Den befriade kärleken - Elin Wägner (1919)

Läste nyss att Elin Wägner skrev Den befriade kärleken före Kvarteret Oron (som jag läste för två veckor sedan), men trots detta utgavs Kvarteret Oron först, kanske för att den är kortare och mer hanterbar, roligare. I Kvarteret Oron är kriget just över, även om världen fortfarande känns upp och ner och oroar i samhället. 

Den befriade kärleken däremot, börjar på sommaren 1914, strax före krigsutbrottet och pågår framåt 1918, när vapenstilleståndet närmar sig. Jag vill därför kalla den Wägners 'krigsroman'. Romanen debatterar, journalisten Wägner refererar sin samtid, och alla motstridiga känslor som uppstår när människor genomlever den kaotiska krigstiden. 

Inledningen med det romantiskt förälskade gifta paret, det symbiotiska beroendeförhållandet, mellan Andrea och Filip beskrivs som i rosa dimma, helt olikt Wägners vanliga stil, det har jag först svårt att ta till mig. Tills jag inser att det tillhör de ämnen som romanen debatterar. Filip som varit en berömd poet, som diktat om sin kärlek till hustrun, hade drabbats av skrivkramp och rest ut i världen för att finna nya intryck i ett par månader, men blev p.g.a kriget fast i Sydafrika i flera år, med reseförbud, vilket först gör honom deprimerad, men sedan börjar han dikta igen, även om boken heter 'Den fångna kärleken'.  Hans symbios har inte släppt, han längtar hem och inser inte vad som hänt hustrun.

Åtskild från sin man finner Andrea i stället en religiös övertygelse om en större allomfattande andlig kärlek, inom en missionerande väckelserörelse. Den kärleken blir befriande för henne, trots att vi läsare får veta att man inte kan lita till de uppenbarelser olika personer säger sig ha haft. Andreas icke-religiösa omgivning ser med betydande misstänksamhet på den rörelsen, som lutar sig på apokalyptiska undergångskänslor.  Men Andrea själv har tappat tron på konsten och litteraturen. Den har inte hindrat kriget, den har inte ens protesterat, hon behöver något mer äkta att luta sig mot, även om 'sekten' hon hamnat i inte är den rätta, så trivs hon med sin missionsuppgift. Hon önskar skilsmässa, säljer deras hem, innan Filip hinner hem, och beger sig till Afrika, där hon älskar barnen i missionsskolan och de älskar henne tillbaka, men drabbas av malaria och förlorar sin hälsa.  

Filips syster har alltid varit en aktiv förkämpe, med en social mission. Hennes verksamhet rör att ta hand om fångars rehabilitering till livet efter fängelsetiden. Och det är ett blandat klientel, där finns både de tacksamma och de som lyckas. och tvärtemot de hämndgiriga, som genast berikar sig på krigstidens svartabörshandel, och aldrig slutar att luras. Romanen innehåller en rad skilda livsöden, för att gestalta alla de motstridiga synsätt som får människor att i krigstid ifrågasätta sina liv, och olika sätt att hantera sin själs mörka natt, och söka helt olika lösningar, när världen drabbats av denna dödsskugga. Hur ska man hitta en mening i galenskapen? Vågar man tro på att världen ska leva upp igen? Eller ska man vända sig ifrån den? Eller ge sig ut och missionera? Eller hjälpa andra människor via socialt och humanistiskt? Hur ska vi förbättra världen?  Inga svar ges. 

Kanske håller inte allt i romanen, men Elin Wägners text griper mig, som alltid, driver mig med sig, jag vill lyssna till alla skilda tankar. Styrka i romanen är det journalistiska driv. Kanske lite för flyhänt, kanske lite för drastiskt. Men det är ingen tillfällighet att Pingströrelsen grundades under första världskriget. Många kände av de apokalyptiska tankegångarna. Författaren Sven Lidman var vän till Elins make och anslöt sig. De kände även andra som följde med i förändringens vindar, som berörde även stadskyrkan, där Elin Wägners släkt var förankrad. 

Huvudpersonerna har efternamnet Humble, engelska för 'ödmjuk', även om romantexten på ett ställe knyter namnet till klängväxten 'humle'. Båda betydelserna var säkert medvetna för Wägner. Syster Mikaela Humble har alltid klarat sig själv via socialt arbete, men får i slutet när hennes verksamhet omintetgjorts av gulasch-baronen Olfeldt (fängelsekunden Olson), i stället stöd i den lika aktiva, men tacksamma fängelsekunden Törnros (också ett talande namn). Människor måste hjälpas åt. Om inte kriget tagit slut när hon förlorat 'arbetet', hade hon varit på väg mot Balkan, anslutit sig med de engelskor som körde ambulans där. 

Man kan säga att Andrea går motsatt väg, från äktenskap till socialt missionsarbete. Underförstått är att kvinnor vill ha egna uppgifter och mening i livet, inte bara vara kärlekens galjonfigurer. 

Romanen består dock av så mycket mer, det är ett nät av frågor och samband, för och emot. Jag ser den som ett intressant experiment, som dock verkar ha kommit i skymundan, för att den inte anses vara en av hennes mest lyckade. 

Ett par viktiga citat: "Han våldtar livet på dess njutning i stället för att sakta smeka fram den."

Mikaela om svägerskan Andrea omvändelse: "Jag tror att hon är fullt uppriktig, men hur man kan komma till visshet om Guds kärlek år 1916, det fattar inte jag [...] året för de armeniska blodbaden."

"Helt naturligt att man ändrar livssyn, när hela världen omkring en förändras." 

Mikaela: "det finns en rättskänsla i samhället, en opinion, som inte tillåter vadsomhelst, ett slags kollektiv moral, och mot den, minns mina ord, förmår Olson ingenting!" 

Markurells i Wadköping - Hjalmar Bergman (1919)

Jag älskar denna roman. Det är storståtlig tragedi, uppvispade med luftig komik. För det småttiga Wadköping, den svenska ankdammen, kan inte betraktas med annat än ironi, den varma känslans ironi. Jag älskar Hjalmar Bergmans förmåga att gestalta sina karaktärer, i det här fallet är det i synnerhet paret Markurell som mejslas fram på djupet, trots att medlen ofta är enkla, sättet att tala, att röra sig. 

"Nej, jag är inte galen alls. Man är väl inte galen, för det man blir klok?" , säger Markurell efter att ha uppdagat en sanning han blundat för i åratal.  Romanen har fullt av meningar jag gärna hade citerat, men läser hellre om boken och återupptäck dem. 

Efter ett årtionde med experimentellt berättande, som inte betalade sig - men som är en guldgruva at läsa och fundera kring än i dag - fick Hjalmar Bergman (som förlorat sin givmilde far några år tidigare) dåligt samvete för att vara en förlustaffär för Bonniers, och beslöt sig för att återvända till ett publikfriande berättande. Och det börjar här, med Markurells i Wadköping, den första romanen med en medvetet fullt utvecklad stad, Wadköping, att befolka som ett lego av motstridiga tendenser i människliga varelser och relationer, både i smått och stort. 

Romanen har en klassisk enhet i tidsram, den tilldrar från morgon till kväll den 6 juni 1913, en dag av studentexaminationer, vem skall få den vita mössan eller inte? (Det roar mig att halvbröderna blir Primus och Ultimus!)

Bergman har också beslutat sig för en mer klassisk berättare, som talar direkt till mig, som om han sluter mig i sin famn och berättar denna både lustiga och skrämmande historia, eller snarare visar upp den för mig bildruta för bildruta. Berättaren som tycks veta allt om Wadköping, är dock inte helt helt 'allvetande'. Han visar på bredden i karaktärernas inre, men avslöjar inte alltid allt. Som när Markurells mot slutet irrar genom staden och flera gånger viker undan för studenternas snitslade tåg genom staden, och berättarens hypotes är att Markurell var förvirrad, "ja, alldeles omtöcknad" ... eller ägde ett "ovanligt dåligt lokalsinne. Oss är det obekant."

Så hur än mycket man kan säga att Hjalmar Bergman gjort avkall på sitt mer svårtydda experimenterande, så har denna pärla till roman, värme och djup, som är ett för mig måste att läsa och läsa om. Full av mänsklig smärta, men också med insikter som kan försona oss. 

Romanens ifrågasätter alla hierarkier, och alla ytliga sätt att betrakta människor. Alla är vi splittrade mellan inlärda vanor och själsliga djup, och våra rädslor och våra drömmar. Markurells kan både betraktas som den råaste busen, den utstötte, men genom sina förmågor också som Wadköpings patriark, avskydd men också som någon sorts armeringsjärn att stödja sig mot. 

Och den mest lättköpta sanningen, att blodsarvet inte är det viktigaste, utan högst av allt är kärleken, den vi arbetar oss igenom dag för dag i våra relationer, trots att den kanske inte alltid är så uppenbar. 

Även om boken ger mest, att få sig varje ord till livs, så finns det även en utmärkt TV-produktion från sent 1960-tal, som säkert går att se på SVT play Arkiv än idag. Edvin Adolphson och Eva Dahlbeck var oslagbara, ja hela skådespelartruppen är fantastisk. Och Ulf Brunnberg i sin tidiga roll som sonen, Johan Markurell. En pärla även det. 

Kvarteret Oron : en Stockholmshistoria - Elin Wägner (1919)

 "Det finns en sten på bottnen av min själ på vilken står skrivet, att äktenskap är förnedring och skräck. Men det syns endast vid exceptionellt lågt vattenstånd"

Säger huvudpersonen mot slutet av boken. Friherrinnan Berit Ribing, änka redan vid 27, efter fem år i ett olyckligt äktenskap med en alkoholiserad friherre. Så det hon främst saknar är Ribingshov, deras ståtliga hem. För efter makens död är hon utfattig, och med en handikappad son, så hur ska hon försörja sig och sonen?

