Blindträff - Hans Holmér (1995)

Hans Holmér (1930-2002) var väl mest känd för att han var länspolismästare när Palme mördades 1986 och tog på sig huvudansvaret för spaningarna, men avgick redan året därpå när hans stjärna dalade. Han skrev dock en rad polisromaner, som sålde bra under 1990-talet.

Nu har jag läst en av dem, Blindträff, med undertiteln polisroman. Huvuddelen av intrigen ses dock genom mördarens synvinkel. En kvinna så driven av hämndbegär att jag skulle kalla henne psykopat. Holmér gör inga psykologiska utläggningar. Bara visar att hon helt saknar spärrar, och fortsätter att planera det ena mordet efter det andra.

Av någon outgrundlig anledning är handlingen förlagd till 1987, alltså åtta år innan boken utgavs, utan att i övrigt placeras i 1987 års verklighet. Poliserna sköter sitt jobb, men är inga superhjältar. De gör sina misstag. Och slutet flaggar för att även om poliserna slutligen griper henne, så är det osäkert om 'bevisen' kommer att hålla i domstol.

Grundidén är att via 'sex' kan de flesta människor, om än inte alla, manipuleras och luras att göra misstag. En mycket lättläst bok, ett ständigt flyt av händelser, och karaktärer som flyter in och ut längs intrigen. Men den efterlämnar en bismak. Alla fruar är tydligen feta och osexiga, vilket gör männen till lätta byten. Historien saknar djup nog för att bli trovärdig. En ren bagatell att fördriva tiden i hängmattan med.

Trollkarlens stav - Terry Pratchett (1987)

Terry Pratchett (1948-2015) skrev 41 romaner placerade i sin fantasy-värld, Skivvärlden, The Discworld. Det är en platt värld uppburen av fyra elefanter som står på en 'världssköldpadda' som simmar genom världsrymden. Låter det unikt? Egentligen kommer denna bild från hinduisk mytologi. Pratchett anknyter hela tiden till en redan existerande tankevärld, och gör det med värme och humor. Allt vad människan kan tänkas ha förklarat och liknat vår existens vid, blir i hans Skivvärld en grundmurad realitet. Alltså är världen platt, Alltså finns häxor och trollkarlar och vättar.

Trollkarlens stav  inleds med en beskrivning av denna skivvärld, jag citerar från första sidan, men kursiveringen är min:

"Så kommer den in i bild upptill, större än den största och otrevligaste beväpnade stjärnkryssaren i någon megaspektakelfilmmakares fantasi, en sköldpadda, femtontusen kilometer lång. Det är Store A'Tuin, en av de sällsynta astrochelonierna från det universum där saker och ting inte fullt är som de borde vara, utan mer som folk föreställer sig dem, och på sitt meteorärrade skal bär den med sig fyra gigantiska elefanter som på sina enorma ryggar lyfter upp Skivvärldens väldiga, runda hjul."

Notera att Pratchett tar den hinduiska metaforen och jämför med rymdskepp à la Science Fiction på bio. Eftersom romanen utkom 1987, när Star Wars filmerna varit ett kultfenomen i tio år, associerar jag naturligtvis genast till George Lucas mastodontprojekt. Pratchett leker med våra föreställningar, våra kulturella ramar.

Ett annat, subtilare exempel är när romanens huvudperson, 8-åriga flickan Eskarina, nästan hamnar i klorna på ett ohederligt värdshuspar. När kvinnan med len stämma låtsas hjälpa flickan, skriver Pratchett att man nästan hör ugnsluckan slå igen. Fler ord än så behövs inte för att vi ska associera till den elaka häxan i Hans och Greta. Alltså blir vi på vår vakt och inser att kvinnan inte här hederlig, utan bara låtsas hjälpa, för att komma åt flickans trollstav.

Det är den här typen av subtila referenser till mänskliga tankevärldar av alla slag som gör läsningen skönt roande. De 41 böckerna ingår inte i någon linjär intrig, utan kan läsas helt fristående, även om vissa karaktärer återkommer här och var. Böckerna har i stället olika teman, där Pratchett leker med helt olika litterära klichéer och tankevärldar, alltifrån magi och kvantfysik i just den här, till vampyrer, rockmusik, Shakespeare, Watergate, Da Vinci-koden ... ja, i stort sätt allt och vad som helst

Trollkarlens stav heter i original Equal Rites (1987), vilket är en ordlek på temat jämställdhet, vilket är ett viktigt tema i boken. Rights (rättigheter) och Rites (riter) skiljer sig bara i stavning, inte uttal. Så flickan Eskarina föds 'av misstag' till trollkarl, trots att bara pojkar kan bli trollkarlar, medan flickor 'får bara' bli häxor. Alltså en könsrollsuppdelning. Manliga trollkarlar utbildas vid 'Osynliga Universitetet', där flickor och kvinnor inte får komma in.

Detta med trollkarlsskolan får mig att tänka på JK Rowling och Harry Potter. Hon jobbade i tio år på första boken, som kom 1997. Kanske läste hon Equal Rites och blev inspirerad att utveckla det här med skola för trollkarlar? Jag har ingen aning - kanske finns det en äldre tradition med 'osynliga' trollkarlsskolor. Jag är inte alls påläst inom genren. Pratchett har också några olika exempel på hur medvetanden tas i besittning av andra energier, som känns bekanta.

