The Casual Vacancy - J K Rowlings (2012)

J K Rowlings första 'vuxenbok' (jag har läst den på engelska, men den finns översatt som Den tomma stolen), skulle lika gärna ha kunnat kallas 'roman för unga vuxna'.  Romanen myllrar av karaktärer i alla åldersgrupper, från 3 år upp till pensionärer och död. Allt rör sig kring två fiktiva landsortssamhällen: 'idyllen' Pagford, där alla känner alla, vs den större industriorten, 'staden' Yarvil, och som slagpåse mellan dessa - lågstatuskvarteret The Fields, ett förväntat problemområde.

Rowling har skapat ett sorts genomsnitt av olika samhällsmedborgare, varav ett antal 16-åriga skolungdomar utgör en viktig länk i historien. Alla är de på olika sätt offer för sitt samhälle och kämpar för att framföra sina protesterar mot sina vuxna släktingars blinda livslögner.

Den engelska titeln, The Casual Vacancy, är en administrativ term för en vakant position, i romanen en plats i kommundelsnämnden som måste återbesättas via fyllnadsval. Jag har boken på engelska, men vet att den översatts som Den tomma stolen.

Intrigen mellan de vuxna i samhället rör alltså detta fyllnadsval. Det pågår nämligen en socialpolitisk strid. Många vill lösgöra the Fields från Pagford, i förhoppningen att så bli av med knarkproblemen, och 'slippa betala för socialfallen'. Deras motståndare propagerar för ett kollektivt socialt samvete med metadon-behandlingar och socialt stöd i olika former.

Mobbing är ett viktigt tema i romanen, såväl mellan de frustrerade skolungdomarna, som mellan de vuxna. Alla klamrar sig fast kring sina egna fantasier och livslögner, har svårt att förstå varandra och pratar förbi varandra,  Karaktärerna känns mycket trovärdiga och psykologiskt fördjupade. Men det är en svart historia. Någon har talat om 'svart humor', men den har inte trängt igenom till mig som inte har engelska som modersmål. Jag känner i stället en genomträngande smärta inför alla problem som karaktärerna brottas med.

Jag som tidigare har läst alla Harry Potter-böckerna kan sakna den humor som livade upp problemen i den fantasy-världen. Humor är ju vårt bästa försvar mot livets tuffa sidor. Och det lättar definitivt upp, inte minst för att balansera spänningarna i den svarta intrigen. Men när det gäller mobbning, knark och prostituion i nutiden - det känns för tungt att skämta bort. Och det gör Rowling inte heller.
I stället lyckas hon med en realistisk beskrivning av allehanda elände, utan att bli melodramatiskt. Och det är en bedrift.

Vi kallar honom Anna - Peter Pohl (1987)

Hittade denna bland mina olästa pockets från 'En bok för alla', nyutgiven tidigt 2000-tal, då dom fortfarande gav ut vuxenböcker. Utseende och titel gjorde dock att jag antog att det var en ungdomsbok. Och blev därför lite förvånad att handlingen var förlagd till 1958-59. Stilen bröt mot moderna ungdomsböcker.

Huvudpersonerna är 14 resp. 18 år, varför historien faller inom ramen för 'unga vuxna'. Författaren var själv 18 år 1958 och efterskriften säger att författaren använde erfarenheter ur sitt eget liv i sina romaner, som visserligen såldes som ungdomsböcker, men författaren själv motsatte sig sådana etiketter. För honom var ämnet angelägnast, i det här fallet 'mobbing', ett som det tycks evigt problem.

Huvudtemat kand ock sägas röra något som kanske känns lite förlegat idag, 'pennalism', alltså kamratuppfostran. Jan Guillous roman Ondskan (1981), som också blev film, och också tilldrar sig vid ungefär samma tid. Emellanåt har det dykt upp tidningsartiklar om att pennalismen fortfarande förekommer i privatskolor.

Peter Pohls roman Vi kallar honom Anna (1987) talar om företeelsen som uppkommen ur 1940-talets intellektuella pojkläroverk, grogrund för elitism och militarism. På 1950-talet pågick ett arbete med att införa 'en skola för alla', Enhetsskolan, som skulle ersätta uppdelningen i folkskola resp. Realskola. Större delen av romanen tilldrar sig på ett sommarläger på Värmdö, alltså 'på landet', med enbart pojkar, som mer eller mindre sköter sig själva under devisen 'Frihet under ansvar'. I stället uppstår en hierarki av översittare, där de svagaste inordnas som hackkycklingar.

I Enhetsskolan skulle könsuppdelningen avskaffas, och man funderar i romanen över om det skulle minska elitismen och tävlingsmentaliteten. Hur det nu än blev med det, så inte har människor slutat att mobba varann.

Jag upplever länge romanens som torr. Den 18-årige idrottsledaren Micke berättar. Och han riktar sig hela tiden till ett 'Du', den 14-åriga hackkycklingen Anders - kallad Anna - som hela tiden tytt sig till Micke, för att han är den enda som 'tycks tro' på den pennalism Anders drabbas av. Vi anar att Micke själv en gång riskerat hamna i samma situation, men klarat sig ur det genom att träna upp sin egen kropp och blivit en 'oövervinnelig' löpare. Micke blir Anders idol.

