell betraktad är den inte märkvärdig. Men i skenet av På spaning efter den tid som flytt, blir den intressant. Det som inspirerade honom till novellen låg kvar och mognade för att växa in i den stora romanen. 1910 mindes han novellen, sökte efter tidskriften för att få läsa den igen. Han beskriver då novellen som 'idiotisk' - antagligen för att han inte var nöjd med formen - men kärnan i den hade aldrig lämnat honom.
Ämne och stil förebådar romanen. 1893 mötte han en grevinnan Greffulhe, som tydligen var den främsta grande dame i den parisiska societeten vid denna tid. Novellen (som senare romanen) studerar 'oförklarliga böjelser'; i detta fall en societetsdams kärlek för en mindre betydande man som inte besvarar hennes känslor. Banalt. Men Proust undrar och gräver i psyket. Vad kom sig den oväntade kärleken ifrån? Provocerades hon av hans likgiltighet? Handlar det om koketteri? Om en flyr jagar den andra och tvärtom?
Senare får vi helt plumpt veta att den likgiltige Lepré 'har en last'. Han älskar bara skamlösa kvinnor. Kan alltså inte besvara societetskvinnans nådiga kärlek. Här handlar det alltså återigen om en 'oförklarlig böjelse', att dras till något som står 'under' ens egen sociala status.
Att den unge Proust inte vet tillräckligt om laster av detta slag för att kunna brodera ut texten, är en annan sak. 'Lasten' avslöjas dessutom utan omsvep i ett samtal som svar på en rak fråga, vilket är motsatsen till den subtila metod som blev Prousts i På spaning efter den tid som flytt.
Novellen lär dock ha samma grundsyn på kärleken och mänskligt beteende, som i romanen. Kärleken finns inom en person själv, oavsett personens status. Kärleken kommer inte utifrån. Tycke och smak tycks vara något ödesbestämt, anser Kolb.
Prousts metod med symboler och sinnesintryck, förebådas i novellens beskrivning av societetsdamens förändrade förhållande till blommor. De visar hennes förändrade sinnesstämning. I början använder hon blommor som utsmyckning i håret och på kläderna, för hon vet att de gör henne än vackrare. Slokande blommor slängs utan pardon. Men så snart hon drabbats av olycklig kärlek, då tyr hon sig till de vissnande blommorna hon tyr sig till. Symboler för tragisk kärlek utan hopp.
Kolb skriver att även i romanen får blommor symbolisera teman kring kärlek. En orkidéplanta som väntar på befruktning via en insekt, symboliserar en mänsklig könsakt. Om jag hade begripit det i tonåren, hade mitt intresse kanske vaknat ... ? De följande delarna i På spaning... lär alltmer fördjupar temat kring 'onaturliga laster'. Skulle det ha väckt min nyfikenhet i tonåren, eller var även dessa anspelningarna alltför diskreta? Proust var homosexuell, men i romanen lär han bara beskriva heterosexuell kärlek. Men funderingarna lämnade honom aldrig, Varför känner man som man känner? Förälskade han sig i män som förhöll sig likgiltiga till hans dyrkan?
I novellen finns en kort passus om att kvinnans konstintresse kunde vara orsaken, att föremålet för hennes kärlek liknade konstverk hon alltid tyckt om, skulle på något sätt förebåda hennes annars 'obegripliga' känslor.
För mig, 100 år senare, har statustänket inte samma betydelse. Lasterna jag rör mig kring är inte 'onaturliga'. Kvinnor är inte skamlösa. Men kärleken är fortfarande ett mysterium.
Enda lösningen jag ser, är att någonstans i botten finns en själ som emellanåt känner igen en annan själ vi bestämt möte med i detta liv. Övrigt är psykologisk skola. Relationer är egots brottningsmatscher. Då möter vi dessa 'oförklarliga böjelser', för att vi har något att lära av det. Säkert skulle sekelskiftets Parisiska societet mått bra av att inse att status inte är allt här i världen.
PS. Ytterligare en sak gör novellen mycket intressant för folk intresserade av Proust. Han led av astma. Novellen den likgiltige innehåller den enda kända beskrivningen av ett barns ångest inför det första kvävande astmaanfallet. Han beskriver alltså hur han själv chockades av det första anfallet vid 9 års ålder, men använder det som en liknelse för den 'nervkris' som den kvinnliga huvudpersonen upplever när hon får reda på att den bekant (den likgiltige) hon hittills knappt lagt märke till, skall avresa på en lång resa. Och det är denna chock som lyfter upp hennes känslor från det omedvetna och gör dem medvetna (skulle jag säga) - medan Proust verkar tyda det som om det är själva chocken som ökar mannens betydelse i hennes ögon.
2009-01-27
Rapport om Adam av Le Clézio (1963)
Onekligen enastående som debutroman. Länge undrade jag dock med viss otålighet vartåt berättelsen var på väg. Vad handlar den om? Men uttråkad blev jag aldrig.
Mest närvaro för mig personligen kände jag när referenserna till TV dök upp. Som ett tecken på det meningslösa själsdöda nya samhällslivet. 1963 var samma år min familj skaffade TV. Man gjorde det med förevändningen att få min bror att stanna hemma mer och inte alltid rusa hem till kompisar som redan hade TV. Det var då familjecirkeln med gemensamma aktiviteter, blev en halvcirkel tyst vänd mot TV-apparaten.
Självklart är den första känsla som väcks i mig, minnet av Albert Camus Främling. Den känslomässiga avstängdheten. Soldränkt havskust. Algerietkriget, av så stor betydelse för fransmän, är dock inte det jag först associerar till. Jag tänker på det krigiska 1900-talet i största allmänhet, och dess motsats i glättig konsumism, något som precis låg i sin linda i början av 1960-talet.
Idag kan man ju bara konstatera, att TV dominerar mer än någonsin, även om vi i min kärnfamilj inte sätter på den särskilt mycket. Mina föräldrar missar dock aldrig en nyhetssändning. Le Clézio tycks referera till det meningslösa tilla tt stå och berätta meningslösa historier för varandra, hitta på vad som helst utan större djup, bara för att underhålla varandra, att detta är ett sorts dårskap. Oftast lyssnar inte åskådarna för att förstå, men grips ändå av det kollektiva vansinnet.
Några tidningssidor finns också med. Fyllda av död och mord, så många att döden försvinner i mängden. Blir ointressant, trots det sensationslystna.
Visst finns det franska resonerande utsvävningar, men ändå inte tröttande som mycket annat. Den unge Le Clézio har tänkt djupt, och det metafysiska resonerandet mot slutet lyfter boken, trots att man aldrig blir riktigt säker på vad som är uppriktigt eller vad som är galenskap. Vad författaren vill ha fram, eller vad man själv vill tolka det som.
Men känslan att det är mycket möjligt att bli galen av det krigiska, plastiga, ytliga 1900-talet, den kan jag ta till mig. NE:s förklaring av existentialismen lyder:
"Utmärkande för existentialisterna är övertygelsen att existensupplevelsen aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap."
Detta tycks vara vad huvudpersonen Adam Pollo, som internerats på mentalsjukhus, försöker förklara för de studenter som kommer för att intervjua honom (under överinseende av en mycket arrogant läkare, deras handledare). Menar Le Clézio att existentialisterna är galna? Eller att omvärlden bara är väldigt ovillig att försöka förstå vad de säger?
Adam Pollo säger: "Det är nog med psykopatologi för idag ... jag menar ... det finns ingenting mer att förstå. Allt är slut. Ni är ni, och jag är jag. Försök inte längre att hela tiden sätta er i mitt ställe. Det övriga är strunt. Jag har fått nog, jag ... jag bönfaller er, försök inte längre förstå."
Adam Pollo flyr in i den kontrollerade, inrutade, svala, harmoniska mentalsjukhusvärlden. Där slipper han ta ansvar för ett liv i en värld han inte förstår. Där sitter han och försöker finna stabila longituder att fästa tillvaron vid.
Men vad är meningen med en roman, om det inte är meningen att vi ska försöka sätta oss in i karaktärernas liv och situation?
Mest närvaro för mig personligen kände jag när referenserna till TV dök upp. Som ett tecken på det meningslösa själsdöda nya samhällslivet. 1963 var samma år min familj skaffade TV. Man gjorde det med förevändningen att få min bror att stanna hemma mer och inte alltid rusa hem till kompisar som redan hade TV. Det var då familjecirkeln med gemensamma aktiviteter, blev en halvcirkel tyst vänd mot TV-apparaten.
Självklart är den första känsla som väcks i mig, minnet av Albert Camus Främling. Den känslomässiga avstängdheten. Soldränkt havskust. Algerietkriget, av så stor betydelse för fransmän, är dock inte det jag först associerar till. Jag tänker på det krigiska 1900-talet i största allmänhet, och dess motsats i glättig konsumism, något som precis låg i sin linda i början av 1960-talet.
Idag kan man ju bara konstatera, att TV dominerar mer än någonsin, även om vi i min kärnfamilj inte sätter på den särskilt mycket. Mina föräldrar missar dock aldrig en nyhetssändning. Le Clézio tycks referera till det meningslösa tilla tt stå och berätta meningslösa historier för varandra, hitta på vad som helst utan större djup, bara för att underhålla varandra, att detta är ett sorts dårskap. Oftast lyssnar inte åskådarna för att förstå, men grips ändå av det kollektiva vansinnet.