Första boken, The Colour of Magic, kom 1983. Trollkarlens stav är den tredje, men de behöver inte läsas kronologiskt, de är mest fristående. Sista boken utkom 2015, Pratchetts dödsår. Det blir alltså inga fler. Men de som finns är en läsvärd skatt att gräva i.

En hund begraven - Reidar Jönsson (1988)

En hund begraven är en sorts fortsättning på Mitt liv som hund, för att det är samma huvudperson. Och referenserna bakåt till första boken, även om de inte är många, är så pass kortfattade att man bör ha läst den för att hänga med till hundra procent. Å andra sidan skiljer sig historierna helt åt, tematiskt. Detta är en bok om mansbilder, sökandet efter den frånvarande fadern, sjömannen, hur Ingemar i övre tonåren - i praktiken föräldralös, inte bara moderslös - söker sig till sjömansyrket, söker manliga förebilder, och riskerar att själv bli en lika frånvarande far åt sin egen son ett drygt årtionde senare, trots att han då lämnat sjön.

Vid det laget har Ingemar lämnat sjömanslivet. Men även journalistyrket är ett resande yrke. Problemet är dock att hans hustru, Louise, skiljas. Där startar romanen, 1976, ställer problemet på sin spets. Ingemar som hoppats bli en så mycket bättre far än sin egen, upplever sig plötsligt som ett offer för omständigheter. Han börjar minnas sin egen jakt på fadersfigurer när han i senare tonåren ger sig ut på sjön och fastigt tvingas bli vuxen nog att klara sig själv ute i den hårda världen. Hans vilda fantasi, de fabulerande överdrifterna, finns där än i hopp om att dölja smärtan och fly undan i myten om sitt eget vuxenblivande - i brist på verklig mognad.

Alltså en ren mansbok, med enbart en lång rad mansporträtt, i kölvattnet på 1970-talets kvinnliga bekännelseböcker. Hustrun Louise är så flyktigt tecknad, närmast en nidbild framvuxen ur skilsmässoångesten, att den hamnar utanför den verkliga ramen, ingår i myten.

Även denna roman hoppar fram och tillbaka i tiden, men hoppen är längre än i Mitt liv som hund. Nu är det den vuxne Ingemars röst, som 1976, återvänder i minnet till sjölivet under det tidiga 1960-talet. Ett intressant berättargrepp är att några länge, elaborerade och fabulerande, scener, tidigare i historien, återkommer mot slutet i mycket summarisk form. Det intressanta är att minnet då är tuktat, återhållet omformulerat, så som minnen kan mogna genom åren, när känslorna svalnat.  Det skapar en intressant loop i min läsning, som inte bara friskar upp minnet om bokens tidigare avsnitt, utan som även ger ett annat djup åt hur vår självbild förändras med åren.

Texten är härligt lättläst, frisk och humoristisk. Här nedan ett litet lösryckt exempel mot slutet av boken, när skilsmässan är huvudtemat:

s. 274 "Vi pendlar som vanligt. Men röran är inte angenäm. För att slippa undan försöker jag bli förälskad i en servitris på hotellet. Men det går inte. Jag har ingen övertygelse och kan inte koncentrera mig."

Det finns djup i det lättsamma. Men alldeles i slutet, vilar Ingemar upp sig på mentalvårdsavdelning. Den biten går lite väl hastigt och flyktigt för att hänga ihop med historien i övrigt. Ingemar pallade tydligen inte trycket längre, för allt han sopat in under mattan.

Mitt liv som hund - Reidar Jönsson (1983)

Reidar Jönsson (f.1944) debuterade 1969, och etablerade sig på 1970-talet främst som dramatiker för såväl teater, radio och TV. Hans stora genombrott (utanför Sverige) kom dock med romanen Mitt liv som hund (1983), filmatiserad i Lasse Hallströms regi 1985. Filmen fick två Oscarsnomineringar, för bästa utländska film och bästa manus. Det inledde Hallströms 30-åriga Hollywood-karriär. Men även Reidar Jönsson, som själv skrev filmens manus efter sin bok, kom att jobba åt Hollywood i 10 år.

Filmen är underbart minnesvärd, en tragikomisk klassiker. Så när jag nu 30 år senare ger mig till att läsa boken letar jag efter filmens tilltal i boktexten. Men det tar ett bra tag innan den stämningen infinner sig. Jag letar efter pojken Ingemars berättarröst, som är den geniala röda tråden i filmen. Trots att Ingemar är bokens jag-berättare, så har jag svårt att  hitta samma magnetiska känslan i romanen. Första halvan hör jag inte pojken bakom orden, utan snarare en 'vuxen mans' uttryckssätt. Det hjälper inte att han själv tycks notera det och skyller på att han lever för mycket ihop med äldre släktingar.

Ingemars svada är betydande. Han överdriver gärna, och måste därför rätta sig själv gång på gång, 'nej nu överdrev jag igen'. Han försöker skämta bort livets smärta. I filmen är Ingemars smärta mer eftertänksam - han pepper sig själv, försöker minska sin smärta, genom att jämföra med andra katastrofer. Jönsson filmmanus blev en fullträff, alltså mådde texten bra av att renodlas till bildmediet.