Micke orkar dock inte stå upp mot samhällsklimatet, det förtigande som råder, utan känner sig som en svikare. Det är en mur han har att kämpa mot. Å ena sidan säger många att all man skall anmäla det våld man möter, men ingen erkänner att det verkligen förekommer. 'Pojkar är pojkar', anklagelserna kommer för nära rektors och lärares dåliga samvete och förnekas därför. I slutet av boken blir Micke Stenberg närmast själv misstänkt för förtal. Den scen mot slutet där han får sitta med vid vad man senare skulle ha kallat ett 'elevvårdssamtal', är en lysande beskrivning av rektorns orerande. Han sätter sig på sina höga hästar och är så nedlåtande att han inte ens memorerat Mickes efternamn utan omväxlande med Stenberg, även kallar honom Stenkvist, Stenlund etc. En lysande lågmäld satir.

Romanen är plågsam, och väckte enligt uppgift stort hallå vid utgivningen 1987, Ledaren på Sommarlägret, Tjefen, har ideal om att 'Våld ska kuvas med kärlek, att ont ska stävjas med gott'. Men det lyckas aldrig. Han blundar för realiteterna lika mycket som alla andra. Därför känns denna roman 100 % realistisk, men alldeles för dyster som ungdomsroman. För det är inte bara elever som mobbar varandra. Även lärare och ledare utövar det översitteri de kan. Det finns ingen lösning. Som i Guillous Ondskan, tycks icke-vålds-metoden aldrig vinna några poäng. Tuffast vinner.

Och det är ju inte den sens moralen man vill komma fram till. Alltså slutar Peter Pohls roman dystert, och ger oss inga enkla lösningar.

Att uppfinna sanningen - Marta Morazzoni (1988)

Har nu läst ytterligare en 'stämningsbok' av Morazzoni. På sid 101 står det om den ena huvudpersonen, John Ruskin, en viktoriansk kännare av gotisk konst:

"Vid närmare eftertanke verkade det som om herr Ruskin aldrig hade levt i tiden, eller åtminstone som om tiden hade lindat in honom och bara snuddat vid honom: han var barnet som nyfiket tittade på de havsvågor som en efter en bröt mot stranden ..."

Det känns som om det kunde vara ett självporträtt av författarinnan Morazzoni själv. Så upplever jag hennes texter, som ett närmast andlöst frammanande av förgångna tider.

Att uppfinna sanningen har två parallella historier, där tillverkningen av Bayeux-tapet (om slaget vid Hastings 14 oktober 1066) beskrivs i vartannat kapitel, och vartannat kapitel rör John Ruskin på 1880-talet, hans smått förvirrade fixering vid Amiens gotiska katedral.

Jag har svårt att se något större samband mellan historierna, förutom medeltida konst. Men det kanske räcker. Brodösen Anne Elisabet är en av 300 som arbetar på den 70 meter långa Bayeux-väven. Och John Ruskin, en gång specialiserad på den tidens konst och arkitektur. Skillnaden mellan kvinnornas textila värld och den manliga konsten huggen i sten, väcker naturligtvis ett visst oartikulerat spänningsfält, som ligger mer under ytan än poängteras.

Drömmen om ett liv - Sun Axelsson (1978)

Drömmen om ett liv är en alldeles fantastisk glasklar barn- och ungdomsmemoar. Trots alla svåra upplevelser som drabbade Sun Axelsson redan tidigt i livet, är självanalysen föredömlig. Den genomförs med såväl distans som självutlämnande närhet. Gång på gång, när hon når fram till något livsavsnitt som bär på smärta, tar hon ett steg tillbaka och analyserar sitt motstånd i det skrivande nuet, i sitt vuxna liv, innan hon återgår till minnets värld.

Detta var 'Bekännelselitteraturens' första guldålder; något Sun passar på att protestera mot i slutet av boken. Varför man degradera kvinnors livsanalyser till 'bekännelser' - vilket för henne känns som något 'kvalmigt religiöst' - medan manliga författares livsberättelser rätt och slätt kallas 'självbiografier'.  

Språkbehandlingeln är poetiskt skön och osentimental på samma gång. Detta är en bok att återvända till, både för språket, de psykologiska insikterna och den sociala tidsbilden (1940-50-tal) och vad man i dag skulle kalla 'genusaspekten' av hennes upplevelser.

När min dotter var barn läste jag Axelssons barnbok Sagan om en saga (1987; illustrerad av Sven Nordqvist), och kände därför genast igen Tant Rill från den boken. Det var för mig därför ett glatt återseende att få inse att den gamla damen var en verklig vän, som stödde Sun som barn.

Några tidiga möten med samtida poeter dyker också upp: Paul Andersson, Tomas Tranströmer, Artur Lundkvist och Maria Wine.

Flicka i turban - Marta Morazzoni (1986)

Morazzonis prisbelönta debut innehåller fem berättelser, som alla tilldrar sig i en förgången tid - främst 1500-1600-1700-tal. Det känns självklart när jag läser att Morazzoni varit lärare inte bara i italienska, utan även i historia. Berättelser är stämningsbilder, fördjupar sig i karaktärer från tiden och deras ofria liv.