Några tidningssidor finns också med. Fyllda av död och mord, så många att döden försvinner i mängden. Blir ointressant, trots det sensationslystna.
Visst finns det franska resonerande utsvävningar, men ändå inte tröttande som mycket annat. Den unge Le Clézio har tänkt djupt, och det metafysiska resonerandet mot slutet lyfter boken, trots att man aldrig blir riktigt säker på vad som är uppriktigt eller vad som är galenskap. Vad författaren vill ha fram, eller vad man själv vill tolka det som.
Men känslan att det är mycket möjligt att bli galen av det krigiska, plastiga, ytliga 1900-talet, den kan jag ta till mig. NE:s förklaring av existentialismen lyder:
"Utmärkande för existentialisterna är övertygelsen att existensupplevelsen aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap."
Detta tycks vara vad huvudpersonen Adam Pollo, som internerats på mentalsjukhus, försöker förklara för de studenter som kommer för att intervjua honom (under överinseende av en mycket arrogant läkare, deras handledare). Menar Le Clézio att existentialisterna är galna? Eller att omvärlden bara är väldigt ovillig att försöka förstå vad de säger?
Adam Pollo säger: "Det är nog med psykopatologi för idag ... jag menar ... det finns ingenting mer att förstå. Allt är slut. Ni är ni, och jag är jag. Försök inte längre att hela tiden sätta er i mitt ställe. Det övriga är strunt. Jag har fått nog, jag ... jag bönfaller er, försök inte längre förstå."
Adam Pollo flyr in i den kontrollerade, inrutade, svala, harmoniska mentalsjukhusvärlden. Där slipper han ta ansvar för ett liv i en värld han inte förstår. Där sitter han och försöker finna stabila longituder att fästa tillvaron vid.
Men vad är meningen med en roman, om det inte är meningen att vi ska försöka sätta oss in i karaktärernas liv och situation?
2009-01-21
Hustrur och Bihustrur - Su Tong (1989)
Efter att ha läst Binu och den stora muren, plockade jag fram en liten novellsamling av Su Tong som En bok för alla återutgav 2001. Den består av endast två noveller och har namnet Den röda lyktan, det namn som novellen Hustrur och bihustrur fick som film av regissören Zhang Yimou.
Jag tyckte om filmen, men när jag jämför med mina känslor av att läsa novellen så kliver den främmande kinesiska kulturen i bild, ändå inte in under huden på mig, på samma sätt som Su Tongs novell, som jag läste efter att ha sett filmen, och som jag nu läst om med ännu större behållning.
Jag känner att Su Tongs språk i novellen kliar i mig, på samma sätt som i Binu. Något i den unga kvinnan Songlian, huvudperson, liknar Binu. Det måste vara Su Tongs språk och tanke om kvinnors människovärde. Vakna kvinnor med ett levande intellekt, men inordnade i en mycket stel social ram som omöjligt kan ändras av dem själva. Songlian registrerar varat och försöker leva efter det. Underdånighet saknas helt. Hon accepterar sin situation.
Hon känner sitt värde i förhållande till sig själv, men känner också att omgivningen inte ger henne detta människovärde. Så hon försöker se på sig själv och andra kvinnor i omgivningen utifrån för att förstå. Hon säger på s. 51:
"Jag kan bara inte förstå vad kvinnor är för ena varelser, vad de räknas som för varelser. De är som hundar, eller katter, eller guldfiskar, eller råttor, som allt möjligt bara inte människor"
Jag tolkar detta som hur män ser och använder kvinnor, vilken plats de får. Songlian har vid 19 års ålder gifts bort som bihustru till en 50 års man till vilken hon blir den fjärde hustrun.
Sid 68 "Kvinnor är allt bra underliga, tänkte hon, de kan se rakt igenom andra men inte igenom sig själva." Ja, det är lättare att tolka andras känslor än sina egna. Känslor förblindar när man är mitt uppe i dem. Svårigheten att kliva ett steg åt sidan ur sina egna känslor.
Sid 86: "Så fort hon tänkte på sig själv blev dock allting ett vitt tomrum, precis som snön utanför. Det var overkligt och undflyende, hälften var verklighet men den andra hälften bara bortsmälta illusioner."
När jag läser, uppfattar jag alltså inte kulturella skillnader, som när jag ser filmen. Su Tongs text är universell. Jag betraktar vad som händer när kvinnor inte får ett eget människovärde, inte har egna möjligheter att försörja sig, utan hamnar i en beroendesituation.
Novellen är inte tidsbestämd, men jag uppfattar den som före Mao, men efter Boxarupproret. Troligen mellankrigstid. Det finns västerländsk påverkan (kostymer, cigaretttändare osv). Songlian hade varit en modern flicka som studerat på universitet. Men när hennes far gick i konkurs och tog livet av sig, måste hon försörja sig själv, och då kändes äktenskap som den enklaste vägen. Hon blir 'såld' till en man som vill ta sig en fjärde hustru.
Män styr, äger tillgångarna. Pengar ger dock status bara om man använder dem. T ex genom att skaffa sig flera fruar. Genom fruar och barn, visar han upp ytterligare en sida av sin virilitet. En kvinna som inte föder barn riskerar att bli hackkyckling. Mannens virilitet blir misstänkliggjord, kvinnorna använder det som rangordning sinsemellan.
Allt handlar om mannens status. Många fruar ger status. Om hans sexuella förmåga minskar när han blir äldre hoppas han att en ny ung fru skall ändra på det. Fruarna kan aldrig slappna av och samsas (de bor dock åtskilda i byggnaden eller i sidobyggnad), livet blir ett ändlöst intrigerande, som Songlian dock är alltför intelligent för att inte tröttna på mycket snart. Hon tystnar, går för sig själv.
Mannens status skadas också av om en hustru är otrogen. En rad bihustrur i flera generationer sägs ha tagit livet av sig. Man säger att de gjorde det av skam efter otrohet. Songlian kommer dock på sanningen. Mannen kan inte tollerera en sådan skymf. Om kvinnan försöker rymma, bär man tillbaka henne och dränker henne i brunnen i den egna trädgården. Det bara kallas för självmord. Så är det att vara på botten och inte ha någon rättssäkerhet.
Chen Maiping berättar i efterordet att Su Tong anses i viss mån sentimental och att hans verkan kan beskrivas som 'elegier över en flydd tid'. Jag kan inte bedöma hans verk i sin helhet. Men varken denna novell eller Binu upplever jag som sentimental tillbakaflykt. Snarare som en tydlig bild av social instängdhet, som en gång fanns, och som vi förhoppningsvis slipper uppleva igen i samma grad.
Chen Maiping beskriver ämnet i novellen som 'hustrurs och konkubiners strid om mannens gunst'. Och att Su Tong genom sitt ämnesval har utmanat den traditionella litteraturen genom att ta detta gamla ämne som det finns otaliga berättelser om och berätta den på ett nytt sätt.
Jag skulle vilja säga att det beskrivna ämnet 'strid om mannens gunst', i Su Tongs fall bara är det skenbara ämnet. Su Tong bryr sig lika lite som Songlian om att strida om mannens gunst. Så hans nya sätt att berätta handlar om att byta synvinkel helt. Han beskriver hur den ram kvinnor tvingats in i skapar ett omänskligt förtryck av mänskliga värden.
Chen Maipung beskriver Su Tongs litterära stil så här: "Hans metod är, för att göra det enkelt, att placera sig själv i historien. /.../ Su Tong presenterar berättelsen så att det verkar som om han själv var närvarande när den utspelade sig och talar om för oss vad han känner snarare än vad han ser och hör. Historien är alltså inte återberättad utan refererad genom Su Tongs egna känslor ..."
Ja, helt säkert är det därför texten går rakt in under huden på mig.
" ...och den viktigaste känslostämningen är den av väta och genomdränkthet."
Ha, lustigt. Jag tänkte inte så mycket på det i novellen. Visst finns där en brunn bak i trädgården, och Songlians humör försämras av höstregnen och kylan. Men det är ändå inte de bilderna som fastnar i mig i första hand. Å andra sidan måste man säga att Binu och den stora muren är fullständigt genomdränkt av väta hela tiden. Binu bor i en by där det blir förbjudet att gråta, varför kvinnorna ('som omöjligt kan sluta gråta', det påstås att alla vet att det är så) lär sig andra metoder. Tårarna börja tränga ut ur huden, håret och på andra sätt. Och sedan fortsätter Binu hela tjocka boken att ge ifrån sig väta.
En helt fascinerande bild som aldrig kommer att lämna mig.
Jag tyckte om filmen, men när jag jämför med mina känslor av att läsa novellen så kliver den främmande kinesiska kulturen i bild, ändå inte in under huden på mig, på samma sätt som Su Tongs novell, som jag läste efter att ha sett filmen, och som jag nu läst om med ännu större behållning.
Jag känner att Su Tongs språk i novellen kliar i mig, på samma sätt som i Binu. Något i den unga kvinnan Songlian, huvudperson, liknar Binu. Det måste vara Su Tongs språk och tanke om kvinnors människovärde. Vakna kvinnor med ett levande intellekt, men inordnade i en mycket stel social ram som omöjligt kan ändras av dem själva. Songlian registrerar varat och försöker leva efter det. Underdånighet saknas helt. Hon accepterar sin situation.