Men visst är romanen en klassiker. Texten flyter loss ju närmare vi kommer berättelsens kärna, språket flödar lättare, skimrar allt klarare. I filmen tittar Ingemar upp på stjärnhimlen gång på gång, och betänker rymdhunden Laikas grymma öde. Där växer hans insikt inför grymheten för varje gång han tänker tillbaka. Det kan säkert tolkas psykologiskt. Ingemars, liksom författarens, mor dör efter en längre tids sjukdom. Ingemar väjer undan inför alla insikter som sin dödssjuka mor. När han tvingas flytta runt, är det andra upplevelser som tar över, konkretare, närmare. Puberteten står för dörren. Han tvingas bli vuxen och klara sig själv, trots att det är för tidigt.    

Mitt liv som hund är mångbottnad. En nivå jag verkligen uppskattar är den mycket påtagliga tidsatomosfären från 1958-59, med fotbolls-VM, brasilianaren Pelé, den svenske boxaren Ingos VM-titel, och Povel Ramels oförmåga att få upp sin kokosnöt. Många symboler finns invävda i temat. Hela Ingemars liv kan nog liknas vid en hårdknäkt kokosnöt. Och han känner sig nog lika ensam som rymdhunden Laika, men förtränger den, projicerar ut den på Laika.

Filmen fick visserligen ingen Oscar, men däremot två Guldbaggar och en Golde Globe.

Återstoden av dagen - Kazuo Ishiguro (1989)

Jag såg filmen (1993) när den var rätt ny. Anthony Hopkins och Emma Thompson är strålande skådespelare, liksom regissören James Ivory, som skapar den där lågmälda spänningen, som bygger upp och vidgas. Nu först hittade jag boken second-hand.

Romanen berättas av butlern Stevens, ett mönster för sin yrkeskår. Året är 1956, när han lånar sin nye, amerikanske arbetsgivares bil, och reser ut på landsbygden för sitt livs första semester. Men historien rör huvudsakligen hans minnen från 1920-30-talen, i det stora adliga hushållet Darlington, med alla internationella gäster, inte minst tyskar. År 1956 uppfattar landsbygdsbefolkningen honom som en 'fin herre', inte bara på grund av den fina bil han kör, utan genom sin fullständiga korrekthet i såväl tal som klädsel. Ett 40-årigt arbetsliv i ett högadligt hushåll har format honom att driva den oklanderliga framtoningen till sin spets. Han tillåter sig inte minsta avsteg vad gäller sans och värdighet.

Första kapitlet vänjer läsaren vid butlerns välmodulerade, snustorra språk och tankevärld, och jag undrar först om jag verkligen kommer att bli lika förtrollad av boken, som av filmen. Men visst blir jag det. Varje kapitel fördjupar inblicken i såväl butlerns liv och arbetsmoral, som den miljö han arbetat i. Slöjorna faller en efter en från läsarens ögon, även om butlerna själv håller fast vid sin illusion av värdighet.

Under tjugo års tid fanns dessutom hushållerskan Miss Kenton där, som chef för den kvinnliga personalen. De jobbar tätt ihop, men i synnerhet Stevens kan inte tillåta sig att leva ut sina känslor, de begraver han. Att tjäna sin husbonde är allt han lever för.

Även om texten för mig som läsare förmedlar såväl sorg som humor, så har Steven inte tillåtit sig att skämta. 'Humor' har legat utanför hans arbetes ramar, ända tills den mer informelle amerikanske arbetsgivaren introducerar det i vardagen. Då först, när livet nått fram till sin afton, när han skall vänja sig vid ett friare liv, denna Återstoden av dagen, när en främling säger åt honom att tillåta sig att njuta av livet, då tänker han att han åtminstone ska öva upp sin förmåga till att svara på folks språkliga dubbeltydigheter, så båda förstår att man skämtar - att ta livet lite lättare.

Stevens har aldrig ifrågasatt den idealism han levt för, 100 % hängiven sin husbonde. Ishiguro lyckas fantastiskt förmedla Stevens demokratiska blindhet, en lågmäld men tydlig ironi avtecknar sig inför läsarens blick, när Ishiguro avslöjar dubbelheten i den vanliga människans närsynthet.

Romanen griper mig, väcker allt djupare känslor, inför den lille mannens stoiska arbetsliv - som är hela hans liv, varken mer eller mindre. Jag njuter den språkligt exakta texten, hur de olika karaktärerna frammanas i sina olika sätt att uttrycka sig. När jag läser, njuter jag av att få stiga in i Stevens liv, hur än begränsat hans tankeliv är - eller kanske just därför.

Det känns så nytt för mig, trots att det är en förgången värld, numera evaporerad ...

***
2017-10-05: Kazuo Ishiguro tilldelas 2017 års Nobelpris i litteratur. Jag är så glad! Han skriver fantastiskt.

Tjänstekvinnans son - August Strindberg (1886)

Strindbergs självbiografiska romanserie Tjänstekvinnans son, med undertiteln En själs utvecklingshistoria, berättas i tredje person om 'Johan'. Första delen om åren 1849-1867 har jag läst tidigare flera gånger. Och man pratar ofta om den som en mytbildning, deklarerat redan i titeln, att han kallar sin mor 'tjänstekvinna' och därigenom skapar sig en underdog position, en outsider-position. Men det finns inget som tyder på att familjen Strindberg var så luggsliten som han visar upp den.