Titelnovellen berör 1600-talskonstnären Vermeers sköna verk, 'Flicka med pärlörhänge', som även inspirerat en annan författare (Tracy Chevalier, 1999) vars roman blev filmatiserad (2003). Vem minns inte Scarlett Johansson och Colin Firths rollfigurer. Morazzoni skriver dock varken om konstnären eller hans modell, utan om en konsthandlares starka känslor inför tavlan.

I 'Den vita dörren' möter Mozart döden, 1791, under arbetet med det Rekviem som aldrig blev fullbordat. Även det ett populärt motiv, inte minst genom Milos Formans film Amadeus.

En avog Salieri får vi möta i 'Signor Da Pontes värdighet', 1781, när Da Ponte kom till Wien men ännu inte tagits till nåder och blivit berömd och Mozarts librettist. Än lever han på drömmar och nåder,

Den märkligaste historien är nog 'Det sista uppdraget', om Karl V:s motvillige majordomus, tvingad till plikt och lojalitet inför kejsarmakten, trots att han inte vill annat än leva sitt eget stillsamma liv med sin familj. Han insjuknar och mister nästan livet, ändå tvingas han stanna i klostret med den dödsdömde kejsaren. Det märkliga är den tystlåtna omtalade zigenerskan, landstrykerskan, som mer känns som ett naturväsen, ett skogsrå, som tycks väcka oro i dem hon möter. Kanske är hon symbol för det oundvikligt föränderliga i historiens gång ... men jag är osäker.

Sista novellen, 'Ordning i huset', har dock inga uttalat kända historiska personer. Då har Morazzoni i stället landat någon gång kring sekelskiftet 1900, då telefoner och automobiler dyker upp som de oroande nya elementen, som skakar om Familjen Kölners trygga liv i Wien. Men den stora chocken är att familjefadern, från en dag till en annan, till synes utan orsak, blir totalförlamad. De är rika nog att inte påverkas ekonomiskt, och livet går vidare. Men det är med många känslor nedkämpade under ytan.

Genom alla berättelser råder tystnad, nedtryckta känslor, människolivets brist på fri vilja. Där kampen för det egna livet dränks i omgivningens krav. Jag upplever alla berättelserna som utdragna ögonblicksbilder, så fint utmejslade att de stannar i minnet och tål att läsas om för att antagligen ge nya tolkningar.

Hemsöborna - August Strindberg (1887)

Hemsöborna är väl det närmaste en regelrätt 'roman' som Strindberg någonsin kom. En lättsmält text som jag tycker passar utmärkt till semesterläsning i hängmattan. Kanske för att större delen tilldrar sig sommartid i Stockholms skärgård, även om den slutar ganska så eländigt vid en julhelg.

Strindberg satt i Paris och skrev den, behövde antagligen tillskott till sin reskassa. I alla fall ger den en mycket levande bild av den driftige värmlänningen Carlsson, och hur han först stretar sig upp bland fiskebefolkningen i ytterskärgården. Men hur än bra det går i början, blir han med tiden allt närigare, vill inte fortsätta att slita för andra. Han lyckas 'gifta upp sig', men det leder bara till undergång, för såväl honom själv som änkan han gift sig med, Madame Flod.

Jag kan inte låta bli att se Allan Edwall framför mig, i den klassiska Tv-inspelningen från 1960-talet. Liksom den mycket unge Sven Wolter som den omogne, faderslöse Gusten. Och naturligtvis Madame Flod själv - Sif Ruud. Lite anpassad av dramaturgiska skäl var den, skäret Carlsson sålde till 'fältspatsgruva', som Strindberg omtalar mot slutet, finns inte med i TV-serien. Men Strindbergs levandegörande av naturen och öbornas liv, ett närapå nationalromantiskt inslag, mitt i all satir, finns där helt visst i TV-inspelningen.

Nice Work - David Lodge (1988)

Jag absolut älskar denna bok! David Lodge är en fantastisk författare.

Romanen Nice Work tilldrar sig, liksom flera av Lodge romaner, i den fiktiva staden Rummidge, som han själv säger löst baserad på Birmingham, och ger ett genomsnitt av det Engelska samhället, med allt från akademiker till industriarbetare. Romanen är både realistisk och satirisk, på ett varmt medkännande och underhållande sätt.

Romanen tilldrar sig 1986, sju år efter Margareth Thatchers tillträde som Premiärminister, och den därmed inträdande 'Yuppie'-eran, när Europeisk efterkrigsekonomi för alltid svängde bort från drömmen om jämlikhet mot drömmen om snabba pengar. Universiteten måste skära ner och bli ekonomiskt vinstdrivande. En industriledare och en akademiker specialiserad på Engelska 1800-tals-romaner, möts och tvingas lära sig förstå varandra. Men tvingas också inse svårigheterna i att försöka passa in äpplen och bananer i samma form.

Kan kanske vara svårt att förstå hur underhållande Lodge kan beskriva detta möte. Men det är lysande genomfört. Måste läsas för att förstås. I synnerhet om man som jag är intresserad av litteratur, och brottats med de på 1980-talet 'nya' litterära teorierna, från Jacque Lacan till Semiotik, så får man sig flera klargörande diskussioner i ämnet, på ett mycket lättsmält sätt.