Hon känner sitt värde i förhållande till sig själv, men känner också att omgivningen inte ger henne detta människovärde. Så hon försöker se på sig själv och andra kvinnor i omgivningen utifrån för att förstå. Hon säger på s. 51:
"Jag kan bara inte förstå vad kvinnor är för ena varelser, vad de räknas som för varelser. De är som hundar, eller katter, eller guldfiskar, eller råttor, som allt möjligt bara inte människor"
Jag tolkar detta som hur män ser och använder kvinnor, vilken plats de får. Songlian har vid 19 års ålder gifts bort som bihustru till en 50 års man till vilken hon blir den fjärde hustrun.
Sid 68 "Kvinnor är allt bra underliga, tänkte hon, de kan se rakt igenom andra men inte igenom sig själva." Ja, det är lättare att tolka andras känslor än sina egna. Känslor förblindar när man är mitt uppe i dem. Svårigheten att kliva ett steg åt sidan ur sina egna känslor.
Sid 86: "Så fort hon tänkte på sig själv blev dock allting ett vitt tomrum, precis som snön utanför. Det var overkligt och undflyende, hälften var verklighet men den andra hälften bara bortsmälta illusioner."
När jag läser, uppfattar jag alltså inte kulturella skillnader, som när jag ser filmen. Su Tongs text är universell. Jag betraktar vad som händer när kvinnor inte får ett eget människovärde, inte har egna möjligheter att försörja sig, utan hamnar i en beroendesituation.
Novellen är inte tidsbestämd, men jag uppfattar den som före Mao, men efter Boxarupproret. Troligen mellankrigstid. Det finns västerländsk påverkan (kostymer, cigaretttändare osv). Songlian hade varit en modern flicka som studerat på universitet. Men när hennes far gick i konkurs och tog livet av sig, måste hon försörja sig själv, och då kändes äktenskap som den enklaste vägen. Hon blir 'såld' till en man som vill ta sig en fjärde hustru.
Män styr, äger tillgångarna. Pengar ger dock status bara om man använder dem. T ex genom att skaffa sig flera fruar. Genom fruar och barn, visar han upp ytterligare en sida av sin virilitet. En kvinna som inte föder barn riskerar att bli hackkyckling. Mannens virilitet blir misstänkliggjord, kvinnorna använder det som rangordning sinsemellan.
Allt handlar om mannens status. Många fruar ger status. Om hans sexuella förmåga minskar när han blir äldre hoppas han att en ny ung fru skall ändra på det. Fruarna kan aldrig slappna av och samsas (de bor dock åtskilda i byggnaden eller i sidobyggnad), livet blir ett ändlöst intrigerande, som Songlian dock är alltför intelligent för att inte tröttna på mycket snart. Hon tystnar, går för sig själv.
Mannens status skadas också av om en hustru är otrogen. En rad bihustrur i flera generationer sägs ha tagit livet av sig. Man säger att de gjorde det av skam efter otrohet. Songlian kommer dock på sanningen. Mannen kan inte tollerera en sådan skymf. Om kvinnan försöker rymma, bär man tillbaka henne och dränker henne i brunnen i den egna trädgården. Det bara kallas för självmord. Så är det att vara på botten och inte ha någon rättssäkerhet.
Chen Maiping berättar i efterordet att Su Tong anses i viss mån sentimental och att hans verkan kan beskrivas som 'elegier över en flydd tid'. Jag kan inte bedöma hans verk i sin helhet. Men varken denna novell eller Binu upplever jag som sentimental tillbakaflykt. Snarare som en tydlig bild av social instängdhet, som en gång fanns, och som vi förhoppningsvis slipper uppleva igen i samma grad.
Chen Maiping beskriver ämnet i novellen som 'hustrurs och konkubiners strid om mannens gunst'. Och att Su Tong genom sitt ämnesval har utmanat den traditionella litteraturen genom att ta detta gamla ämne som det finns otaliga berättelser om och berätta den på ett nytt sätt.
Jag skulle vilja säga att det beskrivna ämnet 'strid om mannens gunst', i Su Tongs fall bara är det skenbara ämnet. Su Tong bryr sig lika lite som Songlian om att strida om mannens gunst. Så hans nya sätt att berätta handlar om att byta synvinkel helt. Han beskriver hur den ram kvinnor tvingats in i skapar ett omänskligt förtryck av mänskliga värden.
Chen Maipung beskriver Su Tongs litterära stil så här: "Hans metod är, för att göra det enkelt, att placera sig själv i historien. /.../ Su Tong presenterar berättelsen så att det verkar som om han själv var närvarande när den utspelade sig och talar om för oss vad han känner snarare än vad han ser och hör. Historien är alltså inte återberättad utan refererad genom Su Tongs egna känslor ..."
Ja, helt säkert är det därför texten går rakt in under huden på mig.
" ...och den viktigaste känslostämningen är den av väta och genomdränkthet."
Ha, lustigt. Jag tänkte inte så mycket på det i novellen. Visst finns där en brunn bak i trädgården, och Songlians humör försämras av höstregnen och kylan. Men det är ändå inte de bilderna som fastnar i mig i första hand. Å andra sidan måste man säga att Binu och den stora muren är fullständigt genomdränkt av väta hela tiden. Binu bor i en by där det blir förbjudet att gråta, varför kvinnorna ('som omöjligt kan sluta gråta', det påstås att alla vet att det är så) lär sig andra metoder. Tårarna börja tränga ut ur huden, håret och på andra sätt. Och sedan fortsätter Binu hela tjocka boken att ge ifrån sig väta.
En helt fascinerande bild som aldrig kommer att lämna mig.
2009-01-18
Ramses-gnäll, igen
1 december beskrev jag min aversion mot Christian Jacq's första bok om Ramses. Trots detta har jag nu (som busslektyr) läst även andra boken: Ramses - Evighetens tempel. Min dotter tycker att jag är galen som plågar mig själv. Problemet är att jag är historiefreak och intresserad av ämnet. Kan alltså inte låta bli att kolla ...
(Min dotter kommer även ihåg hur jag plågade mig igenom Jean Auels alla Ayla-böcker, vilket jag anser vara en av de mest överskattade best-sellers som skrivits (och gräsligt tjocka). Ämnet är dock ett av de mest fantasieggande. Stenålder ger en Robinson Crusoe-känslan.
Varför skriva här om Ramses? Jag anser att man lär sig saker även av sämre böcker. Min åsikt är ju uppenbart inte i överensstämmelse med alla andras. Jag upplever dock Ramses-böckerna som en småunken historiebok, med dialog för att få trötta högstadieelever att lyssna. Det lyckas dock inte speciellt. Alltför många banaliteter, fördomar som tas för givna. Ramses blir aldrig den myt han är. En mytisk hjälte i en 'realistisk' roman blir en omöjlighet i sig själv.
Berättaren är luddig men skapar i mig en anakronistisk känsla av 1900-tal efter Kristus. Inte 1300 före. Det andliga brister väldigt mycket i trovärdighet. Farao Ramses bror Chenar, tycks inte hysa sitt folks tro (visst, vem kan på allvar se sin lillebror som Solgudens son?). Ändå verkar han mer representera en nutida vetenskapstro - anakronistiskt. Enligt Chenar har Ramses tur. Har en mytisk hjälte TUR?
Ramses omges av intriger, men att han ändå klarar sig sägs bero på 'tur', även om jag uppfattar intrigörerna som tafatta, utan förmåga atat sätta sina planer i verket. Så vad vill författaren frammana för bild?
Även bok 2 består främst av dialog. Beskrivande text tillför inget, utan känns mer som utdrag ur arkeologi och historieböcker. Inget av detta, inte ens dialogen låter mig lära känna karaktärerna, inget som ger insikt om deras motivation. Det är tomt mellan raderna om vad de 'egentligen' menar och vill.
Moses har en viktig roll som Ramses barndomsvän (även om detta är fel farao mot vad som skrivs i Bibeln, vad jag förstår) och utnäms till arbetsledare för projektet att bygga den nya huvudstaden Pi-Ramses i Egyptens Deltalandskap. Någonstans försöker väl Jacq ge en mer realistisk än andlig bild av Moses. Han stuvas in i historien. Men att koppla ihop honom med intrigmakar som vill återinföra sedan över 50 år döda (och fördömda) farao Akhenatons tro på Solksivan Aton som den ende guden, blir inte trovärdigt. Hans religiösa revolution påstås vara upprinnelsen och ursprunget till monoteismen. Alltså att bakgrunden till Judarnas monoteism skulle komma från Aton. Mycket långsökt, anser jag idag.
Jag hade visserligen själv sådana funderingar i tonåren, men snarare tvärtom då. Att farao Akhenaton mötte några av alla invandrande hebréer som befann sig i Egypten, och diskuterade trosfrågor med dem, och ur detta bildade sig en egen Monoteistisk tro.