Låter tragiskt, men den den ruinerade friherrinnan är berättare, och har en besk ironisk ton, som roar mig bara jag kommer över det 'bildade uttal' som först stöter mig ifrån sig, men som troligen var mycket autentiskt för tiden. När boken utkom var en 27-åring 'gammal'. De flesta började arbeta som 12-13 åringar men hon själv har inte ens utbildning nog för att få ett arbete. Hon hyr minsta möjlig rum för vanliga kontorsråttor och får där nya vänner. 

Men boken är också som en samtidskrönika över samhällsläget 1919. Efter första världskriget verkar ståndscirkulationen ha tagit fart, och den ryska revolutionen har spridit sig till Tyskland, vilket skrämmer vissa och entusiasmerar andra, nationalistiska motrörelser nämns i såväl Finland och Tyskland. Svenskarna verkar ömsom rädda, skrämda av läget, ömsom blasé, tror inte att något någonsin kommer att förändras här. 

Det råder ransonering på såväl mat som sprit. De som kan, göra sig pengar på att sälja bådadera via svartabörshandel. Alkoholpolitiken tillhör det som sätter mest fart på folks girighet. Medan de flesta drabbas av 'spanska sjukan', en influensa i krigets kölvatten, som kräver fler dödsoffer än till och med det nyss överståndna storkriget. Men en av huvudfrågorna är naturligtvis hur kvinnor ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden, alltfler kvinnor måste stå på egna ben. Och hur ska man då kunna ta hand om sina barn samtidigt? För att inte tala om de är handikappade?

Det är en betydligt bättre bok än jag först insåg, inför 'friherrinnans' lite stela språkbruk. Jag småler en stor del av boken inför turerna kring det motstridiga arvet, det enda som återstår till sonen, 'en källare full av högklassig sprit'. Helst vill hon slänga fanstyget i sjön, men så utfattig kan hon inte göra sin son. Vad ska hon göra nu när staten har monopol på spritförsäljning?

Asfalt : memoarer - Ivar Lo-Johansson (1979)

Författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990) kan sägas spegla en stor del av 1900-talet, född 1901 som han var. Han ägnade också en stor del av sitt författarskap till att skildra sitt eget liv och sitt ursprung. Född och uppvuxen av statare, enklast tänkbara lantarbetare, under en herrgård på Södertörn, 

Jag läste för ett tag sedan om hans memoar Pubertet (1978), som detaljerat berör alla hans minnen och allt som berör hans strävsamma föräldrars väg från 'livegenskapen' som statare, till att börja om med att bygga sig ett eget hus, inom ett projekt egna-hems-rörelsen som inletts på 1910-talet. De måste ta lån och var sedan 'livegna' under detta lån, tills de kunde sälja huset vidare och pensionera sig i den lilla undantagsstuga de också byggt. Strävsamt. 

Nu har jag sent omsider även läst andra delen av hans senare memoarer, Asfalt, om åren 1918-1930. De rör hans väg från vilsen 17-åring, med en önskan om att få skriva sig till en identitet, men alltför rastlös för att läsa, han ville uppleva, och blev därför under 1920-talet vagabond, först i Sverige, senare i Frankrike och England, med målet att skriva om sina erfarenheter, de människor han mötte, främst kroppsarbetare, men även romer.  

Även denna andra memoar är både enkelt rakt på sak skriven, så typiskt för honom, så att texten blir lätt att ta till sig för de flesta. Samtidigt är den så detaljrik, att han antingen har fotografiskt minne eller mängder av sparade anteckningsböcker. Det  mesta är mycket intressant, med en variation av upplevelser från tonåringen till den unge mannen, vägen till att hitta sig själv. Märkliga upplevelser griper mig, som ger tidsandan, brytningen mellan det gamla Sverige, det ofria bondeland han beskrev i del ett och ville göra sig fri ifrån, instängdheten, ofriheten. Längtan att få skriva, utan att behöva läsa, att skapa ett nytt sätt att skriva, och tjäna pengar. 

Något jag inte visste var att omständigheterna gjorde honom till stenhuggarlärling, även om han oftast fick arbeta med vanligt hantlangararbete, så specialiserade han sig på bildhuggeri. Och fick till slut utföra både en kristusbild och en dopfunt till en norsk sjömanskyrka i Frankrike. Allt roar mig att läsa om. Även om stenhuggarna i det snabbt växande Stockholm mest sysslade med trappor och diskbänkar. Jag växte själv upp i ett bostadshus byggt 1920, och minns hur jag tittade på trilobiter och andra förstenade havsdjur i trappornas kalksten man gick upp och ner varje dag. 

Ivar Lo-Johansson levde då, var ung, och tidsandan likt asfaltdoften på de nya vägarna, blev ett med honom. Han ville skriva om 'den nya människan', stadsbon. Som ung ville han bort från allt vad landsbygd heter, ofriheten han växt upp med.  Ändå hamnade han först på en folkhögskola, åter igen på Södertörn, via ett stipendium, men utan att egentligen ta del av undervisningen. Han måste skaffa sig inkomster, började skicka texter till tidningar, även om inte mycket antogs. 

Så han gav sig av som cyklande gårdfarihandlare 1921, vilket han 1953 skrev en självbiografisk roman om. Så de erfarenheterna omnämner han här i romanen bara helt kort, förklarar bara att den var lite väl romantisk. Han frös och svalt, för han var ingen affärsman. Han var alltför blyg. Samtidigt skiljer han alltid på det yttre och de inre erfarenheterna. Det viktigaste som hände honom på den cykelturen från Stockholm och hela vägen upp genom Norrland, var främst en inre själslig, i mötet med den naturen, så helt annorlunda än Södertörn, hur han blev som hypnotiserad av en norrländsk fors, mötet med något magiskt i den vilda otämjda naturen. När han i tonåren haft föga tålamod att läsa, främst allt som krävde det kulturella kapital han aldrig fått tillgång till i folkskolan, hade han dock tagit till sig flera mystiker, och nu tycks just forsen ha gestaltat det han läst. Inte visste jag att han var 'mystiker'!? Han nämner också sin 'talmystik'. Intressant. 

När han sedan 1925 reser ner i Europa, med intentionen att studera och intervjua kroppsarbetare och deras arbetsplatser 'i alla länder', känns han bra ung och naiv. Spänningen stiger, åtminstone gör det ont i mig, när jag känner på mig hur den naiva unge svensken kan blir lurad. Främst tycks det vara utlands-svenskar han stöter på som skäller ut eller lurar honom. Men han vägrar ge upp, fortsätter med gott mod, och får också ibland rent 'mirakulös' hjälp i rätt ögonblick.  

En svensk väninna ville att han skulle leta upp hennes syster i Berlin och överlämna ett brev. Systern hade gift sig med en tysk, men inte hörts av på många år. I 2,5 dygn letar han, från adress till adress hon flyttat till och från, och missade därigenom de sevärdheter han planerat, eftersom han skulle vidare till Paris med tidsbegränsad biljett. Och när han väl hittar henne blir han utskälld som förrädare. För henne var numera, efter världskriget, alla svenskar fiender till hennes nya hemland Tyskland. Neutralitet var tydligen inget hon trodde på. Å andra sidan mötte han senare i Frankrike och på andra håll, folk som  såg mycket misstänksamt på Sverige, som om det var en del av Tyskland och därför tillhörde de besegrade fienderna. 

Det är intressant att läsa om alla dessa röriga upplevelser som möter efter det stora kriget. Alla är upprörda, arbetslösheten stor, svälten utbredd i Tyskland. Men det är till Paris han ämnar sig, som så många andra på 1920-talet. Och likt många andra upplevde han där ljuset, färger, folkliv, mycket positivt. Vi har hört det från många håll. Paris som 'Europas huvudstad'. Och även Ivar Lo sökte sig till Sylvia Beach bokhandel Shakespeare and Company. Det dyker upp först senare.

Först hade han fattiga vandringsår, med svårt att få arbete att försörja sig, men mirakulöst nog fick stenhuggararbete under en svensk arkitekt inblandad i att bygga en norsk sjömanskyrka i hamnstaden Rouen i Normandie. Men han vill se mer, och beger sig till Genua i Italien, men där är fascismen redan på framväxt, och arbetslösheten alldeles för hög. Så han beslutar att bege sig till Spanien, och gör det till fots, går hela kustvägen igenom Norditalien, längs Frankrikes medelhavskust, fram till spanska gränsen, där han dock får lifta med en lastbil till Barcelona. Men även där var det ont om arbete. När han slutligen får arbete att lasta en tysk båt, skyndar han sig att använda lönen till att resa tillbaka till Normandie, och får då äntligen utföra det stenhuggeri jag nämnt ovan. 

Ett minst sagt omväxlande liv. Allt är läsvärt. Och det är från dessa resor han kan skriva resereportage om de sociala förhållandena, som allt oftare tas in i svenska tidningar, och ger honom pengar att ta sig fram. Även om han drömmer att skriva romaner om sitt eget liv, så vågar han ännu inte, han har ännu inte tillräcklig överblick för att få det att lyckas. 

Han återvänder till Sverige, och möter kärleken i den 14 år äldre Macka, som dock mest leder till stridigheter och svartsjuka. Han reser till England, för att där skriva om kolarbetare, och blir alltmer utmattad och allt sjukare, lunginflammation utvecklas till livshotande lungsäcksinflammation. Hemma i Sverige igen måste han uppge sina planer om att skriva om arbetare i alla länder, inser hur mycket hybris det låg i det, i stället gräver han ner sig i sina privata känslor, svartsjukan. 

När han sedan återvänder till Frankrike, för att i lugn och ro skriva sin roman (som skulle bli hans romandebut, men inte förrän 1932) hamnar han i en liten ort utanför Paris, där den nästan jämngamle Eyvind Johnson också sitter och skriver romaner. Norrlänningen som redan är inne på sin femte roman, känner sig isolerad. Nära vänner blir de inte enligt Ivar, de var för olika. Men de umgicks. och eftersom Eyvind och hans hustru varit vänliga och bjudit honom på middag flera g ånger, ville Ivar när han var på väg vidare därifrån (för att skriva om ungerska romer) först ge Eyvind en present. Så då begav han sig till bokhandeln Shakespeare and Company inne i Paris! Och där fann han James Joyces Ulysses (!) och tänkte att den såg ju tillräckligt tjock och komplicerad ut för att passa Eyvinds smak (!). 