Och som alltid intresserar jag mig för tidsbilder, och tidsandan på 1980-talet, gestaltas helt lysande, och visar också tydligt på upprinnelsen till vår egen tid. Samtidigt återknyter Lodge till Den engelska 1800-talsrealismen, med paralleller till upprörda röster från Distraeli till Brontë, Gaskell och Dickens Hard Times. och gör det på ett föregivet kritiskt sätt genom en av sina huvudpersoner, trots att han själv använder samma klassiska litterära konventioner, alltifrån suveränt tecknade roman-karaktärer, till det 'oväntade arvet' som en lycklig 'slut-lösning'. Allt med en modern twist.

Kärlekens bröd - Peder Sjögren (1945)

Ännu en roman från fredsåret 1945, ännu en djup kärleksroman. Jag antar att andra världskriget, liksom krig överhuvudtaget, manade fram vård grundbehov av kärlek och medkänsla.

Författaren debuterade på 1940-talet, och Kärlekens bröd är hans andra roman, en historia som utspelar sig i ett iskallt Karelen mitt under finska vinterkriget, där författaren själv varit frivilligt inkallad. Berättarens långsamma återgivande av umbärandena i det stränga vinterlandskapet, kampen för att överleva i ställningskriget i den snö och isfyllda skogen, är sublimt trovärdighet.

Och trots att jag helst inte vill läsa om krig och mänskligt elände, så hålls mitt intresse vid liv, sida efter sida. Historien börjar när allt är över, när två av kompanikumpanerna redan dött i kriget, både den med hjälteambitioner och brodern som hellre håller sig undan i vetskap om att han ändå alltid kommer att misslyckas. Ja, båda misslyckas. Krig kan ingen vinna, det är alltid en räcka med misstag. Och nu har berättaren den tunga uppgiften att meddela bröderns mor hur hennes söner dött.

Enda ljusglimten under kriget, var återberättandet av deras ryske krigsfånges hopp om att få återse sitt livs kärlek. Hans ihärdiga kamp för att ta sig hem till henne igen. Hela detta återberättande, är en aforistiskt förtätad betraktelse över kärleken och hur den överlever döden. Vilket blir särskilt tydligt inrammat av den iskallt känslolösa krigserfarenheten.

 

Den ärliga bedragaren - Tove Jansson (1982)

Ännu en av Tove Janssons vuxenböcker, en märklig, allt annat än lättolkad. Om hon inte bara vill tala om hur det gick till när hon lösgjorde sig från Mumindalen.

Som så ofta hos Tove Jansson, befinner sig berättelsen i ett kustnära samhälle, en fåordig landsbygd i djup vintersnö. Karaktärerna är smått obegripliga original. Prosan är klar som kristall, så rent språkligt är det en mycket lättläst bok. Det är de underliggande tankarna som ligger omlott, lager på lager.

Historien berör i första hand folkskygga Anna Aemelin, som ägnat sitt liv åt att måla 'marken'. Att hon av någon outgrundlig, men oemotståndlig anledning alltid stoppat in blommiga kaniner i dessa sina detaljerade naturstudier, gjorde att hon blev en populär skapare av barnböcker - nästan utan sin egen förskyllan, då hon själv aldrig skrev texten, det skötte förlaget. Hon hade levt större delen av sitt liv tillbakadraget, i en naiv tillit till det goda i livet, med sina föräldrar som idealisk måttstock.  

Historiens andra huvudkaraktär är Katri Kling, det klipska siffergeniet, som väger varje ord på guldvåg, och aldrig litar på någon. Tvärtemot Anna, som aldrig behövt bekymra sig om pengar, har Katris liv varit strävsamt, då hon tidigt föräldralös tagit ansvar för sin bror Mats, den godsinte, vars hjälpsamhet utnyttjats av omgivningen, samtidigt som de tycks se ner på Mats som mindre vetande.

Katri anlitades av alla, pga sitt siffersinne, när man hade svåra beräkningar, men också som rådgivande vid tvister, för med Katris hjälp är man säker på att vinna fördelar. Hennes förmåga gör henne dock inte populär. Ingen tycks lita på henne, trots hennes 'fullständiga ärlighet'. Hon har märkligt gula vargögon, likt sin hund, så barnen ropar 'häxa' efter henne.

Nästan allt berättas i tredje person, så pass att jag glömt av att det redan på fjärde textsidan stått: "Jag, Katri Kling, ligger ofta och tänker om nätterna. Mina tankar är antagligen ovanligt sakliga för att vara nattankar." (Bonniers, 1982, s.10). Detta berättar-Jag återkommer bara vid några enstaka korta tillfällen. Katri är alltså den nästan helt osynliga berättaren, som ser sig själv utifrån nästan hela tiden, utom möjligen på natten.