Numera, efter att ha läst Karen Armstrong m fl om mytologi, så inser jag att vår bild av polyteism är mycket rudimentär, ett grovt missförstånd. Vi tolkar fel. Det är inte så enkelt som att säga att alla folk med flera gudar är naiva, och att människan först sen i sin historia, via judar och Jesus, över Muhammed, äntligen mognat tillräckligt för att inse att det bara finns EN Gud.
Snarare var Akhenatons försök till religiös revolution snarare ett försök att lösgöra sig från guden Amons mäktiga prästerskap. Det var en mänsklig maktinstitution, som lutade sig mot religiösa dogmer. Utan att för den saken skull behöva bete sig särskilt andligt. Det finns många exempel i historien på hur makt korrumperar.
Som jag skrev tidigare om Sumerer och babylonier, och samma sak gäller säkerligen Egyptier. Alla tror på EN gudomlig kraft, men som uppenbarar sig i olika skepnader. Än idag är vi polyteistiska i en eller annan form. Vi har mängder med myter fulla av arketypiska former som kan ses antingen som andliga eller mer profant psykologiska. Idoler, förebilder, ledare, hjältar ... Det är mänskligt. I århundraden har den ende guden fått kumpaner i form av änglar och helgon. Bilden av den avlägsne ENDE är svår att ta till sig. Även om vi ibland känner på oss att allting nog är ETT HELT, som vi och allt omkring oss är ett myller av atomdelar av.
Det är inte förrän på de sista sidorna i boken som det kommer några andligt tänkvärda ord. Moses vill lämna Egypten, och söka sin egen Gud via sin egen inre glöd, hellre än följa Ramses. Jag kan dock inte tro att Moses såg den hebréiska guden som identisk med Aton, och att upproret mot hans vän Ramses skulle vara det enda han opponerade sig mot. Innan Moses ger sig av vill han dock varna Ramses för de hemligt oppositionella och börjar samtidigt tala om sin tro på En Enda Gud. Ramses svarar:
" ... din ende gud, han som inte har någon gestalt och som man inte känner, är ingenting annat än den kraft som finns gömd inom varje levande varelse."
Det är ett uttalande jag kan ta till mig. Här vill det säkert visa på Ramses andliga kunskap, eftersom egypterna delade in människans inneboende krafter i Ka och Ba och allt vad det var, och detta är mycket intressant och går säkert att jämföra med vår tids livsenergi, ande, själ.
Alltså trovärdigt för mig. (Obs bokens undertitel Evighetens Tempel, är det tempel Ramses byggde åt sin Ka, det tempel som skulle skydda hans Ka, och därför hela Egyptens lycka och välstånd. Och så kom två viktiga citat till:
"Guden förökar sig i sin skapelse, men förblir ändå EN."
"Om din gud gör dig intolerant bör du akta dig för honom."
Detta är universella andliga sanningar.
Dock innan Moses ger sig av råkar han döda en man som förgriper sig på en annan hebré, och känner sig tvungen att fly, rädd för att ingen skall tro honom. Detta följer Bibeln. Även om det där inte står att den dödade egyptern är Ramses rasistiske svåger, som gör allt för att hämnas på de straff han fått för sina intriger.
Jag letade upp både Moses och Ramses II på wikipedia. Där står Ramses II som 'en' av flera möjliga faraoner. Men osäkert vilken, eftersom det saknas skrivna vittnesmål. Ramses son Merneptah har varit kandidat för att han är den enda som omnämner Israelerna, det görs på hans segerstele. Men detta är alltså senare. Ramses mor Tuya var inte en av Sethis huvudhustrur, eftersom hon inte var av kunglig börd. Hon regerade alltså inte tillsammans med Sethi, att hon avbildas med honom är naturligtvis något som kom efter atat Ramses blivit farao och ville hylla sina föräldrar. I alla fall så samregerade Ramses II med sin far innan denne dog, så visst var han sin fars val av efterföljare. -- Enlit Konungaboken i Bibeln skulle dock Moses ha levt ca 1450 f Kr.
(Min dotter kommer även ihåg hur jag plågade mig igenom Jean Auels alla Ayla-böcker, vilket jag anser vara en av de mest överskattade best-sellers som skrivits (och gräsligt tjocka). Ämnet är dock ett av de mest fantasieggande. Stenålder ger en Robinson Crusoe-känslan.
Varför skriva här om Ramses? Jag anser att man lär sig saker även av sämre böcker. Min åsikt är ju uppenbart inte i överensstämmelse med alla andras. Jag upplever dock Ramses-böckerna som en småunken historiebok, med dialog för att få trötta högstadieelever att lyssna. Det lyckas dock inte speciellt. Alltför många banaliteter, fördomar som tas för givna. Ramses blir aldrig den myt han är. En mytisk hjälte i en 'realistisk' roman blir en omöjlighet i sig själv.
Berättaren är luddig men skapar i mig en anakronistisk känsla av 1900-tal efter Kristus. Inte 1300 före. Det andliga brister väldigt mycket i trovärdighet. Farao Ramses bror Chenar, tycks inte hysa sitt folks tro (visst, vem kan på allvar se sin lillebror som Solgudens son?). Ändå verkar han mer representera en nutida vetenskapstro - anakronistiskt. Enligt Chenar har Ramses tur. Har en mytisk hjälte TUR?
Ramses omges av intriger, men att han ändå klarar sig sägs bero på 'tur', även om jag uppfattar intrigörerna som tafatta, utan förmåga atat sätta sina planer i verket. Så vad vill författaren frammana för bild?
Även bok 2 består främst av dialog. Beskrivande text tillför inget, utan känns mer som utdrag ur arkeologi och historieböcker. Inget av detta, inte ens dialogen låter mig lära känna karaktärerna, inget som ger insikt om deras motivation. Det är tomt mellan raderna om vad de 'egentligen' menar och vill.
Moses har en viktig roll som Ramses barndomsvän (även om detta är fel farao mot vad som skrivs i Bibeln, vad jag förstår) och utnäms till arbetsledare för projektet att bygga den nya huvudstaden Pi-Ramses i Egyptens Deltalandskap. Någonstans försöker väl Jacq ge en mer realistisk än andlig bild av Moses. Han stuvas in i historien. Men att koppla ihop honom med intrigmakar som vill återinföra sedan över 50 år döda (och fördömda) farao Akhenatons tro på Solksivan Aton som den ende guden, blir inte trovärdigt. Hans religiösa revolution påstås vara upprinnelsen och ursprunget till monoteismen. Alltså att bakgrunden till Judarnas monoteism skulle komma från Aton. Mycket långsökt, anser jag idag.
Jag hade visserligen själv sådana funderingar i tonåren, men snarare tvärtom då. Att farao Akhenaton mötte några av alla invandrande hebréer som befann sig i Egypten, och diskuterade trosfrågor med dem, och ur detta bildade sig en egen Monoteistisk tro.
Numera, efter att ha läst Karen Armstrong m fl om mytologi, så inser jag att vår bild av polyteism är mycket rudimentär, ett grovt missförstånd. Vi tolkar fel. Det är inte så enkelt som att säga att alla folk med flera gudar är naiva, och att människan först sen i sin historia, via judar och Jesus, över Muhammed, äntligen mognat tillräckligt för att inse att det bara finns EN Gud.
Snarare var Akhenatons försök till religiös revolution snarare ett försök att lösgöra sig från guden Amons mäktiga prästerskap. Det var en mänsklig maktinstitution, som lutade sig mot religiösa dogmer. Utan att för den saken skull behöva bete sig särskilt andligt. Det finns många exempel i historien på hur makt korrumperar.
Som jag skrev tidigare om Sumerer och babylonier, och samma sak gäller säkerligen Egyptier. Alla tror på EN gudomlig kraft, men som uppenbarar sig i olika skepnader. Än idag är vi polyteistiska i en eller annan form. Vi har mängder med myter fulla av arketypiska former som kan ses antingen som andliga eller mer profant psykologiska. Idoler, förebilder, ledare, hjältar ... Det är mänskligt. I århundraden har den ende guden fått kumpaner i form av änglar och helgon. Bilden av den avlägsne ENDE är svår att ta till sig. Även om vi ibland känner på oss att allting nog är ETT HELT, som vi och allt omkring oss är ett myller av atomdelar av.
Det är inte förrän på de sista sidorna i boken som det kommer några andligt tänkvärda ord. Moses vill lämna Egypten, och söka sin egen Gud via sin egen inre glöd, hellre än följa Ramses. Jag kan dock inte tro att Moses såg den hebréiska guden som identisk med Aton, och att upproret mot hans vän Ramses skulle vara det enda han opponerade sig mot. Innan Moses ger sig av vill han dock varna Ramses för de hemligt oppositionella och börjar samtidigt tala om sin tro på En Enda Gud. Ramses svarar:
" ... din ende gud, han som inte har någon gestalt och som man inte känner, är ingenting annat än den kraft som finns gömd inom varje levande varelse."
Det är ett uttalande jag kan ta till mig. Här vill det säkert visa på Ramses andliga kunskap, eftersom egypterna delade in människans inneboende krafter i Ka och Ba och allt vad det var, och detta är mycket intressant och går säkert att jämföra med vår tids livsenergi, ande, själ.