Nu har jag för första gången även läst andra delen, Jäsningstiden : En själs utvecklingshistoria 1867-1872, som han skrev i rasande fart sommaren 1886, tätt inpå utgivandet av del 1, och fick den också utgiven samma år. Men den sålde för dåligt, så det kom att dröja många år innan del 3 och 4 utgavs.

Barndomsskildringar intresserar mig alltid, men i del två skildras hans vilsna studieår efter studenten. Hans flackande mellan Stockholm och Uppsala, mellan statistroller på teaterscenen och lärligstid hos en läkare. Han är helt klart vilsen, osäker om vilken bana han ska välja. Att tvingas slava med närmast stumma statistroller, kantstötte dock Johans stolthet så pass att han beslöt att hellre satsa på att själv skriva dramatik än spela den. Så vaknade Strindbergs författarskap, tidigt 1870-tal.

Men texten är knastertorr, doserande som en avhandling. Så det är inte konstigt att den sålde dåligt. Den kommenterade nationalupplagan har bifogat det förord av Strindberg, som aldrig trycktes. Där förklarar han att romanformen 'kommer att dö ut', menar att ärliga självbiografier är det som hör framtiden till. Men det ska inte vara Bekännelser à la Rousseau. Strindberg har anslutit sig till Zolas naturalism, och vill skriva än mer 'vetenskapligt' än Zola själv.

Han vill undersöka hur han bilvit den människa han blivit, och det är hans vetenskaåliga pretentioner som gör texten knastertorr. Varje vinklingar får sina kapitel, alltifrån släkt och ärftlighet, till miljö och tidsanda, vänner och läsning som format hans tankar och reaktioner. Så även om eftervärlden anser att han mytologiserade, så trodde han sig själv sträva efter högsta möjliga ärlighet. Något som också fick honom att våndas, eftersom han i sin 'ärlighetsiver' inte skräder sina ord om släkt och vänner, och därför helst önskar att de inte måtte läsa hans bok.

Men förutom det politiska och sociologiska, ja rent fysiologiska, i naturalismen, tar Strindberg till sig de psykologiska strömningar som växer fram i slutet av 1800-talet. Han psykologiserar sin självanalys, utifrån målmedvetna fackstudier. I förordet till andra upplagan, 1909, skriver han att han började skriva serien när han var mycket livstrött, och tänkte summera sitt liv. Men i stället blev denna självanalys en nytändning, som väckte hans nyfikenhet och livslust. Författandet fick en ny mening och motivation.

Precis som jag alltid har tyckt. Att nytolka barndom och uppväxt är fascinerande.

Dublin 4 - Maeve Binchy (1981)

Maeve Binchy (1939-2012), en av Irlands storartade berättare, blev journalist av en ren tillfällighet i början av 1960-talet, för att hennes far skickade in de brev hon skrev honom från sin tid på en israelisk kibbutz till en tidning, som genast tryckte dem.

Dublin 4 är hennes tredje novellsamling, utgiven 1981, året innan hennes romandebut, Tänd ett litet ljus (1982), som jag läste för många år sedan och älskade. Men novellerna har jag alltså inte läst förrän nu. Till skillnad från McEwans debut jag nyss läste, är hennes texter fulla av känslor, som vädjar till mina egna. Binchy är en mästare på att synliggöra den lilla människans liv och våndor. För hur än vanliga liv vi lever måste vi alla tampas med livsavgörande ställningstaganden i våra valhänta försök att hantera våra liv.

Denna samling består av fyra noveller av varierande längd. Även om novell-formatet inte tillåter någon verklig utveckling hos karaktärerna, så använder Binchey en mängd olika karaktärer för att visa upp helt olika synvinklar på samma livshändelser, och väver därigenom en rik och komplex bild av Irland ca 1980.  Alltifrån kvinnan som söker starta om för att hantera sin makes otrohet, en ung landsortstjejs chockartade möte med storstadens ensamhet, och en annan ung kvinnas vånda att förstå och jämföra sin systers utomäktenskapliga graviditet, med sin egen. Trial and error. Anpassning efter livsvillkor.

Riktigt hjärtskärande är den sista, "Mummel i Montrose", om alkoholisten som kommer hem från en avgiftningskur med de bästa intentioner, och strider tappert mot all misstro från omgivningen. Han har lärt sig att alkoholen blir till 'gift' i hans egen kropp, och försöker att därför att inte lyssna på omgivningens locktoner. Som läsare håller jag tummarna för honom mer än hans omgivning. Men just som det verkar gå vägen - tar hans 'will-power', viljestyrka, slut. Karriären som fotograf hade alkoholen malt ner till noll och ingenting. Kontakterna är försvunna. Utan jobb har livet blivit grått och meningslöst, tills han bara känner en enda utväg ... utan stöd från omgivningen blir förändring en omöjlighet.

Maeve Binchys språk flyter lätt och läsvärt. Inte minst för att hennes psykologiska synvinklar är så fullständigt engagerande och trovärdiga.

Cementträdgården - Ian McEwan (1978)

Ian McEwans debutroman från 1978. Två veckor har gått sedan jag läste ut den, och att jag dröjer med att formulera mina tankar om denna korta roman på 160 sidor handlar inte bara om att mitt liv varit fullt av andra åtaganden. Hur än kort och lättläst ger den möjlighet till symboliska tolkningar.