Detta gör att jag börjar tolka berättelsen som två motstsridiga delar av samma psyke. Inte minst för att berättelsen handlar om hur Katri nästlar sig in hos Anna, flyttar hem till henne, med bror och hund. Katris vilja och förmåga att ta över Annas liv, alltifrån matinköp till upprättande av affärskontrakt, är skrämmande. Katris 'fullständiga ärlighet' blir som en ogenomtränlig vägg. Katri skriver till och med med Annas egen handstil. En av Annas betungande sysslor är att svara på alla brev från barn som läst böckerna med de blommiga kaninerna. Katri föreslår att de ska upprätta en standardmall att skicka ut till alla. Men där sätter Anna stopp. Barn måste få ett personligt svar, det kan hennes moral inte frångå.

På mig känns detta som en inre kamp mellan den skapande konstnären versus den realistiska organisatören. Konstnären är naiv och godtrogen, men måste också lära sig att vara en slipad affärskvinna. De ekonomiska realiteterna tränger in och tar död på Annas positiva tilltro till livet och omgivningen. Allt det negativa tar nästan död på hennes kreativitet. I slutet försvinner de blommiga kaninerna, hon kan inte längre måla dem. Det som återstår är marken, insekterna, realiteten.

När Katri inser att hennes ärlighet bildat ett ok av skuld och skam över Anna, blir detta ett ok även över Katri själv. Då försöker hon slipa ner sina kanter, vill avslöja sig själv som bedragare, försöker säga att hon haft fel ...

Men då är det redan för sent. Kaninerna har försvunnit ur bilden. Precis som mumintrollen ...

Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät - Paulo Coelho (1994)

Ville läsa om Paulo Coelhos roman, som alltså också använder första raden i Psaltaren 137. Frågan är väl ifall han bara anknyter till Psaltaren, eller om han även anspelar på Elizabeth Smarts bok? Romanen är ett passionsdrama, med såväl andliga som erotiska förtecken. Kärleken som en möjlig andlig väg. Man behöver inte bli präst för att göra gott.

Han återberättar i korta drag en O'Henry historia, den om den unge mannen som säljer sin klocka för att ha råd att ge sin långhåriga unga fru ett par vackra hårspännen i julklapp, samtidigt som hon klipper av sig håret och säljer det för att kunna köpa en klockskedja åt sin man. Båda två vill varann så väl, de vill verkligen ge av sig själva, men går ändå förbi varann. Hos O'Henry är det inte så konstigt, eftersom det gäller julklappar.

Temat är detsamma hos Coelho, paret som i unga år skiljs åt av livet, återfinner varann efter elva år och är då beredda att ge upp sig själva, men går därmed förbi varandra. Ett annat tema är att inse att det gudomliga har lika mycket kvinnliga som manliga egenskaper.

Desutom återberättas historien om den japanska apan som lärt sig tvätta sina potatisar innan den äter dem, det ingick i en forskares experiment. Men sedan visar det sig att alla apor runtikting tar efter detta beteende. Det märkligaste är dock att apor art, men på andra japanska öar tycks ha lärt sig samma beteende utan att ens ha träffat några som började med denna vana ...

Och så tas detta som ett bevis för att utveckling är något som sker kontinuerligt, vi behöver inte missionera muntligt och skriftligt, tro och beteenden sägs ha sin egen evolution oavsett ...

By Grand Central Station I sat down and wept - Elizabeth Smart (1945)

Den bok jag just läst har benämnts både roman och självbiografi. Själv skulle jag snarare kalla de 120 glesa sidorna för prosalyrik. Det är en närmast delirisk passionsutgjutelse, där såväl tid som rum har satts ur spel, alltså de två parametrar som vanligen är själva grunden för ett romanbygge. Och även om författaren använder sina egna erfarenheter för sina ordbilder, så är är det inte berättelsen om ett liv placerat i tid och rum, med gestaltade med- och motspelare, utan ett sammelsurium av metaforer och litterära hänvisningar för att återskapa känslostormar.

När jag läser boken tänker jag på de buddhistiska visdomsorden:

"Före Zen var bergen berg och träden träd"
"Under Zen var bergen andarnas troner och träden visdomens röst"
"Efter Zen var bergen berg och träden träd"

Berättarjaget lyfter upp sitt kärleksdrama till en passionshistoria av andliga proportioner. Boken blev genast kontroversiell. Läsare sluter den antingen till sitt hjärta eller skuffar den ifrån sig. Jag tror det beror på var läsaren befinner sig - själsligen. Är träden träd eller visdomens röst? Om man samlar på metaforer för att medvetandegöra känslor och insikter.

Elizabeth Smart (1913-1986) laborerar med bilder ur Bibeln. Dit hör även titeln, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945), som ljuder av Psaltaren 137, "Vid Babels floder där satt vi och grät". Nästan femtio år efter Elizabeth Smart, lånar Paulo Coelho samma rad till en egen boktitel, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (1994). Psalmens judiska diktare våndas under den babyloniska fångenskapen (587-537 f Kr). 1970 skapades en reggea-version med samma inledningsrader ("By the rivers of Babylon"), men då handlar det om Västindiens svarta slavar (blev en Boney M-hit 1978). I Smarts bok är kvinnan slav under kärleken, för hennes älskade vill inte veta av henne.