Alltså trovärdigt för mig. (Obs bokens undertitel Evighetens Tempel, är det tempel Ramses byggde åt sin Ka, det tempel som skulle skydda hans Ka, och därför hela Egyptens lycka och välstånd. Och så kom två viktiga citat till:
"Guden förökar sig i sin skapelse, men förblir ändå EN."
"Om din gud gör dig intolerant bör du akta dig för honom."
Detta är universella andliga sanningar.
Dock innan Moses ger sig av råkar han döda en man som förgriper sig på en annan hebré, och känner sig tvungen att fly, rädd för att ingen skall tro honom. Detta följer Bibeln. Även om det där inte står att den dödade egyptern är Ramses rasistiske svåger, som gör allt för att hämnas på de straff han fått för sina intriger.
Jag letade upp både Moses och Ramses II på wikipedia. Där står Ramses II som 'en' av flera möjliga faraoner. Men osäkert vilken, eftersom det saknas skrivna vittnesmål. Ramses son Merneptah har varit kandidat för att han är den enda som omnämner Israelerna, det görs på hans segerstele. Men detta är alltså senare. Ramses mor Tuya var inte en av Sethis huvudhustrur, eftersom hon inte var av kunglig börd. Hon regerade alltså inte tillsammans med Sethi, att hon avbildas med honom är naturligtvis något som kom efter atat Ramses blivit farao och ville hylla sina föräldrar. I alla fall så samregerade Ramses II med sin far innan denne dog, så visst var han sin fars val av efterföljare. -- Enlit Konungaboken i Bibeln skulle dock Moses ha levt ca 1450 f Kr.
Haruki Murakamis födelsedag
Hittade just en intressant länk med en text av Murakami. Tydligen tagen ur en bok han editerat, med berättelser kring födelsedagar. Tydligen läser Murakami Jack London med stor behållning. Och sedan visade det sig att de dessutom är födda samma datum: 12 januari.
http://www.guardian.co.uk/books/2004/jan/10/fiction3
http://www.guardian.co.uk/books/2004/jan/10/fiction3
2009-01-17
Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami (ca 1995)
Jag har just läst min första bok av Haruki Murakami: Fågeln som vrider upp världen. I min svenska upplaga står det copyright 1997, medan NE anger 1994-95. Enligt Wikipedia kom den kom på japanska 1992-95 (Utgavs den i delar?) och på engelska 1997.
Nutid för berättaren Toru Okada i boken rör sig i alla fall från juni 1984 till december 1985. Men det görs många tillbakablickar till Andra Världskriget, med händelser från ca 1938-1948.
Varför är den förlagd tio år före utgivandet? Jag hittar minst två skäl. 1. För att åldern på personerna skall stämma med kronologin i boken, dvs anknytningen till världskriget. 2. För att den datorkommunikation som sker i boken är mycket föråldrad och stämmer med 1984 (uppkoppling mellan två datorer görs bara mellan två telefoner och access endast med lösenord) och inte genom det fria internet (och windows) som slog igenom ca 1994-95. Dessutom är det med tanke på bokens omfång mycket möjligt att han arbetat med idén ända sedan 1985, även om han gav ut andra skrifter de första åren.
Boken är en rejäl tegelsten på 740 sidor, så nu känner jag mig smått matt. Ett mästerverk? Hmm, ... jag förstår att den är ett internationellt genombrott för Haruki Murakami. Men vad vill han med romanen egentligen?
Jag greps genast av språket och Haruki Murakamis säregna värld. Detta är storartat, tänkte jag. Men så dök det upp scener, inte minst krig, våld och känslokyla, som vände pendeln för mig. Men boken berör mig. Hur skall jag beskriva Fågeln som vrider upp världen? Nationalencyklopedin kallar det en "surrealistisk dröm, verklighetsöverskridande, historiskt förankrad roman".
Historisk förankring har jag alltid uppskattat. Känslan av inblick i andra tider och andra platser. Det får jag verkligen här. Aldrig har andra världskrigets tragedier i andra delar av världen än Europa, kommit så nära inpå mig som i denna bok. Våldets avskyvärdhet. Människors ondska. Men minst lika mycket kallsinnighet för att överleva de order man förväntas fullfölja.
Huvudpersonen Toru Okada, möter herr Mamiya, och får höra en del av hans erfarenheter som löjtnant i krigstid. Grymheter som tagit livslusten ur Mamiya. Inte desto mindre överlever han, ordagrant överlever, mer än lever. Hans syn på livet blir att det finns ett öde som styr: "Allt var i själva verket förutbestämt av en utomstående kraft - skickligt förklädd till fri vilja. Den hade bara varit ett lockbete för att få honom att agera som ödet ville att han skulle göra /.../ Vem som helst kunde se att ödet styrde här och att individen inte räknades alls."
Jag kan känna igen mig. Min fria vilja kan kännas som en liten barkbåt i den stora forsen på väg mot havet. Jag ber att få hålla mig flytande. Även om jag kanske inte benämner det Ödet, utan lugnar mig genom att kalla det 'Mening' även om mitt lilla perspektiv har svårt att se helheten.
Bokens titel på engelska (och antagligen på japanska) är Nyckelfågelns krönika. Det finns även kapitel i boken som benämns så. En antagligen mindre säljande titel, innan man läst boken. Toru Okada får det som smeknamn. En liten plåtleksak, som kan dras upp i ryggen, och därigenom tvingas leva och genomföra handlingar som en marionett. Även om vi inte vill se våra liv på det sättet, så är det definitivt det som sker med alla soldater i krig, som tvingas utföra order. Liksom allt mänskligt flockbeteende.
En av personerna i boken kallas Kanel. Hans mor kallas Muskot och har fött upp honom på berättelser om kriget, egna erfarenheter, men främst faderns/morfaderns. Han skriver sedan ner dessa - vi hör talas om 17 delar av Nyckelfågelns krönika. På sid 636 står det om Kanels berättarstil: "... styrdes av antagandet att fakta kanske inte utgjorde sanningen och att sanningen kanske inte var faktisk. Frågan vilka delar av en berättelse som var faktiska och vilka som inte var det var inte särskilt viktig för Kanel." Det viktiga var inte vad någon hade gjort utan vad den personen kunde ha gjort.
Detta för oss genast in i ett ställningstagande till vad litteratur är. Kanske är inte de enskilda detaljerna om vad vem gjorde 'sanna'. Men helheten frammanar en bild som väcker sanna känslor. Det sant mänskliga är att förmedla dessa sanna bilder, att väcka känslor som kan leda till insikter. Berättelser lever och andas, säger han. Det är Torus fantasi som har lärt honom allt han vet om sin fru Kumiko. Visst är det så! Vi lever i en familj och allt vi vet om dem har vår fantasi skapat. Oftast sann. Har något missförstånd snedvridit sanningen, så beror det oftast på våra egna inre snedvridningar ...
Vad betyder surrealism? Jag tänker först på Salvador Dalìs målningar och Luis Buñuels filmer. Så uppfattar jag inte Murakamis bok. För mig är det en mycket verkligare metafor för vår verklighet. Men det kanske är ordets egentliga betydelse. NE beskriver surrealistisk tendens som att förena verklighet och fantasi. Så fungerar Murakami på mig. Han slår an en sträng i mitt inre. Varje ord, varje mening är perfekt valt, klar och ren som källvatten (med andra ord en fantastisk översättning!). Inte en sekund grumlas min uppmärksamhet.
Här ett citat om att motionssimma: "... känner jag min kropp flyta fram naturligt genom vattnet, som om den bärs av en smeksam vind." Just som jag upplever Haruki Murakamis språk - eller i alla fall översättningen. En egenskap jag alltid letar efter i böcker, som får mig att vilja läsa mer. Detta trots att romanen även innehåller outhärdliga grymheter. Språket får mig att stå ut med grymheterna. Är det att förföra? Nej. Jag avstår från att blunda, så känslan kan sjunka djupare in i mig.
När man skruvar upp Nyckelfågeln i ryggen uppstår ett särskilt läte. Det är ett läte som bara hörs av människor på väg mot oundvikliga katastrofer. När deras vilja inget betyder. När de förvandlats till dockor. Vad vill Murakami? Han tillhandahåller inga pekpinnar, bara klara bilder för oss att betrakta. Och jag tror inte att det är för att vi ska acceptera vårt öde. Snarare att vi skall lystra när vi hör Nyckelfågelns läte, tecknet på att vi blivit marionetter, och försöka välja en ny väg. För även om man är en barkbåt utan styrsel så behöver man inte skjuta iväg torpeder. Det räcker att säga förlåt när man bufflar in i varandra.
Recensionscitaten på utsidan av boken talar om förförisk labyrint, oemotståndlig. Det håller jag med om. Någon 'hårdkokt deckare' kan jag dock inte kalla det, då den helt saknar poliser och deckare. Thriller känns inte heller som rätt ord, trots att jag hela tiden rör mig i ett mysterium jag vill få veta lösningen på. Och jag kan inte hålla med om att han beskriver en 'medvetet förbryllande ologisk värld'. Murakami försöker inte lura mig, han avslöjar en bit i taget av en mycket komplex värld, med komplexa människor. Och i vad skulle det ologiska bestå?