Första intrycket var att den skiljer sig mycket från hans senare mästarromaner, t ex den kompakta detaljrikedomen i Lördag (2005). Det är flera år sedan jag läste den, men minns den obehagliga känslan som trycker på, uppväckt av att huvudpersonen vaknar i gryningen och tycker sig se ett brinnande flygplan på väg att kraschlanda in mot London. Handlingen tilldrog sig 2003, och så nära efter 11 september 2001, då de terroristkapade flygplanen flög in i tvillingtornen i New York, uppfattar jag som läsare naturligtvis hotet extra vittomfattande - ja nästan självklart. Så trots att det var 'falskt alarm', någon typ av synvilla (jag minns inte om det var soluppgång bakom flygplanet eller vad som lett till intrycket), så känns det som ett ont omen, en undergångskänsla kring mänsklig civilisation. Så här långt efteråt med endast mina egna tolkningar i färskt minne, skulle jag även kunna trycka på den omvända symboliken. "Falskt alarm!" Som att vi människor går omkring och bara ser det svarta, grottar ner oss i dåliga nyheter, hellre än att försöka njuta av livet. Är det nödvändigt?

Att debutromaner skiljer sig från ett författarskap i övrigt är väl snarare regel än undantag. Men hotet, undergångskänslan som löper genom Lördag, är trots allt ett viktigt tema även i debutromanen Cementträdgården (1978). McEwan hade tidigare gett ut skräcknoveller, och när även romanen rörde sig runt en rad makabra teman, som ruttnande lik och incest, gav honom epitetet 'den makabre' (Ian Macabre). Han har själv sagt att hans första roman strävade efter att fånga stämningen i det sena 1970-talet, ett smutsigt London fullt av brister och mardrömslik tunnelbana, brister som folket levde med utan minsta protest, att samhället motståndslöst närmar sig kollaps. Titeln pekar tydligt på hur långt vi avlägsnat oss från den mänskliga naturen.

Jag tänker på Oljekrisen 1973, då världsekonomin kollapsade efter 'det glada 60-talet', som naturligtvis bara varit glatt på ytan, för att arbetslösheten varit låg. Utan minsta eftertanke byggde man bostäder som jättelika sterila betongöknar, bostäder tillräckligt billiga för gemene man. Ingen funderade över hur mänskligt livet skulle bli i sådana 'koncentrationsläger'. I McEwans roman rivs husen runt de fyra ungdomarnas hem, tills de blir alltmer isolerade. Deras egen far cementerade hela deras egen trädgård för att minska trädgårdsarbetet till ett minimum. Men då minskar även livet till ett minimum.

Fadern dör dock av överansträngningen, och strax därefter insjuknar även modern och dör efter att ha varit sängliggande en tid i hemmet. Syskonskaran, två bröder och två systrar, försöker leva vidare på egen hand, rädda för vad som skulle hända ifall samhället skulle bli deras nya förmyndare. Så de hemlighåller moderns död, och begraver henne själva genom att gjuta in henne i cement i källaren. Men sommaren är het och cementen har inte utförts fackmannamässigt. Den spricker och moderns lik kikar fram och börjar ruttna och stinka. (1976 var en extremt het sommar i England, jag såg själv hur Hyde Park var brunbränd i brist på regn - så tvärtemot Englands normalt småregnande klimat.)

Det är alltså en apokalyptisk makaber historia, sedd ur 15-årige Jacks perspektiv, på kliniskt känslolös prosa. Trots att det är en Jag-berättelse, uttrycker den inga känslor. Alltså identifierar man sig inte med berättaren, utan lämnas med en serie bilder att tolka symboliskt. Modern, symbol för livskraft, kan omöjligt leva vidare i stenöknen. Ungdomarna sörjer inte fadern, som i romanens inledning beskrivs som "en liten tunn argsint gubbe med en massa fixa idéer". Storasyster Julie, 17 år, moderns ställföreträdare, försöker leva vidare, solar ute i Cementträdgården. Jack är freudianskt fixerad vid sex och onani.

Jag kan läsa in en modern Oidipus-historia i romanen, som inleds "Jag dödade inte min far, men det finns stunder när jag tror att jag hjälpte honom på vägen." Jack dödar inte, han är passiv. Modern protesterar mot faderns cementprojekt, inte Jack. Jack är passiv, en sorts låtsas-medhjälpare, som ser på när fadern överanstränger sig. Jack ser faderna hjärattack, men kallar inte på ambulans, någon annan får göra det när det är för sent. Jack blir inte heller moderns nya partner, hon blir sjuk och Jack tycks inte reagera. I stället är det med Julie, systern, som tar initiativ till incest. Jack är passiv.

Här slutar historien. Julies platoniske pojkvän Derek har kallat på polis, när han upptäckt att Julie ger Jack den intimitet han själv förvägrats. Jack kämpade aldrig emot sitt öde, så som Oidipus försökte, om än utan framgång. McEwan såg hur London förslummades utan att någon tycktes protestera.
Hans roman blandar också genrer på ett sätt som skulle bli vanligt på 1980-talet, det postmoderna, Ungdomarnas inträde i vuxenlivet blandas med neogotisk skräck (som minner om såväl Edgar Allan Poe, som Hitccok) och freudiansk och annan psykologi. Lillebror Tom, som alltid varit rädd för fadern och även mobbas i skolan, börjar klä ut sig i flickkläder som ett sätt att fly. Hemma regredierar han till baby, söker skydd hos sina systrar, låter sig vaggas. Även Jack regredierar alltmer och lägger sig slutligen i samma barnsäng som brodern.