Elizabeth Smart hade utnämnt poeten George Barker till sin kärlek. De fick fyra barn ihop, trots att han var gift och aldrig lämnade sin första hustru. Detta formuleras inte i ord i boken. Senare i livet förnekar Barker att boken handlar om honom. Och det är faktiskt sant, för boken handlar inte alls om honom, utan om den unga kvinnans känslor, hennes vägran att ge upp sin kärlek, trots det negativa bemötande hon får. Och trots att 'kärleken' kan ödelägga hela hennes liv. Hon känner inte att hon har något val. Utan sin kärlek förlorade hennes liv mening.

Att hon envist projicerar denna kärlek på en så motvillig partner, hade säkert psykologiska orsaker, såväl från barndom och uppväxt, till mer sociala omständigheter under 1930-talet när kvinnors påbörjade emancipation drabbats av backlash. Det var en trångsynt tid då kvinnor visserligen fått rätt både till rösträtt och utbildning, men där Depressionen satte många krokben för kvinnliga ambitioner. Kvinnor skulle fortfarande giftas bort.

Elizabeth Smart drömde om ett konstnärsäktenskap, hon skulle dela vått och torrt med 'en stor poet', en dröm hon vägrade ge upp. Men kärnan i hennes dröm rörde kanske i än högre grad den romantiska bilden av konstnären, författaren, som någon som måste 'lida' för att kunna skapa 'äkta konst'. Om kvinnors ambitioner begränsades till äktenskap och dikt, så tänkte Elizabeth Smart minsann visa att hon inte var någon vanlig dussinromanförfattare av verklighetsflykt. Inte heller tänkte hon acceptera vilken friare som helst. Hon ämnade lida, för kärleken. Den är den naturkraft hon själv vill personifiera.

Barker är bortglömd idag, men Elizabeth Smart blev kult, för att hon besjöng passionen, med livet som insats. Och vägrade hyckla om sina känslor. Högstämt och hetsigt kastar hon sig mellan högt och lågt. Utifrån kan hennes känslors toppar och dalar föra tankarna till en mano-depressiv stalker. Men det vore en alltför ensidig bild av Smart. Hon och Barker fick trots allt fyra barn ihop, vilket är ett tecken på att han gärna hjälpte till att hålla elden i henne vid liv, manipulerade henne så länge han fick ut något av situationen. Barker var inte Guds bästa barn. Han fick flera barn med flera kvinnor parallellt.

Ensam med sina fyra barn började Smart arbeta som journalist på Vogue och House and Garden. På det skönlitterära fältet förblev hon inaktiv ända till 1970-talet, och då med bara ett par tunna diktsamlingar. Vid det laget var hennes första bok närmast bortglömd, men dammades nu av, och blev återupptäckt i Kanada.

2006 utgav en av Elizabeth Smarts söner, Christopher Barker, The Arms of the Infinite, en lång essä
som tydligen handlar huvudsakligen om modern.

PS. Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs lär vara hämtat från Smarts bok.

Kärlek het som Chili - Laura Esquivel (1989)

Den mexikanska författarinnan Laura Esquivel debuterade med denna historia (Como agua para chocolate) 1989. Den filmatiserades redan 1992 och jag såg den inte så många år senare, men har inte så bra minne att jag kan säga om filmmanuset avvek mycket från boken, som jag alltså inte läst förrän nu. Boken har en helt egen stil, och kandiderar som gör den till en modern klassiker.

Det är alltså en egensinnig historia, med tolv kapitel som benämns 'följetong', inte roman. De tolv kapitlen delas in efter årets tolv månader, trots att historien i sig inte följer året, utan utspelar sig under större delen av huvudpersonens liv, och alltså inte följer 'kapitel-året'. Frågan är väl ifall berättelsen skrevs först för att publiceras i något månadsmagasin? Det vet jag inget om. Antagligen var författarinnans huvudsyfte att bryta mot romangenren.

Berättelsen, som löper i en helt egen stil, är uppbyggd kring mat. Varje kapitel bär namn efter ett recept och inleds med en sida med ingredienser. Därefter börjar texten med att beskriva hur, oftast, huvudpersonen börjar tillreda receptet, varpå texten övergår till att väva samman denna  tillredning med berättelsen i övrigt. En charmerande annorlunda historia.

Denna matlagningsmetod, med hundra år gamla recept, gör att jag associerar till gångna tider à la Cajsa Warg, back-to-basic. All matlagning görs från grunden. Ska man laga kyckling, inleder man med att nacka och plocka fjädrarna av dem. Och oftast är det storkok för släktfester. Allt detta vardagliga arbete skapar en mycket jordnära realism, förankrat i det agrara samhälle i Mexico under 1910-talets revolution, med hungriga arméer som rör sig över landskapet från tid till annan, medan andra ger sig av till USA. Dock inte huvudpersonen, Tita, hon tvingas stanna vare sig hon vill eller inte.

Laura Esquivel har skapat sin egen variant av Latinamerikas 'magiska realism'. För mitt i all realism upp till armbågarna, finns en själslig dimension, med intuitiva förmågor och avlidnas andar som återvänder för att stödja Tita när livet är som tyngst.