För mig är de vistelser på botten av djupa brunnar som sker i boken, metaforer för att ta sig in i kärnan av sitt eget psyke, sin egen själ, få kontakt med en djupare kunskap, som är större än vårt eget begränsade intellekt. Endast via metaforer kan vi ta oss dit in. Det är det vi har myter och romaner till. I denna mytiska värld är vatten bilden för det omedvetna och alla våra känslor. En torrlagd brunn är därför bilden av vårt inre när vi stängt av alla känslor och alla möjligheter att få näring från själen.
Toru och hans fru Kumiko har hemlighållit sitt innersta för varandra. För att nå fram till varandra måste de vara uppriktiga och våga visa sin inre sårbarhet. Istället flyr Kumiko från honom. Hon förklarar när han menar att hon hållits fången: "ingen kedjade fast mig /... (jag hölls fast) .../ med ännu starkare kedjor och vakter - de kedjor och vakter som bor i mig själv. /.../ Inuti mig själv fanns det förstås ett jag som ville rymma, men samtidigt ett fegt kuschat jag som givit upp allt hopp om att någonsin kunna fly."
I grund och botten är detta alltså ett psykodrama. I inledningen lever Toru och Kumiko en ordnad tillvaro i Tokyo. Förföriskt är det faktum att Mannen är hemmaman och tar hand om tvätt och mat och städning, medan hustrun har jobb och inkomst. Men så förbyts allt i total förvirring. Det inledande mystiska telefonsamtalet från en okänd kvinna, är egentligen ett rop på hjälp från hustruns inre, men vi får inte veta det. Vi befinner oss hela boken igenom i ett gränsland mellan dröm och verklighet, i ett sökande efter intuition och instinkt för att hitta hem igen, till den mark där vi kan förankra vår verklighet på nytt. Och mycket riktigt, i slutet kommer vattnet...
Hela bilden kompliceras dock av att det personliga vävs in i den japanska statens krigiska historiska bakgrund. Boken är fylld av symboler, som kräver flera genomläsningar. Dock talar omfånget emot det för min del. Så länge jag har fler böcker att läsa ... inte minst av Haruki Murakami.
Toru och Kumiko har en katt som först försvinner, en katt som symboliserar deras kärlek och förening, deras äktenskap. Men så länge innerligheten inte fördjupats har katten ännu inte fått något eget namn. Men när Toru väl beslutat sig för att hålla fast vid sin fru och inte ge upp sökandet efter henne, då kommer katten tillbaka och får ett eget namn: Makrill. Mums!
Nutid för berättaren Toru Okada i boken rör sig i alla fall från juni 1984 till december 1985. Men det görs många tillbakablickar till Andra Världskriget, med händelser från ca 1938-1948.
Varför är den förlagd tio år före utgivandet? Jag hittar minst två skäl. 1. För att åldern på personerna skall stämma med kronologin i boken, dvs anknytningen till världskriget. 2. För att den datorkommunikation som sker i boken är mycket föråldrad och stämmer med 1984 (uppkoppling mellan två datorer görs bara mellan två telefoner och access endast med lösenord) och inte genom det fria internet (och windows) som slog igenom ca 1994-95. Dessutom är det med tanke på bokens omfång mycket möjligt att han arbetat med idén ända sedan 1985, även om han gav ut andra skrifter de första åren.
Boken är en rejäl tegelsten på 740 sidor, så nu känner jag mig smått matt. Ett mästerverk? Hmm, ... jag förstår att den är ett internationellt genombrott för Haruki Murakami. Men vad vill han med romanen egentligen?
Jag greps genast av språket och Haruki Murakamis säregna värld. Detta är storartat, tänkte jag. Men så dök det upp scener, inte minst krig, våld och känslokyla, som vände pendeln för mig. Men boken berör mig. Hur skall jag beskriva Fågeln som vrider upp världen? Nationalencyklopedin kallar det en "surrealistisk dröm, verklighetsöverskridande, historiskt förankrad roman".
Historisk förankring har jag alltid uppskattat. Känslan av inblick i andra tider och andra platser. Det får jag verkligen här. Aldrig har andra världskrigets tragedier i andra delar av världen än Europa, kommit så nära inpå mig som i denna bok. Våldets avskyvärdhet. Människors ondska. Men minst lika mycket kallsinnighet för att överleva de order man förväntas fullfölja.
Huvudpersonen Toru Okada, möter herr Mamiya, och får höra en del av hans erfarenheter som löjtnant i krigstid. Grymheter som tagit livslusten ur Mamiya. Inte desto mindre överlever han, ordagrant överlever, mer än lever. Hans syn på livet blir att det finns ett öde som styr: "Allt var i själva verket förutbestämt av en utomstående kraft - skickligt förklädd till fri vilja. Den hade bara varit ett lockbete för att få honom att agera som ödet ville att han skulle göra /.../ Vem som helst kunde se att ödet styrde här och att individen inte räknades alls."
Jag kan känna igen mig. Min fria vilja kan kännas som en liten barkbåt i den stora forsen på väg mot havet. Jag ber att få hålla mig flytande. Även om jag kanske inte benämner det Ödet, utan lugnar mig genom att kalla det 'Mening' även om mitt lilla perspektiv har svårt att se helheten.
Bokens titel på engelska (och antagligen på japanska) är Nyckelfågelns krönika. Det finns även kapitel i boken som benämns så. En antagligen mindre säljande titel, innan man läst boken. Toru Okada får det som smeknamn. En liten plåtleksak, som kan dras upp i ryggen, och därigenom tvingas leva och genomföra handlingar som en marionett. Även om vi inte vill se våra liv på det sättet, så är det definitivt det som sker med alla soldater i krig, som tvingas utföra order. Liksom allt mänskligt flockbeteende.
En av personerna i boken kallas Kanel. Hans mor kallas Muskot och har fött upp honom på berättelser om kriget, egna erfarenheter, men främst faderns/morfaderns. Han skriver sedan ner dessa - vi hör talas om 17 delar av Nyckelfågelns krönika. På sid 636 står det om Kanels berättarstil: "... styrdes av antagandet att fakta kanske inte utgjorde sanningen och att sanningen kanske inte var faktisk. Frågan vilka delar av en berättelse som var faktiska och vilka som inte var det var inte särskilt viktig för Kanel." Det viktiga var inte vad någon hade gjort utan vad den personen kunde ha gjort.
Detta för oss genast in i ett ställningstagande till vad litteratur är. Kanske är inte de enskilda detaljerna om vad vem gjorde 'sanna'. Men helheten frammanar en bild som väcker sanna känslor. Det sant mänskliga är att förmedla dessa sanna bilder, att väcka känslor som kan leda till insikter. Berättelser lever och andas, säger han. Det är Torus fantasi som har lärt honom allt han vet om sin fru Kumiko. Visst är det så! Vi lever i en familj och allt vi vet om dem har vår fantasi skapat. Oftast sann. Har något missförstånd snedvridit sanningen, så beror det oftast på våra egna inre snedvridningar ...
Vad betyder surrealism? Jag tänker först på Salvador Dalìs målningar och Luis Buñuels filmer. Så uppfattar jag inte Murakamis bok. För mig är det en mycket verkligare metafor för vår verklighet. Men det kanske är ordets egentliga betydelse. NE beskriver surrealistisk tendens som att förena verklighet och fantasi. Så fungerar Murakami på mig. Han slår an en sträng i mitt inre. Varje ord, varje mening är perfekt valt, klar och ren som källvatten (med andra ord en fantastisk översättning!). Inte en sekund grumlas min uppmärksamhet.
Här ett citat om att motionssimma: "... känner jag min kropp flyta fram naturligt genom vattnet, som om den bärs av en smeksam vind." Just som jag upplever Haruki Murakamis språk - eller i alla fall översättningen. En egenskap jag alltid letar efter i böcker, som får mig att vilja läsa mer. Detta trots att romanen även innehåller outhärdliga grymheter. Språket får mig att stå ut med grymheterna. Är det att förföra? Nej. Jag avstår från att blunda, så känslan kan sjunka djupare in i mig.
När man skruvar upp Nyckelfågeln i ryggen uppstår ett särskilt läte. Det är ett läte som bara hörs av människor på väg mot oundvikliga katastrofer. När deras vilja inget betyder. När de förvandlats till dockor. Vad vill Murakami? Han tillhandahåller inga pekpinnar, bara klara bilder för oss att betrakta. Och jag tror inte att det är för att vi ska acceptera vårt öde. Snarare att vi skall lystra när vi hör Nyckelfågelns läte, tecknet på att vi blivit marionetter, och försöka välja en ny väg. För även om man är en barkbåt utan styrsel så behöver man inte skjuta iväg torpeder. Det räcker att säga förlåt när man bufflar in i varandra.
Recensionscitaten på utsidan av boken talar om förförisk labyrint, oemotståndlig. Det håller jag med om. Någon 'hårdkokt deckare' kan jag dock inte kalla det, då den helt saknar poliser och deckare. Thriller känns inte heller som rätt ord, trots att jag hela tiden rör mig i ett mysterium jag vill få veta lösningen på. Och jag kan inte hålla med om att han beskriver en 'medvetet förbryllande ologisk värld'. Murakami försöker inte lura mig, han avslöjar en bit i taget av en mycket komplex värld, med komplexa människor. Och i vad skulle det ologiska bestå?