Med tanke på att jag själv nyss läst Sylvia Beach memoarer Shakespeare and Company, är detta mycket roande. Det roade nog även Ivar att så här i efterhand inse att han gjorde ett mycket bra val av bok, eftersom den idag är en sådan omtalad klassiker. Ibland är världen bra liten. Å andra sidan var Ivars egen känsla 1930 att Stockholm höll på att bli en verklig storstad eftersom han kunde trampa runt i Stockholm, utan att någonsin stöta ihop med sin tidigare kärlek, Mackan/Måna.

Stockholm höll på att bli den där rena stenstaden han längtat efter som ung. Han blev välbetald journalist när han hela 1930 kunde skriva om Stockholmsutställning, fylld med Funkis, glas och stål. Men han skriver om det på ett kluvet sätt, tydligen beundrade besökarna inte i första hand detta, utan intresserade sig mer för de blommor som fanns planterade här och där, och gamla gungstolar med inpyrda kuddar, som bara fanns där som kontrast. Ville svensken inte få sitt nya samhälle?

När han slutligen kan bjuda sina föräldrar in till staden, och se allt han beundrar, och bevista den storstilade Stockholmsutställningen, betala för dem med pengar han fått för sina artiklar, då är de små och oförstående, längtar hela tiden hem till 'landet'. Och jag ser framför mig min egen farmor, jämngammal med Ivar Lo-Johansson, när hon fick besöka storstaden (årtionden senare), så liten och förundrad - och helst bara ville hem igen. Bilden av kluvenheten mellan det gamla och det moderna. 

Winesburg, Ohio - Sherwood Anderson (1919)

Sherwood Anderson (1876-1941) debuterade med en roman 1917, men det är hans novellsamling Winesburg, Ohio två år senare som blivit en amerikansk klassiker. Jag har just läst den för första gången och texten gjorde mer och mer intryck på mig för varje novell, och växte till ett mycket starkt helhetsintryck. 

Alla novellerna rör olika karaktärer som lever i och kring den lilla staden Winesburg i Ohio, som före inbördeskriget på 1860-talet bara var en by med ett dussin hus, men kring år 1900 hade den växt till en mer traditionell lantlig småstad, typ äldre 'Vilda Västern' filmer - men  i novellerna nästan utan våld. Den har saloon och lanthandlare, någon läkare och barberare, en bankir, men de flesta är enkelt folk, lantligt folk.

Vi rör oss fram och tillbaka i tiden, men huvuddelen av texterna verkar tilldra sig ca år 1900. Även om varje novell har varsin egen huvudkaraktär, dyker en del upp även i andra noveller, i bakgrunden. Mer konstant är George Willard, den unge reportern, Winesburgs ende reporter - även om han också dyker upp som barn - kanske är han även den gamle författaren på de inledande sidorna, som arbetar på en bok om 'groteska' livsöden. På de sista tre sidorna lämnar George Willard Winesburg, på gränsen till vuxenlivet, för att med sin mani för ord drömma fram sitt liv. Han ville i alla fall skriva mer än bara lokala notiser. 

Vad som först kändes lite för avlägset min vardag, lite dammigt, växte. Det 'groteska' hos karaktärerna visade bara på varje människas ensamhet och inre kamp med sig själv. Inte slagsmål med andra, men tvivel inom sig själv, växtvärk. Ibland en längtan efter kontakt med någon annan, kanske man-kvinna, men lika ofta utvecklad till besvikelse. Så länge man inte hittat sitt inre jag, finner man inte rätt yttre partner. 

Så, totalt sett, ger novellsamlingen oss en karta över såväl mänsklig mångfald som det allmänmänskliga. Som helt klart är läsvärt.

Bliss and Other Stories - Katherine Mansfield (1920)

Katherine Mansfield (1888-1923) skrev bara noveller. Född på Nya Zealand, flyttade hon däremot till England redan som 19-åring, men kom att vistas både i Tyskland och Frankrike innan hon dog av lungblödning redan 34 år ung. 

Bliss and Other Stories är hennes andra novellsamling, utgiven 1920 i London, men hon själv såg den som sitt första mogna verk. När det gäller stilen och förmågan att dra in mig som läsare och inte släppa taget om mig, håller jag med. Texten flyter lätt och många dialoger är lysande. Novellerna är främst stämningsbilder, och Mansfield är skicklig på väva fram den, men samtidigt växer något mer brutalt, smärtsamt fram mellan raderna. Mansfields ironiska udd är mycket skarp, så även om jag tycker om avslöjande ironi, gör detta många texter tuffa att läsa, som när människor framstår som falska egoister.   

Först i samlingen finns dock långnovellen Prelude, som hon skrev redan 1915-16 och publicerades av paret Virginia och Leonard Woolf på deras lilla förlag Hogarth Press, dess första år 1917. Den var på 64 sidor indelade i 12 avsnitt, och skiljer sig avsevärt från övriga texter, genom att tilldra sig på Nya Zeeland, hennes barndoms hemmiljö, som vid den här tiden styrdes av en brittisk guvernör.

En familj som flyttar från trång stadsbostad till ett hus på landsbygden, verkar vara en idyll, men alla verkar ha flera personligheter, en tålmodig yta där alla kommer överens, och en dold fasett, där individerna stångas med någon medmänniska. I förgrunden figurerar barnen, och jag föredrar alltid när Mansfield skriver om barn, då är deras känslor viktigare än ironin. 

Övriga noveller är korta, oftast psykologiska stämningsbilder. Jag föredrar när hon skriver om barn, deras storögda förvåning inför världen, som i allmänhet slutar i besvikelse, men barnets reaktion är så sann. Värre blir det med vuxna karaktärer som möter samma besvikelser och inte vet hur de ska reagera, och främst i sina relationer är offer för bristande kommunikation. Egoister som tolkar allt utifrån sig själva och dömer ut sin partner, antingen drar på sig offerkoftan, om de inte tvärtom växer till fullständiga narcissister. 

Titelhistorien Bliss tillhör mina favoriter, genom sin upprymda, pirrande livskänsla, hos den unga modern, som tycker sig ha funnit en perfekt mysterisk väninna att förälska sig i, men tyvärr vänds även den i en hård slutinsikt, som ställer henne utanför. Det tuffa slutet smärtar. 

Mansfield var ung, men beskriver 30-åringar som 'gamla', vilket kan kännas absurt i dag. Men för hundra år sedan började man förvärvsarbeta tidigt i tonåren, och hade oftast förbrukat halva livet vid 30-35 års ålder. Kanske hängde det även samman med hennes egen obotliga TBC-diagnos. Edith Södergran var fyra år yngre, men dog samma år i samma sjukdom. 

Så många noveller är fylld av besvikelser, kanske alla. Livet är hårt. 

Men jag tror att Sun and Moon, är min absoluta favorit. Ett syskonpar, den lilla flickan Moon, och den lite äldre brodern Sun, barn till rika föräldrar som skall hålla stor fest med många gäster. Barnen får bara titta på allt det underbara innan allt börjar, alla blomdekorationer, och främst den fantastiska glasstårtan i form av ett hus. Sen blir barnen uppklädda för att betittas av gästerna, innan de skickas i säng. Men inte kan de sova, inte med alla ljud från festen. När sedan de troligen alkoholpåverkade föräldrarna hittar barnen vakna på natten när alla gäster gått, skrattar de och låter barnen tvärtemot alla stränga regler, komma ner i bankettsalen för att 'smaka på resterna'. Förödelsen med allt det halvätna skräpiga sönderslagna, får genast pojken att gråta. Bestörtningen över hur någon kan göra detta med allt det underbara, det kan inte fadern förstå. Då vill han inte längre kännas vid sina barn. 

ÅH, vad jag känner med barnen, deras förundran inför verklighetens obegripligheter. Och trots att det känns hårt för barnen att upptäcka det, är det ändå lättare att läsa, än om de okänsliga allt annat än kommunikativa vuxna egoisterna. Men det är alltid än upplevelse att läsa Mansfields elegant flytande prosa. 

The Voyage Out - Virginia Woolf (1915)

Virginia Woolf (1882-1941) debuterade med romanen The Voyage Out. Han hade inlett arbetet 1905 och kom att skriva om den gång på gång fram till 1912, året då hon gifte sig med Leonard Woolf. Att boken inte utgavs förrän 1915, hade både med Virginias hälsoproblem att göra, men också världskrigets utbrott 1914. Men ut kom den, trots att hon förtvivlat åtskilliga gånger.  

Hon ville förnya romangenren, men vägen dit var inte enkel. Debutromanen har kallats konventionell, men jag håller inte med om det. Vid läsningen känner jag att Woolf inspirerats av Jane Austen, likt henne föser Woolf samman några familjer med en rad utmärkande olika personligheter, och låter dem stötas och blötas, för att ställa frågor om livet. En viktig ingrediens hos både Austen och Woolf är ironin i granskandet av människors svagheter och dubbelheten mellan vad vi är medvetna resp omedvetna om hos oss själva. Att kapten Willoughby Vinrace, Rachels far, bär samma förnamn som den charmiga egoisten i Austens Förnuft och känsla. känner jag som en medveten blinkning från Woolf till föregångaren. 

Inför de första 80 sidorna var jag entusiastisk, inte minst för att Mrs Dalloway gör ett kort gästspel - en sorts karikatyr långt innan hon fick sin egen roman. Tyvärr kändes bokens mittenparti som alltför långdragen, sega longörer gjorde mig så ofokuserad, att jag la ifrån mig boken, det tog tid för mig att nå fram till slutet. Men de sista 80 sidorna tyckte jag lika mycket om som de första, men av andra skäl. även om en text mår bra av ombearbetningar, så tror jag att  den sju år långa tillkomsten blev för utdragen. Men en viktig läroprocess fram till hennes senare mästerskap.  