Det är en kärlekshistoria, mer uppenbart i den svenska titeln än den spanska. Men om referensen till följetong, lurar oss att tänka på sockersöt veckotidningsromantik, så bedrar vi oss. Historien är allt anant än förutsägbar. Den kommer ständigt med oväntade vändningar. Livet är hos Laura Esquivel en kryddstark kamp, nedplockad på jorden.

Ska jag ha någon invändning, så är det Titas mor, att en biologisk mor kan skildras så svart, endimensionellt svart. Visserligen får vi en viss förklaring till detta mot slutet, men nog har hon fler drag gemensamt med sagans onda styvmor, än traditionella modersporträtt.

Kamalas Bok - Inger Edelfeldt (1986)

Inger Edelfeldt hör till de författare jag alltid återkommer till. Hon deputerade 1977 med Duktig pojke, men Kamalas Bok, var den första jag läste. En snabbläst berättelse om en 22-årig tjej med två deltidsarbeten. Språket flyter lätt, jag-berättad, närmast en inre dialog, där det är tydligt hur starkt hennes kokmmentarer styrs av en mycket stark inre kritiker. Vilsenheten inför vad livet innebär, vad hon ska göra med sitt liv, där den inre kritikern och all omedveten rädsla som det innebär, kväver hennes initiativkraft, gör henne skör.

Hon har trots allt inkomster, egen lägenhet och pojkvän. Så vad är det som hindrar henne? Hon känner sig som en kuvad robot, i synnerhet de tre dagar i veckan när hon står i en presentbutik, och säljer porslinsfigurer och annat meningslöst krams. Och har hon verkligen en 'pojkvän'? Han verkar snarare vara en bekant på distans. Samtidigt som hon försöker bevisa att hon är fri och självständig, klamrar hon sig fast vid honom likt ett sista halmstrå till den yttre världen. Att det finns någon som tycker om henne tillräckligt mycket för en träff då och då. För något engagemang lägger han inte ner i relationen.

Och hon har ingen kontakt med sina egna känslor. Hennes inre är i lika stort kaos som hennes lägenhet där soporna samlas och möglet frodas. Kreativiteten saknas. Hon undrar oengagerat ifall hon ska lära sig spela gitarr eller skriva några dikter, mer än så blir det inte. Hon saknar energi. Den är uttömd, dinglar vid en sista tunn tråd i stickningen.

Men en tidningsartikel hon läst, om Kamala, det otämjda djungelbarnet, uppfött av vargar, språklös, förvildad, naken. Den stannar hos henne som en omedveten inre väckarklocka, djupt inne i henne gror den, helt styrd av ordlösa instinkter försöker den komma fram.

Och mot slutet tränger den fram, alla de känslor hon kvävt, tar över. Då byter plötsligt Jaget identitet, det är Kamala som talar, hon skjuter undan det medvetna Jaget. Kamala, hennes undermedvetna tar över, medvetet och omedvetet krockar vid gränsen till sammanbrottet.

"Kamala kan inte bara hata, hon kan älska också. Kamalas kärlek är en djup svart brunn, den leder ner till mitten av jorden. Och Kamalas kärlek vill ingen människa falla ner i. Det är antagligen därför ingen människa kan älska mig." (s.113)

I ett kapitel beskriver hon sina Barbie-dockor, där jag känner igen varje detalj, från dockor inköpta på 1960-talet, ner till den tre cm korta kopian, barbie-docks-dockan, i röd baddräkt. Eftersom Barbie liknar en vuxen kvinna, tvingas inte den som leker med henne in i mamma-barn-rollspel som det blir med baby-dockor. I stället inbjuder Barbie till rollspel, vilka alls inte behöver handla om manekänger eller mode. Den unga kvinnan i romanen har använt sina dockor till att gräva betydligt djupare i sitt undermedvetna, gräver upp brutala fantasier ur djupet och en fattigdomsverklighet ur historien. Det är inte skönhet och rikedom hon relaterar till, utan en betydligt gråar och brutalare verklighet.

Mot slutet fantiserar hon att hon målar över hela ansiktet med grönt smink, blodröda rännilar i mungiporna, snaggar håret och går ut och gör 'uppror', genom att köpa glass i stället för vanlig dietmat. Men även det var mer dröm än verklighet. Hon tvättar av upproret och går ut och köper fiskbullar och skorpor. Om någon "verkligen älskade mig skulle jag också bli vacker och stark..." (s.126), försöker hon säga sig. Självkänslan är kvävd.

Efter en ensam semester, isolerad, med frånvarande pojkvän och väninnan upptagen av sin graviditetslycka, upplever hon närmast tacksamhet över att få återvända till sin hatade presentshop, att få vara 'duktig liten robot' igen. Komma in i normala rutiner, en yttre ram att hålla ångesten stången med. Det är det medvetna jagets liv.

Men i djupet finns Kamala, i det undermedvetna, och tvingar henne att längta, försöker få igång hennes känslor. Men inte ens kamala vet vad 'jaget' längtar efter. Allt Kamala kan göra är att tvinga henne att längta. När den känslan en dag bryter fram i ljuset sker förhoppningsvis en positiv förändring. Ibland behövs en KRIS, för att väcka oss.