För mig är de vistelser på botten av djupa brunnar som sker i boken, metaforer för att ta sig in i kärnan av sitt eget psyke, sin egen själ, få kontakt med en djupare kunskap, som är större än vårt eget begränsade intellekt. Endast via metaforer kan vi ta oss dit in. Det är det vi har myter och romaner till. I denna mytiska värld är vatten bilden för det omedvetna och alla våra känslor. En torrlagd brunn är därför bilden av vårt inre när vi stängt av alla känslor och alla möjligheter att få näring från själen.
Toru och hans fru Kumiko har hemlighållit sitt innersta för varandra. För att nå fram till varandra måste de vara uppriktiga och våga visa sin inre sårbarhet. Istället flyr Kumiko från honom. Hon förklarar när han menar att hon hållits fången: "ingen kedjade fast mig /... (jag hölls fast) .../ med ännu starkare kedjor och vakter - de kedjor och vakter som bor i mig själv. /.../ Inuti mig själv fanns det förstås ett jag som ville rymma, men samtidigt ett fegt kuschat jag som givit upp allt hopp om att någonsin kunna fly."
I grund och botten är detta alltså ett psykodrama. I inledningen lever Toru och Kumiko en ordnad tillvaro i Tokyo. Förföriskt är det faktum att Mannen är hemmaman och tar hand om tvätt och mat och städning, medan hustrun har jobb och inkomst. Men så förbyts allt i total förvirring. Det inledande mystiska telefonsamtalet från en okänd kvinna, är egentligen ett rop på hjälp från hustruns inre, men vi får inte veta det. Vi befinner oss hela boken igenom i ett gränsland mellan dröm och verklighet, i ett sökande efter intuition och instinkt för att hitta hem igen, till den mark där vi kan förankra vår verklighet på nytt. Och mycket riktigt, i slutet kommer vattnet...
Hela bilden kompliceras dock av att det personliga vävs in i den japanska statens krigiska historiska bakgrund. Boken är fylld av symboler, som kräver flera genomläsningar. Dock talar omfånget emot det för min del. Så länge jag har fler böcker att läsa ... inte minst av Haruki Murakami.
Toru och Kumiko har en katt som först försvinner, en katt som symboliserar deras kärlek och förening, deras äktenskap. Men så länge innerligheten inte fördjupats har katten ännu inte fått något eget namn. Men när Toru väl beslutat sig för att hålla fast vid sin fru och inte ge upp sökandet efter henne, då kommer katten tillbaka och får ett eget namn: Makrill. Mums!
2009-01-06
Fler noveller av Herman Bang
Volymen De fyra djävlarna innehåller tre noveller till. De läste jag nu i helgen. De fyra djävlarna tilldrog sig inom cirkusvärlden, internationell i sig själv. En underbar dag handlar om när en pianist från Bayern besöker Finland för en koncert. Irene Holm, f d dansare eller åtminstone mindre bemärkt dansskoleelev, reser från ort till ort på landsbygden för att till sitt uppehälle tillföra danslektioner till ortens barn och ungdomar. Fröken Caja tilldrar sig på ett pensionat vars gäster främst är studenter och mindre bemedlade, men även en norrman och så dyker en barndomsvän upp, efter en längre vistelse i Sydamerika.
Helt klart en internationell atmosfär. Herman Bang levde större delen av sitt liv på resande fot. Han var journalist, föreläste och spelade teater, främst enmansföreställningar.
Alla dessa tre noveller: En underbar dag, Irene Holm, och Fröken Caja tilltalar mig. Jag har inget att invända. Den mänskliga osäkerheten väcker genklang i mig som sann. Jag förstår att det speglar någon del av hans egna erfarenheter som utanförstående, önskan att förmedla konst, till människor som ibland jublar, men ofta skrattar ut ansträngningen.
I En underbar dag, tänkar jag på att Fru Simonins tyska repliker inte översätts. Detta var alltså en tid då man räknade med att läsaren förstod tyska, ungefär som vi idag räknar med att alla förstår enkel engelska. I övrigt är histoirien mycket rörande. Ett misstag gör att pianisten, en sorts primadonna, skall äta middag i en mindre bemedlad mans familj där hans fru, mor till nio barn, i chock men ändå samlad, lyckas skapa en minnesvärd middag, via lånade pengar och hyrd kokerska. Det lyckas. Och det är rörande, insikten att denna middag blir som höjdpunkten i hennes liv, som en relief mot ett i övrigt fattigt och grått liv.
Herman Bang har betraktats som den ende konsekvente impressionistiske författaren. Jag tar in intrycken och undrar ifall detta gäller än idag? Eller om ingen än idag har lyckats så konsekvent?
Det jag känner när jag läser är att detta är filmiskt. Impressionismen är bilder. Om vi tänker på Claude Monets målningar så var de på nära håll en otalig mängd färgpunkter. Och först när man kliver flera meter bort från tavlan träder helhetsbilden fram. Då ser man om det är näckrosor eller vilket annat motiv det än gäller. Men först då, när man skapat ett avstånd.
Så hur speglas detta i novellerna? Jo, som splittrade scener i en film. Ingen tolkar eller analyserar, bilderna flyger förbi mig. Det är inte förrän efter att jag läst novellen klart och börjar smälta mina egna intryck som bilden växer fram, och ger en djupare känsla. Bilden ger något djupare trots att det aldrig uttalats.
Detta som är intrycket av bra filmer. På samma gång som en bra bok kan vara omöjlig att filma, just för att en film huvudsakligen ägnar sig åt bilder som stormar förbi. och inte ger oss paus nog att smälta och analysera. Tid att smälta får vi göra efteråt. Vilket gör att jag inte minns en ytlig deckarhistoria eller liknande, för att det inte fastnar på min näthinna, jag fortsätter inte att analysera den, den sjunker inte till botten i mig. Som dock andra filmer kan göra.
En liten slutanmärkning. En tidsbild. I Fröken Caja säger hennes mor fru Canth apropå ett samtal kring Darwin: "Jag tycker om de nya tankarna, det är precis som om man förstod många saker hos oss människor bättre."
Den anmärkning gillar jag som tidsbild från 1880-talet, realismen i fotspåren på den nya tanken att vi människor också är djur.
PS. Fröken Caja rör ihop Remouladsås. Mums. Tänk att den fanns redan på 1800-talet.
Helt klart en internationell atmosfär. Herman Bang levde större delen av sitt liv på resande fot. Han var journalist, föreläste och spelade teater, främst enmansföreställningar.
Alla dessa tre noveller: En underbar dag, Irene Holm, och Fröken Caja tilltalar mig. Jag har inget att invända. Den mänskliga osäkerheten väcker genklang i mig som sann. Jag förstår att det speglar någon del av hans egna erfarenheter som utanförstående, önskan att förmedla konst, till människor som ibland jublar, men ofta skrattar ut ansträngningen.
I En underbar dag, tänkar jag på att Fru Simonins tyska repliker inte översätts. Detta var alltså en tid då man räknade med att läsaren förstod tyska, ungefär som vi idag räknar med att alla förstår enkel engelska. I övrigt är histoirien mycket rörande. Ett misstag gör att pianisten, en sorts primadonna, skall äta middag i en mindre bemedlad mans familj där hans fru, mor till nio barn, i chock men ändå samlad, lyckas skapa en minnesvärd middag, via lånade pengar och hyrd kokerska. Det lyckas. Och det är rörande, insikten att denna middag blir som höjdpunkten i hennes liv, som en relief mot ett i övrigt fattigt och grått liv.
Herman Bang har betraktats som den ende konsekvente impressionistiske författaren. Jag tar in intrycken och undrar ifall detta gäller än idag? Eller om ingen än idag har lyckats så konsekvent?
Det jag känner när jag läser är att detta är filmiskt. Impressionismen är bilder. Om vi tänker på Claude Monets målningar så var de på nära håll en otalig mängd färgpunkter. Och först när man kliver flera meter bort från tavlan träder helhetsbilden fram. Då ser man om det är näckrosor eller vilket annat motiv det än gäller. Men först då, när man skapat ett avstånd.
Så hur speglas detta i novellerna? Jo, som splittrade scener i en film. Ingen tolkar eller analyserar, bilderna flyger förbi mig. Det är inte förrän efter att jag läst novellen klart och börjar smälta mina egna intryck som bilden växer fram, och ger en djupare känsla. Bilden ger något djupare trots att det aldrig uttalats.
Detta som är intrycket av bra filmer. På samma gång som en bra bok kan vara omöjlig att filma, just för att en film huvudsakligen ägnar sig åt bilder som stormar förbi. och inte ger oss paus nog att smälta och analysera. Tid att smälta får vi göra efteråt. Vilket gör att jag inte minns en ytlig deckarhistoria eller liknande, för att det inte fastnar på min näthinna, jag fortsätter inte att analysera den, den sjunker inte till botten i mig. Som dock andra filmer kan göra.
En liten slutanmärkning. En tidsbild. I Fröken Caja säger hennes mor fru Canth apropå ett samtal kring Darwin: "Jag tycker om de nya tankarna, det är precis som om man förstod många saker hos oss människor bättre."
Den anmärkning gillar jag som tidsbild från 1880-talet, realismen i fotspåren på den nya tanken att vi människor också är djur.