En annan tråd till Austen är Mariannes febersjukdom i Förnuft och känsla. Colonel Brandon, som älskar Marianne i tysthet, mår så dåligt av sin hjälplöshet inför sjukdomen, inaktiviteten i att bara vänta och hoppas, att han ber om en aktivitet, något som kan hjälpa. Han får rida iväg och hämta hennes mor. En lysande detalj hos Austen, som gestaltar Brandons personlighet, förmågan att agera och lösa problem. Hos Woolf splittras dock denna kärna, när Rachel ligger lika allvarliga febersjuk, genom att hennes fästman (sedan bara 4 veckor) Terrence Hewett, är mer huvudlöst orolig, och stannar hemma i trappan, medan det blir hans vän St. John Hirst som får rida iväg och leta upp en kunnigare läkare. Vilket dock inte hjälper. 

Virginias familj var hårt drabbade vad gäller sjukdom och död. Virginias föräldrar hade redan förlorat sina äkta hälfter, och hade barn med sig i äktenskapet med varandra. Och fick sedan även fyra barn ihop. Virginias var 13 när även hennes mor dog, och ett par år senare fick fadern cancer, vilket blev några för alla plågsamma år fram till hans död. Även en äldre halvsyster som fått 'ersätta' modern dog, så syskonen fick klara sig själva. Och då kom det sista hårda slaget, Virginias mest beundrade äldre bror, Thoby, dog i Tyfus. Det är uppenbart att Woolf ville bearbeta hjälplösheten och frågorna inför sjukdom och död. Och det är dessa frågor som ger The Voyage Out dess pregnanta sista fjärdedel. 

Vad gäller ironin, så ironiserar Woolf inte enbart över individerna i romanen, utan över hela den engelska medelklassen, de som har råd att ta långa semestrar på avlägsna koloniala platser, där de kan känna sig överlägsna, men samtidgit styrs av hämningar, och aldrig vågar lita på omgivningen, känner sig annorlunda, och aldrig kan ta seden dit de kommer. 

Woolf är lysande när det gäller dialog. Det märks att hon levt i en stor skara syskon och senare i en grupp vänner, som hela tiden håller igång konversationen, som i romanen är den krydda som hela tiden håller texten levande, och dessutom förmedlar ironin i situationerna. Det som brister i den här romanen är för mig longörerna däremellan, mer eller mindre ofokuserade beskrivningar. Och kärlekshistorien mellan Rachel och Terrence är 'tyst', och jag får svårt att ta den till mig. Lika mycket som den naiva Rachel själv, som är ung och okunnig om livet. Woolfs mål var säkert att få fram just Rachels osäkerhet, och det gör hon bra. Men att övertyga mig om deras själsliga kontakt, det är mer intellektuellt än övertygande för mig. 

Ett par notiser i texten som anknyter till händelser 1909-1910, visar att romanen tilldrar sig i Woolfs samtid. alltså årtiondet före första världskriget. Viktigt är hur romanen rör sig mellan de olika kvinnorna på hotellet i Santa Marina, alla med olika syn på livet, och med olika livserfarenheter, vilket kan åskådliggöra den tröskel den moderna kvinnan stod inför, att hon måste ut ur den viktorianska naiviteten och ta del av livet. Frågor uppstår: Vad är livet? Vad är känslor? Vad har betydelse? Finns själen? Vad betyder kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Hur mycket är inlärt? Hur mycket utgår ur individers personlighet? Och så vidare...

Allt blir både intressant och ogripbart. Virginia Woolf kommer inte med några svar. Olika människor ser olika på problemen och har olika lösningar. Eller bara hankar sig fram ...

Men i slutet övergår hon till att helt bearbeta liv och död, troligen utifrån egna upplevelser. För rAchel tycks drabbad av samma tyfoidfeber, som dödade Virginias käre bror Thoby. Även syster Vanessa drabbades, men hon överlevde. De föräldralösa ungdomarna var på en gemensam resa till Grekland, och sjukdomen hindrade dem från att fortsätta till Turkiet. Efter allt detta blev frågor kring döden ett brännande ämne, hur handfallna vi står, hur obegripligt allt kan synas. 

Så Virginia Woolf hade mycket att bearbeta. Och i boken finns en skala av skiftande tankar om själen finns eller inte. Kan man tro på den själsliga närvaro man tycker sig känna med en avliden person, eller är det bara inbillning?

Shakespeare and Company - Sylvia Beach (1959)

Det här är en memoar av amerikanskan Sylvia Beach som reste till Europa mitt under första världskriget, utan att visa minsta rädsla. Visserligen åkte hon via Spanien, som var neutralt, men vidare till Paris redan 1917. Efter att ha funderat på att öppna en bokhandel för fransk litteratur hemma i New York, ändrade hon sig snabbt, och startade i stället bokhandeln Shakespeare and Company i Paris, inriktad på engelskspråkig litteratur för alla engelsmän och amerikaner som befann sig i 'Västeuropas centrum'.  

Hon hittade först en liten lokal på en tvärgränd, med hjälp av vänner hon snabbt skaffade sig, och öppnade butiken från 19 november 1919. Redan från början lånade hon ut böcker åt medlemmar, och eftersom det ofta rörde moderna böcker som var svåra att få tag på, strömmade medlemmarna genast till, såväl exil-amerikaner, engelsmän och många franska författare. Efter något år kunde hon byta till en större lokal runt hörnet in på en större gata.

Sylvia Beach's text visar en underbart entusiastisk, godmodig livsinställning. Inte ett ont ord mot någon orättvisa som drabbat henne. Hon fick så mycket tacksam entusiasm tillbaka från många trogna kunder och författare. Och kunde hålla öppet, trots ekonomiska svårigheter under depressionens 1930-tal, ända fram till Tyskarnas ockupation av Paris. När USA gick med i kriget hamnade Sylvia genast på tyskarnas lista över misstänkte spioner. 1941 tvingades hon gömma sin ovärderliga boksamling hos en vän, men hamnade själv i interneringsläger i sex månader, innan hon frigavs med 'villkorlig' dom hängande över sig, så hon beslöt att 'gå under jorden', och levde inkognito i Paris kriget ut. 

Hennes engelskspråkiga bokhandel i Paris, blev alltså centrum för många modernister under 1920-talet. Och det är i synnerhet det optimistiska 1920-talet som texten rör, med alla 'första' möten med kända namn, som vi känner igen i backspegeln. Många kom dagligen för ett pratstund. Men en stor del av boken upptas av James Joyce, som Sylvia beslöt att hjälpa att få Ulysses utgiven. Hon blev hans bokförläggare för den och några kortare texter. Men dessutom verkade hon ha blivit hans bank och sekreterare. Också andra bad henne bli deras utgivare, men till det tackade hon nej.  

Det är intressant att läsa om hennes möten med James Joyce, och hennes insiktsfulla analys av mannen och hans situation. Hon inser i backspegeln att Englands och Amerikas förbud mot Joyce's 'oanständiga' bok, fungerat som en effektiv reklamkampanj, som gjorde honom berömd redan i livstiden. Men medan han kunde skörda lagrar var det hon själv och hennes bokhandel som fick ta de ekonomiska smällarna. 

När 'Ulysses' slutligen fick tryckas i USA, och började få rejält med dollar för den, konstaterar hon: "Jag blev ofantligt glad över hans stora framgång, som borde sätta stopp för hans ekonomiska bekymmer. Mina personliga känslor däremot, ja, dem är man inte alltid stolt över, och man bör ofördröjligen göra sig kvitt dem när de inte längre är till nytta." (s.222)

Den etiken tycks hon ha följt livet igenom. Trots att James Joyce utnyttjade Sylvia Beach arbete och små ekonomiska tillgångar, vill hon inget ont säga. Men mot slutet var hon bra trött på hans krav på hennes stöd och rundhänta slöseri. 

Hon levde alltså oförväget i Paris under båda världskrigen, och hade ett nätverk av tidens mest kända namn runt sig. Många engelskspråkiga försvann dock med depressionen från 1929, men vänner hjälpte till att samla in pengar så att hon slapp stänga butiken. Men texten rör som sagt främst det glada 1920-talet, när allt var nytt - jag antar att 1930-talet mest blev fortsatt arbete, med samma bekanta namn.  

En mycket läsvärd bok, inte minst för Sylvia Beach positiva stil, och för insikter i stämningarna i 1920-talets litterära Paris, och i synnerhet tankarna kring James Joyce. 

Pojkflickan - Nina Bouraoui (2000)

Ett sammanträffande som känns mycket meningsfullt, att jag nu läst Pojkflickan, så nära in på Kallifatides En lång dag i Athen. Nina Bouraouis roman är ännu en 'självbiografisk' text, kring kluven identitet, hon har en fransk mor och en algerisk far, uppvuxen i Algeriet 1967-1981, strax efter det krig som ledde till Algeriets frigörelse från kolonialmakten Frankrike, med allt vad det innebar av politiska, sociala och rasistiska motsättningar. 

Självbiografisk poetisk-filosofisk text, om barnets kluvna identitet. På vilken sida ska Nina själv ställa sig? Barnets själ längtar till bästa vännen i Algeriet, Amine, inte bara när hon tillbringar somrarna hos morföräldrarna i norra Frankrike. Även i Algeriet skiljs de alltmer åt ju äldre de blir. Temat kompliceras även av att vara flicka i den patriarkala muslimska världen, männens värld, där de obeslöjade franska kvinnorna hatas mer än andra. Nina klipper av sig håret, vill vara pojke, en naiv flickas kamp att få bli inkluderad, genom att vara pojke, att få röra sig på gatorna, spela fotboll, bada halvnaken, dyka modigt från klipporna. Men hon går i fransk skola och talar och skriver bara franska.