Jack beskrev faderns död som "fullkomligt betydelselös i jämförelse med det som följde". Han förnekar alltså sitt ursprung, vill lösgöra sig från fadersauktoriteten. Ännu en referens till Freudiansk psykologi är när Julie förklarar för Jack att faderns agg mot yngste sonen, Tom, är för att han förlorat sin hustrus tillgivenhet i konkurrensen med sin son. Jack tycker dock att sådana tankar är egendomliga, han har uppenbarligen inte läst Freud. "Så vansinnigt att tänka sig en tävlan mellan en liten pojke och en vusen man! Senare frågade jag Julie vem som skulle vinna och hon sade utan tvekan: 'Tom, naturligtvis! Och sen kommer far att hämnas på honom'." Men långt innan dess är fadern död.

Det är naturligtvis inget känslomässigt nöje att läsa en sådan här bok. Däremot en intellektuell utmaning, om man vill tyda de närmast drömlika symbolerna. Freudiansk drömtydning?

Simsalabims Stockholms ABC (1994)

Nu ska jag för ovanlighetens skulle rekommendera en bilderbok för barn. En utmärkt gåva till barn och barnbarn. Jag har dock köpt den till mig själv i En bok för allas senaste nyutgåva (2016).

Alla bilder är målade av Magda Korotynska, och de är alldeles underbara. Boken består av lika många Stockholms-vyer, som bokstäver i alfabetet. Bilderna är både en aning naivistiska genom sin rena skönhet, men också realistiska för att jag utan problem känner igen alla platser som avbildats, även om jag är osäker på om alla perspektiv verkligen stämmer till 100%. Men det är betydelselöst.

Boken är en fantastisk introduktion till Sveriges huvudstad, via 28 stämningsfulla sevärdheter. Men den är mer än så. Det är en ABC-bok som fångar barnet i mig, för även om bokstäverna så långt det är möjligt anknyter till platser (t ex F för Fjällgaten, Z för Zinkensdamm), så är inte det alltid möjligt. Därför finns i alla bilder minst ett djur och en rad andra saker och ting på samma begynnelsebokstav med på bilden. Och som en extra bonus finns den lilla figuren 'Simsalabim' iklädd narrkåpa med på alla bilder, mer eller mindre uppenbart. Alltså blir varje bokstavsuppslag som en sorts ABC-skattjakt samtidigt som jag njuter av bilderna i sig.

Dessutom har Rod Bengtsson skrivit en fyrradig, rimmad vers till varje uppslag, helt klart inspirerad av bilderna, skapat sina egna små 'korthistorier'.

En mycket prisvärd bok - en modern klassiker!

Brev från Klara och andra berättelser - Tove Jansson (1991)

Senare delen av författarskapet skrev Tove Jansson främst noveller. Brev från Klara och andra berättelser har ett lika kristallklart språk som alltid, men i den avklarnade stilen finns också en sorts lättnad. Alla egensinniga karaktärer, gamla som unga, känns inte längre så bortkomna i en obegriplig värld.

Dessa sena historier slutar alla för mig med något positivt. Jag upplever en känsla av frihet i stället för instängdhet. Ja, jag vill utropa: Äntligen är 1980-talet över, äntligen är det värsta över - nu kan det bara bli bättre !

The Casual Vacancy - J K Rowlings (2012)

J K Rowlings första 'vuxenbok' (jag har läst den på engelska, men den finns översatt som Den tomma stolen), skulle lika gärna ha kunnat kallas 'roman för unga vuxna'.  Romanen myllrar av karaktärer i alla åldersgrupper, från 3 år upp till pensionärer och död. Allt rör sig kring två fiktiva landsortssamhällen: 'idyllen' Pagford, där alla känner alla, vs den större industriorten, 'staden' Yarvil, och som slagpåse mellan dessa - lågstatuskvarteret The Fields, ett förväntat problemområde.

Rowling har skapat ett sorts genomsnitt av olika samhällsmedborgare, varav ett antal 16-åriga skolungdomar utgör en viktig länk i historien. Alla är de på olika sätt offer för sitt samhälle och kämpar för att framföra sina protesterar mot sina vuxna släktingars blinda livslögner.

Den engelska titeln, The Casual Vacancy, är en administrativ term för en vakant position, i romanen en plats i kommundelsnämnden som måste återbesättas via fyllnadsval. Jag har boken på engelska, men vet att den översatts som Den tomma stolen.

Intrigen mellan de vuxna i samhället rör alltså detta fyllnadsval. Det pågår nämligen en socialpolitisk strid. Många vill lösgöra the Fields från Pagford, i förhoppningen att så bli av med knarkproblemen, och 'slippa betala för socialfallen'. Deras motståndare propagerar för ett kollektivt socialt samvete med metadon-behandlingar och socialt stöd i olika former.

Mobbing är ett viktigt tema i romanen, såväl mellan de frustrerade skolungdomarna, som mellan de vuxna. Alla klamrar sig fast kring sina egna fantasier och livslögner, har svårt att förstå varandra och pratar förbi varandra,  Karaktärerna känns mycket trovärdiga och psykologiskt fördjupade. Men det är en svart historia. Någon har talat om 'svart humor', men den har inte trängt igenom till mig som inte har engelska som modersmål. Jag känner i stället en genomträngande smärta inför alla problem som karaktärerna brottas med.