PS. Fröken Caja rör ihop Remouladsås. Mums. Tänk att den fanns redan på 1800-talet.
2009-01-03
De fyra djävlarna - Herman Bang (1890)
Herman Bang föddes 1857, liksom de två danskar som 1917 fick dela på Nobelpriset i litteratur: Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan. Alla tre var prästsöner, men bara Herman Bang undgick att präglas av det. Bang blev faderslös som tonåring, antog tidigt en dandy-jargong, men fick ett tragiskt bespottat liv. Tine heter hans impressionistiska mästerverk. Han dog 1912 under en föreläsningsturné i USA.
I serien 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' finns en bok som samlar fyra noveller av Herman Bang. Titelnovellen, De fyra djävlarna, upptar halva boken.
Mina intryck? Kalla det gärna impressionism. En känsloberusning. De fyra djävlarna är trapetskonstnärer på cirkus. Varje dag en hård kamp alltsedan barnsben, för att överleva. Alla fyra, tätt ihop, kropp mot kropp, jobbar de, två unga män och två unga kvinnor. Ett kyskt samarbete. Åtminstone är Aimée en kysk flicka, som förlitar sig helt på sin partner Fritz.
Genast känner jag 1800-talets moral speglad i berättelsen. Kyskhet, blandat med det senare 1800-talets begynnande syn på människan som ett djur - med problem att styra över sina lustar.
På sid 66 talas det om kastrerade hundar. '... den sårade hunden med sina mattblanka ögon, nu är det här djuret mer mänskligt än människorna ... Ja, Tim hade rätt: Människorna var djur.'
/.../ Och de livets ögonblick då vi levde var djuriska...'
Kärleken tolkas som en djurisk drift och så länge vi äger den har vi förlorat vår mänsklighet. Vi lever bara som driftsvarelser med andra ord. Vid denna tid grundades alltså den åsikt vi har än idag, om mäns oförmåga att tygla sina lustar.
Aimée blir olycklig när Fritz plötsligt förälskar sig i en kvinnlig åskådare som kommer dag efter dag. Åskådaren blir hans älskarinna för en natt. Och genast börjar han hata henne för att han gett efter. Och Aimée börjar hata Fritz för att han förälskat sig i någon annan än henne själv.
Fritz skyller genast allt på 'dem', vilket tycks vara liktydigt med 'kvinnor som förför'. En natt i älskog och hans kropp är förstörd. Den han ägnat hela sin barndom och ungdom åt att forma till perfektion, har plötsligt tappat hela sin kraft. Och han ser sig omkring och skrattar åt alla människor som ägnar sig åt 'fortplantning' hur deras kroppar degenererar.
Aimée hatar det faktum att Fritz kroppsliga brister riskerar att spoliera deras arbete och samarbete, hon börjar hetsa honom att ta risker, högt uppe under kupolen, han faller - tack och lov i nätet - omskakad, inte död. Det pågår ett krig mellan man och kvinna.
Men höjdpunkten i deras cirkusföreställning är 'det stora språnget utan skyddsnät'. Publiken ryser, men de har aldrig arbetat säkrare. Men ändå, något starkare än intellektet tar över, de släpper och faller, först Fritz, sedan Aimée. Publiken flyr i förfäran.
Tragedi. Helt klart. Känslostyrt. Men inget jag kan relatera till ...
Det intressanta är att se hur spridd denna åsikt var under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal ... och delvis lever kvar än idag. En seglivad förvriden myt, med andra ord.
I serien 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' finns en bok som samlar fyra noveller av Herman Bang. Titelnovellen, De fyra djävlarna, upptar halva boken.
Mina intryck? Kalla det gärna impressionism. En känsloberusning. De fyra djävlarna är trapetskonstnärer på cirkus. Varje dag en hård kamp alltsedan barnsben, för att överleva. Alla fyra, tätt ihop, kropp mot kropp, jobbar de, två unga män och två unga kvinnor. Ett kyskt samarbete. Åtminstone är Aimée en kysk flicka, som förlitar sig helt på sin partner Fritz.
Genast känner jag 1800-talets moral speglad i berättelsen. Kyskhet, blandat med det senare 1800-talets begynnande syn på människan som ett djur - med problem att styra över sina lustar.
På sid 66 talas det om kastrerade hundar. '... den sårade hunden med sina mattblanka ögon, nu är det här djuret mer mänskligt än människorna ... Ja, Tim hade rätt: Människorna var djur.'
/.../ Och de livets ögonblick då vi levde var djuriska...'
Kärleken tolkas som en djurisk drift och så länge vi äger den har vi förlorat vår mänsklighet. Vi lever bara som driftsvarelser med andra ord. Vid denna tid grundades alltså den åsikt vi har än idag, om mäns oförmåga att tygla sina lustar.
Aimée blir olycklig när Fritz plötsligt förälskar sig i en kvinnlig åskådare som kommer dag efter dag. Åskådaren blir hans älskarinna för en natt. Och genast börjar han hata henne för att han gett efter. Och Aimée börjar hata Fritz för att han förälskat sig i någon annan än henne själv.
Fritz skyller genast allt på 'dem', vilket tycks vara liktydigt med 'kvinnor som förför'. En natt i älskog och hans kropp är förstörd. Den han ägnat hela sin barndom och ungdom åt att forma till perfektion, har plötsligt tappat hela sin kraft. Och han ser sig omkring och skrattar åt alla människor som ägnar sig åt 'fortplantning' hur deras kroppar degenererar.
Aimée hatar det faktum att Fritz kroppsliga brister riskerar att spoliera deras arbete och samarbete, hon börjar hetsa honom att ta risker, högt uppe under kupolen, han faller - tack och lov i nätet - omskakad, inte död. Det pågår ett krig mellan man och kvinna.
Men höjdpunkten i deras cirkusföreställning är 'det stora språnget utan skyddsnät'. Publiken ryser, men de har aldrig arbetat säkrare. Men ändå, något starkare än intellektet tar över, de släpper och faller, först Fritz, sedan Aimée. Publiken flyr i förfäran.
Tragedi. Helt klart. Känslostyrt. Men inget jag kan relatera till ...
Det intressanta är att se hur spridd denna åsikt var under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal ... och delvis lever kvar än idag. En seglivad förvriden myt, med andra ord.
Tine - Herman Bang (1889) & Impressionism
Tine av Herman Bang, är en dansk klassiker jag minns att jag läste när jag var ung och tog intryck av. Ett känsligt porträtt av en ung kvinna, mitt i krigets förvirring i Danmark. Boken utkom 1889, vid 25-årsminnet av kampen vid Danevirke och Dybböl 1864. Herman Bangs Tine var ämnad att väcka besinning. Skildrar kriget naket, icke-heroiskt. Vilket inte mottogs positivt av nationalistiska ivrare. Kriget ses endast leda till modlöshet.
Klockarens unga Tine ger sin oskuld åt jägmästaren, men överges. Det krigiska nederlaget speglas i ett kärlekens nederlag, den nedtrampade sköra individen, det intima i skuggan av den nationella katastrofen. Ett tragiskt kvinnoöde. Ett famlande efter kärlek. Herman Bang var homosexuell, antagligen visste han därför mycket om denna famlande smärta.
Vi är inte med ute på slagfältet. Vi är hos Tine och hos henne återspeglas allt, väder och vind, rapporter om dödade och sårade och stormningar. Berättelsen inleds med heroisk yvighet, men slutar med hur soldaterna släpar sig tillbaka från nederlaget. Blod och död virvlar i kaos. Herman Bang iakttar. Urskiljer ögonblick, situationer.
När den franske impressionistiske målaren Claude Monet mötte Herman Bang i Norge 1895 skaffade han sig Tine i fransk översättning, läste den och intygade med eftertrycka att Tine var en impressionistisk roman. Och den enda han kände till. Herman och Claude måste ha kommit bra överens. För just så uppfattade Herman Bang sin konstnärliga metod.
Mitt intryck är att de bilder han frammanar, hur än impressionistiska och intima, skapar en djupare förståelse på det breda allmänmänskliga planet.
Klockarens unga Tine ger sin oskuld åt jägmästaren, men överges. Det krigiska nederlaget speglas i ett kärlekens nederlag, den nedtrampade sköra individen, det intima i skuggan av den nationella katastrofen. Ett tragiskt kvinnoöde. Ett famlande efter kärlek. Herman Bang var homosexuell, antagligen visste han därför mycket om denna famlande smärta.
Vi är inte med ute på slagfältet. Vi är hos Tine och hos henne återspeglas allt, väder och vind, rapporter om dödade och sårade och stormningar. Berättelsen inleds med heroisk yvighet, men slutar med hur soldaterna släpar sig tillbaka från nederlaget. Blod och död virvlar i kaos. Herman Bang iakttar. Urskiljer ögonblick, situationer.
När den franske impressionistiske målaren Claude Monet mötte Herman Bang i Norge 1895 skaffade han sig Tine i fransk översättning, läste den och intygade med eftertrycka att Tine var en impressionistisk roman. Och den enda han kände till. Herman och Claude måste ha kommit bra överens. För just så uppfattade Herman Bang sin konstnärliga metod.
Mitt intryck är att de bilder han frammanar, hur än impressionistiska och intima, skapar en djupare förståelse på det breda allmänmänskliga planet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