Somrarna hos mormor och morfar i Bretagne, anas såriga minnen från Andra världskriget, men de har sjunkit undan. Lugnet har återställt, men samtidigt växer hatet mot algerier, araber. Så hon känner inte att hon kan berätta om sina egna såriga minnen från våldet i Algeriet. Vad som skulle kunna vara beröringspunkter, förtigs. På stränderna i Bretagne är Ninas hud 'för mörk', hon känner sig avvikande. Där finns också minnena av hur Ninas mor mobbats pga sin kärlek till den algeriske studenten, som blev Ninas far. Alltså flyttade de till Alger, och möttes där av motsatta fördomar. Överallt till synes oöverstiglig dualitet. 

Hela texten består av mycket korta meningar. Orden är som flyktiga bilder, ord som minnen hon försöker gripa, nästan griper, men förlorar igen. Minnen, tankar, både vilja minnas och glömma. Glömma smärta, orättvisor, det kvävda hatet, men minnas för att få provocera och kräva hämnd. Varje sommar i Bretagne måste Nina och systern genomgå läkarundersökningar, underförsått att Algeriet kan inte vara hälsosamt, det måste leda till brister och sjukdom. Vilket ökar på Ninas utanförskap, synen på självet som bristfälligt.   

Ninas liv blir ett rotlöst dubbelliv, där allt osagt blir till svek åt ena eller andra hållet. Hon tänker inom sig på sid 124: "Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?"

Förvandlingen kommer i slutet, när hon som tonåring i stället får vara i Rom en sommar. Där frågar ingen om hon är fransk eller algerisk. Där får hon känna sig vacker bland jämnåriga italienska pojkar.  Livslusten återvänder, när hon kan kliva ur den omöjliga dualiteten, och får uppleva en mer ohämmad gemenskap.  

Men samtidigt förlorar hon sin barndomsvän, Amine, han kan inte acceptera hennes förändring, att hon vuxit upp till ung kvinna. Delar av texten vänder sig till ett Du, hon talar till Amine. Kanske skrevs hela boken till Amine, Nina vill förklara vad hon känner. Kanske ska man läsa texten enbart så. Men jag upplever att Amine lika gärna kan vara en inre aspekt, en spegling av Ninas eget inre, den fria algeriska pojkflickan, som växte upp i naturen, bland klippor och hav. Det inre barnet hon brottas med, men växer ifrån i tonåren. 

"Alla söker vi Amine. Hela livet. Av anspänning. Alla söker vi detta ansikte. Detta paradis. Alla söker vi denna blick. Detta vansinne. Att känna igen sig själv. Att betrakta sig själv. Att bli till två. Amine är drömmen om den förlorade bindningen. OM oskulden. Om lyckan. I Algeriet. Amine är den del som saknas. Amine är sorgen som avslutar sommaren. Amine är mitt sanna livs namn." (s.126) 

En lång dag i Athen - Theodor Kallifatides (1989)

 Kallifatides är som vanligt bedrägligt enkel. Man möts av ett skönt lättläst språk, som dock döljer många vinklar på ett komplext liv. Är det här en självbiografisk bok? Han talar om sig själv. Det är delvis en metaroman, talar om skrivandet, problemen att få fram texten. Det självbiografiska är i alla fall en av alla möjliga tolkning av någon aspekt av hans eget liv. Här huvudsakligen mötet med minnen kring fadern, död sedan flera år. 

Kallifatides problematiserar själv underförstått begreppet 'självbiografisk', genom att fråga sig själv: "Varför plötsligt denna öppenhet? Varför överger jag mina vanliga konster? Varför gör jag inte en roman av det hela?" (s.44) Att göra en roman, att skapa en berättelse kring ett tema man vill utforska. 

Mellan bokpärmarna samlar Kallifatides mängder av minnen som rör relationer mellan män. Mellan fäder och söner, mellan bröder. Det är en manlig bok, om soldatliv, livet som manlig kropp. Mäns förtryck av män, och vägen ut, eller flykt? Emigration mer för att komma bort från sig själv, än sitt land. Ett försök att finna ett inre själv. Men han tvivlar, för själen tycks delad, att vara både grek och svensk. En bok om parallella liv, skillnader och likheter, gemenskap vs behovet av ensamhet, ljus och mörker. Det kan lika gärna vara allmänmänskliga som en specifik immigrants erfarenheter. 

Språket är författarens arbetsredskap, och blir därför ett viktigt tema att utforska. Att Kallifatides inte skriver på sitt modersmål, visar en ännu tydligare kluvenhet i självet. I sitt arbete har han klivit ur det grekiska. Han funderar över hur samma begrepp, som ordet 'grav' kan ge så olika bilder och känslor beroende på om han uttalar ordet på svenska eller grekiska. 

Texten har många bottnar, men inge krav på facit. Frågorna kring skrivandet, rör först och främst frågor om identitet. Boktiteln visar att texten tilldrar sig under en enda dag i Athen, men han skriver också att den tog tre månader att skriva. För hela tiden tränger olika minnen upp från olika erfarenheter i livet. Kring bokens tema. Samtidigt som han mot slutet förklarar att han sovrat, han har ett liv som pågår parallellt med skrivandet. Nuet i Sverige under skrivandet, där finns livets pågående erfarenheter som kan ha passat in, men som författaren valt bort. 

För dagen han skriver om, är dagen i Athen, då hans fars kvarlevor måste tas upp ur sin grav, tre år efter begravningen, ett myndighetsförfarande som måste efterföljas. Att berätta detta är både en rent materiell upplevelse, att se faderns avskalade ben, och en rent andlig, av alla minnen som grävs upp, av fadern och Kallifatides egen uppväxt och de 28 månaderna militärtjänst i Grekland. Faderns död blev "målet för den dikt jag ville skriva" (s.33). Notera att Kallifatides här kallar sin text 'dikt'. 

Skrivandet återuppväcker de döda. Och antagligen blir det lite olika varje gång. Kallifatides fick ofta hålla föredrag om att skriva 'på ett främmande språk'. Själv brukade han tycka att problemet var skrivandet, oavsett vilket språk man skrev på. Att översätta tankarna till tal, och sedan till skrift. Problemet blir att välja översättning. 

"Den fullständigt trogna översättningen är en illusion /.../ så vilken grad av ofullständighet skall jag godta? Och på vilka grunder skall jag godta denna ofullständighet? På moraliska, logiska eller estetiska?" (s.37)

Författaren måste välja grad av ofullständighet. Att förenkla tydliggör, som att han i ungdomen älskade två kvinnor som båda hette Maria. Han särskiljer dem genom deras sätt att tala, den ena som om hon är på väg att 'brista i gråt', och den andra på väg att 'brista i skratt', två tydliga sätt att se på livet. "... så enkelt var det inte, men så mindes jag det; nej, så enkelt är det inte heller, utan det är så jag tror att jag måste säga det." (s.88)

Han fortsätter: "Det är livsfarligt att skriva, men att skriva dåligt är direkt mördande. Jag känner en hel del klokt folk som har förstört sin barndom genom att skriva om den."

Så han drömmer om att någon gång kunna skriva 'bortom sig själv', bortom 'människan' att hans texter, likt Sofokles tragedier, inte ska säga något om författaren i sig. För konsten med stort K "är mer organiserad än livet /.../ i konsten måste det finnas en anledning och dessutom en avsikt" (s.88-89). Han måste välja det han beskriver. Organisera texten åt läsaren.     

Kallifatides skrev detta 1989. Och texten är omisskännligt hans egen, men också 80-tal, metatexten, att fokusera problem kring identitet och skrivande, fakta vs fiktion. 

Apropå 'hemlängtan', skriver han vad jag skulle kunna säga om min egen svaghet för barndomsskildringar. Kanske är det inte det välbekanta, självklara, vilsamma vi söker.

 "... det viktigaste är en brinnande önskan att ännu en gång vistas på de platser där livet var ett mysterium, men ett mysterium utan ångest, en gåta utan ängslan; det vill säga platser där inga risker är för stora  och där döden är lätt." (s.116)

Kallifatides far tillhörde de greker vars förfäder bott sedan urminnes tider i det vi idag kallar Turkiet, men efter första världskriget tvingats flytta därifrån. Drömmen är att återvända till det liv där olika kulturer, olika religioner, kan samsas parallellt med varann. 

Men det förtryck familjen upplevt i Grekland, undra andra världskriget och inbördeskrig, och militära styren, återupplevde han genom samtal med sin 12 år äldre halvbror, som mindes detaljer och namn, kring det Kallifatides själv mindes som vaga tillstånd, känslor, bilder, och blev till "den oemotståndliga kraft som fick mig att skriva mina första böcker." (s.152) Alltså hans första svarta romantrilogi, som jag läst och noterat tidigare här i bloggen. Vreden över att ha blivit orättvist behandlad, måste ut. 

En döds memoarer - Hjalmar Bergman (1918)

 När jag läste En döds memoarer första gången var jag för ung för att relatera. Jag hade förälskat mig i Markurells i Wadköping, redan som skolläsning, humor och allvar. En döds memoarer var inte vad jag hade väntat mig. Språket och skaparförmågan var lika imponerande, men temat var så mörkt. Alienation och rotlöshet. Allt prat om döden. Jag förstod inte ens titeln. 

Romanen är en släkthistoria, fyra generationer från senare 1700-talet fram till 1913, alltså före första världskriget, Men jag upplever stämningen påverkad av det pågående långdragna kriget.  Huvudperson är berättaren Jan Arnberg, som känner sig mer död än levande. Liksom sin gamle onkel, Leonard Arnberg, som ansåg sig vara död, eftersom han upplevde att han befann sig i helvetet. 

När jag nu efter många år läst om boken, upplever jag boken som det mästerverk den är. Jag kan relatera till Bergmans marionett-filosofi, att vi inte styr över vårt eget öde, att släktsjälen binder oss och vår egen vilja vid livets alla måsten, som tycks vilja hindra vår egen kreativitet från att förverkligas. Den som inte kan styra sitt eget liv är dömd att vara levande död, därav titeln En döds memoarer. 