Jag som tidigare har läst alla Harry Potter-böckerna kan sakna den humor som livade upp problemen i den fantasy-världen. Humor är ju vårt bästa försvar mot livets tuffa sidor. Och det lättar definitivt upp, inte minst för att balansera spänningarna i den svarta intrigen. Men när det gäller mobbning, knark och prostituion i nutiden - det känns för tungt att skämta bort. Och det gör Rowling inte heller.
I stället lyckas hon med en realistisk beskrivning av allehanda elände, utan att bli melodramatiskt. Och det är en bedrift.

Vi kallar honom Anna - Peter Pohl (1987)

Hittade denna bland mina olästa pockets från 'En bok för alla', nyutgiven tidigt 2000-tal, då dom fortfarande gav ut vuxenböcker. Utseende och titel gjorde dock att jag antog att det var en ungdomsbok. Och blev därför lite förvånad att handlingen var förlagd till 1958-59. Stilen bröt mot moderna ungdomsböcker.

Huvudpersonerna är 14 resp. 18 år, varför historien faller inom ramen för 'unga vuxna'. Författaren var själv 18 år 1958 och efterskriften säger att författaren använde erfarenheter ur sitt eget liv i sina romaner, som visserligen såldes som ungdomsböcker, men författaren själv motsatte sig sådana etiketter. För honom var ämnet angelägnast, i det här fallet 'mobbing', ett som det tycks evigt problem.

Huvudtemat kand ock sägas röra något som kanske känns lite förlegat idag, 'pennalism', alltså kamratuppfostran. Jan Guillous roman Ondskan (1981), som också blev film, och också tilldrar sig vid ungefär samma tid. Emellanåt har det dykt upp tidningsartiklar om att pennalismen fortfarande förekommer i privatskolor.

Peter Pohls roman Vi kallar honom Anna (1987) talar om företeelsen som uppkommen ur 1940-talets intellektuella pojkläroverk, grogrund för elitism och militarism. På 1950-talet pågick ett arbete med att införa 'en skola för alla', Enhetsskolan, som skulle ersätta uppdelningen i folkskola resp. Realskola. Större delen av romanen tilldrar sig på ett sommarläger på Värmdö, alltså 'på landet', med enbart pojkar, som mer eller mindre sköter sig själva under devisen 'Frihet under ansvar'. I stället uppstår en hierarki av översittare, där de svagaste inordnas som hackkycklingar.

I Enhetsskolan skulle könsuppdelningen avskaffas, och man funderar i romanen över om det skulle minska elitismen och tävlingsmentaliteten. Hur det nu än blev med det, så inte har människor slutat att mobba varann.

Jag upplever länge romanens som torr. Den 18-årige idrottsledaren Micke berättar. Och han riktar sig hela tiden till ett 'Du', den 14-åriga hackkycklingen Anders - kallad Anna - som hela tiden tytt sig till Micke, för att han är den enda som 'tycks tro' på den pennalism Anders drabbas av. Vi anar att Micke själv en gång riskerat hamna i samma situation, men klarat sig ur det genom att träna upp sin egen kropp och blivit en 'oövervinnelig' löpare. Micke blir Anders idol.

Micke orkar dock inte stå upp mot samhällsklimatet, det förtigande som råder, utan känner sig som en svikare. Det är en mur han har att kämpa mot. Å ena sidan säger många att all man skall anmäla det våld man möter, men ingen erkänner att det verkligen förekommer. 'Pojkar är pojkar', anklagelserna kommer för nära rektors och lärares dåliga samvete och förnekas därför. I slutet av boken blir Micke Stenberg närmast själv misstänkt för förtal. Den scen mot slutet där han får sitta med vid vad man senare skulle ha kallat ett 'elevvårdssamtal', är en lysande beskrivning av rektorns orerande. Han sätter sig på sina höga hästar och är så nedlåtande att han inte ens memorerat Mickes efternamn utan omväxlande med Stenberg, även kallar honom Stenkvist, Stenlund etc. En lysande lågmäld satir.

Romanen är plågsam, och väckte enligt uppgift stort hallå vid utgivningen 1987, Ledaren på Sommarlägret, Tjefen, har ideal om att 'Våld ska kuvas med kärlek, att ont ska stävjas med gott'. Men det lyckas aldrig. Han blundar för realiteterna lika mycket som alla andra. Därför känns denna roman 100 % realistisk, men alldeles för dyster som ungdomsroman. För det är inte bara elever som mobbar varandra. Även lärare och ledare utövar det översitteri de kan. Det finns ingen lösning. Som i Guillous Ondskan, tycks icke-vålds-metoden aldrig vinna några poäng. Tuffast vinner.

Och det är ju inte den sens moralen man vill komma fram till. Alltså slutar Peter Pohls roman dystert, och ger oss inga enkla lösningar.

Att uppfinna sanningen - Marta Morazzoni (1988)

Har nu läst ytterligare en 'stämningsbok' av Morazzoni. På sid 101 står det om den ena huvudpersonen, John Ruskin, en viktoriansk kännare av gotisk konst:

"Vid närmare eftertanke verkade det som om herr Ruskin aldrig hade levt i tiden, eller åtminstone som om tiden hade lindat in honom och bara snuddat vid honom: han var barnet som nyfiket tittade på de havsvågor som en efter en bröt mot stranden ..."