På de sista raderna i boken har Jaget bplötsligt bytts ut, från det medvetna till det undermedvetna, nu har Kamala tagit över, hon får tala, talar som Vi: "Vi satt där i soffan och jag tvingade henne att längta. DEt kan jag i alla fall, jag kan tvinga henne att längta. Men jag Kamala kan inte förklara för henne vad hon längtar efter, för det vet jag inte själv."

Inger Edelfeldt tar i sina romaner oftast upp psykologiska fält. Det är universellt och tidlöst och värt att läsa om. Det åldras inte, det kan nya generationer läsa än idag. Leta upp dem på biblioteket.

E is for Evidence - Sue Grafton (1988)

Återigen en fullträff av Sue Grafton. Kinsey Millhone lever i en ensamhetens bubbla över Jul och Nyår, då hennes liv helt går i stå. Livet omkring henne stänger, inklusive bortrest hyresvärd och stamkrogen där hon äter och får lite burdus omtanke, medan hon själv inte har någon släkt att umgås med. Även hennes halvt om halvt skilde förälskelse, Jonah, är bortrest över helgerna - med fru och barn.

Denna gång har hon ingen klientfall att utreda. Hon får ett brådskande rutinjobb, som det verkar, att kolla upp en brand, åt försäkringsbolaget där hon hyr kontor i utbyte mot lite tjänster. Men det visar sig vara en komplott, som gör att hon även blir utestängd från sitt kontor över helgerna anklagad för medhjälp till försäkringsbedrägeri. Problemet är att hitta bevis, evidence och vad som verkligen är det bakomliggande motivet. Vad som först verkar handla om affärer och företagsekonomi, visar sig i slutänden krympa, eller snarare växa, till ett handikappande familjedrama.

Men medan Kinseys vanliga liv i 'nuet' är helt avstängt, dyker hennes ex-man upp, musikern Daniel, den charmige talangen som kan förvrida huvudet på vem som helst.  Här får vi veta en hel del om Kinseys förflutna och nedgrävda känslor.

Dessutom är texten mästerlig vad gäller hennes upplevelse när hon råkar vara i närheten av en brevbomb, som förutom tillfällig dövhet, tinnitus, diverse brännsår och blåmärken, även skapar chock och overklighet inför det som hänt, att hon stått intill en person som dör i olyckan. Jag kan inte annat än sugas in i texten följa med i den kvardröjande chocken, livet i ultrarapid hon inte accepterar utan tar sig ur.

Vendetta - Jan Guillou (1991)

Vendetta är den mest spännande Hamilton thrillern av de första sex delarna. En bladvändare, inget onödigt teoretiserande. Antar att det beror på menings-fältet som Eco talat om. I Vendetta har några Boforsdirektörer blivit kidnappade av den sicilianska maffian, och Hamilton får uppdraget att medla mellan. Eftersom jag redan sett en rad maffiafilmer och har en rad vetskaper på området, så förväntar jag mig genast och avläser dold spänning i allt möjligt.

Hela boken igenom oroar jag mig för att även Hamiltons sambo och deras spädbarn ska råka illa ut i någon typ av motdrag. Inte så troligt, med tanke på att de är kvar i Stockholm utan kontakt med Hamilton, som befinner sig på Sicilien. Så Guillou rör sig inte alls åt det hållet, den här delen saknar i det stora hela relationer och koncentrerar sig helt på manliga krigslekar. Ändå slutar inte den oron i mig förrän jag läst fram till sista sidan.

Dessutom stolpade Hamilton i början av boken ut ur deras gemensamma lägenhet med några korta ord att han vill skiljas. Han lämnade sin nyckel och gav henne inte tid att svara. Han hade slutligen fattat sitt beslut. Han flyr från alla relationsproblem, in i sin agenthjälte-upptagenhet. Om jag läser sjunde delen så får jag kanske veta mer åt det hållet. Det lustiga är att jag själv skapade spänning i en sorts förkänsla att det 'kunde hända' att familjen blev inblandad, hur än långt bort de var, vilket naturligtvis skulle kännas enormt orättvist och elda på känslorna.

Humor är svårt, för att det är så personligt. För att förstå ironi, måste vi känna igen oss. Därför åldras humor i allmänhet, ju längre sedan den skrevs, desto svårare att förstå - om skämten inte rör något allmänmänskligt (som hos Jane Austen, som tycks ha evigt liv åtminstone för människor intresserade av relationer). Guillou använder Hamilton-serien, inte bara för att skapa en agent-hjälte, utan försöker även driva med svenska institutioner, politik etc, På det sättet är han väl nästan en sorts arvtagare efter Bo Balderson.

I första boken skrattade jag åt att agenten Hamilton får titeln 'byrådirektör', att gömma sig bakom. I den här boken försvinner Hamilton till Sicilien, på eget initiativ, i hemlighet, under förevändning att han ska vara 'pappaledig' med sin lilla dotter. Vilket naturligtvis avslöjas så snart journalisterna börjar skriva om händelserna. Alltså blir bokens slutliga antiklimax, efter lyckat utfört uppdrag, att Hamilton anklagas för 'bidragsfusk' - han måste betala tillbaka sin föräldrapenning, 13.623 kr - småpengar i sammanhanget.