Det är inte mörkret som skiljer En döds memoarer från Bergmans övriga romaner, utan mer  att den i mina ögon tycks helt sakna 'comic relief'. Romanen är full av egenartade karaktärer, men de beskrivs inte för att roa, de är inte 'krumelurer' som i Hans nåds testamente och andra romaner. Bergman filosoferar med mycket väl genomförda metaforiska scheman, där allt upprepas och korsrelateras. Och romanen börjar och slutar med samma tema, maskeradbalen där Gustav III mördades. I början av släkthistorien är det en dödshandling som inleder släktens skuld, och i slutet dras Jan Arnberg in i intriger på en annan maskerad, där man vill iscensätta just mordet på Gustav III, för att reta den dekadenta publikens nerver. Historien hotar att upprepa sig. 

Del I, 'Arvet och Lagen', relaterar fyra generationer släkthistoria, nästan som Gamla testamentet, släktled stiger ur dimmorna och man är egentligen inte helt säker på vad som är sägner och var sanningen ligger. Vad som först känns som lite mycket att hålla reda på, visar sig snart upprepat som minnestekniska knep. De adliga Arnfeldt vs de fattiga 'borgarna' Arnberg, liksom Biskop  Rygelius som tar hand om själen, vs den fränt misantropiske doktor Rygell, som tycker att alla sjuklingar är 'skräp'. Arnbergarnas stamfar är oäkta son till greve Arnfeldt, som först fick det enkelt avlädda namnet 'Fält', men arbetar sig upp till Fältman, och senare Arnberg. De har parallella öden. Vad är äkta vs oäkta?

Jag sjunker så lätt in i Bergmans berättelse, i synnerhet när Jan övergår från släktsägner, till sina egna minnen från barndomen, barnets upplevelser inför släktingar.  Som alla barn anpassar han sig till familjens allt djupare misär utan att ifrågasätta. Redan som barn är vi predestinerade till viljeförlamning. Enligt Hjalmar Bergmans livssyn styrs vi av en yttre vilja, vår egen är försumbar. Annat än som fixa idéer, vilket håller liv i oss. Jans far, Johan Arnberg är ett exempel på detta, och så lärde han sonen att förhärda sitt hjärta. 

"Livet är icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål. Vilket? Likgiltigt vilket." (s.73) 

 Så kommer mellanspelet 'Léonie', Jans kusin och med åren Jans stora kärlek. Vill man fortsätta liknelsen med Bibeln, är denna fas Jesu kärleksbudskap och Jans skolår. Kärleken lyser upp Jans liv, sedan han förlorat sin far, en ren och oskuldsfull kärlek. Jan hade bara knappt kommit in i tonåren när hans far dog, varför han fick prosten Rygelius, Léonies far, som 'välgörare', dvs förmyndare att leda Jans utbildning. Trots Jans ständiga foglighet, uppfattar Rygelius denna sin uppgift som ren 'kamp', trots att Jan är en moralisk ängel i jämförelse med jämnåriga pojkar. Som fattig trycks han ner. 

Jan, som haft en dragning till sjöfart sedan han som barn fick ett leksaksskepp, följer lydigt planen att kunna bli präst. I kulissen finns skolkamraten Mikael Arnfeldt, yngst i grevesläkten, som gör vad han kan för att först lura av Jan båten, och förföra honom till moraliskt förkastliga handlingar, och försöka få honom att rymma till Hamburg. Mikael kommer med tiden även att gifta sig med Léonie. 

Del II, 'Arvet och Löftet'. Utfattig, avlurad sina sista pengar, överger Jan Sverige, blir sjöman ett par år, och hamnar till slut i Hamburg. Utfattig klamrar han sig fast, likt sin far, vid en affärsidé, som är mer dröm än möjlig att fullfölja, så liknar han sin far. Värst är insikten att Léonie gift sig med Mikael, och att Mikael dessutom bedrar henne. Som ett rö för vinden går han ner sig i Hamburgs dekadenta kretsar,  runt Hotel Montsousonge, där allt handlar om att utnyttja och utnyttjas. 

Där har Jan anställts och utför diverse ljusskygga tjänster åt hotellet, vars namn kan översättas från franska till 'Berget-under-drömmen', vilket jag tolkar antingen som en plats för undermedvetna begär, eller som symbol för Dantes skärseldsberg, eller är det helvetet på jorden? En mardröm. 

På hotellet håller mrs Feurfield salong, tar emot och slussar vidare. Namnet poängterar 'elden', på franska (feu/feure) och tyska (feuer), elden som brinner i Jans frustrerade inre. Mrs Feurfields dotter, som går under namnet Maurette de Montsousonge, som agerar bete i spindelnätet, så skön men så falsk. Jan tjänar henne, och sedan han förlorat Léonie, dras han till Maurette, men får till slut efter en rad intriger, en intuitiv uppenbarelse, han 'ser' den falskhet som omger honom, inser att han hamnat i ett förbrytarnäste. Då minns han den kärlek och han och Léonie delat, inser att hon inte ger upp hur än svårt hennes äktenskap är. Föredömet i den kärleken, får Jan att återuppstår från 'de levande döda'.

Jan som först trott att hans uppgift var att döda Mikael, för att hämnas att han övergett Léonie, men inser att hon hellre vill ha sin make i livet, alltså vill han inte såra henne. Han behöver inte agera redskap, Mikael kommer ändå att förbränna sig själv. Och när en mördare flyr, ser Jan denne i en pose med en arm och ett ben utsträckt, "som om han hängt i trådar". Hjalmar Bergmans marionett-tema. En mördare handlar inte utifrån en egen fri vilja, det är en dödsgärning, inte en livsgärning.  

Vid hotellet i Hamburg, där Jan arbetar med diverse tjänster, finns en 'portvakt', Johannes, som blir en sorts själslig ställföreträdare för Jans döda far, och blir ett stöd för Jan genom denna skärseld,  och kan därför tolkas som symbol för Johannes uppenbarelser i slutet av Nya Testamentet.

Slutet är öppet, så till vida att vi inte längre vet om det som hänt har hänt, eller inte. Johannes säger: 'Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen?'

Jan Arnberg är ingen Hamlet, han är en betydligt vekare antihjälte, men i slutet lämnar han dock scenen i sällskap med sin faders vålnad. Då har Jan slutligen lösgjort sig från 'ödet' och skulden, brutit släktens förbannelse, med hjälp av orden 'Far, jag vill inte...' Han vägrar låta sig styras av Arvet, för att kunna följa Kärlekens bud. Han har vänt släktens dödsgärning till en livsgärning. 

Romanen igenom finns en känsla av mysterium som håller intresset uppe från första till sista sidan. Den är full av spännande metaforer och som vanligt rik på karaktärer. Och mycket värd att läsa, så jag tänker inte avslöja mer än så här. 

Bannlyst - Selma Lagerlöf (1918)

Tredje läsningen av denna roman, tredje gången gillt, kan jag äntligen uppskatta även dess förtjänster. Det är en mångfacetterad klassiker, om än lite bortglömd, med många möjliga teman. Problemet är att första tredjedelen gör mig illamående, inte så mycket för kannibalism-temat. Men romanen är full av mänskliga tillkortakommanden, som skitprat, mobbing, neurotisk svartsjuka och kvävande hotfulla relationer. Hela stämningen är så mörk, kvävande, helt utan hopp, vilket säkert var ett symptom på att första världskriget pågick när hon skrev, så första tredjedelen känns rent tryckande att läsa. Andra delen lättar trycket, Sven kämpar för att utföra goda gärningar, även tredje delen verkar gå åt rätt håll, men så kommer slutet med alla sjökrigsoffer, flytande lik som måsarna rivit ut ögonen på, då återkommer illamåendet, och jag önskar förtränga romanen som helhet. Lagerlöf är skicklig på att framkalla äcklet i mig. Hennes mål var att få oss att äcklas över krig, dödande. Hon oroade sig själv lite över att hon överdrivit äcklet, tror jag läste det i något av hennes brev till Sophie Elkan. Lagerlöfs mål med romanen var att få oss att helga livet. Att inte glömma femte budet, att icke dräpa, budet som krig sätter ur spel. 

Romanen innehåller, som alltid hos Lagerlöf, många karaktärer med sidohistorier, som visserligen hänger ihop, men ändå finns det något lite väl intellektualiserande med intrigen. Jag upplever den inte som tillräckligt organisk och trovärdig. Jag förstår att världskriget gjorde Lagerlöfs känslor akuta, och hur än mycket jag håller med om budskapet, så är det som om runda teman skall tvingas in i fyrkantiga hål. Jag tänker på alla författare som vid förra sekelskiftet lyssnat till Nietzsches upprop, att ta på sig en ledande, uppfostrande roll. Det låg egentligen inte för Lagerlöf. Hennes drivkraft var betydligt djupare, psykologisk och mytisk, Vilket ofta är betydligt mer helande än politik. Men här hämmas dessa organiska djup, lika mycket som Sven Elversson hämmas i romanen.

Men det är en mycket läsvärd roman. Sven Elversson är en antihjälte, värdig modern litteratur. Offer för omgivningens hån, böjer han sig, försöker ställa sig in. Men lyckas inte få kontakt. Som vanligt är Lagerlöf skicklig psykolog, och problematiserar 'Kärlekens väsen'. Relationen mellan Sigrun och hennes make, den sjukligt svartsjuke prästen Edvard Rhånge, är mycket problematisk. Den kärleken är allt annat än frisk, den kräver och kväver. Prästen som neurotisk narcissist, det är krypande obehagligt. Unga Sigrun riskerar att ge upp sig själv för att få maken att må bra, något hon aldrig kan lyckas med. Han blir bara mer och mer possessiv, aggressiv. Så jag mår illa.  