Det känns som om det kunde vara ett självporträtt av författarinnan Morazzoni själv. Så upplever jag hennes texter, som ett närmast andlöst frammanande av förgångna tider.

Att uppfinna sanningen har två parallella historier, där tillverkningen av Bayeux-tapet (om slaget vid Hastings 14 oktober 1066) beskrivs i vartannat kapitel, och vartannat kapitel rör John Ruskin på 1880-talet, hans smått förvirrade fixering vid Amiens gotiska katedral.

Jag har svårt att se något större samband mellan historierna, förutom medeltida konst. Men det kanske räcker. Brodösen Anne Elisabet är en av 300 som arbetar på den 70 meter långa Bayeux-väven. Och John Ruskin, en gång specialiserad på den tidens konst och arkitektur. Skillnaden mellan kvinnornas textila värld och den manliga konsten huggen i sten, väcker naturligtvis ett visst oartikulerat spänningsfält, som ligger mer under ytan än poängteras.

Drömmen om ett liv - Sun Axelsson (1978)

Drömmen om ett liv är en alldeles fantastisk glasklar barn- och ungdomsmemoar. Trots alla svåra upplevelser som drabbade Sun Axelsson redan tidigt i livet, är självanalysen föredömlig. Den genomförs med såväl distans som självutlämnande närhet. Gång på gång, när hon når fram till något livsavsnitt som bär på smärta, tar hon ett steg tillbaka och analyserar sitt motstånd i det skrivande nuet, i sitt vuxna liv, innan hon återgår till minnets värld.

Detta var 'Bekännelselitteraturens' första guldålder; något Sun passar på att protestera mot i slutet av boken. Varför man degradera kvinnors livsanalyser till 'bekännelser' - vilket för henne känns som något 'kvalmigt religiöst' - medan manliga författares livsberättelser rätt och slätt kallas 'självbiografier'.  

Språkbehandlingeln är poetiskt skön och osentimental på samma gång. Detta är en bok att återvända till, både för språket, de psykologiska insikterna och den sociala tidsbilden (1940-50-tal) och vad man i dag skulle kalla 'genusaspekten' av hennes upplevelser.

När min dotter var barn läste jag Axelssons barnbok Sagan om en saga (1987; illustrerad av Sven Nordqvist), och kände därför genast igen Tant Rill från den boken. Det var för mig därför ett glatt återseende att få inse att den gamla damen var en verklig vän, som stödde Sun som barn.

Några tidiga möten med samtida poeter dyker också upp: Paul Andersson, Tomas Tranströmer, Artur Lundkvist och Maria Wine.

Flicka i turban - Marta Morazzoni (1986)

Morazzonis prisbelönta debut innehåller fem berättelser, som alla tilldrar sig i en förgången tid - främst 1500-1600-1700-tal. Det känns självklart när jag läser att Morazzoni varit lärare inte bara i italienska, utan även i historia. Berättelser är stämningsbilder, fördjupar sig i karaktärer från tiden och deras ofria liv.

Titelnovellen berör 1600-talskonstnären Vermeers sköna verk, 'Flicka med pärlörhänge', som även inspirerat en annan författare (Tracy Chevalier, 1999) vars roman blev filmatiserad (2003). Vem minns inte Scarlett Johansson och Colin Firths rollfigurer. Morazzoni skriver dock varken om konstnären eller hans modell, utan om en konsthandlares starka känslor inför tavlan.

I 'Den vita dörren' möter Mozart döden, 1791, under arbetet med det Rekviem som aldrig blev fullbordat. Även det ett populärt motiv, inte minst genom Milos Formans film Amadeus.

En avog Salieri får vi möta i 'Signor Da Pontes värdighet', 1781, när Da Ponte kom till Wien men ännu inte tagits till nåder och blivit berömd och Mozarts librettist. Än lever han på drömmar och nåder,

Den märkligaste historien är nog 'Det sista uppdraget', om Karl V:s motvillige majordomus, tvingad till plikt och lojalitet inför kejsarmakten, trots att han inte vill annat än leva sitt eget stillsamma liv med sin familj. Han insjuknar och mister nästan livet, ändå tvingas han stanna i klostret med den dödsdömde kejsaren. Det märkliga är den tystlåtna omtalade zigenerskan, landstrykerskan, som mer känns som ett naturväsen, ett skogsrå, som tycks väcka oro i dem hon möter. Kanske är hon symbol för det oundvikligt föränderliga i historiens gång ... men jag är osäker.

Sista novellen, 'Ordning i huset', har dock inga uttalat kända historiska personer. Då har Morazzoni i stället landat någon gång kring sekelskiftet 1900, då telefoner och automobiler dyker upp som de oroande nya elementen, som skakar om Familjen Kölners trygga liv i Wien. Men den stora chocken är att familjefadern, från en dag till en annan, till synes utan orsak, blir totalförlamad. De är rika nog att inte påverkas ekonomiskt, och livet går vidare. Men det är med många känslor nedkämpade under ytan.

Genom alla berättelser råder tystnad, nedtryckta känslor, människolivets brist på fri vilja. Där kampen för det egna livet dränks i omgivningens krav. Jag upplever alla berättelserna som utdragna ögonblicksbilder, så fint utmejslade att de stannar i minnet och tål att läsas om för att antagligen ge nya tolkningar.