Men denna tredje gång jag läste romanen slog det mig plötsligt, att jag undrade om Lagerlöf nyligen hade läst Charlotte Brontës roman Jane Eyre? Har den svartsjuke prästen Edvard Rhånge inspirerats av den demoniske Edward Rochester? De har liknande namn, samma initialer. Släktgården Hånger, bar på en förbannelse över släktens män, och ljuder av ångest och ånger. Likt Rochesters slott Thornfield, det törnbeströdda fältet, med den galna kvinnan på vinden, som hemsöker hans liv i 15-20 år. 

Sigrun flyr tvånget i sitt äktenskap och ser Sven Elversson som en förebild i barmhärtighet. Jane Eyre flydde från det tvegifte Rochester ville lura in henne i. Men hon återkommer så snart hon hör hans själsliga rop på hjälp, men då har den första hustrun avlidit vid slottsbranden. Edvard Rhånge tog lärdom av Svens exempel, och gav sin hustru friheten. Men hon fick bara ett år med Sven, platoniskt, eftersom hans hjärtat brast när kärleken stod på tröskeln. Alltså återvände hon till sin make, sedan hans förbannelse släppt. Nog finns det många likheter. Men medan det romantiska fungerar i Jane Eyre, och det finns en värme hos Rochester, om än dold bakom törnesnåret, så hittar jag inte detta hos Edvard Rhånge. Rochester sökte kärlek, Rhånge vill ha makt.

Romanen brottas med att få ihop kropp och själ, realism och romantik, liv och död, krig och fred. Det vill sig inte. Människors psyke är för komplext för att benas ur med enkla svar.  Lagerlöf använder i romanen sierskan Lotta Hedman som budbärare. Hon får visioner, insikter från psykets skuggsidor, om krig och aggressioner. Man skrattar hellre ut henne än lyssnar. Intressant är Lottas "Out-of-body-experience", som Lagerlöf skildrar. Sven Elverssons hustru Rut har just avlidit i smittkoppor i Lottas säng. Lotta är utmattad och känner ångest inför alla komplikationer och lögner. Då får Lotta inte bara en vision av hur Ruts själ stiger högt över jorden, strålande av glädje och ljus, Lottas själ lösgör sig och följer med upp och får ett vidare perspektiv över människors livsvägar. Inser att själsligt har allt en mening, även om allt verkar för absurt för att våra tankar ska förstå helheten. Också Ruts död i smittkoppor är något hon själv velat, för att befria både sig själv och Sven.

En sak, antagligen det enda jag aldrig kunnat acceptera i Lagerlöfs texter, det är hennes indelning av människor i 'vackra' och 'fula'. Svens hustru Rut, tillhör de som beskrivs som den mest fula kvinna någon sett.  Nåväl, Sven hade gift sig med Rut, inte bara för att hon var den enda som kunde tänka sig att gifta sig med någon som smakat människokött. Han gifte sig med henne också av 'barmhärtighet', eftersom hon var så 'ful'. Suck. Å andra sidan hade Rut en ren själ, som gärna offrade sin kropp, för att Sven skulle få förena sig med den han älskar, dvs Sigrun. Både Sven och Sigrun hör också till de 'barmhärtiga', och anses därför kunna passa ihop, likt syskonsjälar. 

I våra kroppar komplicerar vid livet, våra tankar rör sig trögt, vårt psyke är fullt av skuggor. Så Ruts vilja och Lottas vision av denna, hjälper inte i längden. Kärlekens väsen är för komplicerad. Sigrun är splittrad mellan den själskärlek hon känner för Sven, som i början hjälpte henne ur den depression som drabbade henne när hon gift sig med Edvard. Och den konventionella moralen, att den man gift sig med skall man hålla sig till, hur än ung och oerfaren man var. Hon vill lära både sig själv och make vad verklig kärlek innebär. Hon försöker också få Sven att förstå, via outtalade undermeningar. Ungefär som när Rochester försökte göra Jane svartsjuk, för att få henne att visa känslor. Det går lika trögt i båda fallen. 

Lagerlöf verkar ge upp försöken att lösa problemen med den jordiska kärleken. Viktigare är Livets Helighet, Livet är okränkbart. Det är så prästen Rhånges omvändelse sker, inte via kärlek, utan via den insikt han plötsligt får att han själv förbröt sig mot Sven när han fördömde Sven inför församlingen, för en handling som bara drabbat en död kropp, medan Edvard själv då förbröt sig mot levande människor. Sven blev oförskyllt utstött genom Edvards ord i kyrkan. Med den insikten bryts förbannelsen, och han beslutar släppa hustrun Sigrun fri. Tyvärr är prästens avslutande predikan på detta tema alltför lång. Han ber faktiskt om tillgift inför hela församlingen, och försöker lära ut sin egen insikt från predikstolen, om Livets Helighet. Men den insikten hade redan gått upp för alla människor som sett alla krigsoffer flyta iland. 

Däremot har jag lite svårt att tro på prästens plötsliga omvändelse, att han så lätt tvättat av sig sin stolthet och sina fördomar och sin svartsjuka. Brontë gjorde det lättare för sig, Rochester drabbades av ett betydligt hårdare slag. Han var verkligen "storslagen och vek" på samma gång, så som Lagerlöf låter Sigrun beskriva Edvard. Inget i texten får mig att tro på att Edvard Rhånge varit varken storslagen eller vek. Ett år senare när Sven dött, återvänder Sigrun till sin första och enda make, som hon betraktar som sin 'första kärlek'. Återvända till ett osunt förhållande? Hm, medberoende? det känns för lättvindigt. 

Selma Lagerlöfs två närmsta vänner fick läsa Bannlyst i förväg, Sophie Elkan för att ge synpunkter och Valborg för att hon renskrev på maskin. Båda opponerade sig. De kände väl av äcklet, och trodde att lösningen var att frikänna Sven från misstanken att ha ätit människokött. Lagerlöf tyckte inte om att göra våld på historiens inre logik, att börja med skulden och sedan i slutet vända på allt med ett enda lappkast. Men hon gav med sig. Jag håller med Lagerlöf, det blev en svaghet. 

Att det mot slutet finns antydningar om att Sven varit för sjuk för att säkert veta vad som hänt, det är okej. Påståendet att det hänt, har knäckt Svens tro på sig själv, men vi som läsare kan frikänna om vi vill. Däremot tror jag inte på den långa beskrivningen, att ett av de drunknade engelsmännen som Sven drog upp ur havet, hade varit med till Nordpolen, och hade ett halvskrivet brev i fickan - som tydligen inte skadats av havsvattnet - och att det i brevet stod att de lurat Sven, och att samvetet nu säger att Svens engelska fosterföräldrar måste få veta sanningen, så de kan frikänna Sven. Det är bara för mycket, en eftergift en författare aldrig ska behöva göra.

Eller? Det är prästen Edvard Rhånge som berättar om brevet inför församlingen vid begravningen, den som Sven krävde - den som gav honom frid i hjärtat. Kan prästen ha ljugit ihop brevet? För att få en chans att berätta om sin nya insikt om allt levandes okränkbarhet? Det blev ändå för mycket för Sven, hans hjärta gav upp. - Ja det är en märklig historia, komplex och märklig.

His Last Bow - Sir Arthur Conan Doyle (1917)

Doyles nästa sista novellsamling om Sherlock Holmes, His Last Bow, känns som om den var tänkt som den sista, jag anar en känsla av definitivt avslut. Watson inleder med att berätta att Sherlock Holmes dragit sig tillbaka, för att bedriva biodling på en liten gård i Sydengland.  Holmes och Watson hörde hemma i det viktorianska 1800-talet. De åkte alltid i hästdragna droskor. Holmes förlitade sig på sitt skarpa analytiska intellekt och vetenskap, inte på tekniska maskiner. Men nu är ubåtar och bilar på väg.

De åtta berättelserna tillkom 1908-1917, alltså mycket glest för att vara Doyle. Det var länge sedan den analytiska Holmes var Doyles målsättning. Han har alltid strävat mot mer litterära mål, och skrev mycket annat. Men fick han en idé som Holmes och Watson kunde förmedla, skrev han den, men bräddar historien. Några av novellerna ser som tidigare tillbaka på deras äventyr i slutet av 1800-talet. Men inte alla. 

1900-talet smög sig på redan i samlingen från 1904, med en växande känsla av allmän otrygghet, något många i texterna gärna skyller på 'galna anarkister', 'red republicans', rädslor för 'hemliga rörelser', maffia. Man nämner anarkister, nihilister, bombdåd. Mellan raderna reflekterar Doyle över den allt oroligare världen. 

I "Wisteria Lodge" har en grym latinamerikansk diktator tvingats fly sitt land, men har en hämnare efter sig. Han är nu i London, jagad av motståndare. En respektabel men okunnig engelsman dras in i intrigerna, för att hämnaren ser honom som ett trovärdigt alibi. Historien sägs tilldra sig 1892, men visar på tidens politiska omvälvningar. Holmes vill inte bedöma vilket brott som är värst, den grymma diktatorns, eller hämnare. "The Red Circle" är ännu en sorts maffiahistoria, och Holmes låter hämnaren, som dödar den grymme ledaren, gå fri.  

Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som verkar än starkare i de senare texterna. Ibland känner Holms att hans avslöjande av brottslingen kan ha gjort mer skada än själva brottet i sig. Holmes samvete blir allt ömmare och han tar allt oftare lagen i egna händer. Redan i  "The Abbey Grange" (1904) sa Holms att "I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience." En politisk osäkerhet lyser igenom. 

Inför de grymma svartsjukeintrigerna i "The Cardboard Box", med sina avskurna öron, känner sig Holmes närmast uppgiven över meningen med livet, inför allt våld och elände. "It must tend so some end, or else our universe is ruled by chance, which is unthinkable? [...] The human reason is as far from an answer as ever." Börjar Holmes (Doyle) tveka om 'förnuftet ' är svaret, som kan lösa mänsklighetens problem? Runt författaren växer sig krigsivrarna allt starkare.

I "The Dying Detective" tycks Doyle åter försöka ta livet av Holmes, men det är en smart intrig styrd av Holmes själv. Denna och två noveller till rör gifter - vilket säkert intresserade läkaren i Doyle. 

Dessutom, när det gäller gifthistorien i 'The Devil's Foot", som både sägs tilldra sig i Cornwall 1897, men Watson återberättar den 1910, börjar Holmes kommentera sina egna rökvanor. Säger att Watson börjat tjata om att tobak är ett gift, så pass att Holmes önskar sig rök som inte är giftig. 

Även i den här historien går hämnaren fri, "a lawless lionhunter", som vistats stor del av sitt liv i Afrika. "I have spent much of my life outside the law [...] I have come at last to be a law to myself."   

I "The Bruce-Parrington Plans" rycker världskriget snabbt inpå knuten. Hemliga ubåts-ritningar säljs till främmande makt, alltså en spion-intrig, där Holmes bror Mycroft är med en sista gång. En representant för Brittiska regeringen, som ibland 'tvingas' ta hela ansvaret. Ubåtskrig har blivit verklighet. 

Men titelnovellen "Hist Last Bow", placerad sist, är det verkliga slutet och kommentar till världskriget. Holmes har lämnat sin lugna biodlartillvaro för att infiltrera tyskarnas spionnät och avslöja dem. Han lyckas den 2 augusti 1914 (krigsutbrott utan återvändo kom 4 aug) fängsla tyskarnas främste agent. Är britterna så mjäkiga som tyskarna tycks tro? Så oförberedda? Är de lätta att köra över?

I denna historia finns novellernas första bil, Baron Von Herling, på tyska ambassaden kör en "hundra hästkrafters Benz bil". Holmes och Watson kommer i en Ford, Holmes förklädd till Amerikansk medborgare med irländskt ursprung, vilket ansågs nog för att vilja förråda England.  

Holmes sista ord: "Good old Watson! You are the one fixed point in a changing age. There's an east wind coming [...] It will be cold and bitter, Watson, and a good many of us may wither before its blast. But it's God's own wind none the less, and a cleaner, better stronger land will lie in the sunshine when the storm has cleared."

Patriotiskt. 1914 sedd i backspegeln, troligen skriven 1917, efter åratal av mänskligt vansinne. Men mer skulle komma. 

 Hur än skicklig Doyle är på att väva detektivintriger, så är det uppenbart att han var mer intresserad av människor och deras känslor. Därför är relationen mellan Holmes och Watson det som är den verkliga behållning när man läser Sherlock Holmes. Man kan se  paret som de två motstridiga sidorna av Doyles eget inre. Holmes är den vetenskapliga stringens som krävs för hans läkarkarriär. Förebild var en av hans egna lärare, en  mycket analytisk föreläsande läkare. Men Doyle hade alltid strävat mot att få skriva, att få leva via sin kreativa fantasi. Watson representerar denna betydligt mänskligare karaktär med hjärta och känslor. 

James Joyce - Edna O'Brien (1999)

Bonniers utgav kring sekelskiftet 2000 en serie kallad 'Porträtt'. Jag tycker om den, författare skriver om författare. Irländska Edna O'Brien skrev om sin landsman James Joyce (1882-1941), som även om han tidigt övergav Irland, hade främst Dublin och Irland som sitt huvudsakliga motiv. 

Edna O'Briens har en skön stil. Hon är väl påläst, de 17 viktigaste bibliografierna listas i slutet. Men hon har läst mer än så, och lyckas koka ner alla dessa textmassor till en hanterbar, nätt liten bok på 184 sidor, som tar oss med på en resa genom James Joyce tragiska liv. Texten är, sina långa meningar till trots, lättläst, som fiktion/essä när den är som bäst, som stiger fram som trovärdig. Och känns fullständig, för att O'Brien lyckats teckna en mångfacetterad författare - 'komplex och paradoxal'. Och hur det skar sig mellan honom och världen. 

Det enda jag inte förstår, är hur O'Brien kan protestera mot åsikten att James Joyce föraktade kvinnor, med förklaringen "I själva verket var han långt mer skonsam mot kvinnor än män" och förklarar att hans skäl till det var hans beroende av tre kvinnor - hustrun Nora för inspiration, Sylvia Beach som kämpade för att Odysseus skulle kunna tryckas och filantropen Harriet Weaver som höll honom med pengar. Inte var han mindre föraktfull för det. Han svek dem alla. 

Han läste Nietzsche, som så många andra kring år 1900, och ville vara 'författargeniet', som kunde ägna hela livet åt att leka med orden. Utan den leken var livet tom och ödslig.  Då blev han krävande och gnällig. Alla skulle i första hand stödja 'hans geni'. 

Porträtt av konstnären som ung - James Joyce (1916)

James Joyce (1882-1941) har i denna sin första roman,A Portrait of the Artist as a Young Man, om Stephen Dedalus uppväxt i Dublin, kommit så nära en självbiografi man kan komma. Det vill säga James Joyce berättelse om hur han som frustrerad ung irländare utvecklades till författare. Texten är i slutet daterad, både Dublin 1904 och Triest 1914. 1904 lämnade han Irland för gott och bosatte sig i  Triest fram till första världskrigets utbrott, då han med fru och barn begav sig till Schweiz. 1914 utgavs Dublinbor, hans första utläggningar kring sin födelsestad. A Portrait... dröjde till 1916.

Jag läste den här uppväxtskildringen första gången (troligen på svenska) när jag själv var i tonåren, och då identifierade jag mig mycket lätt med barnet Stephen Dedalus. Jag mindes hur jag själv i småskolan brukat skriva mitt namn, med gatuadress, kvarter, stadsdel, stad, landskap, län, land, Europa, Jorden, Solen, Vintergatan, Universum. Och här gjorde unge Stephen likadant ca 1890. Det var också lätt att identifiera sig med alla plågor ett barn drabbas av i skolan, med mobbning och andra problem. Boken har fem långa kapitel, som fem olika faser i Stephens unga livsutveckling, hur hans själ utvecklas mot behovet att skapa.  

När jag nu läser om den i original kan jag inte längre förtränga alla segdragna brottningsmatcher med den katolska tron, dogmerna, teologiska predikningar. Det blir för intellektuellt och segdraget. Jag kan inte identifiera mig med skam och rädsla för helvetet, och än mindre med den intellektuella snobbismen. Här blir boken rent sömngivande. Delvis för att irländsk dogmatism är för avlägsen för mig, delvis för att Joyce själv identifierade sig med det jesuiterna och det patriarkala. . 

Man brukar prata om James Joyce teknik 'Stream of Consciousness' som något han utvecklat i Odysseus (1922). Men jag har aldrig kunnat förlika mig med den medvetandeströmmen, den brukar bryta sig mot min egen. Det finns så må nga andra som gör det så mycket bättre, främst Virginia Woolf. A Portrait... laborerar med språklig utveckling för att gestalta Stephens uppväxt. Det gör att meningarna i den första delen, som skall illustrera barnet, blir så korthuggna, så staccato, far fram och tillbaka, så att jag börjar känna tendenser till ADHD, både hos honom och mig själv. Även om Joyce idé var att gå från enkelt barnsligt språk/tankemönster, utökat vartefter, tills han i sista kapitlet börjar skriva vers, så fungerar det inte för mig. För det första tror jag inte på den splittrade känsla som barnet inger, för även om barnet inte har språk att uttrycka alla sina tankar, så kan de ha huvudet fullt med bilder. Dessutom är boken för kort, eller har för långa kapitel, för att gestalta en trovärdig 'utveckling' på det sättet. 

Boken är ändå läsvärd, även om inte alltigenom lyckad. Liksom Stephen i barndomen såg sig själv som centrum för Universum, behöll han denna självcentrering. A Portrait of the Artist as a Young Man gestaltar författarens frustrerade kamp för att finna sitt eget jag, sin egen själ. Han må som litet barn ha accepterat i synnerhet religionen, som sanning, men börjar tidigt slåss mot allt omkring sig, allt blev hinder, livet en kamp. Inte bara fattigdomen i den barnrika familjen som ökade år för år, inte minst på grund av faderns alkoholism. Ändå ville han i första hand frigöra sig från sin mor, sedan hela sin familj, kyrkan som moder, och redan som 22-åring från moderlandet Irland och för att slutligen även göra sig av med sitt modersmål, för att skapa ett eget litterärt språk som gjort sista verket, Finnegans Wake,  mycket snårigt och svårläst. 

Alltså en livslång frigörelseprocess, som måste ha gjort honom mycket ensam. Jag och andra kan ha svårt för hans ego-trippar, men det hindrar honom inte att hävda sin mening. Den var hans. Hans öppet patriarkala nedvärderande av mödrar, kvinnor i allmänhet, kan kanske knytas till 'kompensation' för olycklig kärlek, och frustration över fattigdomen. Från att ha funderat över att bli präst, det är det yttre han drogs till, likaväl som han ser alla sina fiender i det 'yttre', omgivningen, inser han snart att celibat är inte hans väg, han kan inte leva utan sex och alkohol. Att uppvärdera sin egen genialitet, och bli en diktande 'superman', var hans väg. 

Boken vill beskriva 'Konstnärens' väg, från inledningen 'Once upon a time and a very good time..." som inleder Stephens liv som saga, berättelse, fortsätter han hela tiden att betrakta sitt liv och kamp med språk och idéer, hela tiden med sig själv i tredje person. Även så mot slutet när känslor pockar på och tycks skapa upplevelser av att dikter formas automatisk av 'geniet', kommer till honom som musik, han hänförs över orden. Vi har utan förklaring letts att betrakta en rad olika stadier hos Stephen, till slutsidorna plötsligt är dagboksutdrag i jag-form. Stephen har slutligen blivit berättare, egot som tittar ut ur sig själv, författaren själv.